I fredags 8 juli hade jag möjligheten att se den nya ”Elvis-filmen”, som hade premiär på Midsommarafton, en film jag sett fram emot att få se. Och jag blev inte besviken för detta är inte bara en oerhört välgjord musikfilm utan även en film som bjuder på många andra dimensioner.
Filmen är framförallt ett mycket kraftfullt visuellt fyrverkeri, en ren fest för ögat signerad Baz Luhrmann; litet samma överdådiga känsla som i Moulin Rouge från 2001. Det sprakar och gnistrar om Elvis-filmen; färgerna, effekterna och skådespelarna är minnesvärda. Det är oerhört effektfullt, starkt och snyggt presenterat. Luhrmann är en oerhört skicklig regissör som på ett visuellt mästerligt sätt återskapar Over the top-känslan i och kring Elvis.
Det är ingen slump att jag väljer att lägga upp samtliga tre filmplanscher. De är lika överdådigt kraftfullt presenterade. En fest för ögat även det. Liksom det även var en fest för mig att se alla de vackra gitarrer som förknippas med Elvis, t ex den röda Hagström Viking II från 1968 comeback special vi kan se på planschen nedan.
Utmärkta skådespelarprestationer bjuds vi även på; både av tillräckligt porträttlike Austin Butler som av Tom Hanks som här äntligen får spela en rejäl filmskurk. Detta är nämligen också en djupt berörande film om en lika gudabenådat begåvad som tragisk människa, vilken omgiven av ett koppel av medberoende svaga vänner och familjemedlemmar fastnar i en obehagligt destruktiv livssituation han inte kan ta sig ur och som till slut blir hans undergång.
Filmen är därför också berättelsen om den smarte affärsman och obehagligt manipulative skojare som kallades ”Överste Parker” som kom att kontrollera Elvis liv. En samvetslös människa som på ett lika beräknande som egoistiskt sätt styrde Elvis liv genom manipulation och hotelser. Att Elvis och denne fejkade ”överste” av holländskt ursprung hade en komplicerad relation visste jag redan, men genom filmen blev det oerhört pedagogiskt tydligt. Intressant nog låter Luhrmann oss höra ”Överste Parkers” röst och låter honom vara berättaren.
Något som också särskilt fångade mig var klippen från Elvis tonår och den livsavgörande kontakten med den svarta musiken. Detta var en pusselbit jag hade inte hade så bra bra grepp om sen tidigare. Jag visste ju var han fått intrycken i från, men i filmen ges publiken en mycket tydligare bakgrund. Elvis kom att växa upp i ett svart område i norra Memphis som enda vita killen och tack vare detta fick an starka musikaliska influenser som skulle komma att förändra musikhistorien. Totalt.
Filmen ger även en smärtsam och obehaglig bild av den vidriga och då helt naturligt uttalade rasism som fanns i det amerikanske samhället när Elvis växte upp. Här tycker jag att Luhrmann lyckas väl med att koppla Elvis liv och karriär till den samhällsutveckling som pågick i USA under 50-, 60- och 70-talen, medborgarrättsrörelsen och det starka spänningar som fanns i samhället.
Det framstår idag som en bisarr obegriplighet att Elvis scenshow kunde skapa en sådan total moralpanik som det gjorde i slutet av 50-talet. Men ”Memphis hipshake” slog tveklöst ned som en bomb i 50-talets pryda USA och utmanade stelbent moral och alla möjliga osunda rasistiska föreställningar. Elvis fick helt enkelt kylas ned genom att skickas till Västtyskland och göra lumpen, detta som alternativ till den någon form av rättslig påföljd som annars blivit konsekvensen. Detta skildras starkt och talande i denna utmärkta film. Detta skeende är rent tragikomiskt att se från vår utsiktspunkt ca 60 år senare i musikhistorien.
Väldigt fint skildrad är också Elvis vänskap med och inspiration av de svarta artister som gått före honom och som möjliggjort hans karriär, bl a BB King och Little Richard. En legendarisk inspiration förutan vi annars aldrig haft nån rock’n’roll. Elvis kunde, genom att han var vit, göra ”samma grej” som de svarta artisterna, men föra ut denna förbjudna musik till den stora breda vita publiken på ett sätt som de svarta föregångsmännen – och kvinnorna – aldrig hade kunnat göra. Något som BB King så tydligt uttrycker i filmen. Elvis är utan tvekan ”The King of Rock’n’Roll” men filmen ger fortsatt rättvis cred till de svarta artister och föregångsmän som krönte honom.
Jag ger Baz Luhrmanns ”Elvis” 5 stjärnor av 5 möjliga. Jag kommer att se den igen. Det är en mycket storslagen och sevärd film!
Jag har en tuff höst på jobbet av olika skäl, mest för att pandemin nu åter påverkar det stora sjukhusets verksamhet så mycket. Då kan det vara bra med perspektiv. Jag har precis haft en stor filmupplevelse om ett riktigt utmanande jobb. Det kan inte vara lätt att vara Guds ställföreträdare på Jorden…
I början av den här mörka novemberveckan såg jag en mycket fint berättad historia om tro, vänskap och makt. Ett subtilt och engagerande dubbelporträtt som även berör komplicerade frågor om ambition, skuld och moraliskt ansvar. Det är bråddjupt, men också på samma gång en väldigt fin och lättsam feelgood-historia som lyste upp denna corona-hösts mörker. Det var en film som berörde mig djupt – och när det känns så. Ja, ni vet hur det är, då måste jag skriva igen.
Påven Benedictus XVI och kardinal Bergoglio i förtroligt samtal Filmen ”The Two Popes” från 2019 är regisserad av Fernando Meirelles (”City of God” och ”The Constant Gardener”) med utgångspunkt från ett manus av Anthony McCarten (”Darkest Hour” och ”Bohemian Rhapsody”).
Filmen börjar 2005, efter påven Johannes Paulus IIs död. Kardinalerna i den romersk-katolska kyrkan samlas för konklav i St Peterskyrkan för att välja en efterträdare och väljer då den konservative Joseph Ratzinger (Anthony Hopkins) som blir påve Benedictus XVI. Andraplatsen i valet har tillfallit Jorge Mario Bergoglio (Jonathan Pryce), en liberal argentinsk präst som åtta år senare kommer att ersätta Benedictus och bli påve Franciskus i en mycket ovanlig överföring av denna högsta kyrkliga myndighet som Guds ställföreträdare på Jorden. Habemus papam!
Anthony Hopkins och Jonathan Pryce gör varsin porträttlik rolltolkning
Filmen berättar om hur kardinal Bergoglio och påven Benedictus XVI möts under speciella omständigheter då Bergoglio reser till Rom för att begära sin chef påvens tillstånd att gå i pension – bara för att bli avvisad av påven som därefter berättar för honom om sina egna planer att lämna sitt höga ämbete. Det är chockerande nyheter för Bergoglio som upprört bekräftar hur skandalöst det vore då ingen påve har abdikerat på 700 år…
När detta drama utvecklar sig bjuder filmen på ett fönster som öppnas mot magiskt vackra platser i Vatikanen och ger oss en mycket fascinerande inblick i samtalen och debatten mellan dessa två ideologiskt motsatta religiösa ledare.
Det som står klart från början är att de två männen, som visserligen är bröder i Kristus, inte är vänner. ”Jag håller inte med något av allt du säger”, säger Benedictus, och medan deras konversation präglas av vördnad och bibelsprängda citat, verkar den temperamentsfulla och ideologiska klyftan mellan dem oöverkomlig. Man behöver bara vara det allra minsta intresserad av religions- och trosfrågor för att fascineras av samtalet mellan de två kloka, höga prästerna som kivas och debatterar. Extra speciellt blir det när de refererar till sin högste chef och arbetsgivare. Eller berättar om vad de gillar att se på TV när de kopplar av en stund för sig själva…
Vi ser två gamla män som ser tillbaka på sina liv och känner skuld inför de misstag de begått under sina långa livsresor. Och som de så sakteliga börjar anförtro varandra och dela för att finna frid. Två till synes diametralt olika män som ändå sakta men säkert, i början nästan motvilligt, upptäcker att de börjar gilla varandra. Fina återblickar till tidigare upplevelser ger djup åt berättelsen och fördjupar de två personporträtten. Handkameran ger en dokumentär känsla. Framförallt får vi se två mästerliga brittiska skådespelare göra varsin lika utmärkt som porträttlik rolltolkning.
Anthony Hopkins som den ärkekonservative överintelligente mästerteologen och tyske kardinalen Joseph Alois Ratzinger (född 1927) som 2005 blev påven Benedictus XVI. Samtidigt är han en socialt handikappad man det är lätt att tycka synd om. Och Jonathan Pryce som den liberale och fotbollsälskande argentiske kardinalen och ärkebiskopen av Buenos Aires, Jorge Mario Bergoglio (född 1936), som 2013 till slut väljs till påve och då tar sig namnet Franciskus. En man som har lätt att få kontakt med ”vanligt folk” och är uppenbart socialt begåvad och lätt att gilla.
Det är inte bara en mycket vacker film. En film som lyst upp denna mörka novembervecka för mig. Det är också mycket genuin feelgood i scenerna med de två gamla männen som är så olika, men som sakta men säkert finner varandra allt mer och mer. Det här är en väldigt fin film som gjorde mig riktigt glad och varm om hjärtat i denna nu dubbelt kalla årstid… Unna dig att se den!
Trailern till ”The Two Popes”
~ ~ ~ Och här kommer litet överkurstext för den som vill läsa mer om de två påvarna. Som ännu i denna stund fortfarande är i livet.
Joseph Ratzinger var som barn med i Hitler Jugend, vilket var obligatoriskt där och då, men blev sen en katolsk akademiker i årtionden, undervisade i dogmer och teologi, skrev teologiska traktater och fungerade som expert vid Andra Vatikankonciliet i mitten av 60-talet. Och även om han var känd som en progressiv kraft i flera år, blev han alltmer konservativ när han åldrades. 1977 blev Ratzinger ärkebiskop i München och 1981 utsågs han till Vatikanens teologiska vakthund under påven Johannes Paulus II, där han tjänade i mer än två decennier och blev känd för sina strikta attityder såväl som sin skarpa intelligens.
Påven Franciskus, tidigare ärkebiskopen i Buenos Aires, Jorge Mario Bergoglio, framställs i filmen som en viljestark och progressiv präst. En man som är mer bekväm att hålla utomhuspredikningar och arbeta med projekt för fattiga än att delta i Vatikanens högtidliga ritualer. Som jesuitpräst i Argentina gjorde Bergoglio snabba framsteg genom den katolska ordningens led. 1973 blev han chef för alla jesuiter i landet och grannskapet Uruguay vid bara 36 år. men under sin mandatperiod kom den unga prästen att förlora sin popularitet inom gruppen.
Som en framstående religiös ledare stod han inför anklagelser om medverkan i Argentinas ”Smutsiga krig” som ägde rum mellan 1976 och 1983, en kampanj av utomrättsliga mord som genomfördes av landets militära diktatur, juntan, inklusive påståenden om att han inte lyckades försvara två präster som kidnappades.
I sin första intervju som påve sa Bergoglio att hans ”auktoritära och snabba sätt att fatta beslut fick mig att få allvarliga problem och bli anklagad för att vara ultrakonservativ”. 1984 avskedades Bergoglio från sitt ledaransvar och skickades till Córdoba i centrala Argentina där han tillbringade två år i det som han senare beskrev som ”en tid med stor inre kris.” När han återvände var det som en förändrad ledare, med nya perspektiv från sin interaktion med stadens fattiga. Och när Bergoglio åter uppsteg inom det argentinska katolska ledarskapet kom han att omfamna en långt mer liberal attityd i till kyrkans roll i kampen mot fattigdom och ojämlikhet, åsikter han skulle ta med sig till Vatikanen. Han hade förändrats.
Pryce har en mycket älskvärd, sympatisk närvaro med tydliga ansiktsuttryck och en imponerande förmåga att göra sig förstådd på fyra av de fem språk som talas i filmen. Hopkins avstår alla stora gester till Pryce och gör nästan smygande några sina skickligaste skådespelarinsatser på många år. Han mumlar, viskar, suckar med otaliga rävar bakom öronen och förvandlar Benedictus från en förmodad skurk till en nästan tragisk figur, ett lysande teoretiskt sinne bunden till en komplex och orolig själ. Som tittare är det kanske lättare att gilla Franciskus – ”The Two Popes” antar, eller kanske t o m insisterar på att du kommer att göra det – men Benedictus är den som stannar hos dig.
Jag vill fånga en känsla. Ett minne, ett nu, en upplevelse från en annan tid i ett annat land…
~ ~ ~
Det är höst, troligen sent i september. Vi sitter i matrummet runt bordet hemma i Älvsjö. Det är tidig kväll, skymning. Jag är nästan helt försvunnen bakom skärmarna med mina kartor, tärningar, regelböcker och skisser. Runt bordet på andra sidan skärmarna sitter lillebror O, kusin P och vännen S fokuserade och peppade. Chips, Fanta och blåa glas finns på bordet. På golvet bredvid bordet står en Sharp GF6060-bandare/”bergsprängare” och i den rullar ett Maxell UDII-band med suggestivt stämningsskapande musik; instrumental elektronmusik från Västtyskland som bidrar till den mystiska och nyfikna stämningen. I fönstret lutar sig blommorna, och särskilt den stora monsteran med sina jätteblad, in i rummet som om de lyssnade.
Men vi är egentligen långt, långt borta från det rum vi fysiskt sitter i. Vi befinner oss i norra Ithilien i Tolkiens magiska sagovärld i rollspelet MERP/Rolemasters tappning. Framför mig, dolt bakom mina skärmar, har jag modulen ”Gates of Mordor” uppslagen. Våra hjältar, mina vänner, har i hemlighet nattetid tagit sig över den stora floden Anduin och rör sig nu försiktigt österut genom det frodiga, prunkande gröna skogslandskapet som långsamt höjer sig mot den dunkla taggiga raden av bergstoppar som anas vid horisonten i öster, ”The Mountains of Shadow”. I gungstolen sover katten Frasse medan spänningen stiger och äventyret fortsätter…
Åter till nuet och månadens tema, känslan i september. Höstdagjämningen passerad. Ett växande mörker och ett tilltagande höstligt lugn fjärran från vårens mer uppskruvade tempo.
Märkligt hur det ena kan ge det andra och äntligen få saker att hända. Nothing by chance… Förrförra helgens fredagkväll såg jag SVT-dokumentären ”Mot andra världar”om ”det svenska rollspelsundrets uppgång och fall”; en berättelse med många beröringspunkter för mig som tillhör de ”nördar” som redan hösten 1982 skaffade den första upplagan av det första svenska rollspelet ”Drakar och Demoner” och på det sättet kom att få kontakt med och fascineras av rollspelsvärlden. Som gammal Tolkien-fan alltsedan 5-6 årsåldern var rollspelandet en helt naturlig förlängning och fördjupning av fantasyintresset.
Därför har jag av mina vänner under de senaste par-tre åren också fått upprepade tips om att se serien ”Stranger things” som sades ha starka inslag av fantasyroleplaying, 80-talselectronica och Stephen King-vibbar. Jaha… Ja det låter som nåt som jag skulle kunna uppskatta. Men det dröjde ända tills nu innan tiden uppenbarligen var tillräckligt mogen. För nu har jag inom loppet av knappa två veckor konsumerat alla tre säsonger av denna fascinerande serie. Ja just det, alla 25 avsnitt i alla tre säsonger.
Mina vänner hade rätt. Den här serien berör mig på flera sätt och på flera plan. Det intresserar, fascinerar och engagerar. Till att börja med är det en spännande och suggestiv historia med flera intressanta karaktärer vars utveckling det är intressant att följa över tiden. Rollspelandet spelar ju en inte helt oviktig roll för de fyra högstadiekillarna som är seriens huvudpersoner. Som gammal rollspelsnörd kan jag bekräfta att den här serien ger en bra och korrekt bild av hur det såg ut där och då. Det är verkligen välgjort. Och naturligtvis kryddas historien med en väldig massa musikaliska referenser. Musiken är ju en också en stark tidsrelaterad stämningsbyggare. Stranger things är en välbyggd tidsmaskin. Och eftersom jag själv i högsta grad var med där och då, om än i Sverige, så är jag rätt man att uttala mig om detta.
Jag tycker också att det är litet festligt att de tvillingar som är seriens skapare, ”the Duffer brothers”, Matt och Ross, är födda samma dag i februari som jag. Men 1984, dvs på min 16-årsdag. De var alltså aldrig själva med där och då i den tid de beskriver i serien och det gör prestationen än större i mina ögon. De har alltså lyckats mycket väl med detta utan ha egna minnesbilder att utgå ifrån.
Del 1 – utspelar sig i november-december 1983
Och vid sidan av alla musikaliska referenser följer även alla detaljerna med kläder, bilmärken, cyklar, bandspelare och köksutrustning som naturligtvis stämmer. Så även känslan i färgskalorna. Höststämningarna med dimma och mörker som jag själv intimt förknippar med rollspelandet som hade sin starkaste säsong under höstarna och vintrarna. Och sen är det alla hänvisningar till och flirtarna med klassisk SF, Fantasy och skräck, som Alien, Terminator, Star Wars, Stephen King, ET och givetvis Tolkien. Även gamla skådespelare med koppling till dessa klassiska filmer på dessa teman dyker upp titt som tätt.
Del 2 – utspelar sig i oktober-november 1984
Så det är klart att det var starkt för mig att se och höra allt detta som väcker så många minnen. Bara en sån sak som den starka musikaliska kopplingen till det gamla och ursprungligen västtyska elektronmusikbandet Tangerine Dream. Seriens vinjettmusik och mycket av den musik vi hör i serien är starkt inspirerad av just Tangerine Dream. Det är ett snyggt, smakfullt och intressant val tycker jag som själv i princip alltid valde just musik med TD som stämningsskapare när jag var spelledare. Denna suggestiva, ödsliga, meditativa, fantasieggande, ömsom drivande ömsom vilande instrumentala musik kom för mig att bli synonymt med rollspelandet. Jag tänker då särskilt på plattorna ”Rubycon” (1975), ”Tangram” (1980), ”Poland” (1984) och ”Exit” (1981) som är fyra helt suveräna plattor med TD som jag dessutom råkade ha inspelade i par på samma två 90 min Maxell UDII kassettband. En sådan slump som vilka två plattor man parade ihop på samma kassettband kunde påverka känslan och associationerna till musiken.
Del 3 – utspelar sig i juni-juli 1985
Av någon sympatisk anledning har man också valt att använda stycken ur just Exit som stämningsskapare i Stranger things. Resultatet är väldigt suggestivt och fascinerande. Här finns en touch av känslan och stämningarna i Stephen Kings ”Dark Tower”-serie som jag läste för dryga 10 år sen och uppskattade så mycket. Här finns också en möjligen något mildare touch av legendariske amerikanske skräckförfattaren H P Lovecrafts värld och de monster som befolkar den.
Och på något sätt sluter sig också cirkeln här när Tangerine Dream gör en cover på signaturmusiken till Stranger things. Den signaturmusik som skrivits för att låta just som Tangerine Dream. Det blir någon sorts meta-upplevelse här som fascinerar mig. Det blir vackert och suggestivt och spännande. Precis som det ska vara i rollspelens värld…
Tangerine Dream gör cover på ledmotivet till Stranger Things som annars är skrivet och framfört av electronica-bandet ”Survive”
~ ~ ~
Och så var det ju den här SVT-dokumentären ”Mot andra världar” som jag vill säga något om. Dokumentären fokuserar mest på två framgångsrika fantasy-konstnärer med rötter i rollspelandet, Johan Egerkrans och Simon Stålenhag. En tredje framgångsrik person i dokumentären är Fredrik Malmberg som drev kultaffären Tradition från 1981 tills den stängde i början på 90-talet. När jag inte hängde på Rip Off, Ritz, Skivfönstret eller Pet Sounds så var det Traditions klassiska butik på Storgatan, Östermalm som var ”the place to be” för en musik- och spelintresserad nörd som jag. Det var också Malmberg som drev Äventyrsspel som sen blev Paradox.
Berättaren, journalisten Jesper Huor, är några år yngre än jag och jag har egentligen inte spelat de svenska rollspelen så mycket (litet Drakar och Demoner och ännu mindre Mutant), utan gick över till Dungeons & Dragons, Traveller och MERP/Rolemaster ganska snabbt. Om man nu kan tala om realism i den här låtsasvärlden så föredrog jag att spela i Tolkiens mer ”realistiska” sagovärld som för mig hade en så mycket starkare känsla än vad jag fick för ankorna i Drakar och Demoner som för mig mest kändes löjliga. Men så var jag inte heller 10 år gammal, utan 14-16 när jag spelade som mest.
Det är fler personer med i dokumentären, t ex författaren Niklas Natt och Dag, som ju också får lov att sägas vara framgångsrik. Och jag har sett att recensioner av dokumentären har dissat den för att den berättar samma story igen om hur ”töntarna, nördarna och underdogsen” till slut blev ”vinnarna”. Det skrivs att det borde fokuseras mindre på framgångssagorna, men det har jag inget problem med. Journalisten Orvar Säfström sade 2015 i en intervju på idg.se att ”Man kan säga att nästan alla kreativa människor runt 40 har spelat Drakar och Demoner eller något annat av Äventyrsspels rollspel någon gång i tiden – det var så otroligt stort”.
Och jag tror det ligger en hel del i det. Man måste vara kreativ eller åtminstone utveckla den kreativitet man har för att kunna bli bra på och uppskatta rollspel. Det är väldigt tydligt för mig nu 35 år senare hur mycket detta betytt för mig i mitt kreativa tänkande och språkliga förmåga att uttrycka mig.
Rollspelet ”Drakar och Demoner”, första utgåvan 1982 – som är den version av spelet jag har en relation till
Det är säkert så att proffstyckare och journalister har sett och hört den här historien tidigare, men så känner inte jag. De kan dessutom ha andra agendor, privata eller politiska, som gör att de känner sig manade att dissa dokumentären. Jag tycker inte att det är ett problem att den här historien, eller de här historierna, berättas en gång till. Jag tycker det är fina historier som jag isåfall gärna hör (igen?).
Jag kan inte se att det finns nån som helst vettig anledning att göra ”det goda till det bästas fiende.” Dokumentären kunde säkert ha gjorts ännu bättre, men det betyder inte att den är dålig. Jag uppskattade den och rekommenderar den!
Jag är tacksam för alla kreativa impulser, engelska glosor och lärdomar i berättarteknik som dessa spelvärldar givit mig. Och naturligtvis för alla stämningsfulla, galet roliga och rafflande spännande livsfarliga situationer vi mött och alla problemsituationer vi löst tillsammans under åren som gått!
Och kanske allra mest för de fina vänskaper som uppstod och bestått – tacksam!
~ ~ ~
”The past inside the present…”
Ja… Jag ville fånga en känsla. Ett minne, ett nu, en upplevelse från en annan tid i ett annat land…
Från tidskapseln… Några av de gamla goda rollspelsäventyren/modulerna från MERP, Middle Earth RolePlaying. När jag kollar in auktionssajterna ser jag att de betingar överraskande höga priser i dagsläget nu 35-30 år senare.
”Ej för de starka i världen, men de svaga. Ej för krigare men för bönder, som plöjt sin jordlott utan att klaga, spelar en gud på flöjt. Det är en grekisk saga…”
Nåddes idag strax efter lunch av den sorgliga nyheten att den svenske skådespelargiganten Max von Sydow gått ur tiden. Jag kan ju inte säga att det var helt oväntat för han var nu 90 år gammal gudbevars, så han fick utan tvekan göra en lång resa och uppleva ett mycket långt och alldeles ovanligt framgångsrikt skådespelarliv.
Max Carl Adolf von Sydow (1929-2020)
I media läser jag nu alla de många ord som skrivs om denne ikoniske skådespelare som i sju decennier gav oss så mycket och så många vitt skilda rollprestationer. Han hade mer än 150 roller från film, tv och teater på sin digra meritlista. Naturligtvis är det idag väldigt många bilder från den odödliga scenen ur Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” där han som korsriddaren Antonius Block utmanar döden på schack. ”Villkoret är att jag får leva så länge jag står dig emot”, säger den då 28-årige Max von Sydow, och han kom att spela länge och väl. Men jag vill, som oftast, i den här bloggen berätta en annan historia. Vi kommer till den så småningom…
Jag läser bl a dessa mycket väl valda ord av Carl Cato/TT som på pricken fångar min fascination av Max von Sydows storhet som skådespelare: ”Max von Sydow ägde förmågan att i rollen som science fictionhjälten Blixt Gordons nemesis, Kejsare Ming, ge orden ”patetiska jordbor” trovärdighet och gav Bergmans tunga repliker luft under vingarna. Han lyckades som få andra kombinera en karriär som actionskurk och science fiction-tungviktare med karaktärsroller i skandinaviska kvalitetsfilmer.”
För jag fascineras sannerligen av att Max von Sydow för mig kändes lika trovärdig som småländske Karl-Oskar från Ljuders socken som han gjorde som den extremt exotiske och galne Rymdkejsar Ming. Eller som den gåtfulle ”The Three Eyed Raven” i Game of Thrones. Eller som den tragiske ballongfararen S A Andrée i ”Ingenjör Andrées luftfärd. Jag minns honom även i Hasse och Tages ”Äppelkriget”.
Riddaren Max von Sydow
Rymdkejsaren Max von Sydow
Ballongfararen Max von Sydow
Den treögde korpen Max von Sydow
Äppelkrigets Max von Sydow (och Martin Ljung och Tage Danielsson)
Utvandraren Max von Sydow
De många rollerna i Bergman-filmerna har egentligen inte berört mig på samma sätt, möjligen då med undantag för riddarrollerna i ”Det sjunde inseglet” och ”Jungfrukällan”, eftersom de tillkom så långt före min tid att jag inte har samma relation till dem som jag har till de rollprestationer jag mer upplevt i nutid. Wilhelm Mobergs ”Utvandrarna” på TV var egentligen mitt första intryck av Max von Sydow och kanske är han ändå därför allra mest ”Kal-Oska” för mig.
Men det kanske oväntade sammanhang som jag vill lyfta fram här i min blogg, som ju gärna ville kasta ljus på det som av någon anledning är bortglömt, är ett annat. Och gärna vill jag berätta om sånt jag uppfattar som orättvist bortglömt.
Jag har genom åren lyssnat mycket på Max von Sydows läsning av Hjalmar Gullbergs poetiska verk ”Förklädd Gud” (1933) som Lars Erik Larsson så underbart vackert tonsatt (1940). Inspelningen med von Sydow är från 1974 och är full av den symbolik, djupa allmänbildning och gudomligt vackra språk som kännetecknar Gullberg. Larssons musik är också värdig dessa så vackra ord. Och Max von Sydow är utan tvekan en värdig tredje part i denna treenighet.
Jag läser nu idag, som sagt, i media de många vackra ord som nu sägs om denne ikoniske svenske gentleman. Det är ord som kommer från hela världen. Och då dyker det upp, så välfunnet twittrat av den engelske regissören Edgar Wright:
”Max von Sydow, such an iconic presence in cinema for seven decades, it seemed like he’d always be with us. He changed the face of international film with Bergman, played Christ, fought the devil, pressed the HOT HAIL button & was Oscar nominated for a silent performance. A God…”
Så sluter sig cirkeln för mannen som också mycket riktigt spelat vår Herre Jesus Kristus. Orden ur Hjalmar Gullbergs vackra poetiska verk blir en värdig avslutning.
”Än vandra gudar över denna jord. En av dem kanske sitter vid ditt bord. Tro ej att någonsin en gud kan dö. Han går förbi dig, men din blick är slö. Han bär ej spira eller purpurskrud. Blott av hans verkan känner man en gud. Den regeln har ej blivit överträdd: Är Gud på jorden vandrar han förklädd.”
Hjalmar Gullberg: ”Förklädd Gud” ur diktsamlingen ”Kärlek i tjugonde seklet”, 1933
Här finns den på Spotify:
Och här har vi så till slut texten i dess helhet:
~ ~ ~
FÖRKLÄDD GUD
Ej för de starka i världen men de svaga. Ej för krigare men för bönder, som plöjt sin jordlott utan att klaga, spelar en gud på flöjt. Det är en grekisk saga…
I Vem spelar på en pipa en låt av gryningsluft för himmelsk att begripa höjd över allt förnuft? Vem äger lösenorden, flöjtvisans dolda text? Vem spelar på jorden för djur och växt?
Vem är den gode herden, som för sin flock i vall och som med gräs förser den och toner av kristall? Vem går på betesängar i sommardagens kvalm och sover bland drängar på jordisk halm?
II Apollon bor i ett tessaliskt stall. Ej bär han lager kring sitt gyllne hår: han sändes från Olympens gudshall, dömd att försörja sig som dräng ett år. Det bor en gud i ett tessaliskt stall.
Bland tjänstefolket vandrar han förklädd. Längst ner vid bordet är hans sked och skål. Bland kreatur i ladan är hans bädd. Han äger inget jordiskt föremål. I herdekappa går en gud förklädd.
III Kring höstlig vaktelds bränder församlar han frysande får och sköter med kloka händer de djur som har sår.
Hans sanna hem är sagan, hans själ är lyra och dikt. Dock gör han utan klagan sin jordiska plikt
IV Välsignelse följer i gudarnas spår. Om kappan än döljer hans gyllene hår, så blomstrar den mark där han går.
Han spelar för djuren, som följa hans takt, för solen, för skuren i nyplöjd trakt, där döden förlorar sin makt.
V Husbonden må vi prisa säll, Tessaliens monark. När han står upp vid hanegäll, är han på helgad mark.
Ty den som bland hans drängar bor och äter deras mat, är solens herre, månens bror och stjärnornas kamrat.
VI Vad faller över träden för silverglans Vid pipans bröllopskväden och djurens dans?
Vad är det för ett rike han kommer från, han som ej är vår like, men blott ett lån?
Erinrar han sig, fången vid äng och vik, en värld som är förgången, en glömd musik?
Erinrar han sig lyra och jungfrukör ett liv av helig yra, som aldrig dör?
VII Än vandra gudar över denna jord. En av dem kanske sitter vid ditt bord.
Tro ej att någonsin en gud kan dö. Han går förbi dig, men din blick är slö.
Han bär ej spira eller purpurskrud. Blott av hans verkan känner man en gud.
Den regeln har ej blivit överträdd: Är Gud på jorden vandrar han förklädd.
VIII Tror du, att fåren skulle beta i morgonglans på gräsklädd jordisk kulle, om inte gudar fanns?
Tror du, att våren skulle binda sin blomsterkrans på alla dödas kulle, om inte gudar fanns?
IX Bjuder ett mänskoöga till stilla kärleksfest oss, kyliga och tröga, som folk är mest,
lägger, som himmelsk läkning för djupa själasår, en vän, fri från beräkning, sin hand i vår,
synes en ljusglans sprida sig kring vår plågobädd då sitter vid vår sida en gud förklädd.
Det är färgerna som fångar mig. Det är färgerna som fascinerar mig mest. Den stora massan av olika khakinyanser som sakta tar över bilden och snart helt dominerar den. Alla dessa beiga, bruna, brungråa och nästan brungrönaktiga färgtoner omgivna av den vita kritfärgade sandiga jorden. Och bortom det de ännu gröna fälten. Ännu inte sönderslitna av artillerield. Det är hjälmar med eller utan hjälmdok, uniformer, ryggsäckar, vattenflaskor, remmar, bälten, västar, stridsselar, kängor, benlindor, handskar och halsdukar i denna mjukt murriga jordtonade färgkaskad som verkligen fascinerar mig.
Jag ser knappast människorna, läs männen, som iklädda alla dessa khaki-something uniformer och persedlar tillsammans bildar den gigantiska levande surrealistiska jätteorm av brittiska soldater som liksom rinner fram genom den vita skyttegraven. Framåt mot frontlinjen. Framåt mot evigheten.
Ja som ni förstår tycker jag t o m att det är vackert. Vidunderligt, förunderligt, poetiskt vackert. Fastän det är krig. Fastän det är Första Världskriget i närheten av Écoust-Saint-Mein i nordfranska Picardie den 6 april 1917. Som ni nu förstått har jag nyligen sett Sam Mendes Oscarsbelönade krigsfilm ”1917” som utspelar sig ett dygn på västfronten just denna aprildag på just denna plats.
Färgerna! Jag är helt fascinerad av dessa olika brittiskt beiga khaki-toner (Klicka för större bild – färgerna!)
Jag blev djupt berörd av filmen som jag såg med gamle vännen Björn. Vi var rörande överens om att 1917 är en oerhört stark och övertygande realistisk film i alla avseenden. Miljöerna är skrämmande första världskrigsrealistiska med sin leriga beige-brun-grön-grå extra touch av mekanisk meningslöshet en masse och vämjeliga skyttegravsmiljöer där man nästan kan känna dofterna, eller snarare odörerna. Allt filmat som i ett enda massivt svep, en enda lång tagning.
IMAX-formatet gör det hela än mer suggestivt och påträngande; ett audiovisuellt fyrverkeri som kommer väldigt nära och som skakar om. Jag var helt tagen efter denna adrenalinpumpande film. Och djupt berörd, bl a då av färgerna…
Den officiella trailern till filmen ger ett utmärkt smakprov på intensiteten i filmen – och så färgerna!
Filmen bygger på en historiskt korrekt bakgrund som man placerat en fiktiv, men i sig trovärdig, handling i. En handling som regissörens farfar Alfred Mendes (1897-1991) berättat för sin sonson Sam. Farfar Mendes hade varit med vid västfronten och belönades med utmärkelsen Military Medal för ett liknande uppdrag som det som filmens huvudpersoner sänds ut på. Sam Mendes noterar också att det var först i 70-årsåldern som hans farfar överhuvudtaget ville (eller orkade) berätta något om vad han varit med om i ”The Great War”. Krigsveteranen Alfred Mendes blev lyckligtvis hela 94 år gammal, så han hann berätta sina historier.
Hursomhelst, i filmen får vi se hur de två ensamma engelska soldaterna Blake och Schofield tar sig genom Ingenmansland och in i de kusligt övergivna tyska linjerna på sin väg för att hinna varna sina kamrater att inte anfalla in i något som man på högre befälsnivå förstått är en ren dödsfälla. Uppdraget de fått är snarast av karaktären självmordsuppdrag (WW1 i ett nötskal); det förstår tittaren tidigt.
Även om mycket av filmen är tyst och nervkittlande anar man hela tiden och väntar med tilltagande spänning på att det ska ”smälla”. Vilket det givetvis till slut gör med besked. Det vidriga Ingenmanslandet och de övergivna tyska skyttegravarna och bunkrarna är mycket suggestivt återgivna.
Och det hela hänger historiskt ihop med dagens datum den 24 februari. För det var nämligen den 24 februari 1917 för idag exakt 103 år sedan som engelsmännen först började märka och ana att något väldigt konstigt hände på den tyska sidan av fronten. Men man hade ingen aning om omfattningen. De kunde se att de tyska linjerna låg under artillerield. Men inte brittiskt artillerield. Utan tysk. Tyskarna besköt sin egen frontlinje bakifrån. Det hade aldrig hänt tidigare och verkade helt obegripligt.
De två huvudpersonerna Schofield och Blake i det fullkomligt trasiga Ingenmanslandet mellan frontlinjerna, fick mig att tänka på Frodo och Sam i Mordor – och det är ingen slump eftersom professor Tolkien själv var krigsveteran från Sommeslaget 1916. Han hade själv sett och upplevt dessa vidrigheter (Klicka för mycket större bild)
Det skulle ta ett tag innan engelsmännen förstod att det de såg var det enda som upptäckts av en stor hemlig tysk operation som pågick – ”Operation Alberich” eller ”Alberich bewegung” på tyska. Tyskarna planerade att göra ett stort strategiskt tillbakadragande längs den norra delen av västfronten och de skulle nu förstöra stora delar av de försvarslinjer de i hemlighet höll på att dra sig tillbaka från.
Vicekorpralerna Schofield (George MacKay) och Blake (Dean-Charles Chapman) tar sig igenom det tysta Ingenmanslandet (klicka för större bild – färgerna!)
Något så genuint forntyskt som namnet ”Alberich” är för övrigt svårt att föreställa sig. Alberich var en dvärg som är en av huvudpersonerna i Richard Wagners famösa opera ”Nibelungens Ring”. I ”Das Rheingold”, den första delen av Wagners legendariska opus, är det just dvärgen Alberich som smider den magiska ringen av Rhenguldet. Alberich hade starka magiska egenskaper och det måste sägas ha varit ett mycket klokt strategiskt beslut att göra detta tillbakadragande – en typ av korrekt militärt beslut som Hitler 25 år senare skulle visa sig vara helt oförmögen att fatta.
Det sved naturligtvis för de tyska befälhavarna Hindenburg och Ludendorff att ge upp så mycket mark som tyska armén kämpat så hårt och förlorat så mycket blod för att först ta 1914 och sedan behålla 1916 när den gigantiska Somme-offensiven pressade dem bakåt, men aldrig lyckades bryta deras motstånd. Området man lämnade var dock en öken som var helt förstörd och förödd av kriget och där det inte räckte hade tyskarna sett till att förstöra så mycket som möjligt av det land man lämnade.
En originalkarta över Alberich-området som tyskarna lämnade. Klicka för mycket större bild så kan ni hitta såväl Ecoust som Croisilles (söder om Arras och väster om Cambrai) där filmens handling utspelar sig
Eftersom jag gillar pedagogik och tydlighet lägger jag även in denna översiktsbild av området som övergavs, där filmen utspelar sig (även här kan man klicka för en större bild)
Men tyskarna var helt enkelt tvungna att backa för att åstadkomma den frontförkortning som kunde göra det möjligt att få trupperna att räcka till hela västfronten. Tyskarna hade ett tvåfrontskrig och var numerärt betydligt svagare än sina allierade fiender i Ententen så de hade fattat det svåra, men militärt korrekta, beslutet att backa tillbaka till en ny och kortare försvarsställning ca 30 km längre bak (ett enormt avstånd med första världskrigsmått mätt).
Det var en betydligt bättre försvarsställning som de allierade kom att kalla Hindenburglinjen, men som tyskarna kallade Siegfriedlinjen eller snarare ”Siegfried Stellung” (återigen ett namn från Wagners opera).
I detta avsnitt av serien ”The Great War” kan den historiskt nyfikne läsaren få en kort (8 min) föredömlig bakgrund till Operation Alberich och Hindenburglinjen som förklarar förutsättningarna för filmen 1917
De två huvudpersonerna George MacKay (som jag först såg i filmatiseringen av Kings 11.22.63) och Dean-Charles Chapman gör utmärkta och trovärdiga rollprestationer medan vi i starka småroller även får se Colin Firth, Benedict Cumberbatch, Mark Strong och Richard Madden dyka upp en efter en i det filmiskt berättande flöde som 1917 tar oss igenom.
En djupt allvarlig Colin Firth i rollen som general Erinmore vid ordergivningen i filmens början (klicka för större bild så får ni se mer av färgerna)
Det är i denna historiska kontext som filmen 1917 utspelar sig med sina fascinerande färger och suveräna rekvisita och miljöer. Det är en oerhört påkostad och välgjord film som jag starkt kan rekommendera till alla som är det minsta historiskt intresserade att se.
Ja egentligen behöver man inte vara ett dugg historiskt intresserad för att se denna effektfulla, adrenalinpumpande och spännande film. Men man kan nog bli historiskt intresserad och mer nyfiken på detta storslagna och fruktansvärda historiska skeende efter att ha sett den!
Har du nån gång undrat över vad som hände med den lille pojken Danny från Stephen Kings ”The Shining”? Han som åker runt på sin trehjuling i det stora övergivna spökhotellets evighetslånga korridorer och där möter den ena synen värre än den andra…
Jag har förstått att King själv gjorde det i många år. Han har beskrivit att han då och då stannat upp och tänkt, ”hur gammal är Danny nu? 20 år, 25 år, 30 år…” Till slut bestämde King sig för ta reda på vad som hänt Danny Torrance som traumatiserats som barn av de förfärliga händelserna på Overlook Hotel, där hans vansinnige och försupne fars härjningar förevigats av Jack Nicholson i Kubricks filmversion. En film som på flera punkter skiljer sig från Kings bok men som i kraft av sin succé lämnat många bestående minnesbilder i otaliga människor.
Far och son i filmversionerna av ”The Shining” respektive ”Doctor Sleep”, Jack Nicholson (1937- ) och Ewan McGregor (1971- )
2013 släppte därför Stephen King romanen ”Doctor Sleep” där vi åter får möta Danny, nu som 40-åring. Han har inte haft det lätt. Han bär ett tungt socialt arv och barndomens upplevelser har skapat djupa sår han inte kunnat läka. Danny har använt sprit och droger för att bearbeta traumat i uppväxten och för att döva sina övernaturliga förmågor som han inte längre vill veta av. Paradoxalt nog har han då blivit mer och mer lik den far som var huvudansvarig i skapandet av de förfärliga minnen som Danny försöker glömma.
Till slut bryter han med supandet och får jobb som biträde på ett hospice. När han då nyktrar till börjar de övernaturliga förmågorna att återvända och han använder dem på ett gott sätt när han hjälper de svårt sjuka människorna att slappna av och dö fridfullt och lugnt bara genom att sitta hos dem och lugna dem med sin närvaro. Det fungerar väldigt bra och därför får han smeknamnet ”Doctor Sleep” av sina kollegor. Men till slut kommer också Danny åter i kontakt med skadliga krafter som åter vill åt hans förmågor. Och i än högre grad vill åt en ung tjej med ännu starkare förmågor som han får kontakt med.
Trailer till filmen ”Doctor Sleep”, här kan vi se en hel del återblickar från Dannys barndom. Det är svårt för regissören att inte använda några av dessa så starka referenspunkter.
Jag läste den här boken kort efter att den kommit ut på engelska hösten 2013 och blev väldigt förtjust i den. Det var en både spännande och intressant uppföljare till storsuccén ”The Shining”. Jag gillade ju verkligen boken ”The Shining” minst lika mycket som filmen. Båda är bra, på olika sätt. Men boken ger så väldigt mycket mer intressant bakgrundsinformation kring hotellet. Hursomhelst uppskattade jag det så mycket att King med ”Doctor Sleep” berättat klart historien som påbörjades i The Shining.
Därför blev jag väldigt glad när jag för kanske en månad sedan fick nys om att det gjorts en film utifrån boken. En film regisserad av Mike Flanagan som gjort sig känd som en bra skräckfilmsregissör. Ett utmärkt val är att låta Ewan McGregor spela Danny Torrance som vuxen. En festlig detalj är att han åldersmässigt är perfekt utifrån det faktum att Danny ska vara ca 7 år gammal när berättelsen Shining utspelar sig (1977).
Utöver sådana mer triviala saker som korrekt ålder är jag också övertygad om att McGregor är rätt person att gestalta Danny Torrance. Och det återstår nu att se hur Mike Flanagan valt att att göra med filmen. Hur nära man följer boken och vilka ev avstickare man tar.
Filmen har svensk premiär 1 november. Den ska jag se!
Jag har ju befunnit mig i 1969 mer än en gång de senaste veckorna här i bloggen. Kanske inte så konstigt då det är 50 år sen världen upplevde ett par milstolpar i olika avseenden. Inte desto mindre blev jag väldigt inspirerad och fascinerad av Quentin Tarantinos nionde film ”Once upon a time in Hollywood” som jag t o m såg på premiärkvällen den 16 augusti. Den förtjänar sannerligen att omnämnas.
Ja… Jag upplevde att det var en mycket stark film. Gripande. Långsammare i berättandet än vad Tarantinos filmer brukat vara. Långsammare och längre. Brad Pitt och Leonardo DiCaprio har en helt självklart berörande kemi och gör båda alldeles fantastiskt fina, rörande och berörande rollprestationer. Deras tidstypiskt lätt fyrkantiga manliga vänskap berör och ger ett eko – eller snarare en förklang? – av Killinggängets inflygningar i ämnen som ensamhet och just manlig vänskap.
Även Margot Robbie gör ett väldigt fint och charmigt porträtt av den lekfulla, naiva, tjusiga och levnadsglada Sharon Tate. Även den odödligt stilige Steve McQueen i Damian Lewis tappning glimmar till i en liten scen. För att inte tala om Bruce Lee…
I filmen finns också den tilltagande spänningen inför den oundvikliga ”kontakten” med Charles Mansons hjärntvättade sekt-psykopater som vi i publiken vet bara kommer närmare och närmare. Brad Pitt har en fantastisk vilda västern-estetisk uppgörelsescen med dem som kändes oerhört laddad och berörande. Det är riktigt spännande av och till i filmen.
Det finns också många bottnar och nivåer i den här filmen. Mycket symbolik och olika anspelningar och flirtar och åt flera håll. En del såg vi direkt, andra tar längre tid. Ett större djup än de tidigare filmerna där gränsen mellan film och verklighet, karaktären och jaget flyter ihop. Dessutom är den givetvis underhållande, bitvis väldigt underhållande och oerhört effektfullt presenterad. Som det brukar vara i Tarantinos värld.
Vi satt kvar allra sist i salongen och sen länge i bilen och pratade sent. Det behövdes pratas efter den här filmen. Starkt och berörande som sagt.
Och vi ser förstås även en väldigt fin och övertygande miljöskildring av LA 1969. Helt ljuvligt väl gestaltat. In i minsta detalj med alla varumärken, reklamjinglar, klädmode, bilmärken, frisyrer, ja hela estetiken och naturligtvis den kanske allra bästa tidsmarkören och kryddan – musiken. Med jämna mellanrum dyker de riktigt charmerande klassikerna upp. Som i scenen med Brad Pitt då denna starka pärla dyker upp. Klippen ur filmen ”The Graduate” visar dessutom upp en av Tarantinos många influenser 50 år senare.
Tarantinos nionde film är i lika delar rolig, tragisk, underhållande, tankeväckande, överraskande och berörande. Det är någonting hypnotiskt över det sätt som Tarantino får verklighet, historia, myt, och det rent påhittade och banala att långsamt, utdraget mixas och växa samman till ett helt storslaget porträtt över ”en annan tid, ett annat land”. En svunnen ikonisk era. Och i den ser vi de två huvudpersonerna kämpa på för att försöka förstå och anpassa sig till sin samtid – nu sedan 50 år vår dåtid – som de inte riktigt hunnit med och kommit efter. En situation som de allra flesta av oss, i större eller mindre utsträckning, förr eller senare – men oftast i medelåldern – får känna på och möta i våra egna livsresor. Det är djupt berörande.
Och efter att ha sovit på saken… Ju mer jag tänker på filmen, desto fler symboliska referenspunkter bubblar upp. Den här filmen kommer jag att se om. Många gånger.
Just nu ser jag ingen annan råd än att lyssna på ”LA Woman” med The Doors, musiken och filmklippen här har snarlik känsla som filmen… Inspelat 1970, släppt 1971.
Timingen var perfekt. Jag var alldeles klockrent mitt i målgruppen. Att som tioåring se den första Star Wars-filmen årsskiftet 1977/1978 var en mycket stor och omtumlande upplevelse. En religiös upplevelse. En episk upplevelse.
”The Star Wars Universe”
Det fanns då (ännu) en alldeles särskild framtidstro och optimism inför människans möjligheter i rymden vid denna tid, ännu kort efter NASAs lyckade Apollo-program och månlandningar. Långt innan olyckorna med rymdfärjan och NASAs budgetnedskärningar fimpade alla drömmar om en större rymdkoloni i omloppsbana kring Jorden 2001 och en permanent koloni och månbas i Clavius-kratern: ”Moonbase Clavius”. För då i det sena 70-talet var dessa tankar inte bara science fiction för den tioårige medlemmen i ”Astronomiska sällskapet Plejaderna”.
”A New Hope”, 1977
Inspirationen, intrycken och den påverkan ”Star Wars” hade var djup och bestående. Ja den består intill denna dag mer än 40 år senare. För det är fortfarande sant att ingen film jag någonsin sett har haft en sådan enorm påverkan och betydelse för mig som den ursprungliga Star Wars-filmen från 1977 – eller ”Stjärnornas Krig” som vi lika ofta brukade säga. Minnesbilden av hur denna episka klassiker fullständigt svepte med sig den SF-intresserade och fantasifulle 10-åringen är fortfarande kristallklar.
Den filmen – George Lucas chansning och mästerverk – satte en helt ny standard och liknade inget jag sett tidigare. Det var ett paradigmskifte som skapade ett helt eget, gigantiskt, populärkulturellt världsomspännande fenomen. En episk saga som utspelade sig ”A long time ago in a galaxy far, far away….”.
Och sen har de många Star Wars-filmerna, prequels och sequels, kommit en efter en under de gångna 40 åren och jag har sett dem alla. Ja jag har förstås med tiden också samlat på mig dem alla. Det är en självklar del av mitt liv med många återkommande referenspunkter. Inte minst genom den odödliga hälsning som parafraseras av dagens datum.
Så med anledning av dagens datum, som av uppenbara skäl blivit ett begrepp som den officiella Star Wars-dagen, var det definitivt dags att högtidlighålla detta älskade fenomen.
Ett fenomen som i dagarna blivit återaktualiserat genom en förbluffande upptäckt. En 34-årig vän till mig visade sig inte ha sett en enda av dessa filmer. Inte en enda! Och med tanke på hur intresserad av japansk kampsport/budo, sci fi och riddarlegender han är framstår detta som fullkomligt obegripligt. För att inte säga chockerande. Och upprörande.
För att råda bot på denna allvarliga brist i den populärkulturella allmänbildningen har vi nu börjat se hela serien kronologiskt, film efter film. Just det, kronologiskt. Vi ser dem i den ordning de faktiskt utspelar sig. Det är också väldigt fascinerande för mig som liksom de flesta av oss sett dessa filmer i produktionsordning att nu för första gången få se dem i den korrekta kronologiska ordningen.
Så idag den 4 maj 2019 på den internationella Star Wars-dagen finns det naturligtvis bara ett sätt att runda av:
Ja julen 2018 har kommit och gått, men här kommer ett inlägg om en alldeles storslagen film jag såg om nu i julas.
Det är för vissa en jultradition att se Fanny och Alexander, Ingemar Bergmans storfilm från 1982. Så är också den oscarsbelönade rekvisitan legendarisk. Det talas också om ”en riktig Fanny och Alexander-jul” när man menar en riktigt superpyntad jul. Detta är utan tvivel en storfilm som lämnat ett tämligen stort avtryck i den svenska samtidshistorien och folksjälen. Så även för mig personligen.
Hela den utökade familjen Ekdahl, ”den lilla världen” (klicka för mycket större bild)
Det blev också en stark upplevelse att nu återse (långa versionen av) ”Fanny och Alexander” nu mitt i livet. Jag såg den som tonåring (på Astoria i Stockholm) när den gick på bio och gillade den då som 14-åring. Jag såg den sen i 30-årsåldern på TV och tyckte än bättre om den.
Nu ser jag den vid 50 och berörs ännu desto mer av än fler nyanser när jag möter den utifrån den tid och plats i livet jag nu befinner mig på ⭐️
– Fascinerande att inse att så pass mycket av intryck, fraser, mystik, symbolik, tankar, uttryck och formuleringar jag först hörde och såg i denna film som jag nu inser att jag burit med mig hela livet. Den berör mig oerhört djupt. Det är bl a speciellt Gustav Adolf Ekdahls (Jarl Kulles) tal om den lilla världen som berör och känns väldigt angeläget för mig. Där finns en evig vacker klokskap jag alltid bär med mig.
Jarl Kulles rollfigur är förstås en strulputte av rang, men hans stora förkärlek för familj och vänner är rörande och fin. Det har också inspirerat mig på många sätt och där finns något som också är en del av mig. Att se om filmen fick mig att inse hur mycket den påverkat mig och mina tankar kring vänskap, familj och umgänge. Och att hålla tal till mina vänner. Jag har Gustav Adolf Ekdahl med mig på i det avseendet…
Detta filmiska mästerverk ligger uppe på SVT Play t o m 24 januari 2019. Se den!
Det hände sig en vacker kväll den 24:e i maj 1996 att jag hade äran att få en riktig 30-talsprimadonna till bordet. Det skedde på den upphovsrättsliga tiden när jag var bjuden till SKAPs vårfest att jag kom at ha ett ovanligt fascinerande samtal med denna karismatiska och tjusiga lilla dam som regisserats av bl a både Karl-Gerhard, Ingmar Bergman och Hasse Ekman. Hon hade mött och lärt känna flera legendariska personer i Sveriges musik-, film- och teatervärld.
Julie Bernby (1918-2001) var skådespelerska, författarinna och schlagersångerska. Hon uppträdde med och lärde känna Zarah Leander på 30-talet (innan Tyskland) och medverkade i ett 50-tal svenska filmer under 60 år. Ja det är ganska fantastiskt.
Med Julie Bernby på Operaterassen den 24 maj 1996
Julie hade mycket att berätta! Och jag som verkligen älskar 30-, 40- och 50-talsschlagers var helt begeistrad av denna tidsresa. Julie tyckte förstås det var kul med en 28-åring som var så intresserad av och kunnig om hennes tid och musik. Ett mycket fint möte över generationerna; 22 år sedan ikväll och ett väldigt trevligt minne!
I år skulle Julie Bernby ha fyllt 100 år.
(Dessutom visade hon sig vara mormor till Martin Stenmarck.)
Japetus öga 