Archive for the Historia Category

”Pride in the name of Love” – 50 år efter Martin Luther King

Posted in Historia, Hyllningar, musik with tags , , , on 4 april, 2018 by japetus

Det är torsdagen den 4 april 1968 och Martin Luther King befinner sig i Memphis, Tenneesee där han tagit in på Lorraine Motel, rum 306. Han är i samspråk med musikern Ben Branch som ska spela på det möte som är planerat för kvällen. King går ut på balkongen för att hämta en nypa luft i vårkvällen och klockan är 18.01 lokal tid.

Efter ett ögonblick hör Branch ett kraftigt skott utifrån. Han skyndar sig ut på balkongen och finner King avsvimmad och kraftigt blödande, träffad i högra kinden av en gevärskula som gått vidare ned genom nacken och fastnat i vänster axel. Branch och fler tillrusade vänner tror först att King dödats omedelbart, men upptäcker till sin förvåning och glädje att de kan känna puls. Det verkar finnas ett litet hopp.

King först till sjukhus där läkarna försöker rädda hans liv. Men han återfår inte medvetandet, utan dödförklaras 19.05 samma kväll. Ett av 1900-talets största och modigaste hjärtan hade slutat slå.


Martin Luther King Jr (1929-1968)

Mycket hann denne modige man uträtta under sitt 39-åriga liv och han framstår idag, tillsammans med Mahatma Gandhi och Nelson Mandela som 1900-talets största frihetskämpar för mänskliga rättigheter och tydliga förespråkare av icke-våld för att uppnå dessa mål. Att de 13 år som King hann vara i rampljuset innan han mördades för idag 50 år sedan hade ett högt pris av stress, bevisas av rättsläkarens utlåtande att Kings hjärta bedömdes kunna ha tillhört en 60-åring.

Så var det också ett oerhört tufft, stressande och påfrestande jobb han utförde. Ett kall. Och dagen innan hade han i sitt sista tal förutspått att han inte skulle få följa med in i det ”förlovade land” som han förutspådde att de svarta amerikanerna var på väg emot.

Kom de dit? Har de kommit dit än? Den rasism och de orättvisor som Martin Luther King kämpade emot har mildrats under de år som gått. Visst har det blivit bättre, men rasismen finns kvar under ytan i USA och det märks bl a genom den stora övervikten av svarta män som skjuts av polisen. Och det finns ingen enskild person idag, igen enskild svart ledare som leder kampen på det sätt som Martin Luther King för 50 år sedan då han ledde den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen…

”Early morning, April four
Shot rings out in the Memphis sky
Free at last, they took your life
They could not take your pride…”
(U2: Pride in the name of love, 1984)

Annonser

Ett möte med Robert Harris, till slut

Posted in Historia, Hyllningar, Litteratur with tags , , , , on 23 mars, 2018 by japetus

Äntligen! ⭐
Igårkväll den 22 mars fick jag så till slut träffa och lyssna till min specielle litteräre favorit Robert Harris som nu gör sitt allra första besök i Sverige. Denne brittiske gentleman och fd ledarskribent skriver som bekant världens bästa historiska fiction och har gett mig så oerhört mycket läsarglädje genom åren.

Mycket har jag också själv bloggat om hans fascinerande böcker, vilket läsare av denna blogg väl känner till.


Robert Dennis Harris (1957 – )

Det var stora Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan som fick detta celebra internationella författarbesök där förläggaren Claes Ericson intervjuade Mr Harris som fick ge prov på sin mästerliga berättarförmåga och sina stora historiska och politiska kunskaper, vilket ger honom förmågan att dra mycket intressanta och initierade slutsatser. Han gav han även glittrande små prov på sin slagfärdiga brittiska humor, vilket alltid märks i böckerna.


Robert Harris intervjuas av sin förläggare Claes Ericson från Bookmark förlag

Harris var förstås i Sverige för att berätta om sin senaste roman Munich, som nu släppts på svenska och som jag recenserade här i höstas i samband med den internationella releasen i oktober. München handlar om toppmötet mellan Chamberlain och Hitler som inträffade just där för snart 80 år sedan i september 1938.

För 30 år sen gjorde Robert Harris en BBC-dokumentär om mötet i München i samband med 50-årsminnet av denna historiska händelse. Redan då, berättade han, började han tänka på att skriva något skönlitterärt om detta. Han hade alltså redan en hel del research bakom sig, men det skulle dröja nästan 30 år och tio andra romaner innan detta bokprojekt var färdigt.

Harris berättade också om hur det går till när han skriver, att han har en period på ca 6 månader av research, fyllt av en period av ca 6 månader av skrivande. Han skriver från tidiga morgonen till lunchtid, ca 1 000 ord per dag. Men ägnar eftermiddagen åt annat. Ofta upplever han att det undermedvetna – ”the boys in the basement” – jobbar vidare med det pågående skrivarprojektet så att han när han vaknar på morgonen nästa dag har nya insikter och idéer kring projektet.

Robert Harris reflekterade även att det kan vara svårt att skriva fiction i en värld det är det händer så mycket otroliga saker, som Brexit, Donald Trumps presidentskap, Vladimir Putins ”internationella påverkanspolitik” och giftgasmordet i Salisbury. Vem hade kunnat tro att det skulle kunna hända?!  Han ville dock inte svara på vilket projekt han just nu jobbar på. Ett projekt han då gissningsvis befinner sig i research-fasen för, eller precis i början av skrivarfasen. Det var för tidigt att säga nåt berättade han. Projektet är så sköra i början. Jag kan förstå honom.

Harris berättade också, apropå Munich, att han fått många reaktioner från läsare. Bl a hade Neville Chamberlains barnbarn skrivit till honom. Hon hade fötts ca 10 dagar innan toppmötet ägde rum – ”the Munich Baby” som familjen alltid kallat henne – och det var fascinerande att tänka sig att Chamberlain i sina samtal med Hitler måste ha tänkt på sitt barnbarn när han ville fånga Hitlers empati och för honom beskrev hur förfärligt det var att se ”children fitted with gasmasks”. I sig en omöjlig utmaning för Chamberlain och som det tydligt senare skulle visa sig, för världen.  Det var förstås det lilla barnbarnet som den gamle Chamberlain sett och berörts av. Hon blev världshistoria där för ett ögonblick.

Harris berättade också att om något framstod som fantastiskt och speciellt i hans böcker, så var det historiskt belagt och sant. Om det däremot var alldagligt och mindre spännande så var det troligen något han själv broderat ut historien med. Han håller sig noga till historisk korrekthet och tar han sig friheter så är det i alla fall sådant som inte är omöjligt. Det ska vara troligt och rimligt att det han berättar kan ha hänt. Undantaget är förstås här den skönlitterära debuten och succén Fatherland som är en kontrafaktisk roman.

Jag hade tagit med mig ett urval av böcker för att få autografer i dem. Jag kunde ju inte gärna besvära honom med att ta med dem alla. Jag ställde mig sist i kön och kom så till slut fram och kunde helt kort tacka den store författaren för att han kommit till Sverige, att jag väntat på detta ända sedan Fatherland, att jag uppskattade hans böcker mycket och förklara att det räckte med en enkel autograf i böckerna. Och att Fatherland var ännu mer skrämmande och på ett sätt fascinerande att läsa på tyska, eftersom boken är så tysk.

En kort men trevlig pratstund då jag också passade på att fråga om något som en av bokens karaktärer i Munich kunde konstatera, nämligen att Hitler luktade illa. Var detta möjligen något han hittat på eller om det var historiskt belagt och vem som berättat det? Och jo, förstås, det var något han hittat i samband med sin research, men jag fick inte reda på varifrån. Det var bara litet festligt att kunna  konstatera att detta att Hitler ofta luktade illa är ett historiskt belagt faktum.


Tack Akademibokhandeln och tack Bookmark förlag för att ni ordnade med detta så intressanta och trevliga arrangemang!

Nu på söndag dyker förstås den store författaren upp i Babel.

~ ~ ~

Robert Harris berättar om hur det var att skriva om Chamberlain och Hitler.

Robert Harris berättar och resonerar initierat om den historiska kontexten kring toppmötet i München

Harris berättar mer om bakgrunden till Munich, varför han började skriva om Hitlertyskland och varför den ofta missförstådde och förlöjligade Chamberlain faktiskt gjorde en stor insats med sitt toppmöte med Hitler som välbehövligt bromsade Andra Världskrigets utbrott.

Vid 38:00 kommenterar han stämningen i England 1938 och förklarar varför folket ville tro på ”appeasement”, fredstanken, och varför lättnaden var så enorm när Chamberlain kom tillbaka med löftet om ”Peace in our time”.

Vid 41:30  kommenterar han varför Hitler själv upplevde München som ett misslyckande och hur det irriterade honom att tyska folket hyllade Chamberlain som en efterlängtad fredsmäklare.

Vid 45:30 förklarar han hur Chamberlain på ett listigt sätt använde sig av Hitlers egna ord för att binda Hitler vid fredsöverenskommelsen, att de ord som fanns på den världsberömda papperslappen som Chamberlain viftade med på flygplatsen när han lovade fred, egentligen var Hitlers egna. Hitler skulle slutligen avslöjas som en stor lögnare och förlora hela sitt internationella anseende om han inte stod fast vid sina ord.

The rest is history…

~ ~ ~

Om du är nyfiken på Robert Harris och vad hans böcker handlar om, så har jag här listan över mina recensioner/kommentarer:

”Munich” – om toppmötet mellan Chamberlain och Hitler

”Conclave” – om att välja en ny påve

”An Officer and a Spy” – om Dreyfus-affären

”Imperium” och ”Lustrum” – två av romanerna i trilogin om Cicero i antikens rom

”Fatherland” – om ett kontrafaktiskt besök i Hitlers Berlin 1964

Operation Michael 21 mars 1918

Posted in Historia with tags , , on 21 mars, 2018 by japetus

Att det gått 100 år sedan denna historiska händelse noterar jag här. En blogg som ska utvecklas.

Tyskarna hade förstått att våren 1918 skulle vara sista chansen att besegra de allierade innan den amerikanska armén hade hunnit anlända till slagfälten på västfronten och sedan tippa numerären i män och materiel för gott till de allierades fördel.

Och den möjligheten uppstod också i slutet av 1917 då Lenins Ryssland, snart Sovjetunionen, ville sluta fred med Tyskland. Genom fredsslutet kunde 60 tyska divisioner överföras från Öst- till Västfronten och en viss lokal numerär överlägsenhet skapas.

En känd och ständigt återkommande bild från ”The Kaiser’s battle”, ”Operation Michael” eller Våroffensiven som den oftast kallas på svenska; tyska specialförbund, ”Stosstruppen”,  går till anfall. Kl 04.40 på morgonen den 21 mars steg en ensam vit signalraket upp mot himlen vid St Quentin. Det var signalen till den till en fem timmar lång koncentrerad orkan av artillerield, innan de tyska specialtränade förbanden gick  till anfall.

Det skulle bli den största momentana framgång på västfronten sedan de rörliga operationerna vid krigsutbrottet i augusti 1914. De tyska soldaterna skulle också snart bli varse, vartefter de upptäckte engelska matdepåer, hur mycket bättre underhåll de allierade soldaterna hade…

 

 

Christer Pettersson – om mitt möte med Sveriges riksbuse nr 1

Posted in Historia, Personlig kommentar with tags , , on 28 februari, 2018 by japetus

Det är den där speciella vaggande, svajande gången som får mig att haja till och fixera personen med blicken. Jag ser det mörka håret och anar ansiktet som hela tiden litet orolig spanar höger, vänster, höger där han kommer emot mig på Sergels Torg med karaktäristiskt svängande armar. Det är ingen liten kille, även om jag är längre.

Plötsligt tittar han upp och rakt fram; våra blickar möts för några obehagligt långa sekunder och vi kommer närmre och närmre varann. Det sticker till i mig när jag möter hans blick och för första gången i verkligheten ser detta så oerhört välbekanta och nu mycket slitna ansikte. De mörka ögonen. Den breda, litet sneda munnen. Den svarta stickande blicken. Han ser verkligen obehaglig ut. Riktigt otrevlig. ”Ruskig” är ett ord som ofta användes om honom och jag kan bekräfta att det stämmer. Jag har alltså verkligen ingen lust att komma närmare utan tittar åt sidan, känner den stickande blicken i nacken medan jag väjer åt höger och fortsätter mot T-Centralens ingång. Bort från denna obehagliga person jag inte på något sätt vill stifta närmare bekantskap med.

Det är hösten 1996 och jag har 28 år gammal för första och sista gången i mitt liv mött Christer Pettersson. Lyckligtvis hände det aldrig igen.


Christer Pettersson (1947-2004)

Det är den 28 februari 2018 idag och det har gått 32 år sedan de två ödesdigra skotten på Sveavägen då Olof Palme mördades. Palmemordet är en samtidshistorisk händelse som jag vid många, många tillfällen återkommit till i min blogg. Palmemordet är en fråga som fortsätter engagera, beröra och uppröra. Otaliga är de artiklar, böcker och tv-program som gjorts om mordet där olika alternativa förklaringar lagts fram. Förklaringar till mordet som ännu inte är löst.

Det allra senaste i den vägen är SVTs Uppdrag gransknings nya serie – ”Fallet Christer Pettersson”– som jag följt med stort intresse, där det verkligen kommit upp ny information. Både om Pettersson själv och om Palmemordet. Ett fynd har gjorts i ett gammalt källarförråd i Rotebro där Christer Petterssons brokiga och tragiska kvarlåtenskap tydligen kunna ligga kvar  i plastsäckar sedan han dog 2004. Uppdrag gransknings serie bjuder på märkliga turer kring poliser som påverkar och manipulerar vittnen med sikte på att håva in belöningen på 50 miljoner kronor som inte är kattskit även i dagens penningvärde, men då för 30 år sedan var det förstås ännu så mycket mer.

Och i fokus för Uppdrag gransknings serie står han så igen, Sveriges gamle – och nu sedan många år framlidne – riksbuse nummer 1 – Christer Pettersson. Som jag alltså själv hade det tvivelaktiga nöjet att möta på Sergels Torg en gång vid 90-talets mitt.

Vem var han, denne verbalt knipsluge kåkfarare, tjuv, alkoholist, blandmissbrukare, kvinnomisshandlare, dråpare och sedermera pseudo-kändis?

Att Christer P sökte in till Calle Flygares Teaterskola i slutet på 60-talet och då bl a var klasskompis med Ulf Brunnberg – men snart relegerades från teaterskolan – kom för mig personligen på ett sätt som en total överraskning. Samtidigt som det stärker förståelsen för och av de många teatraliska utspel han gav prov på när han fick utrymme i media. Och han fick mycket, mycket utrymme i media under årens lopp. Orimligt mycket kan jag verkligen tycka. Jag minns hur jag redan då i slutet av 80-talet retade mig på Christer Petterssons löjligt överdrivna och överspelade kommentarer och utspel. Det var så tillgjort och löjligt.


Den numera smått ikoniska passbilden av Christer Pettersson som var den första bilden av honom som allmänheten fick se

Att Christer Petterson dömdes för mordet på statsminister Olof Palme av en oenig tingsrättsjury den 27 juni 1989 men friades av en enig hovrättsjury den 2:a november samma år är nu sedan länge välkänd samtidshistoria. Hovrätten ansåg att bevisen mot Pettersson var allt för svaga, den tekniska bevisningen var obefintlig och att det dessutom saknades en motivbild. Men i majoriteten av det svenska folkets ögon var det Pettersson som mördade Olof Palme den 28:e februari 1986. Och det var detta ytterst tveksamma kändisskap som Christer sedan kapitaliserade så stenhårt på.

Jag minns hur irriterad jag var över att han tilldömts ett skadestånd på 300 000 kr som skattebetalarna fick stå för efter rättegångsturerna. Med tanke på hur mycket skada han gjort samhället borde det gjorts rejäla avdrag på det skadeståndet.

Och sen följde allt sanslöst trams med Christer Pettersson fick vi se under 90-talet. Gång på gång. Det var löjligt ofta som allmänheten fick se Christer vare sig vi ville eller inte. För att kunna tjäna pengar på sitt nyvunna pseudo-kändisskap och finansiera sitt fortsatta missbruk dök han gång på gång upp i media, läs kommersiell TV, kvällspress och t o m porrtidningen Svenska Hustler där han helt osmakligt vek ut sig 1990. Inte sällan erkände han mordet. Eller satt och pratade runt det och nästan erkände, för att sedan åter ta tillbaka sina erkännande. Ibland var det andra tv-jippon där han förhördes och testades med lögndetektor. Det var beklämmande att se och höra. Ändå gjorde massor med människor det och höll tittarsiffrorna uppe.

Faktum kvarstår att Christer Pettersson var en publikmagnet som på ett smart sätt kunde fortsätta tjäna pengar genom media och var beredd att förnedra sig själv i princip hur mycket som helst för att göra det. Det spelade ju ingen roll, vad hade han mer att förlora? Robert Aschberg berättar rakt och öppenhjärtligt i SVTs Uppdrag granskning om den självklara kopplingen mellan de tittarsiffror som Christer genererade och de pengar de kommersiella tv-kanalerna kunde tjäna. Det var ett ömsesidigt utnyttjande. Osmakligt var det många gånger, men han är rak och ärlig Aschberg och det gillar jag.


Legendarisk Christer Pettersson-bild tagen i samband med frikännandet av Svea Hovrätt den 2 november 1989. Christer väljer att fara raka spåret från häktet hem till Rotebro där hans nu riksbekanta loftgångslägenhet snart belägras av otaliga journalister och fotografer som väntar tålmodigt på ett uttalande från Sveriges nye pseudo-kändis. Och… Plötsligt kommer han ut med två Baileys och en Explorer Vodka – ”Vind i seglen” – under armen. Christer är redo för att fira med en rejäl spritfest hos grannen och får tränga sig fram i haglet av fotoblixtar genom horderna av journalister och fotografer.

Jag kan själv bekräfta att många krogar i Stockholm den vintern började servera just en sådan drink, eller snarare busgrogg, som omväxlande kallades ”Dräparn”, Chrille P, ”rotebroare”, Christer Pettersson, etc. Ett av de många bisarra utslagen av det kändisskap som han med tiden fick. Klippet här nedan, som är hämtat ur ett Filip och Fredriks många program på Femman, visar den historiska nyhetsrapporteringen kring denna stora mediehändelse 1989.

Det är som sagt många som fortfarande tror att det var Christer Pettersson som mördade Olof Palme, men jag tillhör som bekant inte dem. Sedan jag hört Leif GW Perssons resonemang kring mordet och läst de böcker han skrivit om det är jag personligen övertygad om att det inte var Christer. Det stämmer helt enkelt inte med hans vanor, personlighet och beteendemönster att han kunnat genomföra det.

GW förklarar varför han inte tror att det var Christer P som mördade Palme, intressant och underhållande, som alltid

Och här står vi nu, 32 år efter mordet på Sverige statsminister. Vi vet att Christer Petterssons djupt tragiska liv nådde sitt genreriktiga slut i förtid för snart 14 år sedan. Vi kan konstatera att vi fortfarande inte vet vem som mördade vår statsminister. Hoppet står nu till Christer Pettersson namne – Palmegruppens nye chef Krister Petersson – som uttrycker en god förhoppning att lösa mordet. Time will (eventually) tell…

 

Om ett besök i Auschwitz-Birkenau

Posted in Fundersamt, Historia with tags , , , , on 27 januari, 2018 by japetus

Det är den 13 augusti 2015, en strålande varm sommardag i södra Polen några mil utanför Krakow. Jag tittar upp mot den ödesmättade och beryktade skylten med den groteska devisen ovanför porten till denna så historiskt onda plats. Nollpunkten. Mörkrets hjärta. Jag andas tungt och långsamt. Beslutsamt. Efter att ha läst så många böcker och sett så många filmer om det ofattbara som en gång hände här ska jag slutligen besöka denna plats. Möta det som finns kvar av den totala ondska som manifesterats genom denna plats. Och kanske på något sätt göra den begriplig, mer begriplig? Jag står utanför porten till Auschwitz.

Idag är det den 27 januari 2018, en grådaskig morgon som nu blivit till en strålande vacker om än vintergrön dag i Stockholm. Det är Förintelsens minnesdag och det är därför jag nu slutligen skriver om detta så svåra och viktiga ämne. Nu är tiden inne att skriva om detta…


”Arbeit macht frei” – Porten till Auschwitz I, det äldsta och första lägret i området som givit komplexet dess namn (klicka för större bild)

Jag har kommit hit tillsammans med mina arbetskamrater från Institutionen för historia och samtidsstudier vid Södertörns högskola. Det känns redan på morgonen när vi börjar bussresan från Krakow att det är en speciell dag. Vi är alla tysta och samlade inför dagens utflykt till denna plats. När vi kliver ur bussarna utanför komplexet känns det ändå bra att vara här i sällskap med mina kunniga och kloka arbetskamrater. Vi är ett gott stöd för varandra.

Det första som slår mig är hur stort detta komplex är och då tänker jag egentligen inte på själva Auschwitz, Auschwitz I det ursprungliga koncentrationslägret och administrativa centrat, utan framförallt förintelselägret Birkenau, eller Auschwitz II. Det är en obegriplig plats på så många sätt, bl a obegripligt stor. Vi har en kunnig och engagerad guide som för oss genom området och vi lyssnar omväxlande på honom och på de förinspelade bitar som vi genom hörlurarna får ta del av. Det är mycket som känns obegripligt starkt. Återkommer ständigt till det. Kontrasten mellan det vackra högsommarvädret och den fullkomliga iskylan i denna plats är också stark.

Det har tagit tid att kunna skriva om detta, nästan två och ett halvt år, för det var en mycket stark och omtumlande upplevelse. Oerhört obehaglig på många sätt. Jag hade funderingar när jag gick in i lägret om jag skulle fotografera över huvud taget? Det finns mycket inne i lägret som det skulle kännas ovärdigt att fotografera. Det måste ses och upplevas på plats. Bland de foton jag till slut tog har jag gallrat fram endast fyra som jag valt att lägga upp här i bloggen. Jag har valt att inte lägga upp någon av de drönar-översikter jag hittat över området, det får inte kännas effektsökande på något sätt, utan jag valde att bara lägga upp en kartbild över det stora komplexet. Det får räcka i det här fallet.

Vi besöker först koncentrationslägret Auschwitz I och sedan förintelselägret Auschwitz II (Birkenau). Jag upplever verkligen att guidningen är bra, saklig och professionell. Ämnet är så ofantligt svårt i sig att det känns extra viktigt att det presenteras värdigt och korrekt. Så sker verkligen.



Dubbla elstängsel inne i Auschwitz I (klicka för större bild)

Vi passerar de platser där medmänniskor förnedrats, plågats torterats, lidit, avrättats och mördats. Jag möter många ansikten som möter min blick från fotografier. Förlorade och utplånade människor. Här har två miljoner människor funnit sitt fruktansvärda slut och mördats under industriella former. Det känns bitvis obegripligt tungt. Och det är svårt att skriva om det nu för det är så hemskt. På flera av platserna känns det också helt orimligt att fotografera. Vi småpratar litet i gruppen med låga röster i vissa rum, i andra rum blir vi bara tysta och stumma. Då och då stannar jag upp och bara tänker på att fortsätta andas djupt. Några av oss gråter. Jag är en av dem. Guiden är proffsig och hanterar situationen väl.


Auschwitz II, Birkenau; den andra och mycket större delen av lägret där järnvägsvagnarna rullade in genom den beryktade portalbyggnaden jag sett i så många filmer (klicka för större bild)

På några av de värsta platserna stannar jag och blundar och andas och bara tänker att jag vill tvätta bort allt det onda. Energin är stark och i tankarna pendlar jag mellan ett raseri mot de som gjorde detta onda då och de förintelseförnekare som finns i vår värld idag och en djup sorg och tomhet inför alla de fantastiska medmänniskor som här gått förlorade… Jag försöker ta in magnituden av det som här inträffat. Det är litet som att försöka ta in insikten av att universum är oändligt och aldrig tar slut. Med andra ord omöjligt att få grepp om. Det går bara att snudda vid det då och då. Och då bränner det till. Men jag känner också en stark beslutsamhet att skriva om detta, att berätta om detta och påminna om att det hänt och att det aldrig någonsin får hända igen.


En övergiven och tom godsvagn på Birkenaus enorma perrong, i alla avseenden en ändstation för mänskligheten (klicka för större bild)

Har jag lyckats göra Auschwitz begripligt, mer begripligt? Jo, det har jag ändå. Samtidigt som det är en central känsla att detta är en helt obegriplig plats. Synerna har etsat sig fast. Jag tog inga foton på högarna med skor, drivorna med glasögon och säckarna med människohår som talade sitt tysta och fasansfulla språk. Det hade känts helt ovärdigt för mig. Det var också några saker jag såg förknippade med barn som jag inte ens vill skriva om här för det gjorde så fasansfullt ont. Jag måste nästan skrika bara jag snuddar vid tanken på det. Det får varje besökare själv möta.

Det går inte att värja sig mot dessa fasansfulla intryck. För detta är en fasansfull plats att besöka. Och en mycket viktig plats att besöka. Jag kan inte säga att jag är glad att jag besökt den. Det ordet går inte att använda i samma mening. Men när jag nu lyfter blicken från dataskärmen och tittar ut mot den strålande vackra januaridagen kan jag inte säga annat än att det är bra och viktigt att jag besökt Auschwitz – och att jag nu skrivit om det. För om detta må vi berätta!

Den 27 januari är alltså Förintelsens minnesdag och det är det av en positiv anledning, för det var den 27 januari 1945 som fångarna i Auschwitz befriades. Och kanske är det ändå en händelse som ser ut som en vackert hoppfull tanke att jag ska gå på ett barndop idag – nothing by chance…

”Munich” – om Robert Harris nya roman och ett lugubert historiskt foto

Posted in Historia, Litteratur with tags , , , , , on 25 oktober, 2017 by japetus

”The silence was palpable, as if nobody wished to be there, like guests at an arranged wedding. The moment the photo was taken the group broke up .” 

Det är verkligen ett märkligt olustigt foto av ett märkligt obekvämt gäng. Ett lugubert foto, för att citera Sjöwall/Wahlöös Gunvald Larsson. Bilden formligen dryper av olust och det är riktigt komiskt hur väl det syns.

Chamberlain till vänster i kritstrecksrandigt med klockkedja och gammaldags hög ståkrage som en vaxdocka från ett viktorianskt museum. Bredvid honom står Daladier, även han i kritstrecksrandigt, och ser sorgsen ut med sin dåliga hållning, kalaskula och flackande blick. Hitler, mitt i bilden, känslolöst stirrande med död blick och händerna knäppta över skrevet. Mussolini står grubblande med sitt stora köttiga ansikte och flackande blick. Längst ut till höger står italienske utrikesministern Ciano, Mussolinis fåfänge svärson, som lyckats tränga sig med i fotot bland statscheferna, där han inte hör hemma.


München 1938, ett lugubert gäng som inte trivs tillsammans: Chamberlain, Daladier, Hitler, Mussolini och Ciano (klicka för större bild)

Om det inte vore för att toppmötet i München i september 1938 och allt som förknippas med det och den katastrof som skulle komma är så fullständigt genomtragiskt skulle detta, för den nutida betraktaren, verkligen varit en mycket komisk bild. Och att jag skriver om detta beror på att jag läst en ny bok av min engelske favoritförfattare Robert Harris som sent i september gav ut ännu en historisk thriller: ”Munich” som handlar just om toppmötet där och då.


Berättelsen handlar om två vänner, en tysk och en engelsman, som pluggat tillsammans i Oxford tidigare och nu får en möjlighet att tillsammans påverka toppmötet. Tysken Hartmann jobbar som tolk för utrikesministeriet och engelsmannen Legat är sakkunnig och sekreterare åt Chamberlain. Hartmann är knuten till den tyska motståndsrörelse som redan före kriget oroades av Hitlers aggressiva utrikespolitik och han får i samband med toppmötet i München en möjlighet att försöka smuggla graverande information i form av Hitlers krigsplanering till sin gamle vän Legat. Allt för att få engelsmännen att förstå att Hitler inte alls är intresserad av fred, tvärtom. Men det är naturligtvis livsfarligt för Hartmann att ägna sig åt detta. Boken blir oerhört spännande ju längre in i den läsaren kommer.

Som vanligt när det gäller Harris är berättelsen mycket initierad och inget annat är att förvänta sig av Harris som är mycket väl inläst på Tredje Rikets historia och det aktuella persongalleriet. Han är väldigt duktig på att återskapa tidstypiska atmosfärer och få läsaren att verkligen känna att han/hon är där. Harris är också en suverän människoskildrare. Boken ger många intressanta porträtt av de historiska personer som medverkar och jag tänker då särskilt på Hitler och Chamberlain som porträtteras realistiskt och trovärdigt. Det är riktigt fascinerande.

Vad han också på ett lovvärt sätt vill göra med sin berättelse är att ge den utskällde Chamberlain bättre förståelse för sina beslut och sitta agerande i denna avgörande historiska skeende. Chamberlain som fått ge den bespottade eftergiftspolitiken ett ansikte, appeasement. Harris placerar in Chamberlain i sitt historiska sammanhang som ledare för en nation som inte är psykologiskt redo för krig och som till varje pris vill undvika ett nytt världskrig som han förstår kommer att bli ännu värre än det förra. För Chamberlain är minnet av Första Världskrigets vansinniga meningslöshet väldigt tydlig och levande. Det får inte hända igen! Chamberlain visste också att England inte var redo för krig i september 1938, bl a var engelska flygvapnet RAF långt ifrån redo. Det gällde också att köpa tid, och det gjorde Chamberlain.

Och vi förstår att Chamberlain naturligtvis inte var så fullkomligt naiv att han bergfast och fullt ut trodde på Hitlers ord om varaktig fred mellan England och Tyskland. Men Chamberlains tanke var att åtminstone så snart som möjligt avslöja Hitler, få honom att bekänna färg. Då Hitler och Chamberlain gemensamt undertecknat den överenskommelse, viljeyttring om fred och dialog som Chamberlain sen viftade med vid sin hemkomst till England, så var Chamberlain nöjd med att på detta sätt ha bundit Hitler vid dessa ord och satt sanningsljuset på honom. Nu skulle det bli väldigt tydligt om Hitler var att lita på och Hitler skulle förlora hela sitt internationella anseende om han bröt denna överenskommelse. Ett rationellt tänkande av gentlemannen Chamberlain – utifrån det han visste då.

Chamberlain var måhända naiv i sin tro att detta skulle påverka Hitler, risken att förlora sitt internationella anseende. Men det är lätt för oss med facit på hand att döma honom. Vi vet så väldigt mycket nu som han inte ens kunde föreställa sig. Det var svårt för Chamberlain att föreställa sig vilken typ av människa han faktiskt hade att göra med. Det var svårt för världen. Det gick inte att föreställa sig vilka fasor som doldes bakom Hitlers fasad. Det var för ohyggligt för att ta till sig. För det är ju så som den engelske historikern F W Maitland en gång sa:

”We should always be aware that what now lies in the past once lay in the future…”


Arthur Neville Chamberlain (1869-1940) – en missförstådd och lätt förlöjligad man med de bäst intentioner som i Robert Harris nya bok får viss upprättelse och större utrymme för förståelse


”Peace for our time…”
 Det historiska ögonblicket med den fladdrande papperslappen i vinden den 30 september 1938 på Hestons flygplats utanför London som Chamberlain blivit mest ihågkommen för.

Men det var inte just då på flygplatsen han yttrade de berömda orden om fred i vår tid, utan de kom i ett radiotal från 10 Downing Street senare samma dag. Det här är vad han verkligen säger ögonblicken efter att han kliver ur Lockheed Super Electran till folkmassans entusiastiska hurrarop. Som Harris noterar i boken är Chamberlain litet fåfäng här när han ska läsa upp överenskommelsen med Hitler; han vill inte sätta på sig läsglasögonen, utan får istället sträcka ut armarna maximalt…:

Och ett hopp tillbaka någon vecka med klipp från Chamberlains första samtal med Hitler, då han den 18 september tog sig hela vägen upp till Berchtesgaden i de bajerska alperna. Bitvis strålande kvalitet på journalfilmen och det är rörande att höra den gamle gentlemannen Chamberlain godmodigt humoristiskt berätta om sitt möte med ”Herr Hitler”.

 

 

Sexdagarskriget 5 juni 1967 – och världens mest olösbara problem

Posted in Historia, Personlig kommentar with tags , , , , on 5 juni, 2017 by japetus

Det var kl 07.45 på morgonen den 5 juni 1967 som attacken kom. Israel hotades av förintelse av sina grannländer och det tredje arab-israeliska kriget hade börjat. Fler krig i den serien skulle följa. Men det här var kriget som för 50 år sedan idag etablerade mycket av de grundproblem i regionen som är olösta och till synes olösliga än idag – ”Världens mest olösbara problem”, som Donald Trump helt nyligen självsäkert kommenterade: ”Middle East peace is not as difficult as people have thought…”

Well, well… Positivt självförtroende är förstås i sig en underbar egenskap. Och detta är ett gammalt problem. Ett mycket gammalt problem. Jag undrar om Donald Trump egentligen är så insatt i frågan? Kanske kan man säga att roten till det onda kom sig av händelser som utspelade sig för ca 2000 år sedan i Jerusalem? Eller så nöjer man sig med 70 år.

För 1948, hade Israel i det första arab-israeliska anfallits av fem arabländers arméer som till varje pris ville förhindra bildandet av den israelisk/judiska staten. Men den unga nationen hade överraskande nog slagit tillbaka de anfallande arméerna och mot alla odds överlevt. De var också starkt historiskt motiverade att överleva. 2000 år av exil, förtryck, förföljelser, övergrepp, hat, världens äldsta rasism/antisemitismen, misshandel och mord och till slut systematisk nazistisk utrotning hade givit dem oöverträffad motivation.


Efter Jerusalems förstörelse 70 e Kr förs den Sjuarmade ljusstaken i Titus triumftåg genom Roms gator – vart förbundsarken tog vägen vet alla vi som sett Indiana Jones III

1948 hade det judiska folket äntligen fått tillbaka sitt hemland. Diasporan var över, men inte hotet mot den unga staten Israels invånare. Det heliga landet hade under judarnas frånvaro blivit ett heligt land även för andra kulturer, för muslimer. De hade också ett intresse av att få leva där. Men förhandling var inte en option för dem 1948 och 1967. Arabländerna hade det uttryckliga och oförsonliga målet att förinta staten Israel. Förintelse, igen.

1967 hade trycket åter ökat till strax under kokpunkten. Nu hade Israel tre fronter och tre fiender som hotade vid varsin front:
Egypten – Sinaiöknen
Jordanien – Västbanken
Syrien – Golanhöjderna

Jag kan inte låta bli att tänka på Sveriges läge år 1700 då tre grannländer slutit ett anfallsförbund för att krossa Sverige. Att Sverige klarade detta berodde på samma grundförutsättningar som Israel skulle komma att visa. Kraftsamling, snabbhet och taktiskt professionell överlägsenhet och militär kompetens.

I maj 1967 hade Egyptens president Nasser (bla beroende på felaktig information från Sovjet om förestående israeliskt anfall) invaderat Sinaiöknen och drivit ut FN-styrkorna, som inte gjorde något motstånd. Han hade också spärrat Tiransundet vid Röda havet, vilket allvarligt hotade Israels försörjning. Över hela arabvärlden företogs massiva demonstrationer med krav på krig och Israels utplåning. I ett tal inför trupperna i Sinai förklarade den egyptiske överbefälhavaren Abdul Hakim Amer att hans land var redo för krig. Trycket var nu, som sagt, just under kokpunkten.

Israels försvarsledning med den ikoniske försvarsministern Moshe Dayan hade analyserat situationen och det var helt tydligt för dem att Israel aldrig skulle kunna överleva ett simultant krig med sina grannar. Det hade man inte resurser för. Och landet var bara 15-20 km brett på smalaste ställe, getingmidjan, så det fanns inget strategiskt djup. Israel skulle vara förlorat om man satt stilla och inväntade grannländernas anfall. Här behövdes en proaktiv strategi för nationens överlevnad.


Moshe Dayan (1915-1981), Israels legendariske försvarsminister vid tiden för Sexdagarskriget, här på omslaget av Newsweek, juni 1967  (klicka för större bild) Dayan förlorade sitt vänstra öga i en räd mot de tyskallierade Vichy-fransmännen i Palestina undra andra världskriget, juni 1941.

Israels överlevnadsstrategi gick nu ut på att istället slå till först och det var just vad man gjorde på morgonen den 5 juni 1967. Det israeliska flygvapnet hade övat länge inför dessa uppdrag, Operation Fokus, ”Moked” på hebreiska. De hade drillat så hårt att de nu kunde flyga fem uppdrag per dag istället för de två uppdrag per dag som tidigare ansetts möjligt. De visste exakt vilka flygbaser de skulle anfalla. Det visste också att tidpunkten 07.45 var den optimala för att slå till när egyptiernas beredskap skulle vara som sämst, responstiden som längst. De israeliska franskbyggda Mirage-planen kom in på 15-20 m höjd över Medelhavet och Sinaiöknen, så de syntes inte på radar. Större delen av det egyptiska flygvapnet slogs ut på marken, liksom flygfältens startbanor. Ett liknande öde drabbade även Syrien och Jordanien. Tack vare detta hade Israel luftherravälde under hela krigsförloppet.


Israeliska Mirage III över Sinaihalvön den 5 juni 1967

Senare samma dag den 5 juni gick tre israeliska pansardivisioner till anfall på tre täter mot sju egyptiska divisioner i Sinaiöknen. Israelerna gick bl a genom Gazaremsan och fortsatte sedan in i Sinaiöknen. Söder om detta väntade huvudanfall längs kusten gjordes också överraskande anfall genom öknen på vägar där stridsvagnar inte förväntades kunna ta sig fram. Israelerna som anföll längs kusten gick fram med högsta fart då överraskning var ett måste för att kunna bryta igenom. Att anfalla i numerärt underläge ska inte vara möjligt. Men efter hårda strider bröt de numerärt underlägsna israeliska pansardivisionerna – under ledning av generalerna Israel Tal, Ariel Sharon och Avraham Yoffe – igenom de egyptiska linjerna. De israeliska stridsvagnarna var även delvis mindre moderna än de nya sovjetiska T-55 och T-54 tanks som Egypten förde i fält. De israeliska Sherman-tanksen härrörde från Andra världskriget

På morgonen den 6 juni gav egyptiska överbefälhavaren Amer order om allmän reträtt i Sinai. Ett av de sämsta besluten i militärhistorien. Egypten hade förberett ett djupförsvar i öknen och kunde med bättre ledning och utbildning ha haft möjligheter att stoppa de israeliska anfallet. Men reträtten övergick nu istället i panik och vild flykt med fruktansvärda förluster, främst i Mitlapasset, som följd. Efter fyra dygn nådde de israeliska stridsvagnarna fram till Nilen och hotade nu Egypten. Hela Sinaihalvön var i Israels händer.


Israeliska M51 (Super)Sherman stridsvagnar avancerar genom Sinaiöknen på väg mot Nilen

Dokumentära klipp om israeliska flygvapnet under Sexdagarskriget

Längre norrut hade Jordanskt artilleri beskjutit Israeliskt territorium, men även här gick Israels armé till angrepp. Inom två dygn hade man tagit Västbanken och nått fram till Jordanfloden, som inte bara hade stor symbolisk betydelse för Israel utan rent praktiskt även för vattenförsörjningen. Allra mest symboliskt var när general Mordechai ”Motta” Gurs fallskärmsjägare intog Jerusalems gamla stad och nådde fram till Tempelberget och Klagomuren. Det israeliska folket fick höra meddelandet på hebreiska : הר הבית בידינו‎‎. ”The Temple Mount is in our hands!”

Mordechai Gurs meddelande var oerhört känslosamt för det innebar att Israel efter 2000 år tagit tillbaka det man uppfattade som sin huvudstad och sin allra heligaste plats – Klagomuren som är det sista som återstår av Salomos tempel som romarna stormade och förstörde år 70 e Kr. Tio år senare var det också Gur som planlade och ledde Entebbe-räden då israeliska fallskärmsjägare flögs in för att rädda den civila gisslan som Ugandas diktator Idi Amin hotade att avrätta.


En av de mest berömda bilderna från Sexdagarskriget – israeliska fallskärmsjägare vid Klagomuren i Jerusalem, juni 1967

Upptagning från den dramatiska radioutsändningen då Klagomuren återtogs av israelerna

Längst i norr utkämpades de hårdaste striderna  i den kuperade terrängen på de strategiskt viktiga Golanhöjderna. Härifrån hade Syrien kunnat beskjuta norra Israel och därför var det av största vikt för Israel att kontrollera detta område. Israeliskt infanteri stormade berget och efter hårda strider drog sig de syriska styrkorna österut på morgonen den 10 juni. Efter att Golan var i Israels händer godtog även de FN:s krav på eldupphör den 10 juni klockan 16:30. Den förlorande sidan i kriget hade förstås snabbt godkänt FN:s krav för att stoppa israelerna när de inte själva lyckats med sitt anfall och sedan inte heller med sitt försvar.

Sexdagarskriget kom att påverka regionen oerhört starkt. Det var en mycket stor och helt avgörande seger för Israel. Hade Israel förlorat detta krig hade man inte överlevt som nation. Israel framstod nu istället som en lokal stormakt och dess självförtroende steg i denna strid som kom att uppfattas som David mot Goliat, åtminstone av israelerna själva. Liknelsen har sina poänger, men är inte riktigt rättvis mot arabländerna vars arméer må ha varit numerärt överlägsna men illa ledda och dåligt utbildade. Raka motsatsen till de israeliska motståndarna. Israel tog Sinaihalvön, Gazaremsan, Västbanken och Golanhöjderna, vilket innebar att en miljon araber hamnade under Israels kontroll. Kriget innebar också en ny flyktingvåg från Västbanken till Jordanien. Senare har Israel annekterat den östra delen av Jerusalem. Israels ockupation av Västbanken och annektering av Östra Jerusalem samt uppförda bosättningar på ockuperat område är fortfarande 50 år senare ett av de största hindren för fred.

Den israeliska erövringen av östra Jerusalem innebar att flera för judendomen heliga platser blev tillgängliga för judar, däribland Klagomuren. I fredsförslag som förespråkar en återgång till det läge som rådde före detta krig, brukar gränserna före kriget kallas 1967 års gränser.

Vi får se vad Donald Trumps självsäkra utspel om fred i Mellanöstern är värda?


Kartan ovan visar Israels enorma terrängvinster efter Sexdagarskriget. Sinaiökningen släppte man dock vid fredsöverenskommelsen i Camp David 1977

Nedan en utmärkt dokumentär om detta historiska skede