Archive for the Fundersamt Category

Härifrån till evigheten – om min storebror och ett avgörande möte

Posted in Fundersamt, Poesi with tags , , , on 8 april, 2015 by japetus

Jag minns det skarpa marsljuset som bländade mig i receptionen där folk hela tiden tyckte komma och gå. Det var puls. Det var en intensiv känsla av att här höll något på att hända. Något stort.

Jag minns också den lätt förvirrade känslan att inte bli emottagen av någon på denna min första arbetsdag. Jag väntade en stund där i receptionen, tyst och tankfull. Vad var detta för ett ställe? En liten stund senare kom förklaringen. Min chef hade sagt upp sig och gått till en konkurrent två dagar tidigare. Hon var försvunnen och hennes arbetsbord tomt och kliniskt rensat.

Min chefs chef dök upp pratandes i mobiltelefon och tog in mig i ett mötesrum nära entrén. Han avbröt samtalet, skrev på whiteboard-tavlan upp 10-15 arbetsuppgifter som jag kunde börja med. Sen återgick han till mobilsamtalet och pratade sig ur rummet. (No offence JS, jag vet hur pressat det var!) Det hela tog kanske 3-4 minuter.

Jag gick bort till min nya arbetsplats i kontorslandskapet. Kände mig förvirrad och lätt olustig till mods. Vad var det här för ett ställe jag kommit till? Jag slog mig ned vid min plats och tittade på listan jag skrivit av från whiteboardtavlan. Hmm…

Det var då du kom fram till mig och hälsade, frågade om det var ok. Du erbjöd dig att ge mig en introduktion till företaget jag kommit till. Nånting i stil med den introduktion min chef skulle ha givit mig, om hon varit där. Och så blev det. Du, som inte på något sätt var ansvarig för detta, tog en timme av din arbetstid och gav mig den där introduktionen. Du gick runt med mig och jag fick hälsa på flera av mina blivande arbetskamrater. Gradvis började det kännas bättre och bättre.

Du gjorde en enorm skillnad den där marsdagen 1999 och visade på detta enkla och tydliga sätt genom din omedelbara handling vad det vill säga att vara en alldeles ovanligt god medmänniska. Det var vårt allra första möte. Det var så du presenterade dig för mig. Jag glömmer det aldrig.

  ~  ~  ~ 

En vecka efter vårdagjämningen år 2015, en mulen och fuktig marsfredag 16 år senare sitter jag där i en grön Uppsalabuss med blommor i handen, enkla gula tulpaner, på väg till dig. Det är ju snart påsk, tänker jag. Annars är tankarna oroliga och ganska sorgsna. Jag är både litet spänd och litet rädd. Och ändå inte. Det är ju dig jag ska hälsa på.

När jag kliver ur bussen på de stora vida uppländska fälten känns ändå himlen ovanför mig ganska ljus. Vårljus. I brytningen mellan ljus och mörker. Jag stannar till tar några djupa andetag och går sedan med bestämda steg längs grusgången bort mot entrén: ”Palliativt centrum” står det på väggen. Jag har kommit till hospice. Jag har kommit till en slutstation. Det som med allra största sannolikhet är din slutstation. Jag har kommit till vårt allra sista möte. Ja, om inte undret sker…

Hospice Uppsala björkarna
Där bortom de ännu ej utslagna björkarna finns du min vän, snart ses vi igen

Jag söker mig fram genom de tysta korridorerna. Går vilse, vill inte besvära någon med frågor, söker mig vidare. Anstränger mig för att inte titta in i någon av de rum vars dörrar står på glänt. Jag vill inte snoka. Jag vill inte på något sätt tränga mig på in i de enskilda öden och slutfaser som helt visst pågår i de rum jag passerar. Det är en tyst, dov och laddad stämning.

Men till slut har jag hittat fram och hela vägen in till dig i ditt rum. För där i rummet sitter du ju i din sjuksäng. Det är ett vackert och ganska hemtrevligt rum där du fått välja vilken konst du ska ha på väggarna. Jag ser att du är tunn och blek, men blicken är lika klar, vänlig och nyfiken som alltid. Det är du.

Det är du, efter tolv makalöst modiga års kamp mot cancern som gång på gång tycktes  besegrad, men alltid ändå återkom. Jag känner mig både högtidlig, litet nervös och känslosam när jag kramar om dig, packar upp blommorna, hämtar in en vas och slår mig ned bredvid sängen. ”Hej igen Bill, jag är glad att träffa dig igen!”. För det är jag, mitt i sorgen.

Vi får vårt samtal. Nästan två timmar tillsammans. Det blir ett trevligt samtal som kom att innehålla både skratt, eftertänksamhet och litet tårar från min sida. Vi rör oss både bakåt och framåt i tiden och passerar några extra trevliga minnen, ja det är jag som gör det. Du har redan siktet mer framåt. Men du ler när du hör mig berätta om det där första mötet på IT-företaget för så längesen.

Du frågar speciellt om hur jag hade det i Vietnam, hur det var på sjukhuset och hur jag mår nu. Känns det ok? Som vanligt är du lika omtänksam. Vi delar litet gemensamma sjukhusupplevelser och småskrattar. Vi pratar vidare och kommer till det oundvikliga. Du är väldigt lugn och samlad inför det som ska komma. Berättar att du är redo att ta nästa steg. Du har nått dina mål. Du är nöjd. Det är helt tydligt att du är försonad med det yttersta.

Jag nickar. Det stockar sig för mig och jag får harkla mig, ta ny sats och fortsätta samtalet. Och du är lika lugn och trygg som du alltid varit. Du lugnar mig än en gång. Denna sista gång. Ja åtminstone denna sista gång vi möts som Calle och Bill. De personer som känt varandra dessa senaste 16 år på resan genom detta liv. Vi kan inte veta vad som händer sen? Och om det kanske blir så att vi möts igen ”utanför tullarna på andra sidan”?

Jag kan inte annat än uttrycka respekt för ditt ”val”, även om jag av egoistiska skäl erkänner att jag skulle önska att du bad om miraklet som skulle rädda dig. Jag vill ju att du ska finnas kvar här, bara ett mejl, mobilsamtal eller ett mess bort. Som du alltid funnits här. Nu ler du igen.

Jag vill ju att du ska finnas där i de 30-40 år som kanske återstår av min resa. Jag vill ju att vår resa tillsammans ska fortsätta. Det är ju så jag tänkt att det ska bli. Vi har haft många allvarliga samtal under de tolv år som gått sen cancern kom. Vi har många gånger talat om detta ämne. Men detta är första gången som jag förstår att det inte finns nån fortsättning på den här resan. Din resa är snart över. Du är nöjd och du har nått dina mål. Ja det har du verkligen min vän…

~  ~  ~ 

Idag onsdagen den 8 april kommer så det väntade, men ändå fruktade beskedet att du lämnat oss. Somnat in, lugnt och utan smärtor med dina närmaste hos dig. I natt – – –

Jag stänger min kontorsdörr och tittar ut genom fönstret bort över Huddingeskogen, söderut. Jag harklar mig några gånger. En svag sol bryter igenom molnen här och där. En vacker vårhimmel år 2015. Så… Nu har du rest hem Bill, tänker jag.

Jag är hemskt ledsen. Och samtidigt glad för din skull att kampen är över. Att du äntligen fått vila och ro efter den resa du gjort som inte kan ha varit lätt under de senaste åren. Jag tänker på den där Lagerkvist-dikten som är så vacker.

”Håll mig i din okända hand
och släpp mig inte.
För mig på morgonljusa broar
över de svindlande djup
där du håller mörkret fängslat…”

Det är första gången jag förlorar en någorlunda jämnårig god vän. Det känns så alldeles väldigt tomt. Och tyst. Jag tänker på dig och hela denna långa fantastiska resa du gjort genom detta livet.

För oj, vilken resa du gjorde min vän! Det var en lång och mycket händelserik resa hela vägen från San Fransisco till Norrbyhus. Från resebyråvärlden, IT-företaget där vi träffades, HR-jobben, terapeut-utbildningen och konferenscentret du drev. Så blev du präst efter många års studier och jag var på den vackra prästvigningen i Storkyrkan i juni, pingsten förra året. Och så gifte du dig till slut, för ett par år sedan. Vilken resa min vän!

Ja du är en extraordinär person. Tänk bara alla gånger jag träffat dig de senaste åren, med föresatsen att stötta dig i din sjukdom. Och det slutade alltid med att det var du som stöttade mig. Cancern fick aldrig greppet om dig. Du fortsatte framåt hela tiden.

Tänk alla dessa kloka ord jag fått från dig. Alla gånger vi talat om det som känt besvärligt. Alla gånger vi talat om det som varit roligt. Med tiden blev du som en extrainkallad storebror för mig. Jag som aldrig fick nån storebror. Men sådan var din roll i mitt liv. Jag ser det så tydligt nu. Och jag är glad att jag sa det till dig när vi sågs den där sista gången i detta livet. Att jag kom med tacksamhet och kärlek till vårt möte. Det var det jag ville säga. För så var det. Så är det.

Eller som Richard Bach skriver:

”Rarely do members of the same family grow up under the same roof…”

Du var och är en trygghet i mitt liv. Någon jag bollat många funderingar med. Du var och är en stor inspiratör och förblir en förebild för mig i alla avseenden. Det är lätt att förstå att du var så omtyckt. Det är svårt att förstå hur du orkat vara så stark och omtänksam under de svåra år som kommit och gått. Men sådan var du, sådan är du. Jag är helt förbluffad. Full av beundran. Och inspiration.

Jag är djupt tacksam att jag fått lära känna dig och fått dela den här färden genom livet i så många år. Det har betytt så mycket för mig. Så mycket.

sun_through_clouds_one_tree_hill
Sol genom molnen, bilden får mig också att tänka på U2-låten ”One tree hill” som alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. ”You ran like a river, on to the sea…”

”Nothing by chance…” Jag tror inte att det var nån slump att vi möttes där i det kreativa ”funky business”-kaoset den där marsdagen i det gamla årtusendet där du var den goda kraften redan från allra första stund. Jag tror inte heller att den där stunden på hospice i Uppsala en vecka efter vårdagjämningen i mars 2015 var vårt sista möte. Jag är så glad för vårt möte.

”Vi ses igen! See you!” Som jag sa när vi skildes åt…

~  ~  ~ 

Och det kändes bra att mitt sista mejl till dig för några dagar sedan innehöll denna vackra musikaliska hälsning med sin ljusa och gränsöverskridande symbolik. Så typiskt också att ditt svar, det som skulle visa sig bli dina sista ord till mig var just: ”Så vackert…” 

Precis som ditt liv.

”Utanför tullarna på andra sidan,
där råder stilla tid.
Där alla livets trådar går ihop
och evighet tar vid.

Utanför tullarna på andra sidan
där ska vi mötas sen.
När alla sångerna har tonat ut
då träffas vi igen.”

– – –

Dikten är hämtad ur Pär Lagerkvists ovanligt vackra samling ”Aftonland” från 1953. U2-låten ”One tree hill” kommer från storslagna ”Joshua Tree”-plattan 1987. HDWU-låten heter just ”Utanför tullarna” och var ett av spåren på fina doldis-plattan ”Container”, 1984.  På Spotify finns den med på samlingsplattan ”Retrospektiv”.

”Rites of passage” – tankar kring studentexamen

Posted in Fundersamt, Personlig kommentar with tags , , on 6 juni, 2012 by japetus

Den 6:e juni 1987, för 25 år sedan vaknar jag upp trött, utfestad och medtagen vid lunchtid.

Dygnet innan hade varit ”sista natten med gänget”, studentexamen på Brännkyrka gymnasium i strålande väder efter en usel och kylig majmånad med mycket regn. Hela studentfirandet hade varit en känslomässig bergochdalbana för mig och det sista dygnet var själva kulmen på denna resa. Det var händelser värdiga en riktigt melodramatisk amerikansk high school film.

brannkyrkaredback3

Vid femtiden på morgonen satt jag och vännerna H och A och lyssnade på fågelsången i en radhusträdgård i Mälarhöjden. Vi var de sista som var kvar, som inte ville inte bryta upp, inte bryta den speciella magi som vi kände att stunden var laddad med. Vi pratade om det som varit och det vi trodde skulle komma. Fåglarna sjöng och solen steg långsamt upp på himlen.

Till slut var det bara jag kvar letandes efter en taxi nere vid Mälarhöjdsmotet över E4:an. Vid halvsjutiden var jag så slutligen hemma på Humlestigen i Älvsjö. Det kändes som om jag var den sista människan på Jorden. Allt var stilla, ballongerna och björkriset i trädgården slokade väl ungefär lika mycket som jag. Jag var helt slut, fysiskt och psykiskt, och hade festat ned mig i vikt från den extremt låga nivå jag då befann mig på. När jag tittar på bilderna tänker jag på hur Bowie såg ut 1975-1976, så alldeles väldigt smal.

Nu i efterhand kan jag se hur viktiga de händelserna var och hur oerhört utvecklande den resan blev.

Människor kommer och går medan jag i min bubbla består

Posted in Fundersamt, Vardagligt on 7 juni, 2011 by japetus

Det var en alldeles ovanligt fantastisk lång sommarhelg vi just fick i Stockholm och i stora delar av landet. Kraftig sol från klarblå himmel och högsommartemperaturer över 25 C.

Jag känner djup tacksamhet för all den vila jag fann i helgen som gick, alldeles särskilt skönt efter flera stressiga jobbveckor. Enkelt. Och så värdefullt. Något av det mest behagliga jag kan tänka mig.

Finns där på min filt i gräset någonstans i Stockholm med en bra bok – just nu Leif GW Perssons underhållande och intressanta ”Faller fritt som i en dröm” om en möjlig lösning av Palmemordet efter att i ett par veckors tid läst ytterligare ett antal av Simon Scarrows äventyrsromaner om de romerska legionärerna Cato och Macro. Sitter, halvligger, ligger på rygg, tiden går, ligger på mage, läser, läser. Svävar som i en egen avskild bubbla. Vilar. Och läser igen.

Människor runt omkring mig kommer och går. När jag då och då tittar upp runtomkring mig är det alltid någon som kommit till – och någon som gått. Människor med sina uttryck, gester och röster som för en stund finns där, som lämnar ett litet obetydligt avtryck i mig. Det märkliga är att jag liksom aldrig tycks se när folk går, lämnar gräsplätten där jag just nu befinner mig. Svävar. Folk slår sig ned, finns, så plötsligt är de borta. Ingenting säger att de nyss har funnits där. Tiden går…

Jag är verkligen en person som vant mig med och trivs bra med att vara ensam då och då. Ensamheten kan kännas som en mysig bubbla jag svävar i, vilar i medan dagen sakta skrider. Jag kan se på trädens skuggors rörelser över gräset att tiden går. Och naturligtvis också på det fenomen jag just beskrev, att människor kommer och går, medan jag i min bubbla består.

Det kan vara livsfarligt att leva, fortfarande

Posted in Fundersamt, Personlig kommentar with tags , , on 25 januari, 2011 by japetus

Mannen i bussätet framför mig vänder sig om med ett ryck; en vild, stirrande blick möter min då han skriker till mig: ”Någon, gör något! Gör något!!!” 

Det är nu uppenbart för oss alla på Swebus morgontur mellan Kalmar och Stockholm denna juldagsmorgon den 25 december år 2000 att vi befinner oss mitt uppe i ett fasansfullt chicken-race när vår buss i hög fart girar herrelös fram och tillbaka över E22:ans körfält, mot mötande trafik, i höjd med småländska Mörtfors mellan Oskarshamn och Västervik.

Det obehagliga metalliska knastrande ljudet av vägstolpar som knäcks hörs varje gång bussen girar för långt ut i vägrenen, men den girar på något oförklarligt sätt tillbaka upp på vägbanan igen.  En frontalkrock verkar vara det logiska slutet på denna vansinnesfärd.

Vår bussförare hänger till synes livlös över ratten. Tjejen som sitter precis bakom honom böjer sig fram och börjar först klappa men övergår snabbt till att slå honom i ryggen; det har först ingen effekt, men efter några obehagliga sekunder tittar han upp med glasartade ögon och sjunker sedan mardrömslikt ihop igen. Mannen framför mig skriker nu hysteriskt: ”GÖR NÅGOT!!!”  Jag förstår inte hur det går till eller varifrån mitt sinneslugn kommer, men jag hör min egen röst säga till honom: ”Lugn, lugn! Vi klarar oss, vi kommer att klara oss…”

– – –

På Domodedovos flygplats i Moskva slog igår ännu en självmordsbombare till, minst 35 dödades och 130 skadades. Tragedi. Hemskt olustigt. Enligt våra planer ska nämligen jag och två nära vänner resa på en långweekend till Moskva i maj, något vi i många år talat om att vi ska göra. Vi har inte kommit till skott förrän nu.

Och nu detta… Detta världsläge. Dessa bomber. Denna hotbild. Hur ska jag förhålla mig till detta?

Under ett antal år för ett antal år sedan utsatte jag mig regelbundet för olika typer av risker. Fallskärmshopp, bungyjump, upprepade våghalsiga klättringar under mer eller mindre extrema förhållanden. Varför? 30-årskris sa nån. Jag vet inte.

I tidigt 90-tal gjorde jag ett tiotal flygningar med Aeroflot Stockholm – Leningrad/St Petersburg t o r i dimma och snöstormar. Bl a samma dag som SAS kraschade i Gottröra. Det kändes farligt både en och annan gång. Var det dumdristigt? Jag gjorde det ändå. Utan tvekan.

På senare år har jag inte varit lika riskbenägen. Men när det gäller den ev resan till Moskva har jag inga planer på att ställa in den. Risker, faror finns det även hemma. För några veckor sedan hade vi ju vår egen självmordsbombare i centrala Stockholm.

Nej jag vill inte låta några fundamentalistiska terrorister styra mitt liv i så hög utsträckning att jag avblåser resan. Det kan vara farligt att leva, fortfarande…

– – –

Jag har i efterhand undrat varför ingen helt enkelt sprang fram i bussen och tog tag i ratten den där juldagsmorgonen? Hade James Bond varit med ombord hade han förstås gjort så. Och händer det mig igen finns chansen att jag har nog sinnesnärvaro att göra det.

Men James Bond lyste med sin frånvaro och bussens vansinnesfärd gick allt mer i riktning vänster vägdike. Lyckligtvis satt där en rad med stolpar som kom att knäckas en efter en och på så vis fick bussen att sakta av sin fart. Vad som annars hänt om vi flugit av vägen in i en bergvägg i 90 km/h vet jag inte.

Vad tänkte jag under de kanske totalt 90 evighetslånga sekunder jag upplevde min tydligaste nära-döden-upplevelse? Det var faktiskt ganska lugnt. Förutom att uppmana min lugne lillebror att hålla i sig och försöka stilla den hysteriske mannen framför oss tänkte jag  att ”det kan bara inte vara slut redan nu” – och det kändes faktiskt aldrig så heller. Jag hann också tänka litet på försoning, en eller annan person jag inte var försonad med. Just den biten kändes inte bra.

Men bussens färd slutade inte heller med någon frontalkrock, utan med att den till slut rullade ned i diket. Men detta var först efter att dess fart tack vare vägstolparna sänkts till kanske bara 10-20 km/h. Rullningen gick overkligt långsamt. Jag och min bror bara höll i oss, flyttade några handgrepp i takt med att bussen välte och sedan liksom klängde oss fast vid sätena. Detta medan vi såg övriga passagerare – många handlöst – falla ned mot det tak som nu blivit golv.

Vi klättrade ned och försökte hjälpa våra medresenärer. Några av dem var i 80-årsåldern. Det kändes oroligt. Bussföraren var fortfarande i sin egen värld där han sorterade tidtabeller och talade lätt osammanhängande om när nästa buss skulle komma. Han måste ha varit svårt chockad.

Men alla medresenärer verkade ha klarat sig väl så när som på några skrubbsår. Det var bara en tjej i vår egen ålder som uppenbarligen brutit handleden, vilket tydligt syntes på den onaturliga vinkeln och den bulle till blödning som börjat ansamlas under huden. Vi hjälpte henne så gott vi kunde. Sen kom nästa tanke: ”kommer bussen explodera och brinna som på film, läcker det bensin?”

Några människor klättrade snabbt ut genom de nödöppnade dörrarna som nu satt i taket. Den vägen kunde ingen av gamlingarna ta sig ut. Hur skulle vi göra för att få ut dem? Takluckan satt i midjehöjd i det som nu blivit en vägg, men den satt fast. Jag kunde inte få upp den med händerna, men sparkade sen desperat och hårt, hårt några gånger. Luckan gick upp. Jag kröp ut. Tillsammans lyfte jag på utsidan och min bror från insidan ut de fyra-fem personer som inte själva kunde klättra ut.

När jag tänker på detta idag känns det hela som en dröm. Det overkliga i situationen förstärktes av åsynen av en av gamlingarna som helt lugnt körde sin rullator upp ur diket, upp på vägen…

Nånstans här börjar jag själv känna de första lätta tendenserna till chock och starkt obehag. ”Vi måste ringa ambulans och polis”, säger min lillebror. Vi får båda upp mobilerna , men nu tvekar jag ett ögonblick och frågar litet fåraktigt: ”Vem ringer?”

Lillebror tvekar inte.  Jag tittar inte utan beundran på när min lillebror, alltid lugn som en filbunke, utan att darra på manschetten slår 112 och förklarar vad som hänt, var vi är och vilken hjälp vi behöver… Dagens okände hjälte! Snart hör vi sirenerna från utryckningsfordonen. Pärsen är över. Vi lever och står där i det kalla vinterljuset utan en skråma efter det fruktansvärda som hänt.

– – –

Livet kan, som danske Mads Mikkelsen nu lärt oss, bestå av 29 000 dagar. Det kan också komma att bli betydligt färre om ödet så vill. Eller några fler. Vi ska naturligtvis inte utsätta oss för dumdristiga risker, men det går inte heller att komma ifrån att livet kan vara farligt att leva. Det har jag lärt mig att leva med…

Allhelgonamässan på Allhelgonadagen

Posted in Fundersamt, Vardagligt on 1 november, 2009 by japetus

Att avsluta denna tysta, lugna allhelgonahelg på allhelgonamässan i allhelgonakyrkan på Söder var helt rätt för mig.

En stunds reflektion, vacker predikan av prästen Mary om helgens budskap; livets naturliga och fullständigt ofrånkomliga förhållande till döden. Det var ett starkt sätt att fokusera, ett samlande av krafterna inför en tuff och viktig vecka. Det har varit en nyttig helg, med måleri, tvätt, städning och reflektion och det ska bli en bra vecka. Jag är laddad!

Mannen med Lidl-kassen

Posted in Fundersamt, musik, Vardagligt on 31 januari, 2009 by japetus

Jag ser honom varje morgon på Tvärbanan. Ja dvs varje morgon då jag råkar åka med det tåg som går ca 07.30 från Liljeholmen mot Årstaberg. Han står på precis samma plats i vagnen, med precis samma kläder och precis samma slitna Lidl-kasse i handen. Han har precis samma hörlurar inproppade i öronen och, gissar jag, lyssnar på precis samma musik.

När han går av Tvärbanan ställer han sig på precis samma plats på pendeltågsperrongen. Väl inne i vagnen ställer han sig sedan på samma ställe.  Ja just det, han har också hela tiden samma fullkomligt nollställda ansiktsuttryck. Han verkar vara den typ av person man kan ställa klockan efter.

Jag märker att jag irriterar mig på honom. Antagligen därför att han skrämmer mig. Antagligen därför att han påminner mig om något i mig själv jag inte alls gillar. Ja naturligtvis är det så.

Den här tiden på året, från Trettonhelgen till min födelsedag i mitten av februari, brukar alltid vara den jobbigaste under året för mig. Sex veckor som är som en lång monoton tunnel för mig. I år är nog inget undantag. Mörkret, kylan, det snöblandade regnet, blåsten… De skrämmande robotliknande gripklo-försedda gigantiska maskinerna i Västberga industriområde som i mörkret lastar förvridna metalldelar på skrotupplaget.  

Trängseln i lokaltrafiken, alla nollställda mekaniska knuffande puffande människor som inte låtsas om när de knuffar till mig, trampar på mig eller stöter till mig med sina enorma ryggsäckar. Jag har bloggat om det tidigare, den här pinsamma ohövligheten som är så tydlig i Stockholm. Det är just detta som får mig att längta bort från den här stan allra mest. I år lär jag inte heller kunna komma iväg på någon ljusbringande semester. Det är en tuff period det här.

Nej jag känner mer och mer avsmak för det mekaniska nollställda robotinslaget i mitt liv. ”Gå upp gå till jobbet, jobba, jobba ät lunch. Samma sak händer imorgon. Jobba, åka tricken och sätta sig och glo. Det är inget liv, det är slaveri…” som Ebba Grön sjöng en gång för längesen i obetalbara ”Vad ska du bli?”. Nu är jag sedan länge en del av det monotona vuxenliv jag hörde Thåström sjunga om 1979. Ja det här är vad jag blivit; djupt insjunken in i den där deprimerat pacificerade thåströmska fåtöljen. ”Comfortably numb” som Pink Floyd uttryckte det vid samma tid.

Och ”mannen med Lidl-kassen” jag irriterar mig på har blivit själva sinnebilden för denna ångestladdade tristess så här års…


”Vad ska du bli?” med Ebba Grön live från SVT ”Punkarna och Fäderneslandet”, 1979. Det är tidstypiskt komiskt när kameran först panorerar över de hoppande tonåringarna i publiken och sedan den sittande nollställt oförstående medelålders kostymklädda publiken i bakgrunden. En pedagogisk poäng är också att man får den ironiska texten serverad på en skärm bakom bandet. Festligt.

”Hela världen är så underbar bara man får ett svar…”

Posted in Fundersamt, Hyllningar, musik with tags , , , on 10 januari, 2009 by japetus

Ibland kommer en fras till mig och känns precis lika sann och personlig som de kunde göra när jag var 17. Som det var att höra Ratatas ”Sent i september” för första gången när den kom 1985, när jag var 17. Musik som får mig att vilja nynna och sjunga och gnola. En låt som fastnar i huvudet, som jag måste kolla upp och helst köpa. Musik som får mig att vilja dansa. För jag dansar ju fortfarande (även nykter). En text som betyder något för mig. En text jag kan applicera i mitt liv. En fras som liksom träffar mitt i prick. För mig känns det litet som ett kvitto på att jag fortfarande lever och kan beröras.

Jag har hört den här låten skvala förbi i bakgrunden under hösten som gick; låg volym och dåligt ljud på jobbet, men jag hörde ändå genast att det här var nåt som jag gillade. Och sedan tog det flera månader innan jag fattade vad det var jag gillade. Så kan det vara ibland. Det var i o m Grammisgalan nu i veckan som det klarnade för mig. Som vanligt sisådär ett halvår efter alla andra i sammanhanget, men förväntningarna är ju inte lika höga längre på att hänga med som när jag var runt 20. Och då var å andra sidan medhängningen grym.

Vilken låt det är? Jo förstås ”Jag är en vampyr” med Markus Krunegård vilket ni som har koll redan förstod av rubriken. Det var ju den frasen som plötsligt satt som en smäck.  Men den version jag hört på radion under hösten var Detektivbyråns remix. Originalet har en litet lågmäld och murrig produktion med skön stråkmaskin och basgång där videon är perfekt kongruent i sammanhanget med sin obetalbara low-fi lågbudget-känsla.

jag-ar-en-vampyr

Det är en väldigt intressant låt som bygger upp stämning och intensitet med hjälp av texten, frasering, instrumenten (accelererande driv i trum och cymbaler) mot ett dramatiskt mörkt Krunegårds-crescendo ”Hela världens hunger samlad i mig”. Med sin intensitet låter han verkligen otroligt angelägen. Texten är smart och en snygg lek med orden. Det känns j-ligt starkt.  Krunegård har tydligen också velat kalla sin musik för ”allmoge-goth”. Festligt. Han kan kanske ha en poäng.

Men remixen är mer melodiös, dansant och catchigt producerad. Vi kan säga mer kommersiell. Här finns piano, xylofon och dragspel (Detektivbyråns kännetecken) som målar upp låtens underbart vackra melodislingor. Sådana jag aldrig kunnat motstå. När texten dessutom känns så angelägen är det fullträff för min del. (Jag gillar Krunegårds referenser till Ajvides ”Låt den rätte komma in” och de som känner mig litet bättre vet hur otroligt frustrerad jag blir när jag inte får svar…) Och tydligen för många fler eftersom mannen i fråga nu varit förband till Kent, varit med på Winnerbäcks sommarturné och spelat med Annika Norlins Säkert. Krunegård var dessutom nominerad till ”Årets manliga artist” och ”Årets låt” på Grammisgalan. Starkt jobbat!

Så är också Markus Krunegårds underfundigt titulerade platta  ”Markusevangeliet” riktigt intressant. Köpte den idag. Har lyssnat igenom 2-3 ggr och hittar mycket jag gillar. Jo det här hade jag gillat också för 20 år sedan. Min käre jämnårige kusin P har talat sig varm för Krunegårds band Laakso i många år, men han har å andra sidan fortfarande koll. Tror jag. Laakso och Krunegård har dessutom en koppling till Tornedalen. Liksom jag och kusinen.

”Musik och kärlek är besläktade. De har samma lustiga sätt att beröra människor på” skrev Danne Sundquist redan 1983 och det är lika sant nu som då för mig. Vissa saker förändras inte. Den här musiken gör mig alldeles väldigt berörd – hade Krunegård spelat på Hultsfred 86 hade jag stått längst fram och skrikit och sjungit. Men lyckligtvis hade jag Olle Ljungström då.  Tur att det kommer nya förmågor som kan beröra mig så!

Hela världens hunger samlad i mig!”


Markus Krunegård, ”Jag är en vampyr”, videon till originalversionen


Detektivbyråns remix med vackert piano, xylofon och dragspel