Archive for the Bilar Category

Hastighetsrekordet Amsterdam-Stockholm, en episk resa genom Europa

Posted in Bilar, Electronica, musik, Resa with tags , , , , , on 20 april, 2014 by japetus

Min blick växlar mellan kartan och det suggestiva sceneriet vi passerar rätt igenom. Då och då tittar jag ned på den upplysta kartbilden i mitt knä för att hålla koll på att vi fortfarande är på rätt väg. Det är som att vara mitt i en filminspelning och jag är helt fascinerad av upplevelsen av fart, ljus, färger, snabba intryck på näthinnan som i ena ögonblicket är alldeles nära och i nästa ögonblick är långt borta.

Aldrig tidigare har jag passerat genom en storstad nattetid i den här farten. Neonskyltarna i alla regnbågens färger, de upplysta fönstren i lägenheterna där jag snuddar vid ögonblicksbilder av hur folk lever sina liv. De stora blå vägskyltarna, människor som väntar vid buss- och tågstationer längs motorvägen i den stora stad vi nu skär rätt igenom som en varm kniv genom smör. Vi passerar rakt igenom alla dessa fragmentariska synintryck i en hisnande fart; speed of life.

I det svaga ljuset från instrumentpanelen ser jag vännen T fokuserat styra oss genom den höghastighetsupplevelse som genererar dessa hypnotiska intryck. I baksätet vilar vännerna H och A ut efter att ha kört sitt tidigare pass som tagit oss utanför Sveriges gränser. Det känns som om vi flyger snarare än åker bil.

Men vi befinner oss verkligen i en bil som i mycket hög fart är på väg genom den stora industristaden Essen i det enorma tyska Ruhrområdet, Autobahn A40. I bilens utmärkta högtalare ljuder det perfekta soundtracket för upplevelsen: Kraftwerk: ”Aerodynamik”. Jag njuter i fulla drag av denna nära nog psykedeliska upplevelse.

Rush Hour
Autobahn A40 genom Essen nattetid (klicka för större bild)


Kraftwerk: ”Aerodynamik” från plattan ”Tour de France soundtracks”, 2003

När så tio år gått och preskriptionens räddande målsnöra passerats kan nu denna fascinerande berättelse göras mer allmänt känd. Påsken var relativt tidig i april 2004 och vi hade bestämt oss för en resa till Holland och Belgien. Det blev en upplevelse utöver det vanliga och då inte bara allt det vackra vi fick se i Holland och Belgien på de många muséer, restauranger, historiska platser och nöjesinrättningar vi besökte. Upplevelserna på Brouwerij de Koningshoeven i Tilburg där vi smakade det fantastiska ölet La Trappe, middagen på utmärkta Wagamama och besöket på Cirque de Soleil och deras magiska föreställning i Amsterdam har stannat i minnet.

En bonus för en lättroad kille som undertecknad är det holländska språket som fortsatt bjuder på många underhållande läten och komiska ordkombinationer. Bara det var jättekul för en ung man i 30-årsåldern. Måste erkänna att det fortfarande kan bli litet festligt med våra holländska vänners smått galna ordkonstruktioner.

La Trappe van Holland

Men resan i sig, själva bilresan, blev också minnesvärd. Det var en episk färd möjliggjord av den yppersta svenska ingenjörskonst i strömlinjeformat lyckosam förening med schweizisk respektive tysk samtida musik. En kombination mycket väl anpassad till behoven. Volvo S60 i potent utförande och Kraftwerks respektive Yellos musikaliska prestationer gav oss en upplevelse utöver det vanliga. 2003 var året då både Yello, Kraftwerk och DAF för första gången sedan 1981 släppt nya plattor samtidigt. Vi hade med oss alla tre i bilen på resan och de bidrog till både fortkörningen och den suggestiva och genreriktiga stämningen.

Autobahn by night Essen
Autobahn A40 genom Essen i hjärtat av Ruhrområdet

Kanske var det ändå hemresan, en enda episk etapp hela vägen från Amsterdam till Stockholm, som är mest minnesvärd. Den framstår än idag som något av ett hastighetsrekord. Det går i princip inte att, av flera anledningar, köra den här sträckan snabbare än på de knappa 10 timmar som vi gjorde det denna minnesvärda påsk för 10 år sedan.  Det är en sak att Autobahn, åtminstone på den tiden, inte hade några fartbegränsningar, men att vi fortsatte i det tempot hela vägen till Stockholm var naturligtvis grovt oansvarigt och direkt olämpligt. Jag vill starkt avråda läsare från att försöka göra om denna tveksamma bedrift.

Autobahn 1
Autobahn 1, A1, genom Nordtyskland på väg hem mot Sverige

Vi roade oss efteråt med att räkna ut snittfarten för vår resa Amsterdam-Stockholm och med tanke på att vi dessutom åkte färja från Puttgarden över Fehmarn-bält till Rödby är det en anmärkningsvärd (omdömeslös) prestation att resan hem till Midsommarkransen bara tog ca 9 timmar och 40 minuter. Jag ska inte skriva ut snitthastigheten här i tryck för den antyder snarare att färden gjordes med flygplan än med personbil…

Men det är inte desto mindre en mycket speciell och nu preskriberad upplevelse som stannat i minnet och slutligen även figurerar i bloggen. Och tack mina kära vänner H, T och A för den bestående källa till glädje och skratt i upprepade repriser som vi upplevde tillsammans. Bitvis hysteriskt roligt.

I övrigt gäller bara detta.  Don’t try this at home! 


Yello: ”Tiger dust” hämtade från plattan The Eye, 2003

Annonser

The land of SUVs and honey – part 2

Posted in Bilar, Natur och årstider, Personlig kommentar, Resa on 20 oktober, 2007 by japetus

Det första som slog mig  när jag landat på Denver International Airport är hur vidunderligt stor prärien är. Den sträcker sig pannkaksplatt så lågt ögat kan nå åt öster. Eftersom vi flög in nästan rakt norrifrån hade vi efter Canadas frusna tundror passerat över North Dakota, South Dakota, Nebraska och sedan Colorado; ett gigantiskt lapptäcke i skiftande beiga och svagt gröna nyanser var vad jag såg från himlen. I Lasse Hallströms film ”Gilbert Grape” hade jag fått en känsla för hur platt prärien verkligen är, men att komma ned på Denvers flygplats innebar verkligen att konfronteras med begreppet oändlighet. Prärien verkade oändlig. Och platt. Det andra jag tänkte på var att flygplatsen såg ut som en tältstad med många stora cirkustält tillsammans.

När jag väl kom ut ur flygplatsen kunde jag titta västerut. Det var då jag fick se Denvers skyline några mil västerut och ytterligare någon mil bakom dem som en lång obruten majestätisk taggig nordsydlig linje så långt ögat kunde se – Klippiga Bergen. ”Rocky Mountain high…”;  jag kunde konstatera att John Denver inte var ”full of shit”, vilket Jim Carreys och Jeff Daniels korkade karaktärer i ”Dumb and dumber” påstår när de åkt åt fel håll och tror att de kommit fram till Klippiga Bergen när de i själva verket åkt österut och nått Appalacherna. Jag var snart på väg åt rätt håll, västerut.

På vägen från flygplatsen förbi Denver och vidare upp mot det lilla samhället i bergen, Evergreen, kunde jag konstatera att SUVarna dominerade och att det fortfarande var sommar här. 21 september och dryga 20 grader Celsius och kraftigt solsken. Enligt uppgift som mycket väl kan ha varit sann skulle Denver-området ha 360 soldagar om året, inte illa. Och det var också min upplevelse under de 15 dagar jag var där.

Det var många, många intryck. Det var många vackra vyer och även en del mindre vackra, men de var verkligen i minoritet. Jag tänkte jag skulle sammanfatta mina intryck genom att beskriva några av de upplevelser och tankar jag hade.  Jag kan till att börja med nu verkligen konstatera att jag besökt USA. Förra gången jag var där var det fråga om några hektiska dygn i New York, Manhattan, på internetanalytikerföretaget Jupiter.com’s konferens i augusti 2000. Den här gången bodde jag i dryga 14 dagar hos min flickvän i det lilla amerikanska samhället Evergreen uppe i Klippiga Bergens utlöpare. En mycket vacker plats och ett mycket tryggt samhälle där folk lämnar dörrarna olåsta på natten och där polisen dyker upp inom 4-5 minuter om man slår 911. Vilket man då i princip aldrig behöver göra eftersom inget farligt händer.

Evergreen är också delvis en nationalpark vilket innebär att man inte får skjuta eller jaga de vilda djuren. Här strövade rådjur (deer) och hjortar (elks) runt i stort antal. De åt upp blommorna i rabatterna, blockerade vägar och golfbanor och visade med eftertryck att detta är deras land och att det fortfarande är de som bestämmer. Här fanns även björnar och bergslejon men jag såg inga sådana under min vistelse.    

Jag hade 494 högupplösta foton med mig hem från resan, men jag kan inte publicera något av dem här eftersom jag fortfarande inte fattat hur man publicerar egna foton på WordPress. Otroligt nog. Pinsamt nog. Det är inte enkelt. Däremot är det enkelt att publicera bilder från nätet, vilket jag konsekvent gör helt utan att kolla rättigheterna. Jag dammar av mina upphovsrättsliga kunskaper från 90-talet och väljer helt sonika att kalla dessa publiceringar för ”enskilt bruk” i ett icke-kommersiellt sammanhang.

Redan första dagen när vi satte oss i den röda Dodge Durangon och körde vidare upp i bergen mot de klassiska skidorterna Breckenridge, Vail och Aspen slogs jag av bergslandskapets skönhet. Det var otroligt vackert. Det var en känsla av ”Brokeback Mountain”, så vackert var det. Nu kunde min flickvän, Wendi, bekräfta att den filmen är inspelad litet längre norrut, i Montana. Men det var samma typ av hisnande landskap.

Vad jag också tänkte på längs med vägen var de gamla gruvsamhällena. De flesta av dem nu övergivna, nu hundra år efter den gruvrusch som kan sägas ha pågått från 1800-talets sista decennier fram till mellankrigstidens depression. Det var mycket suggestivt och litet kusligt; gamla skjul, baracker, gruvorter som sakta rostar in i evigheten. Miljöer som U2 skulle gillat att filma rockvideos till för ”Joshua Tree”-plattan för 20 år sen. Ja säkert miljöer som skulle inspirera många även idag.

För er som ville titta närmare på dessa fascinerande miljöer rekommederas länken nedan varmt! Jag tänker då speciellt på min kompis Petter Eklund som skrivit om våra egna övergivna gruvmiljöer i gamla Bergslagen. Det här var faktiskt litet av samma vara. Mycket vackert, mycket säreget, mycket vemodigt… Kanske nästan litet svenskt bergslagskt vemod. Petter, jag tror du skulle förstå det här.
http://ghost-town-photography.com/colorado_ghost_towns.htm

Jag fascinerades kraftigt av det jag såg längs Interstate 70 på vägen från Evergreen mot Aspen, som låg nästan 3 timmar bilresa inåt bergen. För här anger man ju alla avstånd i tid, något som i sig irriterade mig en aning. För det är ju faktiskt så att avstånd är konstant i kilometer och miles, men högst varierande i tid beroende på vem man åker med… Nu visade sig Wendi vara en förare i kategorin ”gillar att köra snabbt”, bitvis nästan i klass med min gode vän Torulf (och ni som känner honom vet vad det vill säga!), vilket gjorde att det tog knappt tre timmar till Aspen.  

Jag reagerade också på hur uppenbart splittrat USA är i förhållande till sin president. Att George W Bush internationellt kanske är den minst populäre amerikanske presidenten i modern tid är väl ingen nyhet i Sverige. Men det märktes även på många sätt hur impopulär han är i stora delar av det amerikanska samhället. Jag tänker på alla de ironiska stickers jag såg i bakrutor på bilar. Men jag tänker också på alla de amerikanska flaggor jag såg på antenner på bilar och på verandorna längs med byvägarna. ”Proud American”, som det kallas när man hissar flaggan i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Ja eller när man sätter upp Bush-Cheneys svulstiga kampanjstickers i bakrutan på sin bil. Så är också USA ett land i krig och det var hemskt olustigt att se fotona i tidningarna och i entréerna till storvaruhusen med foton på landets krigshjältar, dvs de som givit det yttersta offret för sitt land; alla de som stupat. Alla de som stupar. Det pågår varje dag, varje natt. Alla dessa unga ansikten. Alla de som rycks bort för tidigt. Det är fasansfullt.  

Men för att åter berätta om något vackert. Det vackraste jag såg under min resa såg jag i det som kallas Rocky Mountain National Park. Det är ett par timmars körning upp i bergen från Evergreen och det är verkligen ett hisnande vackert landskap. Man åker förbi den i många avseenden europeiska universitetsstaden Boulder, med ett campus som försökte efterlikna självaste Oxford med sina pittoreska låga byggnader, vidare upp till Estes Park där det hotell ligger som inspirerade Steven King att skriva ”The Shining”. Boken och filmens ”Overlook Hotel” heter i själva verket Stanley Hotel och ha inget rum 237 och ingen galen Jack Nicholson men på en av kanalerna visas filmen 24 timmar om dygnet non-stop. Och utsikten mot de riktigt höga bergen i bakgrunden är magnifik.

Vägen för sedan vidare upp till Rocky Mountain National Park. Det här ett imponerande fridlyst område med bergssjöar, meandrande floder, stora bestånd av de blågröna höga coloradogranarna, asparna och många, många toppar över 4 000 meter. Särskilt vid den tid jag var där är det otroligt vackert med asparna som skiftar i gula nyanser mot den knallblå himlen. Träden följer med nästan upp till 3 000 meters höjd. Denna del av Klippiga Bergen ligger i höjd med Rom i Italien vilket förklarar varför växtligheten hänger med upp på så höga höjder. Det vet vi ju t ex att ett berg som Åreskutan, med sina ca 1 400 meter, hemma absolut inte har nån växtlighet uppe på toppen. Med mig hem fick jag också två stycken frön av dessa speciella Colorado-granar som jag tänkte kunde vara lämpliga presenter till mamma och pappa. 🙂

Men det var inte bara utomhusupplevelser i Colorado. Jag besökte bland annat en Titanic-utställning som nog var den mest imponerande utställning jag någonsin sett: ”Titanic – the artifact exhibition”. Här fanns inte bara många föremål som fiskats upp från den iskalla Atlanten där Titanic nu vilar på dryga 4 000 meters djup. Här hade man framför allt byggt upp stora delar av Titanics interiörer. Ombord fanns också ett antal skådespelare som spelade rollen av en viss person som varit med ombord. Här fanns också särskilda guider i de större rummen som berättade mer om föremål och företeelser ombord. För här fick man gå ombord och komma in i skeppet, givetvis försedd med ett boarding pass utställt av White Star Line och försett med ett autentiskt namn – själv var jag Mr Lee Bing, kinesisk sjöman resande i tredje klass på väg till USA för att söka arbete. ”Tack vare” kolstrejken i England hade jag blivit uppgraderad till världens modernaste, bekvämaste och mest osänkbara fartyg – the ”RMS TITANIC”! 

Vi passerade bl a en av förstaklassmatsalarna och kunde där njuta av det vackra överdådet. Här fanns menyerna för första, andra och tredje klass och även porslinet och besticken. Intressant nog skulle jag själv ha föredragit tredjeklass-porslinet eftersom de var det minst pråliga. Det var också trevligt att se att maten i tredjeklass var ”helt ok”. Likaså var tredjeklasshytterna också betydligt bättre än jag vågat hoppas. Det var också festligt att se rederiet White Star Lines emblem fanns litet över allt, bland annat på porslinet. Här har vi ett riktigt bra exempel på ett varumärke som tappade enormt i trovärdighet efter Titanics undergång i april 1912. Livbåtar? Varför ha tillräckligt  många? Hos oss fyller de mest en estetisk funktion, vi har dem med för syns skull… När White Star Line och Cunard Line fusionerades var det inte överraskande vilket namn som överlevde – The Cunard Line!    

I utställningens sista rum fanns en tavla med namnen på alla de drygt 2 000 passagerna. Här kunde man se vilka i första, andra och tredje klass samt av besättning som överlevt. Besättningen var de som hade drabbats hårdast, ca 25% överlevde. Det var inte alla som likt Mr Ismay, rederiets ägare, smet ombord på en livbåt och därmed förvägrade ”kvinnor och barn” möjligheten att överleva. Det är inte alltid lätt att vara hjälte… Kanske var miljonären Benjamin Guggenheim det bästa exemplet på motsatsen; när han konstaterat att det inte fanns tillräckligt med plats i livbåtarna gick han och betjänten ned till sitt rum och bytte om till finaste stass, han lät sedan hälsa sin hustru att de gjort just detta och nu var beredda att gå till botten med stil och klass, ingen skulle få kalla Benjamin Guggenheim en ynkrygg…  Till min outsägliga lättnad kunde jag i alla fall konstatera att den kinesiske sjömannen, Mr Lee Bing, verkligen överlevt denna resa och kommit helskinnad fram till USA. Det kändes som en bra avslutning på en fantastisk utställning.
http://www.dmns.org/main/en/General/Exhibitions/CurrentExhibitions/titanic.htm

SUVar har jag berättat mycket om i min förra USA-blogg. Dessa kraftfulla fordon förekom bokstavligen överallt och hela tiden i Colorado. Honungen då… Ja den förekom vid måltider under alla tider på dygnet. Kanske minns jag den bäst från den fantastiska pizzerian ”Beau Joe’s” i centrala Evergreen. De hade särskilda ”honey crusted” pizzor som verkligen föll mig i smaken. Kaloriintag har ju aldrig varit ett problem för mig. Missa inte Beau Joe’s om ni någonsin kommer till Evergreen! Då kanske ni också får träffa Johnny Depp för han har ett sommarställe nånstans i närheten.

Och nej, jag såg aldrig The Cure på Red Rocks… Tyvärr hade de ställt in sin amerikanska höstturné och flyttat den till maj nästa år 2008. Snopet, eftersom biljetterna till konserten 2 oktober 2007 redan var inhandlade. You can’t win them all…

Avslutar med ett motiv av något av det kanske vackraste bergsmassivet i Rocky Mountains, ”the Maroon Bells” i höstlig skrud! Det här är mitt bestående minne från Colorado, kanske den vackraste av alla platser jag sett…

The land of SUVs and honey…

Posted in Bilar, Flyg, Resa on 7 oktober, 2007 by japetus

Hej!

Jag är åter från det stora landet i väster och allt är bra med mig. Och precis som Tobias sa, ”Lufthansa har aldrig störtat” och det gjorde inte jag heller när jag så äntligen fick flyga med den fantastiska Airbus A-340-600 som tog mig fram och åter mellan Frankfurt och Denver. Mellan Arlanda och Frankfurt flög jag båda gångerna med gamla MD-81 som tidigare kallades DC-9, ett betydligt äldre plan. Men det gick bra det med! Slut med flygnörderiet för ikväll.

När jag vaknade 12.30 idag söndag (ja det är väl egentligen måndag nu eftersom vi är efter midnatt) efter att ha sovit 13 timmar inatt förstod jag att jag var mer jetlaggad än jag trott… Nu sitter jag här efter midnatt och känner mig farligt pigg. Jag inser att jag måste gå och lägga mig. Jag har en arbetsdag och en tidig morgon att stiga upp till imorgon. I mitt huvud är nog klockan fortarande mest eftermiddag men jag måste inse att den i Sverige obönhörligen är natt.

Vad jag tänkte berätta om, vilket rubriken redan skvallrat om är två starka intryck från min resa. SUVar och honung.

Vad honung är vet förstås alla läsare redan. Jag stötte på denna söta produkt i olika sammanhang i USA. Fler än vad jag ursprungligen räknat med.

Vad en SUV är kan förstås vara svårare att veta. Så här säger Wikipedia:

”SUV, akronym för Sports Utility Vehicle (även kallad Stadsjeep), är en större personbil som kombinerar framkomligheten hos ett terrängfordon med komforten i en personbil. De är vanligtvis konstruerade med ett 5-dörrars kombikarosseri, 5 eller 7 sittplatser, fyrhjulsdrift samt en stark motor.”

 Vad kan Wikipedia mer berätta om dessa fordon. Jo:

Varianter

Olika varianter på suvtemat har också dykt upp, till exempel kompaktsuv och crossover-suv (till exempel Volvo XC70) som är mindre, lättare och delar mer teknik med vanliga personbilar. Men de nämns ofta numera som CUV istället för SUV.

Exempel på suvar

Och det fantastiska är att jag faktiskt såg alla dessa fordon i USA. Ja utom Saab 9-7x. Ja jag såg faktiskt ännu fler än dessa modeller här. Fascinerande att en viss biltyp så fullständigt kan dominera ett område. Närheten till Klippiga Bergen är förstås en förklarande faktor.

Jag återkommer till min berättelse senare i veckan när jag sovit ut och hunnit ikapp med tiden och mitt liv i största allmänhet…

Godnatt!

PS: Jo förresten, en sak till… Jag måste förstås visa en bild på en SUV. Det här är den bil jag åkte runt i, kördes runt i, under dessa två veckor. En röd Dodge Durango. Ja jag vet att den ser liten ut här men så fick jag i alla fall med hela bilen på bild. Ett fantastiskt fordon måste jag säga… Bara det att den bil jag åkte i var en ”V8 Magnum”. Alltså en version med större motor en bilen på bilden som är en V6:a. Coolt va!

PPS:  Fantastiskt nog fick jag faktiskt också se Lufthansas gamla Junker 52 som omnämndes i min förra blogg. Det var utan tvekan samma plan som jag hade med på bild här tidigare. Precis när vi skulle till att starta från Frankfurts flygplats i lördags såg jag en mycket  annorlunda syn när ett gammalt tremotorigt silverfärgat propellerplan komma in från sidan för landning. Hon gick in mycket snävare än vad man är van att se. Ja hon gick in mycket långsammare, men också mycket värdigare.

Det var den gamla Junkers 52:an, ”världens enda fortfarande flygande”, som var på väg ned för landning på den startbana där vi just skulle starta. Eftersom jag för en gångs skull satt på ”rätt sida” av kabinen kunde jag se startbanan och också se planet som kom ned just framför oss. Det var en klassisk syn. Ett gammalt stolt tremotorigt plan från 30-talet landade och rullade värdigt och majestätiskt fram längs med banan. Jag såg henne taxa åt sidan när vi vrålade förbi och startade. Det var en härlig syn för en flygfantast och en fantastisk timing må jag säga.

Och vet ni vad, denna klassiker från 1936 har besökt oss i Sverige. Hon är en riktig kändis…

http://www.goteborgcityairport.se/artikel_arkiv/tante_ju.asp