Archive for the Historia Category

”Earthrise”: astronauternas julhälsning – 50 år sedan det ikoniska fotot

Posted in Historia, Vetenskap with tags , , , , , , , , on 24 december, 2018 by japetus

God Jul!
Här kommer berättelsen om ett av världens mest ikoniska fotografier, som idag denna julafton fyller 50 år. Det har kallats det mest inflytelserika miljöbetingade fotografi som någonsin tagits, ett legendariskt foto som kom att sätta en strålande positiv och inspirerande punkt för ett svårt och plågat nyhetsår i världshistorien…

Klockan är 17.39 tid på eftermiddagen, svensk tid, julaftonen den 24 december 1968. Apollo 8s kommandomodul har just fullbordat sitt fjärde varv i omloppsbana runt Månen och när de lämnar den mörka baksidan och svävar ut i ljuset igen får de tre astronauterna Frank Borman, James ”Jim” Lovell och William ”Bill” Anders se något som inget mänskligt öga hittills skådats. De ser Jorden långsamt och värdigt stiga över Månens horisont; världens första jorduppgång är ett faktum – ”Earthrise”.

Anders: Oh my God! Look at that picture over there! There’s the Earth coming up. Wow, that’s pretty.
Borman: Hey, don’t take that, it’s not scheduled. (skämtar)
Anders: (skrattar) You got a color film, Jim?
Hand me that roll of color quick, would you…
Lovell: Oh man, that’s great!

Färgfotona som William Anders sedan tar med sin modifierade Hasselblad 500 EL-kamera kommer att bli några av 1900-talets mest berömda och inflytelserika. Fotot av vår sagolikt vackra bräckliga Jord svävande i rymdens svarta tomrum fyller 50 år idag på julafton och har kallats det mest inflytelserika miljöfotot någonsin. Detta foto har sedan dess också dykt upp i otaliga sammanhang. Även om det fanns tidigare bilder på Jorden sedd från rymden var detta första gången en människa haft möjlighet att ta en sådan bild. Apollo 8 fick av naturliga skäl mer massmedial uppmärksamhet än något tidigare rymduppdrag då de sände live på julaftonen 1968.


”Earthrise” – jorduppgång sedd från Månen, foto taget 24 december 1968 av astronaut William Anders kl 17.39 svensk tid

Och det är en bild som haft en viktig plats i mitt liv. Att den togs i samband med min första jul 1968 är bara en detalj i sammanhanget. I början på 90-talet letade jag länge efter detta ikoniska motiv, för jag ville av flera anledningar ha det som tavla hemma på väggen. Jag frågade runt på många ställen och fick till slut tipset att kontakta Hasselblad i Göteborg. För det var ju Hasselblads kameror som användes i Apollo-projektet. Och på Hasselblad blev det napp. Jag var inte den förste som varit i kontakt med dem om detta.

För i ett kassaskåp på Hasselblad fanns mycket riktigt negativ färgfilm från Apollo-projektets månfärder och här fanns därför också en möjlighet att ta del av denna skatt. Jag fick hjälp att dra upp motivet till 100 x 70 cm och rama in det. Sedan 1992 pryder därför den ikoniska ”Earthrise”-bilden sin plats på min vardagsrumsvägg.


Inramade på högkant hemma i mitt vardagsrum sedan 1992: ”Earthrise”…

Många är de timmar jag genom åren tillbringat med att titta på detta kosmiskt rogivande motiv. Jag har mediterat mycket till fotot som för mig knyter samman många djupt symboliska intryck från Kubricks ”2001 – Space Odyssey” (1968) varifrån jag hämtat ”Japetus Öga”-metaforen som betyder så mycket för mig. Det var för övrigt då, 1992-1993, som dessa existentiella pusselbitar började falla på plats.


Apollo 8: december 1968, astronauterna (från vänster till höger) James Lovell (1928- ), William Anders (1933- ) och Frank Borman (1928- ) samt den mäktiga Saturn V-raketen som användes för första gången i samband med denna månfärd (Klicka för väldigt mycket större bild) Notera att samtliga dessa tre gentlemän fortfarande är i livet nu 50 år efter det stora äventyret. Vackert så!

Apollo 8 var det andra bemannade uppdraget i Apolloprogrammet, vars huvudsyfte var att nå och runda Månen samt fullborda ett flertal varv i omloppsbana. Detta blev också första gången någon människa lämnade en omloppsbana runt Jorden. Efter att ha lyft från jorden den 21 december 1968, tog det besättningen tre dagar att nå månen. De befann sig i omloppsbana runt månen i 20 timmar. Större delen av denna tid i omloppsbana sammanföll med julhelgen 1968, då besättningen också sände live tillbaka till jorden. Detta blev vid tillfället den mest sedda TV-sändningen någonsin. Uppskattningsvis en miljard människor i 64 länder, en fjärdedel av Jordens befolkning, följde direktsändningen.


Apollo 8s planerade ”resväg” fram och tillbaka till Månen. Ett av uppdragen var att rekognosera efter lämpliga landningsplatser.

En av dem som såg och inspirerades av dessa hisnande, legendariska bilder var en 21-årig David Bowie som hämtade inspiration inte bara till sin första hit ”Space Oddity”, utan även till fler kosmiska utomjordingar som snart skulle göra entré och bli en bestående del av vårt kulturarv – ”Moonage Daydream…”.


Apollo 8s kommandomodul i omloppsbana kring Månen, julhelgen 1968

Beslutet om TV-sändningen fattades mindre än en vecka innan avfärden och ett intensivt funderande gjordes kring vad man borde säga – förutom att beskriva vad man faktiskt såg med egna ögon. Till slut bestämdes att besättningen skulle ”börja från början” och helt enkelt läsa ur skapelseberättelsen, Genesis, från Bibeln. Så skedde också. Vilket skulle komma att få ett rättsligt efterspel.

USAs ledande ateist Madalyn Murray O’Hair stämde Nasa med syfte att få prejudicerande beslut om att förbjuda att statsanställda astronauter skulle ägna sig åt offentlig bön. På ett sätt kan jag förstå detta, och samtidigt tycka att det känns småaktigt och futtigt i sammanhanget. Men redan för 50 år sedan var det alltså ett känsligt val av text. Idag hade det naturligtvis inte kunnat ske. Begäran om stämning nekades, men det ledde till att Nasa antog ett mer restriktivt förhållande i frågan för de fortsatta rymdfärderna

Jag tillåter mig hursomhelst att tycka att det fanns en storslagen, poetisk och mycket vacker tanke bakom Apollo 8-astronauternas julhälsning till mänskligheten den 24 december 1968. Det var en plågad värld som nåddes av dessa vackra, inspirerande och hisnande bilder. Positiva bilder som symboliserade mänsklighetens framsteg. TIME Magazine utsåg också alla tre besättningsmedlemmarna till ”årets man” 1968.

Här kan ni sett ett nyhetsinslag där CBS News intervjuar astronauterna och återberättar den storslagna historien.
https://www.cbsnews.com/news/how-apollo-8-sent-a-timeless-holiday-greeting-from-the-heavens/

Jag låter astronauternas tidlöst positiva och förenande julhälsning till Jorden från Månen 1968 gå ut denna julafton 2018 nu 50 år senare.

William Anders
”We are now approaching lunar sunrise, and for all the people back on Earth, the crew of Apollo 8 has a message that we would like to send to you.

In the beginning God created the heaven and the earth.
And the earth was without form, and void; and darkness was upon the face of the deep. And the Spirit of God moved upon the face of the waters.
And God said, Let there be light: and there was light.
And God saw the light, that it was good: and God divided the light from the darkness

James Lovell

And God called the light Day, and the darkness he called Night. And the evening and the morning were the first day.
And God said, Let there be a firmament in the midst of the waters, and let it divide the waters from the waters.
And God made the firmament, and divided the waters which were under the firmament from the waters which were above the firmament: and it was so.
And God called the firmament Heaven. And the evening and the morning were the second day

Frank Borman

And God said, Let the waters under the heaven be gathered together unto one place, and let the dry land appear: and it was so.
And God called the dry land Earth; and the gathering together of the waters called he Seas: and God saw that it was good.

And from the crew of Apollo 8, we close with good night, good luck, a Merry Christmas – and God bless all of you, all of you on the good Earth.”
Annonser

”Sagan om Sverige” – välgörande allmänbildande mindfulness-resa genom forntiden

Posted in Historia, Tv-program, Vetenskap with tags , , , , , , on 16 december, 2018 by japetus

Denna höst 2018 har varit en av de mer arbetsintensiva i mitt liv. Därav det mindre antalet bloggar än vanligt. Från mitten av oktober har hösten alltmer kommit att bli en lång mörk tunnel av jobb, stress, press, oerhört tidiga mornar i mörker, följt av litet sociala aktiviteter, regelbundna träningspass och sömn. Och så åter mer jobb. Jag brukar kunna vara flexledig ett par fredagar under en normalhöst, men denna gång har det inte varit möjligt.

Något som skänkt meditativ avkoppling dessa senaste arbetsintensiva och mörka veckor är återseendet med en säreget suggestiv historisk TV-produktion. Det har varit som ren terapi att sitta och titta på denna stillsamma och vackert gåtfulla berättelse om vår forntida svenska historia. Jag uppskattade den mycket när den sändes för första gången och har nu kunnat se den igen på SVT Play. I bloggen berättar jag ju gärna om sådant som jag tycker förtjänar att påminnas om. Denna serie om svensk forntid är ett utmärkt exempel på det.

Serien heter ”Sagan om Sverige”, spelades in ’84-’85 och sändes i tre delar för i dagarna prick 33 år sen på SVT. Jag minns att jag såg den som 17-åring och blev väldigt fascinerad. När jag nu ser den så här många år senare kan jag faktiskt fortfarande njuta av det oerhört lugna tempot i berättandet, de många gånger både vackra och gåtfulla bilderna och den mycket suggestiva musiken som låter som en mix av Vangelis och Tangerine Dream.

Och så rösten. Den suggestiva berättarrösten som tillhör Bo G Erikson, TV-producenten som tillsammans med fotografen Carl O Löfman skapat denna dokumentär. Resultatet är en fullfjädrad mindfulness-upplevelse.


Sagan om Sverige utgavs även i bokform, här passande nog prydd med en av de suggestiva vendeltidshjälmarna

Flera arkeologer och historiker medverkar som sakkunniga och dokumentären står därför på en stabil vetenskaplig grund – även om forskningsläget i vissa frågor säkerligen uppdaterats sedan 80-talet. Fotografiet, bildberättandet är stämningsfullt och vackert. Berättelsen, manuset har ett välgörande makligt lugn och samspelar fint med bildmaterialet. Vi får se suggestiva naturscenerier, bilder på arkeologiska fynd och en del miniatyrmodeller som varvas med några få iscensättningar med skådespelare.


Ett ceremoniellt yxhuvud i form av ett älghuvud, från yngre stenålder. En av de många suggestivt avbildade fornfynd som förekommer i serien (klicka för större bild)

Bo är vetenskapsjournalist från Uppsala och han kanske är mest känd för att ha lett ”Vetenskapens Värld” på SVT från 1971 till 2003, så jag har formligen vuxit upp med den rösten på TV. Tillsammans med legendariske Hans Villius har Bo G Erikson en alldeles särskild förmåga att skapa stämning med sin röst.


Bo G Erikson (1933- ) här i Vetenskapens Värld 1997

Här hittar du Sagan om Sverige på SvT Play

Sagan om Sverige fick utmärkta recensioner när den sändes på SVT. Så här skrev t ex Expressen:
En serie som hisnande berättar om vårt lands utveckling från tiden då inlandsisen sakta drog sig norrut till vikingatidens slut. — Visar att svensk TV kan nå BBC-höjder av rena Attenborough-klassen när resurserna och talangerna sammanfaller.

Så hade också inspelningen varit både lång och tekniskt komplicerad. Det handlade bl a om sådana för dåtiden mer ovanliga högbudget-alternativ som undervattensfilm och helikoptersekvenser. Nuförtiden använder man flitigt billiga drönare, men den möjligheten fanns ju inte vid mitten av 80-talet.

Producenten Bo fick också lovord i pressen, som här i Kvällsposten:

”…Bo G Erikson är en prydnad i det skrikiga TV-mediet, han är lugnet personifierat, saklig, oklanderlig i sin framtoning.”

Jag kan inte annat än hålla med!

I tre delar berättar Bo i ”Sagan om Sverige” om forntiden i det landområde vi numera kallar Sverige. Från det att istiden upphör (12 000 f Kr) och övergår i jägarstenålder, över till bronsålder och så slutligen järnålder fram till medeltid (1 100 e KR). Här kan vi konstatera att Forntiden inkluderar den övervägande majoriteten av människornas historia i Sverige. Det handlar om ca 11 000 år av de
12 000 år då delar av Sverige har varit fritt från den senaste istidens istäcke.

Första delen, ”Stenåldern”, berättar om jägarstenåldern (12 000-4000 f Kr).
Efter att klimatet blev varmare, för cirka 8000 år sedan – en värmeperiod som varade i cirka 6000 år – och det tidigare arktiska Sydskandinavien täcktes av en djungelliknande urskog av ädellövträd, framstår jägarstenåldern i söder som en riktigt trivsam tid ur ett allmänt folkhälsoperspektiv: rikt djurliv (pelikaner och kärrsköldpaddor!) och föda i överflöd, varierad kost, sällsynt med svält och undernäring, få sjukdomar, inga krig, förhållandevis jämlikt mellan könen, och så vidare.

Andra delen, ”Bronsåldern”, behandlar bondestenåldern och bronsåldern (4000-500 f Kr).
Under bronsåldern sker en tydligare arbetsuppdelning mellan män och kvinnor när plogen/ådran blev en central jordbruksteknik. Det gjorde jordbruket mer fysiskt krävande och att kvinnor i ökad utsträckning hänvisades till hemmet och vårdnaden av barnen. När kunskapen om att gjuta metall, brons, kommer till Skandinavien etableras den tekniska förutsättningen för att snabbt kunna tillverka mängder av vapen och rustningar till krig, vilket kom att begagnas av dåtidens olika hövdingar.

Tredje delen, ”Järnåldern”, behandlar järnåldern fram till medeltiden (500 f. Kr. – 1100 e Kr).
Under järnåldern blir klimatet kallare, en klimatförsämring kommer till oss. Kylan gör att tamdjuren tas in i långhusen under vintrarna, vilket blir början på de smittsamma sjukdomarnas historia, tuberkulos exempelvis, som människan saknade resistens mot. Människorna var vidare tvungna att elda mycket inomhus för att hålla en viss värme, vilket gjorde det rökigt och bidrog till sotdöden. Överhuvudtaget framstår levnadsförhållandena som rätt bistra: kyla, fukt, sot, avföring från djur, smittsamma sjukdomar, krig och den sedan åtminstone bronsåldern förekommande förslavningen av människor.

Att det var oroliga tider av krig och större konflikter, i kombination med att det var ett samhälle med tydlig makt- och arbetsfördelning, har fört det goda med sig att eftervärlden kunnat hitta många nedgrävda guldskatter från järnåldern. Det har hittats utsökta guldsmycken som numera kan beskådas på Historiska museet i Stockholm. Här finns magiska konstverk som vi får se. T ex den guldhalskrage i fem lager med millimeterstora figurer, som hittades vid Färjestaden på Öland, som har en sådan enastående precision att våra nutida guldsmeder får erkänna att de inte kan göra något liknande.


Här ser vi den femringade halskragen i guld. Klicka för större bild. Det är ett magiskt detaljerat arbete.

Kuriosa i sammanhanget är att Bo också är pappa till ingen mindre än artisten Martin ”E-Type” Eriksson som ju är passionerat intresserad av vikingatid och vikingarnas historia. Den mycket populära TV-serien ”Vikings” tänjer med konstnärlig frihet på begreppen för att skapa spänning, effekter och suggestion.


Far och son, Martin och Bo, på Grammisgalan 2002.

Då kan jag tycka att det är helt underbart att se avsnitt 3 i serien som alltså handlar om järnåldern, dvs perioden ca 550 f Kr till 1 100 e Kr. Och som med ett eget stort mått av suggestion och i välgörande mindfulness-lugnt tempo berättar sig igenom de mytomspunna och suggestiva historiska epoker vi känner under dessa namn:

Förromersk järnålder, år 550 f.Kr. – 1 e.Kr.
Romersk järnålder, år 1 e.Kr. – 375
Folkvandringstiden, år 375–550
Vendeltiden, år 550–793
Vikingatiden, år 793–1050

Det är sympatiskt och intressant att historien inte framställs som någon civilisatorisk framgångssaga som blir bättre och bättre och som till slut leder fram till vår överlägsna och enastående samtid. Tvärtom skildras hur olika perioder har sina respektive förutsättningar och behov, vilket gör att levnadsförhållanden kan försämras och kunskap som förfinats genom seklerna kan gå förlorad när omständigheterna förändras. Därmed antyds hur det inte självklart går att tala om någon allmän civilisatorisk framgångshistoria och utveckling i historien.

Om du vill ha en lugn, vacker och suggestivt allmänbildande berättelse i vintermörkret. Se ”Sagan om Sverige”, den är mycket sevärd!

~  ~  ~  ~

…men den här bloggen kan inte bli komplett utan ett fyrverkeri av de lika suggestiva som karakteristiska vendeltidshjälmarna… Ibland påstås det vara vikingahjälmar, men tekniskt sett är det inte så eftersom de är äldre och härstammar från den epok som föregick vikingatiden – Vendeltiden.

Fullt medveten om att jag helt och fullkomligt frossar i ordet ”suggestiv” – med uppenbar risk för störande upprepning – så gör jag det nu gladeligen igen. För dessa hjälmar, funna i båtgravar i de uppländska byarna Vendel och Valsgärde, är just så makalöst suggestiva, fantasieggande och fascinerande att de verkligen förtjänar att visas upp. Det går att se inspirationen från romerska legionärshjälmar i vissa av dessa prakthjälmar. Här handlade det ju, till skillnad från legionärshjälmarna, inte i första hand om hjälmar som skulle användas i strid och vara praktiska, utan om rituella statussymboler för hövdingar och kungar.

Jag har ett personligt minne av min första kontakt med den här typen av hjälmar. Mamma hade varit i England 1974 och jag fick som 6-åring en present i form av byggsats föreställande den berömda engelska Sutton Hoo-hjälmen, en engelsk samtida variant med starkt släktskap till våra svenska vendeltidshjälmtar. Sutton Hoo-hjälmen kommer här längst ned. Jag minns att jag tyckte den hjälmen var helt fantastiskt tuff och spännande. Nu 44 år senare är jag fortfarande lika fascinerad av dessa fantastiska kulturföremål…

Alla bilderna är klickbara – klicka för att se ett större exemplar av dessa magnifika hjälmar!


Vendeltid 1 – hjälm från båtgrav I i Vendel, Uppland


Vendeltid 2 – hjälm från båtgrav XIV i Vendel, Uppland


Vendeltid 3 – hjälm från båtgrav V i Valsgärde, Uppland


Vendeltid 4 – Hjälm från båtgrav VIII i Valsgärde, Uppland


Vendeltid 5 – Hjälm från båtgrav VIII i Valsgärde, Uppland


Vendeltid 6 – Hjälm från båtgrav VIII i Valsgärde, Uppland


Vendeltid 7 – Hjälm från båtgrav i Sutton Hoo, East Anglia

Extrema 1793: ”Bellman noir” – det var inte bättre förr

Posted in Historia, Litteratur with tags , , , , , on 29 juli, 2018 by japetus

Den är extrem den här boken. Den väcker starka känslor. Grotesk, vidrig, fantastisk, äcklig, vedervärdig, bladvändare, skoningslös, grym, märkvärdigt välskriven, sadistisk, fascinerande, otroligt spännande, smart, märkvärdigt bra… Omdömena är många. Jag har förstått att det inte är alla som börjat läsa den som förmått läsa den till slutet.

Jag läste Niklas Natt och Dags debutroman ”1793” under min semester och sitter nu här på den sista dagen i denna historiskt varma semestermånad och ska skriva några rader om denna märkvärdiga roman. Det är klibbigt varmt idag och jag känner mig både litet trött och svettig. Ja vädret denna sommar är lika extremt som boken är extrem och den har berört mig både illa och väl.

Detta är alltså en historisk deckare som utspelar sig under år 1793. Inte ett omedelbart ”känt” år i Sveriges historia, faktiskt är det ett år som är en del av något (som nästan ingen minns idag) som kommit att kallas ”Reuterholms regim” eller ”Reuterholms diktatur”. Kungen Gustav III blev som vi vet skjuten på maskeradbalen 1792 och dör efter 10 plågsamma dygn med tilltagande infektioner. Dåtidens läkekonst kunde inte rädda honom.

Kronprinsen, den unge Gustav Adolf, är omyndig och Sverige styrs därför under perioden 1792-1796 av en förmyndare, den mördade kungens bror hertig Karl. Men hertigen är inte riktigt vuxen denna stora uppgift. Han har andra intressen, är obeslutsam på gränsen till det sjukliga och litar istället till den kapable och durkdrivne Reuterholm, friherren Gustav Adolf Reuterholm (1756-1813). Reuterholm kommer att skapa en ny diktatur efter den era, den gustavianska tid som det sägs ska ha legat ett skimmer över, dessa Gustavs dagar som nu definitivt i o m Reuterholm är slut. Mannen i fråga är i historien verkligen ihågkommen och beskriven som en intrigant och reaktionär mörkerman. Ett porträtt som dock mest tecknats av hans fiender, får jag ändå säga för balansens skull.

Och 1793 finns alltså denne Reuterholm bakom Hertig Karl som en mörk skugga, en grå eminens som fattar alla beslut, avgör alla tillsättningar, sköter utrikespolitiken, kontrollerar en växande åsiktspolis som öppnar brev och har hemliga spioner och informatörer i vart och vartannat kvarter. Gustav IIIs diktatur hade åtminstone det sympatiska draget att kungen var intresserad av och var en stor gynnare av kultur och upplysning. Detta kom nu att förändras dramatiskt. Reuterholms regim uppfattas som mycket reaktionär. Det är också en tid av stor oro och förvirring, stor förändring i världen, en politiskt kaotisk tid. Några år tider har Franska Revolutionen ägt rum och under den tid då boken utspelar sig råder det som kom att kallas ”Skräckväldet” i Frankrike och i Paris går giljotinen varm. Både kungen och drottningen avrättas 1793.

Men åter till boken 1793. Berättelsen består av fyra delar, en för varje årstid, och vi får uppleva ett  gammalt och till stora delar försvunnet Stockholm som mycket väl beskrivs. Många namn som vi inte använder längre figurerar i berättelsen och jag fick slå litet på nätet för att förstå var vi befinner oss. Jag fick då bl a lära mig att t ex Kattrumpstullen sedan länge heter Roslagstull. Det stinkande träsket Fatburen där romanens mordoffer hittas, eller snarare torson av det stympade liket, känner vi idag som Södra Stationsområdet. Redan i början av boken blir berättelsen väldigt naturalistisk. Extremt naturalistisk. Här beskrivs vidriga detaljer, stanker, lyten, snusk, spyor, avföring och allmänt elände. Författaren vägrar att vända bort blicken från smutsen, fylleriet, snusket, cynismen, fattigdomen och sjukdomarna som är allestädes närvarande i 1793-års Stockholm.

Jag har även läst om några av Jan Guillous böcker i ”Coq Rouge”-sviten denna sommar och påmints om de där ofta förekommande naturalistiska beskrivningarna av mord och detaljer kring hur dessa mord gått till. Minns att det ibland äcklade mig då när jag första gången läste dessa böcker på 90-talet. Fortfarande kan det vara vidrigt, men det är ingenting mot de ytterst detaljerade beskrivningar av allt bisarrt som figurerar i boken 1793. Som jag började, detta är en extrem bok, en extrem berättelse. Några gånger tycker jag helt enkelt att författaren blir övertydlig, att han tar det hela ett steg för långt. Det blir litet för mycket av äckel och vidrigheter och jag vill säga: ”stopp det räcker, point taken, vi fattar!”.

Jag har länge fascinerats av Bellmans Stockholm; musiken, kläderna, uttrycken, livsglädjen, intensiteten. Men att läsa denna roman ger förstås ett helt annat intryck. ”Bellman-noir” har den välfunnet kallats. Vi kan definitivt konstatera att det inte var bättre förr. Något som boken verkligen inpräntar i läsaren är vilket elände vi hade vid denna tid. Och därmed också vilken tacksamhet vi kan känna över det så oerhört mycket mer sympatiska samhälle vi har idag. Låt vara att vi verkligen har våra utmaningar i dagens Sverige, men det är naturligtvis ingenting mot det koncentrat av bisarr grymhet och fullkomligt nyckfull orättvisa som så besvärande ofta var dåtidens signum.

Trots obehaget jag nu beskrivit vill jag verkligen säga att det är en mycket välskriven bok. Historieskildringen är helt briljant och det är tydligt hur exceptionellt väl inläst författare är i dåtidens seder och bruk. Det är också en mycket spännande berättelse, bitvis en bladvändare som någon recensent uttryckt. Och de två huvudpersonerna är båda nog så intressanta och kompletterande personligheter. Ett udda och omaka par, den lungsotsplågade skarptänkte upplysningsmannen Cecil Winge och den alkoholiserade och stympade men kraftfulle krigsveteranen Mickel Cardell, som inofficiellt får i uppdrag av stadens polischef att försöka ta reda på vad som hänt. Dessa två förenas i en hårdnackad kamp för gräva fram sanningen om det avskyvärda fyndet av vattenliket i Fatburen: torson av en man som visar sig ha stympats bit för bit under en lång tid innan han slutligen tillåtits att dö. Ja det där är nog bland det vidrigaste form av mord jag någonsin läst. Det är så fullständigt sinnessjukt, empati-dött och gränslöst.

Men mitt i allt elände kommer några korta glimtar och omtanke och kärleksfullhet som formligen bländar i det tröstlösa mörker, bildligt och bokstavligt, som annars oftast råder i berättelsen. Dessa glimtar av hopp och ljus hör dock till undantagen och förtydligar den hopplöshet som den oprivilegierade majoriteten av befolkningen har att förhålla sig till.

Som ni kan förstå blev jag väldigt berörd av den här berättelsen. Kanske mest illa berörd. Men jag uppskattade verkligen det utmärkta språket och den fascinerande tidsbeskrivningen. Det är mästerligt skrivet och oerhört spännande.

Jag kan inte hitta någon bättre sens moral än att konstatera att det som kom ur denna tids misär och totala elände var så väldigt mycket bättre. Vår demokrati. Vår yttrandefrihet,  vår människosyn och våra mänskliga rättigheter. Vi kan konstatera att vi har kommit långt, och så mycket till det bättre, från det samhälle som beskrivs i denna välskrivna historiska deckare. Läs den! Men kanske inte just innan maten…

…och jag ser med spänning och intresse fram emot Niklas Natt och Dags uppföljare till denna utmärkta debut! Och tänk om de skulle försöka sig på att filma detta? En utmaning på många sätt.

”Salvator Mundi – världens frälsare återvänder i en orolig tid

Posted in Historia, Hyllningar with tags , , , on 16 juni, 2018 by japetus

Han ser på mig – på oss – med en lika milt omtänksam som outgrundligt tidlös blick. Mästaren som för ett ögonblick stigit, eller kanske svävat, fram ur ett djupt och absolut mörker, bara för att kanske lika snabbt försvinna igen. Men nu, just nu, ser vi honom för ett ögonblick – och vi ser att han ser oss. Kanske kommer han att stiga fram ur tavlan?

Målningen har en på samma gång drömlik distans och realistisk närvaro. Bilden är laddad med symbolik. Den högra handen har han lyft i den välsignande gesten. I den vänstra håller han en sfär av genomskinlig bergkristall, själva Kosmos. Vi ser här ingen mindre än Jesus Kristus som ”Salvator Mundi”, Världens och Kosmos Frälsare och Herre. Mästaren.

Jag blir alldeles lugn när jag ser denna säregna och suggestiva målning. Det är som att den har en inneboende kraft för den har en väldigt positiv effekt på mig så jag har tittat mycket och länge på den under den gångna veckan. Det har varit en mycket behaglig mindfullness-upplevelse. Min själ finner ro och vila när jag vilar blicken på denna tidlösa skapelse.


Salvator Mundi” – klicka för mycket större bild

Detaljerna; de sinnrika lockarna i håret, den oerhört detaljerade välsignande handen, de konstfärdiga detaljerna i dräktens bård och den så kallade sfumato-effekten av rökigt diffusa övergångar utan tydliga linjer i ansiktet talar för att det är ett verk av en stor mästare vi ser. För detta säregna konstverk tillskrivs nämligen ingen mindre än Leonardo da Vinci, troligen den störste av renässansmästarna. Allvetande och allkunnig inom de mest skiftande discipliner.


Leonardo di ser Piero da Vinci (1452-1519)

Målningen är med stor sannolikhet ursprungligen ett beställningsverk till kung Ludvig XII Frankrike och den är daterad ca 1499-1506. Det är litet svävande även där, för Leonardo var känd för sin perfektion. Kanske t o m ökänd. Detta att han liksom aldrig blev helt färdig med sina mästerverk, aldrig riktigt nöjd. Målningen är mytomspunnen också därför att den i århundraden trotts förlorad. Motivet är välkänt och många andra konstnärer har gjort sina versioner av det.

Men 2011 konstaterades det av en grupp specialister inom området att denna avbildning av Salvator Mundi faktiskt var den ursprungliga och äkta målningen av mästarens hand, den sista privatägda målningen av Leonardo.

Av Leonardos mästerverk finns nu bara 15 bevarade målningar kvar. Så det var en sensation för världen när nyheten om en ny Leonardo kom ut.

Denna nu mer än 500 år gamla målning satte också världsrekord när den i november 2017 såldes på Christies i New York för motsvarande 3,8 miljarder kronor. En obegriplig och svindlande hög summa pengar vilken ska ha betalats av den lika obegripligt förmögne saudiske prinsen Badr bin Abdullah som gjorde detta för konstmuséet Louvre Abu Dhabis räkning. Och på detta museum kan nu detta vackra och ovärderliga konstverk äntligen åter beskådas av allmänheten.

Och… I en tid av politisk förvirring och oro i världen kan jag inte undgå att se en vacker och ljus tanke i att han – Salvator Mundi, Frälsare och Mästare – nu återvänt till oss från historiens skuggor. Låt vara bara för det ögonblick som Leonardo fångade honom i sin odödliga målning. Så att vi alla fick se honom. Låt oss se den positiva symboliken i detta att Världens Frälsare har återvänt till oss. Det kan världen behöva här och nu.

RFK mördas i Los Angeles – en stor förlust för USA och världen

Posted in Historia with tags , , on 6 juni, 2018 by japetus

I min serie om 50-årsminnet av 1968 har vi kommit till en mycket sorglig nyhet som nådde ut över världen den 6 juni, på Svenska Flaggans Dag som det hette vid den här tiden.

Men nu är vi långt från Sverige. Det är den 5 juni 1968 och en av det demokratiska partiets presidentkandidater, den karismatiske Robert F Kennedy, lillebror till tidigare presidenten JFK, har just avslutat sitt tal inför jublande sympatisörer i Ambassador Hotel i Los Angeles och skulle vidare till Chicago i sitt kampanjarbete. Han är på väg ut genom hotellets kök och skakar hand med flera i hotellpersonalen när palestiniern Sirhan Sirhan överfaller honom och skjuter flera skott mot Kennedy och hans följe. Tre skott träffar Kennedy, varav ett i huvudet.


Den ikoniska bilden av Robert F Kennedy liggande på golvet i Ambassador Hotels kök med den 17-årige diskaren Juan Romero som skakade hand med RFK i samma stund som skotten föll.

Sirhan skjuter med en finkalibrig pistol 0.22, så först tror de flesta i Kennedys stab att han faktiskt ska klara sig. RFK pratar också helt kort med Romero ögonblicken efter han skjutits. Kennedy frågar Romero, ”Is everybody OK?” och Romero svarar, ”Yes, everybody’s OK.” Kennedy vänder sig sedan åt sidan och säger, ”Everything’s going to be OK.” Trots att han är dödligt sårad frågar han efter hur det gått för hans vänner. Några av dem är också skottskadade, men ingen så allvarligt som Robert F.

För det är sorgligt nog inte ok med RFK. Läkarna på Good Samaritan Hospital i LA kämpar vid operationsbordet för att rädda hans liv, men han opereras förgäves. Efter ett antal timmar måste presstalesmannen göra detta korta uttalande.

”I have a short announcement to read, which I will read at this time. Senator Robert Francis Kennedy died at 1:44 AM, June 6, 1968. With Senator Kennedy at the time of his death were his wife Ethel, his sisters Mrs. Stephen Smith, Mrs. Patricia Lawford, and his brother-in-law Mr. Stephen Smith. He was 42 years old. Thank you.”

USA hade förlorat en stor politiker och en mycket god kraft i denna turbulenta tid. Robert F Kennedy var en osedvanligt kapabel, karismatisk, nytänkande och integritetsfull man, mycket omtyckt och genuint älskad som sin storebror. Men modet att utmana och ta strid gjorde att han, också liksom sin storebror, fick mäktiga fiender.

Robert F Kennedy, RFK (1925-1968)

En dramatisk färgupptagning med ljud från Kennedys sista tal och hur den sympatiske 42-åringen lämnar podiet. Det ger ett kaotiskt intryck att det verkar så svårt att få nån ordning på hjälpen och att föra honom till sjukhus. Jag tvekade om jag skulle lägga upp det här filmklippet, men väljer ändå att göra det.

Palmes debatt med kårhusockupanterna, en majnatt för 50 år sen

Posted in Historia with tags , , , , , on 25 maj, 2018 by japetus

Klockan är efter midnatt lördagen den 25 maj 1968 i gamla Kårhuset på Holländargatan i Stockholm. Det studentmöte som tidigare under fredagen börjat som en gemensam studentprotest mot nya utbildningsreformen UKAS har under majkvällen radikaliserats rejält och nu övergått till en de facto ockupation av Kårhuset. Den revolutionära stämningen stiger, liksom temperaturen, i den överfulla och grådimmigt rökiga lokalen och kraven formuleras, kraven att få tala med ansvarige utbildningsministern Palme. Eller ecklesiastikministern, som det fortfarande hette på den tiden.


Olof Palme i kårhusets talarstol, tidigt den 25 maj 1968

Och eftersom detta just inträffar i en annan tid, i ett annat land, när saker som inte längre är möjliga då fortfarande är möjliga – precis som vid Norrmalmstorgsdramat fem år senare – så får studenterna verkligen ”snacka med Palme”. Och inte i telefon, utan i direkt debatt. Ja för Olof Palme, 41 år, kommer faktiskt dit i egen hög person strax efter midnatt. Kortklippt och elegant i kostym och slips sticker han ut bland de radikala vänsterstudenterna, anförda av Vänsterns ungdomsförbunds ordförande Anders Carlberg. Och Palme som själv varit studentpolitiker och varit van att vara de ungas företrädare och talesperson chockas av hur han häcklas av studenterna och vilket negativ bemötande han får. Hur kunde detta ske?


Palme bemöttes respektlöst av kårhusockupanterna

1968 var ett mycket turbulent år då världen var i stor förändring. Ett av 1900-talets enskilt viktigaste år. Jag har skrivit om Vietnamkriget och mordet på Martin Luther King. I början av maj hade bilder kablats ut på Parisstudenter som krävde revolution och drabbade samman med kravallpolis. Tio miljoner arbetare strejkade, Paris-börsen stormades och president de Gaulle utlyste nyval.

De mer vänsterradikala Stockholmsstudenterna drömde förstås om att få sätta igång något lika stort. Om att, likt förebilden Mao Tse Tungs bildspråk, få vara ”gnistan som tänder den stora präriebranden.”

Ett klassiskt replikskifte är när en mycket ung blivande (borgerlig) journalist, brådmoget rebelliske Mats Gellerfelt 16 år, pressar Palme med hätska kommentarer. Palme nämner samhället vilket får Gellerfelt att avbryta och gripa in och säga ”vilket samhälle menar du, ditt och Wallenbergs?” Svaret är en blixtrande klassiker från Palme där han tycks hämta styrka från ovan. Lyssna själva:

När jag själv skrev om Maud Nycanders och Kristina Lindströms stora Palmedokumentär från 2012, så fastnade jag bl a för avsnittet om Kårhusockupationen. Jag kan inte uttrycka det bättre nu 6 år senare:

Jag tycker t ex avsnittet från Kårhusockupationen 1968 är riktigt bra. Man kan verkligen se hur illa berörd och överraskad Palme blir av de odemokratiska tonerna i studenternas naivt revolutionära utfall mot honom. Men han möter dem med sin överlägsna retorik och försvarar demokratins värderingar som ingen annan. Mästerligt. Aldrig har jag stått så till 100% bakom Palme som vid detta tillfälle.

I två timmar debatterar Palme, mitt i natten, med kårhusockupanterna innan han efter en mycket långa arbetsdag fram på småtimmarna återvänder hem till radhuset och familjen i Vällingby. Efteråt kommer han att fördöma ockupanternas anti-parlamentarism och deras olustigt odemokratiska våldsideal.


Olof Palme i det ockuperade kårhusets talarstol

SVT Öppet arkiv har ett drygt timslångt klipp från debatten mellan Palme och kårhusockupanterna:
https://www.oppetarkiv.se/video/2260557/karhusockupationen

I det här kortare klippet återfinns några av de mest kända vändningarna i replikskiften. Bl a det när Anders Carlberg talar om ”vem fan som vill anpassa sig till det här samhället” och det kanske mest kända när Palme tänder till efter att ha blivit avbruten gång på gång och upplevt odemokratiska metoder där han förtydligar att det ”är han som när det gäller vakthållningen om ett demokratiskt styrelseskick företräder det svenska folkets överväldigande majoritet”, vilket den den radikala studentklicken verkligen inte gjorde.

Palme hade försvunnit och debatten i kårhuset fortsatte. Nu kom på lördagen även de riktigt revolutionärt radikala maoisterna med i matchen. Från kårhusets fasad vajade röda fanan och därinne hamnade UKAS allt mer i andra rummet. Det käbblades om maoistiska slagord och på lördagkvällen den 25 maj 1968 hade ockupanterna så begett sig ut på förvirrad vandring ned på stan, ett försök att tända revolutionens gnista. Men inga vanliga knegare var ett dugg intresserade av att hänga på, så det hela rann ut i sanden och slutade med en revolutionärt sönderslagen fönsterruta på Operan då vaktmästaren hann låsa dörrarna innan revolutionärerna, likt sina franska förebilder, försökte ockupera denna kulturinstitution. Så av den tilltänkta präriebranden blev intet.

Anders Carlberg säger själv i en intervju 1995: ”Tittar man på alla som snackade så var det ju en blandning av ganska vettiga argument och rena dårhuset…”

Till slut gav ockupanterna upp självmant på måndagen den 27 maj när maten tog slut och de blev hungriga.

Så vad resulterade kårhusockupationen i egentligen?
– Ett fiasko, om man ser till den uttalade målsättningen, slår historikern Henrik Berggren fast. En så gott som enig opinion inte minst inom arbetarrörelsen fördömde studenternas ockupation av sitt eget kårhus. Studenterna fördömdes och UKAS-reformen genomfördes de kommande decennierna, men händelsen gav samtidigt energi till de växande kvinno-, miljö- och musikrörelserna och gjorde 1970-talet till ett radikalt och ifrågasättande decennium, fortsätter Berggren.

Kanske kan man säga att denna ockupation var en överloppsgärning av bortskämda medel- och överklassungdomar som levde i ett av världens mest priviligierade länder som kanske borde ha engagerat sig internationellt istället, där de verkligen problemen och orättvisorna fanns? Och de var makalöst okunniga och naiva i sin inställning till de förfärliga diktaturer som blivit frukten av vad deras husgudar Lenin och Mao presterat under sina röda fanor, vilket Palme belyste.

Men det är också sant, som Henrik Berggren beskriver, att denna historiska, för att inte säga legendariska, händelse gav energi på många andra områden. Och att deras idealism var djupt känd.

Och… Det är prick 50 år sen nu.

”Pride in the name of Love” – 50 år efter Martin Luther King

Posted in Historia, Hyllningar, musik with tags , , , on 4 april, 2018 by japetus

Det är torsdagen den 4 april 1968 och Martin Luther King befinner sig i Memphis, Tenneesee där han tagit in på Lorraine Motel, rum 306. Han är i samspråk med musikern Ben Branch som ska spela på det möte som är planerat för kvällen. King går ut på balkongen för att hämta en nypa luft i vårkvällen och klockan är 18.01 lokal tid.

Efter ett ögonblick hör Branch ett kraftigt skott utifrån. Han skyndar sig ut på balkongen och finner King avsvimmad och kraftigt blödande, träffad i högra kinden av en gevärskula som gått vidare ned genom nacken och fastnat i vänster axel. Branch och fler tillrusade vänner tror först att King dödats omedelbart, men upptäcker till sin förvåning och glädje att de kan känna puls. Det verkar finnas ett litet hopp.

King först till sjukhus där läkarna försöker rädda hans liv. Men han återfår inte medvetandet, utan dödförklaras 19.05 samma kväll. Ett av 1900-talets största och modigaste hjärtan hade slutat slå.


Martin Luther King Jr (1929-1968)

Mycket hann denne modige man uträtta under sitt 39-åriga liv och han framstår idag, tillsammans med Mahatma Gandhi och Nelson Mandela som 1900-talets största frihetskämpar för mänskliga rättigheter och tydliga förespråkare av icke-våld för att uppnå dessa mål. Att de 13 år som King hann vara i rampljuset innan han mördades för idag 50 år sedan hade ett högt pris av stress, bevisas av rättsläkarens utlåtande att Kings hjärta bedömdes kunna ha tillhört en 60-åring.

Så var det också ett oerhört tufft, stressande och påfrestande jobb han utförde. Ett kall. Och dagen innan hade han i sitt sista tal förutspått att han inte skulle få följa med in i det ”förlovade land” som han förutspådde att de svarta amerikanerna var på väg emot.

Kom de dit? Har de kommit dit än? Den rasism och de orättvisor som Martin Luther King kämpade emot har mildrats under de år som gått. Visst har det blivit bättre, men rasismen finns kvar under ytan i USA och det märks bl a genom den stora övervikten av svarta män som skjuts av polisen. Och det finns ingen enskild person idag, igen enskild svart ledare som leder kampen på det sätt som Martin Luther King för 50 år sedan då han ledde den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen…

”Early morning, April four
Shot rings out in the Memphis sky
Free at last, they took your life
They could not take your pride…”
(U2: Pride in the name of love, 1984)