Archive for the Historia Category

Ett minnesvärt besök i Storkyrkan

Posted in Historia with tags on 30 augusti, 2016 by japetus

I måndags denna vecka, den 29 augusti fick jag chansen till ett extraordinärt guidat besök i Storkyrkan i Gamla Stan. Det var ett unikt tillfälle att se många vanligtvis stängda rum och prång i denna mycket anrika kyrka.

Vi fick lära oss att den första kyrkan på samma plats kallades ”bykyrkan” och kom till i skarven mellan 1100- och 1200-tal, men att det som var början till den många gånger tillbyggda Storkyrkan var klart 1306. Kyrkan är alltså mer än 700 år gammal.

Vi fick förstås se Vädersolstavlan från 1535, den stora sjuarmade ljusstaken med koppling till Håtunaleken och Nyköpings gästabud samt det magnifika altaret i silver och svart ebenholts som tillverkades i Hamburg och testamenterades till kyrkan av riksrådet och diplomaten Johan Adler Salvius 1652.

Altartavlan
En del ur den magnifika altartavlan i silver och svart ebenholts

Men det var när klättringen upp mot vinden och tornet började som äventyret tog sin egentliga början…

Tegeltrappan
Den murade trappan från 1400-talet som leder upp den första etappen till kyrkovinden

Vi klättrade runt på storkyrkans vind över diverse mer eller mindre knakiga träbryggor och skakiga trätrappor. Mycket stämningsfullt, men också litet smått olustigt för mig. När vi sedan klättrade vidare upp i storkyrkans torn blev det gradvis allt obehagligare för de höjdrädda i gruppen; jag var en av dem. Gamla trätrappor ledde allt högre och högre upp. Trångt var det och till slut liknade det mest stegar där man kunde titta ned mellan stegen och verkligen se hur högt det var.

Kyrkans vind
Kyrkans vind med sina träbryggor över de ”gråa kullar” som är Storkyrkans valv sedda ovanifrån

Trappor storkyrkan
Allt smalare och smalare trätrappor som till slut liknade stegar förde vidare mot tornets topp

Vi var 25 personer i gruppen och jag gick sist av dem som bestämt sig för att ta sig upp mot de högsta tinnarna. Det kändes för jobbigt när det blev trångt och jag hade folk både bakom och framför mig, så sista platsen passade mig bättre. Det var många rum och våningar som passerades, steg för steg, på vägen upp. Många berättelser och anekdoter fick vi med oss på vägen upp. Det var alldeles väldigt stämningsfullt.

Men jag kom ändå inte allra längst upp. Jag får erkänna att jag stannade två trappor under toppen. Det blåste och regnade och jag kände att jag inte ville pressa mig vidare, inte ikväll i alla fall. Så utsiktsfotona ni ser här nedan är det alltså inte jag, utan vänner till mig som tagit. Utsikten är magnifik och jag ser fram mot att komma igen!

Tyska kyrkan
Utsikt mot Tyska kyrkan och i bakgrunden Slussen och Södermalm

Mot Slottet
Utsikt mot Kungliga Slottet och Norrmalm

Mot Stadshuset
Utsikt mot Stadshuset och Kungsholmen

Skagerrackslaget 1916 – hundra år sedan

Posted in Historia with tags , , on 1 juni, 2016 by japetus

Tillbaka i ett utkast till en blogg om en avgörande händelse i Första Världskriget. För idag på morgonen, den 1 juni, för hundra år sedan var det avgjort, första världskrigets största sjöslag. Båda sidor hävdade att de vunnit och hade båda visst fog för påståendet.

I Skagerackslaget utanför Jyllands västkust möttes 250 brittiska och tyska fartyg i vad som blev historiens största sjöslag som utkämpats på en plats. 64 slagskepp och slagkryssare innebar en koncentration av eldrörs-eldkraft som aldrig överträffats. Slaget innehåller samtidigt ett antal paradoxer som, som att den ena kombattanten egentligen inte hade något att vinna på det ur strategisk synvinkel och att den andra av dem länge talade om sin stora seger, som emellertid bara gjort läget i stort ännu ofördelaktigare för honom!

Det har alltså ofta kallats världshistoriens största sjöslag, men var egentligen inte det. Leyte 1944 var större i antal besättningsmän och totalt tonnage, men utkämpades samtidigt på flera parallella stridsplatser utan direktkontakt. Det var också mer av ett hangarfartygsslag. Den fartygstyp som dikterade villkoren i det andra världskriget och kom att börja göra de gamla slagskeppen omoderna.

Skagerackslaget i maj-juni 1916 var alltså historiens största drabbning där vapnen var fartygsartilleri och torpeder.

Battle-of-Jutland-1916-6

Britternas plan var att hindra tyska flottan att komma ut på världshaven, tyskarnas var att försöka komma i strid med britterna för att få ett avgörande. Britterna insåg tidigt under kriget att om deras flotta fick stora förluster kunde det leda i sin tur till att britterna förlorade kriget.  Därför försökte britterna blockera tyskarnas flotta. Tyskland skulle besegras på fastlandet. Flottan skulle se till att tyskarnas handel med neutrala stater skulle drabbas. Tyskarna insåg att om deras flotta stängdes in i Östersjön skulle Tyskland och de andra inom centralmakterna riskera att inringas och tvåfrontskriget skulle bli svårt att vinna. Helt korrekt analys, för just tvåfrontskriget ledde till att ententen vann.

I slutet av maj 1916 fick britterna uppgifter om att tyskarna försökte sig på att ge sig ut i Nordsjön. Den brittiska flottan lämnade sina hamnar och gav sig ut för att möta hotet. Tyskarnas plan var att sända ut en mindre styrka som britterna skulle anfalla med som sedan skulle locka dem in i ett bakhåll där hela tyska flottan väntade på dem.

I sjökrigshistoriens mest dramatiska artilleriduell besegrade den skenbart underlägsna tyska slagkryssareskadern sin brittiska motsvarighet och sänkte två av dess stora fartyg i dånande explosioner, flammor och rök. För den segervana brittiska flottan, som i mer än ett sekel hade levt ”i Trafalgars långa, lugna lä” var chocken närmast ofattbar.

 

Om Churchill och järnridån – talet i Fulton, Missouri mars 1946

Posted in Historia with tags , , , on 6 mars, 2016 by japetus

Mars 1946. Världshistoriens största konflikt, Andra världskriget, är avgjort och vunnet av de allierade sedan knappt ett år. Tredje Riket är besegrat, Hitlerväldet krossat, men krigets store moraliske segrare, Winston Churchill, har förlorat det första efterkrigsvalet och i enlighet med demokratins spelregler återgått till sin mer blygsamma fredstida roll som parti- och oppositionsledare.

Likaså är den andre store allierade krigstida ledaren, USAs president Franklin D Roosevelt borta från makten sedan snart ett år. Av andra skäl. Han hade avlidit i april 1945, sedan länge försvagad av sjukdom, vilket var ett av skälen till att den tredje stora allierade nationen och dess ledare, Sovjetunionens Josef Stalin i så stor utsträckning kunde få sin vilja igenom i krigets slutskede. Roosevelt litade på Stalin, något som skulle visa sig vara ett misstag. Ett misstag av tragiskt stora dimensioner.

En som inte litade på den totalitäre sovjetiske diktatorn var Winston Churchill. Tidigare än de allra flesta andra av världens makthavare läste han den sovjetiska agendan och anade vad som var på gång. Att en ny världsordning hade uppstått efter krigsslutet och att världspolitiken var på väg in i en ny era, med nya skiljelinjer. Det hade då för 70 år sedan, i mars 1946, inte blivit tydligt för allmänheten i västvärlden att den stora krigstida alliansen var på väg att rämna och ersättas av en ny konflikt – det kalla kriget. Ett kallt krig vars skiljelinje och brännpunkt skulle komma att bli Järnridån.

Men Churchill hade sett detta nya skede komma och ville göra västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet medvetna om den nya situationen. Därför höll han ett av sina mest berömda tal den 5 mars 1946 på Wetminster College i Fulton, Missouri. Churchill underströk inledningsvis i sitt tal att han besökte Fulton som privatperson utan officiella uppdrag: ”I speak only for myself”. Men hans mottagande var storslaget och han betraktades fortfarande som den store statsman han var. Världen lyssnade på honom.

Och i sitt tal på universitetet målade den förre brittiske premiärministern upp bilden av ett hotfullt och expansionistiskt Sovjet­unionen som förtrycker sitt eget folk. Fruktan och rädsla råder i öst. Churchill varnade för Stalin och betonade vikten av att säkra trygghet, välfärd, frihet och framsteg i alla länder. Och han yttrade sedan de berömda orden: ”From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic, an iron curtain has descended across the Continent” (”Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkts tvärs över kontinenten”).

Den slagkraftiga metaforen om järnridån var ett effektivt bildspråk som alla kunde förstå. Nu hade Europa delats i två hälfter och en ny era hade börjat.

Churchill Fulton Missouri
Winston Churchill håller sitt berömda tal på Westminster College i Fulton, Missouri, 5 mars 1946

Begreppet järnridå var inte nytt. Det var inte ett ord som Churchill uppfunnit. Även om han inte var metaforens upphovsman och skapare använde han den vid rätt tid och på rätt plats. Den fångade en kulturell och geopolitisk verklighet, som efter andra världskriget nu började få synliga konturer.

En järnridå hade redan under mellankrigstiden gått vid den sovjetiska gränsen. Ryssland hade i flera av­seenden varit främmande i det europeiska. Att det nu hade ersatts av Sovjetunionen betydde till synes inte den stora skillnaden i Paris, London och Washington. Men från 1945 och ett par år framöver flyttade Sovjetunionen fram sina positioner. En rad centraleuropeiska stater uppslukades av det sovjetiska imperiet. Därmed flyttades järnridån närmare det Västeuropas kärnland och blev mer synlig. Hotet hade nu kommit så mycket närmare.

Churchill läste skickligt av tidsandan och tajmingen för talet var perfekt. Med segern över Nazityskland blott­lades ett totalitärt systems förtryck och brutalitet. Det blev därmed lättare att få syn på totalitära system i andra förklädnader och likhetstecken mellan nazism och kommunism blev självklara för många. Bildspråket som Churchill använde för att beskriva det politiska världsläget var dessutom oerhört målande. Bilden av järnridån visade den nya konfliktens brännpunkt i den nya efterkrigstiden.

I sitt berömda tal i Fulton visade Churchill åter prov på politisk klarsynthet och sin starka förmåga att läsa situationer och inte låta sig duperas av totalitära ledares manipulationer, lögner och maktspel. Han hade varit klarsynt under 30-talet då han som oppositionspoliker motsatte sig den officiella brittiska appeasement-politiken och tidigt förstod vad Hitler vad kapabel till. Han gav åter prov på denna klarsynthet under världskrigets slutskede då Stalin med charm, list och brutal kraft verkade för att flytta fram sin diktaturs gränser så långt möjligt.

Churchill förstod att det inte var någon demokratisk framtid som väntade de nationer som ”befriats” av Stalins Röda armé. De nationer som hade hamnat bakom den järnridå som Churchill för första gången medvetandegjorde då för 70 år sedan.
Se ett klipp ur talet i filmen här nedan.

30 år efter Challenger och Jean Michel Jarres sorgligaste musikstycke

Posted in Electronica, Historia, musik with tags , , , , on 31 januari, 2016 by japetus

Vårvintern 1986 rymde några mycket starka upplevelser som stannat i minnet. Detta är en sådan som jag inte hann skriva om i veckan som gick, men som jag ändå vill uppmärksamma nu innan månaden januari är slut. Det är 30 år sen nu och det handlar om några av de starkaste bilderna från mitt 80-tal.

Den 28 januari 1986 sköts den amerikanska rymdfärjan Challenger upp för sin tionde rymdfärd. Uppdragets hade beteckningen STS-51-L, och omfattade diverse vetenskapliga experiment. Först gick allt enligt planerna, men 73,2 sekunder efter uppskjutning hände det som inte fick hända. Plötsligt, i direktsändning, kunde man se hur himlen ovanför Kennedy Space Center fylldes av ett gigantiskt vitt rökmoln.

Challenger hade förstörts i en explosionsartad brand och alla de sju astronauterna som var ombord dödades. Åtminstone några av dem överlevde branden och färjans sönderfall, men omkom när den förstärkta del av rymdfärjan, ”cockpit”, som de befann sig i störtade i havet i över 300 kilometer i timmen.

692px-STS-51-L_svg
Loggan för STS-51-L, rymdfärjan Challengers tionde uppskjutning den 28 januari 1986

Vad var det som hade hänt? Jo en ventil i den stora bränsletanken hade en packning som inte tålde kyla tillräckligt bra och den 28 januari 1986 var inte bara kall i Stockholm, utan även i Florida. Det var -3,5 grader och det är ett köldrekord som står sig än idag. Normalt januariväder är +10 grader, men nu var det minusgrader och packningen krympte vilket gjorde att heta gaser började läcka ut och kom att antändas.

challenger-booster-rocket-breach
Challenger, stickflamman från bränsletanken ca 70 sek efter start

För mig är detta ett mycket starkt minne, något som berörde mig djupt. Jag blev väldigt illa berörd. Det var speciellt två skäl som påverkade mig. För denna uppskjutning, fem år in i rymdfärjornas existens och det 25:e uppdraget totalt sett, innebar att två mycket speciella saker skulle ske ombord, utöver de vetenskapliga experimenten.

Dels var det lärarinnan Christa McAuliffe, en ”civilist” ombord, som skulle ha hållit en lektion i rymden för sina elever. Dels var det astronauten Ronald ”Ron” McNair, som också var musiker, som skulle ha uruppfört och spelat in ett stycke av Jean Michel Jarre på saxofon i viktlöst tillstånd. Jarre och McNair var vänner.

Särskilt minns jag bilderna från uppskjutningen där man fick se besättningsmedlemmarnas familjer stå och titta på uppskjutningen. Det var så förfärligt. Deras glädje som sedan snabbt förbyttes i total förvirring och sedan chock och tårar. Det där skulle inte ha filmats kan jag tycka, men jag minns att det visades på nyheterna även i Sverige. Dessa klipp ligger uppe på FB nu 30 år senare, men det är förstås inget jag vill lyfta fram här.

Challenger-olyckan fick stora konsekvenser. Medan olycksfallsutredningen pågick stoppades färjorna i två och ett halvt år. Men det kom också att innebära att hela det amerikanska rymdprogrammet kom av sig. Den sortens drömmar eller föreställningar om att det skulle finnas permanenta rymdstationer i omlopp kring Jorden eller baser på månen vid millennieskiftet dog (åtminstone temporärt) med den exploderande färjan.

challenger-explosion
Det gigantiska vita rökmolnet på himlen då Challenger faller och bryts sönder, de två extra drivraketerna fortsätter herrelösa sin färd

Det var den sortens visioner man fram till denna katastrof hade kunnat läsa om i populärvetenskapliga sammanhang. Vilka jag gjort sedan det sena 70-talet. Jag var mycket fascinerad av rymden och science fiction redan som 10-åring.

Särskilt starkt minns jag allt detta genom den ack så vackra men outsägligt sorgliga platta som Jean Michel Jarre släppte i april 1986, några månader efter katastrofen – ”Rendez-Vous”. Det sjätte och sista spåret på LPn, ”Last Rendez-Vous”, kom Jarre att döpa om till  ”Ron’s piece” till minne av sin vän. Jarre har skrivit mycket mollstämd musik, men frågan är om inte denna platta är den allra sorgligaste? Inte så konstigt heller med tanke på de händelser som påverkat honom vid dess tillkomst. Plattan kom att dediceras till de omkomna astronauternas minne.

Och jag kom att lyssna väldigt mycket på denna Jarre-platta under de händelserika och avgörande år som följde…


Jean Michel Jarre: ”Last Rendez-Vous/Ron’s piece”, med ett bildspel till minne av Ron McNair, Christa McAuliffe och de övriga fem astronauter som försvann med Challenger

 

 

 

Srebrenica juli 1995 – en obegriplig grymhet

Posted in Historia, Personlig kommentar with tags , , on 11 juli, 2015 by japetus

Folkmordet i Srebrenica ägde rum under perioden 11 till 22 juli 1995. Det är 20 år sedan nu. Jag var 27 år och minns det mycket väl. Jag har fortfarande väldigt svårt att faktiskt begripa och ta till mig att något så fasansfullt obegripligt kan ha inträffat så nyligen. Så nära. I Europa.

8 000 försvarslösa bosnienmuslimer, civila, mördades av  bosnienserbiska styrkor under befäl av general Ratko Mladic. En medeltida grymhet. Nej en stalinistisk eller nazistisk 30-40-talsgrymhet. En totalitär grymhet. En obegriplig grymhet, en samtida grymhet.

Ratko Mladic
Ratko Mladic (1942-), bosnienserbisk general, ”ondskans ansikte”, som i de Jugoslaviska krigen på 90-talet genomgående förde krig i stora numerära överlägen och inte sällan mot försvarslösa och civila, som vid Srebrenica vilket var ett regelrätt folkmord

”A damn close run thing” – Waterloo 200 år senare

Posted in Historia with tags , , , , , , on 18 juni, 2015 by japetus

Det är nån gång mellan 19.30 och 20.00 på kvällen den 18 juni 1815 det står klart att Napoleon har förlorat slaget vid Waterloo strax söder om Bryssel i Belgien. Det vägde ganska jämnt i det längsta, ”a damn close run thing”.

Det här är avgörande världshistoria så känd att alla känner till den. Alla. Ska Napoleon kunna behålla sitt grepp om den europeiska kontinenten? Ska han kunna komma tillbaka och återupprätta sin dominans efter den påtvingade exilen på Elba? För att lyckas måste han slå sina fienders härar en efter en. Hinner de allierade förenas blir oddsen omöjliga t o m för honom.

Den här dagen för 200 år sen ser det vid flera tillfällen ut som att han kanske ska lyckas slå engelsmännen och preussarna som han här anfallit. Det är fransmännen som under eftermiddagen gång på gång anfaller de allierade under befäl av hertigen av Wellington som i detta läge ännu inte fått kontakt med sina preussiska allierade. Ska de hinna fram i tid?

I slagets slutskede under den ljusa junikvällen har Napoleon kommenderat fram sin sista reserv, det kejserliga gardet som hittills aldrig förlorat en drabbning de medverkat i. Det är det bästa förband han har och de sparas alltid till sist, för det tillfälle där utgången står och väger och det behövs en tunga på vågen.

napoleon_at_waterloo
Napoleon Bonaparte vid Waterloo om aftonen (1769-1821)

Det är ca 3 000 man ur det s k Mellangardet (för gardet bestod av tre delar), chasseurs, som rycker fram över slagfältet förbi den snart världskända gården La Haye Sainte mot de allierade linjerna. De möts av kanoneld, kartescher och beskjutning, som (enligt känt mönster) inte stoppar dem. De når fram till de allierade linjerna och börjar på några punkter bryta igenom.

Men här inträffar ett av de avgörande världshistoriska ögonblicken. Och timingen är inte bra för Napoleons franska styrkor. För vid den här tiden når preussarnas huvudstyrka fram till slagfältet under befäl av den gamle marskalken von Blücher.

Dolda engelska soldater som legat ned och väntat in de franska gardessoldaterna reser sig plötsligt upp på kommando och led efter led skjuter salva på salva på nära håll mot den franska linjen. Det är en förfärlig effekt på så nära håll. Hundratals fransmän i sina ståtliga björnskinnsmössor faller för den. Gardet stoppas momentant upp och förvirring uppstår.

Det behöver inte innebära slutet, men ryktet sprider sig i de franska linjerna att gardet är stoppat och börjat dra sig tillbaka. Det är chockartade nyheter. Då bryts den franska stridsviljan och flykten från slagfältet inleds.

Napoleon lämnar gården La Belle Alliance och drar sig tillbaka mot Paris. En flykt som kommer att sluta med livstids landsförvisning till den lilla ön St Helena i Sydatlanten, där han också avlider i förtid några år senare 1821.

Wellington och Blücher möts vid Waterloo
Segrarna Blücher och Wellington skakar hand när de möts vid La Belle Alliance på kvällen efter det stora slaget. Det är här Wellington ska ha yppat ett av de klassiska citat han tillskrivs: ”A damn close run thing”.

Waterloos slagfält idag
Waterloos kulturskyddade slagfält är sig ganska likt 200 år senare. Foto: Wiktor Nummelin

Och det blir ett stort firande och högtidlighållande nu 200 år senare. Tusentals reenactors kommer till Waterloo för att spela upp slaget och så mycket som 200 000 turister beräknas också anlända. Belgien har satsat stort, 40 miljoner Euro för att rusta upp muséet o anslutning till och själva slagfältet i sig. Man räknar med att tjäna igen de satsade pengarna med råge. Slagfältsturism har blivit big business.

Det kommer också många prominenta gäster från Belgien och England. Men både Tyskland och Frankrike har nöjt sig med att sända sina Belgien-ambassadörer till spektaklet – tyskarna kanske för att det som i dag är Tyskland ännu inte existerade år 1815, och Frankrike för att  de troligen helt enkelt ogärna i onödan vill fira det så enormt välkända och omsjungna nederlaget vid Waterloo.

Belgiens jubileumsplaner har hela våren orsakat bråk mellan Bryssel och Paris. I mars fick Belgien snöpligt dra tillbaka ett förslag om att ge ut ett särskilt euromynt med Waterloo-motiv. Frankrike vägrade att låta ett sådant mynt cirkulera inom euroområdet.

Det belgiska finansdepartementet hittade ganska snart en lösning. Idag släpps ett 2,50 euro-mynt med motiv från slaget vid Waterloo. Myntet kan inte användas som pengar men förväntas bli mycket attraktivt i myntsamlarvärlden.

– Målet är inte att återuppliva gamla gräl i Europa. Men det finns inget slag i den moderna historien som är lika viktigt som Waterloo, förklarade finansminister Johan van Overtveldt på en presskonferens.

Det finns ett annat klassiskt Wellington-citat som inte bara är väldigt klokt utan dessutom mycket talande. Det ska ha sagts av Wellington när han, illa berörd, passerade genom den fruktansvärda förödelsen på slagfältet när segern var vunnen. Bättre slutord finns inte:
”Nothing except a battle lost can be half so melancholy as a battle won…”

Sällan eller aldrig har världen skådat en så storslagen film som den ryske regissören Sergej Bondarchuks ”Waterloo” från 1970. Med Christopher Plummer som Wellington och Rod Steiger som Napoleon får vi här se nyckelscenen när slaget avgörs, det som bloggen beskrivit. När gården La Haye Sainte faller i franska händer, ”give me night or give me Blücher” säger Wellington när Napoleon bedömer att slaget är vunnet och skickar fram gardet för att avgöra och bryta igenom Wellingtons center. Men då når Blücher och preussarna fram (till toner av ”Deutschland über alles” i moll…)

”VE-Day” – fred i Europa och en hyllning till krigets störste moraliske segrare

Posted in Historia, Personlig kommentar with tags , , , , on 8 maj, 2015 by japetus

När slutade egentligen andra världskriget (på huvudskådeplatsen i Europa)? Det är 70 år sedan nu och många olika dagar firas.
VE_day London
Glädjeyra i London, VE-day 8 maj 1945

Hitler begick som läsare av denna blogg vet självmord 30 april och de tyska styrkorna i Berlin kapitulerade till Röda Armén 2 maj. Tyska styrkor i Italien, Danmark och Norge kapitulerade sedan lokalt, men någon total kapitulation för samtliga väpnade tyska styrkor skedde inte snabbt.

Den nye Führern amiral Dönitz fördröjde kapitulationen så gott han kunde, men generalöverste Alfred Jodl undertecknade slutligen och verkligen Tysklands ovillkorliga kapitulation till de västallierade och general Eisenhower tidigt på småtimmarna morgonen den 7 maj i Reims i Frankrike och nyheten kablades ut över världen vilket satte igång den allmänna fredsyra som även i Stockholm på Kungsgatan blev så känd.
Fred 7 maj 1945
Fredsyra i Stockholm 7 maj 1945 (klicka för större bild)

Jodl tilläts säga några ord efter att han skrivit under kapitulationsdokumenten:

“I want to say a word. With this signature the German people and the German armed forces are for better or worse delivered into the victor’s hands. In this war, which has lasted more than five years, they both have achieved and suffered more than perhaps any other people in the world. In this hour I can only express the hope that the victor will treat them with generosity.” Jodl_surrender_front_view
Alfred Jodl undertecknar Tysklands kapitulation, till vänster om honom sitter adjutanten major Wilhelm Oxenius och till höger generalamiral Hans-Georg von Friedeburg

Jodl fick förstås inget svar av de allierade officerarna och ingen hälsade förstås på honom, vilket var fullkomligt naturligt. Det här var knappast det rätta tillfället att hoppas på någon form av medlidande för konsekvenserna av det krig som Nazityskland startat 6 år tidigare. Men att han tilläts säga något var storsint av segrarna.

Stalin ville förståeligt nog ha en egen officiell kapitulationsceremoni och då inom det område som sovjetiska Röda Armén ockuperat. Därför skedde ett andra undertecknande i Karlshorst utanför Berlin sent på kvällen den 8 maj då Jodls kollega från tyska överkommandot OKW, generalfältmarskalk Wilhelm Keitel kapitulerade till marskalk Georgij Zjukov.

Detta skedde 9 maj moskvatid, vilket lett till att firandet i Rysslandet hålles den 9 maj. Keitel försökte säga något efter att han skrivit på dokumentet, men avbröts av den mindre förfinade Zjukov som i mer brysk totalitär anda meddelade de sovjetiska delegaterna att de kunde lämna rummet eftersom ceremonin var över. Han nedlät sig inte att kommunicera med Keitel. Keitel surrenders
Wilhelm Keitel, med monokel och marskalksstav, undertecknar Tysklands kapitulation

Men det är idag den 8 maj 2015 som 70-årsminnet firas i England och de demokratiska delarna av Europa. För det var den 8 maj som Winston Churchill, höll sitt så efterlängtade fredstal och myntade begreppet VE-day, Victory in Europe day. I Asien pågick ju kriget mot japanerna ännu för fullt.

Churchill_waves_to_crowds
Churchill gör v-tecknet och vinkar till folkhavet utanför Whitehall i London 8 maj 1945

Och jag vill med denna blogg också än en gång hylla Winston Churchill, den moraliskt störste segraren i detta krig. Churchill som ensamt stått emot i den svåraste stunden våren 1940 och fick England att fortsätta kriget då majoriteten i regeringen lutade åt att sluta fred med Hitler. Churchill som ledde det enda land 1940-1941 fortfarande ensamt kämpade mot Hitlertyskland.

Churchill som var den mest politiskt klarsynte av de västliga ledarna, som såg igenom den slipade maktmänniskan Stalins manipulationer och förstod konsekvenserna av att Röda Armén kom att rycka så långt in i Västeuropa och påtvinga hela Östeuropa den kommunistiska diktaturen och förtrycket. Inte minst Polen för vars frihet och oberoende England gått i krig 1939.

Churchill som förgäves försökte få Roosevelt att hålla emot och sätta hårt mot hårt mot Stalin i fredsförhandlingarna på Jalta där Europas efterkrigskarta ritades upp. Roosevelt som var så sjuk och svag att han lät sig duperas och charmas av Stalin. Roosevelt som här svek sin gamle allierade Churchill och den efterkrigsvärld som han snart skulle lämna då han gick bort våren 1945. Roosevelt som aldrig borde ha åkt till Jalta utan lämnat över presidentskapet till Truman i ett tidigare skede.

Det är verkligen sir Winston Churchill som jag vill hylla idag på VE-dagen, ja då förutom alla de miljoner människor som dansade och firade på gatorna idag för 70 år sedan!