Archive for the Ironi Category

”Germans” – kul, träffsäkert och smaklöst tidsdokument med Udo Lindenberg aus Deutschland

Posted in Ironi, musik with tags , , , , on 18 juni, 2014 by japetus

Vad får man om man korsar Stig Vig, Mick Jagger och Iggy Pop… och tillsätter tyska som modersmål? Jo svaret är glasklart – Udo Lindenberg!

udo-lindenberg
Udo Lindenberg (1946- ) i sin karaktäristiska slokhat och dito solbrillor – de kännetecken han hittade fram till i mitten av 80-talet och sedan dess varit trogen

Ja du svenske läsare har naturligtvis troligen aldrig hört talas om honom. Mannen har hursomhelst sålt väldigt många skivor i den tyskspråkiga världen (Tyskland, Österrike och Schweiz) och räknas som en av de främsta tyska rockartisterna. I Sverige är han helt okänd.

Själv får jag nån sorts lätt smaklös vibb när jag tänker på honom och det har nog att göra med (viss, nåja) 70-talssluskframtoning. Min blogg vill gärna lyfta fram de för svenska läsare mindre kända berättelserna och denna om den tyske artisten Udo Lindenbergs långa och krokiga resa för att finna sin rätta image är ett bra exempel.

Jag tror han kan sägas vara tyskarnas svar på Tomas Ledin och Ulf Lundell – i samma fascinerande person! (Med detta inte nödvändigtvis sagt att dessa två har sluskframtoning).

Udo Lindenberg 70s
Smaklös Udo Lindenberg #1 i 70-talsupplaga (1976); söker sig fram stilmässigt och lyckas väl sisådär innan han började med slokhatten och solbrillorna

Själv minns jag särskilt videon till låten ”Germans” från 1985. Ja det är nog den enda låt med honom som jag har egen relation till för den tog sig ända in till svensk TV och Bagen 1985. Antagligen för att den har engelsk text och ingick i ett försök till internationell lansering. Det var en satsning som nog inte var en succé, men mig nådde den/han i alla fall ut till i TV-soffan hemma i Älvsjö. Det jag gillade var dock inte låten i sig, utan mera Udos humor.

Det är verkligen ingen rocklåt, snarare pop av det mesigare slaget men det beror nog mest på att produktionen i sig är så väldigt mycket 1985 – när det är som tristast. Videon är hursomhelst inte utan sina komiska och självironiska poänger och det ska Udo har stor cred för! Han driver helt enkelt med alla de typiska fördomarna om tyskar.

Det brukar sägas att svenskar gillar engelsk humor men att vi inte alls förstår oss på tysk humor. Det kanske kan stämma till viss del? Men i det här fallet nådde Udos tyska humor hela vägen fram till mig.

Udo Lindenberg Udopia
Smaklös Udo Lindenberg #2 i tidig 80-talsupplaga (1981); testar Klaus Meine-kepsen och klänning av egen design, ännu ingen slokhatt och solbrillor i sikte

Jag citerar den bitvis ganska roliga texten i sin helhet:

”Germans — go out ridin’ with their ladies
Germans — in their elegant Mercedes
Germans — have a country that is scenic
Germans — drive from Hamburg down to Munich

Germans — like Fritz and Franz and Edeltraut
Germans — they eat a lot of sauerkraut
Germans — they like pretzels with teir wurst
Germans — they drik beer until they burst

The say ‘Guten Tag’ and they say ‘Auf wiedersehen’
they race down the Autobahn through acid rain
they take lots of Deutsch Marks right out of their pockets
to buy Russian vodka and American rockets

Germans — gave you Goethe, Mann and Schiller
Germans — and Franz Kafka was a thriller
Germans — brought you Mozart, Bach and Schumann
Germans — they’re a little superhuman

Germans — have respect for law and order
Germans — live on both sides of the border
Germans — in Berlin they have a wall
Germans — for playing tennis it’s too tall

The blond German Fräuleins are pretty, but vain
you say ‘Guten Tag’ and they say ‘Auf wiedersehen’
they’re very hard workers, from monday to friday
make love an the weekends, and yodel like Heidi

Jawohl — living in Germany is very nice
we’re masters of war, we’ve tried it twice
and now we’re on standby for World War III
prost and auf wiedersehen, Germany!”

Texten kan nu också ses som ett samtidshistoriskt dokument. Detta hände sig nämligen innan muren föll…


Udo Lindenberg: ”Germans”, 1985 (med intro och outro av den då mycket populäre Max Headroom, världens första dataanimerade VJ) Här kan vi se att Udo hittat fram till slokhatten även om han inte råkar ha solbrillorna på denna gång.

Udo Lindenberg
Den patenterade Udo Lindenberg-looken som han till slut hittade fram till och har varit obrottsligt trogen sedan 1985

Civilkuraget griper in – del 1: snöbollskriget i Rosersberg

Posted in Film, Ironi, Personlig kommentar with tags , , , on 21 maj, 2014 by japetus

Mitt mellan hägg och syrén kommer här helt otippat en vintrig berättelse med anledning av att en kompis helt nyligen berättade om civilkurage på ett inspirerande sätt. Här kommer ett bidrag på samma tema. Ja, eller om detta var ett exempel på dåligt omdöme från min sida. Döm själva!

~  ~  ~

Vi befinner oss på Rosersbergs pendeltågsstation en februarikväll 2002 då jag i väntan på södergående pendel blir vittne till något väldigt märkligt. Något alldeles förfärligt upprörande som gör mig både rasande arg och ledsen på samma gång.

Det är ett gäng killar, åtta eller nio stycken, i 14-15 års åldern och de kastar snöboll på en äldre dam med käpp som gör tappra försök att finna skydd på den långa öppna perrongen. Det ser verkligen förjävligt ut.

Jo då, jag och mina vänner kastade också snöboll, mycket snöboll, när vi var i ungefär samma unga ålder. En och annan ruta krossades tyvärr. Men vi skulle aldrig någonsin ha kommit på idén att kasta på en gammal dam med käpp som har så uppenbart svårt att gå. Och att kasta så många snöbollar på henne. Det ser obegripligt fegt ut.

De här killarna är alldeles för stora och alldeles för många för att kasta snöboll på en försvarslös person på det här sättet. Några av dem kastar både långt och ganska bra kan jag se. Nu träffas också den gamla damen i ryggen.

Jag fylls av en helig vrede när jag ser detta, rusar snabbt från sidan in i händelsernas centrum och ställer mig mellan den gamla damen och hennes snöbollskastande plågoandar:
– Era fega svin, kasta på en försvarslös gammal dam, skäms på er!

Jag blockerar med armen en andra snöboll som är på väg att träffa tanten och hjälper henne därefter in i en skyddande väntkur.

Nu skulle den här historien ha kunnat sluta… Och kanske borde den också ha slutat just här. Men det blev inte så. På gott och ont.

~  ~  ~

För när jag kommer ut från kuren hör jag hånfulla rop från Rosersbergshuliganerna. Nu gapar och skriker de förolämpningar till mig från andra sidan staketet och järnvägen. Det var då som fan! Nu far något clinteastwoodskt i mig och jag går rätt ut på perrongen, ställer mig oskyddad framför dem och ropar trotsigt tillbaka:

– Vad fan skriker ni för?! Kasta på försvarslösa gamla tanter det kan ni era fega jävlar! Men törs ni kasta på mig??? Vem vet, jag kanske kastar tillbaka??? 

Pendeltåg vinter

Jag har gjort en snabb bedömning av den taktiska situationen. Det är åtminstone 20-30 meters skotthåll och jag har ett järnvägsspår och ett staket mellan mig och huligangänget. De kan inte komma jättenära och de kan framförallt inte heller omringa mig. Ett frälsande tåg kommer att rulla in om drygt 5 minuter om det skulle bli för hett – eller kallt – om öronen.

När jag svarat blir det tyst en stund på andra sidan staketet.  Grabbarna ser litet paffa ut. Uppenbarligen vet de först inte riktigt hur de ska hantera situationen. De viskar inbördes med varann. Men sen börjar några av dem krama snöbollar. Snart gör hela huliganhopen det. Jag flyttar inte på mig. Det är uppenbart att ett fullskaligt snöbollskrig nu är mycket nära förestående. Oddsen ser onekligen väldigt ojämna ut. Men…

Trumfkortet; huliganerna har underskattat sin motståndare. De vet inte vem de har utmanat… De vet inte att den ensamme killen – gubben i deras ögon – på plattformen är litet annorlunda funtad, uppvuxen med idoler som Clint Eastwood, Aragorn Arathorns son, Robin Hood, Zeb Macahan, Aramis från de tre musketörerna och Gandalf den Vite. Dessutom är han ingen mindre än det sena 70- och tidiga 80-talets ”Älvsjö-skräck” (!!!), en alldeles ovanligt hård- och långkastande snöbollsmästare. Därtill obehagligt träffsäker. En ärrad veteran från otaliga snöbollskrig i ett svunnet årtusende, långt innan datorer och dataspel lockade bort småpojkarna från snöbollskastandets tidlöst ädla konst.

Det var inte så mycket den här killen var bra på i gympan, förutom att springa och så förstås paradgrenen – kast med liten boll. Han var en av Långbrodals rektorsområdes absolut bästa i sin årskull.

Och så kommer det sig att huliganerna faktiskt börjar kasta på mig. En märklig och overklig situation. Först står jag bara där och ser snöboll efter snöboll komma farande. Det märks visserligen snart att det bara är fyra eller fem av dem som är bra på att kasta. Men med så många som kastar samtidigt är det ganska tjockt med snöbollar i luften. De anstränger sig verkligen för att göra mig illa. Och de är uppenbarligen väldigt irriterade på mig för de skriker glåpord och går verkligen in för att träffa mig.

Här får jag damma av min gamla snöbollskrigskompetens. Jag har konstant blicken på bollarna i luften och har backat undan så det är åtminstone ca 30 meter mellan mig och kastarna. Jag rör mig i sidled hela tiden, följer snöbollarnas banor och sidesteppar gång på gång. Till huliganernas frustration har de helt enkelt väldigt svårt att träffa mig. Jag känner mig som den ensamme trollkarlen Gandalf belägrad av alla de nio ringvålnaderna på Väderklint eller Clint Eastwood i ”Pale Rider” när alla busarna skjuter på honom samtidigt, men jag värjer mig och blir inte träffad…

Clint Eastwood Pale Rider
Min store förebild – Clint Eastwood; här i klassikern ”Pale Rider” från 1985 där de fega busarna, som ger sig på försvarlösa offer, får vad de förtjänar!

Det bästa som det belägrande grabbgänget får till är ett par snöbollar jag får plocka ned med handen. Det gör litet ont för de kastar så hårt de kan, fast beslutna att jaga bort och förnedra den ensamme utmanaren på plattformen. Men de skulle behöva kasta ännu hårdare, snabbare och koordinera sig bättre för att verkligen träffa.

Jag går litet åt sidan och börjar krama bollar själv. Går fram med fyra bollar och börjar kasta in mig. Jag kastar hårt, fokuserat och ganska snabbt i serier om fyra. Tvingar tillbaka gänget från staketet. När de försöker gömma sig bakom nätgallret får de skurar med snösplitter över sig. I andra serien om fyra bollar kommer de två första fullträffarna. En kille får en hård och tung boll på axeln, tappar sina snöbollar och backar undan och en av dem som står närmast bakom staketet, gapat och skrikit värst åt mig, får en klassisk ”smackträff” i hårfästet så luvan flyger av…

”- Jävla idiot!!!” skriker han åt mig.
”- Skyll dig själv, ropar jag tillbaka, den som ger sig i leken får leken tåla! Jag sa ju att jag kanske skulle kasta tillbaka!

Huliganerna börjar backa undan, ingen vågar längre stå kvar inom räckhåll för den ensamme snöbollskastaren på perrongen. De märker snart att de får backa undan mer än 50 meter för att vara på den säkra sidan.

Men när tåget kommer rusar hela gänget fram igen och kastar en förtretad svärm snöbollar mot tåget, gapar och skriker och gör fuck off-tecken åt mig. Jag håller upp handen mot rutan, vänder mig om och andas lugnare medan tåget rullar ut från station. Jag har blandade känslor av skam och stolthet inom mig. Det känns att jag gjort något bra som sedan övergått i något omdömeslöst, barnsligt och omoget. Det är också 12 år sen nu, men jag minns det väldigt tydligt fortfarande. Och jag måste erkänna att jag faktiskt ändå – all in all – inte ångrar det jag gjorde…


Trailern till Clint Eastwoods klassiker ”Pale Rider”.

Sensationella avslöjanden om Persbrandt som Beorn i kommande filmen om Bilbo

Posted in Film, Ironi, Litteratur with tags , , , , on 16 september, 2012 by japetus

Jag skrattar för mig själv när jag läser kvällstidningarnas spekulationer och ”avslöjanden” om Mikael Persbrandts medverkan i Peter Jacksons storfilm om Tolkiens Bilbo. Skriverierna i Sverige kring den här filmen tog förstås fart när det stod klart att allas vår Mikael ”Persbrandt” Persbrandt skulle medverka.

Jag har skrivit om det här ämnet tidigare och noterade med glädje att just Mikael Persbrandt skulle spela denna kraftfulla hjälteroll i JRR Tolkiens Bilbo. Jag tror han kommer kunna göra det riktigt bra. Inte minst som han tränat så hårt inför Hamiltonfilmerna vid samma tid. Beorn må vid första anblick framstå som en karaktär fjärran från greve Carl Gustaf Gilbert Hamilton, men likheterna kan vara fler än man först tror. Båda är extremt fysiska och handlingskraftiga personer i det godas tjänst med närmast övernaturliga förmågor. Jo Beorns förmågor är möjligen än mer övernaturliga än greven och agenten Hamiltons.


Den sensationella bilden som avslöjade Persbrandts rollkaraktär. OBS! Persbrandt till vänster, Gandalf i mitten och Beorn (i björnskepnad) till höger i bild…

Ja, Beorn kan förvandla sig till Björn. Ja, Beorn kommer att ha scener där han spelar mot Sir Ian McKellens Gandalf. ”Avslöjanden” i kvällspressen av denna natur ter sig mer än lovligt lama och tandlösa.

Läs boken själv vettja, för filmen bygger ju faktiskt på en bok av den engelske författaren JRR Tolkien, ni vet han som skrev Sagan om Ringen som det gjordes tre stora filmer om för tio år sedan. Boken om Bilbo är inte ens särskilt lång, eller varför inte tala med nån som läst den om ni inte orkar bläddra i den själva. Då får ni som journalister snabbt svar på frågor som dessa. Och många fler om berättelsen i Bilbo.

Dessa ting har i själva verkat varit väl kända alltsedan Bilbo gavs ut den 21 september 1937 för nästan prick 75 år sedan. Inga nyheter precis.

Det har blivit en del skrivet om den här filmen tidigare, se här.

December 2010, första kommentaren till nyheten om den nya filmen och informationen att Persbrandt skulle vara med:
https://japetus.wordpress.com/2010/12/09/peter-jacksons-bilbo-uppfoljaren-till-sagan-om-ringen-med-persbrandt-i-en-av-rollerna/

Januari 2011, kommentarer till nyheten att Sir Ian ”Gandalf” McKellen och Elijah ”Frodo” Wood skulle medverka:
https://japetus.wordpress.com/2011/01/13/gandalfian-mckellen-och-frodoelijah-wood-klara-for-nya-filmen-om-bilbo/

December 2011, mycket mer om filmen och en initierad analys av trailern:
https://japetus.wordpress.com/2011/12/23/trailern-till-the-hobbit-tolkiens-klassiker-bilbo-antligen-har/

Nallebjörnsräden över Minsk – kejsarens nya vitryska kläder

Posted in Ironi, Personlig kommentar with tags , , , , on 15 augusti, 2012 by japetus

Europas sista diktator kokar av vrede. Alexander Lukasjenko liknar mest en operettfigur i sin välbehängda julgransuniform och är nu utom sig av harm; något oerhört har inträffat. Någon har haft fräckheten att släppa ned teddybjörnar med budskap om frihet och demokrati från ett flygplan över hans älskade sovjetnostalgiska Vitryssland.


Alexander Lukasjenko (1954- ), Vitrysslands diktator

800 stycken nallar hann de släppa ned. Denna kränkning av det heliga vitryska luftrummet är en oerhörd skymf mot Vitryssland och nu krävs kraftfulla diplomatiska åtgärder mot landet som hålls ansvarigt – Sverige. Den vitryska ambassaden i Sverige ska stängas. Och den svenske ambassadören, den uslingen, ska utvisas ur Vitryssland. Naturligtvis är det också bäst att sparka Vitrysslands flygvapenchef och chefen för gränskontrollen som straff för deras totala misslyckande att hålla det vitryska luftrummet fritt från banditer…


Nallebjörnar från skyn

Mina tankar går tillbaka till maj 1987 då 18-årige Mattias Rust (född 1 juni 1968) med sin lilla enmotoriga Cessna i en episk flygning lyckades kränka sovjetiskt luftrum och ta sig hela vägen från Helsingfors till Moskva och till på köpet landade i Sovjetunionens symboliska hjärta på självaste Röda Torget. Det var också en riktig PR-kupp som fick huvuden att rulla i dåvarande högsta sovjetiska försvars- och militärledningen; något som hjälpte Gorbachev att bli av med förändringsobenägna gamla militärer.


Mattias Rust i sin lilla Cessna på Röda Torget den 28 maj 1987, några dagar före sin 19-årsdag…

Det är ännu lågt i tak i Vitryssland sommaren 2012. Mycket lågt. Lukasjenko har sänkt ståhöjden i de vitryska vardagsrummen till gammal välbeprövad sovjetisk nivå. Folket hukar och kryper. Landet är Europas sista tvättäkta diktatur och det är närmast en fars att följa det som händer kring nallebjörnsräden.

Det var säkert utifrån många väl avvägda synvinklar både onödigt och dumdristigt att göra nallebjörnsräden. Att kränka ett annat lands luftrum är naturligtvis allvarligt och i grunden formellt sett fel. Men skulle man kunna tänka sig att ändamålen någon gång helgar medlen? Somliga skulle säga, nej aldrig.

Jag är dock personligen litet ambivalent i frågan. Kan det finnas tillfällen då ändamålen helgar medlen? Är det fel att kämpa för demokrati och stå upp mot Europas sista diktatur? Nej, jag tycker inte det. Kanske var detta ändå ett tankeväckande sätt att sätta fingret på den stora tragedin som är dagens förtryckta Vitryssland.

Som läsare av denna blogg känner till har jag litet till övers för den här typen av totalitära stater, diktaturer där människor saknar demokratiska rättigheter. Min blogg är inte 100% politiskt korrekt hela tiden och jag tilåter mig ibland ironisera och raljera, som denna gång.

Likt kejsaren utan kläder fortsätter diktatorn Lukasjenko att lika aninglöst som krampartat hålla sig fast vid sitt vidriga förtryckande sovjetnostalgiska styrelseskick. Den här typen av anakronistiska regimer hör naturligtvis hemma i det förra århundret, på historiens kyrkogård. Lukasjenko är som en ensam dinosaurie i en ny värld där hans sort för länge sedan dött ut.

Hoppas att det inte ska behöva dröja länge innan folket i Vitryssland också får leva i demokrati och ha yttrandefrihet. Jag utnyttjar här min svenska yttrandefrihet och säger vad jag tycker om den här situationen. Jag bor i Sverige så jag har möjlighet att göra det. Jag hoppas att Lukasjenko snart utlyser fria val i landet så kan han ställa upp som kandidat och på riktigt vinna de förtroendet som demokratisk vald ledare. Ett förtroende hans totalitära ledarskap aldrig haft.


Filmsekvens som visar det lågtflygande propellerplanets ”bombräd” över Vitrysslands huvudstad Minsk

Sång för april – om uselt aprilväder och att upptäcka Peter LeMarcs storhet?

Posted in Ironi, musik, Natur och årstider with tags , on 27 april, 2012 by japetus

April 2012, du är en stor besvikelse! Skämmes tamejfan!

Du går till historien som den vädermässigt glåmigaste och trista aprilmånad jag kan minnas. Slask, snö, regn, grådystra himlar endast avbrutna av ett par riktigt soliga dagar har samverkat till att skapa en högst opassande novemberkänsla hela månaden igenom. Kanske känns det extra tydligt då mars blev så ovanligt ljus och varm. April bjöd sedan på en brutal och deprimerande kontrast. Kylig och blåsig, dyster och luguber.

Så här ska inte vårmånaden april vara. Det är ett oskick att utsätta oss i detta nordliga land för ett så skändligt svek som att ta april ifrån oss. April som kan och bör vara så härlig och uppiggande ljus efter den vinter som varit. Vi har nu alla blivit lurade på en hel månad som inte infriat de mest grundläggande förväntningarna på hur en vårmånad ska vara.

Nåväl, låt oss nu se om vi åtminstone kan få en anständig Valborgsmässoafton!?

Den här bloggen hade alltså egentligen från början ingenting att göra med Peter LeMarc. Trots att jag förstår att en och annan läsare möjligen kan få den uppfattningen av rubriken. Jag hade skrivit rubriken ”Sång för april” och börjat ondgöra mig över denna usla månad april 2012 när det slog mig att jag kände igen titeln…

Plötsligt insåg jag att jag nu helt oförhappandes hade börjat blogga om Peter LeMarc. Att bloggen också hade med honom att göra. För nu har den ju plötsligt det. Men varför skulle jag blogga om Peter LeMarc? Alla som känner mig vet hur intresserad jag är av svensk musik, men alla dessa kan också snart inse att de aldrig hört mig tala mig varm för LeMarc… Hmmm…


Peter LeMarc (1958 -) Omslaget till samlingsplattan ”Klassiker” från 2009

Kanske är detta min unika och senkomna chans att upptäcka Peter LeMarc? Han är en mycket hyllad och populär artist som jag själv aldrig fastnade för. Jag gillade aldrig direkt Peter LeMarc när det begav sig på 80-och 90-talen. Kanske för att jag då tyckte det var aningens för mjäkigt och kanske litet för tråkigt? Jag kunde inte ta det till mig.

Jag var uppenbarligen inte redo, mogen att förstå LeMarcs storhet. Inte ens de texter jag då hörde funkade på mig. Texterna som han ju är berömd för. Nej texterna funkade inte riktigt eftersom jag upplevde dem som litet för konstruerade och pretentiösa. Nåväl, nu har jag köpt hans samlingsplatta ”Klassiker” och ska ge honom en chans. Återkommer nog till LeMarc i bloggen inom kort.

Och när jag ser klippet med LeMarc med gitarren på Nalens scen slår det mig nu också hur lik han med åren kommit att bli Frank Black/Black Francis (Charles Thompson) i Pixies…


Peter LeMarc: ”Sång för april”, live på Nalen, augusti 2005

Kanske är det dags för mig att nu upptäcka LeMarcs storhet? Kanske har jag nu också funnit en djupare mening med det usla aprilvädret i år?

Platser som inte behövs – Blickagången, Flemingsberg

Posted in Ironi on 7 september, 2011 by japetus

I min serie ”Platser som inte behövs” har nu turen kommit till en riktigt intressant kandidat…

Vi besöker nu Blickagången vid Huddinge sjukhus i Flemingsberg. Detta är en riktigt deprimerande, för att inte säga luguber plats, och det av många anledningar.

När du kommer med pendeltåg och ska ta dig till Huddinge sjukhus, som jag tänker envisas med att kalla det trots att jag vet att det av byråkratiska orsaker bytt namn, tar du dig först förbi Södertörns högskolas mäktiga båge. Du går över högskolans campustorg och passerar sedan över Alfred Nobels Allé på en bro. En bro som för dig till… Blickagången.


Blickagången i vinterskrud

Om vi tar fakta först. Den är en ca 300 meter lång passage som ligger mellan Huddinge sjukhus fasad och Novums byggnader och som förbinder Huddinge sjukhus entré med pendeltåget. På Novums sida ligger en del fastfoodställen och någon bricklunchrestaurang. Det finns visst en optiker där också.

När du följer Blickagången går du in i skuggan bland de skuggvarelser som där rör sig. Ingen sol når ned till dem som går där inklämda mellan sjukhusets gråa 70-tals betongväggar och Novums 80-tals smutsvita väggar.

Oberoende av årstid blåser det kallt och snålt längsmed den dunkla gången. Det är som ett besök i Riddar Katos land eller möjligen en lätt försmak av Mordors utkanter. Många av dem som har anledning att gå där mår av naturliga skäl inte heller bra eftersom de är på väg till eller från sjukhuset.

Jag måste säga att denna plats är en av de mest deprimerande miljöer jag stött på i Stockholmsområdet och därför dyker den naturligtvis till slut upp under denna rubrik.

Tidigare besökta platser i denna serie:

Rapport från Västra Skogens centrum:
https://japetus.wordpress.com/2007/11/05/platser-som-inte-behovs-vastra-skogens-centrum/

Ett hastigt besök vid Norra Sköndals busshållplats:
https://japetus.wordpress.com/2010/08/16/platser-som-inte-behovs-norra-skondals-busshallplats/

Platser som inte behövs? Norra Sköndals busshållplats

Posted in Ironi, Vardagligt on 16 augusti, 2010 by japetus

I min provocerande och inte helt politiskt korrekta serie ”platser som inte behövs”, inspirerad av Webstrarnas låt med samma namn har nu turen kommit till ogästvänliga Norra Sköndals busstation. Detta är i sanning en av de platser som Gud glömde… Hujedamej!

I förra veckan var jag på besök ute i Tyresö Brevik hos min gudson. Han fyllde 11 år. Det var fint att hälsa på där, men den här lilla berättelsen handlar om en plats jag passerar när jag gör denna resa i SLs regi. Inte sällan tvingas jag då byta buss vid Norra Sköndals busshållplats på min väg mot Tyresö. Det kan vara en traumatisk upplevelse. Så även denna gång.

Hållplatsen ligger invid den motorvägsliknande Tyresöleden i något som tycks likna ett mindre industriområde. Ovanför hänger dystra kraftledningar och sinistra metalltorn anas här och var. Trist är bara förnamnet. Trots att det var i början av augusti var det i vanlig ordning fullt med folk vid hållplatsen. Ett astronomiskt antal bussar passerar denna hållplats, många av dem är långa ”dragspelsbussar”. De köar upp en efter en, tycks komma in i svärmar om 3-4 långa bussar i stöten. En del av bussarna tar ombord folk där de stannat i början av hållplatsen, andra rullar upp till slutet.

Det gäller att försöka hänga med och se vilket nummer bussarna har innan de snabbt försvinner bort. Inte helt lätt för en medelålders man. I själva verket får man springa fram och tillbaka längs själva den långa bussperrongen för att tajma in den plats där bussen verkligen kommer stanna och ta ombord folk. Jag sprang från ena änden till den andra mer än en gång innan det visade sig vara rätt buss. Tur att jag fortfarande är snabb i benen. Detta måste vara en mardröm för gamla, orörliga människor. Stress, knuff, trängsel är de bestående intrycken från denna lugubra plats.  


Norra Sköndals busshållplats en försåtligt lugnt lördagförmiddag i maj 2006. OBS! Ingen av personerna på bilden har något med bloggen att göra.