Archive for the Film Category

Blade Runner 2049 – en overkligt efterlängtad uppföljare

Posted in Film with tags , , , , , , on 16 oktober, 2017 by japetus

Åååhhh… Ljudet, ljudeffekterna. Bilderna, bildberättandet. Det är hisnande storslaget. Det är som att varje bild i sig är ett konstverk som badar i dessa kraftfulla mullrande suggestiva bastoner som får hela salongen att vibrera. Jag får gåshud när jag snarare förnimmer än hör det starka gamla Vangelis-temat växa fram. Det är en oerhört mäktig audiovisuell och suggestivt känsloladdad upplevelse att se Blade Runner 2049 i 3D på bio.

Och det är sannerligen en overkligt efterlängtad uppföljare. Kallad den bästa uppföljaren sedan ”Gudfadern 2” från 1975 och det vill inte säga litet då den klassikern ofta listas som en av världens bästa filmer i de flesta topplistor. ”Blade Runner” har en trogen publik som väntat länge. 35 år faktiskt eftersom den ursprungliga kultfilmen kom 1982. Och i SF-världen är ”Blade Runner” en ikonisk film som inspirerat så många undergångsbetonat dystopiska efterföljare. Det kan tyckas modigt eller kanske t o m dumdristigt att försöka ge sig på en uppföljare.

Och jag har förstått att denna uppföljare, liksom originalet, inte blivit någon omedelbar kassasuccé. Den är inte heller någon actionfilm, utan går på i samma lugna filosofiskt existentiella tempo som originalet. Det är också en mycket lång film, 2 timmar och 43 minuter. Troligen för lång för att locka de icke-frälsta? Men det är en mycket vacker film och jag njuter av den hela vägen. Så är också kanadensiske Denis Villeneuve en alldeles ovanligt duktig och personlig regissör. Resultatet är därför också att Blade Runner 2049 är en mycket ambitiös efterföljare som troget följer upp originalet, men tar frågorna och den existentiella problematiken vidare.

I filmen har det gått 30 år sen vi senast hälsade på Blade Runners värld. Världen är nu än mer förstörd, kollapsad och kaotisk. De som har råd har lämnat Jorden och flyttat ut till rymdkolonierna. Nya och mer fogliga, människoliknande replikanter jagar och ”pensionerar” nu som Blade Runners de sista av de tidigare mer rebelliska replikanterna. Men dessa nya replikanter är också hatade och misstrodda av de missnöjda och intoleranta människor som finns kvar på Jorden. Filmens huvudperson ”K” (Ryan Gosling) är en av dessa nya replikanter. Men han är alltså också en Blade Runner, precis som originalfilmens huvudperson Rick Deckard (Harrison Ford.)

I en inledande scen får vi se när K (Kafka?) pensionerar ännu en replikant och på dennes protein-farm av en slump hittar lämningar som visar på en hemlighet som är oerhört känslig och behöver hanteras försiktigt. När K följer upp ledtrådarna pekar spåren mot hans länge sedan försvunne företrädare Deckard. Snart får K högst personliga och djupt (replikant-)kända anledningar till att vilja rota djupare i denna hemlighet än vad myndigheterna, polisen och det mäktiga illvilligt mångmiljardomsättande replikant-företaget kan tillåta.


 ”Every civilisation was built off the back of a disposable work force…”

Men det är inte filmens egentliga huvudspår som intresserar och berör mig mest. Jag är oerhört fascinerad av återskapandet av denna anakronistiska värld av framtida superfuturistisk high-tech mixat med skitiga nedgångna stadsmiljöer och smutsiga puttrande gasspisar och köksdetaljer. Än mer fascineras jag av den fint återgivna relationen mellan replikanten K och hans AI-hologram-flickvän Joi (Ana de Armas). Han är en konstgjord människa och hon är ett digitalt hologram. Och de har en relation som utvecklas i filmen. Just det. Och på ett helt oväntat och berörande sätt.


K (Ryan Gosling) och Joi (Ana de Armas)

När K kommer hem trött, sliten och bokstavligen misshandlad från jobbet dyker Joi upp i piffig 50-talstappning och frågar hur han haft det och vill pyssla om honom. När han inte verkar gilla hennes look, så bläddrar hon raskt mellan massor med olika outfits för att göra honom glad. Som tittare förstår man att K skäms när han tar emot hennes programmerade komplimanger som han så att säga betalat för – precis som reklamen för denna produkt utlovat ”säger hon precis det du vill höra”. Men Joi har en hög artificiell intelligens och lär känna K mer och mer. Kanske utvecklar hon riktiga känslor för honom? Vad är programmerat, konstgjort och vad närmar sig äkta känslor? Vad är äkta känslor? Kan ett AI-hologram ha känslor?

När så K uppgraderar Joi så att hon kan lämna lägenheten och följa med honom ut i världen utanför blir hon alldeles överväldigande tacksam. I en stark scen följer hon med honom ut på balkongen i det ständigt pågående regnet och tycks nästan kunna beröra honom fysiskt. Det är väldigt vackert och berörande. Men så ringer Ks chef och då pausas Joi mitt i ordflödet eftersom hon ju faktiskt bara är en programmerad applikation. Om än en starkt suggestiv sådan. En stark scen som sagt.

Den uppgraderade Joi vill sedan absolut följa med K på hans uppdrag på jakt efter ex-Blade Runnern Deckard ut i den minst sagt über-farliga värld som väntar utanför. Tillsammans ger de sig också sedan iväg, men jag ska inte gå för långt i att berätta vad som händer i Ks och Jois relation eftersom det blir spoilers som förstör filmen. Men det är helt klart att det som händer dem emellan är en väldigt fint återgiven och starkt berörande kärleksberättelse. Om än en sorglig sådan om hur kärlek kan växa mellan två icke-människor som söker och identifierar sig med det mänskliga.


En gigantisk interaktiv reklam-version av den sorgligt vemodigt vackra scenen när K åter ”möter” Joi – ”Are you feeling lonely down there…” (klicka för mycket större bild)

Filmen berättar vidare i sitt långsamma tempo hur K söker sitt förflutna och sitt konstruerade men för honom så oerhört viktiga ursprung. Den hemlighet han upptäckt kanske innebär att han ändå är något mer än en konstgjord replikant. Sakta närmar han sig sin gamle förträdare Rick Deckard som till slut visar sig finnas i the Forbidden Zone som tycks vara ett evakuerat framtida Las Vegas där den gamle Blade Runnern lever bland hologram av 1900-talsartister i den magnifikt förfallna lyxhotellsmiljön. Det hela är mycket suggestivt och tålmodigt återberättat.


 Stämningsbild från LA 2049 – K på väg in i the Forbidden Zone

Blade Runner 2049 är en både lång och komplex film som jag, liksom originalet, kommer att se många gånger. Det behövs för att kunna tillgodogöra sig de många lager av handling och symbolik som döljer sig i den. Det är en mycket vacker, sorglig och tänkvärd film. Det är en overkligt efterlängtad uppföljare. En film som för mig var värd att vänta 35 år på. Denna väntan är i själva verket halva mitt liv, vilket skapat de erfarenheter av ljusa dagar och mörka och den livsväg och existentiella klangbotten jag nu har, bär, är. Det betraktande jag inuti mig som får mig att älska den här vackra filmen och djupt fascineras av de tankar filmen vill utforska och de frågor filmen ställer…

Annonser

”Ready player one” – en makalöst fascinerande berättelse som nu blir storfilm

Posted in Film, musik, Spel with tags , , , , , on 31 juli, 2017 by japetus

Året är 2044 och vi befinner oss i en dystopisk framtid där världen är tömd på naturresurser, drabbad av energikris och de flesta människor framlever sina dagar i ett eländigt tillstånd boende i höga staplar av husvagnar/trailers. Det är en mycket ogästvänlig värld och det är därför inte så konstigt att så många av dess invånare väljer att fly till en alternativ virtuell verklighet som kan ge dem det liv de inte längre har. Detta digitala universum heter ”OASIS” och erbjuder den perfekta verkligheten, den som alla drömmer om och vill fly till. Eskapism på högsta nivå.


I våras läste jag den bästa SF-bok jag läst på åratal, ”Ready player one” av Ernest Cline – nu blir den en storfilm av Steven Spielberg.

Så vem kan förvånas över att bokens huvudperson Wade, vår berättare, tillbringar det mesta av sin tid i denna virtuella värld. Wade är 18, föräldralös sedan 11 och bor under eländiga förhållanden hos sin elaka faster högt upp i den vertikala trailer-parken i Oklahoma City. OASIS ger honom en meningsfull tillvaro och det är gratis att vara där. Det som gjort OASIS extra spännande är att dess skapare, den legendariske och ännu mer excentriske gamle miljardären James Halliday just avlidit och lämnat ett märkligt testamente efter sig. Han har skapat ett makalöst snillrikt onlinespel i form av en jakt efter ett gömt påskägg. Den som hittar detta virtuella påskägg nånstans i OASIS jättelika värld kommer att få ärva hela Hallidays gigantiska förmögenhet.

Men för att lyckas med denna virtuella Graal-jakt måste man lösa ett antal gammaldags gåtor som ger ledtrådar till var man kan hitta de tre nycklarna. Varje nyckel öppnar en ny port som leder närmare och närmare det ovärderliga påskägget… Eftersom den gamle gubben Halliday (född 1972) var besatt av 1980-talets popkultur – musik och filmer men framförallt rollspel, videospel, dataspel och arkadspel blir romanen lika mycket retro som framtidsskildring. Vår hjälte Wades styrka är att han under sin uppväxt fokuserat det mesta av sin lediga tid på att sätta sig in i Hallidays värld och hans besatthet av 80-talet. Wade är en riktigt fullfjädrad nörd som kan dialoger ur filmer, vilka plattor låtarna kommer ifrån, hur man spelar Advanced Dungeons & Dragons och alla de gamla arkadspelen: Defender, Asteroids, Space Invaders, etc.

Ready player one
Vår hjälte Wade befinner sig fysiskt i sin trailer fylld av 80-talsreferenser – men egentligen är han nånstans i OASIS många världar…

Du som läst så här långt och känner mig någorlunda förstår direkt att den här boken träffar rätt i mitt hjärta. Jag är bara några år äldre än författare Ernest Cline som av någon anledning är jämngammal med bokens miljardär Halliday, så jag är väl bekant med det mesta som det hänvisas till i boken. Nästan allt.

Boken är knappast ett litterärt mästerverk och jag har läst en del pk-kritik mot dess ”grabbighet”, men även dessa kritiker erkänner att det finns en enormt sprudlande berättarglädje som inte ens en välutbildad genusvetare kan värja sig mot. Det är även en mycket romantisk berättelse för den innehåller faktiskt en riktigt fin och rar kärlekshistoria. Ja detta är sammantaget en oerhört fascinerande och kreativ skapelse. En berättelse som jag mer än de flesta önskar att jag skrivit själv. Och jag kunde nästan ha gjort det för jag kan bitvis minst lika mycket som författaren om ämnesområdena han berör.

”Ready player one” är en väldigt underhållande, bitvis galet rolig och definitivt spännande story. Redan när jag läste den tänkte jag att det här måste det bli en storfilm av. Och så blir det. Nu kan jag bekräfta att Steven Spielberg tagit sig an denna fascinerande berättelse som kommer att ha premiär nästa vår. Kolla in trailern här så förstår du vilket storslaget äventyr som väntar!

 

”The Force awakens” – en repig och dammig Star Wars, en bättre Star Wars

Posted in Film with tags , , , on 7 januari, 2016 by japetus

Det var en efterlängtad premiär den 16 december. Och sen såg jag filmen igen just innan jul. Sen kom julhelgen. En loj jul- och en nyårshelg kom och gick. Liksom många tankar. Det har tagit tid, mycket tid. Denna svinkalla söndag blir det äntligen något skrivet. Om Star Wars förstås.

Det var verkligen kul att se en sådan här film på premiären. Gensvaret från publiken var starkt för på Rigoletto den här kvällen satt förstås en väldig massa hardcore fans och nördar. Varje referens till de gamla filmerna möttes av applåder. Varje gång någon av den kända gamla karaktärerna dök upp utbröt jubel.

Och det stod snart klart att den nya filmen var ett par snäpp bättre än de senaste. Precis som jag hört innan kan jag nu bekräfta – för er som läser detta och till äventyrs inte sett filmen och noterat detta själv – att Star Wars VII ”The Force awakens” utan tvekan är en återgång till känslan från de tre första filmerna.

Det handlar om att man inte jobbat fullt så mycket med datoranimationer, utan istället jobbat med modeller och riktiga skådespelare. Det ger en repigare, skitigare och dammigare känsla. En mer äkta känsla. De ursprungliga karaktärernas medverkan ger också en annan känsla till filmen. En starkare och mer genuin känsla för här handlar det ju om mycket välkända nu legendariska filmkaraktärer.

Men de två nya unga huvudpersonerna var utmärkta val och kändes både trovärdiga och intressanta. Rey, en skrotsamlande tjej från öknen och Finn, en deserterande stormtrooper som trots hjärntvätten inser hur fel det han gör är, får nog och hoppar av. Deras möte och tilltagande vänskap var väl fångat och skildrat.

Filmen fortsätter också att bygga sin egen version av det grekiska dramat då familjemedlemmar vänds mot varandra med överraskande men hyfsat trovärdiga bakgrundsförklaringar. Intressant.

Force awakens

Jag ska inte lämna några avgörande spoilers här utöver den minimala att Han Solos och Prinsessan Leias återförening var något som berörde mig starkt. Dessa två ursprungliga karaktärer som nu är med igen, helt naturligt åldrade. 35 år längre in i sina fiktiva liv, men helt övertygande. Starkt.

Han Solo Leia Organa
General Organa a k a Prinsessan Leia (Carrie Fisher) och rymdcowboyen Han Solo (Harrison Ford)

En annan av de nya karaktärerna som var välspelade i sina kluvenhet var Adam Drivers svartmaskerade Kylo Ren, Darth Vaders arvtagare. Jag fick nån sorts märklig Marilyn Manson-vibb av honom. Obehaglig, stark och skör på samma gång. Eventuellt inte tillräckligt ondskefull enligt Vatikanen. Men då måste jag säga att de har en väldigt endimensionell och daterad bild av ondska.

Kylo Ren
Adam Driver som Kylo Ren

Jag gillade också att det var mer fokus på äventyret och mindre på politiken i denna film. Kanske kom också humorn bättre fram i filmen. Det är också en mörk film. En mycket gripande film. J.J. Abrams som regisserat filmen har gjort ett bra jobb, får klart godkänt då han lyckats hålla Star Wars-fanan så högt att även vi gamla fans är helt med på noterna. Jag kände mig påtagligt berörd både en och två gånger, ett gott betyg.

Och apropå att vara med på noterna, det enda jag verkligen saknade var väl en av de mest klassiska filmmusikaliska teman jag känner – Imperial March eller Darth Vaders theme. Och han är ju död som vi alla vet så det var ingen spoiler. Se den här filmen om du är det minsta intresserad av SF-genren.

 

Star Wars VII- tillbaka till ursprunget

Posted in Film with tags , , , on 15 december, 2015 by japetus

Ja nu är det nära. Imorgon kväll är det stor svensk/europeisk filmpremiär för en av årets i särklass mest omtalade filmer – Star Wars VII ”The Force awakens”.

Om man ska lita på spontana reaktioner från gårdagens amerikanska världspremiär så verkar regissören J.J. Abrams verkar ha lyckats med sitt uppdrag, att återupprätta Star Wars inför kritiska fans. Jag läser om omedelbara positiva reaktioner och fansen verkar dra en suck av lättnad att den nya filmen åter är mer som Star Wars ska vara. Som de gamla filmerna. Inte som de tre mellanfilmerna som ju fick ett mer blandat mottagande.

För denna sjunde film är som ni säkert vet en fortsättning på de tre filmer vi känner som de första. Detta är en sequel inte en prequel och har beskrivits som en återgång till det gamla, inte bara för att de gamla skådespelarna återvänder  sympatiskt och korrekt åldrade, inget sminkande är nödvändigt, utan också för hur filmen berättas.

Och mer exakt vad det innebär kommer jag att få se imorgon kväll…

…för det är fortfarande sant intill denna dag att ingen film jag någonsin sett har haft en sådan enorm påverkan och betydelse för mig som den ursprungliga Star Wars-filmen från 1977 – eller ”Stjärnornas Krig” som vi lika ofta brukade säga – hade för mig när jag såg den första gången. Det är i dagarna 38 år sedan men minnesbilden av hur denna episka klassiker fullständigt svepte med sig den SF-intresserade och fantasifulle 9-åringen är fortfarande kristallklar.

Calle Star Wars A new hope 1977
Calle: Star Wars ”A new hope”, 1977

Den filmen – George Lucas chansning och mästerverk – satte en helt ny standard och liknade inget jag sett tidigare. Det var ett paradigmskifte. En saga som utspelade sig ”A long time ago in a galaxy far, far away….”.

Star_Wars_Episode_VII_The_Force_Awakens

Så hade också de tre ursprungliga stjärnorna Harrison Ford, Mark Hamill och Carrie Fisher mötts av dånande ovationer i samband med gårdagens premiär. Jag ser mycket fram mot att få se dem.

Jag måste säga att det är väldigt längesen jag var så här begeistrad inför en filmpremiär. Inte sedan Sagan om Ringen-filmerna för 10-15 år sedan har det känts på det här sättet. Den här recensionen ser jag fram mot att få skriva…

Trailern till filmen ser ut så här:

Idag är framtiden här – 21 oktober 2015

Posted in Film with tags , , , on 21 oktober, 2015 by japetus

Dagens datum, den 21 oktober 2015, har med åren fått en närmast religiös status i populärkulturen. Fans över hela världen har länge, länge inväntat detta mytomspunna datum, denna till synes helt vanliga onsdag, som om det handlade om the 2nd coming, vår Frälsare Jesus Kristus återkomst.

”Snart kommer Marty!” Ropar flera av de galnaste fansen som samlats på en parkering utanför köpcentret Puente Hills Mall i Kalifornien där många av filmens nyckelscener utspelar sig. För vem vet, det kanske händer händer något? Marty och Doc kanske dyker upp i sin DeLorean ombyggd till tidsmaskin?

Michael J Fox i tillbaka till framtiden 2
Michael J Fox som Marty McFly i sina färgglada framtidskläder år 2015 som man tänkte sig framtiden när filmen gjordes 1989

För det är ju idag, onsdagen den 21 oktober 2015, som Marty McFly och hans vän ”den galne vetenskapsmannen” Doctor Emmet Brown tar språnget 30 år rakt in i framtiden med hjälp av sin fabulösa silverfärgade DeLorean DMC 12. Ja eller snarare, tog språnget för det gjorde de ju redan måndagen den 21 oktober 1985… Jag tänker förstås på filmen ”Tillbaka till framtiden 2″.

Och så landade de idag (kl 16.29 lokal kalifornisk tid) efter sin hisnande flygtur, denna tisdag på ett kaliforniskt fik med 1980-talstema. ”80-talsnostalgin är stor nu”, försäkrar uppfinnaren Doc, vilket så här i efterhand känns profetiskt träffsäkert av filmens skapare Robert Zemeckis. Annars var det mer blandat med träffsäkerheten i framtidsförutsägelserna som filmen bjöd. Så är det också erkänt svårt, supersvårt, att försöka förutsäga något om en 30 år avlägsen framtid.

De dubbla slipsarna, ut-och-invända byxfickor och extremt färgglada kläderna känner vi inte igen. Inte heller flyger vi runt i bilar eller på skateboards. Super-faxar känns inte heller särskilt nutida. Men det var faktiskt flera saker som blev mer rätt. Mest tydligt var det i fallet med stora widescreen platt-TV skärmar och intelligenta glasögon.

backtothefuturepart21-1024x575
Marty och uppfinnaren Doctor Emmet Brown (Christopher Lloyd) i filmens version av 2015

Jag var ju ingen stor fan av de här filmerna då, men vill ändå uppmärksamma denna dag i bloggen eftersom ämnet tidsresor mer intresserar mig desto mer. De som läst bloggarna jag skrev för ett år sedan då jag läste Stephen Kings ”11.22.63” vet vad jag talar om.

Jag kan tycka att det var sympatiskt att skapa den sådan här lyckligt färgglad och relativt harmonisk framtidsvision i en tid då dystopier annars var förhärskande. Jag tänker speciellt på Terminator-filmerna som ju målade upp en diametralt motsatt framtidsvision av undergång och katastrof. De filmerna tyckte jag typiskt nog bättre om. Jag var utpräglat pessimistisk och dyster vid den här tiden.

Roade mig med att plocka fram min gamla dagbok från hösten 1985… Den bjuder på ömsom rolig, ömsom sorglig läsning. Mest åt det deppiga hållet tyvärr. För så var det. Offer-rollen är massivt förhärskande. Jag visste inte bättre. Och ingen hade lärt mig att tänka positivt. Måndagen den 21 oktober 1985 är en mycket grå och händelselös dag, så obetydlig att den bara efterlämnat ett par ytterst vardagliga meningar i dagboken.

Dagboken berättar jordnära om vilken musik jag lyssnar, hur jag mår, hur mina vänner mår, vad vi hittar på efter skolan och på helgerna. Jodå, det är en del festande också. Berättelser om äventyrliga resor till det bejublade discot Rip Off som hösten 1985 hunnit byta namn till Be Stiff.

Persongalleriet är ytterst välbekant, flera av dem har jag faktiskt fortfarande kontakt med. Det är en bergochdalbaneresa hela den här hösten som t o m inbegriper planer på att byta skola för att slippa allt bråk, som jag märker att jag inte vill skriva rakt ut om i dagboken. Det är mest antydningar om det.

Det jag önskar här och nu är att jag kunnat skicka en hälsning tillbaka till den 17-årige Calle och berätta om hur oerhört mycket bättre allt skulle bli i framtiden. Att de där åren var en kort parentes. De år som då kändes som evigheter i sig. Tidsuppfattningen var ju så otroligt annorlunda i tonåren. För övrigt är ju inte heller hjärnan fullt färdigutvecklade förrän vid ca 25 år, vilket är en delförklaring till det tonårsdrama många upplever. Omdömet är ännu inte fullt utvecklat.

Nåväl, nån nostalgisk längtan att resa tillbaka till den verklighet dagböckerna beskriver har jag sannerligen inte. Om det inte hade varit för att peppa mig själv en aning kanske? Nu vet vi ju att den paradoxen att faktiskt få träffa sig själv är omöjlig. Om det på något sätt nu inte skulle vara det att själva tidsresan var omöjlig…

Men vad jag kan konstatera här som avslutning är ju att jag nu faktiskt gjort denna tidsresa – med speed of Life, inte DeLorean DMC 12. Jag har tagit mig dessa 30 år in i framtiden och är på det stora hela nöjd med resan och den nutid jag befinner mig i. Jag har gjort det för egen maskin. Vackert så.

tillbaka-till-framtiden-ii

Om shoppingen i Beijing som kom av sig och souvenirerna som kom hela vägen hem

Posted in Film, Resa with tags , , , , , , on 15 mars, 2015 by japetus

Ja vad fick jag egentligen med mig hem – förutom det viktigaste i form av minnen, vackra foton och nya upplevelser och erfarenheter? Jag är ju ingen shopping-kille precis och…

Min plan var ju hela tiden att handla i Beijing, Kina. Den stora shoppingen skulle hela tiden ske i Beijing. Där skulle jag köpa allt från kläder och skor till glasögon, slipade solglasögon och alla de vanliga kinesiska souvenirer jag kunde tänkas bära med mig. Ett år av sparsamhet och återhållsamhet skulle efter besök vid Kinesiska Muren, Himmelska Fridens Torg och Den Förbjudna Staden explodera i en shopping-upplevelse av en med mina mått mätt sällan skådad omfattning.

Alltså kämpade jag mot ”baggage allowance” med min packning från Australien på södra halvklotet, upp till Bali, Indonesien just söder om ekvatorn, via Kuala Lumpur, Malaysia till Saigon, Vietnam samt ytterligare två flighter till Da Nang och Hanoi. Det var fem flighter med Malaysian Airways (30 kg allowance) och Vietnamese Airways (bara 20 kg allowance) där jag pressat bagaget till att väga endast 17,5 kg väska plus sju kg handbagage. Det skulle ge mig nästan sex kilos utrymme att fylla på väskan med i Beijing inför den sista och avgörande 23 kg allowance flighten hem med British Airways. Kanske kunde jag rensa och pressa fram ytterligare ett kg?

Australia Indonesia Southeast Asia

Men som läsare av denna blogg redan vet blev det aldrig någon flight från Hanoi till Beijing. Mässlingen och maginfluensan kom emellan. Det blev ingen shopping i Beijing. Åtminstone inte denna gång.

Men vad bidde det då till slut? Jo det bidde en endaste liten mycket väl vald australisk surfar t-shirt från Manly Beach – och så shiraz-vinerna förstås, vars fortsatta öde i skrivande stund är högst oklar courtesy of Tullverket. På Bali bidde det några fina Buddha-ansikten, en Buddha-ljusstake samt ett par av de så typiska balinesiska skyddsandarna; de som ser tämligen elakt bitska ut men är genomsnälla och skrämmer bort allt ont.  I Vietnam bidde det förutom en nyckelring och ett par kylskåpsmagneter (varav en med den ständigt närvarande Ho Chi Minh) även den typiska lilla rishattsförsedda gubben.

Höjdpunkten av souvenir-jakten i Vietnam blev något som inte har ett dugg med Vietnam att göra. Det var en serie av obeskrivligt coola glasunderlägg med motiv från kända filmer som jag omedelbart trillade dit på. Det var stiliserade, enkla motiv från filmer som Pulp Fiction, Star Wars, Lord of the Rings, Taxi Driver, Blade Runner, Star Trek, Terminator, Rocky, Clockwork Orange, Harry Potter, The Godfather och Scarface för att bara nämna några. Dessa motiv fanns dessutom som planscher, vykort och t-shirts. Företaget Artbook som skapat dessa mementos har lyckats pricka in en fullträff med sin väl valda formgivning av dessa klassiker.

Souvenirer från den stora resan
Det bidde bara dessa exklusiva souvenirer från Den Stora Resan, men de är väl valda utifrån mina preferenser (klicka för större bild)

Ett besök på Artbooks webbplats kan varmt rekommenderas för den filmintresserade bloggläsare som liksom jag lever med dessa nördiga böjelser! Gissningsvis kommer jag att beställa något från dem. De hade helt enkelt alltför mycket smakfulla, coola och snygga väsentligheter. Jag som står i begrepp att inresa ett nytt hem. Och min shopping i Beijing frös ju inne…

Hobbit 3 – avslutningen på serien om Bilbo och Peter Jacksons återskapande av Tolkiens sagovärld

Posted in Film with tags , , , , on 13 december, 2014 by japetus

Nu i veckan såg jag midnattspremiären av ”Hobbit 3 – Femhärarslaget”, den avslutande filmen i trilogin om Bilbo. Också den sjätte och sista filmen i Peter Jacksons filmatiseringar från JRR Tolkiens sagovärld, Midgård. En mäktig och påkostad final – ”the defining chapter”.

Hobbit 3 poster

Det är inte precis en kritikerrosad film. Filmen har fått övervägande dålig kritik, vilket inte förvånar mig. SVTs Fredrik Sahlins recension är en enda lång onyanserat nedsablande ironi  skriven av en person som uppenbarligen inte alls förstått vilken film han var på. Med den förförståelsen och attityden är det egentligen meningslöst att skriva en recension till den här typen av film.

Och ja, jag kan hålla med om att detta inte är den bästa film som gjorts i världshistorien och att tekniken i för stor utsträckning fått gå före det personliga tilltalet i innehållet. Men det finns undantag. Det finns nyanser. Allt är inte nattsvart.

Låt oss börja med att få det här PK-tjafset kring JRR Tolkiens ev fascistiska och rasistiska övertygelse ur världen. Tolkien var född 1892 och uppvuxen i en med våra ögon mycket rasistisk tid då fysisk antropologi, forskning kring rasbiologi, var vetenskap, Han var bara tre år yngre än Adolf Hitler, själva symbolen för 1900-talets rasism och rashat.

Vi måste förstå den engelske professorn i fornnordiska språk utifrån sin samtid. För Tolkien var, liksom Astrid Lindgren, inte ett dugg mer rasistisk än någon annan i sin samtid. Han var snarare en humanist, intresserad av fornnordiska sagor, som lät de minsta och svagaste varelserna bli de största hjältarna. Knappast en fascistoid knorr där den starkes rätt framhävs och hyllas. Snarare tvärtom.

”Hobbit 3 – Femhärarslaget” är en mäktig film. En vacker film. En storslagen film. Det är också en utpräglad actionfilm med mycket svärdsfäktande och halsbrytande scener. Som jag skrivit i mina många tidigare bloggar genom åren kring filmerna om Bilbos äventyr har Peter Jackson verkligen sugit det mesta ur Tolkiens berättelser om Midgård vid tiden för handlingen i boken om Bilbo. Han har kokat soppa på en spik.

Filmen behandlar så väldigt mycket mer än det som ryms i den relativt korta boken. En bok skriven mer för barn och med en lättsammare ton en ringtrilogin. Och för att använda en i sammanhanget sliten kommentar. Det är en EPISK film. Verkligen.

Det jag inte gillar är Peter Jacksons fortsatta behov av att överdriva och låta skådisarna spela över med jämna mellanrum. Och lägga till onödiga överdrifter i handlingen. Det var ännu tydligare i Ringen-trilogin där filmerna mer noggrant följde den betydligt mer utbroderade berättelsen. Bilbo är så väldigt mycket friare återberättad. Det var och är som att Jackson inte kunde lita på att handlingen i sig var spännande nog. Han måste överdriva och spetsa till många av scenerna, upprepade gånger.

Inte heller gillar jag när det blir för mycket av buskis. Men det var mindra av det i denna film än de tidigare.

Jag tycker däremot att Jackson i många avseenden också lyckas bra med att anpassa boken till en nutida fungerande kommersiell kostym. Det är väldigt övertygande och vackra miljöer. Jag uttalar mig som gammal Tolkien-kännare och vill ge Jackson högsta betyg här. Liksom också för idén att tillföra en kvinnlig skådespelare genom den vackra, handlingskraftiga och modiga alvhjältinnan Tauriel till den annars så mansdominerade rollbesättningen. Och jag kan förstå att Peter Jackson också ville få med litet romantik i filmen. En gnutta.

the-hobbit-3-poster-banner-2
Thorin – förhäxad av drakguldet, Bilbo – beredd att gå långt för att rädda freden, Legolas – full av mod, makalös vighet och kämpaglöd och Tauriel som blir kär i en av de av alverna så misstrodda dvärgarna…

Jag tycker också att filmen rymmer intressanta dimensioner och kopplingar till vår nutid när vi får se Sjöstads befolkning fly från sin genom kriget ödelagda stad och mötas av stängda portar där den av drakguldet förhäxade Thorin vägrar att stå fast vid sitt tidigare löfte att hjälpa dem. Fylld av egoism gömmer han sig bakom sina murar och ruvar på de omåttliga rikedomar han under inga omständigheter vill dela med någon annan. Jag kan verkligen inte hålla med Fredrik Sahlin om att detta är en så alldeles genomusel film.

Men nej, ack och ve, Persbrandt är inte med i filmen. Åtminstone inte i den här klippningen, den officiella bioversionen. Ja om man då inte räknar att han luftlandsätts av örnarna i björn-skepnad för att gå lös på orcherna. Jag beklagar verkligen att vi inte fick se den mäktige Beorn göra upp med dessa monster, men vi kan hoppas på bättring i den långa version som kommer nästa år. Ja detta har i själva verket intygats i intervjuer jag sett med manusförfattarinnan Fran Walsh. Vi kan vara lugna.

Teknikfrosseriet till trots går det inte att blunda för att det finns många utmärkta skådespelare i filmen. Jag tänker främst på Thorin/Richard Armitage, Gandalf/Sir Ian McKellen och Bilbo/Martin Freeman. Men även Galadriel/Cate Blanchett är fantastisk i sin korta, men viktiga, medverkan.

Scenen ”I’m not alone” där Galadriel räddar den av Sauron tillfångatagne Gandalf ur det mörka och skrämmande fästet Dol Guldur är min personliga höjdpunkt i filmen. Här tycker jag Peter Jackson lyckas exceptionellt väl med att på ett mycket värdigt, suggestivt och skickligt sätt skildra fasan och utsattheten när Sauron kallar på sina nio mest betrodda tjänare, ringvålnaderna – de fasansfulla Nazgûlerna. Kraftfulla kungar och män som för tusentals år sedan förförts, snärjts och fångats in i Saurons kraftfält. Odöda vålnader fyllda av hat och maktbegär, helt förslavade av Saurons onda vilja och de nio ringar han en gång gav dem.

De ska nu en gång för alla göra slut på den envisa och modiga alvvdrottningen som kommit för att rädda sin vän, den gamle grå trollkarlen. Men hon är inte ensam… Den följande dramatiska kampen mellan ljus och mörker är för mig filmens känslosamma höjdpunkt som på ett vackert sätt knyter samman trådarna med fortsättningen ”Sagan om Ringen”.

Det är makalöst vackert, suggestivt och storslaget. Den 92-årige 196 cm långe Christopher Lees medverkan som Saruman den Vite, här i sin bästa och godaste ljusa krafts dagar långt innan Ringen förstörde honom, är en underbar bonus. I love it!


”Im not alone” – Vita Rådet vs Sauron och Nazgûlerna.

Här är också trailen till filmen:

Det känns vemodigt att efter 13 år av återkommande filmpremiärer på detta tema i jultid nu konstatera att det är slut. Den sista av de 6 filmerna har nu haft sin premiär.

Men vänta nu? Peter Jackson säger att han gärna skulle filma fler av Tolkiens berättelser om släktingarna bara skulle ge honom de nödvändiga rättigheterna. Och visst finns det många fler berättelser att göra storslagen film av. Förhistorien till de berättelser vi nu tagit del av – Silmarillion – Tolkiens Gamla Testamente är en mäktig skatt som fortfarande väntar som en möjlighet. Vi får se hur det blir med det…