Sen eftermiddag idag 9 februari. Plötsligt ser jag att nån publicerat en bild av Burt Bacharach på FB… Åh nej, ett dåligt omen tänker jag, är det han nu som till slut rest hem…?
Och ja, så var det. Men jag visste ju att han var född i slutet av 20-talet så resan blev lång. Hela 94 år…
Här finns några av mina tidigaste musikminnen. Det är tidigt 70-tal. Det här är musik jag kom att höra väldigt tidigt.
Den här bloggen är ett utkast för att få denna hyllning på rätt dag – hinner inte skriva närmsta dagarna. Men återkommer. För Burt Bacharach har varit viktig för mig i mitt liv. Hela mitt liv. För han är ju en av dem som alltid funnits där…
1977 jobbade pappa på barnsjukhuset ”Hospital för sick children” i Toronto i Kanada och det var då Börje Salming fick en alldeles särskild plats i mitt 9-åriga hjärta
Anders Börje Salming (1951-2022)
Jag har starka minnen av pappas entusiastiska berättelser, på sprakande atlantisk telefonlinje, om omåttligt populäre och fantastiskt duktige Börje och hur tacksamt det var att som svensk komma till Toronto vid denna tid. Börje var tuff, stark och orädd – stenhård mot dom hårda och ödmjukt tystlåten. En stor svensk stjärna i Toronto Maple Leafs. Dessutom från Kiruna så det var självklart att min hockeyälskande norrbottniska pappa gillade Börje. Från den tiden blev Börje en mytomspunnen hjälte för mig.
Börje Salming i Toronto, sent 70-tal
Det känns helt overkligt att Börje nu är borta och att det gick så obegripligt fort på slutet. ALS är en lika skrämmande som fruktansvärd sjukdom. Nu har ännu en av min barndoms hjältar lämnat oss. Jag hyllar denne lika inspirerande som ikoniske legend
Jag kom just hem med min nya mobil och slog mig ned i vardagsrummet för att fixa med wi-fi och chromecast. Pillar med SVT Play och det första jag får upp är föreställningen ”Den vackraste visan om kärleken” med Sven-Bertil från Berns 1979. Jag får se Sven-Bertil sitta i salongen och knäppa så vackert på sin akustiska gitarr… Fantastiskt fint tänker jag. Jag såg den här föreställningen för inte så längesen, så jag tänkte det var därför den dök upp så spontant.
Men så sneglar jag litet i mitt FB-flöde och… Nej! Nu fattar jag. Nu har det hänt till slut. Nåt jag tänkt på ända sedan Sven-Bertils suveräna medverkan i Så mycket bättre 2015. Detta att nu vet man inte längre hur länge han blir kvar. Det vet man ju aldrig om någon, men för den som passerat 80 år och har hälsoproblem, som han hade på slutet, så känns det skört.
Och nu tvingas vi konstatera att denne ikoniske artist, denne store gentleman, ja hela Sveriges siste store grand old man och estradör har gått ur tiden. Efter 87 fantastiska års vandring har Sven-Bertil nu rest hem. Och med det sluter sig ett hisnande stort, vackert och viktigt kapitel i svensk kulturhistoria. Hela han var som en kulturell klenod från en annan tid, en del av en annan tid.
Sven-Bertil Gunnar Evert Taube (1934-2022)
Det är väl egentligen inte så mycket att säga om att en människa får 87 år av livet. Det är en lång tid, en lång resa. Men det känns väldigt vemodigt för mig att ändå i viss mån tvingas ta avsked av Sven-Bertil som har varit närvarande på så många sätt i så många år i mitt liv. Ja naturligtvis hela mitt liv. Jag kände mig tagen och sjönk ihop i soffan.
Så jag satt kvar framför TVn och lät föreställningen ”Den vackraste visan om kärleken” rulla på… Det var väldigt symboliskt och vackert. Så vackert att tårarna började rinna. Det här drabbade mig. Det här kändes. Det här väcker tankar. För oj vilket stort avtryck som Sven-Bertil gjort i mitt liv och för väldigt många av oss i Sverige. Jag läser alla de underbart fina uttalande som kollegor, vänner och kändisbekanta nu gör i media. Det är uppenbart att alla hade lätt att tycka om honom. Det är just detta med gentlemannen, omtanken, elegansen och ödmjukheten som hela tiden återkommer. Det var sån han var. Det är det avtrycket han lämnat efter sig. Mycket vackert.
Sven-Bertil på Gröna Lund (med pappa Evert), 1970
Sven-Bertil Taubes karriär sträckte sig över sex decennier och han är en såväl legendarisk som ikonisk svensk artist. Som arvtagare till och förste uttolkare av pappa Everts visor var han väldigt mycket av det gamla klassiska Sverige förkroppsligat. Mycket av det som varit en populärkulturell och trygg ryggrad för oss som minns 1900-talets Sverige med sommarvisor, skolavslutningar, allsång på fester, midsommar, skärgård, segelbåtar, semester och allmänt svenskt sommarmys.
Ja så tycker jag faktiskt man kan säga för Evert Taubes musik är så djupt rotad i den svenska folksjälen att den sitter där som en gulblå tatuering vare sig vi gillar den, älskar den eller inte bryr oss. Något vi alla känner igen och har en personlig relation till. Alla har hört de visorna. Alla. Och ingen annan har framfört Everts visor så underbart fint som Sven-Bertil. Det har utan tvekan betytt oerhört mycket för Everts musikskatt att han hade en så begåvad och karismatisk artist till son att förvalta arvet.
För det var ju också så att det spelades väldigt mycket Taube i 70- och 80-talens svenska radio- och tv-produktioner. Väldigt mycket. Jag är intensivt matad med Taubes musik och texter så länge jag kan minnas. Oftast framförda av just Sven-Bertil. Dessutom har jag säkert tio av hans LP-skivor här hemma på skivhyllan. Och jag minns att jag köpte dem alla våren 1990 när jag också gick med i Taube-sällskapet. Det var en stor Taube-renässans i mitt liv den vintern och våren när jag låg i lumpen.
Se här, en av de många LP-skivor med Sven-Bertil som man kan hitta hemma hos mig.
Själv har jag ju inte bara sett Sven-Bertil live på Grönan många gånger, utan även spelat många, många av pappa Everts visor under de nästan 15 år jag spelade i orkester på 80- och 90-talen. Det är något väldigt nära och tryggt för mig i den här musiken. Något så nära och uppenbarligen så viktigt att det var det jag på nåt undermedvetet sätt tog fasta på och hittade hem till när jag låg mycket svårt sjuk i feberdvala i Hanoi i mars 2015. Och nu från och med denna vår har jag ju även börjat spela Taube på gitarr. Och sjunga till. Helt underbart tycker jag!
Men Sven-Bertil var också en stor skådespelare och många, många är de filmer jag uppskattat honom i, t ex i Bille Augusts ”Jerusalem”, Richard Hoberts ”En enkel till Antibes” och Niels Arden Oplevs ”Män som hatar kvinnor/Millennium”. Men jag minns honom också särskilt på Folkans scen tillsammans med Sven Wolter och Johan Rabaeus i den tänkvärda och underhållande föreställningen ”Art”. Många Dramaten-föreställningar medverkade han också i, men dem så jag aldrig. Och så naturligtvis de där två internationella actionfilmerna på 70-talet: ”Örnen har landat” 1976 och ”Marionett i kedjor” 1971.
Evert Taube i Alistair MacLeans ”Marionett i kedjor”, 1971
Så… Ja… Det här sitter djupt i mig. För denne artists sånger och visor har funnits med mig på min livsvandring i glädje och sorg i alla år. Det har varit mycket Taube får jag lov att säga. Med denne ikoniske artist försvinner något som är väldigt mycket Sverige och mitt liv för mig. Det är symboliskt. Vad kan jag mer säga? Jo nåt mer kan jag säga, men först snyter jag mig och torkar tårarna. Det här blev känslosamt. Det här är känslosamt för mig. Jag gläds naturligtvis åt den fantastiska kulturella skatt som Sven-Bertil lämnat till oss och är så tacksam för det som jag så gärna vilar i på olika sätt.
Jo det jag kan säga mer är förstås det ärliga konstaterandet att jag älskar Sven-Bertil Taube som artist och att jag nu hittat ett väldigt fint sätt att avrunda hyllningen till denne ikoniske och legendariske artist. Den utsökt fina duetten med Miriam Bryant från Så mycket bättre 2015. Bara att se de andra artisternas ansikten när de hör och upplever detta är helt ljuvligt. Det är mycket kärleksfullt och vackert när detta vid första anblick omaka par framför Evert Taubes nu hundraåriga pärla. Men så rätt och så vackert och så uttrycksfullt…
”Som stjärnor små på himlen blå, De blinka till varann. Så gör du och jag min vän För kärleken, för kärleken Emellan mig och dig…”
Idag nåddes jag av nyheten att Michail Gorbatjov somnat in vid 91 års ålder. Ett långt liv, ett händelserikt liv, en avgörande insats i efterkrigstidens 1900-tal och vidare hela 20 år in i det nya årtusendet. Gorbatjov var Sovjetunionens åttonde och siste ledare och fick Nobels fredspris 1990 för att ha avslutat det kalla kriget mellan Sovjetunionen och USA. Stort, vackert och välförtjänt.
Gorbatjov är känd för de politiska reformerna i Sovjetunionen under det sena 80-talet – glasnost och perestrojka. Glasnost (öppenhet) handlade om reformer kring yttrandefrihet medan perestrojka (nydaning) innebar liberaliseringar av Sovjetunionens ekonomi. Han blev generalsekreterare för kommunistpartiet i mars 1985 och ledde Sovjetunionen fram till dess upplösning 1991. Han ledde också unionen under Tjernobylkatastrofen 1986.
Allt detta är nu händelser som ligger mer än 30 år tillbaka i tiden, men det är händelser som jag har en stark personlig relation till och minns väl, så väl. Gorbatjov tillträdde ungefär samtidigt som jag gjorde min första resa till Sovjet och Leningrad. Under den period 91-92 när jag reste som mest till Leningrad – sedermera St Petersburg – utspelades sista akten av Gorbatjovs politiska karriär.
Michail Sergejevitj Gorbatjov (1931-2022)
Jag har mycket starka minnen från den här perioden och känner starkt för Michail Gorbatjov som med sitt politiska mod, sin framsynthet och sin charmfulla diplomati bidrog till att avsluta det kalla krig som jag vuxit upp med och som jag aldrig trodde jag skulle få se slutet på i min livstid. Det kändes så oerhört befriande att få se Reagan och Gorbatjov krama om varandra och skratta tillsammans vid sina många toppmöten under det sena 80-talet. Det var oerhört värmande efter de år av iskallt kallt krig jag vuxit upp med.
När självständighetssträvanden och frihetens vindar svepte över östblocket valde också Gorbatjov till skillnad från sina sovjetkommunistiska företrädare i samband med Ungernrevolten 1956 och Pragvåren 1968 att inte möta med våld och militär övermakt. Jag kan minnas den hoppfulla och goda känsla jag hade för denne förste sovjetiske kommunistledare. En helt annan känsla än jag känt för Brezjnev, Andropov och Tjernenko. Dessa tre var alla av den ”gamla skolan” som jag fått se stå och vinka uppe på Leninmausoleet i Moskva i samband med första maj och de enorma militärparader som då alltid hölls.
Jag minns också att jag som barn tyckte att de här gubbarna i gråa kostymer och speciella smalbrättade hattar såg ut som flämtande fiskar på torra land. Men med Gorbatjov var det annorlunda, han t o m log litet och såg ut att andas normalt. Så var han också yngre än sina företrädare.
Michail Gorbatjov i klassisk sovjetkommunistisk stass på Leninmausoleets balkong i Moskva, 1 maj 1988
Gorbatjov bidrog till en fredlig lösning av det kalla kriget, men han ville däremot hålla ihop Sovjetunionen. Det hade inte ingått i hans plan att den statskonstruktionen skulle braka samman, vilket den gjorde den 25 december 1991 då han efter sju år som Sovjetunionens ledare fick lämna över styret till den ryska delrepublikens president Boris Jeltsin.
Men det är så här jag bäst och helst minns Gorbatjov. Sovjetledaren som sträckte ut handen mot väst och skapade så många goda personliga relationer med sina fd motståndare. Framförallt med Ronald Reagan, som han kom att bli nära vän med. Bilden är från deras första toppmöte i Geneve, november 1985.
Det är med vemod jag tar emot nyheten om att även denne store man, som jag minns så väl från mina tonår, nu har rest hem och lämnat oss. Jag minns honom som den hjälte han var. Hur han utmanade hela den sovjetiska statsapparaten och med fredliga medel avslutade det fruktansvärda kalla krig som pågått sen andra världskrigets slut och visade att han var en av 1900-talet stora statsmän.
Jag minns honom också som den tragiske hjälte som ville skapa en anständig stat av Sovjetunionen, men misslyckades. Han kunde inte förutse konsekvenserna av de krafter han med glasnost och perestrojka släppt fria. Men det han lyckades med var så mycket större än så.
I det nya hemska kalla krig vår värld störtats ned i pga Putins lika vansinniga som ödesdigra missbedömningar känns det gott att tänka att de gamla vännerna nu återförenats och kan slå sig ned vid brasan igen och språkas som förr. Det var nog den bild jag minns bäst och tyckte bäst om från där och då. Vackert så!
Och måtte Ryssland snart åter ha en ledare av Gorbatjovs kaliber och dignitet. Det skulle förändra allt. Det kommer att förändra allt. Måtte det snart bli verklighet!
Det började naturligtvis med Berra i första Sällskapsresan 1979. Berras många oneliners är nu sedan decennier en odödlig del av den svenska populärkulturella samtidshistorien. Sen följde ett åttiotal med Nöjesmaskinen och Nöjesmassakern. Jag är närmast cementerad i den mål- och åldersgrupp som verkligen hört och sett mycket av Sven Melander. Och som haft så väldigt roligt i hans sällskap.
Senare, i mitten av 90-talet, fick jag också glädjen och äran att träffa honom själv vid ett par tillfällen. Det i samband med ett personlighetsutvecklingsseminarium där vi sågs några gånger och jag fick en litet närmare bild av denne för mig så oerhört välkände person. Jag var helt starstruck när han plötsligt stod där framför mig i konferensrummet, med sitt varma breda leende. Jag mötte en osedvanligt klok och varmhjärtad person i Sven. Och så var han ju rätt rolig också… Mellan varven.
Sven Alarik Melander (1947-2022)
När jag nu idag tidigt på morgonen nås av den sorgliga nyheten att Sven till slut förlorat kampen på cancern kändes det mycket vemodigt och sorgligt. Jag har följt honom i sociala medier och vet att han under flera år kämpat mot den vidriga sjukdom som jag är så obeskrivligt trött på.
Och även om Sven under 90-talet försvann ur det där riktigt starka scenljuset som han stod i under hela 80-talet så har han fortsatt att göra många bra saker. Väldigt bra saker. Han har tagit debatt och utifrån sitt kändisskap engagerat sig som opinionsbildare på ett sätt jag verkligen gillat.
Dessutom fanns det ju en personlig koppling till. En litet festlig sådan. Pappa Stig och Sven gjorde en skånsk repmånad ihop på Revingehed i början av 70-talet och fick bra kontakt. Svens humoristiska vykort dök upp då och då, liksom telefonsamtalen – och det känns nu helt overkligt för mig att konstatera att de nu båda är borta med några få månaders mellanrum.
Jag kommer alltid att minnas Svens varma kloka röst. I det personliga mötet såväl som i det större sammanhanget. Den slog an en särskild sträng i mitt hjärta och stannar hos mig för resten av detta livet.
Tack käre Sven för all inspiration!
”Du lever utanför Du tittar på din värld Du trivs nog bäst så här – ett liv i exil…”
Han har ett så utsökt vackert och stämningsfullt sätt att uttrycka känslan av ensamhet. En betraktande känsla av väntan, vemod, skönhet och längtan. Det är så vilsamt, så stilla, så smakfullt. Det har många gånger slagit mig hur underbart poetiskt vackra texter han skriver. Och många gånger har jag skrivit om honom, hans texter och musik här i bloggen. För de har betytt och betyder så mycket för mig…
Tom Wolgers är nog mest känd som den oerhört skicklige musiker som med sitt flyhänta och ekvilibristiska klaviaturspelande lyfte Lustans Lakejer till sina högsta musikaliska höjder. Och i den rollen har jag uppskattat honom mycket. Men personligen måste jag ändå säga att det var den musik han skapade som soloartist som ändå berörde mig djupast. Och jo, jag kallar Mockba Music för Toms projekt som soloartist även om det formellt sett är en grupp. Men i praktiken var det ju inte det.
Jag citerar mig själv ur bloggen för 10 år sedan när jag beskriver känslorna för just den ovan citerade låten ”(Ett liv i) Exil”:
”Ja den här låten symboliserar mycket starka vårkänslor för mig sedan mer än 25 år tillbaka, som det känns när man upplever det för första gången. En blåsig nyfiken känsla av uppvaknande, starka kontraster i kraftigt solsken med vinterns grus raspande under skosulorna, känslan av att vara på väg nånstans längre bort än dit stegen för. Igen. Precis samma känsla som på det som nu igår kom att visa sig bli årets första vårpromenad.”
Nyheten idag på eftermiddagen om Tom Wolgers plötsliga bortgång vid 61 års ålder kommer lika olustigt plötsligt som den känns fruktansvärt sorglig; alldeles för tidigt… Inte nu igen, etc. Sjukdom läser jag. Cancer, igen. Igen.
Tom Erik Wolgers (1959-2020)
Våren 1987 samarbetade Tom med fotografen Bruno Ehrs i den mycket smakfulla utställningen ”Stockholmssviten”. Här har jag mitt första personliga minne av ett kort möte med Tom på Moderna Muséet i samband med mitt studentfirande. Ett vackert och sympatiskt minne av denne så elegante och tjusige gentleman.
Jag läser på Bukowskis hemsida i samband med att ett av fotona ur Stockholmssviten sålts:
Ur ”Stockholmssviten” på Moderna Muséet 1987
”Bruno Ehrs utförde utställningen Stockholmssviten tillsammans med tonsättaren Tom Wolgers. Ehrs arbetar gärna med motljus för att skapa en stämning i de enkla motiven med fasader, bropelare och betonggrunder. Bildskärpan är maximal. De flesta Stockholmsbilderna utfördes tidiga söndagsmorgnar, då staden ännu inte vaknat”
Stilfullt omslag till Stockholmssviten
Ur Stockholmssviten, foto av Bruno Ehrs (Klicka för mycket större bild)
Ur Stockholmssviten, foto av Bruno Ehrs (klicka för större bild)
I sitt skapande som soloartist bjöd Tom Wolgers på en ytterst smakfull mix av drömska och suggestiva stämningar med poetiska och berörande vackert sparsmakade texter. Det här är något som berört mig innerligt och djupt. Jag smakar på några av titlarna från den smakfulla Mockba Music-plattan från 1984: ”Kniv mot hud”, ”Drömmen”, ”Den förlorade staden”, ”Att ha och inte ha” och ”Någon som du”…
Och när jag hör de suggestiva tonerna i outrot till just ”Ett liv i exil” (LP-versionen) kommer det alltid att vara vår för mig och livet är nära, berörande och på sin spets. Som det så ofta är i tonåren. Jag älskar och berörs så oerhört mycket av detta enkla men eleganta uttryck som ständigt återkommer i Toms musik.
”Exil-maxin”, Mockba Music, 1983
Spotifys ”bonus-version” av den självbetitlade Mockba Music-plattan från 1984
Jag sörjer Tom Wolgers. Han var en av mina stora svenska tonårsidoler. Nu är även han borta och det känns olustigt, vemodigt och sorgligt. På jobbet fick jag gå in på toan och snyta mig och grina en stund när jag fått denna så trista nyhet detta trista år. Jag kan ju inte säga att jag kände honom, för jag träffade honom bara ett fåtal gånger, men är tacksam för den FaceBook-kontakt vi hade de senaste/sista 10-12 åren som gav mig möjlighet att skriva direkt till honom och uttrycka hur mycket hans musik och texter betytt och betyder för mig. Det värmer idag. Jag vet att jag nådde fram till honom. Och det var så fint att läsa hans svar.
Och det var så trevligt att nästan varje dag vid läggdags få ta del av alla de vackra och smakfulla målningar som Tom delade med oss på FaceBook. I många års tid har jag rundat av mina dagar med att titta på dagens konstverk från Tom, sätta en ”like” eller ett hjärta och sen godnatt.
Med ett leende noterar jag att jag upprepat ordet ”smakfullt” i just den här bloggen så många gånger att min gamle svensklärare Harry Kromstad, salig i åminnelse, skulle rynkat pannan, knackat med pennan i katedern och kallat det ”störande upprepning”. Men ändå inte. För det handlar ju just om Tom Wolgers.
Tom satte toner till så många starka upplevelser i tonåren, de första upplevelserna, och texterna var så poetiskt berörande vackra. Toms musik och ord har följt mig genom livet och kommer att fortsätta göra det hela vägen i mål. För jag hörde ju redan där och då att handlade om mig. Det gör det fortfarande. Tacksamheten för allt det vackra Tom skapade, i ord och toner, stannar hos mig – för alltid!
”Det var längesen vi sågs Jag har väntat lång, lång tid Och nu möts vi än en gång som inget har hänt.
Ja vi lever utanför tittar på vår värld Vi trivs nog bäst så här – ett liv i exil…”
Idag nåddes jag av det sorgliga beskedet att en av filmvärldens största lämnat oss. Sir Sean Connery – en ikonisk hjälte och kraftkarl – har rest hem 90 år gammal efter en lång livsresa och ett långt, händelserikt och exceptionellt framgångsrikt liv. Det var en lång resa och som också var en stor klassresa från mycket enkla förhållanden i förkrigstidens Edinburgh där Connery föddes 1930.
Han är naturligtvis mest ihågkommen som ”den förste James Bond” och det skrivs nu mycket om alla de olika roller han med sådan framgång spelat genom åren. Bland annat den utsökta Oscars-belönade rollen i ”De Omutbara” från 1987. Men som det inte sällan är i min blogg så fokuserar jag på det som andra inte skriver om.
För den roll jag personligen gillar allra mest är just en sådan det inte skrivs om. Och det är den huvudroll som Sean Connery hade i 1986-års filmatisering av romanen ”Rosens Namn”. En smått fantastisk film som bygger på Umberto Ecos debut- och succéroman ”Ill nome della rosa” från 1980.
Connery spelar här franciskanermunken William of Baskerville, en sorts Sherlock Holmes-figur, som tillsammans med sin novis Adso från Melk kommer till ett kloster i norra Italien i nådens år 1327. Det är en mycket intrikat och fascinerande roman skriven av en extremt allmänbildad och uttrycksfull författare. Romanen ställer ganska höga krav på sin läsare, bland annat genom alla lärda latincitat och hänvisningar till alla möjliga och omöjliga religionshistoriska begrepp, men sålde detta till trots i rekordartade 50 miljoner exemplar.
I klostrets bisarra miljö kryllar det av än mer bisarra och märkligt skrämmande figurer och fysionomier. Det har begåtts mord och det begås snart fler. I en helt och fullkomligt vidskeplig värld av blind tro kommer nu William med sina logiska resonemang för att lösa mordgåtan. Samtidigt som påvens inkvisitor Bernardo Gui anländer för att med sina mindre vetenskapliga metoder skipa rättvisa. Konflikten är snart ett faktum.
Sir Thomas Sean Connery (1930-2020) – här som munken William of Baskerville i ”The Name of the Rose”
Sean Connery är fantastiskt uttrycksfull, klok och inspirerande i rollen som den erfarne, förslagne, rättfärdige och handlingskraftige munken William. En ung Christian Slater spelar den ännu yngre tonårige novisen Adso och en av de finaste bitarna av berättelsen är just Adsos inramande berättande.
Umberto Eco: ”The Name of the Rose”, översattes till engelska 1983
För hela historien är egentligen ett vackert och ömsint återberättat minne som den mycket gamle Adso vid slutet av sin långa livsresa minns och skriver ned i sin klostercell med utsikt över den vackra blå Donau i österrikiska Melk. Dessa fascinerande händelser och det oförglömliga och inspirerande mötet med den store William of Baskerville – och förstås också om mötet med ”Rosen” som han aldrig glömde; hon som inte hade något namn…
Så ska jag också minnas all inspiration som jag på olika sätt fått av den store skådespelare och hjälte som nu gått ur tiden. Tack för all underhållande inspiration och fascination!
Trailer till ”Rosens namn” i regi av Jean-Jacques Annaud, 1986
Han ser på mig – på oss – med en lika milt omtänksam som outgrundligt tidlös blick. Mästaren som för ett ögonblick stigit, eller kanske svävat, fram ur ett djupt och absolut mörker, bara för att kanske lika snabbt försvinna igen. Men nu, just nu, ser vi honom för ett ögonblick – och vi ser att han ser oss. Kanske kommer han att stiga fram ur tavlan?
Målningen har en på samma gång drömlik distans och realistisk närvaro. Bilden är laddad med symbolik. Den högra handen har han lyft i den välsignande gesten. I den vänstra håller han en sfär av genomskinlig bergkristall, själva Kosmos. Vi ser här ingen mindre än Jesus Kristus som ”Salvator Mundi”, Världens och Kosmos Frälsare och Herre. Mästaren.
Jag blir alldeles lugn när jag ser denna säregna och suggestiva målning. Det är som att den har en inneboende kraft för den har en väldigt positiv effekt på mig så jag har tittat mycket och länge på den under den gångna veckan. Det har varit en mycket behaglig mindfullness-upplevelse. Min själ finner ro och vila när jag vilar blicken på denna tidlösa skapelse.
Detaljerna; de sinnrika lockarna i håret, den oerhört detaljerade välsignande handen, de konstfärdiga detaljerna i dräktens bård och den så kallade sfumato-effekten av rökigt diffusa övergångar utan tydliga linjer i ansiktet talar för att det är ett verk av en stor mästare vi ser. För detta säregna konstverk tillskrivs nämligen ingen mindre än Leonardo da Vinci, troligen den störste av renässansmästarna. Allvetande och allkunnig inom de mest skiftande discipliner.
Leonardo di ser Piero da Vinci (1452-1519)
Målningen är med stor sannolikhet ursprungligen ett beställningsverk till kung Ludvig XII Frankrike och den är daterad ca 1499-1506. Det är litet svävande även där, för Leonardo var känd för sin perfektion. Kanske t o m ökänd. Detta att han liksom aldrig blev helt färdig med sina mästerverk, aldrig riktigt nöjd. Målningen är mytomspunnen också därför att den i århundraden trotts förlorad. Motivet är välkänt och många andra konstnärer har gjort sina versioner av det.
Men 2011 konstaterades det av en grupp specialister inom området att denna avbildning av Salvator Mundi faktiskt var den ursprungliga och äkta målningen av mästarens hand, den sista privatägda målningen av Leonardo.
Av Leonardos mästerverk finns nu bara 15 bevarade målningar kvar. Så det var en sensation för världen när nyheten om en ny Leonardo kom ut.
Denna nu mer än 500 år gamla målning satte också världsrekord när den i november 2017 såldes på Christies i New York för motsvarande 3,8 miljarder kronor. En obegriplig och svindlande hög summa pengar vilken ska ha betalats av den lika obegripligt förmögne saudiske prinsen Badr bin Abdullah som gjorde detta för konstmuséet Louvre Abu Dhabis räkning. Och på detta museum kan nu detta vackra och ovärderliga konstverk äntligen åter beskådas av allmänheten.
Och… I en tid av politisk förvirring och oro i världen kan jag inte undgå att se en vacker och ljus tanke i att han – Salvator Mundi, Frälsare och Mästare – nu återvänt till oss från historiens skuggor. Låt vara bara för det ögonblick som Leonardo fångade honom i sin odödliga målning. Så att vi alla fick se honom. Låt oss se den positiva symboliken i detta att Världens Frälsare har återvänt till oss. Det kan världen behöva här och nu.
Det är torsdagen den 4 april 1968 och Martin Luther King befinner sig i Memphis, Tenneesee där han tagit in på Lorraine Motel, rum 306. Han är i samspråk med musikern Ben Branch som ska spela på det möte som är planerat för kvällen. King går ut på balkongen för att hämta en nypa luft i vårkvällen och klockan är 18.01 lokal tid.
Efter ett ögonblick hör Branch ett kraftigt skott utifrån. Han skyndar sig ut på balkongen och finner King avsvimmad och kraftigt blödande, träffad i högra kinden av en gevärskula som gått vidare ned genom nacken och fastnat i vänster axel. Branch och fler tillrusade vänner tror först att King dödats omedelbart, men upptäcker till sin förvåning och glädje att de kan känna puls. Det verkar finnas ett litet hopp.
King först till sjukhus där läkarna försöker rädda hans liv. Men han återfår inte medvetandet, utan dödförklaras 19.05 samma kväll. Ett av 1900-talets största och modigaste hjärtan hade slutat slå.
Martin Luther King Jr (1929-1968)
Mycket hann denne modige man uträtta under sitt 39-åriga liv och han framstår idag, tillsammans med Mahatma Gandhi och Nelson Mandela som 1900-talets största frihetskämpar för mänskliga rättigheter och tydliga förespråkare av icke-våld för att uppnå dessa mål. Att de 13 år som King hann vara i rampljuset innan han mördades för idag 50 år sedan hade ett högt pris av stress, bevisas av rättsläkarens utlåtande att Kings hjärta bedömdes kunna ha tillhört en 60-åring.
Så var det också ett oerhört tufft, stressande och påfrestande jobb han utförde. Ett kall. Och dagen innan hade han i sitt sista tal förutspått att han inte skulle få följa med in i det ”förlovade land” som han förutspådde att de svarta amerikanerna var på väg emot.
Kom de dit? Har de kommit dit än? Den rasism och de orättvisor som Martin Luther King kämpade emot har mildrats under de år som gått. Visst har det blivit bättre, men rasismen finns kvar under ytan i USA och det märks bl a genom den stora övervikten av svarta män som skjuts av polisen. Och det finns ingen enskild person idag, igen enskild svart ledare som leder kampen på det sätt som Martin Luther King för 50 år sedan då han ledde den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen…
”Early morning, April four Shot rings out in the Memphis sky Free at last, they took your life They could not take your pride…” (U2: Pride in the name of love, 1984)
Plötsligt har en till stor scenpersonlighet lämnat oss. Det känns väldigt plötsligt för hon var ju verkligen fullt aktiv in i det sista.
Att det här är stort, att Barbro ”Lill-Babs” Svensson troligen är/var vår allra största och mest folkkära artist blir ganska tydligt idag. Hon hade också en rekordartat lång karriär som hon egentligen aldrig pausade. Hon körde på i 65 år. Det är helt makalöst. Så trots att jag själv nu är 50 är jag alltså inte ens i närheten av att kunna minnas en tid utan Lill-Babs… Hon är en av de artister som alltid bara funnits där. Ännu en av dem i den för mig så självklara generation som nu lämnar oss. En efter en.
Barbro Margareta ”Lill-Babs” Svensson (1938-2018)
Därför känns det tomt här och nu även om jag själv egentligen aldrig var nåt stort fan av henne, åtminstone inte från början. Men jag måste säga att jag blev det mer och mer med tiden när jag fick prov efter prov på vilken alldeles ovanligt sjysst och bra människa och medmänniska hon var. Ett föredöme i sin omtanke, äkthet och mänsklighet. Största respekt för det!
Det jag personligen också tänker speciellt på är de fina berättelser som Lill-Babs delade om sin relation till Barbro Hörberg, som en gång var hennes bästa vän. Barbro Hörberg, som även skrev texter till Lill-Babs, är en stor idol för mig och hon fick en elak cancer som hon kämpade med i mitten på 70-talet då Lill-Babs stöttade henne på ett alldeles ovanligt omtänksamt, innerligt och kärleksfullt sätt. På något sätt känns det som en cirkel som nu sluts – och i praktiken är det ju också så rent faktiskt – när Lill-Babs nu blir ännu en i raden av artister, människor som lämnar oss pga denna evigt återkommande förfärliga sjukdom. Även om det är en tröst att Lill-Babs åtminstone fick leva ut sitt liv och bli 80 år, vilket Barbro Hörberg aldrig fick.
Barbro Hörberg (1932-1976) repar ihop med kära vännen Barbro Svensson inför en av Lill-Babs folkparksturnéer (jag vill ju alltid kunna ge tidsangivelser och en kvalificerad gissning är att bilden är tagen 1973 eller 1974)
Därför känns det väldigt rätt att låta Lill-Babs själv berätta om sin bästa vän och uppmana oss alla att stötta cancerforskningen… Och jag tänker att nånstans har dessa kära gamla vänner nu återförenats efter alla de år som gått sen den där valborgsmässoaftonen 1976 när Barbro Hörberg lämnade oss alldeles för tidigt och reste hem i förtid.
Japetus öga 