Archive for the Historia Category

Extrema 1793: ”Bellman noir” – det var inte bättre förr

Posted in Historia, Litteratur with tags , , , , , on 29 juli, 2018 by japetus

Den är extrem den här boken. Den väcker starka känslor. Grotesk, vidrig, fantastisk, äcklig, vedervärdig, bladvändare, skoningslös, grym, märkvärdigt välskriven, sadistisk, fascinerande, otroligt spännande, smart, märkvärdigt bra… Omdömena är många. Jag har förstått att det inte är alla som börjat läsa den som förmått läsa den till slutet.

Jag läste Niklas Natt och Dags debutroman ”1793” under min semester och sitter nu här på den sista dagen i denna historiskt varma semestermånad och ska skriva några rader om denna märkvärdiga roman. Det är klibbigt varmt idag och jag känner mig både litet trött och svettig. Ja vädret denna sommar är lika extremt som boken är extrem och den har berört mig både illa och väl.

Detta är alltså en historisk deckare som utspelar sig under år 1793. Inte ett omedelbart ”känt” år i Sveriges historia, faktiskt är det ett år som är en del av något (som nästan ingen minns idag) som kommit att kallas ”Reuterholms regim” eller ”Reuterholms diktatur”. Kungen Gustav III blev som vi vet skjuten på maskeradbalen 1792 och dör efter 10 plågsamma dygn med tilltagande infektioner. Dåtidens läkekonst kunde inte rädda honom.

Kronprinsen, den unge Gustav Adolf, är omyndig och Sverige styrs därför under perioden 1792-1796 av en förmyndare, den mördade kungens bror hertig Karl. Men hertigen är inte riktigt vuxen denna stora uppgift. Han har andra intressen, är obeslutsam på gränsen till det sjukliga och litar istället till den kapable och durkdrivne Reuterholm, friherren Gustav Adolf Reuterholm (1756-1813). Reuterholm kommer att skapa en ny diktatur efter den era, den gustavianska tid som det sägs ska ha legat ett skimmer över, dessa Gustavs dagar som nu definitivt i o m Reuterholm är slut. Mannen i fråga är i historien verkligen ihågkommen och beskriven som en intrigant och reaktionär mörkerman. Ett porträtt som dock mest tecknats av hans fiender, får jag ändå säga för balansens skull.

Och 1793 finns alltså denne Reuterholm bakom Hertig Karl som en mörk skugga, en grå eminens som fattar alla beslut, avgör alla tillsättningar, sköter utrikespolitiken, kontrollerar en växande åsiktspolis som öppnar brev och har hemliga spioner och informatörer i vart och vartannat kvarter. Gustav IIIs diktatur hade åtminstone det sympatiska draget att kungen var intresserad av och var en stor gynnare av kultur och upplysning. Detta kom nu att förändras dramatiskt. Reuterholms regim uppfattas som mycket reaktionär. Det är också en tid av stor oro och förvirring, stor förändring i världen, en politiskt kaotisk tid. Några år tider har Franska Revolutionen ägt rum och under den tid då boken utspelar sig råder det som kom att kallas ”Skräckväldet” i Frankrike och i Paris går giljotinen varm. Både kungen och drottningen avrättas 1793.

Men åter till boken 1793. Berättelsen består av fyra delar, en för varje årstid, och vi får uppleva ett  gammalt och till stora delar försvunnet Stockholm som mycket väl beskrivs. Många namn som vi inte använder längre figurerar i berättelsen och jag fick slå litet på nätet för att förstå var vi befinner oss. Jag fick då bl a lära mig att t ex Kattrumpstullen sedan länge heter Roslagstull. Det stinkande träsket Fatburen där romanens mordoffer hittas, eller snarare torson av det stympade liket, känner vi idag som Södra Stationsområdet. Redan i början av boken blir berättelsen väldigt naturalistisk. Extremt naturalistisk. Här beskrivs vidriga detaljer, stanker, lyten, snusk, spyor, avföring och allmänt elände. Författaren vägrar att vända bort blicken från smutsen, fylleriet, snusket, cynismen, fattigdomen och sjukdomarna som är allestädes närvarande i 1793-års Stockholm.

Jag har även läst om några av Jan Guillous böcker i ”Coq Rouge”-sviten denna sommar och påmints om de där ofta förekommande naturalistiska beskrivningarna av mord och detaljer kring hur dessa mord gått till. Minns att det ibland äcklade mig då när jag första gången läste dessa böcker på 90-talet. Fortfarande kan det vara vidrigt, men det är ingenting mot de ytterst detaljerade beskrivningar av allt bisarrt som figurerar i boken 1793. Som jag började, detta är en extrem bok, en extrem berättelse. Några gånger tycker jag helt enkelt att författaren blir övertydlig, att han tar det hela ett steg för långt. Det blir litet för mycket av äckel och vidrigheter och jag vill säga: ”stopp det räcker, point taken, vi fattar!”.

Jag har länge fascinerats av Bellmans Stockholm; musiken, kläderna, uttrycken, livsglädjen, intensiteten. Men att läsa denna roman ger förstås ett helt annat intryck. ”Bellman-noir” har den välfunnet kallats. Vi kan definitivt konstatera att det inte var bättre förr. Något som boken verkligen inpräntar i läsaren är vilket elände vi hade vid denna tid. Och därmed också vilken tacksamhet vi kan känna över det så oerhört mycket mer sympatiska samhälle vi har idag. Låt vara att vi verkligen har våra utmaningar i dagens Sverige, men det är naturligtvis ingenting mot det koncentrat av bisarr grymhet och fullkomligt nyckfull orättvisa som så besvärande ofta var dåtidens signum.

Trots obehaget jag nu beskrivit vill jag verkligen säga att det är en mycket välskriven bok. Historieskildringen är helt briljant och det är tydligt hur exceptionellt väl inläst författare är i dåtidens seder och bruk. Det är också en mycket spännande berättelse, bitvis en bladvändare som någon recensent uttryckt. Och de två huvudpersonerna är båda nog så intressanta och kompletterande personligheter. Ett udda och omaka par, den lungsotsplågade skarptänkte upplysningsmannen Cecil Winge och den alkoholiserade och stympade men kraftfulle krigsveteranen Mickel Cardell, som inofficiellt får i uppdrag av stadens polischef att försöka ta reda på vad som hänt. Dessa två förenas i en hårdnackad kamp för gräva fram sanningen om det avskyvärda fyndet av vattenliket i Fatburen: torson av en man som visar sig ha stympats bit för bit under en lång tid innan han slutligen tillåtits att dö. Ja det där är nog bland det vidrigaste form av mord jag någonsin läst. Det är så fullständigt sinnessjukt, empati-dött och gränslöst.

Men mitt i allt elände kommer några korta glimtar och omtanke och kärleksfullhet som formligen bländar i det tröstlösa mörker, bildligt och bokstavligt, som annars oftast råder i berättelsen. Dessa glimtar av hopp och ljus hör dock till undantagen och förtydligar den hopplöshet som den oprivilegierade majoriteten av befolkningen har att förhålla sig till.

Som ni kan förstå blev jag väldigt berörd av den här berättelsen. Kanske mest illa berörd. Men jag uppskattade verkligen det utmärkta språket och den fascinerande tidsbeskrivningen. Det är mästerligt skrivet och oerhört spännande.

Jag kan inte hitta någon bättre sens moral än att konstatera att det som kom ur denna tids misär och totala elände var så väldigt mycket bättre. Vår demokrati. Vår yttrandefrihet,  vår människosyn och våra mänskliga rättigheter. Vi kan konstatera att vi har kommit långt, och så mycket till det bättre, från det samhälle som beskrivs i denna välskrivna historiska deckare. Läs den! Men kanske inte just innan maten…

…och jag ser med spänning och intresse fram emot Niklas Natt och Dags uppföljare till denna utmärkta debut! Och tänk om de skulle försöka sig på att filma detta? En utmaning på många sätt.

Annonser

”Salvator Mundi – världens frälsare återvänder i en orolig tid

Posted in Historia, Hyllningar with tags , , , on 16 juni, 2018 by japetus

Han ser på mig – på oss – med en lika milt omtänksam som outgrundligt tidlös blick. Mästaren som för ett ögonblick stigit, eller kanske svävat, fram ur ett djupt och absolut mörker, bara för att kanske lika snabbt försvinna igen. Men nu, just nu, ser vi honom för ett ögonblick – och vi ser att han ser oss. Kanske kommer han att stiga fram ur tavlan?

Målningen har en på samma gång drömlik distans och realistisk närvaro. Bilden är laddad med symbolik. Den högra handen har han lyft i den välsignande gesten. I den vänstra håller han en sfär av genomskinlig bergkristall, själva Kosmos. Vi ser här ingen mindre än Jesus Kristus som ”Salvator Mundi”, Världens och Kosmos Frälsare och Herre. Mästaren.

Jag blir alldeles lugn när jag ser denna säregna och suggestiva målning. Det är som att den har en inneboende kraft för den har en väldigt positiv effekt på mig så jag har tittat mycket och länge på den under den gångna veckan. Det har varit en mycket behaglig mindfullness-upplevelse. Min själ finner ro och vila när jag vilar blicken på denna tidlösa skapelse.


Salvator Mundi” – klicka för mycket större bild

Detaljerna; de sinnrika lockarna i håret, den oerhört detaljerade välsignande handen, de konstfärdiga detaljerna i dräktens bård och den så kallade sfumato-effekten av rökigt diffusa övergångar utan tydliga linjer i ansiktet talar för att det är ett verk av en stor mästare vi ser. För detta säregna konstverk tillskrivs nämligen ingen mindre än Leonardo da Vinci, troligen den störste av renässansmästarna. Allvetande och allkunnig inom de mest skiftande discipliner.


Leonardo di ser Piero da Vinci (1452-1519)

Målningen är med stor sannolikhet ursprungligen ett beställningsverk till kung Ludvig XII Frankrike och den är daterad ca 1499-1506. Det är litet svävande även där, för Leonardo var känd för sin perfektion. Kanske t o m ökänd. Detta att han liksom aldrig blev helt färdig med sina mästerverk, aldrig riktigt nöjd. Målningen är mytomspunnen också därför att den i århundraden trotts förlorad. Motivet är välkänt och många andra konstnärer har gjort sina versioner av det.

Men 2011 konstaterades det av en grupp specialister inom området att denna avbildning av Salvator Mundi faktiskt var den ursprungliga och äkta målningen av mästarens hand, den sista privatägda målningen av Leonardo.

Av Leonardos mästerverk finns nu bara 15 bevarade målningar kvar. Så det var en sensation för världen när nyheten om en ny Leonardo kom ut.

Denna nu mer än 500 år gamla målning satte också världsrekord när den i november 2017 såldes på Christies i New York för motsvarande 3,8 miljarder kronor. En obegriplig och svindlande hög summa pengar vilken ska ha betalats av den lika obegripligt förmögne saudiske prinsen Badr bin Abdullah som gjorde detta för konstmuséet Louvre Abu Dhabis räkning. Och på detta museum kan nu detta vackra och ovärderliga konstverk äntligen åter beskådas av allmänheten.

Och… I en tid av politisk förvirring och oro i världen kan jag inte undgå att se en vacker och ljus tanke i att han – Salvator Mundi, Frälsare och Mästare – nu återvänt till oss från historiens skuggor. Låt vara bara för det ögonblick som Leonardo fångade honom i sin odödliga målning. Så att vi alla fick se honom. Låt oss se den positiva symboliken i detta att Världens Frälsare har återvänt till oss. Det kan världen behöva här och nu.

RFK mördas i Los Angeles – en stor förlust för USA och världen

Posted in Historia with tags , , on 6 juni, 2018 by japetus

I min serie om 50-årsminnet av 1968 har vi kommit till en mycket sorglig nyhet som nådde ut över världen den 6 juni, på Svenska Flaggans Dag som det hette vid den här tiden.

Men nu är vi långt från Sverige. Det är den 5 juni 1968 och en av det demokratiska partiets presidentkandidater, den karismatiske Robert F Kennedy, lillebror till tidigare presidenten JFK, har just avslutat sitt tal inför jublande sympatisörer i Ambassador Hotel i Los Angeles och skulle vidare till Chicago i sitt kampanjarbete. Han är på väg ut genom hotellets kök och skakar hand med flera i hotellpersonalen när palestiniern Sirhan Sirhan överfaller honom och skjuter flera skott mot Kennedy och hans följe. Tre skott träffar Kennedy, varav ett i huvudet.


Den ikoniska bilden av Robert F Kennedy liggande på golvet i Ambassador Hotels kök med den 17-årige diskaren Juan Romero som skakade hand med RFK i samma stund som skotten föll.

Sirhan skjuter med en finkalibrig pistol 0.22, så först tror de flesta i Kennedys stab att han faktiskt ska klara sig. RFK pratar också helt kort med Romero ögonblicken efter han skjutits. Kennedy frågar Romero, ”Is everybody OK?” och Romero svarar, ”Yes, everybody’s OK.” Kennedy vänder sig sedan åt sidan och säger, ”Everything’s going to be OK.” Trots att han är dödligt sårad frågar han efter hur det gått för hans vänner. Några av dem är också skottskadade, men ingen så allvarligt som Robert F.

För det är sorgligt nog inte ok med RFK. Läkarna på Good Samaritan Hospital i LA kämpar vid operationsbordet för att rädda hans liv, men han opereras förgäves. Efter ett antal timmar måste presstalesmannen göra detta korta uttalande.

”I have a short announcement to read, which I will read at this time. Senator Robert Francis Kennedy died at 1:44 AM, June 6, 1968. With Senator Kennedy at the time of his death were his wife Ethel, his sisters Mrs. Stephen Smith, Mrs. Patricia Lawford, and his brother-in-law Mr. Stephen Smith. He was 42 years old. Thank you.”

USA hade förlorat en stor politiker och en mycket god kraft i denna turbulenta tid. Robert F Kennedy var en osedvanligt kapabel, karismatisk, nytänkande och integritetsfull man, mycket omtyckt och genuint älskad som sin storebror. Men modet att utmana och ta strid gjorde att han, också liksom sin storebror, fick mäktiga fiender.

Robert F Kennedy, RFK (1925-1968)

En dramatisk färgupptagning med ljud från Kennedys sista tal och hur den sympatiske 42-åringen lämnar podiet. Det ger ett kaotiskt intryck att det verkar så svårt att få nån ordning på hjälpen och att föra honom till sjukhus. Jag tvekade om jag skulle lägga upp det här filmklippet, men väljer ändå att göra det.

Palmes debatt med kårhusockupanterna, en majnatt för 50 år sen

Posted in Historia with tags , , , , , on 25 maj, 2018 by japetus

Klockan är efter midnatt lördagen den 25 maj 1968 i gamla Kårhuset på Holländargatan i Stockholm. Det studentmöte som tidigare under fredagen börjat som en gemensam studentprotest mot nya utbildningsreformen UKAS har under majkvällen radikaliserats rejält och nu övergått till en de facto ockupation av Kårhuset. Den revolutionära stämningen stiger, liksom temperaturen, i den överfulla och grådimmigt rökiga lokalen och kraven formuleras, kraven att få tala med ansvarige utbildningsministern Palme. Eller ecklesiastikministern, som det fortfarande hette på den tiden.


Olof Palme i kårhusets talarstol, tidigt den 25 maj 1968

Och eftersom detta just inträffar i en annan tid, i ett annat land, när saker som inte längre är möjliga då fortfarande är möjliga – precis som vid Norrmalmstorgsdramat fem år senare – så får studenterna verkligen ”snacka med Palme”. Och inte i telefon, utan i direkt debatt. Ja för Olof Palme, 41 år, kommer faktiskt dit i egen hög person strax efter midnatt. Kortklippt och elegant i kostym och slips sticker han ut bland de radikala vänsterstudenterna, anförda av Vänsterns ungdomsförbunds ordförande Anders Carlberg. Och Palme som själv varit studentpolitiker och varit van att vara de ungas företrädare och talesperson chockas av hur han häcklas av studenterna och vilket negativ bemötande han får. Hur kunde detta ske?


Palme bemöttes respektlöst av kårhusockupanterna

1968 var ett mycket turbulent år då världen var i stor förändring. Ett av 1900-talets enskilt viktigaste år. Jag har skrivit om Vietnamkriget och mordet på Martin Luther King. I början av maj hade bilder kablats ut på Parisstudenter som krävde revolution och drabbade samman med kravallpolis. Tio miljoner arbetare strejkade, Paris-börsen stormades och president de Gaulle utlyste nyval.

De mer vänsterradikala Stockholmsstudenterna drömde förstås om att få sätta igång något lika stort. Om att, likt förebilden Mao Tse Tungs bildspråk, få vara ”gnistan som tänder den stora präriebranden.”

Ett klassiskt replikskifte är när en mycket ung blivande (borgerlig) journalist, brådmoget rebelliske Mats Gellerfelt 16 år, pressar Palme med hätska kommentarer. Palme nämner samhället vilket får Gellerfelt att avbryta och gripa in och säga ”vilket samhälle menar du, ditt och Wallenbergs?” Svaret är en blixtrande klassiker från Palme där han tycks hämta styrka från ovan. Lyssna själva:

När jag själv skrev om Maud Nycanders och Kristina Lindströms stora Palmedokumentär från 2012, så fastnade jag bl a för avsnittet om Kårhusockupationen. Jag kan inte uttrycka det bättre nu 6 år senare:

Jag tycker t ex avsnittet från Kårhusockupationen 1968 är riktigt bra. Man kan verkligen se hur illa berörd och överraskad Palme blir av de odemokratiska tonerna i studenternas naivt revolutionära utfall mot honom. Men han möter dem med sin överlägsna retorik och försvarar demokratins värderingar som ingen annan. Mästerligt. Aldrig har jag stått så till 100% bakom Palme som vid detta tillfälle.

I två timmar debatterar Palme, mitt i natten, med kårhusockupanterna innan han efter en mycket långa arbetsdag fram på småtimmarna återvänder hem till radhuset och familjen i Vällingby. Efteråt kommer han att fördöma ockupanternas anti-parlamentarism och deras olustigt odemokratiska våldsideal.


Olof Palme i det ockuperade kårhusets talarstol

SVT Öppet arkiv har ett drygt timslångt klipp från debatten mellan Palme och kårhusockupanterna:
https://www.oppetarkiv.se/video/2260557/karhusockupationen

I det här kortare klippet återfinns några av de mest kända vändningarna i replikskiften. Bl a det när Anders Carlberg talar om ”vem fan som vill anpassa sig till det här samhället” och det kanske mest kända när Palme tänder till efter att ha blivit avbruten gång på gång och upplevt odemokratiska metoder där han förtydligar att det ”är han som när det gäller vakthållningen om ett demokratiskt styrelseskick företräder det svenska folkets överväldigande majoritet”, vilket den den radikala studentklicken verkligen inte gjorde.

Palme hade försvunnit och debatten i kårhuset fortsatte. Nu kom på lördagen även de riktigt revolutionärt radikala maoisterna med i matchen. Från kårhusets fasad vajade röda fanan och därinne hamnade UKAS allt mer i andra rummet. Det käbblades om maoistiska slagord och på lördagkvällen den 25 maj 1968 hade ockupanterna så begett sig ut på förvirrad vandring ned på stan, ett försök att tända revolutionens gnista. Men inga vanliga knegare var ett dugg intresserade av att hänga på, så det hela rann ut i sanden och slutade med en revolutionärt sönderslagen fönsterruta på Operan då vaktmästaren hann låsa dörrarna innan revolutionärerna, likt sina franska förebilder, försökte ockupera denna kulturinstitution. Så av den tilltänkta präriebranden blev intet.

Anders Carlberg säger själv i en intervju 1995: ”Tittar man på alla som snackade så var det ju en blandning av ganska vettiga argument och rena dårhuset…”

Till slut gav ockupanterna upp självmant på måndagen den 27 maj när maten tog slut och de blev hungriga.

Så vad resulterade kårhusockupationen i egentligen?
– Ett fiasko, om man ser till den uttalade målsättningen, slår historikern Henrik Berggren fast. En så gott som enig opinion inte minst inom arbetarrörelsen fördömde studenternas ockupation av sitt eget kårhus. Studenterna fördömdes och UKAS-reformen genomfördes de kommande decennierna, men händelsen gav samtidigt energi till de växande kvinno-, miljö- och musikrörelserna och gjorde 1970-talet till ett radikalt och ifrågasättande decennium, fortsätter Berggren.

Kanske kan man säga att denna ockupation var en överloppsgärning av bortskämda medel- och överklassungdomar som levde i ett av världens mest priviligierade länder som kanske borde ha engagerat sig internationellt istället, där de verkligen problemen och orättvisorna fanns? Och de var makalöst okunniga och naiva i sin inställning till de förfärliga diktaturer som blivit frukten av vad deras husgudar Lenin och Mao presterat under sina röda fanor, vilket Palme belyste.

Men det är också sant, som Henrik Berggren beskriver, att denna historiska, för att inte säga legendariska, händelse gav energi på många andra områden. Och att deras idealism var djupt känd.

Och… Det är prick 50 år sen nu.

”Pride in the name of Love” – 50 år efter Martin Luther King

Posted in Historia, Hyllningar, musik with tags , , , on 4 april, 2018 by japetus

Det är torsdagen den 4 april 1968 och Martin Luther King befinner sig i Memphis, Tenneesee där han tagit in på Lorraine Motel, rum 306. Han är i samspråk med musikern Ben Branch som ska spela på det möte som är planerat för kvällen. King går ut på balkongen för att hämta en nypa luft i vårkvällen och klockan är 18.01 lokal tid.

Efter ett ögonblick hör Branch ett kraftigt skott utifrån. Han skyndar sig ut på balkongen och finner King avsvimmad och kraftigt blödande, träffad i högra kinden av en gevärskula som gått vidare ned genom nacken och fastnat i vänster axel. Branch och fler tillrusade vänner tror först att King dödats omedelbart, men upptäcker till sin förvåning och glädje att de kan känna puls. Det verkar finnas ett litet hopp.

King först till sjukhus där läkarna försöker rädda hans liv. Men han återfår inte medvetandet, utan dödförklaras 19.05 samma kväll. Ett av 1900-talets största och modigaste hjärtan hade slutat slå.


Martin Luther King Jr (1929-1968)

Mycket hann denne modige man uträtta under sitt 39-åriga liv och han framstår idag, tillsammans med Mahatma Gandhi och Nelson Mandela som 1900-talets största frihetskämpar för mänskliga rättigheter och tydliga förespråkare av icke-våld för att uppnå dessa mål. Att de 13 år som King hann vara i rampljuset innan han mördades för idag 50 år sedan hade ett högt pris av stress, bevisas av rättsläkarens utlåtande att Kings hjärta bedömdes kunna ha tillhört en 60-åring.

Så var det också ett oerhört tufft, stressande och påfrestande jobb han utförde. Ett kall. Och dagen innan hade han i sitt sista tal förutspått att han inte skulle få följa med in i det ”förlovade land” som han förutspådde att de svarta amerikanerna var på väg emot.

Kom de dit? Har de kommit dit än? Den rasism och de orättvisor som Martin Luther King kämpade emot har mildrats under de år som gått. Visst har det blivit bättre, men rasismen finns kvar under ytan i USA och det märks bl a genom den stora övervikten av svarta män som skjuts av polisen. Och det finns ingen enskild person idag, igen enskild svart ledare som leder kampen på det sätt som Martin Luther King för 50 år sedan då han ledde den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen…

”Early morning, April four
Shot rings out in the Memphis sky
Free at last, they took your life
They could not take your pride…”
(U2: Pride in the name of love, 1984)

Ett möte med Robert Harris, till slut

Posted in Historia, Hyllningar, Litteratur with tags , , , , on 23 mars, 2018 by japetus

Äntligen! ⭐
Igårkväll den 22 mars fick jag så till slut träffa och lyssna till min specielle litteräre favorit Robert Harris som nu gör sitt allra första besök i Sverige. Denne brittiske gentleman och fd ledarskribent skriver som bekant världens bästa historiska fiction och har gett mig så oerhört mycket läsarglädje genom åren.

Mycket har jag också själv bloggat om hans fascinerande böcker, vilket läsare av denna blogg väl känner till.


Robert Dennis Harris (1957 – )

Det var stora Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan som fick detta celebra internationella författarbesök där förläggaren Claes Ericson intervjuade Mr Harris som fick ge prov på sin mästerliga berättarförmåga och sina stora historiska och politiska kunskaper, vilket ger honom förmågan att dra mycket intressanta och initierade slutsatser. Han gav han även glittrande små prov på sin slagfärdiga brittiska humor, vilket alltid märks i böckerna.


Robert Harris intervjuas av sin förläggare Claes Ericson från Bookmark förlag

Harris var förstås i Sverige för att berätta om sin senaste roman Munich, som nu släppts på svenska och som jag recenserade här i höstas i samband med den internationella releasen i oktober. München handlar om toppmötet mellan Chamberlain och Hitler som inträffade just där för snart 80 år sedan i september 1938.

För 30 år sen gjorde Robert Harris en BBC-dokumentär om mötet i München i samband med 50-årsminnet av denna historiska händelse. Redan då, berättade han, började han tänka på att skriva något skönlitterärt om detta. Han hade alltså redan en hel del research bakom sig, men det skulle dröja nästan 30 år och tio andra romaner innan detta bokprojekt var färdigt.

Harris berättade också om hur det går till när han skriver, att han har en period på ca 6 månader av research, fyllt av en period av ca 6 månader av skrivande. Han skriver från tidiga morgonen till lunchtid, ca 1 000 ord per dag. Men ägnar eftermiddagen åt annat. Ofta upplever han att det undermedvetna – ”the boys in the basement” – jobbar vidare med det pågående skrivarprojektet så att han när han vaknar på morgonen nästa dag har nya insikter och idéer kring projektet.

Robert Harris reflekterade även att det kan vara svårt att skriva fiction i en värld det är det händer så mycket otroliga saker, som Brexit, Donald Trumps presidentskap, Vladimir Putins ”internationella påverkanspolitik” och giftgasmordet i Salisbury. Vem hade kunnat tro att det skulle kunna hända?!  Han ville dock inte svara på vilket projekt han just nu jobbar på. Ett projekt han då gissningsvis befinner sig i research-fasen för, eller precis i början av skrivarfasen. Det var för tidigt att säga nåt berättade han. Projektet är så sköra i början. Jag kan förstå honom.

Harris berättade också, apropå Munich, att han fått många reaktioner från läsare. Bl a hade Neville Chamberlains barnbarn skrivit till honom. Hon hade fötts ca 10 dagar innan toppmötet ägde rum – ”the Munich Baby” som familjen alltid kallat henne – och det var fascinerande att tänka sig att Chamberlain i sina samtal med Hitler måste ha tänkt på sitt barnbarn när han ville fånga Hitlers empati och för honom beskrev hur förfärligt det var att se ”children fitted with gasmasks”. I sig en omöjlig utmaning för Chamberlain och som det tydligt senare skulle visa sig, för världen.  Det var förstås det lilla barnbarnet som den gamle Chamberlain sett och berörts av. Hon blev världshistoria där för ett ögonblick.

Harris berättade också att om något framstod som fantastiskt och speciellt i hans böcker, så var det historiskt belagt och sant. Om det däremot var alldagligt och mindre spännande så var det troligen något han själv broderat ut historien med. Han håller sig noga till historisk korrekthet och tar han sig friheter så är det i alla fall sådant som inte är omöjligt. Det ska vara troligt och rimligt att det han berättar kan ha hänt. Undantaget är förstås här den skönlitterära debuten och succén Fatherland som är en kontrafaktisk roman.

Jag hade tagit med mig ett urval av böcker för att få autografer i dem. Jag kunde ju inte gärna besvära honom med att ta med dem alla. Jag ställde mig sist i kön och kom så till slut fram och kunde helt kort tacka den store författaren för att han kommit till Sverige, att jag väntat på detta ända sedan Fatherland, att jag uppskattade hans böcker mycket och förklara att det räckte med en enkel autograf i böckerna. Och att Fatherland var ännu mer skrämmande och på ett sätt fascinerande att läsa på tyska, eftersom boken är så tysk.

En kort men trevlig pratstund då jag också passade på att fråga om något som en av bokens karaktärer i Munich kunde konstatera, nämligen att Hitler luktade illa. Var detta möjligen något han hittat på eller om det var historiskt belagt och vem som berättat det? Och jo, förstås, det var något han hittat i samband med sin research, men jag fick inte reda på varifrån. Det var bara litet festligt att kunna  konstatera att detta att Hitler ofta luktade illa är ett historiskt belagt faktum.


Tack Akademibokhandeln och tack Bookmark förlag för att ni ordnade med detta så intressanta och trevliga arrangemang!

Nu på söndag dyker förstås den store författaren upp i Babel.

~ ~ ~

Robert Harris berättar om hur det var att skriva om Chamberlain och Hitler.

Robert Harris berättar och resonerar initierat om den historiska kontexten kring toppmötet i München

Harris berättar mer om bakgrunden till Munich, varför han började skriva om Hitlertyskland och varför den ofta missförstådde och förlöjligade Chamberlain faktiskt gjorde en stor insats med sitt toppmöte med Hitler som välbehövligt bromsade Andra Världskrigets utbrott.

Vid 38:00 kommenterar han stämningen i England 1938 och förklarar varför folket ville tro på ”appeasement”, fredstanken, och varför lättnaden var så enorm när Chamberlain kom tillbaka med löftet om ”Peace in our time”.

Vid 41:30  kommenterar han varför Hitler själv upplevde München som ett misslyckande och hur det irriterade honom att tyska folket hyllade Chamberlain som en efterlängtad fredsmäklare.

Vid 45:30 förklarar han hur Chamberlain på ett listigt sätt använde sig av Hitlers egna ord för att binda Hitler vid fredsöverenskommelsen, att de ord som fanns på den världsberömda papperslappen som Chamberlain viftade med på flygplatsen när han lovade fred, egentligen var Hitlers egna. Hitler skulle slutligen avslöjas som en stor lögnare och förlora hela sitt internationella anseende om han inte stod fast vid sina ord.

The rest is history…

~ ~ ~

Om du är nyfiken på Robert Harris och vad hans böcker handlar om, så har jag här listan över mina recensioner/kommentarer:

”Munich” – om toppmötet mellan Chamberlain och Hitler

”Conclave” – om att välja en ny påve

”An Officer and a Spy” – om Dreyfus-affären

”Imperium” och ”Lustrum” – två av romanerna i trilogin om Cicero i antikens rom

”Fatherland” – om ett kontrafaktiskt besök i Hitlers Berlin 1964

Operation Michael 21 mars 1918

Posted in Historia with tags , , on 21 mars, 2018 by japetus

Att det gått 100 år sedan denna historiska händelse noterar jag här. En blogg som ska utvecklas.

Tyskarna hade förstått att våren 1918 skulle vara sista chansen att besegra de allierade innan den amerikanska armén hade hunnit anlända till slagfälten på västfronten och sedan tippa numerären i män och materiel för gott till de allierades fördel.

Och den möjligheten uppstod också i slutet av 1917 då Lenins Ryssland, snart Sovjetunionen, ville sluta fred med Tyskland. Genom fredsslutet kunde 60 tyska divisioner överföras från Öst- till Västfronten och en viss lokal numerär överlägsenhet skapas.

En känd och ständigt återkommande bild från ”The Kaiser’s battle”, ”Operation Michael” eller Våroffensiven som den oftast kallas på svenska; tyska specialförbund, ”Stosstruppen”,  går till anfall. Kl 04.40 på morgonen den 21 mars steg en ensam vit signalraket upp mot himlen vid St Quentin. Det var signalen till den till en fem timmar lång koncentrerad orkan av artillerield, innan de tyska specialtränade förbanden gick  till anfall.

Det skulle bli den största momentana framgång på västfronten sedan de rörliga operationerna vid krigsutbrottet i augusti 1914. De tyska soldaterna skulle också snart bli varse, vartefter de upptäckte engelska matdepåer, hur mycket bättre underhåll de allierade soldaterna hade…