Archive for the Film Category

”The Force awakens” – en repig och dammig Star Wars, en bättre Star Wars

Posted in Film with tags , , , on 7 januari, 2016 by japetus

Det var en efterlängtad premiär den 16 december. Och sen såg jag filmen igen just innan jul. Sen kom julhelgen. En loj jul- och en nyårshelg kom och gick. Liksom många tankar. Det har tagit tid, mycket tid. Denna svinkalla söndag blir det äntligen något skrivet. Om Star Wars förstås.

Det var verkligen kul att se en sådan här film på premiären. Gensvaret från publiken var starkt för på Rigoletto den här kvällen satt förstås en väldig massa hardcore fans och nördar. Varje referens till de gamla filmerna möttes av applåder. Varje gång någon av den kända gamla karaktärerna dök upp utbröt jubel.

Och det stod snart klart att den nya filmen var ett par snäpp bättre än de senaste. Precis som jag hört innan kan jag nu bekräfta – för er som läser detta och till äventyrs inte sett filmen och noterat detta själv – att Star Wars VII ”The Force awakens” utan tvekan är en återgång till känslan från de tre första filmerna.

Det handlar om att man inte jobbat fullt så mycket med datoranimationer, utan istället jobbat med modeller och riktiga skådespelare. Det ger en repigare, skitigare och dammigare känsla. En mer äkta känsla. De ursprungliga karaktärernas medverkan ger också en annan känsla till filmen. En starkare och mer genuin känsla för här handlar det ju om mycket välkända nu legendariska filmkaraktärer.

Men de två nya unga huvudpersonerna var utmärkta val och kändes både trovärdiga och intressanta. Rey, en skrotsamlande tjej från öknen och Finn, en deserterande stormtrooper som trots hjärntvätten inser hur fel det han gör är, får nog och hoppar av. Deras möte och tilltagande vänskap var väl fångat och skildrat.

Filmen fortsätter också att bygga sin egen version av det grekiska dramat då familjemedlemmar vänds mot varandra med överraskande men hyfsat trovärdiga bakgrundsförklaringar. Intressant.

Force awakens

Jag ska inte lämna några avgörande spoilers här utöver den minimala att Han Solos och Prinsessan Leias återförening var något som berörde mig starkt. Dessa två ursprungliga karaktärer som nu är med igen, helt naturligt åldrade. 35 år längre in i sina fiktiva liv, men helt övertygande. Starkt.

Han Solo Leia Organa
General Organa a k a Prinsessan Leia (Carrie Fisher) och rymdcowboyen Han Solo (Harrison Ford)

En annan av de nya karaktärerna som var välspelade i sina kluvenhet var Adam Drivers svartmaskerade Kylo Ren, Darth Vaders arvtagare. Jag fick nån sorts märklig Marilyn Manson-vibb av honom. Obehaglig, stark och skör på samma gång. Eventuellt inte tillräckligt ondskefull enligt Vatikanen. Men då måste jag säga att de har en väldigt endimensionell och daterad bild av ondska.

Kylo Ren
Adam Driver som Kylo Ren

Jag gillade också att det var mer fokus på äventyret och mindre på politiken i denna film. Kanske kom också humorn bättre fram i filmen. Det är också en mörk film. En mycket gripande film. J.J. Abrams som regisserat filmen har gjort ett bra jobb, får klart godkänt då han lyckats hålla Star Wars-fanan så högt att även vi gamla fans är helt med på noterna. Jag kände mig påtagligt berörd både en och två gånger, ett gott betyg.

Och apropå att vara med på noterna, det enda jag verkligen saknade var väl en av de mest klassiska filmmusikaliska teman jag känner – Imperial March eller Darth Vaders theme. Och han är ju död som vi alla vet så det var ingen spoiler. Se den här filmen om du är det minsta intresserad av SF-genren.

 

Star Wars VII- tillbaka till ursprunget

Posted in Film with tags , , , on 15 december, 2015 by japetus

Ja nu är det nära. Imorgon kväll är det stor svensk/europeisk filmpremiär för en av årets i särklass mest omtalade filmer – Star Wars VII ”The Force awakens”.

Om man ska lita på spontana reaktioner från gårdagens amerikanska världspremiär så verkar regissören J.J. Abrams verkar ha lyckats med sitt uppdrag, att återupprätta Star Wars inför kritiska fans. Jag läser om omedelbara positiva reaktioner och fansen verkar dra en suck av lättnad att den nya filmen åter är mer som Star Wars ska vara. Som de gamla filmerna. Inte som de tre mellanfilmerna som ju fick ett mer blandat mottagande.

För denna sjunde film är som ni säkert vet en fortsättning på de tre filmer vi känner som de första. Detta är en sequel inte en prequel och har beskrivits som en återgång till det gamla, inte bara för att de gamla skådespelarna återvänder  sympatiskt och korrekt åldrade, inget sminkande är nödvändigt, utan också för hur filmen berättas.

Och mer exakt vad det innebär kommer jag att få se imorgon kväll…

…för det är fortfarande sant intill denna dag att ingen film jag någonsin sett har haft en sådan enorm påverkan och betydelse för mig som den ursprungliga Star Wars-filmen från 1977 – eller ”Stjärnornas Krig” som vi lika ofta brukade säga – hade för mig när jag såg den första gången. Det är i dagarna 38 år sedan men minnesbilden av hur denna episka klassiker fullständigt svepte med sig den SF-intresserade och fantasifulle 9-åringen är fortfarande kristallklar.

Calle Star Wars A new hope 1977
Calle: Star Wars ”A new hope”, 1977

Den filmen – George Lucas chansning och mästerverk – satte en helt ny standard och liknade inget jag sett tidigare. Det var ett paradigmskifte. En saga som utspelade sig ”A long time ago in a galaxy far, far away….”.

Star_Wars_Episode_VII_The_Force_Awakens

Så hade också de tre ursprungliga stjärnorna Harrison Ford, Mark Hamill och Carrie Fisher mötts av dånande ovationer i samband med gårdagens premiär. Jag ser mycket fram mot att få se dem.

Jag måste säga att det är väldigt längesen jag var så här begeistrad inför en filmpremiär. Inte sedan Sagan om Ringen-filmerna för 10-15 år sedan har det känts på det här sättet. Den här recensionen ser jag fram mot att få skriva…

Trailern till filmen ser ut så här:

Idag är framtiden här – 21 oktober 2015

Posted in Film with tags , , , on 21 oktober, 2015 by japetus

Dagens datum, den 21 oktober 2015, har med åren fått en närmast religiös status i populärkulturen. Fans över hela världen har länge, länge inväntat detta mytomspunna datum, denna till synes helt vanliga onsdag, som om det handlade om the 2nd coming, vår Frälsare Jesus Kristus återkomst.

”Snart kommer Marty!” Ropar flera av de galnaste fansen som samlats på en parkering utanför köpcentret Puente Hills Mall i Kalifornien där många av filmens nyckelscener utspelar sig. För vem vet, det kanske händer händer något? Marty och Doc kanske dyker upp i sin DeLorean ombyggd till tidsmaskin?

Michael J Fox i tillbaka till framtiden 2
Michael J Fox som Marty McFly i sina färgglada framtidskläder år 2015 som man tänkte sig framtiden när filmen gjordes 1989

För det är ju idag, onsdagen den 21 oktober 2015, som Marty McFly och hans vän ”den galne vetenskapsmannen” Doctor Emmet Brown tar språnget 30 år rakt in i framtiden med hjälp av sin fabulösa silverfärgade DeLorean DMC 12. Ja eller snarare, tog språnget för det gjorde de ju redan måndagen den 21 oktober 1985… Jag tänker förstås på filmen ”Tillbaka till framtiden 2″.

Och så landade de idag (kl 16.29 lokal kalifornisk tid) efter sin hisnande flygtur, denna tisdag på ett kaliforniskt fik med 1980-talstema. ”80-talsnostalgin är stor nu”, försäkrar uppfinnaren Doc, vilket så här i efterhand känns profetiskt träffsäkert av filmens skapare Robert Zemeckis. Annars var det mer blandat med träffsäkerheten i framtidsförutsägelserna som filmen bjöd. Så är det också erkänt svårt, supersvårt, att försöka förutsäga något om en 30 år avlägsen framtid.

De dubbla slipsarna, ut-och-invända byxfickor och extremt färgglada kläderna känner vi inte igen. Inte heller flyger vi runt i bilar eller på skateboards. Super-faxar känns inte heller särskilt nutida. Men det var faktiskt flera saker som blev mer rätt. Mest tydligt var det i fallet med stora widescreen platt-TV skärmar och intelligenta glasögon.

backtothefuturepart21-1024x575
Marty och uppfinnaren Doctor Emmet Brown (Christopher Lloyd) i filmens version av 2015

Jag var ju ingen stor fan av de här filmerna då, men vill ändå uppmärksamma denna dag i bloggen eftersom ämnet tidsresor mer intresserar mig desto mer. De som läst bloggarna jag skrev för ett år sedan då jag läste Stephen Kings ”11.22.63” vet vad jag talar om.

Jag kan tycka att det var sympatiskt att skapa den sådan här lyckligt färgglad och relativt harmonisk framtidsvision i en tid då dystopier annars var förhärskande. Jag tänker speciellt på Terminator-filmerna som ju målade upp en diametralt motsatt framtidsvision av undergång och katastrof. De filmerna tyckte jag typiskt nog bättre om. Jag var utpräglat pessimistisk och dyster vid den här tiden.

Roade mig med att plocka fram min gamla dagbok från hösten 1985… Den bjuder på ömsom rolig, ömsom sorglig läsning. Mest åt det deppiga hållet tyvärr. För så var det. Offer-rollen är massivt förhärskande. Jag visste inte bättre. Och ingen hade lärt mig att tänka positivt. Måndagen den 21 oktober 1985 är en mycket grå och händelselös dag, så obetydlig att den bara efterlämnat ett par ytterst vardagliga meningar i dagboken.

Dagboken berättar jordnära om vilken musik jag lyssnar, hur jag mår, hur mina vänner mår, vad vi hittar på efter skolan och på helgerna. Jodå, det är en del festande också. Berättelser om äventyrliga resor till det bejublade discot Rip Off som hösten 1985 hunnit byta namn till Be Stiff.

Persongalleriet är ytterst välbekant, flera av dem har jag faktiskt fortfarande kontakt med. Det är en bergochdalbaneresa hela den här hösten som t o m inbegriper planer på att byta skola för att slippa allt bråk, som jag märker att jag inte vill skriva rakt ut om i dagboken. Det är mest antydningar om det.

Det jag önskar här och nu är att jag kunnat skicka en hälsning tillbaka till den 17-årige Calle och berätta om hur oerhört mycket bättre allt skulle bli i framtiden. Att de där åren var en kort parentes. De år som då kändes som evigheter i sig. Tidsuppfattningen var ju så otroligt annorlunda i tonåren. För övrigt är ju inte heller hjärnan fullt färdigutvecklade förrän vid ca 25 år, vilket är en delförklaring till det tonårsdrama många upplever. Omdömet är ännu inte fullt utvecklat.

Nåväl, nån nostalgisk längtan att resa tillbaka till den verklighet dagböckerna beskriver har jag sannerligen inte. Om det inte hade varit för att peppa mig själv en aning kanske? Nu vet vi ju att den paradoxen att faktiskt få träffa sig själv är omöjlig. Om det på något sätt nu inte skulle vara det att själva tidsresan var omöjlig…

Men vad jag kan konstatera här som avslutning är ju att jag nu faktiskt gjort denna tidsresa – med speed of Life, inte DeLorean DMC 12. Jag har tagit mig dessa 30 år in i framtiden och är på det stora hela nöjd med resan och den nutid jag befinner mig i. Jag har gjort det för egen maskin. Vackert så.

tillbaka-till-framtiden-ii

Om shoppingen i Beijing som kom av sig och souvenirerna som kom hela vägen hem

Posted in Film, Resa with tags , , , , , , on 15 mars, 2015 by japetus

Ja vad fick jag egentligen med mig hem – förutom det viktigaste i form av minnen, vackra foton och nya upplevelser och erfarenheter? Jag är ju ingen shopping-kille precis och…

Min plan var ju hela tiden att handla i Beijing, Kina. Den stora shoppingen skulle hela tiden ske i Beijing. Där skulle jag köpa allt från kläder och skor till glasögon, slipade solglasögon och alla de vanliga kinesiska souvenirer jag kunde tänkas bära med mig. Ett år av sparsamhet och återhållsamhet skulle efter besök vid Kinesiska Muren, Himmelska Fridens Torg och Den Förbjudna Staden explodera i en shopping-upplevelse av en med mina mått mätt sällan skådad omfattning.

Alltså kämpade jag mot ”baggage allowance” med min packning från Australien på södra halvklotet, upp till Bali, Indonesien just söder om ekvatorn, via Kuala Lumpur, Malaysia till Saigon, Vietnam samt ytterligare två flighter till Da Nang och Hanoi. Det var fem flighter med Malaysian Airways (30 kg allowance) och Vietnamese Airways (bara 20 kg allowance) där jag pressat bagaget till att väga endast 17,5 kg väska plus sju kg handbagage. Det skulle ge mig nästan sex kilos utrymme att fylla på väskan med i Beijing inför den sista och avgörande 23 kg allowance flighten hem med British Airways. Kanske kunde jag rensa och pressa fram ytterligare ett kg?

Australia Indonesia Southeast Asia

Men som läsare av denna blogg redan vet blev det aldrig någon flight från Hanoi till Beijing. Mässlingen och maginfluensan kom emellan. Det blev ingen shopping i Beijing. Åtminstone inte denna gång.

Men vad bidde det då till slut? Jo det bidde en endaste liten mycket väl vald australisk surfar t-shirt från Manly Beach – och så shiraz-vinerna förstås, vars fortsatta öde i skrivande stund är högst oklar courtesy of Tullverket. På Bali bidde det några fina Buddha-ansikten, en Buddha-ljusstake samt ett par av de så typiska balinesiska skyddsandarna; de som ser tämligen elakt bitska ut men är genomsnälla och skrämmer bort allt ont.  I Vietnam bidde det förutom en nyckelring och ett par kylskåpsmagneter (varav en med den ständigt närvarande Ho Chi Minh) även den typiska lilla rishattsförsedda gubben.

Höjdpunkten av souvenir-jakten i Vietnam blev något som inte har ett dugg med Vietnam att göra. Det var en serie av obeskrivligt coola glasunderlägg med motiv från kända filmer som jag omedelbart trillade dit på. Det var stiliserade, enkla motiv från filmer som Pulp Fiction, Star Wars, Lord of the Rings, Taxi Driver, Blade Runner, Star Trek, Terminator, Rocky, Clockwork Orange, Harry Potter, The Godfather och Scarface för att bara nämna några. Dessa motiv fanns dessutom som planscher, vykort och t-shirts. Företaget Artbook som skapat dessa mementos har lyckats pricka in en fullträff med sin väl valda formgivning av dessa klassiker.

Souvenirer från den stora resan
Det bidde bara dessa exklusiva souvenirer från Den Stora Resan, men de är väl valda utifrån mina preferenser (klicka för större bild)

Ett besök på Artbooks webbplats kan varmt rekommenderas för den filmintresserade bloggläsare som liksom jag lever med dessa nördiga böjelser! Gissningsvis kommer jag att beställa något från dem. De hade helt enkelt alltför mycket smakfulla, coola och snygga väsentligheter. Jag som står i begrepp att inresa ett nytt hem. Och min shopping i Beijing frös ju inne…

Hobbit 3 – avslutningen på serien om Bilbo och Peter Jacksons återskapande av Tolkiens sagovärld

Posted in Film with tags , , , , on 13 december, 2014 by japetus

Nu i veckan såg jag midnattspremiären av ”Hobbit 3 – Femhärarslaget”, den avslutande filmen i trilogin om Bilbo. Också den sjätte och sista filmen i Peter Jacksons filmatiseringar från JRR Tolkiens sagovärld, Midgård. En mäktig och påkostad final – ”the defining chapter”.

Hobbit 3 poster

Det är inte precis en kritikerrosad film. Filmen har fått övervägande dålig kritik, vilket inte förvånar mig. SVTs Fredrik Sahlins recension är en enda lång onyanserat nedsablande ironi  skriven av en person som uppenbarligen inte alls förstått vilken film han var på. Med den förförståelsen och attityden är det egentligen meningslöst att skriva en recension till den här typen av film.

Och ja, jag kan hålla med om att detta inte är den bästa film som gjorts i världshistorien och att tekniken i för stor utsträckning fått gå före det personliga tilltalet i innehållet. Men det finns undantag. Det finns nyanser. Allt är inte nattsvart.

Låt oss börja med att få det här PK-tjafset kring JRR Tolkiens ev fascistiska och rasistiska övertygelse ur världen. Tolkien var född 1892 och uppvuxen i en med våra ögon mycket rasistisk tid då fysisk antropologi, forskning kring rasbiologi, var vetenskap, Han var bara tre år yngre än Adolf Hitler, själva symbolen för 1900-talets rasism och rashat.

Vi måste förstå den engelske professorn i fornnordiska språk utifrån sin samtid. För Tolkien var, liksom Astrid Lindgren, inte ett dugg mer rasistisk än någon annan i sin samtid. Han var snarare en humanist, intresserad av fornnordiska sagor, som lät de minsta och svagaste varelserna bli de största hjältarna. Knappast en fascistoid knorr där den starkes rätt framhävs och hyllas. Snarare tvärtom.

”Hobbit 3 – Femhärarslaget” är en mäktig film. En vacker film. En storslagen film. Det är också en utpräglad actionfilm med mycket svärdsfäktande och halsbrytande scener. Som jag skrivit i mina många tidigare bloggar genom åren kring filmerna om Bilbos äventyr har Peter Jackson verkligen sugit det mesta ur Tolkiens berättelser om Midgård vid tiden för handlingen i boken om Bilbo. Han har kokat soppa på en spik.

Filmen behandlar så väldigt mycket mer än det som ryms i den relativt korta boken. En bok skriven mer för barn och med en lättsammare ton en ringtrilogin. Och för att använda en i sammanhanget sliten kommentar. Det är en EPISK film. Verkligen.

Det jag inte gillar är Peter Jacksons fortsatta behov av att överdriva och låta skådisarna spela över med jämna mellanrum. Och lägga till onödiga överdrifter i handlingen. Det var ännu tydligare i Ringen-trilogin där filmerna mer noggrant följde den betydligt mer utbroderade berättelsen. Bilbo är så väldigt mycket friare återberättad. Det var och är som att Jackson inte kunde lita på att handlingen i sig var spännande nog. Han måste överdriva och spetsa till många av scenerna, upprepade gånger.

Inte heller gillar jag när det blir för mycket av buskis. Men det var mindra av det i denna film än de tidigare.

Jag tycker däremot att Jackson i många avseenden också lyckas bra med att anpassa boken till en nutida fungerande kommersiell kostym. Det är väldigt övertygande och vackra miljöer. Jag uttalar mig som gammal Tolkien-kännare och vill ge Jackson högsta betyg här. Liksom också för idén att tillföra en kvinnlig skådespelare genom den vackra, handlingskraftiga och modiga alvhjältinnan Tauriel till den annars så mansdominerade rollbesättningen. Och jag kan förstå att Peter Jackson också ville få med litet romantik i filmen. En gnutta.

the-hobbit-3-poster-banner-2
Thorin – förhäxad av drakguldet, Bilbo – beredd att gå långt för att rädda freden, Legolas – full av mod, makalös vighet och kämpaglöd och Tauriel som blir kär i en av de av alverna så misstrodda dvärgarna…

Jag tycker också att filmen rymmer intressanta dimensioner och kopplingar till vår nutid när vi får se Sjöstads befolkning fly från sin genom kriget ödelagda stad och mötas av stängda portar där den av drakguldet förhäxade Thorin vägrar att stå fast vid sitt tidigare löfte att hjälpa dem. Fylld av egoism gömmer han sig bakom sina murar och ruvar på de omåttliga rikedomar han under inga omständigheter vill dela med någon annan. Jag kan verkligen inte hålla med Fredrik Sahlin om att detta är en så alldeles genomusel film.

Men nej, ack och ve, Persbrandt är inte med i filmen. Åtminstone inte i den här klippningen, den officiella bioversionen. Ja om man då inte räknar att han luftlandsätts av örnarna i björn-skepnad för att gå lös på orcherna. Jag beklagar verkligen att vi inte fick se den mäktige Beorn göra upp med dessa monster, men vi kan hoppas på bättring i den långa version som kommer nästa år. Ja detta har i själva verket intygats i intervjuer jag sett med manusförfattarinnan Fran Walsh. Vi kan vara lugna.

Teknikfrosseriet till trots går det inte att blunda för att det finns många utmärkta skådespelare i filmen. Jag tänker främst på Thorin/Richard Armitage, Gandalf/Sir Ian McKellen och Bilbo/Martin Freeman. Men även Galadriel/Cate Blanchett är fantastisk i sin korta, men viktiga, medverkan.

Scenen ”I’m not alone” där Galadriel räddar den av Sauron tillfångatagne Gandalf ur det mörka och skrämmande fästet Dol Guldur är min personliga höjdpunkt i filmen. Här tycker jag Peter Jackson lyckas exceptionellt väl med att på ett mycket värdigt, suggestivt och skickligt sätt skildra fasan och utsattheten när Sauron kallar på sina nio mest betrodda tjänare, ringvålnaderna – de fasansfulla Nazgûlerna. Kraftfulla kungar och män som för tusentals år sedan förförts, snärjts och fångats in i Saurons kraftfält. Odöda vålnader fyllda av hat och maktbegär, helt förslavade av Saurons onda vilja och de nio ringar han en gång gav dem.

De ska nu en gång för alla göra slut på den envisa och modiga alvvdrottningen som kommit för att rädda sin vän, den gamle grå trollkarlen. Men hon är inte ensam… Den följande dramatiska kampen mellan ljus och mörker är för mig filmens känslosamma höjdpunkt som på ett vackert sätt knyter samman trådarna med fortsättningen ”Sagan om Ringen”.

Det är makalöst vackert, suggestivt och storslaget. Den 92-årige 196 cm långe Christopher Lees medverkan som Saruman den Vite, här i sin bästa och godaste ljusa krafts dagar långt innan Ringen förstörde honom, är en underbar bonus. I love it!


”Im not alone” – Vita Rådet vs Sauron och Nazgûlerna.

Här är också trailen till filmen:

Det känns vemodigt att efter 13 år av återkommande filmpremiärer på detta tema i jultid nu konstatera att det är slut. Den sista av de 6 filmerna har nu haft sin premiär.

Men vänta nu? Peter Jackson säger att han gärna skulle filma fler av Tolkiens berättelser om släktingarna bara skulle ge honom de nödvändiga rättigheterna. Och visst finns det många fler berättelser att göra storslagen film av. Förhistorien till de berättelser vi nu tagit del av – Silmarillion – Tolkiens Gamla Testamente är en mäktig skatt som fortfarande väntar som en möjlighet. Vi får se hur det blir med det…

Exit – Robin Williams

Posted in Film, Poesi with tags , , , on 12 augusti, 2014 by japetus

Denna augustimorgon vaknar jag till den sorgliga nyheten att Robin Williams lämnat oss och tragiskt nog framgick det direkt av nyhetsrapporteringen att den genialiske skådespelaren valt att ta sitt liv. Jag tänker direkt på Heath Ledger och Philip Seymour Hoffman som jag tidigare skrivit om här. Likheterna är uppenbara för alkohol- och kokainmissbruk och depression fanns med i bagaget även i detta fall.

IMG_2149
Robin Williams (1951-2014)

Nu var Robin Williams något äldre med sina 63 år och han hade en lång och mycket framgångsrik skådespelarkarriär bakom sig. Men det är naturligtvis inte mindre tragiskt när ett sådant här självmord sker. Den så framgångsrike Williams hade mycket kvar att ge.

Ändå visar det sig gång på gång att framgången och genialiteten så ofta har en nattsvart baksida. Att människor som upplevt en sådan enorm framgång som Williams ändå bakom sin framgångsrik fasad döljer en bråddjup mental misär. Att det ofta blir så svårt för personer med den här nivån av kreativitet att orka med livet utan att ta till olika typer av droger och medicinering. Det gör mig både ledsen och fundersam.

Robin Williams var oscarsvinnare för bästa manliga biroll i ”Good will hunting” 1997, en av flera fantastiska rollprestationer genom åren. Williams var också oscarsnominerad inte mindre än tre gånger för bästa manliga huvudroll för filmerna ”Good morning Vietnam” 1987, ”Dead poets society” 1989 och ”The Fisher King” 1991. Starkt, mycket starkt.

Hans skådespelarbegåvning var så uppenbar då han kunde pendla mellan komiken och tragedin på ett fullkomligt halsbrytande sätt. Och med ett enormt tempo och bett i replikerna, så var han också en vass ståuppare. Robin Williams kunde verkligen spela de mest komiska pajasartade roller som också blixtsnabbt kunde glida över i ett allvar och djup som även renderade honom dessa filmvärldens finaste priser och nomineringar.

De fyra filmerna ovan är alla exceptionellt bra. Jag tänker först särskilt på ”Fisher king” som gjorde ett mycket starkt personligt intryck på mig där Robin Williams spelade mot min personlige favorit Jeff Bridges. Den filmen fick en särskild plats i mitt hjärta i dynamiken kring den galna komedin, djupet kring sökandet efter förlåtelsen och den plötsliga Graal-symboliken. En minnesvärd film. Så är den också regisserad av den ovanligt kreative och fantasifulle Terry Gilliam, en av mina favoritregissörer.

Fisher king
Robin Williams och Jeff Bridges i ”The Fisher king”, 1991

Men ändå kommer jag personligen att minnas honom bäst för den extraordinära rollen läraren Mr Keating i ”Dead poets society” några år tidigare. Det är svårt att överskatta hur mycket den filmen betydde för mig när jag som 21-åring såg den på bio. Den träffade mig mitt i prick på ett mycket personligt sätt och berörde mig djupt. Filmen förstärkte mitt redan tidigare starka intresse för litteratur och poesi. Den fick mig att börja ifrågasätta och tänka i termer av ”doing it differently”. Det är helt enkelt en av de viktigaste filmer jag sett. Just så stor och personligt berörande var den för mig.

Så var det ingen mindre änPeter Weir, kanske min störste favoritregissör, som regisserat så det bidrog helt säkert till min stora förtjusning.


Trailern till ”Dead poets society”, 1989

Tidigt denna augustimorgon mötte jag himlen i en vattenpöl på väg till jobbet. Jag stannade ett ögonblick, fascinerad av denna oväntade förening mellan himmel och jord. Helt storslaget i sin oansenliga inramning framför mina fötter fanns plötsligt himlen där mitt i min väg… 

IMG_2146

”But poetry, beauty, romance, love, these are what we stay alive for… That you are here – that life exists, and that the powerful play goes on and you may contribute a verse. What will your verse be?”
Tack Mr Keating/Robin Williams för all inspiration, den här bilden är till!

Hela begreppet Carpe diem kan idag, många år senare, kännas precis så uttjatat som det väl i praktiken är i augusti 2014. Det är sånt de skämtar om i Solsidan när Felix Herngrens tafatte rollkaraktär Alex gör bort sig. Det kan därför möjligen vara svårt för den som inte var med då att förstå hur revolutionerande fräscht och inspirerande det var att nås av detta budskap 1989…

Men den vackra grundtanken i budskapet står kvar med sin eviga sanning, höjd över ögonblickets ironier.

~   ~   ~

They’re not that different from you, are they? Same haircuts. Full of hormones, just like you. Invincible, just like you feel. The world is their oyster. They believe they’re destined for great things, just like many of you, their eyes are full of hope, just like you. Did they wait until it was too late to make from their lives even one iota of what they were capable? Because, you see gentlemen, these boys are now fertilizing daffodils. But if you listen real close, you can hear them whisper their legacy to you. Go on, lean in. Listen, you hear it? – Carpe – hear it? – Carpe, carpe diem, seize the day boys, make your lives extraordinary.”

– Robin Williams som John Keating i ”Dead poets society”, 1989

Civilkuraget griper in – del 1: snöbollskriget i Rosersberg

Posted in Film, Ironi, Personlig kommentar with tags , , , on 21 maj, 2014 by japetus

Mitt mellan hägg och syrén kommer här helt otippat en vintrig berättelse med anledning av att en kompis helt nyligen berättade om civilkurage på ett inspirerande sätt. Här kommer ett bidrag på samma tema. Ja, eller om detta var ett exempel på dåligt omdöme från min sida. Döm själva!

~  ~  ~

Vi befinner oss på Rosersbergs pendeltågsstation en februarikväll 2002 då jag i väntan på södergående pendel blir vittne till något väldigt märkligt. Något alldeles förfärligt upprörande som gör mig både rasande arg och ledsen på samma gång.

Det är ett gäng killar, åtta eller nio stycken, i 14-15 års åldern och de kastar snöboll på en äldre dam med käpp som gör tappra försök att finna skydd på den långa öppna perrongen. Det ser verkligen förjävligt ut.

Jo då, jag och mina vänner kastade också snöboll, mycket snöboll, när vi var i ungefär samma unga ålder. En och annan ruta krossades tyvärr. Men vi skulle aldrig någonsin ha kommit på idén att kasta på en gammal dam med käpp som har så uppenbart svårt att gå. Och att kasta så många snöbollar på henne. Det ser obegripligt fegt ut.

De här killarna är alldeles för stora och alldeles för många för att kasta snöboll på en försvarslös person på det här sättet. Några av dem kastar både långt och ganska bra kan jag se. Nu träffas också den gamla damen i ryggen.

Jag fylls av en helig vrede när jag ser detta, rusar snabbt från sidan in i händelsernas centrum och ställer mig mellan den gamla damen och hennes snöbollskastande plågoandar:
– Era fega svin, kasta på en försvarslös gammal dam, skäms på er!

Jag blockerar med armen en andra snöboll som är på väg att träffa tanten och hjälper henne därefter in i en skyddande väntkur.

Nu skulle den här historien ha kunnat sluta… Och kanske borde den också ha slutat just här. Men det blev inte så. På gott och ont.

~  ~  ~

För när jag kommer ut från kuren hör jag hånfulla rop från Rosersbergshuliganerna. Nu gapar och skriker de förolämpningar till mig från andra sidan staketet och järnvägen. Det var då som fan! Nu far något clinteastwoodskt i mig och jag går rätt ut på perrongen, ställer mig oskyddad framför dem och ropar trotsigt tillbaka:

– Vad fan skriker ni för?! Kasta på försvarslösa gamla tanter det kan ni era fega jävlar! Men törs ni kasta på mig??? Vem vet, jag kanske kastar tillbaka??? 

Pendeltåg vinter

Jag har gjort en snabb bedömning av den taktiska situationen. Det är åtminstone 20-30 meters skotthåll och jag har ett järnvägsspår och ett staket mellan mig och huligangänget. De kan inte komma jättenära och de kan framförallt inte heller omringa mig. Ett frälsande tåg kommer att rulla in om drygt 5 minuter om det skulle bli för hett – eller kallt – om öronen.

När jag svarat blir det tyst en stund på andra sidan staketet.  Grabbarna ser litet paffa ut. Uppenbarligen vet de först inte riktigt hur de ska hantera situationen. De viskar inbördes med varann. Men sen börjar några av dem krama snöbollar. Snart gör hela huliganhopen det. Jag flyttar inte på mig. Det är uppenbart att ett fullskaligt snöbollskrig nu är mycket nära förestående. Oddsen ser onekligen väldigt ojämna ut. Men…

Trumfkortet; huliganerna har underskattat sin motståndare. De vet inte vem de har utmanat… De vet inte att den ensamme killen – gubben i deras ögon – på plattformen är litet annorlunda funtad, uppvuxen med idoler som Clint Eastwood, Aragorn Arathorns son, Robin Hood, Zeb Macahan, Aramis från de tre musketörerna och Gandalf den Vite. Dessutom är han ingen mindre än det sena 70- och tidiga 80-talets ”Älvsjö-skräck” (!!!), en alldeles ovanligt hård- och långkastande snöbollsmästare. Därtill obehagligt träffsäker. En ärrad veteran från otaliga snöbollskrig i ett svunnet årtusende, långt innan datorer och dataspel lockade bort småpojkarna från snöbollskastandets tidlöst ädla konst.

Det var inte så mycket den här killen var bra på i gympan, förutom att springa och så förstås paradgrenen – kast med liten boll. Han var en av Långbrodals rektorsområdes absolut bästa i sin årskull.

Och så kommer det sig att huliganerna faktiskt börjar kasta på mig. En märklig och overklig situation. Först står jag bara där och ser snöboll efter snöboll komma farande. Det märks visserligen snart att det bara är fyra eller fem av dem som är bra på att kasta. Men med så många som kastar samtidigt är det ganska tjockt med snöbollar i luften. De anstränger sig verkligen för att göra mig illa. Och de är uppenbarligen väldigt irriterade på mig för de skriker glåpord och går verkligen in för att träffa mig.

Här får jag damma av min gamla snöbollskrigskompetens. Jag har konstant blicken på bollarna i luften och har backat undan så det är åtminstone ca 30 meter mellan mig och kastarna. Jag rör mig i sidled hela tiden, följer snöbollarnas banor och sidesteppar gång på gång. Till huliganernas frustration har de helt enkelt väldigt svårt att träffa mig. Jag känner mig som den ensamme trollkarlen Gandalf belägrad av alla de nio ringvålnaderna på Väderklint eller Clint Eastwood i ”Pale Rider” när alla busarna skjuter på honom samtidigt, men jag värjer mig och blir inte träffad…

Clint Eastwood Pale Rider
Min store förebild – Clint Eastwood; här i klassikern ”Pale Rider” från 1985 där de fega busarna, som ger sig på försvarlösa offer, får vad de förtjänar!

Det bästa som det belägrande grabbgänget får till är ett par snöbollar jag får plocka ned med handen. Det gör litet ont för de kastar så hårt de kan, fast beslutna att jaga bort och förnedra den ensamme utmanaren på plattformen. Men de skulle behöva kasta ännu hårdare, snabbare och koordinera sig bättre för att verkligen träffa.

Jag går litet åt sidan och börjar krama bollar själv. Går fram med fyra bollar och börjar kasta in mig. Jag kastar hårt, fokuserat och ganska snabbt i serier om fyra. Tvingar tillbaka gänget från staketet. När de försöker gömma sig bakom nätgallret får de skurar med snösplitter över sig. I andra serien om fyra bollar kommer de två första fullträffarna. En kille får en hård och tung boll på axeln, tappar sina snöbollar och backar undan och en av dem som står närmast bakom staketet, gapat och skrikit värst åt mig, får en klassisk ”smackträff” i hårfästet så luvan flyger av…

”- Jävla idiot!!!” skriker han åt mig.
”- Skyll dig själv, ropar jag tillbaka, den som ger sig i leken får leken tåla! Jag sa ju att jag kanske skulle kasta tillbaka!

Huliganerna börjar backa undan, ingen vågar längre stå kvar inom räckhåll för den ensamme snöbollskastaren på perrongen. De märker snart att de får backa undan mer än 50 meter för att vara på den säkra sidan.

Men när tåget kommer rusar hela gänget fram igen och kastar en förtretad svärm snöbollar mot tåget, gapar och skriker och gör fuck off-tecken åt mig. Jag håller upp handen mot rutan, vänder mig om och andas lugnare medan tåget rullar ut från station. Jag har blandade känslor av skam och stolthet inom mig. Det känns att jag gjort något bra som sedan övergått i något omdömeslöst, barnsligt och omoget. Det är också 12 år sen nu, men jag minns det väldigt tydligt fortfarande. Och jag måste erkänna att jag faktiskt ändå – all in all – inte ångrar det jag gjorde…


Trailern till Clint Eastwoods klassiker ”Pale Rider”.