Archive for the Historia Category

Sexdagarskriget 5 juni 1967 – och världens mest olösbara problem

Posted in Historia, Personlig kommentar with tags , , , , on 5 juni, 2017 by japetus

Det var kl 07.45 på morgonen den 5 juni 1967 som attacken kom. Israel hotades av förintelse av sina grannländer och det tredje arab-israeliska kriget hade börjat. Fler krig i den serien skulle följa. Men det här var kriget som för 50 år sedan idag etablerade mycket av de grundproblem i regionen som är olösta och till synes olösliga än idag – ”Världens mest olösbara problem”, som Donald Trump helt nyligen självsäkert kommenterade: ”Middle East peace is not as difficult as people have thought…”

Well, well… Positivt självförtroende är förstås i sig en underbar egenskap. Och detta är ett gammalt problem. Ett mycket gammalt problem. Jag undrar om Donald Trump egentligen är så insatt i frågan? Kanske kan man säga att roten till det onda kom sig av händelser som utspelade sig för ca 2000 år sedan i Jerusalem? Eller så nöjer man sig med 70 år.

För 1948, hade Israel i det första arab-israeliska anfallits av fem arabländers arméer som till varje pris ville förhindra bildandet av den israelisk/judiska staten. Men den unga nationen hade överraskande nog slagit tillbaka de anfallande arméerna och mot alla odds överlevt. De var också starkt historiskt motiverade att överleva. 2000 år av exil, förtryck, förföljelser, övergrepp, hat, världens äldsta rasism/antisemitismen, misshandel och mord och till slut systematisk nazistisk utrotning hade givit dem oöverträffad motivation.


Efter Jerusalems förstörelse 70 e Kr förs den Sjuarmade ljusstaken i Titus triumftåg genom Roms gator – vart förbundsarken tog vägen vet alla vi som sett Indiana Jones III

1948 hade det judiska folket äntligen fått tillbaka sitt hemland. Diasporan var över, men inte hotet mot den unga staten Israels invånare. Det heliga landet hade under judarnas frånvaro blivit ett heligt land även för andra kulturer, för muslimer. De hade också ett intresse av att få leva där. Men förhandling var inte en option för dem 1948 och 1967. Arabländerna hade det uttryckliga och oförsonliga målet att förinta staten Israel. Förintelse, igen.

1967 hade trycket åter ökat till strax under kokpunkten. Nu hade Israel tre fronter och tre fiender som hotade vid varsin front:
Egypten – Sinaiöknen
Jordanien – Västbanken
Syrien – Golanhöjderna

Jag kan inte låta bli att tänka på Sveriges läge år 1700 då tre grannländer slutit ett anfallsförbund för att krossa Sverige. Att Sverige klarade detta berodde på samma grundförutsättningar som Israel skulle komma att visa. Kraftsamling, snabbhet och taktiskt professionell överlägsenhet och militär kompetens.

I maj 1967 hade Egyptens president Nasser (bla beroende på felaktig information från Sovjet om förestående israeliskt anfall) invaderat Sinaiöknen och drivit ut FN-styrkorna, som inte gjorde något motstånd. Han hade också spärrat Tiransundet vid Röda havet, vilket allvarligt hotade Israels försörjning. Över hela arabvärlden företogs massiva demonstrationer med krav på krig och Israels utplåning. I ett tal inför trupperna i Sinai förklarade den egyptiske överbefälhavaren Abdul Hakim Amer att hans land var redo för krig. Trycket var nu, som sagt, just under kokpunkten.

Israels försvarsledning med den ikoniske försvarsministern Moshe Dayan hade analyserat situationen och det var helt tydligt för dem att Israel aldrig skulle kunna överleva ett simultant krig med sina grannar. Det hade man inte resurser för. Och landet var bara 15-20 km brett på smalaste ställe, getingmidjan, så det fanns inget strategiskt djup. Israel skulle vara förlorat om man satt stilla och inväntade grannländernas anfall. Här behövdes en proaktiv strategi för nationens överlevnad.


Moshe Dayan (1915-1981), Israels legendariske försvarsminister vid tiden för Sexdagarskriget, här på omslaget av Newsweek, juni 1967  (klicka för större bild) Dayan förlorade sitt vänstra öga i en räd mot de tyskallierade Vichy-fransmännen i Palestina undra andra världskriget, juni 1941.

Israels överlevnadsstrategi gick nu ut på att istället slå till först och det var just vad man gjorde på morgonen den 5 juni 1967. Det israeliska flygvapnet hade övat länge inför dessa uppdrag, Operation Fokus, ”Moked” på hebreiska. De hade drillat så hårt att de nu kunde flyga fem uppdrag per dag istället för de två uppdrag per dag som tidigare ansetts möjligt. De visste exakt vilka flygbaser de skulle anfalla. Det visste också att tidpunkten 07.45 var den optimala för att slå till när egyptiernas beredskap skulle vara som sämst, responstiden som längst. De israeliska franskbyggda Mirage-planen kom in på 15-20 m höjd över Medelhavet och Sinaiöknen, så de syntes inte på radar. Större delen av det egyptiska flygvapnet slogs ut på marken, liksom flygfältens startbanor. Ett liknande öde drabbade även Syrien och Jordanien. Tack vare detta hade Israel luftherravälde under hela krigsförloppet.


Israeliska Mirage III över Sinaihalvön den 5 juni 1967

Senare samma dag den 5 juni gick tre israeliska pansardivisioner till anfall på tre täter mot sju egyptiska divisioner i Sinaiöknen. Israelerna gick bl a genom Gazaremsan och fortsatte sedan in i Sinaiöknen. Söder om detta väntade huvudanfall längs kusten gjordes också överraskande anfall genom öknen på vägar där stridsvagnar inte förväntades kunna ta sig fram. Israelerna som anföll längs kusten gick fram med högsta fart då överraskning var ett måste för att kunna bryta igenom. Att anfalla i numerärt underläge ska inte vara möjligt. Men efter hårda strider bröt de numerärt underlägsna israeliska pansardivisionerna – under ledning av generalerna Israel Tal, Ariel Sharon och Avraham Yoffe – igenom de egyptiska linjerna. De israeliska stridsvagnarna var även delvis mindre moderna än de nya sovjetiska T-55 och T-54 tanks som Egypten förde i fält. De israeliska Sherman-tanksen härrörde från Andra världskriget

På morgonen den 6 juni gav egyptiska överbefälhavaren Amer order om allmän reträtt i Sinai. Ett av de sämsta besluten i militärhistorien. Egypten hade förberett ett djupförsvar i öknen och kunde med bättre ledning och utbildning ha haft möjligheter att stoppa de israeliska anfallet. Men reträtten övergick nu istället i panik och vild flykt med fruktansvärda förluster, främst i Mitlapasset, som följd. Efter fyra dygn nådde de israeliska stridsvagnarna fram till Nilen och hotade nu Egypten. Hela Sinaihalvön var i Israels händer.


Israeliska M51 (Super)Sherman stridsvagnar avancerar genom Sinaiöknen på väg mot Nilen

Dokumentära klipp om israeliska flygvapnet under Sexdagarskriget

Längre norrut hade Jordanskt artilleri beskjutit Israeliskt territorium, men även här gick Israels armé till angrepp. Inom två dygn hade man tagit Västbanken och nått fram till Jordanfloden, som inte bara hade stor symbolisk betydelse för Israel utan rent praktiskt även för vattenförsörjningen. Allra mest symboliskt var när general Mordechai ”Motta” Gurs fallskärmsjägare intog Jerusalems gamla stad och nådde fram till Tempelberget och Klagomuren. Det israeliska folket fick höra meddelandet på hebreiska : הר הבית בידינו‎‎. ”The Temple Mount is in our hands!”

Mordechai Gurs meddelande var oerhört känslosamt för det innebar att Israel efter 2000 år tagit tillbaka det man uppfattade som sin huvudstad och sin allra heligaste plats – Klagomuren som är det sista som återstår av Salomos tempel som romarna stormade och förstörde år 70 e Kr. Tio år senare var det också Gur som planlade och ledde Entebbe-räden då israeliska fallskärmsjägare flögs in för att rädda den civila gisslan som Ugandas diktator Idi Amin hotade att avrätta.


En av de mest berömda bilderna från Sexdagarskriget – israeliska fallskärmsjägare vid Klagomuren i Jerusalem, juni 1967

Upptagning från den dramatiska radioutsändningen då Klagomuren återtogs av israelerna

Längst i norr utkämpades de hårdaste striderna  i den kuperade terrängen på de strategiskt viktiga Golanhöjderna. Härifrån hade Syrien kunnat beskjuta norra Israel och därför var det av största vikt för Israel att kontrollera detta område. Israeliskt infanteri stormade berget och efter hårda strider drog sig de syriska styrkorna österut på morgonen den 10 juni. Efter att Golan var i Israels händer godtog även de FN:s krav på eldupphör den 10 juni klockan 16:30. Den förlorande sidan i kriget hade förstås snabbt godkänt FN:s krav för att stoppa israelerna när de inte själva lyckats med sitt anfall och sedan inte heller med sitt försvar.

Sexdagarskriget kom att påverka regionen oerhört starkt. Det var en mycket stor och helt avgörande seger för Israel. Hade Israel förlorat detta krig hade man inte överlevt som nation. Israel framstod nu istället som en lokal stormakt och dess självförtroende steg i denna strid som kom att uppfattas som David mot Goliat, åtminstone av israelerna själva. Liknelsen har sina poänger, men är inte riktigt rättvis mot arabländerna vars arméer må ha varit numerärt överlägsna men illa ledda och dåligt utbildade. Raka motsatsen till de israeliska motståndarna. Israel tog Sinaihalvön, Gazaremsan, Västbanken och Golanhöjderna, vilket innebar att en miljon araber hamnade under Israels kontroll. Kriget innebar också en ny flyktingvåg från Västbanken till Jordanien. Senare har Israel annekterat den östra delen av Jerusalem. Israels ockupation av Västbanken och annektering av Östra Jerusalem samt uppförda bosättningar på ockuperat område är fortfarande 50 år senare ett av de största hindren för fred.

Den israeliska erövringen av östra Jerusalem innebar att flera för judendomen heliga platser blev tillgängliga för judar, däribland Klagomuren. I fredsförslag som förespråkar en återgång till det läge som rådde före detta krig, brukar gränserna före kriget kallas 1967 års gränser.

Vi får se vad Donald Trumps självsäkra utspel om fred i Mellanöstern är värda?


Kartan ovan visar Israels enorma terrängvinster efter Sexdagarskriget. Sinaiökningen släppte man dock vid fredsöverenskommelsen i Camp David 1977

Nedan en utmärkt dokumentär om detta historiska skede

 

Ett minnesvärt besök i Storkyrkan

Posted in Historia with tags on 30 augusti, 2016 by japetus

I måndags denna vecka, den 29 augusti fick jag chansen till ett extraordinärt guidat besök i Storkyrkan i Gamla Stan. Det var ett unikt tillfälle att se många vanligtvis stängda rum och prång i denna mycket anrika kyrka.

Vi fick lära oss att den första kyrkan på samma plats kallades ”bykyrkan” och kom till i skarven mellan 1100- och 1200-tal, men att det som var början till den många gånger tillbyggda Storkyrkan var klart 1306. Kyrkan är alltså mer än 700 år gammal.

Vi fick förstås se Vädersolstavlan från 1535, den stora sjuarmade ljusstaken med koppling till Håtunaleken och Nyköpings gästabud samt det magnifika altaret i silver och svart ebenholts som tillverkades i Hamburg och testamenterades till kyrkan av riksrådet och diplomaten Johan Adler Salvius 1652.

Altartavlan
En del ur den magnifika altartavlan i silver och svart ebenholts

Men det var när klättringen upp mot vinden och tornet började som äventyret tog sin egentliga början…

Tegeltrappan
Den murade trappan från 1400-talet som leder upp den första etappen till kyrkovinden

Vi klättrade runt på storkyrkans vind över diverse mer eller mindre knakiga träbryggor och skakiga trätrappor. Mycket stämningsfullt, men också litet smått olustigt för mig. När vi sedan klättrade vidare upp i storkyrkans torn blev det gradvis allt obehagligare för de höjdrädda i gruppen; jag var en av dem. Gamla trätrappor ledde allt högre och högre upp. Trångt var det och till slut liknade det mest stegar där man kunde titta ned mellan stegen och verkligen se hur högt det var.

Kyrkans vind
Kyrkans vind med sina träbryggor över de ”gråa kullar” som är Storkyrkans valv sedda ovanifrån

Trappor storkyrkan
Allt smalare och smalare trätrappor som till slut liknade stegar förde vidare mot tornets topp

Vi var 25 personer i gruppen och jag gick sist av dem som bestämt sig för att ta sig upp mot de högsta tinnarna. Det kändes för jobbigt när det blev trångt och jag hade folk både bakom och framför mig, så sista platsen passade mig bättre. Det var många rum och våningar som passerades, steg för steg, på vägen upp. Många berättelser och anekdoter fick vi med oss på vägen upp. Det var alldeles väldigt stämningsfullt.

Men jag kom ändå inte allra längst upp. Jag får erkänna att jag stannade två trappor under toppen. Det blåste och regnade och jag kände att jag inte ville pressa mig vidare, inte ikväll i alla fall. Så utsiktsfotona ni ser här nedan är det alltså inte jag, utan vänner till mig som tagit. Utsikten är magnifik och jag ser fram mot att komma igen!

Tyska kyrkan
Utsikt mot Tyska kyrkan och i bakgrunden Slussen och Södermalm

Mot Slottet
Utsikt mot Kungliga Slottet och Norrmalm

Mot Stadshuset
Utsikt mot Stadshuset och Kungsholmen

Skagerrackslaget 1916 – hundra år sedan

Posted in Historia with tags , , on 1 juni, 2016 by japetus

Tillbaka i ett utkast till en blogg om en avgörande händelse i Första Världskriget. För idag på morgonen, den 1 juni, för hundra år sedan var det avgjort, första världskrigets största sjöslag. Båda sidor hävdade att de vunnit och hade båda visst fog för påståendet.

I Skagerackslaget utanför Jyllands västkust möttes 250 brittiska och tyska fartyg i vad som blev historiens största sjöslag som utkämpats på en plats. 64 slagskepp och slagkryssare innebar en koncentration av eldrörs-eldkraft som aldrig överträffats. Slaget innehåller samtidigt ett antal paradoxer som, som att den ena kombattanten egentligen inte hade något att vinna på det ur strategisk synvinkel och att den andra av dem länge talade om sin stora seger, som emellertid bara gjort läget i stort ännu ofördelaktigare för honom!

Det har alltså ofta kallats världshistoriens största sjöslag, men var egentligen inte det. Leyte 1944 var större i antal besättningsmän och totalt tonnage, men utkämpades samtidigt på flera parallella stridsplatser utan direktkontakt. Det var också mer av ett hangarfartygsslag. Den fartygstyp som dikterade villkoren i det andra världskriget och kom att börja göra de gamla slagskeppen omoderna.

Skagerackslaget i maj-juni 1916 var alltså historiens största drabbning där vapnen var fartygsartilleri och torpeder.

Battle-of-Jutland-1916-6

Britternas plan var att hindra tyska flottan att komma ut på världshaven, tyskarnas var att försöka komma i strid med britterna för att få ett avgörande. Britterna insåg tidigt under kriget att om deras flotta fick stora förluster kunde det leda i sin tur till att britterna förlorade kriget.  Därför försökte britterna blockera tyskarnas flotta. Tyskland skulle besegras på fastlandet. Flottan skulle se till att tyskarnas handel med neutrala stater skulle drabbas. Tyskarna insåg att om deras flotta stängdes in i Östersjön skulle Tyskland och de andra inom centralmakterna riskera att inringas och tvåfrontskriget skulle bli svårt att vinna. Helt korrekt analys, för just tvåfrontskriget ledde till att ententen vann.

I slutet av maj 1916 fick britterna uppgifter om att tyskarna försökte sig på att ge sig ut i Nordsjön. Den brittiska flottan lämnade sina hamnar och gav sig ut för att möta hotet. Tyskarnas plan var att sända ut en mindre styrka som britterna skulle anfalla med som sedan skulle locka dem in i ett bakhåll där hela tyska flottan väntade på dem.

I sjökrigshistoriens mest dramatiska artilleriduell besegrade den skenbart underlägsna tyska slagkryssareskadern sin brittiska motsvarighet och sänkte två av dess stora fartyg i dånande explosioner, flammor och rök. För den segervana brittiska flottan, som i mer än ett sekel hade levt ”i Trafalgars långa, lugna lä” var chocken närmast ofattbar.

 

Om Churchill och järnridån – talet i Fulton, Missouri mars 1946

Posted in Historia with tags , , , on 6 mars, 2016 by japetus

Mars 1946. Världshistoriens största konflikt, Andra världskriget, är avgjort och vunnet av de allierade sedan knappt ett år. Tredje Riket är besegrat, Hitlerväldet krossat, men krigets store moraliske segrare, Winston Churchill, har förlorat det första efterkrigsvalet och i enlighet med demokratins spelregler återgått till sin mer blygsamma fredstida roll som parti- och oppositionsledare.

Likaså är den andre store allierade krigstida ledaren, USAs president Franklin D Roosevelt borta från makten sedan snart ett år. Av andra skäl. Han hade avlidit i april 1945, sedan länge försvagad av sjukdom, vilket var ett av skälen till att den tredje stora allierade nationen och dess ledare, Sovjetunionens Josef Stalin i så stor utsträckning kunde få sin vilja igenom i krigets slutskede. Roosevelt litade på Stalin, något som skulle visa sig vara ett misstag. Ett misstag av tragiskt stora dimensioner.

En som inte litade på den totalitäre sovjetiske diktatorn var Winston Churchill. Tidigare än de allra flesta andra av världens makthavare läste han den sovjetiska agendan och anade vad som var på gång. Att en ny världsordning hade uppstått efter krigsslutet och att världspolitiken var på väg in i en ny era, med nya skiljelinjer. Det hade då för 70 år sedan, i mars 1946, inte blivit tydligt för allmänheten i västvärlden att den stora krigstida alliansen var på väg att rämna och ersättas av en ny konflikt – det kalla kriget. Ett kallt krig vars skiljelinje och brännpunkt skulle komma att bli Järnridån.

Men Churchill hade sett detta nya skede komma och ville göra västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet medvetna om den nya situationen. Därför höll han ett av sina mest berömda tal den 5 mars 1946 på Wetminster College i Fulton, Missouri. Churchill underströk inledningsvis i sitt tal att han besökte Fulton som privatperson utan officiella uppdrag: ”I speak only for myself”. Men hans mottagande var storslaget och han betraktades fortfarande som den store statsman han var. Världen lyssnade på honom.

Och i sitt tal på universitetet målade den förre brittiske premiärministern upp bilden av ett hotfullt och expansionistiskt Sovjet­unionen som förtrycker sitt eget folk. Fruktan och rädsla råder i öst. Churchill varnade för Stalin och betonade vikten av att säkra trygghet, välfärd, frihet och framsteg i alla länder. Och han yttrade sedan de berömda orden: ”From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic, an iron curtain has descended across the Continent” (”Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkts tvärs över kontinenten”).

Den slagkraftiga metaforen om järnridån var ett effektivt bildspråk som alla kunde förstå. Nu hade Europa delats i två hälfter och en ny era hade börjat.

Churchill Fulton Missouri
Winston Churchill håller sitt berömda tal på Westminster College i Fulton, Missouri, 5 mars 1946

Begreppet järnridå var inte nytt. Det var inte ett ord som Churchill uppfunnit. Även om han inte var metaforens upphovsman och skapare använde han den vid rätt tid och på rätt plats. Den fångade en kulturell och geopolitisk verklighet, som efter andra världskriget nu började få synliga konturer.

En järnridå hade redan under mellankrigstiden gått vid den sovjetiska gränsen. Ryssland hade i flera av­seenden varit främmande i det europeiska. Att det nu hade ersatts av Sovjetunionen betydde till synes inte den stora skillnaden i Paris, London och Washington. Men från 1945 och ett par år framöver flyttade Sovjetunionen fram sina positioner. En rad centraleuropeiska stater uppslukades av det sovjetiska imperiet. Därmed flyttades järnridån närmare det Västeuropas kärnland och blev mer synlig. Hotet hade nu kommit så mycket närmare.

Churchill läste skickligt av tidsandan och tajmingen för talet var perfekt. Med segern över Nazityskland blott­lades ett totalitärt systems förtryck och brutalitet. Det blev därmed lättare att få syn på totalitära system i andra förklädnader och likhetstecken mellan nazism och kommunism blev självklara för många. Bildspråket som Churchill använde för att beskriva det politiska världsläget var dessutom oerhört målande. Bilden av järnridån visade den nya konfliktens brännpunkt i den nya efterkrigstiden.

I sitt berömda tal i Fulton visade Churchill åter prov på politisk klarsynthet och sin starka förmåga att läsa situationer och inte låta sig duperas av totalitära ledares manipulationer, lögner och maktspel. Han hade varit klarsynt under 30-talet då han som oppositionspoliker motsatte sig den officiella brittiska appeasement-politiken och tidigt förstod vad Hitler vad kapabel till. Han gav åter prov på denna klarsynthet under världskrigets slutskede då Stalin med charm, list och brutal kraft verkade för att flytta fram sin diktaturs gränser så långt möjligt.

Churchill förstod att det inte var någon demokratisk framtid som väntade de nationer som ”befriats” av Stalins Röda armé. De nationer som hade hamnat bakom den järnridå som Churchill för första gången medvetandegjorde då för 70 år sedan.
Se ett klipp ur talet i filmen här nedan.

30 år efter Challenger och Jean Michel Jarres sorgligaste musikstycke

Posted in Electronica, Historia, musik with tags , , , , on 31 januari, 2016 by japetus

Vårvintern 1986 rymde några mycket starka upplevelser som stannat i minnet. Detta är en sådan som jag inte hann skriva om i veckan som gick, men som jag ändå vill uppmärksamma nu innan månaden januari är slut. Det är 30 år sen nu och det handlar om några av de starkaste bilderna från mitt 80-tal.

Den 28 januari 1986 sköts den amerikanska rymdfärjan Challenger upp för sin tionde rymdfärd. Uppdragets hade beteckningen STS-51-L, och omfattade diverse vetenskapliga experiment. Först gick allt enligt planerna, men 73,2 sekunder efter uppskjutning hände det som inte fick hända. Plötsligt, i direktsändning, kunde man se hur himlen ovanför Kennedy Space Center fylldes av ett gigantiskt vitt rökmoln.

Challenger hade förstörts i en explosionsartad brand och alla de sju astronauterna som var ombord dödades. Åtminstone några av dem överlevde branden och färjans sönderfall, men omkom när den förstärkta del av rymdfärjan, ”cockpit”, som de befann sig i störtade i havet i över 300 kilometer i timmen.

692px-STS-51-L_svg
Loggan för STS-51-L, rymdfärjan Challengers tionde uppskjutning den 28 januari 1986

Vad var det som hade hänt? Jo en ventil i den stora bränsletanken hade en packning som inte tålde kyla tillräckligt bra och den 28 januari 1986 var inte bara kall i Stockholm, utan även i Florida. Det var -3,5 grader och det är ett köldrekord som står sig än idag. Normalt januariväder är +10 grader, men nu var det minusgrader och packningen krympte vilket gjorde att heta gaser började läcka ut och kom att antändas.

challenger-booster-rocket-breach
Challenger, stickflamman från bränsletanken ca 70 sek efter start

För mig är detta ett mycket starkt minne, något som berörde mig djupt. Jag blev väldigt illa berörd. Det var speciellt två skäl som påverkade mig. För denna uppskjutning, fem år in i rymdfärjornas existens och det 25:e uppdraget totalt sett, innebar att två mycket speciella saker skulle ske ombord, utöver de vetenskapliga experimenten.

Dels var det lärarinnan Christa McAuliffe, en ”civilist” ombord, som skulle ha hållit en lektion i rymden för sina elever. Dels var det astronauten Ronald ”Ron” McNair, som också var musiker, som skulle ha uruppfört och spelat in ett stycke av Jean Michel Jarre på saxofon i viktlöst tillstånd. Jarre och McNair var vänner.

Särskilt minns jag bilderna från uppskjutningen där man fick se besättningsmedlemmarnas familjer stå och titta på uppskjutningen. Det var så förfärligt. Deras glädje som sedan snabbt förbyttes i total förvirring och sedan chock och tårar. Det där skulle inte ha filmats kan jag tycka, men jag minns att det visades på nyheterna även i Sverige. Dessa klipp ligger uppe på FB nu 30 år senare, men det är förstås inget jag vill lyfta fram här.

Challenger-olyckan fick stora konsekvenser. Medan olycksfallsutredningen pågick stoppades färjorna i två och ett halvt år. Men det kom också att innebära att hela det amerikanska rymdprogrammet kom av sig. Den sortens drömmar eller föreställningar om att det skulle finnas permanenta rymdstationer i omlopp kring Jorden eller baser på månen vid millennieskiftet dog (åtminstone temporärt) med den exploderande färjan.

challenger-explosion
Det gigantiska vita rökmolnet på himlen då Challenger faller och bryts sönder, de två extra drivraketerna fortsätter herrelösa sin färd

Det var den sortens visioner man fram till denna katastrof hade kunnat läsa om i populärvetenskapliga sammanhang. Vilka jag gjort sedan det sena 70-talet. Jag var mycket fascinerad av rymden och science fiction redan som 10-åring.

Särskilt starkt minns jag allt detta genom den ack så vackra men outsägligt sorgliga platta som Jean Michel Jarre släppte i april 1986, några månader efter katastrofen – ”Rendez-Vous”. Det sjätte och sista spåret på LPn, ”Last Rendez-Vous”, kom Jarre att döpa om till  ”Ron’s piece” till minne av sin vän. Jarre har skrivit mycket mollstämd musik, men frågan är om inte denna platta är den allra sorgligaste? Inte så konstigt heller med tanke på de händelser som påverkat honom vid dess tillkomst. Plattan kom att dediceras till de omkomna astronauternas minne.

Och jag kom att lyssna väldigt mycket på denna Jarre-platta under de händelserika och avgörande år som följde…


Jean Michel Jarre: ”Last Rendez-Vous/Ron’s piece”, med ett bildspel till minne av Ron McNair, Christa McAuliffe och de övriga fem astronauter som försvann med Challenger

 

 

 

Srebrenica juli 1995 – en obegriplig grymhet

Posted in Historia, Personlig kommentar with tags , , on 11 juli, 2015 by japetus

Folkmordet i Srebrenica ägde rum under perioden 11 till 22 juli 1995. Det är 20 år sedan nu. Jag var 27 år och minns det mycket väl. Jag har fortfarande väldigt svårt att faktiskt begripa och ta till mig att något så fasansfullt obegripligt kan ha inträffat så nyligen. Så nära. I Europa.

8 000 försvarslösa bosnienmuslimer, civila, mördades av  bosnienserbiska styrkor under befäl av general Ratko Mladic. En medeltida grymhet. Nej en stalinistisk eller nazistisk 30-40-talsgrymhet. En totalitär grymhet. En obegriplig grymhet, en samtida grymhet.

Ratko Mladic
Ratko Mladic (1942-), bosnienserbisk general, ”ondskans ansikte”, som i de Jugoslaviska krigen på 90-talet genomgående förde krig i stora numerära överlägen och inte sällan mot försvarslösa och civila, som vid Srebrenica vilket var ett regelrätt folkmord

”A damn close run thing” – Waterloo 200 år senare

Posted in Historia with tags , , , , , , on 18 juni, 2015 by japetus

Det är nån gång mellan 19.30 och 20.00 på kvällen den 18 juni 1815 det står klart att Napoleon har förlorat slaget vid Waterloo strax söder om Bryssel i Belgien. Det vägde ganska jämnt i det längsta, ”a damn close run thing”.

Det här är avgörande världshistoria så känd att alla känner till den. Alla. Ska Napoleon kunna behålla sitt grepp om den europeiska kontinenten? Ska han kunna komma tillbaka och återupprätta sin dominans efter den påtvingade exilen på Elba? För att lyckas måste han slå sina fienders härar en efter en. Hinner de allierade förenas blir oddsen omöjliga t o m för honom.

Den här dagen för 200 år sen ser det vid flera tillfällen ut som att han kanske ska lyckas slå engelsmännen och preussarna som han här anfallit. Det är fransmännen som under eftermiddagen gång på gång anfaller de allierade under befäl av hertigen av Wellington som i detta läge ännu inte fått kontakt med sina preussiska allierade. Ska de hinna fram i tid?

I slagets slutskede under den ljusa junikvällen har Napoleon kommenderat fram sin sista reserv, det kejserliga gardet som hittills aldrig förlorat en drabbning de medverkat i. Det är det bästa förband han har och de sparas alltid till sist, för det tillfälle där utgången står och väger och det behövs en tunga på vågen.

napoleon_at_waterloo
Napoleon Bonaparte vid Waterloo om aftonen (1769-1821)

Det är ca 3 000 man ur det s k Mellangardet (för gardet bestod av tre delar), chasseurs, som rycker fram över slagfältet förbi den snart världskända gården La Haye Sainte mot de allierade linjerna. De möts av kanoneld, kartescher och beskjutning, som (enligt känt mönster) inte stoppar dem. De når fram till de allierade linjerna och börjar på några punkter bryta igenom.

Men här inträffar ett av de avgörande världshistoriska ögonblicken. Och timingen är inte bra för Napoleons franska styrkor. För vid den här tiden når preussarnas huvudstyrka fram till slagfältet under befäl av den gamle marskalken von Blücher.

Dolda engelska soldater som legat ned och väntat in de franska gardessoldaterna reser sig plötsligt upp på kommando och led efter led skjuter salva på salva på nära håll mot den franska linjen. Det är en förfärlig effekt på så nära håll. Hundratals fransmän i sina ståtliga björnskinnsmössor faller för den. Gardet stoppas momentant upp och förvirring uppstår.

Det behöver inte innebära slutet, men ryktet sprider sig i de franska linjerna att gardet är stoppat och börjat dra sig tillbaka. Det är chockartade nyheter. Då bryts den franska stridsviljan och flykten från slagfältet inleds.

Napoleon lämnar gården La Belle Alliance och drar sig tillbaka mot Paris. En flykt som kommer att sluta med livstids landsförvisning till den lilla ön St Helena i Sydatlanten, där han också avlider i förtid några år senare 1821.

Wellington och Blücher möts vid Waterloo
Segrarna Blücher och Wellington skakar hand när de möts vid La Belle Alliance på kvällen efter det stora slaget. Det är här Wellington ska ha yppat ett av de klassiska citat han tillskrivs: ”A damn close run thing”.

Waterloos slagfält idag
Waterloos kulturskyddade slagfält är sig ganska likt 200 år senare. Foto: Wiktor Nummelin

Och det blir ett stort firande och högtidlighållande nu 200 år senare. Tusentals reenactors kommer till Waterloo för att spela upp slaget och så mycket som 200 000 turister beräknas också anlända. Belgien har satsat stort, 40 miljoner Euro för att rusta upp muséet o anslutning till och själva slagfältet i sig. Man räknar med att tjäna igen de satsade pengarna med råge. Slagfältsturism har blivit big business.

Det kommer också många prominenta gäster från Belgien och England. Men både Tyskland och Frankrike har nöjt sig med att sända sina Belgien-ambassadörer till spektaklet – tyskarna kanske för att det som i dag är Tyskland ännu inte existerade år 1815, och Frankrike för att  de troligen helt enkelt ogärna i onödan vill fira det så enormt välkända och omsjungna nederlaget vid Waterloo.

Belgiens jubileumsplaner har hela våren orsakat bråk mellan Bryssel och Paris. I mars fick Belgien snöpligt dra tillbaka ett förslag om att ge ut ett särskilt euromynt med Waterloo-motiv. Frankrike vägrade att låta ett sådant mynt cirkulera inom euroområdet.

Det belgiska finansdepartementet hittade ganska snart en lösning. Idag släpps ett 2,50 euro-mynt med motiv från slaget vid Waterloo. Myntet kan inte användas som pengar men förväntas bli mycket attraktivt i myntsamlarvärlden.

– Målet är inte att återuppliva gamla gräl i Europa. Men det finns inget slag i den moderna historien som är lika viktigt som Waterloo, förklarade finansminister Johan van Overtveldt på en presskonferens.

Det finns ett annat klassiskt Wellington-citat som inte bara är väldigt klokt utan dessutom mycket talande. Det ska ha sagts av Wellington när han, illa berörd, passerade genom den fruktansvärda förödelsen på slagfältet när segern var vunnen. Bättre slutord finns inte:
”Nothing except a battle lost can be half so melancholy as a battle won…”

Sällan eller aldrig har världen skådat en så storslagen film som den ryske regissören Sergej Bondarchuks ”Waterloo” från 1970. Med Christopher Plummer som Wellington och Rod Steiger som Napoleon får vi här se nyckelscenen när slaget avgörs, det som bloggen beskrivit. När gården La Haye Sainte faller i franska händer, ”give me night or give me Blücher” säger Wellington när Napoleon bedömer att slaget är vunnet och skickar fram gardet för att avgöra och bryta igenom Wellingtons center. Men då når Blücher och preussarna fram (till toner av ”Deutschland über alles” i moll…)