Om Lill-Babs och Barbro Hörberg

Plötsligt har en till stor scenpersonlighet lämnat oss. Det känns väldigt plötsligt för hon var ju verkligen fullt aktiv in i det sista.

Att det här är stort, att Barbro ”Lill-Babs” Svensson troligen är/var vår allra största och mest folkkära artist blir ganska tydligt idag. Hon hade också en rekordartat lång karriär som hon egentligen aldrig pausade. Hon körde på i 65 år. Det är helt makalöst. Så trots att jag själv nu är 50 är jag alltså inte ens i närheten av att kunna minnas en tid utan Lill-Babs… Hon är en av de artister som alltid bara funnits där. Ännu en av dem i den för mig så självklara generation som nu lämnar oss. En efter en.

Barbro Margareta ”Lill-Babs” Svensson (1938-2018)

Därför känns det tomt här och nu även om jag själv egentligen aldrig var nåt stort fan av henne, åtminstone inte från början.  Men jag måste säga att jag blev det mer och mer med tiden när jag fick prov efter prov på vilken alldeles ovanligt sjysst och bra människa och medmänniska hon var. Ett föredöme i sin omtanke, äkthet och mänsklighet. Största respekt för det!

Det jag personligen också tänker speciellt på är de fina berättelser som Lill-Babs delade om sin relation till Barbro Hörberg, som en gång var hennes bästa vän. Barbro Hörberg, som även skrev texter till Lill-Babs, är en stor idol för mig och hon fick en elak cancer som hon kämpade med i mitten på 70-talet då Lill-Babs stöttade henne på ett alldeles ovanligt omtänksamt, innerligt och kärleksfullt sätt. På något sätt känns det som en cirkel som nu sluts – och i praktiken är det ju också så rent faktiskt – när Lill-Babs nu blir ännu en i raden av artister, människor som lämnar oss pga denna evigt återkommande förfärliga sjukdom. Även om det är en tröst att Lill-Babs åtminstone fick leva ut sitt liv och bli 80 år, vilket Barbro Hörberg aldrig fick.

Barbro Hörberg (1932-1976) repar ihop med kära vännen Barbro Svensson inför en av Lill-Babs folkparksturnéer (jag vill ju alltid kunna ge tidsangivelser och en kvalificerad gissning är att bilden är tagen 1973 eller 1974)

Därför känns det väldigt rätt att låta Lill-Babs själv berätta om sin bästa vän och uppmana oss alla att stötta cancerforskningen… Och jag tänker att nånstans har dessa kära gamla vänner nu återförenats efter alla de år som gått sen den där valborgsmässoaftonen 1976 när Barbro Hörberg lämnade oss alldeles för tidigt och reste hem i förtid.

Annons

Ett möte med Robert Harris, till slut

Äntligen! ⭐
Igårkväll den 22 mars fick jag så till slut träffa och lyssna till min specielle litteräre favorit Robert Harris som nu gör sitt allra första besök i Sverige. Denne brittiske gentleman och fd ledarskribent skriver som bekant världens bästa historiska fiction och har gett mig så oerhört mycket läsarglädje genom åren.

Mycket har jag också själv bloggat om hans fascinerande böcker, vilket läsare av denna blogg väl känner till.

Robert Dennis Harris (1957 – )

Det var stora Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan som fick detta celebra internationella författarbesök där förläggaren Claes Ericson intervjuade Mr Harris som fick ge prov på sin mästerliga berättarförmåga och sina stora historiska och politiska kunskaper, vilket ger honom förmågan att dra mycket intressanta och initierade slutsatser. Han gav även några glittrande små prov på sin slagfärdiga brittiska humor, vilket alltid märks i böckerna.

Robert Harris intervjuas av sin förläggare Claes Ericson från Bookmark förlag

Harris var förstås i Sverige för att berätta om sin senaste roman Munich, som nu släppts på svenska och som jag recenserade här i höstas i samband med den internationella releasen i oktober. München handlar om toppmötet mellan Chamberlain och Hitler som inträffade just där för snart 80 år sedan i september 1938.

För 30 år sen gjorde Robert Harris en BBC-dokumentär om mötet i München i samband med 50-årsminnet av denna historiska händelse. Redan då, berättade han, började han tänka på att skriva något skönlitterärt om detta. Han hade alltså redan en hel del research bakom sig, men det skulle dröja nästan 30 år och tio andra romaner innan detta bokprojekt var färdigt.

Harris berättade också om hur det går till när han skriver, att han har en period på ca 6 månader av research, fyllt av en period av ca 6 månader av skrivande. Han skriver från tidiga morgonen till lunchtid, ca 1 000 ord per dag. Men ägnar eftermiddagen åt annat. Ofta upplever han att det undermedvetna – ”the boys in the basement” – jobbar vidare med det pågående skrivarprojektet så att han när han vaknar på morgonen nästa dag har nya insikter och idéer kring projektet.

Robert Harris reflekterade även att det kan vara svårt att skriva fiction i en värld det är det händer så mycket otroliga saker, som Brexit, Donald Trumps presidentskap, Vladimir Putins ”internationella påverkanspolitik” och giftgasmordet i Salisbury. Vem hade kunnat tro att det skulle kunna hända?!  Han ville dock inte svara på vilket projekt han just nu jobbar på. Ett projekt han då gissningsvis befinner sig i research-fasen för, eller precis i början av skrivarfasen. Det var för tidigt att säga nåt berättade han. Projektet är så sköra i början. Jag kan förstå honom.

Harris berättade också, apropå Munich, att han fått många reaktioner från läsare. Bl a hade Neville Chamberlains barnbarn skrivit till honom. Hon hade fötts ca 10 dagar innan toppmötet ägde rum – ”the Munich Baby” som familjen alltid kallat henne – och det var fascinerande att tänka sig att Chamberlain i sina samtal med Hitler måste ha tänkt på sitt barnbarn när han ville fånga Hitlers empati och för honom beskrev hur förfärligt det var att se ”children fitted with gasmasks”. I sig en omöjlig utmaning för Chamberlain och som det tydligt senare skulle visa sig, för världen.  Det var förstås det lilla barnbarnet som den gamle Chamberlain sett och berörts av. Hon blev världshistoria där för ett ögonblick.

Harris berättade också att om något framstod som fantastiskt och speciellt i hans böcker, så var det historiskt belagt och sant. Om det däremot var alldagligt och mindre spännande så var det troligen något han själv broderat ut historien med. Han håller sig noga till historisk korrekthet och tar han sig friheter så är det i alla fall sådant som inte är omöjligt. Det ska vara troligt och rimligt att det han berättar kan ha hänt. Undantaget är förstås här den skönlitterära debuten och succén Fatherland som är en kontrafaktisk roman.

Jag hade tagit med mig ett urval av böcker för att få autografer i dem. Jag kunde ju inte gärna besvära honom med att ta med dem alla. Jag ställde mig sist i kön och kom så till slut fram och kunde helt kort tacka den store författaren för att han kommit till Sverige, att jag väntat på detta ända sedan Fatherland, att jag uppskattade hans böcker mycket och förklara att det räckte med en enkel autograf i böckerna. Och att Fatherland var ännu mer skrämmande och på ett sätt fascinerande att läsa på tyska, eftersom boken är så tysk.

En kort men trevlig pratstund då jag också passade på att fråga om något som en av bokens karaktärer i Munich kunde konstatera, nämligen att Hitler luktade illa. Var detta möjligen något han hittat på eller om det var historiskt belagt och vem som berättat det? Och jo, förstås, det var något han hittat i samband med sin research, men jag fick inte reda på varifrån. Det var bara litet festligt att kunna  konstatera att detta att Hitler ofta luktade illa är ett historiskt belagt faktum.

Tack Akademibokhandeln och tack Bookmark förlag för att ni ordnade med detta så intressanta och trevliga arrangemang!

Nu på söndag dyker förstås den store författaren upp i Babel.

~ ~ ~

Robert Harris berättar om hur det var att skriva om Chamberlain och Hitler.

Robert Harris berättar och resonerar initierat om den historiska kontexten kring toppmötet i München

Harris berättar mer om bakgrunden till Munich, varför han började skriva om Hitlertyskland och varför den ofta missförstådde och förlöjligade Chamberlain faktiskt gjorde en stor insats med sitt toppmöte med Hitler som välbehövligt bromsade Andra Världskrigets utbrott.

Vid 38:00 kommenterar han stämningen i England 1938 och förklarar varför folket ville tro på ”appeasement”, fredstanken, och varför lättnaden var så enorm när Chamberlain kom tillbaka med löftet om ”Peace in our time”.

Vid 41:30  kommenterar han varför Hitler själv upplevde München som ett misslyckande och hur det irriterade honom att tyska folket hyllade Chamberlain som en efterlängtad fredsmäklare.

Vid 45:30 förklarar han hur Chamberlain på ett listigt sätt använde sig av Hitlers egna ord för att binda Hitler vid fredsöverenskommelsen, att de ord som fanns på den världsberömda papperslappen som Chamberlain viftade med på flygplatsen när han lovade fred, egentligen var Hitlers egna. Hitler skulle slutligen avslöjas som en stor lögnare och förlora hela sitt internationella anseende om han inte stod fast vid sina ord.

The rest is history…

~ ~ ~

Om du är nyfiken på Robert Harris och vad hans böcker handlar om, så har jag här listan över mina recensioner/kommentarer:

”Munich” – om toppmötet mellan Chamberlain och Hitler

”Conclave” – om att välja en ny påve

”An Officer and a Spy” – om Dreyfus-affären

”Imperium” och ”Lustrum” – två av romanerna i trilogin om Cicero i antikens rom

”Fatherland” – om ett kontrafaktiskt besök i Hitlers Berlin 1964

Exit – Johannes Brost, ett brett leende som består

Igår nåddes jag av den sorgliga och för mig oväntade nyheten att Johannes Brost lämnat oss. Cancer. Igen. Jag hade missat sommarens skriverier om detta, men tänkte på att när jag nu under julen såg honom i ”Fröken Frimans krig” var han ovanligt smal. Han har ju alltid varit en mer långlagd person, men nu såg han mager ut. Jag tänkte att, han blir väl äldre han med och en del går ju ner i vikt då. Men också framförallt att det verkligen passade att just Johannes Brost spelade charmören Sievert Lindholm och att det var fint att rollkaraktären, efter misstankar om skojeri och sol och vår, till slut visade sig ha rent mjöl i påsen, en riktig gentleman, så det fick bli ett happy end. Jag tyckte han var väldigt bra i den rollen – som blev hans sista. Det var mitt senaste och blev mitt sista intryck av Johannes Brost.

Johannes Brost (1946-2018)

Min första kontakt med honom var i julkalendern ”Stjärnhuset” 1981 då han var lärlingen Astro som lyssnade på Mytha/Sif Ruuds fantastiska berättelser från den grekiska mytologin. Astro var en varm och nyfiken karaktär och detta sympatiska första intryck kom att bestå genom alla år.

Jag träffade aldrig Johannes Brost, men i det sena 80-talet när jag vid ett fåtal tillfällen var på Café Opera såg jag honom där. En skrattande och gestikulerande man med ett glatt gäng kompisar omkring sig i baren är min minnesbild. Minns också dåtida skriverier om hans och Tommy Körbergs bravader i krogsvängen. Det råder inga tvivel om att de hade väldigt roligt på många sätt. Johannes Brost framstod då för mig som den glade gamängen och charmören med det stora leendet – varggrinet – och genom en del skandalrubriker litet som en skojare. Men en skojare med ett varmt och gott hjärta. Han kände ju även Mick Jagger och jag kan verkligen tänka mig att de haft kul ihop då Johannes helt säkert kunnat vara en bra nöjes-ciceron i Sverige alltsedan 60-talet.

Men sen gick åren och min bild av Johannes Brost förändrades mot en ännu snällare och mer mångfacetterad. Joker i Rederiet 1992-2002 kunde jag förstås inte undgå, men eftersom jag inte följde den serien så har jag ingen närmare relation till den. Däremot tyckte jag det var intressant att se honom i Ulf Malmros ”Bröllopsfotografen” 2009 som förmögen överklassman, en roll jag minns att jag hajade till för. Att jag tyckte det var både kul och oväntat att han gjorde den så bra. ”Avalon” från 2011 i regi av Axel Petersén har jag inte sett, men ser fram mot att se den. Det här var förstås en stor framgång för Johannes som fick en guldbagge för sin rollprestation.

Min personliga favorit med Johannes Brost är annars utan tvivel rollen som kriminalkommissarien vid SÄPO, Åke Persson, i Leif GW Perssons ”En pilgrims död” 2013, dvs filmatiseringen av romanen ”Faller fritt som i en dröm” där Lars Martin Johansson och hans kriminalteam till slut löser Palmemordet. Läsare av bloggen vet att detta intresserar mig djupt och att jag därför skrivit om det.

Johannes Brost som kriminalkommissarie Åke Persson

Brost är helt suverän som den tystlåtne, fårade, gråe och sammanbitne gamle polisen, en gång SÄPO-chefen Erik Bergs, Kjell Bergqvist, lojale högra hand. Här spelar han en mycket garvad polis, en enkel man som tvingats stå ut med förolämpningar och kräkningar från Jonas Karlssons mästerligt spelade vidriga rollkaraktär överintendenten Claes Waltin. Den snobbige överklasskillen och psykopaten Waltin öser sitt förakt över och kränker gång på gång den mindre förfinade polisen Persson som stoiskt sammanbiten låter det rinna av honom. Waltin anar inte hur förslagen Persson är och att det bakom den tysta, fårade fasaden döljer sig en mycket handlingskraftig man. För det är lyckligtvis Persson som skrattar sist. På alla sätt. Först och främst i och med att hans omdömesgilla och professionella rättrådighet gör att SÄPO-chefen Berg ser till att den fifflande överintendenten och manipulerande psykopaten Waltin får sparken. Persson hjälper Berg att städa upp.

Sen är det också Johannes Brosts tuffa rollkaraktär kommissarie Persson som hjälper Rolf Lassgårds Lars Martin Johansson att till slut skipa rättvisa – och åter städa upp – då Persson med stor handlingskraft och slughet lämnar sin pensionerade tillvaro och använder sig av sin professionella kompetens som säkerhetspolis för att till slut skicka mördaren till de sälla jaktmarkerna med den odödliga sista kommentaren: ”Varma hälsningar från folkhemmet… Säg hej till publiken!”

Johannes Brost som kriminalkommissarie Åke Persson i en personlig favoritscen ur SVTs En pilgrims död – ”mission accomplished”

En annan härlig och betydligt fridsammare favoritscen är när Rolf Lassgårds Lars-Martin Johansson besöker Johannes Brosts Åke Persson i Perssons vardagliga lilla förortslägenhet i Stockholm där pensionären Persson bjuder den höge polischefen på en rejäl folkhemslunch bestående av stekt falukorv med ”hemstampat” potatismos och knäckebröd, senap och ett glas mjölk. Lars-Martin har gjort stor karriär men är i grunden en enkel och rejäl man. Precis som kommissarie Persson. De trivs ihop. Det är en väldigt fin och välspelad scen med de två övre medelålders männens karga kollegiala jargong och uttryck med det grabbiga sättet att uttrycka sig och att de verkligen gillar varandra. Fint.

Johannes Brost kom med tiden att bli en oerhört omtyckt och genuint folklig skådespelare. Jag fick intrycket att han inte värderade de finare rollerna mer än de enklare. Han verkade kunna behålla sin barnsligt nyfikna blick och det stora varma varggrinet till leende. Det är en sorglig nyhet för mig att nu veta att även Johannes Brost rest hem. En efter en lämnar de nu livets scen, de karaktärer som funnits där under hela mitt nu snart 50-åriga liv. Det är en del av de grundläggande villkoren för livsresan och en del av förberedelsen för den egna slutscenen.
Tack Johannes Brost för inspiration, allvar och skratt på vägen!

Aaliyah; ”the Barack Obama of Music” – om r’n’b-prinsessan fått leva

Den tvåmotoriga Cessnan rusar fram över Marsh Harbour Airports startbana på Great Abaco Island, Bahamas, med sikte på Opa Locka Airport i Miami, Florida. Det är vid 18.45 på lördagkvällen den 25 augusti 2001 och det har börjat skymma efter en lång varm och mycket solig dag med tropisk värme på över 30 C. En typiskt vacker sommardag på dessa paradisöar. Om 40 minuter kommer solskivan att ha försvunnit ned i havet i väster. Jag föreställer mig att det är en mycket vacker kväll.

Aaliyah Dana ”Babygirl” Haughton (1979-2001)

Ombord på Cessnan befinner sig nio personer. Det är den sagolikt framgångsrika r’n’b-sångerskan Aaliyah Dana Haughton ”princess of r’n’b” och delar av hennes entourage som just avslutat filmningen av Aaliyahs senaste video ”Rock the boat”, på ön Great Abacos stränder och i vattnen utanför. Filmningen har gått utmärkt bra och alla är mycket nöjda.

Förtrollande vackra scener har filmats på den avskilda stranden vid Treasure Cay Resort. Det är inte en slump att man valt denna exklusiva inspelningsplats. Katamaranen har sedan i några timmar gått fram och tillbaka över de turkosa vattnen i sundet mellan Marsh Harbour och ön Hope Towns fyrtorn medan Aaliyah och hennes åtta dansare kört sitt danspass närmare 30 gånger i strålande solsken och tropisk värme medan hon filmats från flera olika båtar och en helikopter. Men så handlar det också om produktionen av en exklusiv musikvideo till branschens mest lovande unga stjärna. (Videon kommer längre fram i bloggen.)

Aaliyah dansar på stranden vid Treasure Cay Resort

Det var ett tufft fysiskt träningspass för Aaliyah och dansarna, men trots att hon var trött på slutet minns de som var med att hon var lika positiv och full av skämt som vanligt. Hon hade mycket energi. Som hon brukade vara. Den unga stjärnan är mycket medveten om vilket priviligierat liv hon lever; det har inte alltid varit så. Dessa två sista dygn har varit drömska vackra dagar i en paradisisk miljö.

Under inspelningen av ”Rock the boat”; Aaliyah, i mitten, med sina dansare på den 25 m långa katamaranen ”Fat Cat”  i vattnen utanför Great Abaco Island, Bahamas (klicka för större bild)

Under eftermiddagen har jobbet blivit klart, snabbare än man beräknat, och nu är gänget  otåligt och ser en chans att återvända till Miami innan natten. Aaliyah tackar alla medverkande och hoppar sen tillsammans med sju kamrater ned i den snabba motorbåt som ska ta henne tillbaka Marsh Harbour. Klockan är 16.30 och Aaliyahs sista resa har börjat.

Aaliyah och hennes sju kamrater vinkar hej innan motorbåten forsar iväg med dem. Det blev det sista fotot, taget av Aaliyahs mångåriga samarbetspartner, den ypperliga och prisbelönta koreografen Fatima Robinson som i sista stund valde att stanna kvar på katamaranen och få litet mer semester. Det blev hennes räddning. (Klicka för större bild)

Men den ursprungliga planeringen var alltså att hela gänget skulle resa tillbaka på söndagen och den här avstickaren gör att planeringen blir mer improviserad. Planet som nu står till buds denna historiska lördagkväll är en snäppet mindre Cessna än den de flög in med på torsdagen den 23 augusti. Vissa vittnesuppgifter uppger även att starten föregicks av en diskussion eller ett gräl där piloten och lastaren var tveksamma till att starta. Men det är inte styrkt.

Aaliyah kan uppenbarligen inte ha vetat någonting om detta, för det är mer än en sak som inte stämmer. Gruppen verkar omedveten om att det aktuella planet helt enkelt är för litet, en Cessna 402 Businessliner lastar ca 1 000 kg mindre än den snarlika Cessna 404 de flugit dit med. Här finns också andra uppgifter att det var en Fairchild Metro III de flugit in med och den lastar mer än dubbelt så mycket som den mindre Cessna som nu står till buds. Piloten som är formellt ansvarig verkar inte heller kunna hantera situationen. Därför överskrids standardvikten och balanstoleransgränsen på flygplanet som blir baktungt som följd. Cessna 402 Businessliner tar max 8 passagerare och maskinen blir nu överlastad med ca 350 kg och 9 passagerare.

Cessna 402b – Businessliner – ett flygplan av samma typ som Aaliyah startade med på Abaco den 25 augusti 2001. Ett propellerplan och inte en ”jet” som ofta felaktigt uppges

Det ska också senare uppenbaras att piloten Luis Morales III har förfalskat sin licensiering, han har inte giltigt ”körkort” för flygplanstypen, och man kommer efteråt att hitta spår av både kokain och alkohol i hans blod. För att göra situationen än värre kommer det även att visa sig att underhållet för en av motorerna inte skötts av det ansvariga Miami-registrerade bolaget Blackhawk International Airways.

Sammanfattningsvis är det fortfarande ett skandalöst mysterium att planet faktiskt startade den här kvällen efter otillräcklig preflight-check, med för mycket folk ombord och för mycket last. Det var helt felaktigt beslut. Men klockan är nu 18.45 och Cessnan startar, tyvärr …

Ögonvittnen berättar att Cessnan når ca 20 m höjd och sen girar vänster i dykning. Efter knappa 100 m flygning kraschar Cessnan, exploderar och fattar eld vid slutet av startbanan. Alla ombordvarande utom en eller två dödas ögonblickligen. När hjälpen når fram några minuter senare är det bara livvakten Scott Gallin som ännu är kontaktbar, svårt skadad, och gång på gång upprepar frågan om Aaliyah klarat sig. Men hon är bortom all räddning, har kastats ur det kraschade vraket. Livvakten Gallin är en ovanligt fysiskt stark man  och han kämpar i det längsta, men avlider några timmar senare på sjukhus. Om det är någon tröst bekräftar utredningen senare att Aaliyah dödats omedelbart vid kraschen, så hon hade inte behövt lida. Det måste ha gått väldigt fort.

Tragedin är fullständig och den förfärliga nyheten kablas ut över världen. Det är Aaliyahs vän koreografen Fatima Robinson som tar på sig den fruktansvärda uppgiften att ringa hem till familjen Haughton i White Plains, NYC för att de åtminstone ska få slippa höra det på nyheterna. Det verkar så obegripligt meningslöst att detta skulle behöva hända och fans världen över sörjer den 22-åriga stjärnans alltför tidiga bortgång. Att hon var på väg att bli hur stor som helst är alla överens om. De chockvågor denna olycka skapar får konsekvenser som branschen fortfarande känner av. Flera av Aaliyahs vänner, familjemedlemmar och samarbetspartners blev initialt traumatiserade och gick in i depression. Det var ett fruktansvärt slag för dem, för hon hade betytt väldigt mycket för så många.

Nyheten om Aaliyahs död trodde många först var ett felaktigt rykte, sådana hade förekommit om t ex Eminem

~ ~ ~

Har vi hört den här sorgliga historien förut? Stora artister som störtar och omkommer i flygkrascher? Ja tyvärr, alltför många gånger. För några år sedan skrev jag om den begåvade artisten Jim Croce som kraschade i ett liknande tvåmotorigt plan under liknande omständigheter direkt efter start. Otis Redding, Ritchie Valens och Buddy Holly är tre andra. Ett annat exempel på just detta fenomen är den svenske politikern John-Olle Persson som kraschade i ett fellastat litet flygplan kort efter start.

Vad beror då detta på? Är det en förbannelse som vilar över artisterna? Aaliyah fick liksom Jim Croce ingen lång karriär utan kom att sälla sig till den mytomspunna skara av kända artister som faller ifrån alltför tidigt – och just som det stora genombrottet är nära. Ett obehagligt stort antal av dem har också omkommit i just flygkrascher. Något som förstås inte beror på något mer övernaturligt än deras val av små flygplanstyper som flugits under omständigheter och förhållanden där självklara säkerhetsrutiner gravt åsidosatts. För precis så var det även i Aaliyahs fall och det gör mig både upprörd, arg och ledsen. Det är så meningslöst. En flygamatör som jag kunde omedelbart ha sagt att det inte går att så kraftigt överlasta en Cessna och har man dessutom slarvat med motorunderhållet är det rena självmordet att starta. Och ändå blev det så den 25 augusti 2001.

Och jag minns ju det här. Jag minns nyheten om Aaliyahs död då i slutet av augusti, ett par veckor innan 9-11. Jag läser i min dagbok om vad jag hade för mig i mitt 33-åriga liv dessa dagar i augusti 2001 och ser att jag firade 6 månader med min dåvarande flickvän C fredagen den 24:e och att vännen Herman hade en 10-årsfest på sin restaurang på Fjällgatan den 25:e. Det var varma vackra sensommardagar i Stockholm.

Vid precis samma tid hade också en mycket obehaglig klättringsolycka inträffat på Kebnekaises nordsluttning där flera personer i ledningsgruppen i det företag jag jobbat på hade ramlat ned i en glaciärspricka. Jag skulle ha varit med, men hade valt att säga upp mig vid midsommartid tidigare samma sommar. Mirakulöst klarade sig alla fyra som föll ned i sprickan utan värre skador än brutna ben och revben, en av mina bästa vänner var med. Det var en dramatisk tid.

~ ~ ~

Men för att återvända till bloggens ämne. Att jag hade koll på vem Aaliyah var är överraskande i sammanhanget. Hur kom det sig? Jag som vid denna tid normalt sett inte intresserade mig nämvärt för r’n’b. Egentligen inte alls. Men det var nåt med Aaliyah som gjort att jag noterat henne tidigare. Och det berodde verkligen inte bara på att hon var extraordinärt vacker.

Det är svårt att välja foton på den här tjejen för det finns helt enkelt så makalöst många bra bilder av henne. Kameran älskade henne.

Vem var hon, det 22-åriga underbarnet som störtade på Bahamas den där augustikvällen för nu mer än 15 år sen? När jag nu under någon veckas tid googlat och läst in mig på henne, sett filmklipp, intervjuer och dokumentärer, läst recensioner och artiklar samt kollat in alla möjliga och omöjliga chattar om henne och alla dessa otaliga härliga clips med hennes ”best dance moves” och what if jämförelser med Beyoncé, så slår det mig vilket enormt avtryck hon gjort. Hon har en massiv cred i genren. Hon har en ängels status och hennes gamla inflytelserika vänner och familj har slagit en ring runt henne och skyddar hennes minne på många sätt. Det är både rörande och vackert.

Aaliyah är sedan länge en helig ikon i r’n’b-världen. Ve alla unga branschförmågor som på olika (missriktade och möjligen klåfingriga) sätt försökt förklara sin odödliga kärlek till henne!

”It became taboo to even discuss Aaliyah, really. We would throw up a picture on Instagram every Aug. 25 with an #RIP, memorializing the day but refusing to travel any further. Drake tried it, bringing to light his dizzying obsession by way of elaborate tattoos and commandeering a posthumous song of hers titled ‘Enough Said.’ Once word got around that he and Noah “40” Shebib were prepping a new Aaliyah project, he was damn near crucified, shouting “mercy” with the announcement that the project had been shelved.”

Aaliyahs nära vän och producent Timbaland (1971-) tillhörde hennes innersta krets, betraktade henne som sin lillasyster, och var en av dem som inte gillade att klåfingrige unge Drake (1986- ) på egen hand skulle börja mixa in Aaliyahs röst i ny musik: ”Aaliyah’s music only works with her soulmate, which is me!”

Aaliyah beskrevs av sina vänner och samarbetspartners som en intelligent och driven tjej som visste att hårt arbete lönar sig, men som också var mycket lekfull och humoristisk. Hon hade en blyghet som gjorde henne ännu vackrare eftersom den kom ur ödmjukhet. Något som ständigt återkommer är beskrivningarna av hennes varma leende, att hon var exceptionellt duktig på att ”ta in” andra människor och få dem att känna sig bekväma. Ett annat ständigt återkommande omdöme handlar om hennes speciella röst, att den beskrivs som ”sultry”, ett ord som kan betyda både varm, het eller t o m kvav men i det här sammanhanget ligger sensuell eller sexig klart närmast. Vad många också ständigt återkommer till är att hon vid sidan om lekfullheten och humorn hade ett lugn och en klokhet som var så ovanlig för hennes ålder och som gjorde att hon hade lätt för sig på så många sätt.

”She had an old soul. She seemed like she was living everything in rewind, like she’d already done all of this. She had this personality that was contagious. It was never just a job when you were working with her. You always had fun. Good kid fun.”

Aaliyahs ljusa, inspirerande och positiva personlighet i kombination med hennes supertalang och begåvning gjorde henne till en katalysator. Hon lyfte alla hon kom i kontakt med. Hon beskrivs gång på gång som en ”gammal själ i en ung kropp”. En mycket karismatisk larger than life personlighet. Att förlora henne var inte bara en tragedi för de närmaste utan för branschen och genren som helhet. Flera av hennes närmsta gick in i depressioner den hösten. Aaliyah tillsammans med Timbaland och Missy Elliot var en superkonstellation som förändrade genren. Aaliyah skulle ha kunnat bli vad Beyonce blev, bara det att Aaliyah hade en mycket ljusare, mognare och varmare personlighet. En oerhört positiv tjej som hade fokus på att lyfta andra, vilket man inte kan säga om Beyoncé.

Något som också särskilt betonas är att Aaliyah hade klass på sin sensuella utstrålning. När många andra i branschen flörtade med ett utmanande sexuellt utspel gjorde hon det på ett försiktigare och värdigare sätt.

”She was remarkable for being sexy without selling herself, for finding the thin line where she could attract the boys without embarrassing the moms. She’s the first artist I worked with who would not compromise her values to be famous. In this business, church girls become prostitutes because they want to be stars, but she would never let stardom interfere with who she was.”

Men humorn, den verbala begåvningen och värmen återkommer. En av hennes bästa vänner, Kidada Jones, dotter till storproducenten Quincy Jones, berättar om alla busringningar Aaliyah gjorde. Inte minst när pappa Quincy blev uppringd av ”Christina Aguilera” som wailade och sjöng så övertygande för veteranproducenten att han köpte det till 100%, de nya idéerna för en kommande platta… Ja jag kan föreställa mig att de här tjejerna hade väldigt roligt ihop. De var Tommy Hilfigers toppmodeller redan i mitten på 90-talet.

Kidada Jones (1974- ) och Aaliyah Haughton – nära vänner och arbetskamrater – ett foto ur en mycket fin svartvit serie

Aaliyahs karriär hade börjat redan i mitten på 90-talet då hon var i tidiga tonår. Hon var litet på samma sätt som Michael Jackson ett underbarn som excellerade i sång och dans redan i mycket tidig ålder. Hon hade bästa betyg när hon gick ut från Detroit High School for the Fine and Performing Arts. Första plattan ”Age ain’t nothing but a number” kom redan 1994 och var producerad av den då omåttligt populäre R Kelly. Om det verkligen var så att 27-årige och senare beryktade Kelly gifte sig med då 14-åriga brådmogna Aaliyah har aldrig blivit helt klarlagt, men troligen var det så och familjens reaktion var stark. Plattan sålde över en miljon ex, men R Kelly avlägsnades snabbt och i vredesmod från den unga stjärnan. Aaliyahs morbror Barry Hankerson – Gladys Knights exman – var hennes manager.

1996 kom Aaliyahs andra platta ”One in a million”, där hon träffat sina två blivande favorit-samarbetspartners, producenten Timothy Zachery Mosley/Timbaland och Melissa Amett Elliot/Missy Elliot. Starka familjeliknande band skapades, kemin var nu perfekt och denna trio skulle förändra r’n’b-historien genom sitt lyckosamma samarbete. Andra plattan gick ännu bättre än den första och sålde över 2 miljoner ex men Aaliyah ville också prova på skådespeleriet. Hon tog lektioner och fick en huvudroll med Jet Li i actionfilmen ”Romeo must die” (2000) samt en huvudroll i skräckfilmen ”Queen of the Damned” (2002) där hon bl a spelade mot Lena Olin.

Låten ”Try again” (2000) från filmen” Romeo must die” blev en första litstetta för Aaliyah. Timbalands produktion med knorrande synthar hade jag säkert gillat redan då, men den nådde mig aldrig genom bruset. Lena Olin har berättat att hon under inspelningarna av ”Queen of the Damned” hade mycket roligt med Aaliyah som bjöd på sig själv och skrattade gott åt sina kollegors försök att parodiera hennes dans.

Lena Olin och Aaliyah i ”Queen of the Damned” som hade premiär februari 2002, ett halvår efter Aaliyahs bortgång

Aaliyah i rollen som Akasha, den fornegyptiska drottningen och vampyren som vaknat ur sin mångtusenåriga sömn. Hon rör sig på ett oerhört raffinerat och suggestivt sätt, jag kan förstå att de castade henne för denna roll

Trailern till ”Queen of the Damned”

Aaliyah hade också fått en roll i de två senare uppföljarna till ”The Matrix”, och inspelningarna hade börjat redan tidigare sommaren 2001. Aaliyahs stjärna var i kraftigt stigande. Hon hade verkligen det riktigt stora genombrottet alldeles nära.

Samtidigt som hon filmade ”Queen of the Damned” och påbörjade filmandet av ”Matrix Reloaded” jobbade hon med sin tredje platta ”Aaliyah” som kom att släppas i juli 2001. Fortfarande är producenten Timbaland och låtskriverskan Missy Elliot inblandade. Nu finns även Stephen Ellis ”Static Major” Garret med som låtskrivare och här åstadkommer gruppen runt Aliyah en av r’n’b-världens bästa plattor någonsin. Årets bästa 2001 i sin genre. Plattan kom även att kallas ”The Red Album” av uppenbara skäl.

”This was peak Aaliyah. Her music was tight, upbeat and complex, layering double and triple harmonic lines. Her voice, in isolation, was not among the all-time greats, but her whispery presence on a track was captivating. Her angular, syncopated dance moves spawned dozens of lesser imitators, and her fashion choices—the oversized jeans, the exposed midriff, the waist chain attached to the belly ring—became definitive late ’90s style.”

Den här plattan är i själva verket så bra att den t o m når mig i min utstuderade distansering från r’n’b, för här kommer till slut även jag med i matchen. Jag hör singeln ”More than a woman” och kan inte undgå att förtjusas av de skorrande synthljuden, den catchigt vemodiga melodin, sångerskans mjuka röst och den spännande rytmen. Jag vet inte då att det är Aaliyah jag lyssnar på. Jag vet inte vem hon är, men jag gillar verkligen låten. Vid det här laget har jag inte heller en aning om vem producenten Timbaland är, men det skulle komma att ändras.

Plattan säljer snabbt guld och sedermera dubbelt platinum trots den tilltagande fildelningen och går upp som nr 1 i USA. En till singel ska spelas in och det ska göras påkostat. Nu satsar man för fullt på singeln ”Rock the Boat”. Morbror Barry Hankersons skivbolag Blackground Records nöjer sig inte med green screen trickfilmningar och undervattensscener i poolen i Florida. Han vill att vissa av scenerna ska spelas in på Bahamas. Det är augusti 2001 och allt ser ljusare ut än någonsin för Aaliyah. Den tredje skivan rosas av kritikerna och säljer bra. Hon ska fortsätta filma för Matrix samtidigt som en stor turné planeras för nya skivan. Allt pekar uppåt för Aaliyah…

Videon till ”Rock the boat” inspelad 22-25 augusti 2001 på Great Abaco, Bahamas och i Miami Florida. Klippen med Aaliyah på stranden är melodramatiskt nog tagna timmarna innan flygkraschen, det blev de sista bilderna av ”Babygirl” innan hennes slutgiltiga möte med det öde som väntade. Destiny’s Child med Beyonce i spetsen skulle ta upp stafettpinnen och fortsätta på den väg som Aaliyah så här långt lett. Girlpower!

Toppstjärnor, vänner och konkurrenter på väg mot toppen… Stjärntrion Beyoncé Knowles, Aaliyah och Kelly Rowland på MTV Music Awards i juni 2001 – ett legendariskt fotot som orsakade en kontrovers i samband med 15-årsminnet av Aaliyahs bortgång då Beyonce twittrade men lade ut en beskuren version av bilden där Kelly Rowland retuscherats bort. I min blogg, liksom i Kelly Rowlands tweet, får alla vara med. Jag har stor respekt för superstjärnan Beyoncé och med Aaliyah borta är det nu Kelly Rowland som är min personliga r’n’b-favorit!

19-åriga Beyoncé, medlem i Destiny’s Child, intervjuar sin konkurrent, kompis och inspiratör Aaliyah, 21 år. Ett symboliskt och historiskt klipp på röda mattan från MTV Awards 2000.

~ ~ ~

Och där är vi tillbaka där bloggen började. Den där kvällen när det otänkbara inträffade. Det som skulle få sådana konsekvenser. Själv förstod jag först efter den gripande dödskraschen att flickan med den mjuka rösten i ”More than a woman” var Aaliyah som just dödsstörtat. Hon också. Jag såg videon – fångades nu även av det visuella, hennes karisma, utstrålning och uppenbara star quality, hennes sång, hennes dans och den mystik och uppenbara skönhet som hon utstrålade… Och blev förstås extra tagen eftersom jag nu visste att hon var borta.

För ett ögonblick stoppar vi bandet här. Vi stannar tidens lopp och tänker till… Hur kunde det gå så fel? Vissa källor talar om att hon fått ett viktigt åtagande i Miami på lördagkvällen som gjorde det viktigt att återvända snabbare än planerat. Kunde då olyckan på något sätt ha undvikits? Hur skulle det ha blivit om Aaliyah överlevt och fått fortsätta sin karriär, fått fortsätta inspirera sina vänner och sin publik i musik- och filmvärlden?

Sådana frågor kan vi naturligtvis aldrig få några svar på. Men jag som dammsugit webben på jakt efter material till bloggen kan bekräfta att det skrivits massor om detta. En återkommande tanke är att hon åtminstone var på en alldeles ovanligt lycklig och vacker plats i livet när det hände. Och jag har även sett och hört Aaliyahs pojkvän Damon Dash berätta om hur det kunde ha blivit om han hade varit med på Bahamas. Men han kunde inte det pga sina åtagande som pappa och familjefar. I en ny intervju från våren 2016 berättar Damon Dash om omständigheterna som ledde fram till olyckan.

Han kastar ytterligare ljus över mysteriet och menar att om han hade varit där skulle de inte ha flugit med Cessnan, utan med den G4 Jet (Gulfstream IV – en klassisk direktörsjet) som enligt den ursprungliga planen skulle flugit hem gänget till Florida på söndagen. Hade han varit med skulle de aldrig ha flugit med Cessnan. Om Dash hade varit där… Om… ”Om” – detta återkommande ord. Damon Dash avrundar det hela på ett väldigt klokt sätt och konstaterar att vi får lära oss hantera de kort livet ger oss. Och livet gav Damon Dash många svåra kort. För detta hände ju tyvärr.

Ja det hände och världen chockerades av den tragiska nyheten som påverkade så många och då särskilt Aaliyahs vänner. Vännen Timbaland gick in i depression…

…och tappade sin kreativitet och livsglädje…

… och managern morbror Barry Hankerson som satt på rättigheterna till hennes två sista plattor började tappa kontakten med verkligheten och gjorde sig oanträffbar.

”Hankerson was devastated, retreating into a long period of grief. He made no public statements about her death. According to those who worked with him, he never really recovered. Grief turned to despondency; despondency turned to inertia. Inexplicably, Blackground stopped releasing music, and artists stopped getting paid. As the music business moved from CDs to MP3s, and MP3s to streaming media, Blackground didn’t participate. Soon the lawsuits started.”

Och detta är den kanske än idag sorgligaste effekten av Aaliyahs bortgång, men också den som kan få de långsiktigt tristaste konsekvenserna. Musiken från hennes två bästa plattor, de senaste, finns inte tillgängliga på någon streaming-tjänst. Barry Hankerson har blockerat rättigheterna och inget händer. De många inspelade låtar som finns kvar blir inte utgivna och Aaliyahs musik hålls inlåst. 15 år har gått.

I nuläget är alltså bara första plattan tillgänglig. Den som spelades in av en misstänkt pedofil som i smyg gifte sig med Aaliyah när hon ännu var ett barn. Detta är inget som hedrar Aaliyahs musikaliska arv.

Ju längre åren går, desto större blir risken att Aaliyahs musik glöms bort. Nya generationer lyssnar inte på CD-skivor som farbror Calle. Musikindustrin är på väg att transformeras till ett landskap där streaming är det enda som finns och gäller. När den transformationen är klar kan hennes musik i praktiken upphöra att existera. Det kan komma en dag i framtiden när det enda man kan göra som lyssnare, om man vill förstå Aaliyahs storhet, är att hoppas på att faktiskt hitta ett begagnat ex av ”One in a Million” eller ”Aaliyah” och trycka in CDn i en ännu fungerande discman på ett museum. Om det händer är det morbror Barrys fel.

~ ~ ~

Epilog mars 2017…

Vårvinter i Stockholm. Smältande snö och is, takdropp. Marssolen börjar visa de första tecknen på att vårdagjämningen närmar sig. Det har gått många långa år sedan Cessnan på Bahamas tog Aaliyah på den sista färden och jag som fått leva vidare har gjort resan från 33 till 49. Det har också gått några år sedan jag tänkte på henne sist.

Det är en lördag vid lunchtid och jag skyndar upp från Östermalmstorgs t-bana och in i Hedvig Eleonora kyrka. Här i tystnaden i den vackra kyrkolokalen har jag ett långt och djupt samtal med en god vän från Queens, NYC, en svart tjej som flyttat till Sverige. Vi pratar om högt och lågt. Om allt som hänt under året som gått, i bådas våra liv har döden varit obehagligt nära. Igen. Vid flera tillfällen. Vi har förlorat människor vi älskar. Vi har nästan förlorat varandra.

Vi kommer ifrån olika delar av världen, har vuxit upp i helt olika kulturer. Vi har olika modersmål. Men vi är lika gamla och det är mycket vackert och inte så litet symboliskt att konstatera att trots de totala olikheterna på utsidan är vi så ofta överraskande lika på insidan. Känner precis samma saker. Så har det varit i de 10 år vi känt varandra. Så kommer det alltid att vara. Det är som en Michael Jackson video, den om  att det inte spelar någon roll om du är svart och vit. Ja seriöst. På riktigt. Och det känns på djupet.

Samtalet pågår, timmarna går. Ljuset rör sig i det vackra kyrkorummet. Bänkarna i hörnet där vi sitter badar plötsligt i starkt ljus när oväntade solstrålar når oss från fönstren högt där uppe i kupolen. Ena stunden i djup skugga, i nästa badar vi oväntat i solljuset. Stämningen är förtätad, samtalet rör sig också bildligt mellan mörker och ljus.

Vi har pratat om svåra saker och tårarna kommer och går. Men när jag håller hennes händer och hon plötsligt tittar upp under lugg och ler mot mig känner jag igen leendet… Var har jag sett det tidigare? Den rösten, den amerikanska NYC-dialekten. Plötsligt kommer minnena tillbaka. Aaliyah… Likheterna finns där. Och det är bara så vackert att vi människor kan bära med oss minnet av de som lämnat före oss. De lever kvar inom oss och genom oss. Ekon av dem som varit.

”Jag sjunger om det enda som försonar, det enda praktiska, för alla lika…”
Gunnar Ekelöf, ”Eufori” ur Färjesång, 1941

Plötsligt strömmar minnena från sommaren och hösten 2001 tillbaka och jag börjar ana att det känns som det brukar göra när jag måste skriva. Jag känner mig djupt och starkt berörd; bilderna av hur en så oerhört vital och levande människa bokstavligen kunde finnas och stråla för oss i all sin skönhet för att i nästa stund vara borta. Budskapet kommer till mig åter igen, ta hand om din tid, din stund på jorden. Gör de viktiga sakerna, ta hand om dem du älskar.

Jag tänker på Aaliyah. Jag tänker på de nära vänner, släktingar och idoler ute i stora vida världen jag så nyligen mist. Och då förstår jag att det kommer att bli något skrivet om Aaliyah. Nu känns det så igen. Något jag måste bearbeta. Vackert så.

Och när jag läser in mig i ämnet the princess of r’n’b stöter jag också på många speciella texter om hur det kunde ha varit om Aaliyah hade varit med oss än idag. I år skulle hon ha fyllt 38 år den 16 januari. Hon delar festligt nog födelsedag med idolen Sade.

”Would she and Beyonce still get along? Would there be a Beyonce in big capital letters like there is today? Probably, because Team Bey never really operated like it was amateur hour, but Aaliyah would have made it damn difficult for anyone to hit that upper echelon of innovation, since even in her absence we’re feeling her presence in music.

Twenty years after we first became acquainted with Aaliyah, we’re still chasing the high she left us with. She’s the singer all these new artists played on their iPods back when they were little girls (cue Banks’ acoustic rendition of ‘Are You That Somebody’). She’s the Stevie Wonder, the Nina Simone and the Ella Fitzgerald that rolls off the tongues of artists on the rise when they name-check all of their inspirations.

If Aaliyah were still alive, she would be in the balcony at award shows, blushing at tributes and gleefully accepting Video Vanguard Awards and stars on the Hollywood Walk of Fame. She would have had all of that because the game wouldn’t have broken her Lauryn Hill-style.

She would be the Barack Obama of music: human with a side of superhero…”

~ ~ ~

PS: Timbaland har så mycket fint att säga om sin lillasyster ”Babygirl”, det här klippet är från februari i år 2017, så det är det senaste. Men kärleksbudskapet är detsamma!

PPS:
Jag rundar av med en personlig favorit, en postumt utgiven låt, en av de få som hann släppas innan rättighetstjafset och totalstoppet kring Aaliyah tog överhanden. Här har vi en låt där Timbaland förebådar den jättehit som Chemical Brothers snart ska få med ”Galvanize”. Det är suggestivt, orientaliskt och mycket catchigt, det andas mystik. Videon är en kvalificerad rytmiskt tajmad mix av Aaliyahs många dansscener. Och så får vi se henne som superhjälte till sist…
… och i den stunden vet jag att hon är odödlig, en ikon som kommer att leva vidare…

Exit – Kent: ”En timme en minut” – tankar efter slutet

”Jag har ett kontrakt med Gud, så jag gör som jag vill…”

Åter vid tangentbordet denna mellandag och det ska åter handla om Kent. För första gången ska jag skriva en Exit-betraktelse utan att föremålet faktiskt gått bort. Fast ändå är det ju just precis vad som hänt. Det är en märklig känsla. Jag har känt till Kent i 21 år, haft en relation till dem. Ganska stark. Och nu är det slut även med dem. Fast den här gången har jag vetat sedan söndagen den 13 mars i år att slutet var nära. Det var ju då Kent släppte bomben och drog igång den omsorgsfullt regisserade slutakten. Helt i linje med Kents ambitioner, seriositet och pretentioner. De förnekade sig inte utan blev sina seriösa ideal trogna till slutet.

Ännu ett avsked detta avskedsfulla år, om man kan säga så?

Har just sett andra delen av Per Sinding Larsens slutdokumentär om Kent. Det lysande öppningscitatet är hämtat ur en låt jag hoppades på när jag satt där på Tele 2 Arena/Nya Söderstadion den 15 december för ett par veckor sedan. #jagvardär. Ett citat från en av de första Kent-låtar som verkligen berörde mig. En av många Kent-låtar som med en existentiell touch berört min livsnerv; det starkaste intryck musik kan ge mig. Och nu skulle jag få se min sista Kent-konsert den 15 december 2016. Jag såg den första av de tre avskedskonserterna i Stockholm. Nu har jag också tittat på båda avsnitten av Per Sinding Larsens dokumentär om Kents sista år och berörs. Det känns mycket att se allt detta och bombarderas med alla intryck från de senaste 26 åren. Väldigt konstigt hade det varit annars.

Den här typen av återblickande berättelser som fokuserar på jämnåriga personer med flera beröringspunkter i tidslinjen känns naturligtvis stark för mig att se. Jag är en ganska empatisk person och har oftast lätt för att känna med andra människor. Det är inte svårt för mig att förstå det mesta av vad killarna i bandet uttrycker om allt vad de upplevt under den 26 år långa resa de varit ute på tillsammans.  Och det är nästan plågsamt att höra hur plågad Jocke Berg är inför kändisskapet och vad det innebär att vara igenkänd. Mot bakgrund av det är inte svårt att förstå att han vill lägga av nu. Att det räcker.

Det var många aha-upplevelser i dokumentären. Tyckte bl a det var väldigt kul att höra Johan Rencks reaktion när han första gången fick höra namnet ”Kent”. Det var precis samma reaktion som jag själv fick sommaren 1995 när jag med en skeptisk min betraktade programbladet till det årets upplaga av Dalarocken och såg att ett band med detta i mitt tycke töntiga och lätt opassande namn skulle spela på mellanscenen: ”Va!? Vad är det här för nåt?”

Det är längesedan nu och jag har för längesedan accepterat namnet Kent som någonting självklart och allt annat än töntigt. Varumärket Kent har laddats med mycket seriositet, elegans och djup. Töntigheten blåste för mig i själva verket bort redan den där julikvällen i Hedemora 1995, även om recensenten i Södra Dalarnas Tidning var litet tveksam: ”Indiepop i svensk kostym stod Kent för på scen 2. Högtravande texter med trevliga gitarrer. Vore det inte för texterna om ensamma astronauter och vad det nu är så skulle Kent vara riktigt utmärkta…”.  

Jag tycker denna tidiga reaktion är belysande. Just denna reaktion inför högtravande texter och dito ambitioner har på något sätt hela tiden varit garantin för att Kent inte skulle bli folkliga på det sätt de aldrig velat. Att de nu valt att avsluta sin existens på detta oerhört välregisserade sätt är bara en logisk följd av deras konstnärliga uttryck och ambition. Naturligtvis ska det sluta på just detta sätt för Kent.

Dokumentären var effektfull på många sätt. Per Sinding Larsen har följt bandet de sista åren och dokumenterat litet på samma sätt som Erik Fichtelius gjorde med Göran Persson för några år sedan. (Kanske finns här fler likheter än man spontant tror?) Denna möjlighet har PSL förvaltat väl, bl a kunde han då dokumentera hardcore-fansens reaktioner på nyheten att Kent skulle sluta, när de efter att ha sett den suggestiva ”Då som nu för alltid”-videon får se dödsannonsen komma upp… Dramatik och starka känslomässiga reaktioner. En mycket stark upplevelse även för mig detta Dödens år, avskedsåret 2016. Då blev jag blöt i ögat igen.

Kent har lämnat djupa och bestående avtryck efter sig i den svenska musikhistorien och i tusen och tusen lyssnares minnen och sinnen. Det är fascinerande att i dokumentären höra hur flera fans – kända och okända – berättar om hur Kents texter känts specialskrivna för just dem. Att det funnits en låt som verkat specialskriven för just dem. Hmmm, gäller inte mig, tänkte jag spontant. Även om jag verkligen gillat många av deras texter. Men… Så slog det mig. Jo, det finns ju en sån låt för mig också. Verkligen. Jag fick gåshud när jag första gången hörde texten till ”Pärlor” från 2002.

Hur denna låt kan ha en så personlig betydelse för mig är för personligt att gå in på här och nu men om du träffar mig nån gång så fråga bara. Så ska jag berätta. Det är en fantastisk historia som tål att berättas och höras. Och om det osannolika skulle inträffa att jag nånsin kommer i samspråk med Jocke Berg så är detta en sak jag skulle vilja prata med honom. Vad var det för situation som han upplevt som är så kusligt snarlik det han berättar i låten som beskriver det fullkomligt unika som är som hämtat ur mitt liv? Kanske är detta kärnan av Jocke Bergs genialitet som textförfattare? Att han lyckas skriva texter som berör så oerhört starkt och personligt?

Genom Kents förvarning i mars fick lyssnarna tid att bearbeta. Det har säkert tagit sig många olika uttryck. Jag och vännen Toivo satt en fredagkväll hemma hos mig den 18 november och gick igenom alla Kents plattor. Vi hade själva fått välja favoritlåtar till varsin spellista som förberetts innan. En lika värdig som kärleksfullt nördig hyllning och markering av bandets betydelse inför slutet denna historiska sista höst. Detta avskedens år, dödsåret 2016.

Vardagsrumsbordet i samband med Kent-kvällen den 18 november i år

En av låtarna på min spellista var ”En timme en minut” från Kents andra platta ”Verkligen” från 1996. En låt ja lyssnat väldigt mycket på. Men då den kvällen hemma i soffan insåg jag plötsligt, 20 år senare, att jag hör tydliga referenser till åtminstone två andra låtar. Men vilka då… Det tog ett dygn innan dessa två polletter ramlade ned. Det handlar om avsnitt hämtade från ABBAs ”I have a dream” (1979) samt Jakob Hellmans ”Tåg” (1989), inga dåliga inspirationskällor.

Det här är nördigt viktigt och måste dokumenteras för framtiden.

 

Det är först och främst melodislingan i det karakteristiska riffet i början på ABBA-låten som återkommer i Kents ”En timme en minut”, här i form av pianot som hörs första gången vid 2:40 och sen återkommer.

Men det är också när Jocke sjunger ”Allting jag gjort ska göras om igen” vid 2:09 och det är väldigt likt melodin när Jakob Hellman sjunger ”Så du ser vår slutstation vårt mål, en del målar himlar andra kalla hål” i ”Tåg”. Denna kommentar är inte på något sätt nedvärderande, utan möjligen mest bara nördigt kärleksfull.

”Så du ser vår slutstation vårt mål, en del målar himlar andra kalla hål…” 

Och med klippet ovan är vi inne i den sista turnén. Vi närmar oss slutet och mina sista upplevelser av Kent. Nej jag fick inte höra min gamla favorit den kvällen den 15:e på Tele2, men den här versionen av ”En timme en minut” är från Kents turnépremiär den 23 september i höstas i Linköping. Vi landar mitt i publiken och bjuds på ett intryck av den makalösa visuella upplevelse det var att se denna sista turné. Vi bjuds även på en del riktigt sur körsång av delar av publiken, men det hör till.

Visuellt var denna sista spelning den 15 december inte bara bland utan det vackraste jag någonsin sett på en musikscen. Och jag har sett mycket i den vägen. Så vackert var det. Vem gjorde detta? Tydligen ett produktionsbolag som heter Indio. De borde hyllas för detta. Jag hoppas att det redan skett utan min vetskap. Jag ville publicera några av mina egna mobilkamera-foton från min sista kväll med Kent.

Bilderna ger ett intryck av det oerhört vackra visuella fyrverkeri vi bjöds på.

Kent bjöd på kaskader av ljus

Utsikten mot publikhavet var också effektfull

Ett eldhav

Soleffekterna var också mäktiga, att se solen i rymden med de rörelser av eld och de protuberanser som kastas ut i rymden

Så kom jag till slutet på min resa med Kent. Ombytta i vitt gör bandet sitt tredje och sista extranummer,  den sista låten som förstås inte kan vara något annat än just ”Sista sången”. Ett mycket värdigt slut i det vita konfettiregnet.

Kent: ”Sista sången” på Tele2 den 17 december 2016

I den här filmen sammanfattas hela sista konserten väl och man får ett intryck av alla de storslagna visuella effekterna.

Ja det var en stark konsert och en värdigt fin dokumentär. Jag har alltid lätt för att bli både berörd och rörd av att se gamla filmer och bilder med jämnåriga från deras resor genom livet. Jag har gjort min parallellt och beröringspunkterna är flera. Därför blir jag också känslomässigt påverkad när det klickar till inom mig. Kent är ett av de band som verkligen lämnat ett djupt avtryck och bjudit på ett soundtrack till mitt liv.

Nu är vi mitt i livet och människor i vår ålder styr världen, som Jocke Berg så riktigt sa. Våra föräldrar har gått i pension. Det är vårt ansvar nu. Ja vi har alla ett kontrakt med Gud att göra vad vi vill med våra liv, det fria valet. Ungdomen är ganska långt borta, även om rockartister kan försöka hålla den myten levande längre än vad som emellanåt är värdigt. Men så icke Kent. Kent har nu gjort sin resa. Föreställningen är slut, över scenen har lamporna slocknat och konfettin sopats undan. Scenen är tom och redo för det nya.

Kvar finns den extraordinära låtskatt de givit oss. Då som nu för alltid…

 

Exit Olle Ljungström – tidsfristen är slut

Jag befinner mig på  ett vackert, stämningsfullt och aningens inrökt wienerkafé i Sarajevo, Bosnien när jag nås av den obegripliga nyheten att nu även Olle Ljungström lämnat oss… Detta ”Annus Horribilis” som tar den ene efter den andre av mina största inspiratörer ifrån mig.

När jag i detta skrivande nu några dagar senare åter är hemma vid tangentbordet kan jag brodera ut den här texten.

Lars Olof Gustaf ”Olle” Ljungström (1961-2016) Foto: Anna-Lena Mattsson

Olle är utan tvekan den person som jag skrivit mest om i bloggen genom åren. Det har blivit väldigt många texter.

Han har funnits där för mig, kompromisslöst, ända sedan tidiga tonår och har betytt så oerhört mycket för mig, inspirerat mig så mycket. Att nu sammanfatta Olles levnadsår inom parentes här i bloggen känns helt absurt. Det gör ont. Och det är så j-la trist.

Det går knappast att överdriva Olles betydelse och massiva impact i mitt liv. Hur hans überfinurligt kreativa och fullkomligt oefterhärmliga texter på olika sätt hjälpt mig och inspirerat mig så många gånger på vägen genom livet. Ja så är det.

”Du var min stjärna,
dig fick jag låna,
en tid som då kändes lång…”

Samtidigt borde inte detta komma som en jättestor överraskning för mig. Jag har ju mycket väl vetat att Olle levde ett hårt liv och bränt sitt ljus i båda ändar. Ja det vet vi alla för det var han nästan smärtsamt ärlig med. Visst, jag visste att han var sjuk men hade verkligen inte förstått att det var så illa denna vår. Att det skulle bli  den sista.

Jag inser att jag skrivit så mycket om Olle här att det enda jag rekapitulerar nu är att jag första gången såg honom live i samband med Reeperbahns återföreningsspelning vid första Hultsfredsfestivalen i augusti 1986. Och att sista gången var på Södra Teatern i april 2013.

Olle på Storsjöyran, sommaren 1994

Jag skulle önska att jag kunde säga att jag kände Olle Ljungström, men det kan jag inte. Jag träffade däremot på Olle ett antal gånger genom åren. Alltid i olika stockholmsmiljöer. Framförallt på krogen och i klubbmiljöer under åren ’87-’97. Däremot kan jag sannerligen säga att jag kände honom genom hans musikaliska alster och då framförallt hans texter.

”Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta
Mer”

Genom åren har jag gång på gång återvänt till Olles texter, både från soloåren och tiden med Reeperbahn. Det är som att han strött ett helt universum av olika textfragment över mig, som gång på gång aktiveras inom mig. Jag har ända sedan tidiga tonår på olika sätt kunnat relatera till dem och hittat mening och inspiration i dem och genom dem. Inte sällan har jag hittat symboliska betydelser i dem som kommit att bli mycket värdefulla för mig. De är existentiella skatter vars betydelse jag personligen har svårt att överskatta!

Jag har lyssnat och läst Olles texter i snart 35 år och de fortsätter att fascinera och inspirera. Fler och fler guldkorn har med åren lagts till denna ytterst exklusiva samling som växer inom mig. I mitt hjärta. Nu försöker jag förstå att det inte kommer blir några fler texter. Nu kan vi summera Olles kulturskatt. För nu är Olles resa på Jorden slut.

”Alla hjärtan slår, timmarna går…”

Första gången jag träffade honom personligen och fick byta några ord var på Akademibokhandeln i Frescati där vi letade kurslitteratur i september 1987 när jag just påbörjat mina studier vid Stockholms universitet- det hade även Olle Ljungström. Vi pratade en stund och jag fick en chans att tacka för konserten i Hultsfred året innan. Han lyssnade vänligt och uppmärksamt och bekräftade med ett brett leende att han mindes banderollen! Jag var mycket stolt. Autografen från det tillfället klippte jag ur kollegieblocket och klistrade (!) egenhändigt fast på innerkonvolutet i mitt spelexemplar av vinylen till Reeperbahns ”Peep Show”. Där sitter den vackert kvar 29 år senare. Bara en sån sak.

Och så här ser den ut än idag, autografen Olle skrev inne på Akademibokhandeln i Frescati 1987.

”Vackra minnen klär bäst i rött…”

Nu letar jag efter en fin personlig minnesbild av Olle att avrunda med. Och jag hittar den ganska snabbt. Det här är på eftermiddagen lördagen den 9 augusti 1986 och jag står med vännerna Staffan och Anders under vår omnämnda gigantiska rödgula Reeperbahn-banderoll med autentiskt textat Peep-Show-typsnitt ensamma framför stora scenen i väntan på återföreningskonserten. Det här hade vi väntat länge på.

Snett bakom scenen ser vi en turnébuss, eller om det är en husvagn, minnet sviktar på denna punkt. Men vad som sedan hände minns jag tydligt. Ett par killar kliver ut ur sin improviserade loge. En av dem hoppar upp och får tag i en björkgren och svingar sig fram, Olle Ljungström! Sen stannar de och ser oss ute på gräsmattan framför scenen. De pekar och skrattar.

Många år senare träffade jag Danne Sundqvist som kunde berätta om glädjen när han och Olle sett killarna med banderollen framför scenen den där gången som tålmodigt väntade på konserten. De hade suttit och laddat innan spelningen och uppenbarligen känt viss oro inför konserten. Skulle det komma mycket folk? Var detta en så bra idé egentligen? Men det hade varit förlösande för dem med när de såg oss. Ett mycket fint minne.

Det genomlegendariska LP-konvolutet till ”Peep-Show”, ett rent konstverk. Notera den övernaturligt tjusiga svartvita bilden på Olle. Klicka för större bild!

Olle 21 år gammal, tidigt 1983

”Du har bett mig
att tänka efter
Du har bett mig
att veta bättre
När jag glömt min fråga
och bara minns ditt svar
Du äter tid ur min hand…”

Tidsfristen är slut…

Bowiehyllningar en masse på stan

Det har nu gått en månad sedan den mörka januarimorgon då det chockartade beskedet att David Bowie lämnat den här världen kablades ut medelst alla tillgängliga medier…

I efterdyningarna har det uppstått många kreativa hyllningar till den legendariske artist som så plötsligt – men ändå på något sätt så välregisserat – gick ur tiden.
På restaurang Cantina Real vid Hornstull i fredags hade det bjudits in till en Bowiekväll och intresset var så väldigt mycket större än lokalen att jag bara med nöd och näppe kunde se coverbandet Letz Danz som spelade där. De var överraskande bra. Att de bl a spelade ”Boys keep swinging” var litet extra coolt. Och litet otippat. Med en karaktäristisk FB-överdrift menade jag att det här var den värsta scenträngsel jag upplevt sen det mördande kaoset framför Roskildes stora scen i juli 1987, när Iggy Pop kom inrusade till vrålet från den enorma publiken på 70 000 vilda entusiaster, och jag var så nära att jag kunde nudda scen… En nära-döden upplevelse.

I trängseln på Letz Danz’ spelning i Cantina Reals källare, 5 februari 2016

Vi lyckades få det sista lilla runda barbordet för tre och gick även i land med konststycket att äta 7-8 tapas vid det i den enorma böljande trängseln i restaurangen. Till slut fick vi lyfta bort en av stolarna och turades om att stå upp och äta vid den mest utsatta sidan. Det var charmigt av Cantinans personal att de, under ledning av vår värd Major Tom, verkligen försökte få serveringen att fungera trots den näst intill omöjliga uppgiften.

Major Tom alias Henrik Lundgren med crew på Cantina Real

Det var också mycket charmigt att de ordnat med professionell Bowie-sminkning på plats där två makeup-artister förvandlade den ena besökaren efter den andra till ”Aladdin Sane”. Det värmde i hjärtat att se dem alla.

Hängivna Bowie-fans på plats i Cantina Reals källare fredagen den 5 februari 2016

Det är väldigt tydligt att Bowie lämnat ett enormt avtryck efter sig i de djupa folklagren. Det var en härlig mix av olika åldrar i vimlet, även om vi medelålders fans var i naturligt förväntad majoritet.

Mot slutet av kvällen stod jag i baren bredvid bandets tonsäkre sångare Lars Kumlin som berättade att de egentligen slutade spela för fem år sen och att de bara repat tre gånger tillsammans inför detta tillfälle. Kanske särskilt med tanke på detta var det en helt suverän spelning. Utan tvivel.

~  ~  ~

Och igårkväll var det så dags igen. Då i form av att Meja och Christer Sturmark spelade och hyllade Bowie på restaurang Strandvägen 1. Här fanns en gammal historia bakom denna för mig nya duo. Christer hade ett band i början på 80-talet, Heroes, som uppenbarligen var ett mycket Bowie-inspirerat sådant. I det bandet hade Meja varit med och sjungit litet av och till i tidiga tonår. Eventuellt litet som på nåder vilket vi i publiken fick höra en och annan ironisk anekdot kring.

Festligt nog hade Christer lyckats få upp ett exemplar av bandets enda publicerade alster, en singel, på Ullevis scen när Bowies ”Serious moonlight”-tour landade där i maj 1983. En bild togs av Bowie med singeln i handen. Senare togs påpassligt nog en kontakt med en kvällstidningsjournalist vilket resulterade i en för bandet Heroes mycket fördelaktig artikel om Bowies stora intresse för det unga svenska bandet som var så inspirerat av honom.

Enligt uppgift hade nu Christer Sturmark inte uppträtt live med gitarr på 30 år, vilket då inte alls märktes. Det funkade alldeles utmärkt med Christer som gitarrist kompandes Meja. Att Meja skulle sjunga sin store idols alster med den äran var en mindre överraskning. Hon har ju haft en fantastisk musikkarriär långt efter att Christer Sturmarks musikprojekt bordlades. Men ikväll glimmade de båda alltså till rejält – igen. Det var fint, mycket fint.

Jag gillade låturvalet och berördes av Mejas finkänsliga och uttrycksfulla tolkningar. Det hörs att hon älskar musiken hon sjunger och själv blev jag inte så litet blöt i ögat när hon gjorde både ”Quicksand” och ”Word on a wing”, två låtar som berört mig mer än litet extra. Rader som ”Knowledge comes with death’s release…” och ”In this age of grand illusion, you walked into my life out of my dreams…” har fått en ännu djupare betydelse nu efter vår store gemensamme idols plötsliga bortgång. Meja var också initiativtagare till denna mycket trevliga hyllningskväll.

Att jag också fick demonstrera min Bowie-kompetens genom att, möjligen en smula oblygt, ropa ut korrekta låtnamn, LP-namn och årtal i denna mer blygsamt återhållna publik belönade mig med en öl och tillfället att snacka litet med trevlige Bowie-konnässören, IT-entreprenören och numera förlagschefen Christer Sturmark. Förutom Bowie har vi litet beröringspunkter även professionellt. Det var ett mycket trevligt samtal för Christer är genuint sympatisk.

Meja, sång, och Christer Sturmark, gitarr, vid gårdagskvällens minnesspelning på Strandvägen 1

Duon bjöd på ett intressant och smakfullt låturval och vi fick bl a höra ”When you rock’n’roll with me”, ”Memory of a free festival”, ”Quicksand”, ”The man who sold the world”, ”Soul love” och ”Word on a wing”.

Sen fick vi även höra ”Five years”, ”Ziggy Stardust” och ”Lady Stardust” med några av Mejas och Christers vänner i publiken. Att få höra skådespelaren och regissören Niklas Hjulström sjunga en så uttrycksfull och stark version av Lady Stardust var nog kvällens största överraskning. Jag visste inte att han var en så pass duktig sångare (och inte heller att vi delade födelsedag).

”And he was alright, the band was altogether
Yes he was alright, the song went on forever…”

”The man who sold the world” med Meja och Christer Sturmark

Exit – David Bowie, den vackraste fjärilen livet gav

Imorse grät jag för andra gången någonsin på jobbet. Första gången var när jag tog emot ett dödsbud angående en nära vän förra våren. Och så nu imorse då, när jag strax efter 8 läste nyheten jag inte vill ta till mig. Inte befatta mig med.

”Sometimes you will never know the true value of a moment until it becomes a memory…” Jag läste David Bowies hustru Imans tänkvärda tweet från igår och berördes djupt av det.

David Robert Hayward (Jones) Bowie (1947-2016)

~  ~  ~
”She’ll come she’ll go. She’ll lay belief on you…”
~  ~  ~

När jag så kom hem från jobbet idag la jag mig bara pladask i soffan hemma i dunklet. Tände inga lampor. All belysning jag hade var adventsstjärnan i fönstret bakom mig. Ett svagt månskensaktigt ljus spred sig i vardagsrummet. Allt jag kunde höra var mina andetag och då och då, svagt, slamret från tunnelbanetågen på avstånd. Jag bara andades en stund.

Det här är någonting jag hade förväntat mig att få skriva om om ganska så många år. Inte nu idag. Men imorse kom så beskedet som gör att jag nu sitter här och söker ord. Fumlar. Tänker. Försöker ta in magnituden av det som hänt.

Alla dessa låtar, alla dessa texter… Alla dessa upplevelser förknippade med denna storslagna och extraordinära person. Alla dessa minnen av en artist som varit en självklar del av mitt liv så länge jag som snart fyller 48 år funnits och kan minnas. Alla dessa föreställningar och tankar kring en artist som varit så viktig för mig alltsedan 12-13 års åldern. Men som dykt upp i mitt medvetande långt tidigare som en mystiskt färgglad man, både fascinerande och litet skrämmande, på planscher i mina äldre kusiners tonårsrum. En myriad av intryck, ett universum av upplevelser, min livstid av tankar kring en artist som betytt så alldeles ovanligt mycket för mig.

~  ~  ~
”In this age of grand illusion, you walked into my life out of my dreams…”
~  ~  ~

Jag känner mig förvirrad här och nu inför det svåra i att försöka förstå och bearbeta vad det innebär att den här personen inte finns med oss fysiskt längre och kan fortsätta sitt skapande. Vilken konstnär! Vilken resa! David Bowies sagolika resa som alltså tog slut igår två dagar efter 69-årsdagen efter arton månaders kamp mot cancern.

Jag brukar ju under rubriken ”Exit” skriva om artister, skådespelare och kulturpersonligheter som gått bort och som verkligen berör mig. Nu ska jag skriva om den störste och mest inspirerande artist jag känner till.

~  ~  ~
”One of these nights I may just, jump down that rainbow way…”
~  ~  ~

Media översvämmas förstås idag av välförtjänta hyllningar av ”ikonen” och ”giganten” David Bowie som band ihop olika konstformer som musik, litteratur, konst, mode och film och på det sättet blev en total-artist. Englands premiärminister hyllar honom i nyhetsinslagen. Bowie var en gigant och en ikon.

Vi läser att Bowie var den första artist som visade för en hel generation att man kunde välja vem man vill vara, att hans förändringsresa svarade mot en hel generations frihetsbehov. Så var det.

Englands drottning erbjöd honom för en tid sedan att liksom Sir Paul och Sir Elton adlas, men vi fick aldrig någon ”Sir David” för David Robert Jones tackade nej. Det var han inte intresserad av. För David Bowie var också en mycket integritetsfull person som gjorde hela sin resa utifrån sina egna premisser. Och det gjorde honom mycket respekterad och älskad. Han förenade kommersiell och kritikerframgång. I perioder provocerade han omväxlande med att till synes rätta in sig i ledet igen, men alltid på sitt eget integritetsfulla sätt.

~  ~  ~
”Someone to claim us, someone to follow. Someone to shame us, some brave Apollo…”
~  ~  ~

Det här personliga reflekterande porträttet är förstås inte tid och plats att ens börja försöka redogöra för det gigantiska livsverk som är David Bowies totala kulturproduktion. Bowies exempellösa framgång. Jag nöjer mig med att konstatera att det han gjorde för musikhistorien mellan 1969 och 1980, egentligen Bowies 70-tal, från ”Space Oddity” till ”Scary Monsters”, är det mest enastående kreativa flow av makalös och ständig musikalisk förnyelse som musikhistorien känner. Nånstans mellan 130 och 140 miljoner plattor sålde han också mycket riktigt till slut. Ja fram till nu, för nu kommer han förstås att sälja ännu mycket mer.

Det enda jag kan jämföra med är Beatles 60-tal. Och det är ändå inte riktigt samma sak, bra på samma sätt. För här i Bowies fall handlade det så tydligt om att skapa trender och nya musikgenrer. Helt makalöst och fullkomligt unikt. Och så var det ju inte så att han bara gjorde ”bra grejer” för sig själv så att säga. Han blåste liv i andras karriärer med en fullkomligt manisk kreativitet. Jag tänker då främst på artister som Lou Reed och Iggy Pop.

MESSAGE FROM IGGY: ”David’s friendship was the light of my life. I never met such a brilliant person. He was the best there is.”
– Iggy Pop

Starka ord och vackra ord från en stark personlighet. Iggy Pop som för övrigt troligen inte skulle ha överlevt psykbrytet och drogkraschen efter Stooges i mitten på 70-talet om inte Bowie funnits där och brytt sig om honom. Att dessa två herrar blev så goda vänner och hjälpte varandra att där och då i Berlin nyktra till ur sitt gemensamma drogmissbruk är en av de riktigt kreativa lyckträffarna i musikhistorien.

~  ~  ~
”As they pulled you out of the oxygen tent, you asked for the latest party…”
~  ~  ~

Två ikoner och samtidigt två uppenbart underbart ”sköna snubbar”; David Bowie och Iggy Pop turistar i Moskva 1976

Bowies samarbete med Brian Eno, som också tog sin början i Berlin, i Västberlin ett stenkast från muren, är en av de där andra gudabenådat kreativa lyckträffarna för musikhistorien. Oj, oj, oj… Det finns så mycket att säga om det här…

~  ~  ~
”‘Cause you can never really tell, when somebody wants something you want too…”
~  ~  ~

Jag har bara hunnit läsa litet av allt det som nu skrivs om David Bowie. Men jag tänker särskilt på Jonas Gardells och Thomas DiLevas kommentarer. Två kända Bowie-fans av rang. Ord som till mångt och mycket också är mina. Här handlar det om utanförskapet och sångerna och textraderna som hållit otaliga tonåringar uppe och klarat dem genom sina resor. Resor av det besvärligare slaget. Texterna och melodierna som uppmanade alla freaks, alla dem som upplevde sig som freaks, att ”trots allt fortsätta finnas och andas. Ett andetag i taget”.

~  ~  ~
And these children that you spit on, as they try to change their worlds, are immune to your consultations. They’re quite aware of what they’re going through…
~  ~  ~

Det är då megaklassikern ”Heroes” kommer in i bilden med sin hoppfulla, extatiska text om att ”Vi kan besegra dem för alltid och alltid!”. ”Vi kan vara hjältar”. Men för att fortsätta citera Gardell så nöjde sig Bowie ”inte med det utan höjde budet än mer och lovade det som där och då verkade helt omöjligt, lovade det helt omöjliga, det fullständigt onåbara, den slutgiltiga rentav löjliga drömmen: att vi skulle kunna få vara oss själva…”

Den kanske mest kända av alla bilder av Bowie, omslaget till ”Heroes”-plattan, 1977

Och det smartaste var att det inte handlade om en längre tid. Inte länge. Bara en dag. Inte mer. För det var ju det här som var så klokt eftersom det inte gick att ta till sig mer än så litet i taget. Men det lilla kunde göra en stor skillnad. Kanske hela skillnaden för personer som Gardell och DiLeva. Och en enorm skillnad för mig.

Det handlar om känslan att dela sin smärta och att faktiskt vara ok. Ja t o m underbar. Exotiska ord. Att allt jag behövde göra är att ta hans hand. Detta att vara annorlunda, inte nödvändigtvis gay, men annorlunda och ändå få känna sig ok. Att få känna sig cool på sitt eget möjligen litet udda vis. Det var vad Bowie var för mig. Och det fortsatte han att vara långt efter mina tonår. Världens coolaste man som jag bloggade om här för många år sedan nu.

~  ~  ~
”Oh no love! You’re not alone! You’re watching yourself but you’re too unfair. You got your head all tangled up but if i could only make you care…”
~  ~  ~

Och liksom Jonas Gardell, Thomas DiLeva, Ola Salo, Meja och miljoner andra fans världen över sörjer jag nu David Bowie. Han som liksom alltid funnits där. Han vars karriär började ungefär när jag föddes. Han som jag tänkt mig alltid skulle finnas där. Jag som tänkt mig att skriva den här bloggen som alldeles nybliven pensionär tvingades nu istället skriva den några år före 50.

Hans musik har, för att citera mig själv vid några tidigare tillfällen, blivit en tatuering i min själ. Det här ÄR musik som varit, är och kommer att vara ett soundtrack till mitt liv. Det här är musik jag levt mitt liv till. Gråtit, grubblat, skrattat, funderat, dansat, älskat, festat och LEVT till.

~  ~  ~
Somewhere, someone’s calling me when the chips are down. Somewhere there’s a morning sky bluer than her eyes. Somewhere there’s an ocean innocent and wild…
~  ~  ~

Historierna om de missöden, otur och förhinder som gjorde att jag missade konserterna i  Göteborg 1983 och Stockholm 1990 är klassiker i mitt liv. Döm därför om min glädje när jag till slut, vid 28 års ålder 1996 fick se honom live till slut. Outside-turnén var inte den mest lättsmälta kreationen i denne überintelligente mans produktion, men extranumren…

När Bowie verkligen till slut står där uppe på scenen några meter ifrån mig och sjunger ”Moonage Daydream” från Ziggy-plattan 1972 träffar han mig mitt i mitt hjärtas existentiella musikaliska epicentrum och jag exploderar i extas och tårar. Som på bilder från de gamla konserterna. Det är en av de starkaste, om inte den starkaste, känslomässiga upplevelser jag haft på en konsert. Utan tvekan en religiös upplevelse (som jag återkommer till och utvecklar nedan). Och jag har haft många stora konsertupplevelser genom åren.

David Bowie: ”Moonage Daydream”, live, 1997 – som det såg ut och lät när jag till slut fick se mannen, myten, legenden live

~  ~  ~
”Keep your ‘lectric eye on me babe. Put your ray gun to my head. Press your space face close to mine, love…”
~  ~  ~

David Bowie: ”Moonage Daydream”, live, 1973 – som det såg ut på den legendariska sista Ziggy Stardust-spelningen på Hammersmith Odeon, London. Kolla den underbart inlevelsefulla tjejen från 0:45 till 1:00 så kommer ni närmare min känslomässiga konsertupplevelse

~  ~  ~
”News guy wept when he told us, Earth was really dying. Cried so much that his face was wet. Then I knew he was not lying.”
~  ~  ~

Jag ligger här i soffan och hör tunnelbanetågen komma och gå på avstånd. Andetagen och tankarna fortsätter komma och gå. Och de är många när det gäller den här så alldeles speciella artisten. Jag tänker på den ur Paul Trynkas biografi ”Starman” av Jan Gradvall idag citerade bilden från de gamla sönderbombade kvarteren vid Stansfield Road i Brixton, London där Bowie växte upp kort efter andra världskriget. Jag tänker på fjärilarna. Den symboliska bilden av fjärilen, metaforen för David Bowies liv.

Dessa bombkratrar fylldes av vatten och blev barnens lekplatser. En granne och skolkamrat till David Bowie berättar i Trynkas bok att kratrarna på sommaren fylldes av grodyngel och vattenödlor. Men även gav upphov till fjärilar. Och hela Brixton fylldes en sommar plötsligt av mer fjärilar än vad som någonsin skådats. Vackra färgglada fjärilar som flög runt i de grå sönderbombade kvarteren.

~  ~  ~
In our madness we burnt one hundred days. Time takes time to pass and I still hold some ashes to me, an occasional dream…
~  ~  ~

Det går precis som Gradvall säger knappast att hitta en tydligare symbolisk bild av Bowies egen förvandling och klassresa från Brixtons slitna arbetarkvarter till livet som fullständigt förverkligad och hyllad superstjärna i New York med 140 miljoner sålda skivor, gift med världens vackraste kvinna. Han fick prinsessan och hela kungariket…

Och nog är det svårt att tänka sig ett finare och mer konstnärligt storslaget sätt att avsluta. Att fylla 69 och släppa ännu en riktigt bra platta. Låten ”Lazarus” med video regisserad av ”Stakka” Bo Johan Renck kan också nu efter Bowies bortgång förstås som hans eget avsked till oss lyssnare.

~  ~  ~
”Look up here, I’m in heaven. I’ve got scars that can’t be seen. This way or no way, you know, I’ll be free. Just like that bluebird. Now ain’t that just like me…”
~  ~  ~

Det är ett grandiost välregisserat avslut värdigt denne store artist och konstnär. Också en storslagen dramatik i sagan om Bowies allra sista scen som på nåt sätt passar så väl in på mannen som skapat så många rubriker och redan 1973 chockade publiken med att sista spelningen på Ziggy-turnén var den sista spelning han nånsin skulle göra…

Det är dunkelt i vardagsrummet där jag ligger i min soffa och andas och tänker. Plötsligt ser jag stjärnan i fönstret spegla sig i glaset till en av tavlorna på vägen. En stjärna… Star… Starman… Rock’n’roll star… New Killer star… Blackstar… Cirkeln sluter sig nu sakta där jag nu svävar viktlös i min vardagsrumssoffa.

Stjärnan är också symbolen för Bowie som figurerat nu på slutet på hans webb och FB-sida. Den svarta stjärnan från Blackstar-plattan. Denna stjärna… Denne extraordinärt begåvade stjärna som genom sin musik, sina ord, sina visuella bilder och sina många olika personas givit mig en livstid av extraordinära upplevelser och insikter. De kommer alltid att finnas hos mig. De kommer alltid att vara närvarande.

Och är i detta meditativa viktlösa tillstånd snuddar jag vid kärnan av det Bowie är för mig. Det är nu det blir riktigt personligt. Det handlar om de för mig centrala existentiella bitarna i mitt livspussel, tankarna kring ”Japetus Öga”, världsrymden, evigheten, livet efter detta, filmen/romanen ”2001 – A Space Odyssey” från mitt födelseår 1968, Bowies Space Oddity, Bowies Moonage Daydream. Kärnan i min vilja till personlig utveckling, att våga kliva utanför komfortzonen, att våga ta språnget in i det okända (”My God it’s full of stars”) .

” … 

Att ensam orädd och med lättat sinne våga språnget genom Stjärnporten.

Att falla fritt mot morgonen. 
Att falla.
 

Falla –
och bli borta.

…”
Japetus Öga, 1993

Att tro mig själv kapabel att göra det omöjliga. Bowie visade mig att det var möjligt. Bowie är en del av kärnan i min djupaste identitet, min upplevelse av mig själv, det som är jag…

”2001 – A Space Odyssey”, 1968, filmens höjdpunkt då astronauten David Bowman ser in i monoliten/”Japetus Öga” och tar språnget in i evigheten, nästa dimension, Nangijala…

Och nu har Bowie också tagit detta språng. Nu finns den energi som nyss var David Robert Hayward Jones/Major Tom nånstans där ute i evigheten. Den evighet, den världsrymd, det världsallt han så ofta berörde i sina texter.

~  ~  ~
”Planet Earth is blue and there’s nothing I can do…”
~  ~  ~

”Through the Star Gate…” (Nyckelscen ur ”2001 – A Space Odyssey”, 1968)

~  ~  ~
”Do you remember a guy that’s been in such an early song?  I’ve heard a rumor from Ground Control. Oh no, don’t say it’s true…”
~  ~  ~

Nu… Detta nu, detta ständigt närvarande nu. Nu och alltid. Allt det som alltid kommer att finnas hos mig. En sån här gång kan jag inte avsluta på något annat sätt än på nobelpris-nivå. Den musikaliska nivå som Bowie befann sig på. Ett av mig länge älskat citat som ständigt finner nya betydelser och tar sig nya innebörder.

”Time present and time past are both perhaps present in time future.
And time future contained in time past.
If all time is eternally present all time is unredeemable.
What might have been is an abstraction, remaining a perpetual possibility
only in a world of speculation.
What might have been and what has been point to one end, which is always present…”
T. S. Eliot: ”Four Quartets”, 1943

Eller varför inte nöja sig med att avsluta svenskt och utsökt bo setterlindskt existentiellt, smakfullt, klokt och tidlöst vackert.

”Säg inte
att ingenting blir kvar
av den vackraste fjärilen livet gav.

Säg inte
att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft, som stoft.

Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande
flykten kvar.”

Bo Setterlind: Till fjärilens minne 

~  ~  ~
”I’m happy, hope you’re happy too…”
~  ~  ~

Den berömda Nobel-dörren öppnas – för första gången av en kvinna

Allt är som det brukar vara. Den så välkända guldinfattade dörren är stängd och utanför avspärrningen böljar kamerahavet nyfiket fram och tillbaka. Den förväntansfulla folkmassan i nobelhusets börssal väntar på det årliga tillkännagivandet. Men något ”äntligen” från Fylking lär det inte bli i år heller. Det var mer på Horace tid.

För när dörren öppnas denna gång är det för första gången en kvinna som träder fram och levererar en professionell, värdig och elegant flerspråkig presentation av årets nobelpristagare i litteratur; Svetlana Aleksijevitj – en författare jag själv hört mycket om. Detta gjorde Sara Danius med den äran – precis som väntat. Jag har ju haft glädjen att höra henne tala tidigare.

Dörren öppnas och… Sara Danius tillkännager årets nobelpristagare i litteratur år 2015

Första gången var hösten 2008 då Sara Danius höll installationstalet för årets nyinstallerade professorer vid den högskola där jag arbetar. Det var ett extraordinärt tal. Kanske det bästa jag någonsin hört. Ja så var det faktiskt. Jag minns att jag satt där helt fascinerad över talarens förmåga att fånga sin publik. Jag blev djupt berörd och kände mig sällsamt stolt över att få jobba på en arbetsplats där det finns arbetskamrater som så kan beröra och inspirera. Och ge tillvaron en känsla av djupare mening.

Några dagar senare ringde min jobbtelefon och plötsligt hörde jag den där speciella rösten igen. Jag fick några frågor i tjänsten som jag med glädje besvarade. Jag passade lyckligtvis också på att tacka för det fantastiskt inspirerande talet. Jag är så glad att jag gjorde det. Jag tror hon kanske blev litet överraskad. Det var många som var rörande överens om att talet hon hållit varit makalöst bra. Men möjligen var det inte så många som uttryckte det direkt till henne på det kraftfulla och raka sätt som jag nu gjorde. På mitt sätt.

Jag inser att jag här upplevde en av de bestående kulturella höjdpunkterna i mitt liv. Något jag kommer återkomma till och påminna om när tillfälle ges. Så länge jag lever. Sara Danius installationstal den 12 december 2008 har sällat sig till den hedrande exklusiva lilla skara av unika kulturupplevelser som berört mig så starkt att jag alltid ska minnas dem. Upplevelser av skilda slag och i skilda tonlägen.

Här återfinns även Adolphson-Falks legendariska och våldsamt bejublade engångsframträdande på Sollidenscenen den 7 juni 1985, liksom Cornelis Vreeswijks dito sista stora publika spelning på Roskildefestivalen i det blå tältet 4 juli 1987. Spelningen fick avbrytas p g a publiktrycket och de våldsamma ovationerna; tältet hotade rasa samman.

Men i detta minnenas rum av starka kulturupplevelser återfinns även den kompakta stillheten den oerhört finstämda höstkväll 1996 då Lars Gustafsson läste sina så vackra  (och av mig så ofta citerade dikter) ur samlingen ”Variationer över ett tema av Silfverstolpe”.  Magi!

Sara Danius (1962- ), professor i estetik 2008, professor i litteraturvetenskap 2013

Men åter till Sara Danius. När kulturyttringarna är som bäst berör de mig på djupet och för alltid. Det kändes därför helt logiskt för mig när jag hörde nyheten att Sara Danius valts in i Svenska Akademien. Det här var något som ”made total sense to me”. Jag visste ju av egen erfarenhet hur väl den här personen behärskade det svenska språket och hur djupt hon kunde beröra med det.

Jag tycker därför det är så alldeles väldigt fint och rätt att det är just Sara Danius som nuförtiden kliver ut och kommer att kliva ut genom den berömda dörren i oktober varje år.  Mitt minne sträcker sig så pass långt bak att jag har svaga minnen av ständige sekreteraren Gierow, men definitivt tydligare av Gyllensten. Och sedan efter herrarna Allén, Engdahl och Englund är det nu Sara Danius tur.

Jag är genuint glad över denna persons välförtjänta framgång och att hon nu finns där i det uppburna sammanhanget. För så lekman jag är har jag själv verkligen upplevt att Sara Danius är exceptionellt duktig på att så vackert hantera språket och skapa stämningar som berör. På djupet.

30 år Senare i September – ”inget att förklara, inget att förstå”

Det är ett av de bättre betitlade svenska albumen från 80-talet. En titel som kommit att bli ett begrepp. ”Sent i September” är för mig en både mental och årstidsmässig riktpunkt i livet. Poesins högvatten. Nu är vi där igen.

För vi har åter nått slutet av september. Finalen på månaden som kan vara både sommar och höst och som känns så frisk, kreativ, vacker, uttrycksfull och positiv. Alltid en nystart efter sensommarens rötmånadskvalmiga klibbighet. Den här titeln har därför i min värld en omedelbart uppfriskande och poetisk kvalitet.

”Om dom frågar mig, vad vill du.
Då svarar jag att om du menar just nu.
Nu vill jag bort där ingenting kan nå mig.
Finna mig en plats där jag får vara ifred.
Låta tiden gå som vågor mot en strand.
Nu vill jag dit där strömmarna kan mötas
i en harmoni…”

En inledande och möjligen intressant reflektion kring texten till titelspåret är att jag tycker det så väl uttrycker en harmonisk ”bara vara”-känsla som är så mycket mindfullness långt innan begreppet ens var i närheten av att bli påtänkt. Liksom payoffen är detta ”Inget att förklara, inget att förstå” – men däremot att uppleva. Det handlar alltså inte om en intellektuell övning, utan en djupare upplevelse.

Jag tycker den här texten sticker ut och känns intressant för att den nu framstår som tämligen otypisk för sin tid och kanske även för Ratata. Möjligen långt före sin tid.

Originalomslaget: LPn ”Sent i September”

Men nu tar vi det från början, hur det gick till när det här mästerverket skapades.

Den föregående plattan ”Paradis” hade varit kluven i influenserna från å ena sidan akustiska rock-Springsteen och å andra sidan Scritti Polittis superproducerade electronica. Det var speciellt och det fanns garanterat ingen annan svensk platta som bjöd på så sådana musikaliskt diversifierade influenser hösten 1984. Paradis hade också varit Ratatas mest framgångsrika hittills; kommersiellt och belönad med bandets första Rockbjörn. Med framgången kom också pressen och förväntningarna.

Bandet fick nu tillgång till Polarstudion, en av världens bästa inspelningsstudios, med den mest kvalificerade tekniska utrustning man kunde uppbringa. Här fick bandet nu möjlighet att experimentera. Och det som började ta form var en platta som skulle bli en av de allra första DDD-inspelningarna i Sverige. En digital platta, vilket också är tydligt angivet på konvolutet.

Inspelningsperioden anges lämpligen på skivomslaget till ”sent i september”, men den var betydligt längre och omvittnat perfektionistisk. Resultatet av Johan Ekelunds, Mauro Scoccos och producenten Kai Erixons vedermödor i Polarstudion släpptes den 11 oktober 1985. Och det blev en stor framgång för bandet med överlag goda recensioner och en dubblad försäljningsvolym. Mauro och Johan hyllades som värdiga arvtagare till Björn och Benny.

”Ge inte upp”, en av plattans framgångsrika singlar. Här i den klassiska och tidlöst stylade svartvita videon.

Och soundet är nu mer Scritti Politti än Springsteen. Jag som lyssnat nästan lika mycket på Scritti som på Ratata kan verkligen säga att det är en mästerlig svensk version av samma sofistikerade sound. Mig veterligt finns ingen annan akt i hela världen som kommit närmare Scritti Polittis musikaliska perfektionism.

Bryan Ferrys ”Boys & Girls” från samma år angavs också som en referens i recensionerna. Dessa musikaliska referenser var knappast något som killarna i Ratata hade något emot. Framförallt var det väldigt sant.

Plattan är i sig, liksom så många av legendariska skivbolaget Strandeds titlar, en mycket smakfullt och smart förpackad och presenterad produkt. Jag minns hur jag bara älskade formgivningen. Det var så coolt.

Och plattan är sannerligen alldeles utmärkt bra bara i kraft av sig själv, sitt starka låtmaterial och sina uttrycksfulla texter. Och som en recensent skrev, ”istället för att slaviskt kopiera går de vidare och gör delikat popmusik som känns unik”.

Ett kärt exemplar av denna LP-skiva!

Några av mina starkaste minnen av låtarna på plattan kommer från ett kanske oväntat håll. Men mina bloggar är ju personliga så det är precis som det ska vara.

I det här fallet befinner vi oss sent om kvällen i den tomma markan på S1s regemente i Enköping senare i 80-talet. Markan är egentligen stängd, men eftersom jag sitter där med min fixande lumparkompis ”Hemlige Persson” så har vi förstås på något sätt fått tillgång till nyckel. Persson var inte bara en gåtfull fixare, utan även en lysande pianovirtuos som bl a kunde varenda en av Ratatas låtar utantill.

Det var mörka höstkvällar den där ”förlorade” sista 80-talshösten i Enköping när Persson slog sig ned vid pianot och spelade. Jag bara gapade och lyssnade. Och blev till slut så inspirerad att jag sjöng med – nykter. Jag kunde ju texterna utantill. Den här killen spelade som en gud. Särskilt minns jag när han lekfullt improviserade kring ”Om du kommer tillbaks” från just den här aktuella plattan.

För kanske var det så att Persson faktiskt själv spelat med Ratata? Kanske hade han varit med vid inspelningen av plattan? Det var inte så gott att veta. Och han ville förstås gärna att jag skulle tro det. Oberoende av hur det nu var med Perssons skrönor så stannade minnet av hans eminenta pianospel kvar, för alltid.

Liksom kärleken till den här plattan. Den här årstiden. Den här känslan…

PS: Och du Persson, om du läser det här vid nån skärm nånstans, hör av dig! Det var alltför längesen nu.

Att älska musik – jag har faktiskt tre ex av denna platta. För säkerhets skull.