Exit: Yukihiro Takahashi – synthtrummornas mästare
Sent igårkväll lördag nåddes jag av den sorgliga nyheten att ännu en av mina musikaliska tonårshjältar rest hem…
Yukihiro Takahashi (1952-2023)
Takahashi var tillsammans med Ryuichi Sakamoto och Haruomi Hosono de tre numera legendariska medlemmarna i världens mest kritikerrosade och kommersiellt mest framgångsrika japanska popgrupp – Yellow Magic Orchestra (YMO). Nyskapande och omisskännliga inom electronican från det sena 70-talet och framåt var de helt unika med sitt eget sound, från catchig pop som denna pärla här nedan till experimentella världar av ljud och överjordiska ambient-stämningar. Musik jag både dansat och mediterat så mycket till. Och skrattat gott när jag lyssnat på.
YMO har nämligen också väldigt mycket humor och ironi mitt upp i allt konstnärligt allvar och seriositet. Det är mycket fascinerande och något jag helt säkert kommer att skriva mer om.
Låten ”Rydeen” här nedan användes för övrigt som vinjettmusik i Radio Stockholm på 80-talet, så den är det många som hört utan att veta vad det är för något.
Takahashi var en mycket produktiv artist med över 30 soloplattor i sin katalog utöver de 8 plattorna med YMO. När jag själv tänker på honom är det kanske främst hans stilbildande intensiva och taktfasta trummande jag minns. Han influerade en våg av europeiska artister som bankade på sina synthtrummor under första hälften av 80-talet. Särskilt tänker jag då på Ultravox som verkligen tog detta till sig både i studio och live.
Jag är medveten om att Takahashi var mycket mer än en trummis, både kompositör, producent och sångare – och även skådis – men det är trots allt på det sättet jag minns honom bäst.

1983, när mystiken och mytbildningen kring Japans teknologiska och ekonomiska framgångar var som allra störst står de tre coolaste japanska synthekvilibristerna på Budokans stora scen i Tokyo och sjunger om sin magiska mytomspunna hemstad. Takahashi bakom sina synthtrummor, Sakamoto med luggen sjunger och dirigerar och hemlige Hosono med basen anas i bakgrunden. Ett underbart tidsdokument.
Kommentera