Exit: Sven-Bertil Taube – vår siste store svenske gentleman och estradör

Sven-Bertil Taube… ❤

Jag kom just hem med min nya mobil och slog mig ned i vardagsrummet för att fixa med wi-fi och chromecast. Pillar med SVT Play och det första jag får upp är föreställningen ”Den vackraste visan om kärleken” med Sven-Bertil från Berns 1979. Jag får se Sven-Bertil sitta i salongen och knäppa så vackert på sin akustiska gitarr… Fantastiskt fint tänker jag. Jag såg den här föreställningen för inte så längesen, så jag tänkte det var därför den dök upp så spontant. 

 Men så sneglar jag litet i mitt FB-flöde och… Nej! Nu fattar jag. Nu har det hänt till slut. Nåt jag tänkt på ända sedan Sven-Bertils suveräna medverkan i Så mycket bättre 2015. Detta att nu vet man inte längre hur länge han blir kvar. Det vet man ju aldrig om någon, men för den som passerat 80 år och har hälsoproblem, som han hade på slutet, så känns det skört. 

Och nu tvingas vi konstatera att denne ikoniske artist, denne store gentleman, ja hela Sveriges siste store grand old man och estradör har gått ur tiden. Efter 87 fantastiska års vandring har Sven-Bertil nu rest hem. Och med det sluter sig ett hisnande stort, vackert och viktigt kapitel i svensk kulturhistoria. Hela han var som en kulturell klenod från en annan tid, en del av en annan tid. 

Sven-Bertil Gunnar Evert Taube (1934-2022)

Det är väl egentligen inte så mycket att säga om att en människa får 87 år av livet. Det är en lång tid, en lång resa. Men det känns väldigt vemodigt för mig att ändå i viss mån tvingas ta avsked av Sven-Bertil som har varit närvarande på så många sätt i så många år i mitt liv. Ja naturligtvis hela mitt liv. Jag kände mig tagen och sjönk ihop i soffan. 

Så jag satt kvar framför TVn och lät föreställningen ”Den vackraste visan om kärleken” rulla på… Det var väldigt symboliskt och vackert. Så vackert att tårarna började rinna. Det här drabbade mig. Det här kändes. Det här väcker tankar. För oj vilket stort avtryck som Sven-Bertil gjort i mitt liv och för väldigt många av oss i Sverige. Jag läser alla de underbart fina uttalande som kollegor, vänner och kändisbekanta nu gör i media. Det är uppenbart att alla hade lätt att tycka om honom. Det är just detta med gentlemannen, omtanken, elegansen och ödmjukheten som hela tiden återkommer. Det var sån han var. Det är det avtrycket han lämnat efter sig. Mycket vackert. 

Sven-Bertil på Gröna Lund (med pappa Evert), 1970

Sven-Bertil Taubes karriär sträckte sig över sex decennier och han är en såväl legendarisk som ikonisk svensk artist. Som arvtagare till och förste uttolkare av pappa Everts visor var han väldigt mycket av det gamla klassiska Sverige förkroppsligat. Mycket av det som varit en populärkulturell och trygg ryggrad för oss som minns 1900-talets Sverige med sommarvisor, skolavslutningar, allsång på fester, midsommar, skärgård, segelbåtar, semester och allmänt svenskt sommarmys.

Ja så tycker jag faktiskt man kan säga för Evert Taubes musik är så djupt rotad i den svenska folksjälen att den sitter där som en gulblå tatuering vare sig vi gillar den, älskar den eller inte bryr oss. Något vi alla känner igen och har en personlig relation till. Alla har hört de visorna. Alla. Och ingen annan har framfört Everts visor så underbart fint som Sven-Bertil. Det har utan tvekan betytt oerhört mycket för Everts musikskatt att han hade en så begåvad och karismatisk artist till son att förvalta arvet. 

För det var ju också så att det spelades väldigt mycket Taube i 70- och 80-talens svenska radio- och tv-produktioner. Väldigt mycket. Jag är intensivt matad med Taubes musik och texter så länge jag kan minnas. Oftast framförda av just Sven-Bertil. 
Dessutom har jag säkert tio av hans LP-skivor här hemma  på skivhyllan. Och jag minns att jag köpte dem alla våren 1990 när jag också gick med i Taube-sällskapet. Det var en stor Taube-renässans i mitt liv den vintern och våren när jag låg i lumpen. 

Se här, en av de många LP-skivor med Sven-Bertil som man kan hitta hemma hos mig.

Själv har jag ju inte bara sett Sven-Bertil live på Grönan många gånger, utan även spelat många, många av pappa Everts visor under de nästan 15 år jag spelade i orkester på 80- och 90-talen. Det är något väldigt nära och tryggt för mig i den här musiken. Något så nära och uppenbarligen så viktigt att det var det jag på nåt undermedvetet sätt tog fasta på och hittade hem till när jag låg mycket svårt sjuk i feberdvala i Hanoi i mars 2015. Och nu från och med denna vår har jag ju även börjat spela Taube på gitarr. Och sjunga till. Helt underbart tycker jag!

Men Sven-Bertil var också en stor skådespelare och många, många är de filmer jag uppskattat honom i, t ex i Bille Augusts ”Jerusalem”, Richard Hoberts ”En enkel till Antibes” och Niels Arden Oplevs ”Män som hatar kvinnor/Millennium”. Men jag minns honom också särskilt på Folkans scen tillsammans med Sven Wolter och Johan Rabaeus i den tänkvärda och underhållande föreställningen ”Art”.  Många Dramaten-föreställningar medverkade han också i, men dem så jag aldrig. Och så naturligtvis de där två internationella actionfilmerna på 70-talet: ”Örnen har landat” 1976 och ”Marionett i kedjor” 1971. 

Evert Taube i Alistair MacLeans ”Marionett i kedjor”, 1971

Så… Ja… Det här sitter djupt i mig. För denne artists sånger och visor har funnits med mig på min livsvandring i glädje och sorg i alla år. Det har varit mycket Taube får jag lov att säga. Med denne ikoniske artist försvinner något som är väldigt mycket Sverige och mitt liv för mig. Det är symboliskt. Vad kan jag mer säga? Jo nåt mer kan jag säga, men först snyter jag mig och torkar tårarna. Det här blev känslosamt. Det här är känslosamt för mig. Jag gläds naturligtvis åt den fantastiska kulturella skatt som Sven-Bertil lämnat till oss  och är så tacksam för det som jag så gärna vilar i på olika sätt. 

Jo det jag kan säga mer är förstås det ärliga konstaterandet att jag älskar Sven-Bertil Taube som artist och att jag nu hittat ett väldigt fint sätt att avrunda hyllningen till denne ikoniske och legendariske artist. Den utsökt fina duetten med Miriam Bryant från Så mycket bättre 2015. Bara att se de andra artisternas ansikten när de hör och upplever detta är helt ljuvligt. Det är mycket kärleksfullt och vackert när detta vid första anblick omaka par framför Evert Taubes nu hundraåriga pärla. Men så rätt och så vackert och så uttrycksfullt…

”Som stjärnor små på himlen blå,
De blinka till varann.
Så gör du och jag min vän
För kärleken, för kärleken
Emellan mig och dig…”

Annons