Archive for the Fundersamt Category

”The big five-oh” – tankar vid Livets middagshöjd på den 18 263:e dagen

Posted in Fundersamt on 15 februari, 2018 by japetus

”Aging is an extraordinary process where you become the person you always should have been.”

Detta är ett citat av David Bowie som dyker upp litet nu och då i sociala media efter hans död.  Det är också ett väldigt fint sätt att se på resan genom livet. Att Livsresan sakta gör oss klokare och att vi därför sakta uppdateras till bättre och bättre versioner av oss själva.

Och just så känns det för mig idag, att jag just nu är den bästa versionen av mig som någonsin funnits. För prick klockan 10.20 idag den 15 februari fyller jag 50 år. Min tur nu. ”Livets middagshöjd” brukade min farbror Björn alltid kalla det, att fylla 50. Möjligen menades också med detta att det sedan bara gick utför, men det är också sant att jag aldrig trivts så bra med livet som nu.


”Vid 50 på sin banas höjd, man väger lifvets sorg och fröjd…” (Klicka för större bild)

Är resan lång eller kort? Hur långt är det kvar? Under veckorna som gått har jag snuddat vid stora frågor. Frågor som varit aktuella under de senaste åren då jag förlorat ett par nära vänner alltför tidigt och många av mina äldre släktingar gått bort. Ett par gånger under dessa år har jag själv varit mycket nära döden. Det blev väldigt mycket på en gång. Stora frågor.

Det största för mänskligheten kända enskilda mätbara objekt som har ett namn är Björnvaktarens tomrum. Namnet kommer sig av att det är beläget i närheten av stjärnbilden Björnvaktaren. Universum har förstås ett namn, men det har å andra sidan inget slut, utan fortsätter i oändlighet och är därmed inte mätbart. Björnvaktarens tomrum, passande nog även kallat Det Stora Tomrummet – The Great Void – är ett sfäriskt tomrum med en diameter på ca 330 miljoner ljusår. Det är ca 700 miljoner ljusår från planeten Jorden till Björnvaktarens tomrum…


Tredimensionell karta över nu kända galaxhopar (superclusters) och tomrum (voids). Björnvaktaren heter Boötes på latin. Vår lilla galax, Vintergatan, återfinns som en del av i ”the Virgo Supercluster” som är rödmarkerat på kartan. (Klicka för större och läsbar bild)


Så här finner vi Björnvaktarens tomrum (Boötes Void) på norra halvklotets stjärnhimmel. Arcturus i Björnvaktaren är den ljusstarkaste stjärnan på norra halvklotet, en röd jätte som är ca 150 gånger större än Solen. Vi kan se att Björnvaktarens tomrum går att finna mellan stjärnbilderna Karlavagnen och Björnvaktaren (Klicka för större bild)

Inför mötet med dessa stjärn- och galaxhopar samt tomrum i världsrymden svindlar tanken… Det tar alltså 700 miljoner år för ljuset att färdas från Björnvaktarens tomrum till oss här på Jorden. Är mitt liv en kort eller lång resa?

Jag minns att Lars Gustafsson i novellsamlingen ”Den lilla världen” (1977) skrev vackert och poetiskt om tid och hur det kändes att fylla år. Han hade då just fyllt 40 år.  I novellen med det passande namnet ”Det djupnar” skrev han om det stora astronomiska uret i Münster som färdigställdes 1540. ”De långsammaste delarna av uret i Münster hinner inte röra sig synbart medan jag lever”. Att fylla jämnt är som att se den långsammaste visaren i det stora uret röra sig ett litet steg framåt och höra ett obetydligt knäpp.


Detalj av det astronomiska uret i Münster (klicka för större bild)

Är mitt liv en lång eller kort resa?

Känslan att fylla 50 är vacker för mig. Livsresan har bestått av ett oräkneligt stort antal val som jag gjort – och åtminstone sedan 26 års ålder har de valen varit medvetna. Och dessa val har tagit mig fram till där jag är precis här och nu. Jag kunde inte gjort det bättre. Detta är vad det blev. Och som jag skrev för precis 10 år sen här i bloggen inför att fylla 40 om Livet som ett långt rep med knutar där varje knut var ett nu som varit lika verkligt som detta nu. Ett långt rep som sträcker sig hela vägen tillbaka början. Det har blivit många nu’n. Repet har många knutar. Knutar av de mest skilda slag.

Tänk att ha fått resa så här långt genom livet och potentiellt ännu ha halva resan kvar? Redan är det några av mina jämnåriga vars resor tagit slut i förtid. De kom aldrig ända fram hit där jag står här och nu. Själv har jag vid två tillfällen de senaste tre åren varit nära att få uppleva slutet. För slutet är det enda alternativet till att stoppa den resa vi gör med våra fysiska kroppar som fordon för den tid vi har. Och att stoppa den resan i förtid är inget alternativ för mig. Att vår tid är utmätt och inte evig är ju också själva kärnan till att göra varje liten knut på livsrepet, varje litet ögonblick så oskattbart.

Och alla åldrar jag haft hittills har jag ju bevisligen redan provat. Den vackra och spännande utmaningen är att få prova de nya roller som Livet har i beredskap för oss. Att inte lura sig att tro att det går att stanna i de gamla välkända roller vi redan tidigare spelat, roller vi kanske spelat framgångsrikt och känt oss bekväma i? Att visarna i våra egna astronomiska ur så sakteliga rör sig tickande framåt genom vårt eget livsuniversum medan människorna runt omkring oss sakta blir yngre och yngre och förväntningarna på oss som blir äldre och äldre förändras. Det är utmaningen att anta. Och det fina är att jag känner att det under de senaste par, tre åren verkligen hänt saker i mig och med mig. Det har djupnat. Den bästa versionen av Calle tar nu form.

Tänk så mycket man kan tänka och skriva om en födelsedag. För samtidigt är det ju egentligen bara ännu en dag som vilken annan som helst i livet, den artontusentvåhundrasextiotredje (18 263)…

Och oberoende av detta kvarstår frågan – är mitt liv en kort eller lång resa? Det enda som är säkert för mig är att jag fascineras av den, är tacksam för den och vet att någonstans där framme i den ännu okända framtiden finns ett slut. Som är början på något nytt…

Annonser

Om ett besök i Auschwitz-Birkenau

Posted in Fundersamt, Historia with tags , , , , on 27 januari, 2018 by japetus

Det är den 13 augusti 2015, en strålande varm sommardag i södra Polen några mil utanför Krakow. Jag tittar upp mot den ödesmättade och beryktade skylten med den groteska devisen ovanför porten till denna så historiskt onda plats. Nollpunkten. Mörkrets hjärta. Jag andas tungt och långsamt. Beslutsamt. Efter att ha läst så många böcker och sett så många filmer om det ofattbara som en gång hände här ska jag slutligen besöka denna plats. Möta det som finns kvar av den totala ondska som manifesterats genom denna plats. Och kanske på något sätt göra den begriplig, mer begriplig? Jag står utanför porten till Auschwitz.

Idag är det den 27 januari 2018, en grådaskig morgon som nu blivit till en strålande vacker om än vintergrön dag i Stockholm. Det är Förintelsens minnesdag och det är därför jag nu slutligen skriver om detta så svåra och viktiga ämne. Nu är tiden inne att skriva om detta…


”Arbeit macht frei” – Porten till Auschwitz I, det äldsta och första lägret i området som givit komplexet dess namn (klicka för större bild)

Jag har kommit hit tillsammans med mina arbetskamrater från Institutionen för historia och samtidsstudier vid Södertörns högskola. Det känns redan på morgonen när vi börjar bussresan från Krakow att det är en speciell dag. Vi är alla tysta och samlade inför dagens utflykt till denna plats. När vi kliver ur bussarna utanför komplexet känns det ändå bra att vara här i sällskap med mina kunniga och kloka arbetskamrater. Vi är ett gott stöd för varandra.

Det första som slår mig är hur stort detta komplex är och då tänker jag egentligen inte på själva Auschwitz, Auschwitz I det ursprungliga koncentrationslägret och administrativa centrat, utan framförallt förintelselägret Birkenau, eller Auschwitz II. Det är en obegriplig plats på så många sätt, bl a obegripligt stor. Vi har en kunnig och engagerad guide som för oss genom området och vi lyssnar omväxlande på honom och på de förinspelade bitar som vi genom hörlurarna får ta del av. Det är mycket som känns obegripligt starkt. Återkommer ständigt till det. Kontrasten mellan det vackra högsommarvädret och den fullkomliga iskylan i denna plats är också stark.

Det har tagit tid att kunna skriva om detta, nästan två och ett halvt år, för det var en mycket stark och omtumlande upplevelse. Oerhört obehaglig på många sätt. Jag hade funderingar när jag gick in i lägret om jag skulle fotografera över huvud taget? Det finns mycket inne i lägret som det skulle kännas ovärdigt att fotografera. Det måste ses och upplevas på plats. Bland de foton jag till slut tog har jag gallrat fram endast fyra som jag valt att lägga upp här i bloggen. Jag har valt att inte lägga upp någon av de drönar-översikter jag hittat över området, det får inte kännas effektsökande på något sätt, utan jag valde att bara lägga upp en kartbild över det stora komplexet. Det får räcka i det här fallet.

Vi besöker först koncentrationslägret Auschwitz I och sedan förintelselägret Auschwitz II (Birkenau). Jag upplever verkligen att guidningen är bra, saklig och professionell. Ämnet är så ofantligt svårt i sig att det känns extra viktigt att det presenteras värdigt och korrekt. Så sker verkligen.



Dubbla elstängsel inne i Auschwitz I (klicka för större bild)

Vi passerar de platser där medmänniskor förnedrats, plågats torterats, lidit, avrättats och mördats. Jag möter många ansikten som möter min blick från fotografier. Förlorade och utplånade människor. Här har två miljoner människor funnit sitt fruktansvärda slut och mördats under industriella former. Det känns bitvis obegripligt tungt. Och det är svårt att skriva om det nu för det är så hemskt. På flera av platserna känns det också helt orimligt att fotografera. Vi småpratar litet i gruppen med låga röster i vissa rum, i andra rum blir vi bara tysta och stumma. Då och då stannar jag upp och bara tänker på att fortsätta andas djupt. Några av oss gråter. Jag är en av dem. Guiden är proffsig och hanterar situationen väl.


Auschwitz II, Birkenau; den andra och mycket större delen av lägret där järnvägsvagnarna rullade in genom den beryktade portalbyggnaden jag sett i så många filmer (klicka för större bild)

På några av de värsta platserna stannar jag och blundar och andas och bara tänker att jag vill tvätta bort allt det onda. Energin är stark och i tankarna pendlar jag mellan ett raseri mot de som gjorde detta onda då och de förintelseförnekare som finns i vår värld idag och en djup sorg och tomhet inför alla de fantastiska medmänniskor som här gått förlorade… Jag försöker ta in magnituden av det som här inträffat. Det är litet som att försöka ta in insikten av att universum är oändligt och aldrig tar slut. Med andra ord omöjligt att få grepp om. Det går bara att snudda vid det då och då. Och då bränner det till. Men jag känner också en stark beslutsamhet att skriva om detta, att berätta om detta och påminna om att det hänt och att det aldrig någonsin får hända igen.


En övergiven och tom godsvagn på Birkenaus enorma perrong, i alla avseenden en ändstation för mänskligheten (klicka för större bild)

Har jag lyckats göra Auschwitz begripligt, mer begripligt? Jo, det har jag ändå. Samtidigt som det är en central känsla att detta är en helt obegriplig plats. Synerna har etsat sig fast. Jag tog inga foton på högarna med skor, drivorna med glasögon och säckarna med människohår som talade sitt tysta och fasansfulla språk. Det hade känts helt ovärdigt för mig. Det var också några saker jag såg förknippade med barn som jag inte ens vill skriva om här för det gjorde så fasansfullt ont. Jag måste nästan skrika bara jag snuddar vid tanken på det. Det får varje besökare själv möta.

Det går inte att värja sig mot dessa fasansfulla intryck. För detta är en fasansfull plats att besöka. Och en mycket viktig plats att besöka. Jag kan inte säga att jag är glad att jag besökt den. Det ordet går inte att använda i samma mening. Men när jag nu lyfter blicken från dataskärmen och tittar ut mot den strålande vackra januaridagen kan jag inte säga annat än att det är bra och viktigt att jag besökt Auschwitz – och att jag nu skrivit om det. För om detta må vi berätta!

Den 27 januari är alltså Förintelsens minnesdag och det är det av en positiv anledning, för det var den 27 januari 1945 som fångarna i Auschwitz befriades. Och kanske är det ändå en händelse som ser ut som en vackert hoppfull tanke att jag ska gå på ett barndop idag – nothing by chance…

Härifrån till evigheten – om min storebror och ett avgörande möte

Posted in Fundersamt, Poesi with tags , , , on 8 april, 2015 by japetus

Jag minns det skarpa marsljuset som bländade mig i receptionen där folk hela tiden tyckte komma och gå. Det var puls. Det var en intensiv känsla av att här höll något på att hända. Något stort.

Jag minns också den lätt förvirrade känslan att inte bli emottagen av någon på denna min första arbetsdag. Jag väntade en stund där i receptionen, tyst och tankfull. Vad var detta för ett ställe? En liten stund senare kom förklaringen. Min chef hade sagt upp sig och gått till en konkurrent två dagar tidigare. Hon var försvunnen och hennes arbetsbord tomt och kliniskt rensat.

Min chefs chef dök upp pratandes i mobiltelefon och tog in mig i ett mötesrum nära entrén. Han avbröt samtalet, skrev på whiteboard-tavlan upp 10-15 arbetsuppgifter som jag kunde börja med. Sen återgick han till mobilsamtalet och pratade sig ur rummet. (No offence JS, jag vet hur pressat det var!) Det hela tog kanske 3-4 minuter.

Jag gick bort till min nya arbetsplats i kontorslandskapet. Kände mig förvirrad och lätt olustig till mods. Vad var det här för ett ställe jag kommit till? Jag slog mig ned vid min plats och tittade på listan jag skrivit av från whiteboardtavlan. Hmm…

Det var då du kom fram till mig och hälsade, frågade om det var ok. Du erbjöd dig att ge mig en introduktion till företaget jag kommit till. Nånting i stil med den introduktion min chef skulle ha givit mig, om hon varit där. Och så blev det. Du, som inte på något sätt var ansvarig för detta, tog en timme av din arbetstid och gav mig den där introduktionen. Du gick runt med mig och jag fick hälsa på flera av mina blivande arbetskamrater. Gradvis började det kännas bättre och bättre.

Du gjorde en enorm skillnad den där marsdagen 1999 och visade på detta enkla och tydliga sätt genom din omedelbara handling vad det vill säga att vara en alldeles ovanligt god medmänniska. Det var vårt allra första möte. Det var så du presenterade dig för mig. Jag glömmer det aldrig.

  ~  ~  ~ 

En vecka efter vårdagjämningen år 2015, en mulen och fuktig marsfredag 16 år senare sitter jag där i en grön Uppsalabuss med blommor i handen, enkla gula tulpaner, på väg till dig. Det är ju snart påsk, tänker jag. Annars är tankarna oroliga och ganska sorgsna. Jag är både litet spänd och litet rädd. Och ändå inte. Det är ju dig jag ska hälsa på.

När jag kliver ur bussen på de stora vida uppländska fälten känns ändå himlen ovanför mig ganska ljus. Vårljus. I brytningen mellan ljus och mörker. Jag stannar till tar några djupa andetag och går sedan med bestämda steg längs grusgången bort mot entrén: ”Palliativt centrum” står det på väggen. Jag har kommit till hospice. Jag har kommit till en slutstation. Det som med allra största sannolikhet är din slutstation. Jag har kommit till vårt allra sista möte. Ja, om inte undret sker…

Hospice Uppsala björkarna
Där bortom de ännu ej utslagna björkarna finns du min vän, snart ses vi igen

Jag söker mig fram genom de tysta korridorerna. Går vilse, vill inte besvära någon med frågor, söker mig vidare. Anstränger mig för att inte titta in i någon av de rum vars dörrar står på glänt. Jag vill inte snoka. Jag vill inte på något sätt tränga mig på in i de enskilda öden och slutfaser som helt visst pågår i de rum jag passerar. Det är en tyst, dov och laddad stämning.

Men till slut har jag hittat fram och hela vägen in till dig i ditt rum. För där i rummet sitter du ju i din sjuksäng. Det är ett vackert och ganska hemtrevligt rum där du fått välja vilken konst du ska ha på väggarna. Jag ser att du är tunn och blek, men blicken är lika klar, vänlig och nyfiken som alltid. Det är du.

Det är du, efter tolv makalöst modiga års kamp mot cancern som gång på gång tycktes  besegrad, men alltid ändå återkom. Jag känner mig både högtidlig, litet nervös och känslosam när jag kramar om dig, packar upp blommorna, hämtar in en vas och slår mig ned bredvid sängen. ”Hej igen Bill, jag är glad att träffa dig igen!”. För det är jag, mitt i sorgen.

Vi får vårt samtal. Nästan två timmar tillsammans. Det blir ett trevligt samtal som kom att innehålla både skratt, eftertänksamhet och litet tårar från min sida. Vi rör oss både bakåt och framåt i tiden och passerar några extra trevliga minnen, ja det är jag som gör det. Du har redan siktet mer framåt. Men du ler när du hör mig berätta om det där första mötet på IT-företaget för så längesen.

Du frågar speciellt om hur jag hade det i Vietnam, hur det var på sjukhuset och hur jag mår nu. Känns det ok? Som vanligt är du lika omtänksam. Vi delar litet gemensamma sjukhusupplevelser och småskrattar. Vi pratar vidare och kommer till det oundvikliga. Du är väldigt lugn och samlad inför det som ska komma. Berättar att du är redo att ta nästa steg. Du har nått dina mål. Du är nöjd. Det är helt tydligt att du är försonad med det yttersta.

Jag nickar. Det stockar sig för mig och jag får harkla mig, ta ny sats och fortsätta samtalet. Och du är lika lugn och trygg som du alltid varit. Du lugnar mig än en gång. Denna sista gång. Ja åtminstone denna sista gång vi möts som Calle och Bill. De personer som känt varandra dessa senaste 16 år på resan genom detta liv. Vi kan inte veta vad som händer sen? Och om det kanske blir så att vi möts igen ”utanför tullarna på andra sidan”?

Jag kan inte annat än uttrycka respekt för ditt ”val”, även om jag av egoistiska skäl erkänner att jag skulle önska att du bad om miraklet som skulle rädda dig. Jag vill ju att du ska finnas kvar här, bara ett mejl, mobilsamtal eller ett mess bort. Som du alltid funnits här. Nu ler du igen.

Jag vill ju att du ska finnas där i de 30-40 år som kanske återstår av min resa. Jag vill ju att vår resa tillsammans ska fortsätta. Det är ju så jag tänkt att det ska bli. Vi har haft många allvarliga samtal under de tolv år som gått sen cancern kom. Vi har många gånger talat om detta ämne. Men detta är första gången som jag förstår att det inte finns nån fortsättning på den här resan. Din resa är snart över. Du är nöjd och du har nått dina mål. Ja det har du verkligen min vän…

~  ~  ~ 

Idag onsdagen den 8 april kommer så det väntade, men ändå fruktade beskedet att du lämnat oss. Somnat in, lugnt och utan smärtor med dina närmaste hos dig. I natt – – –

Jag stänger min kontorsdörr och tittar ut genom fönstret bort över Huddingeskogen, söderut. Jag harklar mig några gånger. En svag sol bryter igenom molnen här och där. En vacker vårhimmel år 2015. Så… Nu har du rest hem Bill, tänker jag.

Jag är hemskt ledsen. Och samtidigt glad för din skull att kampen är över. Att du äntligen fått vila och ro efter den resa du gjort som inte kan ha varit lätt under de senaste åren. Jag tänker på den där Lagerkvist-dikten som är så vacker.

”Håll mig i din okända hand
och släpp mig inte.
För mig på morgonljusa broar
över de svindlande djup
där du håller mörkret fängslat…”

Det är första gången jag förlorar en någorlunda jämnårig god vän. Det känns så alldeles väldigt tomt. Och tyst. Jag tänker på dig och hela denna långa fantastiska resa du gjort genom detta livet.

För oj, vilken resa du gjorde min vän! Det var en lång och mycket händelserik resa hela vägen från San Fransisco till Norrbyhus. Från resebyråvärlden, IT-företaget där vi träffades, HR-jobben, terapeut-utbildningen och konferenscentret du drev. Så blev du präst efter många års studier och jag var på den vackra prästvigningen i Storkyrkan i juni, pingsten förra året. Och så gifte du dig till slut, för ett par år sedan. Vilken resa min vän!

Ja du är en extraordinär person. Tänk bara alla gånger jag träffat dig de senaste åren, med föresatsen att stötta dig i din sjukdom. Och det slutade alltid med att det var du som stöttade mig. Cancern fick aldrig greppet om dig. Du fortsatte framåt hela tiden.

Tänk alla dessa kloka ord jag fått från dig. Alla gånger vi talat om det som känt besvärligt. Alla gånger vi talat om det som varit roligt. Med tiden blev du som en extrainkallad storebror för mig. Jag som aldrig fick nån storebror. Men sådan var din roll i mitt liv. Jag ser det så tydligt nu. Och jag är glad att jag sa det till dig när vi sågs den där sista gången i detta livet. Att jag kom med tacksamhet och kärlek till vårt möte. Det var det jag ville säga. För så var det. Så är det.

Eller som Richard Bach skriver:

”Rarely do members of the same family grow up under the same roof…”

Du var och är en trygghet i mitt liv. Någon jag bollat många funderingar med. Du var och är en stor inspiratör och förblir en förebild för mig i alla avseenden. Det är lätt att förstå att du var så omtyckt. Det är svårt att förstå hur du orkat vara så stark och omtänksam under de svåra år som kommit och gått. Men sådan var du, sådan är du. Jag är helt förbluffad. Full av beundran. Och inspiration.

Jag är djupt tacksam att jag fått lära känna dig och fått dela den här färden genom livet i så många år. Det har betytt så mycket för mig. Så mycket.

sun_through_clouds_one_tree_hill
Sol genom molnen, bilden får mig också att tänka på U2-låten ”One tree hill” som alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. ”You ran like a river, on to the sea…”

”Nothing by chance…” Jag tror inte att det var nån slump att vi möttes där i det kreativa ”funky business”-kaoset den där marsdagen i det gamla årtusendet där du var den goda kraften redan från allra första stund. Jag tror inte heller att den där stunden på hospice i Uppsala en vecka efter vårdagjämningen i mars 2015 var vårt sista möte. Jag är så glad för vårt möte.

”Vi ses igen! See you!” Som jag sa när vi skildes åt…

~  ~  ~ 

Och det kändes bra att mitt sista mejl till dig för några dagar sedan innehöll denna vackra musikaliska hälsning med sin ljusa och gränsöverskridande symbolik. Så typiskt också att ditt svar, det som skulle visa sig bli dina sista ord till mig var just: ”Så vackert…” 

Precis som ditt liv.

”Utanför tullarna på andra sidan,
där råder stilla tid.
Där alla livets trådar går ihop
och evighet tar vid.

Utanför tullarna på andra sidan
där ska vi mötas sen.
När alla sångerna har tonat ut
då träffas vi igen.”

– – –

Dikten är hämtad ur Pär Lagerkvists ovanligt vackra samling ”Aftonland” från 1953. U2-låten ”One tree hill” kommer från storslagna ”Joshua Tree”-plattan 1987. HDWU-låten heter just ”Utanför tullarna” och var ett av spåren på fina doldis-plattan ”Container”, 1984.  På Spotify finns den med på samlingsplattan ”Retrospektiv”.

”Rites of passage” – tankar kring studentexamen

Posted in Fundersamt, Personlig kommentar with tags , , on 6 juni, 2012 by japetus

Den 6:e juni 1987, för 25 år sedan vaknar jag upp trött, utfestad och medtagen vid lunchtid.

Dygnet innan hade varit ”sista natten med gänget”, studentexamen på Brännkyrka gymnasium i strålande väder efter en usel och kylig majmånad med mycket regn. Hela studentfirandet hade varit en känslomässig bergochdalbana för mig och det sista dygnet var själva kulmen på denna resa. Det var händelser värdiga en riktigt melodramatisk amerikansk high school film.

brannkyrkaredback3

Vid femtiden på morgonen satt jag och vännerna H och A och lyssnade på fågelsången i en radhusträdgård i Mälarhöjden. Vi var de sista som var kvar, som inte ville inte bryta upp, inte bryta den speciella magi som vi kände att stunden var laddad med. Vi pratade om det som varit och det vi trodde skulle komma. Fåglarna sjöng och solen steg långsamt upp på himlen.

Till slut var det bara jag kvar letandes efter en taxi nere vid Mälarhöjdsmotet över E4:an. Vid halvsjutiden var jag så slutligen hemma på Humlestigen i Älvsjö. Det kändes som om jag var den sista människan på Jorden. Allt var stilla, ballongerna och björkriset i trädgården slokade väl ungefär lika mycket som jag. Jag var helt slut, fysiskt och psykiskt, och hade festat ned mig i vikt från den extremt låga nivå jag då befann mig på. När jag tittar på bilderna tänker jag på hur Bowie såg ut 1975-1976, så alldeles väldigt smal.

Nu i efterhand kan jag se hur viktiga de händelserna var och hur oerhört utvecklande den resan blev.

Människor kommer och går medan jag i min bubbla består

Posted in Fundersamt, Vardagligt on 7 juni, 2011 by japetus

Det var en alldeles ovanligt fantastisk lång sommarhelg vi just fick i Stockholm och i stora delar av landet. Kraftig sol från klarblå himmel och högsommartemperaturer över 25 C.

Jag känner djup tacksamhet för all den vila jag fann i helgen som gick, alldeles särskilt skönt efter flera stressiga jobbveckor. Enkelt. Och så värdefullt. Något av det mest behagliga jag kan tänka mig.

Finns där på min filt i gräset någonstans i Stockholm med en bra bok – just nu Leif GW Perssons underhållande och intressanta ”Faller fritt som i en dröm” om en möjlig lösning av Palmemordet efter att i ett par veckors tid läst ytterligare ett antal av Simon Scarrows äventyrsromaner om de romerska legionärerna Cato och Macro. Sitter, halvligger, ligger på rygg, tiden går, ligger på mage, läser, läser. Svävar som i en egen avskild bubbla. Vilar. Och läser igen.

Människor runt omkring mig kommer och går. När jag då och då tittar upp runtomkring mig är det alltid någon som kommit till – och någon som gått. Människor med sina uttryck, gester och röster som för en stund finns där, som lämnar ett litet obetydligt avtryck i mig. Det märkliga är att jag liksom aldrig tycks se när folk går, lämnar gräsplätten där jag just nu befinner mig. Svävar. Folk slår sig ned, finns, så plötsligt är de borta. Ingenting säger att de nyss har funnits där. Tiden går…

Jag är verkligen en person som vant mig med och trivs bra med att vara ensam då och då. Ensamheten kan kännas som en mysig bubbla jag svävar i, vilar i medan dagen sakta skrider. Jag kan se på trädens skuggors rörelser över gräset att tiden går. Och naturligtvis också på det fenomen jag just beskrev, att människor kommer och går, medan jag i min bubbla består.

Det kan vara livsfarligt att leva, fortfarande

Posted in Fundersamt, Personlig kommentar with tags , , on 25 januari, 2011 by japetus

Mannen i bussätet framför mig vänder sig om med ett ryck; en vild, stirrande blick möter min då han skriker till mig: ”Någon, gör något! Gör något!!!” 

Det är nu uppenbart för oss alla på Swebus morgontur mellan Kalmar och Stockholm denna juldagsmorgon den 25 december år 2000 att vi befinner oss mitt uppe i ett fasansfullt chicken-race när vår buss i hög fart girar herrelös fram och tillbaka över E22:ans körfält, mot mötande trafik, i höjd med småländska Mörtfors mellan Oskarshamn och Västervik.

Det obehagliga metalliska knastrande ljudet av vägstolpar som knäcks hörs varje gång bussen girar för långt ut i vägrenen, men den girar på något oförklarligt sätt tillbaka upp på vägbanan igen.  En frontalkrock verkar vara det logiska slutet på denna vansinnesfärd.

Vår bussförare hänger till synes livlös över ratten. Tjejen som sitter precis bakom honom böjer sig fram och börjar först klappa men övergår snabbt till att slå honom i ryggen; det har först ingen effekt, men efter några obehagliga sekunder tittar han upp med glasartade ögon och sjunker sedan mardrömslikt ihop igen. Mannen framför mig skriker nu hysteriskt: ”GÖR NÅGOT!!!”  Jag förstår inte hur det går till eller varifrån mitt sinneslugn kommer, men jag hör min egen röst säga till honom: ”Lugn, lugn! Vi klarar oss, vi kommer att klara oss…”

– – –

På Domodedovos flygplats i Moskva slog igår ännu en självmordsbombare till, minst 35 dödades och 130 skadades. Tragedi. Hemskt olustigt. Enligt våra planer ska nämligen jag och två nära vänner resa på en långweekend till Moskva i maj, något vi i många år talat om att vi ska göra. Vi har inte kommit till skott förrän nu.

Och nu detta… Detta världsläge. Dessa bomber. Denna hotbild. Hur ska jag förhålla mig till detta?

Under ett antal år för ett antal år sedan utsatte jag mig regelbundet för olika typer av risker. Fallskärmshopp, bungyjump, upprepade våghalsiga klättringar under mer eller mindre extrema förhållanden. Varför? 30-årskris sa nån. Jag vet inte.

I tidigt 90-tal gjorde jag ett tiotal flygningar med Aeroflot Stockholm – Leningrad/St Petersburg t o r i dimma och snöstormar. Bl a samma dag som SAS kraschade i Gottröra. Det kändes farligt både en och annan gång. Var det dumdristigt? Jag gjorde det ändå. Utan tvekan.

På senare år har jag inte varit lika riskbenägen. Men när det gäller den ev resan till Moskva har jag inga planer på att ställa in den. Risker, faror finns det även hemma. För några veckor sedan hade vi ju vår egen självmordsbombare i centrala Stockholm.

Nej jag vill inte låta några fundamentalistiska terrorister styra mitt liv i så hög utsträckning att jag avblåser resan. Det kan vara farligt att leva, fortfarande…

– – –

Jag har i efterhand undrat varför ingen helt enkelt sprang fram i bussen och tog tag i ratten den där juldagsmorgonen? Hade James Bond varit med ombord hade han förstås gjort så. Och händer det mig igen finns chansen att jag har nog sinnesnärvaro att göra det.

Men James Bond lyste med sin frånvaro och bussens vansinnesfärd gick allt mer i riktning vänster vägdike. Lyckligtvis satt där en rad med stolpar som kom att knäckas en efter en och på så vis fick bussen att sakta av sin fart. Vad som annars hänt om vi flugit av vägen in i en bergvägg i 90 km/h vet jag inte.

Vad tänkte jag under de kanske totalt 90 evighetslånga sekunder jag upplevde min tydligaste nära-döden-upplevelse? Det var faktiskt ganska lugnt. Förutom att uppmana min lugne lillebror att hålla i sig och försöka stilla den hysteriske mannen framför oss tänkte jag  att ”det kan bara inte vara slut redan nu” – och det kändes faktiskt aldrig så heller. Jag hann också tänka litet på försoning, en eller annan person jag inte var försonad med. Just den biten kändes inte bra.

Men bussens färd slutade inte heller med någon frontalkrock, utan med att den till slut rullade ned i diket. Men detta var först efter att dess fart tack vare vägstolparna sänkts till kanske bara 10-20 km/h. Rullningen gick overkligt långsamt. Jag och min bror bara höll i oss, flyttade några handgrepp i takt med att bussen välte och sedan liksom klängde oss fast vid sätena. Detta medan vi såg övriga passagerare – många handlöst – falla ned mot det tak som nu blivit golv.

Vi klättrade ned och försökte hjälpa våra medresenärer. Några av dem var i 80-årsåldern. Det kändes oroligt. Bussföraren var fortfarande i sin egen värld där han sorterade tidtabeller och talade lätt osammanhängande om när nästa buss skulle komma. Han måste ha varit svårt chockad.

Men alla medresenärer verkade ha klarat sig väl så när som på några skrubbsår. Det var bara en tjej i vår egen ålder som uppenbarligen brutit handleden, vilket tydligt syntes på den onaturliga vinkeln och den bulle till blödning som börjat ansamlas under huden. Vi hjälpte henne så gott vi kunde. Sen kom nästa tanke: ”kommer bussen explodera och brinna som på film, läcker det bensin?”

Några människor klättrade snabbt ut genom de nödöppnade dörrarna som nu satt i taket. Den vägen kunde ingen av gamlingarna ta sig ut. Hur skulle vi göra för att få ut dem? Takluckan satt i midjehöjd i det som nu blivit en vägg, men den satt fast. Jag kunde inte få upp den med händerna, men sparkade sen desperat och hårt, hårt några gånger. Luckan gick upp. Jag kröp ut. Tillsammans lyfte jag på utsidan och min bror från insidan ut de fyra-fem personer som inte själva kunde klättra ut.

När jag tänker på detta idag känns det hela som en dröm. Det overkliga i situationen förstärktes av åsynen av en av gamlingarna som helt lugnt körde sin rullator upp ur diket, upp på vägen…

Nånstans här börjar jag själv känna de första lätta tendenserna till chock och starkt obehag. ”Vi måste ringa ambulans och polis”, säger min lillebror. Vi får båda upp mobilerna , men nu tvekar jag ett ögonblick och frågar litet fåraktigt: ”Vem ringer?”

Lillebror tvekar inte.  Jag tittar inte utan beundran på när min lillebror, alltid lugn som en filbunke, utan att darra på manschetten slår 112 och förklarar vad som hänt, var vi är och vilken hjälp vi behöver… Dagens okände hjälte! Snart hör vi sirenerna från utryckningsfordonen. Pärsen är över. Vi lever och står där i det kalla vinterljuset utan en skråma efter det fruktansvärda som hänt.

– – –

Livet kan, som danske Mads Mikkelsen nu lärt oss, bestå av 29 000 dagar. Det kan också komma att bli betydligt färre om ödet så vill. Eller några fler. Vi ska naturligtvis inte utsätta oss för dumdristiga risker, men det går inte heller att komma ifrån att livet kan vara farligt att leva. Det har jag lärt mig att leva med…

Allhelgonamässan på Allhelgonadagen

Posted in Fundersamt, Vardagligt on 1 november, 2009 by japetus

Att avsluta denna tysta, lugna allhelgonahelg på allhelgonamässan i allhelgonakyrkan på Söder var helt rätt för mig.

En stunds reflektion, vacker predikan av prästen Mary om helgens budskap; livets naturliga och fullständigt ofrånkomliga förhållande till döden. Det var ett starkt sätt att fokusera, ett samlande av krafterna inför en tuff och viktig vecka. Det har varit en nyttig helg, med måleri, tvätt, städning och reflektion och det ska bli en bra vecka. Jag är laddad!