Om kristallsjukan på Huddinge-akuten

”Den friske har många önskningar, den sjuke har bara en…”
Sällan har de orden varit så sanna som under mitt senaste dygn.

Klockan är 22.45 på söndagskvällen. I rummet till vänster hör jag en gammal man som i en halvtimme tjatat om taxi hem. Att han vill ha hjälp att beställa en färdtjänsttaxi hem. Tjatigheten är extrem och monoton om än mild. I rummet på högra sidan av korridoren har en kvinna i alltmer uppretad och högljudd ton upprepat ett liknande krav: ”jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem NU. Fattar ni inte vad jag säger, jag ska hem NU!” . Till slut gallskriker hon, heeeem!

Med huvudet på en rullad filt på en plastbrits i en korridor med koll på droppslangen

Jag ligger i korridoren för alla rum är upptagna. Jag ligger utan kudde på akutbritsen Oscar som är både för smal, kort och hård för mig och mina 193 cm. Jag har två sjukhusfiltar över mig och en sjukhusfilt ihopvikt som enkel och hård kudde. Nära min brits står en annan brits i korridoren och på den sitter en mumlande och troligen kraftigt alkad övre medelålders man som ständigt sätter sig och reser sig från britsen vilket gör att min brits gungar till titt som tätt. Eftersom jag själv är kraftigt illamående skapar dessa ofrivilliga rörelser ett extra obehag. Genom korridoren rullar med jämna mellanrum britsar med nya patienter förbi, en del tysta, en del klagande i svår smärta. Bortom mig halvligger en person som liksom jag är tyst. Hon tycks bita ihop precis som jag. Själv gör jag vad kan för att dra in droppslagen över min brits så att ingen ska fastna i den när de passerar mig. Tanken på att kanylen/infarten i höger armveck ska slitas ur armen med våld känns psykologiskt jobbig. Jag vänder mig mot den av generationer britsar repade väggen, blundar och jobbar på att till varje pris avskärma mig. Men det är svårt.

Jag har tillbringat större delen av den gångna söndagen och natten mot måndag på Huddinge sjukhus akutmottagning och det var inte utan att jag längtade hem själv. Men jag hade ju kommit in på akuten med kraftiga symtom av illamående, yrsel och kallsvett. Ställde jag mig upp så kräktes jag. När jag kommer in till sjukhuset vid 14-tiden är all vätska och mat som kan kräkas upp avklarad och bara gallan återstår. Jag stannar där. Det var en vidrig upplevelse. För kristallsjukan är vidrig. Jag har vid ett par tillfällen bett till Gud att den här tortyren ska gå över. Jag har bara en önskan. En kraftigt sjuk man har bara en önskan.

Ända sover jag någon timme av de timmar jag upplever i röran i den korridoren. Framåt midnatt får jag till slut chansen och ynnesten att rullas in i ett eget rum. Det är en märklig känsla att rullas fram på bår och se taket och litet glimtar av människorna i korridoren. Innan dess har jag fått se taxi-mannen rullas ut i sin toppluva i rullstol på väg mot sin färdtjänsttaxi till Botkyrka. Jag hör hur kvinnan som vill hem fortfarande upprepar sitt mantra.

Och jag fascineras av personalens oändliga tålamod, vilket jag hört starka prov på i dialogerna med de två missnöjda patienterna. De har alltså i praktiken i timmar fört dessa tappra och pedagogiska dialoger när de gång på gång förklarat läget och villkoren. Detta har de gjort i den stressiga situation som råder. Det är otroligt att de orkar. Därför är jag väldigt noga med att tacka för den hjälp jag får. Och när undersköterskan vid 00.30 rullar mig mot mitt rum för natten berömmer jag henne för hennes mildhet och tålamod och säger att det måste vara jobbigt att möta den här typen av förvirrade människor. ”Hon är trotsig”, blir svaret, ”man kan tro hon är i trotsåldern.”

Och när jag rullats in i det förhållandevis stora sterila sjukhusbeiga rummet jag nu får för mig själv kan jag njuta av stillheten och mörkret när undersköterskan stängt dörren. Här har jag egen toalett, bara en sån sak. Så oerhört bekvämt att vingla in på toan, kissa och sen kunna lägga mig ned med den mest avslappnade känslan i kroppen på över 24 timmar. Bara svagt kan jag ännu genom den stängda dörren på avstånd höra kvinnan som gapar om att hon ska hem och det långt mer behagliga sövande tickandet från den stora klockan på väggen vid sängens fotända. Jag lägger mig på vänstersida igen för minsta möjliga illamående, andas djupa långsamma svala andetag och tänker på det positiva i att alla prover som tagits under dagen har varit väldigt bra: EKG, blodprov och blodtryck. Med glädje tänker jag på att det är mina gamla arbetskamrater på Klinisk Kemi24Sju Huddinge som snabbt och effektivt levererat de provsvar som gjort att läkarna kunnat avfärda många (egentligen alla) av de betydligt värre diagnoser som mitt eländiga mående kunde varit symtom på.

Medan klockar tickar på och mörkret känns så bekvämt efter lysrörsljuset i korridoren tänker jag också på pappa som jobbade här på Huddinge sjukhus i över 20 år och på filmen Babels Hus som ju egentligen handlade om just detta sjukhus då det ännu var relativt nytt, för 40 år sen.

Plötsligt avbryts dessa tankar av en knackning på dörren och en röst som säger hej och godmorgon. Jag förstår att jag måste ha somnat. Det är en läkare som kommer in och vill undersöka mig. Jag får honom att vänta med att tända den mest brutala lysrörsbelysningen i taket och han är med på att tända toan och låta det ljuset räcka till att börja med. Jag börjar med att berätta vad jag upplevt det senaste dygnet, från den första yrseln på lördagskvällen till det totala eländet under söndagen. Han gör en neurologisk undersökning. Vad är en neurologisk undersökning?

”Vid en neurologisk undersökning undersöker läkaren vakenhetsgrad, pupillreaktion, ögonrörelser, muskelstyrka, förmåga att koordinera rörelser, balans, känsel och olika reflexer. Det hjälper läkaren att fastställa om det är fråga om en sjukdom i nervsystemet.”

Undersökningen faller väl ut. Jag funkar som jag ska. Och när läkaren åter gör de olika motoriska testerna för att följa upp kristallsjukan kan han konstatera att anfallet tycks ha gått över. Jag kan fästa blicken utan problem, den har slutat fladdra. Nu kan jag även gå några varv i rummet utan att få yrsel och utan att få kväljningar och börja kräkas igen. Det ser lovande ut. Läkaren konstaterar att jag är tillräckligt frisk för att skrivas ut och jag förstår att de givetvis behöver detta rum till någon som nu är betydligt sjukare än vad jag är. Visserligen känner jag mig lätt illamående och matt, fattas bara annat efter dygn utan mat och med så litet sömn. Men jag ber om att få stanna åtminstone en timme till eftersom det visar sig att klockan varit 04.00 när läkaren väckte mig. Så lokaltrafiken hinner komma igång. Och den timmen får jag lyckligtvis.

Min brits Oscar vid 04.15 kort efter att jag väckts av läkaren. Klockan visar ännu sommartid. Ljuset är lagom från toaletten.

Läkaren går och jag inser att jag bara sovit ca 3 timmar innan jag väcktes. En hel flaska dropp har jag fått och en del av mitt blod har läckt ut i den genomskinliga plastslangen och rödfärgat den. En mörkt röd färg som krupit längre och längre upp i slangen. Det ser litet läskigt ut. I kanske en kvart ligger jag på rygg i sängen i det ganska milda ljuset och tittar ömsom på slangen och taket, bara andas och funderar vilken väg jag ska ta hem, bussen eller pendeltåget. En resa jag gjort många gånger då jag jobbade här. Snart kommer en ny undersköterska och hjälper mig ta bort infarten och avlägsnar den blodiga slangen och den tömda droppflaskan. Det är dags för mig att packa ihop och lämna Akuten. Nu är jag glad att jag fick med mig necessären så jag åtminstone kan borsta tänderna och få någon känsla av fräschhet.

Jag behöver inte gå förbi nån disk och skriva ut mig och visa leg eller nåt. En sjuksköterska förklarar att hon tar hand om den biten och när jag frågar om provsvaren förklarar hon att jag hittar dem på 1177. Med en lätt overklig känsla går jag på smått vingliga ben genom korridoren och passerar förbi tjejen som låg bortanför mig i korridoren, en av de få som liksom jag var tyst. Nu sover hon djupt. Här han hon sovit hela natten. När jag stänger dörren till Akuten bakom mig blir det knäpptyst. Klockan är 05.17. Jag går upp för trapporna och kommer upp vid Pressbyrån och huvudentrén. Allt är tyst och tomt. Aldrig har jag sett den stora huvudentrén och dess korridor så fullkomligt tom. Det känns overkligt.

Huddinge sjukhus huvudentré kl 05.19 den 31 oktober 2022. Tyst och helt folktom. En overklig känsla.

Det är ca 10 minuter tills bussen ska gå så jag tar chansen att än en gång bort längs huvudentréns korridor ända bort till Stillhetens rum, eller Kapellet som jag brukar kalla det. Här har jag suttit och mediterat en och annan tidig morgon de senaste åren, just innan jag gått till de många möten jag hade här under mina år på Karolinska. Jag tycker väldigt mycket om detta enkla, ljusa rum. Nu slår jag mig ned och andas lugnt några minuter i tacksamhet, tackar Gud och Karolinskas tålmodiga medarbetare för att allt ändå gått så pass bra till slut.

Stillhetens rum, eller kapellet, i Huddinge sjukhus, en rofylld plats jag tycker mycket om

Plötsligt återstår bara några minuter tills bussen ska gå och jag får öka på stegen när jag går tillbaka hela vägen mot huvudentrén. Jag är långtifrån helt återställd, men känner djup tacksamhet när jag känner den friska natt- eller tidiga morgonluften slå emot mig. Jag är på väg hem igen. Snart kommer jag att ligga i min egen breda, mjuka fantastiska säng med mina sköna kuddar i stillhet. Jag är en priviligierad man som redan här känner att jag mår betydligt bättre, för plötsligt kryper en och annan ytterligare önskan fram… Så fungerar livet.

Annons

Om tiden, livsresan och det expanderande nuet

Så…
Nu är jag där igen. Åter tillbaka vid bilden av repet med knutarna som sträcker sig bakåt i minnet, så långt jag kan minnas. Det livslånga repet där varje knut är ett nu som är lika verkligt som den knut jag nu knyter när jag skriver detta strax för 21.00 på kvällen den 30 juli 2020.

Tiden… Förhållningssättet till detta så centrala begrepp och koncept är något jag ständigt, på olika sätt, återkommit till här i bloggen under alla år. Ett ämne som redan i tonåren kom att fascinera, beröra och intressera mig. Mycket och djupt.

Jag har länge känt att jag velat, på något sätt, få ihop min uppfattning, min bild av detta så otroligt allmängiltiga men svårgreppade ämne. Uttrycka hur jag förhåller mig till och vill förstå begreppet som så fullständigt fascinerat mig alltsedan tonåren. Jag har suttit med mina pusselbitar i åratal. Ett växande antal vitt skilda pusselbitar som är summan av alla de intryck jag fått genom de 52 år som min livsresa pågått: poesi, musik, film, populärvetenskaplig naturvetenskap, religiös mystik och slutligen förstås mina egna erfarenheter och personliga upplevelser från de 19 159 dagar som resan pågått. Ja just det… Det börjar bli ganska mycket.

Utmaningen är hur jag nu ska kunna hantera detta utan att helt förlora mig i kaskader av citat hämtade ur poesin, skönlitteraturen och musiken? Eller en massa referenser till upplevelser för 20-30 år sen? Dvs som jag brukar. Går jag ned den vägen så blir den här bloggen ännu en gång aldrig klar. Nej, inte denna gång. Alltså…

~   ~   ~ 

”Tiden är en illusion”, är ett av många citat som brukar tillskrivas Albert Einstein. Egentligen finns den inte i sig. Det finns egentligen bara ”nu”. Tiden måste då vara något annat. En av de fysiker som populariserat tidsbegreppet på senare år är engelsmannen Julian Barbour (1937- ). ”Time must be about differences” säger han i sin bok ”The end of time” där han presenterar en övertygande teori att tiden består av ett oändligt antal ögonblick ”instants”. (Han är inte på något sätt först med detta och påstår det inte heller, men han vill söka begripliggöra det.) Det kan beskrivas genom den ofta använda metaforen av rutorna i en film. Det är genom rörelsen och/eller förändringen vi kan uppleva tiden. Vårt eget åldrande, årstidernas gång, barnen som växer upp, etc.

Och det finns bara ”nu” eftersom allt det vi kallar ”det förflutna” bokstavligen inte är något annat än de minnen vi bär med oss här och nu. På samma sätt är det vi kallar framtid inget annat än inverterade minnen här och nu som vi arrangerat om till förutsägelser eller förväntningar.

Intervju med fysikern Julian Barbour där han berättar om och förklarar sin uppfattning av konceptet ”Tid”

 

”Does time exist?” – här har vi den långa men ack så intressanta och allmänbildande föreläsningen där Julian Barbour berättar om hur tidsbegreppet utvecklats genom århundradena

Detta kan vi alla tämligen enkelt relatera till när vi vill närma oss och förstå vad som är förfluten tid och vad som är framtid. Det blir samma resultat oberoende av i vilken riktning vi vänder oss, mot det förflutna eller mot framtiden. Det är inget annat än tankar, minnen, förutsägelser och förväntningar. Allt finns i våra huvuden. Tiden finns inte, det finns bara Nu. Och nu och nu och nu… Ett evigt närvarande nu utan början eller slut.



Detta evigt närvarande nu är även ett buddhistiskt koncept och för att illustrera det tillåter jag mig denna bloggs enda tidsresa då vi plötsligt är tillbaka i Brännkyrka Gymnasiums stora skrivsal med sin absorberande panoramautsikt över Stockholm. Klockan är strax efter 09.00 denna gnistrande kalla januarimorgon 1987 när jag sittande vid en av de ca 150 bänkarna just vänt på papperen och läser igenom underlaget till centralprovet i svenska på tema ”Tiden”.

Man kan säga att det var ett passande tema för undertecknad som också snabbt valde det femte ämnet. Det sista ämnet som alltid bedömdes som det svåraste, men för mig var det tvärtom denna dag. Det kändes som ett självklart val och lockade klart mest: ”Bilder av tiden i konsten och litteraturen”.

Det var här jag första gången kom att läsa T S Eliots buddhistiskt inspirerade och nobelprisbelönade poesi om den ständigt närvarande tiden:

“Time present and time past
Are both perhaps present in time future,
And time future contained in time past.
If all time is eternally present
All time is unredeemable.
What might have been is an abstraction
Remaining a perpetual possibility
Only in a world of speculation.
What might have been and what has been
Point to one end, which is always present.”

Att läsa det digra bakgrundsmaterialet till detta centralprov i svenska språket var ett defining moment för mig. Och det kom så lägligt, med så perfekt timing. Nothing by chance? Hemma var jag i full färd med att bl a fördjupa mig i Pink Floyds outgrundliga texter och musik samt Lindegren och Ekelöfs poesi. Så jag var mycket receptiv när jag nu helt plötsligt stod, eller snarare satt, öga mot öga med T S Eliots ovannämnda dikt ”Burnt Norton” ur ”Four Quartets” (1944), Pär Lagerkvists dikt ”Om 10 000 år” ur ”Den lyckliges väg” (1921), Eyvind Johnsons prosa om mannen i fängelsehålan som efter år av väntan förlorat alla begrepp om tid i ”Hans nådes tid” (1960) och slutligen Marc Chagalls målning ”Tiden – en flod utan stränder”. Detta möte var inget annat än en existentiell stjärnsmäll, en känslomässig fullträff. Jag var helt tagen av dessa intryck – och kraftigt inspirerad.


Marc Chagall: ”Tiden, en flod utan stränder”, 1930

Nu först 33 år senare ser jag sambandet när jag inser att samtliga dessa ovan nämnda författare i sinom tid alla fick Nobelpriset i litteratur, så det fanns naturligtvis en god tanke med att de alla hedrade detta historiska centralprov i svenska språket läsåret 1986-1987 med sin närvaro. Stort och vackert.

~   ~   ~ 

Var ska nu allt detta skrivande om tiden leda? Vad är meningen med detta? Varför detta?

Dessa funderingar har säkert också påverkats av de senaste 5-6 årens påtagligt många dödsfall i min vänskapskrets, familj och bland de officiella personer som betytt och inspirerat mest. Samt att jag själv vid nu ett antal tillfällen varit chockartat nära döden. Kanske är det också en reaktion på det sista halvårets Corona-upplevelser och funderingar på daglig resande fot i Stockholm fram och tillbaka till jobbet på det stora sjukhuset i Solna.

Jag tror det handlar om att jag bättre vill förstå mig själv här nu. Nu när jag med allra största sannolikhet med råge passerat mittpunkten på min livsresa. De som känner mig på FB ser alla återblickarna, alla gamla foton jag fiskar upp och berättar om. Det kan tyckas som jag till stora delar lever i det förflutna. Och det är ju egentligen ganska naturligt att vilja berätta om sina upplevelser när man med åren börjar få så alldeles väldigt många. Men att fastna i det förflutna är ett beklagansvärt och ömkligt tillstånd som alla friska och sunda människor noga vill undvika.

Det kan tyckas som att jag inte lärt mig något om värdet av att fokusera på nuet – det slitna ”Carpe diem” som ju en hel värld fick lära sig av filmen ”Döda Poeters sällskap” 1988 – när jag hela tiden tycks förlora mig i återgivande av minnesbilder och situationer knutna till foton, dagboksanteckningar och kringströdda minnen. Minnen som i en strid ström kommer till mig genom de sinnesintryck jag dagligen bombarderas av. Så är också musik, dofter och smaker några av de allra starkaste minnesbärarna. 

Men det jag vill komma till med den här bloggen är min känsla av det expanderande nuet. Att allt jag upplevt i själva verket är nu. Därför att nu är det enda som finns. Att allt det jag upplevt är närvarande. Att jag har alla åldrar inom mig. Jag kan känna mig som 28 litet då och då. Ibland känner jag mig som 17 år. Väldigt ofta känner jag mig som 37 år gammal. Kanske är det så det nu oftast känns? Men ibland kan det kännas som 67 eller 85, trots att jag, åtminstone i denna livsresa, ännu inte varit där.

Vi får pröva alla dessa siffror, i precis ett år. En siffra, en ålder, ett år i taget. Alla dessa åldrar. Jag har alltså rimligen provat långt mer än hälften av dem nu. En vacker och fascinerande tanke som faktiskt gör mig litet stolt. ”Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen” säger Jonas Gardell i ”Torka aldrig tårar utan handskar”.  Just det, för det är ett år, en siffra i taget som gäller. Tiden finns inte, men siffrornas och våra kroppars förändringar finns där.

En del får pröva väldigt många siffror, andra betydligt färre. Ibland kan det tyckas djupt orättvist. Hur många knutar som återstår på repet vet vi aldrig. Men just så vist är det nu inrättat på den här resan. Det är förutsättningarna. Och egentligen är det ju just detta faktum som gör varje ”knut” helt ovärderlig, för den kommer inte tillbaka. Och det är min tro att det kommer en förklaring, ett facit i slutänden när alla trådarna löper samman och den sista knuten är knuten på det bildliga rep jag ständigt återkommer till. Mitt rep. Min livsresa.

Min tro är att jag då kommer att se och slutgiltigt förstå det jag nu bara kan ana, det som vetenskapsmännen, poeterna, konstnärerna och författarna på olika sätt velat uttrycka. Jag kommer då, när alla upplevelser är upplevda och alla handlingar är utförda, att sitta där med facit mitt i rumstiden där allt är nu och jag bokstavligen ser båda ändarna på repet samtidigt. Då kommer jag att se att repändarna sitter ihop. Det finns inget slut och det finns ingen början.

Det finns bara nu. Allt är ständigt nu. Här och nu. 

T S Eliot får sista ordet och Fatboy Slim sista musiken:

”…
And the end of all our exploring
Will be to arrive where we started
And know the place for the first time
…
”
T S Eliot: ”Little Gidding”, ur ”Four Quartets”, 1944

Fatboy Slim: ”Right here, right now” från plattan ”You’ve come a long way, baby”, 1998.

Att fly från samtiden – till dokumentärernas historiska värld

Jag har märkt att jag under de senaste månadernas pågående corona-kris, med den extraordinära arbets- och livssituation som nu råder, gjort som jag brukar vid tillfällen då oron av och till gnager inom mig. I den av Anders Tegnell och FHM förordade isoleringen har jag tagit min tillflykt till det förflutna, till det som är bekant, välkänt och tryggt även om det i sig kan vara hotfullt. Men här vet jag ju till skillnad från min Corona-nutid hur det slutar. Någon sorts regression. Någon sorts säkerhetsventil.

Det ska också sägas att mina träningspass och inbillat virusdödande bastusittningar i kombination med odlings- och omplanteringssejourer med fingrarna i jorden varit en lisa för själen. Men jag måste erkänna att jag även frossat i dokumentärer och serier. Bl a den utmärkta dokumentären om statsminister Tage Erlander på SVT. Men även en lång rad dokumentärer på SVT Play samt särskilt sådana om Andra världskrigets slutskede i Berlin som ju utspelade sig för i dagarna precis 75 år sen.

Trött och sliten har jag kommit hem från jobbet på kvällarna och kraschat i TV-soffan med enkel men god mikrovågsvärmd pipande Gooh-middag, ”Gårdschips creme fraiche och peppar”, Carlsbergs alkoholfria öl samt plockgodis en masse och olika typer av exklusiva smoothies till efterrätt medan jag frossat i dessa dokumentärer. Krigsdramatik, dunder och brak i kombination med tröstätande – tänk att jag till slut skulle börja med sånt – har på något sätt lugnat mina nerver i avskildheten och ensamheten på kvällarna. Det har funkat bra.

Och nu har jag funnit en helt fantastisk serie om Kalla kriget som CNN producerade i slutet av 90-talet med premiär 1998: ”The Cold War”. Det är en helt makalöst påkostad serie i 24 avsnitt (!) som berättar hela historien från krigsslutet 1945 fram till Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning. Det makalösa med den är bl a alla de legendariska personer som intervjuas. Alla de som fortfarande levde då.



Jag tänker bl a på USAs geniale försvarsminister Robert McNamara, Kubas president Fidel Castro, gamle Vietnamgeneralen William Westmoreland, legendariska amerikanska TV-ankaret Walter Cronkite och så förstås president Jimmy Carter och utrikesminister Henry Kissinger (som båda fortfarande lever!). Och så alla de otaliga rådgivare till sovjetiska och amerikanska presidenter, ambassadörer, gränsvakter, CIA-, STASI- och KGB-spioner, astronauter, spionplanspiloter som medverkar. Berättare är ingen mindre än Kenneth Branagh.
Rekommenderas varmt!

Här är länken till översikten över samtliga 24 avsnitt på YouTube:
https://www.youtube.com/playlist?list=PL3H6z037pboGWTxs3xGP7HRGrQ5dOQdGc

Och här har vi en länk till vad alla de 24 avsnitten handlar om och vilka som medverkar:
https://en.wikipedia.org/wiki/Cold_War_(TV_series)

Om det glada 20-talet och mina sju decennier

Noterade just att jag står inför mitt sjunde decennium, det verkar otroligt, men är ett faktum. Vad som också är ett mer allmänt faktum är att vi alla står inför ett nytt decennium – 20-talet. Om några timmar kommer detta 20-tal till oss. Jag vill tänka att vi efterhand ska kunna tala om det som ”det glada 20-talet”. Men visst tycks det finnas fler utmaningar än på länge både på hemmaplan och internationellt.

En vän till mig (tack JR!) skrev ett tänkvärt inlägg om detta på FB för en månad sedan. Detta om hur nästa decennium ska kunna bli ”det glada 20-talet”. Där hade han en stor poäng om att det blir väldigt svårt när politiker ser på nutidens frågeställningar med dåtidens svar. Resonemanget får mig osökt att tänka på ett av många citat som tillskrivs Albert Einstein.

Historikern Niall Ferguson har sagt att historia framförallt skapats av unga människor med nya idéer. Och jag tänker även på historikern Yuval Noah Harari som i sin fascinerande bästsäljare ”Homo Sapiens” beskriver hela vår historia och visar på de många skeden då det verkat väldigt låst och ”kört” på olika sätt. Många gånger. Men… Det har gång på gång visat sig att snillrika exemplar av Homo Sapiens hittat nya lösningar på gamla/aktuella problem. Lösningar som inbegripit ett tänkande som med ett slitet uttryck brukat kunna hittas ”utanför boxen”:

När vi nu alldeles snart går in i 2020 så tänker jag att vi tillsammans i det nya decenniet kommer att kunna komma upp med nya idéer som tar Homo Sapiens vidare och förbi dagens problem. Förhoppningsvis lyssnar vi på människor med idéer som tror på att allt går att lösa, att det aldrig är kört utan att det alltid går att hitta lösningar på olika problem.

Här kommer också populärkulturella tankar från sista delen i Star Wars-eposet in. En film jag såg igår. Jedis lär oss där att deras ärkefiender ”Sith” vill få oss att tro att vi alla är ensamma och att det inte finns något hopp. Där lär vi oss också att ”only a Sith deals in absolutes”. Dvs bara ser allt i svart och vitt. Men riktigt så enkel är ju verkligheten mer sällan.

Så med dessa gamla och nya tankar gör jag mig nu redo för att gå in i det nya decenniet som jag kommer att kalla ”det glada 20-talet”. ”The Law of Attraction” lär oss också att det vi fokuserar på i våra tankar och visualiserar, det kommer vi att kunna skapa.

~  ~  ~

Ja dessa decennier. Sex av dessa har jag bevisligen upplevt. Ett sjunde möter jag om några timmar. Och om Gud vill det, inschAllah, får jag gå hela århundradet runt och faktiskt få uppleva ett nytt 60-tal. Möjligheten finns, sannolikheten finns där nånstans. Det skulle isåfall bli ett elfte decennium. Tanken svindlar…

Efter att ha mött ett antal nya decennier. Och naturligtvis även ett nytt århundrade och ett nytt årtusende tror jag att allt kommer att kunna ordna sig till det bästa. Kanske måste det bli litet värre internationellt ett tag innan det kan bli bättre? Men bättre kommer det att bli. Det är vad jag väljer att ladda mina tankar med, vad jag väljer att tro på.

Och den här bloggen tar ju alltid avstamp i mina erfarenheter, tankar och minnen. Här rundar jag nu av mina möten med de nya decennierna, som ett avstamp in i det nya ovissa.

Och så med ens, raketerna som ändå mycket plötsligt och med många färger satte punkt uppe på Fjällgatan i Stockholm i mildvinternattens snöglopp den 31 december 1989 där jag stod och drömde om vad 90-talet skulle innebära – bara 10 år till ett nytt årtusende. Och ingen visste heller då, som vanligt, vad som väntade. Nu vet vi.

1969 – I Jönköping, på John Erikssonsgatan i Torpa, om än inte så somrigt som denna julibild från fruktträdgården i huset som Mamma och Pappa hyrde. Den nyårsaftonen var jag nästan två år gammal och sov gott vid tolvslaget. Jag tror att många människor då upplevde situationen i världen som minst lika besvärlig som nu.

1979 – I Älvsjö på Humlestigen avfyrades det smällare från övre balkongen på baksidan med vännen SHs hemgjorda kanon med rekylerande bakstycke (gjord bl a av en avsågad kolsyrepatron och en AK4-tomhylsa), en litet ingenjörsbedrift av en oerhört händig ung man. Men just den kvällen var det kusin P, jag och lillebror som stod för smällandet och hanteringen av salutkanonen. Det var ju mycket sånt för 11-åringarna på nyårsafton. 80-talet kändes väldigt spännande och väldigt mycket ”framtid” och science fiction, vi skulle få uppleva 1984. Festligt att ha känt så för 80-talet.

1989 – Och jag har permission från militärtjänsten på StabSbS, befinner mig vid tolvslaget passande nog uppe å Fjällgatan, där det då var snöblandat regn till skillnad från den här soliga bilden uppifrån Katarinahissen tidigare på nyårsaftonens dag. Fjällgatan, ”mina drömmars stad”, ”Sista styverns trappor” och drömmar känns överhuvudtaget som mycket genreriktigt för mitt 80-tal. Det var helt rätt att stå där i regnet den natten och se framtiden an med tillförsikt. Troligen den mest hoppfulla tiden för världen när östblockets diktaturer föll och Nelson Mandela var på gång att frigivas. Allt verkade då möjligt när jag var 21 år…

1999 – Det STORA kalenderbytet, millenniet som var så obegripligt stort, men ingen längre bryr sig om. 31-åringen valde det för honom optimalt storslagna sättet att möta det nya årtusendet och gjorde det med vännen JA (nu sedan länge boende i Sydney) vid pyramiderna i Gizeh på Jean Michel Jarres fantastiskt storslagna konsert. Jag jobbade i IT-branschen och kände mig för första gången faktiskt riktigt framgångsrik i (nästan) alla avseenden och var övertygad om att mina optioner skulle göra mig till miljonär. Nåja… Riktigt så blev det ju inte. Men konserten var ett härligt, vackert och grandiost spektakel som jag skrev om här.

2009 – För mig det bortglömda decenniet. Jag tänkte inte ens på att det var ett nytt decennium där jag då befann mig uppe på Nybohovsberget i min dåvarande lägenhet med panoramautsikten över Stockholm. För till slut blev jag som 41-åring hemma ett nyår, ingen resa, och fick njuta av utsikten över mina drömmars stad tillsammans med två vänner. Jag hade inte blivit miljonär i det gångna och nu ”bortglömda” decenniet, men väl lärt mig ett och annat av de krascher jag upplevt i arbetslivet. Värdefulla erfarenheter.

2019 – och nu ser det ut som en plan som påminner om förra gången. Jag ska nu som 51-åring åter fira med två vänner och då firandet kommer ske i Västra Skogen finns likheter med Nybohov. Vid Johan Enbergs Väg finns också en alldeles suverän utsikt in mot Stockholm.

~  ~  ~

Så. Framtiden är oskriven. Den och det nya decenniet – vårt glada 20-tal – ligger nu framför oss som ett oskrivet blad. Det känns väldigt intressant. Jag kommer att göra allt jag kan för under kommande decenniet bidra till det bästa. Dvs fortsätta göra det bästa jag förmår av min livsresa. Den som både går så fort och så långsamt. Och som blir alltmer av ett expanderande buddhistiskt nu där jag på något sätt är alla mina åldrar samtidigt. Fastän jag bevisligen i det avseendet bara kan vara ”en siffra i taget”, prova en ålder i taget. Men mer om det i en annan blogg.

Rundar av med något jag skrev om ”mitt 80-tal” och en nyårsafton för idag 30 år sedan:

Och så med ens, raketerna som ändå mycket plötsligt och med många färger satte punkt uppe på Fjällgatan i Stockholm i mildvinternattens snöglopp den 31 december 1989 där jag stod och drömde om vad 90-talet skulle innebära – bara 10 år till ett nytt årtusende. Och ingen visste heller då, som vanligt, vad som väntade…

GOTT NYTT 2020 önskar jag er alla!

 

”The big five-oh” – tankar vid Livets middagshöjd på den 18 263:e dagen

”Aging is an extraordinary process where you become the person you always should have been.”

Detta är ett citat av David Bowie som dyker upp litet nu och då i sociala media efter hans död.  Det är också ett väldigt fint sätt att se på resan genom livet. Att Livsresan sakta gör oss klokare och att vi därför sakta uppdateras till bättre och bättre versioner av oss själva.

Och just så känns det för mig idag, att jag just nu är den bästa versionen av mig som någonsin funnits. För prick klockan 10.20 idag den 15 februari fyller jag 50 år. Min tur nu. ”Livets middagshöjd” brukade min farbror Björn alltid kalla det, att fylla 50. Möjligen menades också med detta att det sedan bara gick utför, men det är också sant att jag aldrig trivts så bra med livet som nu.

”Vid 50 på sin banas höjd, man väger lifvets sorg och fröjd…” (Klicka för större bild)

Är resan lång eller kort? Hur långt är det kvar? Under veckorna som gått har jag snuddat vid stora frågor. Frågor som varit aktuella under de senaste åren då jag förlorat ett par nära vänner alltför tidigt och många av mina äldre släktingar gått bort. Ett par gånger under dessa år har jag själv varit mycket nära döden. Det blev väldigt mycket på en gång. Stora frågor.

Det största för mänskligheten kända enskilda mätbara objekt som har ett namn är Björnvaktarens tomrum. Namnet kommer sig av att det är beläget i närheten av stjärnbilden Björnvaktaren. Universum har förstås ett namn, men det har å andra sidan inget slut, utan fortsätter i oändlighet och är därmed inte mätbart. Björnvaktarens tomrum, passande nog även kallat Det Stora Tomrummet – The Great Void – är ett sfäriskt tomrum med en diameter på ca 330 miljoner ljusår. Det är ca 700 miljoner ljusår från planeten Jorden till Björnvaktarens tomrum…

Tredimensionell karta över nu kända galaxhopar (superclusters) och tomrum (voids). Björnvaktaren heter Boötes på latin. Vår lilla galax, Vintergatan, återfinns som en del av i ”the Virgo Supercluster” som är rödmarkerat på kartan. (Klicka för större och läsbar bild)

Så här finner vi Björnvaktarens tomrum (Boötes Void) på norra halvklotets stjärnhimmel. Arcturus i Björnvaktaren är den ljusstarkaste stjärnan på norra halvklotet, en röd jätte som är ca 150 gånger större än Solen. Vi kan se att Björnvaktarens tomrum går att finna mellan stjärnbilderna Karlavagnen och Björnvaktaren (Klicka för större bild)

Inför mötet med dessa stjärn- och galaxhopar samt tomrum i världsrymden svindlar tanken… Det tar alltså 700 miljoner år för ljuset att färdas från Björnvaktarens tomrum till oss här på Jorden. Är mitt liv en kort eller lång resa?

Jag minns att Lars Gustafsson i novellsamlingen ”Den lilla världen” (1977) skrev vackert och poetiskt om tid och hur det kändes att fylla år. Han hade då just fyllt 40 år.  I novellen med det passande namnet ”Det djupnar” skrev han om det stora astronomiska uret i Münster som färdigställdes 1540. ”De långsammaste delarna av uret i Münster hinner inte röra sig synbart medan jag lever”. Att fylla jämnt är som att se den långsammaste visaren i det stora uret röra sig ett litet steg framåt och höra ett obetydligt knäpp.

Detalj av det astronomiska uret i Münster (klicka för större bild)

Är mitt liv en lång eller kort resa?

Känslan att fylla 50 är vacker för mig. Livsresan har bestått av ett oräkneligt stort antal val som jag gjort – och åtminstone sedan 26 års ålder har de valen varit medvetna. Och dessa val har tagit mig fram till där jag är precis här och nu. Jag kunde inte gjort det bättre. Detta är vad det blev. Och som jag skrev för precis 10 år sen här i bloggen inför att fylla 40 om Livet som ett långt rep med knutar där varje knut var ett nu som varit lika verkligt som detta nu. Ett långt rep som sträcker sig hela vägen tillbaka början. Det har blivit många nu’n. Repet har många knutar. Knutar av de mest skilda slag.

Tänk att ha fått resa så här långt genom livet och potentiellt ännu ha halva resan kvar? Redan är det några av mina jämnåriga vars resor tagit slut i förtid. De kom aldrig ända fram hit där jag står här och nu. Själv har jag vid två tillfällen de senaste tre åren varit nära att få uppleva slutet. För slutet är det enda alternativet till att stoppa den resa vi gör med våra fysiska kroppar som fordon för den tid vi har. Och att stoppa den resan i förtid är inget alternativ för mig. Att vår tid är utmätt och inte evig är ju också själva kärnan till att göra varje liten knut på livsrepet, varje litet ögonblick så oskattbart.

Och alla åldrar jag haft hittills har jag ju bevisligen redan provat. Den vackra och spännande utmaningen är att få prova de nya roller som Livet har i beredskap för oss. Att inte lura sig att tro att det går att stanna i de gamla välkända roller vi redan tidigare spelat, roller vi kanske spelat framgångsrikt och känt oss bekväma i? Att visarna i våra egna astronomiska ur så sakteliga rör sig tickande framåt genom vårt eget livsuniversum medan människorna runt omkring oss sakta blir yngre och yngre och förväntningarna på oss som blir äldre och äldre förändras. Det är utmaningen att anta. Och det fina är att jag känner att det under de senaste par, tre åren verkligen hänt saker i mig och med mig. Det har djupnat. Den bästa versionen av Calle tar nu form.

Tänk så mycket man kan tänka och skriva om en födelsedag. För samtidigt är det ju egentligen bara ännu en dag som vilken annan som helst i livet, den artontusentvåhundrasextiotredje (18 263)…

Och oberoende av detta kvarstår frågan – är mitt liv en kort eller lång resa? Det enda som är säkert för mig är att jag fascineras av den, är tacksam för den och vet att någonstans där framme i den ännu okända framtiden finns ett slut. Som är början på något nytt…

Om ett besök i Auschwitz-Birkenau

Det är den 13 augusti 2015, en strålande varm sommardag i södra Polen några mil utanför Krakow. Jag tittar upp mot den ödesmättade och beryktade skylten med den groteska devisen ovanför porten till denna så historiskt onda plats. Nollpunkten. Mörkrets hjärta. Jag andas tungt och långsamt. Beslutsamt. Efter att ha läst så många böcker och sett så många filmer om det ofattbara som en gång hände här ska jag slutligen besöka denna plats. Möta det som finns kvar av den totala ondska som manifesterats genom denna plats. Och kanske på något sätt göra den begriplig, mer begriplig? Jag står utanför porten till Auschwitz.

Idag är det den 27 januari 2018, en grådaskig morgon som nu blivit till en strålande vacker om än vintergrön dag i Stockholm. Det är Förintelsens minnesdag och det är därför jag nu slutligen skriver om detta så svåra och viktiga ämne. Nu är tiden inne att skriva om detta…

”Arbeit macht frei” – Porten till Auschwitz I, det äldsta och första lägret i området som givit komplexet dess namn (klicka för större bild)

Jag har kommit hit tillsammans med mina arbetskamrater från Institutionen för historia och samtidsstudier vid Södertörns högskola. Det känns redan på morgonen när vi börjar bussresan från Krakow att det är en speciell dag. Vi är alla tysta och samlade inför dagens utflykt till denna plats. När vi kliver ur bussarna utanför komplexet känns det ändå bra att vara här i sällskap med mina kunniga och kloka arbetskamrater. Vi är ett gott stöd för varandra.

Det första som slår mig är hur stort detta komplex är och då tänker jag egentligen inte på själva Auschwitz, Auschwitz I det ursprungliga koncentrationslägret och administrativa centrat, utan framförallt förintelselägret Birkenau, eller Auschwitz II. Det är en obegriplig plats på så många sätt, bl a obegripligt stor. Vi har en kunnig och engagerad guide som för oss genom området och vi lyssnar omväxlande på honom och på de förinspelade bitar som vi genom hörlurarna får ta del av. Det är mycket som känns obegripligt starkt. Återkommer ständigt till det. Kontrasten mellan det vackra högsommarvädret och den fullkomliga iskylan i denna plats är också stark.

Det har tagit tid att kunna skriva om detta, nästan två och ett halvt år, för det var en mycket stark och omtumlande upplevelse. Oerhört obehaglig på många sätt. Jag hade funderingar när jag gick in i lägret om jag skulle fotografera över huvud taget? Det finns mycket inne i lägret som det skulle kännas ovärdigt att fotografera. Det måste ses och upplevas på plats. Bland de foton jag till slut tog har jag gallrat fram endast fyra som jag valt att lägga upp här i bloggen. Jag har valt att inte lägga upp någon av de drönar-översikter jag hittat över området, det får inte kännas effektsökande på något sätt, utan jag valde att bara lägga upp en kartbild över det stora komplexet. Det får räcka i det här fallet.

Vi besöker först koncentrationslägret Auschwitz I och sedan förintelselägret Auschwitz II (Birkenau). Jag upplever verkligen att guidningen är bra, saklig och professionell. Ämnet är så ofantligt svårt i sig att det känns extra viktigt att det presenteras värdigt och korrekt. Så sker verkligen.

Dubbla elstängsel inne i Auschwitz I (klicka för större bild)

Vi passerar de platser där medmänniskor förnedrats, plågats torterats, lidit, avrättats och mördats. Jag möter många ansikten som möter min blick från fotografier. Förlorade och utplånade människor. Här har två miljoner människor funnit sitt fruktansvärda slut och mördats under industriella former. Det känns bitvis obegripligt tungt. Och det är svårt att skriva om det nu för det är så hemskt. På flera av platserna känns det också helt orimligt att fotografera. Vi småpratar litet i gruppen med låga röster i vissa rum, i andra rum blir vi bara tysta och stumma. Då och då stannar jag upp och bara tänker på att fortsätta andas djupt. Några av oss gråter. Jag är en av dem. Guiden är proffsig och hanterar situationen väl.

Auschwitz II, Birkenau; den andra och mycket större delen av lägret där järnvägsvagnarna rullade in genom den beryktade portalbyggnaden jag sett i så många filmer (klicka för större bild)

På några av de värsta platserna stannar jag och blundar och andas och bara tänker att jag vill tvätta bort allt det onda. Energin är stark och i tankarna pendlar jag mellan ett raseri mot de som gjorde detta onda då och de förintelseförnekare som finns i vår värld idag och en djup sorg och tomhet inför alla de fantastiska medmänniskor som här gått förlorade… Jag försöker ta in magnituden av det som här inträffat. Det är litet som att försöka ta in insikten av att universum är oändligt och aldrig tar slut. Med andra ord omöjligt att få grepp om. Det går bara att snudda vid det då och då. Och då bränner det till. Men jag känner också en stark beslutsamhet att skriva om detta, att berätta om detta och påminna om att det hänt och att det aldrig någonsin får hända igen.

En övergiven och tom godsvagn på Birkenaus enorma perrong, i alla avseenden en ändstation för mänskligheten (klicka för större bild)

Har jag lyckats göra Auschwitz begripligt, mer begripligt? Jo, det har jag ändå. Samtidigt som det är en central känsla att detta är en helt obegriplig plats. Synerna har etsat sig fast. Jag tog inga foton på högarna med skor, drivorna med glasögon och säckarna med människohår som talade sitt tysta och fasansfulla språk. Det hade känts helt ovärdigt för mig. Det var också några saker jag såg förknippade med barn som jag inte ens vill skriva om här för det gjorde så fasansfullt ont. Jag måste nästan skrika bara jag snuddar vid tanken på det. Det får varje besökare själv möta.

Det går inte att värja sig mot dessa fasansfulla intryck. För detta är en fasansfull plats att besöka. Och en mycket viktig plats att besöka. Jag kan inte säga att jag är glad att jag besökt den. Det ordet går inte att använda i samma mening. Men när jag nu lyfter blicken från dataskärmen och tittar ut mot den strålande vackra januaridagen kan jag inte säga annat än att det är bra och viktigt att jag besökt Auschwitz – och att jag nu skrivit om det. För om detta må vi berätta!

Den 27 januari är alltså Förintelsens minnesdag och det är det av en positiv anledning, för det var den 27 januari 1945 som fångarna i Auschwitz befriades. Och kanske är det ändå en händelse som ser ut som en vackert hoppfull tanke att jag ska gå på ett barndop idag – nothing by chance…

Härifrån till evigheten – om min storebror och ett avgörande möte

Jag minns det skarpa marsljuset som bländade mig i receptionen där folk hela tiden tyckte komma och gå. Det var puls. Det var en intensiv känsla av att här höll något på att hända. Något stort.

Jag minns också den lätt förvirrade känslan att inte bli emottagen av någon på denna min första arbetsdag. Jag väntade en stund där i receptionen, tyst och tankfull. Vad var detta för ett ställe? En liten stund senare kom förklaringen. Min chef hade sagt upp sig och gått till en konkurrent två dagar tidigare. Hon var försvunnen och hennes arbetsbord tomt och kliniskt rensat.

Min chefs chef dök upp pratandes i mobiltelefon och tog in mig i ett mötesrum nära entrén. Han avbröt samtalet, skrev på whiteboard-tavlan upp 10-15 arbetsuppgifter som jag kunde börja med. Sen återgick han till mobilsamtalet och pratade sig ur rummet. (No offence JS, jag vet hur pressat det var!) Det hela tog kanske 3-4 minuter.

Jag gick bort till min nya arbetsplats i kontorslandskapet. Kände mig förvirrad och lätt olustig till mods. Vad var det här för ett ställe jag kommit till? Jag slog mig ned vid min plats och tittade på listan jag skrivit av från whiteboardtavlan. Hmm…

Det var då du kom fram till mig och hälsade, frågade om det var ok. Du erbjöd dig att ge mig en introduktion till företaget jag kommit till. Nånting i stil med den introduktion min chef skulle ha givit mig, om hon varit där. Och så blev det. Du, som inte på något sätt var ansvarig för detta, tog en timme av din arbetstid och gav mig den där introduktionen. Du gick runt med mig och jag fick hälsa på flera av mina blivande arbetskamrater. Gradvis började det kännas bättre och bättre.

Du gjorde en enorm skillnad den där marsdagen 1999 och visade på detta enkla och tydliga sätt genom din omedelbara handling vad det vill säga att vara en alldeles ovanligt god medmänniska. Det var vårt allra första möte. Det var så du presenterade dig för mig. Jag glömmer det aldrig.

  ~  ~  ~ 

En vecka efter vårdagjämningen år 2015, en mulen och fuktig marsfredag 16 år senare sitter jag där i en grön Uppsalabuss med blommor i handen, enkla gula tulpaner, på väg till dig. Det är ju snart påsk, tänker jag. Annars är tankarna oroliga och ganska sorgsna. Jag är både litet spänd och litet rädd. Och ändå inte. Det är ju dig jag ska hälsa på.

När jag kliver ur bussen på de stora vida uppländska fälten känns ändå himlen ovanför mig ganska ljus. Vårljus. I brytningen mellan ljus och mörker. Jag stannar till tar några djupa andetag och går sedan med bestämda steg längs grusgången bort mot entrén: ”Palliativt centrum” står det på väggen. Jag har kommit till hospice. Jag har kommit till en slutstation. Det som med allra största sannolikhet är din slutstation. Jag har kommit till vårt allra sista möte. Ja, om inte undret sker…

Där bortom de ännu ej utslagna björkarna finns du min vän, snart ses vi igen

Jag söker mig fram genom de tysta korridorerna. Går vilse, vill inte besvära någon med frågor, söker mig vidare. Anstränger mig för att inte titta in i någon av de rum vars dörrar står på glänt. Jag vill inte snoka. Jag vill inte på något sätt tränga mig på in i de enskilda öden och slutfaser som helt visst pågår i de rum jag passerar. Det är en tyst, dov och laddad stämning.

Men till slut har jag hittat fram och hela vägen in till dig i ditt rum. För där i rummet sitter du ju i din sjuksäng. Det är ett vackert och ganska hemtrevligt rum där du fått välja vilken konst du ska ha på väggarna. Jag ser att du är tunn och blek, men blicken är lika klar, vänlig och nyfiken som alltid. Det är du.

Det är du, efter tolv makalöst modiga års kamp mot cancern som gång på gång tycktes  besegrad, men alltid ändå återkom. Jag känner mig både högtidlig, litet nervös och känslosam när jag kramar om dig, packar upp blommorna, hämtar in en vas och slår mig ned bredvid sängen. ”Hej igen Bill, jag är glad att träffa dig igen!”. För det är jag, mitt i sorgen.

Vi får vårt samtal. Nästan två timmar tillsammans. Det blir ett trevligt samtal som kom att innehålla både skratt, eftertänksamhet och en hel del tårar från min sida. Vi rör oss både bakåt och framåt i tiden och passerar några extra trevliga minnen, ja det är jag som gör det. Du har redan siktet mer framåt. Men du ler när du hör mig berätta om det där första mötet på IT-företaget för så längesen.

Du frågar speciellt om hur jag hade det i Vietnam, hur det var på sjukhuset och hur jag mår nu. Känns det ok? Som vanligt är du lika omtänksam. Vi delar litet gemensamma sjukhusupplevelser och småskrattar. Vi pratar vidare och kommer till det oundvikliga. Du är väldigt lugn och samlad inför det som ska komma. Berättar att du är redo att ta nästa steg. Du har nått dina mål. Du är nöjd. Det är helt tydligt att du är försonad med det yttersta.

Jag nickar. Det stockar sig för mig och jag får harkla mig, ta ny sats och fortsätta samtalet. Och du är lika lugn och trygg som du alltid varit. Du lugnar mig än en gång. Denna sista gång. Ja åtminstone denna sista gång vi möts som Calle och Bill. De personer som känt varandra dessa senaste 16 år på resan genom detta liv. Vi kan inte veta vad som händer sen? Och om det kanske blir så att vi möts igen ”utanför tullarna på andra sidan”?

Jag kan inte annat än uttrycka respekt för ditt ”val”, även om jag av egoistiska skäl erkänner att jag skulle önska att du bad om miraklet som skulle rädda dig. Jag vill ju att du ska finnas kvar här, bara ett mejl, mobilsamtal eller ett mess bort. Som du alltid funnits här. Nu ler du igen.

Jag vill ju att du ska finnas där i de 30-40 år som kanske återstår av min resa. Jag vill ju att vår resa tillsammans ska fortsätta. Det är ju så jag tänkt att det ska bli. Vi har haft många allvarliga samtal under de tolv år som gått sen cancern kom. Vi har många gånger talat om detta ämne. Men detta är första gången som jag förstår att det inte finns nån fortsättning på den här resan. Din resa är snart över. Du är nöjd och du har nått dina mål. Ja det har du verkligen min vän…

~  ~  ~ 

Idag onsdagen den 8 april kommer så det väntade, men ändå fruktade beskedet att du lämnat oss. Somnat in, lugnt och utan smärtor med dina närmaste hos dig. I natt – – –

Jag stänger min kontorsdörr och tittar ut genom fönstret bort över Huddingeskogen, söderut. Jag harklar mig några gånger. Tårarna väller fram. En svag sol bryter igenom molnen här och där. En vacker vårhimmel år 2015. Så… Nu har du rest hem Bill, tänker jag.

Jag är hemskt ledsen. Och samtidigt glad för din skull att kampen är över. Att du äntligen fått vila och ro efter den resa du gjort som inte kan ha varit lätt under de senaste åren. Jag tänker på den där Lagerkvist-dikten som är så vacker.

”Håll mig i din okända hand
och släpp mig inte.
För mig på morgonljusa broar
över de svindlande djup
där du håller mörkret fängslat…”

Det är första gången jag förlorar en någorlunda jämnårig god vän. Det känns så alldeles väldigt tomt. Och tyst. Jag tänker på dig och hela denna långa fantastiska resa du gjort genom detta livet.

För oj, vilken resa du gjorde min vän! Det var en lång och mycket händelserik resa hela vägen från San Fransisco till Norrbyhus. Från resebyråvärlden, IT-företaget där vi träffades, HR-jobben, terapeut-utbildningen och konferenscentret du drev. Så blev du präst efter många års studier och jag var på den vackra prästvigningen i Storkyrkan i juni, pingsten förra året. Och så gifte du dig till slut, för ett par år sedan. Vilken resa min vän!

Ja du är en extraordinär person. Tänk bara alla gånger jag träffat dig de senaste åren, med föresatsen att stötta dig i din sjukdom. Och det slutade alltid med att det var du som stöttade mig. Cancern fick aldrig greppet om dig. Du fortsatte framåt hela tiden.

Tänk alla dessa kloka ord jag fått från dig. Alla gånger vi talat om det som känt besvärligt. Alla gånger vi talat om det som varit roligt. Med tiden blev du som en extrainkallad storebror för mig. Jag som aldrig fick nån storebror. Men sådan var din roll i mitt liv. Jag ser det så tydligt nu. Och jag är glad att jag sa det till dig när vi sågs den där sista gången i detta livet. Att jag kom med tacksamhet och kärlek till vårt möte. Det var det jag ville säga. För så var det. Så är det.

Eller som Richard Bach skriver:

”Rarely do members of the same family grow up under the same roof…”

Du var och är en trygghet i mitt liv. Någon jag bollat många funderingar med. Du var och är en stor inspiratör och förblir en förebild för mig i alla avseenden. Det är lätt att förstå att du var så omtyckt. Det är svårt att förstå hur du orkat vara så stark och omtänksam under de svåra år som kommit och gått. Men sådan var du, sådan är du. Jag är helt förbluffad. Full av beundran. Och inspiration.

Jag är djupt tacksam att jag fått lära känna dig och fått dela den här färden genom livet i så många år. Det har betytt så mycket för mig. Så mycket.

Sol genom molnen, bilden får mig också att tänka på U2-låten ”One tree hill” som alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. ”You ran like a river, on to the sea…”

”Nothing by chance…” Jag tror inte att det var nån slump att vi möttes där i det kreativa ”funky business”-kaoset den där marsdagen i det gamla årtusendet där du var den goda kraften redan från allra första stund. Jag tror inte heller att den där stunden på hospice i Uppsala en vecka efter vårdagjämningen i mars 2015 var vårt sista möte. Jag är så glad för vårt möte.

”Vi ses igen! See you!” Som jag sa när vi skildes åt…

~  ~  ~ 

Och det kändes bra att mitt sista mejl till dig för några dagar sedan innehöll denna vackra musikaliska hälsning med sin ljusa och gränsöverskridande symbolik. Så typiskt också att ditt svar, det som skulle visa sig bli dina sista ord till mig var just: ”Så vackert…” 

Precis som ditt liv.

”Utanför tullarna på andra sidan,
där råder stilla tid.
Där alla livets trådar går ihop
och evighet tar vid.

Utanför tullarna på andra sidan
där ska vi mötas sen.
När alla sångerna har tonat ut
då träffas vi igen.”

– – –

Dikten är hämtad ur Pär Lagerkvists ovanligt vackra samling ”Aftonland” från 1953. U2-låten ”One tree hill” kommer från storslagna ”Joshua Tree”-plattan 1987. HDWU-låten heter just ”Utanför tullarna” och var ett av spåren på fina doldis-plattan ”Container”, 1984.  På Spotify finns den med på samlingsplattan ”Retrospektiv”.

”Rites of passage” – tankar kring studentexamen

Den 6:e juni 1987, för 25 år sedan vaknar jag upp trött, utfestad och medtagen vid lunchtid.

Dygnet innan hade varit ”sista natten med gänget”, studentexamen på Brännkyrka gymnasium i strålande väder efter en usel och kylig majmånad med mycket regn. Hela studentfirandet hade varit en känslomässig bergochdalbana för mig och det sista dygnet var själva kulmen på denna resa. Det var händelser värdiga en riktigt melodramatisk amerikansk high school film.

Vid femtiden på morgonen satt jag och vännerna H och A och lyssnade på fågelsången i en radhusträdgård i Mälarhöjden. Vi var de sista som var kvar, som inte ville inte bryta upp, inte bryta den speciella magi som vi kände att stunden var laddad med. Vi pratade om det som varit och det vi trodde skulle komma. Fåglarna sjöng och solen steg långsamt upp på himlen.

Till slut var det bara jag kvar letandes efter en taxi nere vid Mälarhöjdsmotet över E4:an. Vid halvsjutiden var jag så slutligen hemma på Humlestigen i Älvsjö. Det kändes som om jag var den sista människan på Jorden. Allt var stilla, ballongerna och björkriset i trädgården slokade väl ungefär lika mycket som jag. Jag var helt slut, fysiskt och psykiskt, och hade festat ned mig i vikt från den extremt låga nivå jag då befann mig på. När jag tittar på bilderna tänker jag på hur Bowie såg ut 1975-1976, så alldeles väldigt smal.

Nu i efterhand kan jag se hur viktiga de händelserna var och hur oerhört utvecklande den resan blev.

Människor kommer och går medan jag i min bubbla består

Det var en alldeles ovanligt fantastisk lång sommarhelg vi just fick i Stockholm och i stora delar av landet. Kraftig sol från klarblå himmel och högsommartemperaturer över 25 C.

Jag känner djup tacksamhet för all den vila jag fann i helgen som gick, alldeles särskilt skönt efter flera stressiga jobbveckor. Enkelt. Och så värdefullt. Något av det mest behagliga jag kan tänka mig.

Finns där på min filt i gräset någonstans i Stockholm med en bra bok – just nu Leif GW Perssons underhållande och intressanta ”Faller fritt som i en dröm” om en möjlig lösning av Palmemordet efter att i ett par veckors tid läst ytterligare ett antal av Simon Scarrows äventyrsromaner om de romerska legionärerna Cato och Macro. Sitter, halvligger, ligger på rygg, tiden går, ligger på mage, läser, läser. Svävar som i en egen avskild bubbla. Vilar. Och läser igen.

Människor runt omkring mig kommer och går. När jag då och då tittar upp runtomkring mig är det alltid någon som kommit till – och någon som gått. Människor med sina uttryck, gester och röster som för en stund finns där, som lämnar ett litet obetydligt avtryck i mig. Det märkliga är att jag liksom aldrig tycks se när folk går, lämnar gräsplätten där jag just nu befinner mig. Svävar. Folk slår sig ned, finns, så plötsligt är de borta. Ingenting säger att de nyss har funnits där. Tiden går…

Jag är verkligen en person som vant mig med och trivs bra med att vara ensam då och då. Ensamheten kan kännas som en mysig bubbla jag svävar i, vilar i medan dagen sakta skrider. Jag kan se på trädens skuggors rörelser över gräset att tiden går. Och naturligtvis också på det fenomen jag just beskrev, att människor kommer och går, medan jag i min bubbla består.

Det kan vara livsfarligt att leva, fortfarande

Mannen i bussätet framför mig vänder sig om med ett ryck; en vild, stirrande blick möter min då han skriker till mig: ”Någon, gör något! Gör något!!!” 

Det är nu uppenbart för oss alla på Swebus morgontur mellan Kalmar och Stockholm denna juldagsmorgon den 25 december år 2000 att vi befinner oss mitt uppe i ett fasansfullt chicken-race när vår buss i hög fart girar herrelös fram och tillbaka över E22:ans körfält, mot mötande trafik, i höjd med småländska Mörtfors mellan Oskarshamn och Västervik.

Det obehagliga metalliska knastrande ljudet av vägstolpar som knäcks hörs varje gång bussen girar för långt ut i vägrenen, men den girar på något oförklarligt sätt tillbaka upp på vägbanan igen.  En frontalkrock verkar vara det logiska slutet på denna vansinnesfärd.

Vår bussförare hänger till synes livlös över ratten. Tjejen som sitter precis bakom honom böjer sig fram och börjar först klappa men övergår snabbt till att slå honom i ryggen; det har först ingen effekt, men efter några obehagliga sekunder tittar han upp med glasartade ögon och sjunker sedan mardrömslikt ihop igen. Mannen framför mig skriker nu hysteriskt: ”GÖR NÅGOT!!!”  Jag förstår inte hur det går till eller varifrån mitt sinneslugn kommer, men jag hör min egen röst säga till honom: ”Lugn, lugn! Vi klarar oss, vi kommer att klara oss…”

– – –

På Domodedovos flygplats i Moskva slog igår ännu en självmordsbombare till, minst 35 dödades och 130 skadades. Tragedi. Hemskt olustigt. Enligt våra planer ska nämligen jag och två nära vänner resa på en långweekend till Moskva i maj, något vi i många år talat om att vi ska göra. Vi har inte kommit till skott förrän nu.

Och nu detta… Detta världsläge. Dessa bomber. Denna hotbild. Hur ska jag förhålla mig till detta?

Under ett antal år för ett antal år sedan utsatte jag mig regelbundet för olika typer av risker. Fallskärmshopp, bungyjump, upprepade våghalsiga klättringar under mer eller mindre extrema förhållanden. Varför? 30-årskris sa nån. Jag vet inte.

I tidigt 90-tal gjorde jag ett tiotal flygningar med Aeroflot Stockholm – Leningrad/St Petersburg t o r i dimma och snöstormar. Bl a samma dag som SAS kraschade i Gottröra. Det kändes farligt både en och annan gång. Var det dumdristigt? Jag gjorde det ändå. Utan tvekan.

På senare år har jag inte varit lika riskbenägen. Men när det gäller den ev resan till Moskva har jag inga planer på att ställa in den. Risker, faror finns det även hemma. För några veckor sedan hade vi ju vår egen självmordsbombare i centrala Stockholm.

Nej jag vill inte låta några fundamentalistiska terrorister styra mitt liv i så hög utsträckning att jag avblåser resan. Det kan vara farligt att leva, fortfarande…

– – –

Jag har i efterhand undrat varför ingen helt enkelt sprang fram i bussen och tog tag i ratten den där juldagsmorgonen? Hade James Bond varit med ombord hade han förstås gjort så. Och händer det mig igen finns chansen att jag har nog sinnesnärvaro att göra det.

Men James Bond lyste med sin frånvaro och bussens vansinnesfärd gick allt mer i riktning vänster vägdike. Lyckligtvis satt där en rad med stolpar som kom att knäckas en efter en och på så vis fick bussen att sakta av sin fart. Vad som annars hänt om vi flugit av vägen in i en bergvägg i 90 km/h vet jag inte.

Vad tänkte jag under de kanske totalt 90 evighetslånga sekunder jag upplevde min tydligaste nära-döden-upplevelse? Det var faktiskt ganska lugnt. Förutom att uppmana min lugne lillebror att hålla i sig och försöka stilla den hysteriske mannen framför oss tänkte jag  att ”det kan bara inte vara slut redan nu” – och det kändes faktiskt aldrig så heller. Jag hann också tänka litet på försoning, en eller annan person jag inte var försonad med. Just den biten kändes inte bra.

Men bussens färd slutade inte heller med någon frontalkrock, utan med att den till slut rullade ned i diket. Men detta var först efter att dess fart tack vare vägstolparna sänkts till kanske bara 10-20 km/h. Rullningen gick overkligt långsamt. Jag och min bror bara höll i oss, flyttade några handgrepp i takt med att bussen välte och sedan liksom klängde oss fast vid sätena. Detta medan vi såg övriga passagerare – många handlöst – falla ned mot det tak som nu blivit golv.

Vi klättrade ned och försökte hjälpa våra medresenärer. Några av dem var i 80-årsåldern. Det kändes oroligt. Bussföraren var fortfarande i sin egen värld där han sorterade tidtabeller och talade lätt osammanhängande om när nästa buss skulle komma. Han måste ha varit svårt chockad.

Men alla medresenärer verkade ha klarat sig väl så när som på några skrubbsår. Det var bara en tjej i vår egen ålder som uppenbarligen brutit handleden, vilket tydligt syntes på den onaturliga vinkeln och den bulle till blödning som börjat ansamlas under huden. Vi hjälpte henne så gott vi kunde. Sen kom nästa tanke: ”kommer bussen explodera och brinna som på film, läcker det bensin?”

Några människor klättrade snabbt ut genom de nödöppnade dörrarna som nu satt i taket. Den vägen kunde ingen av gamlingarna ta sig ut. Hur skulle vi göra för att få ut dem? Takluckan satt i midjehöjd i det som nu blivit en vägg, men den satt fast. Jag kunde inte få upp den med händerna, men sparkade sen desperat och hårt, hårt några gånger. Luckan gick upp. Jag kröp ut. Tillsammans lyfte jag på utsidan och min bror från insidan ut de fyra-fem personer som inte själva kunde klättra ut.

När jag tänker på detta idag känns det hela som en dröm. Det overkliga i situationen förstärktes av åsynen av en av gamlingarna som helt lugnt körde sin rullator upp ur diket, upp på vägen…

Nånstans här börjar jag själv känna de första lätta tendenserna till chock och starkt obehag. ”Vi måste ringa ambulans och polis”, säger min lillebror. Vi får båda upp mobilerna , men nu tvekar jag ett ögonblick och frågar litet fåraktigt: ”Vem ringer?”

Lillebror tvekar inte.  Jag tittar inte utan beundran på när min lillebror, alltid lugn som en filbunke, utan att darra på manschetten slår 112 och förklarar vad som hänt, var vi är och vilken hjälp vi behöver… Dagens okände hjälte! Snart hör vi sirenerna från utryckningsfordonen. Pärsen är över. Vi lever och står där i det kalla vinterljuset utan en skråma efter det fruktansvärda som hänt.

– – –

Livet kan, som danske Mads Mikkelsen nu lärt oss, bestå av 29 000 dagar. Det kan också komma att bli betydligt färre om ödet så vill. Eller några fler. Vi ska naturligtvis inte utsätta oss för dumdristiga risker, men det går inte heller att komma ifrån att livet kan vara farligt att leva. Det har jag lärt mig att leva med…