Archive for the Litteratur Category

Sommarläsning 2018

Posted in Litteratur with tags , , , , , , on 22 maj, 2018 by japetus

Vid besök på Akademibokhandeln igår fick jag med mig nåt till sommaren. Inte till hängmattan som det brukar sägs, för jag har ingen hängmatta. Däremot brukar jag sitta utomhus varma sommarkvällar och läsa hemma på balkongen. Eller härliga julidagar på bryggan hos pappa vid Smålandskusten. Eller tidigt i augusti hos mamma på en österlensk strand. Det är starkt positiva associationer vad jag än tänker på när det handlar om sommarläsning.

Och se här vad det blev! En sprillans ny Scarrow (nåja den visade sig vara från 2017),  en gammal filmatiserad Harris, en intressant ny svensk 1700-talsdeckare i stockholmsmiljö och en riktig gammal klassiker i ordets rätta bemärkelse ⭐

Jag har ju läst allt skönlitterärt av Harris utom denna, ”Ghost”, som när den kom 2007 kändes som ett avsteg från formeln att skriva historiska spänningsromaner. Så jag hoppade över den. Då.
Men nu är det alltså dags! Den här boken blev ju också en framgångsrik film 2010 -”The Ghost Writer” – regisserad av Roman Polanski med Ewan McGregor och Pierce Brosnan i huvudrollerna.

Scarrow-boken ”Day of the Caesars” är den 16:e och senaste boken i den långa och mycket spännande serien om de två romerska legionärerna prefekt Cato och centurion Macro. Jag köper och läser dem när de kommer ut, men den här har jag missat med några månader. Alltid mycket spännande!

Och sen har vi en klassiker ordets verkliga bemärkelse. ”Walden” av Henry David Thoreau. Eller ”Skogsliv vid Walden” som den hette i Frans G Bengtssons första svenska översättning från 1925. Men jag ska förstås läsa den på originalspråk. Boken kom ut 1854 första gången och det jag läser om den är hur modern den ännu kan kännas och hur oerhört långt före sin tid den var. Också med sitt miljöperspektiv. Blir trevligt att läsa den! Jag har anledning att tro att språket i berättelsen är mycket vackert. Jag tror mig veta att den engelske för fattare Richard Adams underbara naturskildringar i sin odödliga Watership Down/Den långa flykten delvis kan ha inspirerats av denna klassiker.

Och så den här nya svenska 1700-talsdeckaren – ”1793” – jag hört talas om då och då. När jag skrev om den på FB fick jag genast många positiva tillrop. Vad roligt att få än mer bekräftelse på att detta är en intressant bok. Ser verkligen fram mot att få läsa den!

Som jag just skrev på FB så fick den mig genast att tänka på Niklas Rådströms stämningsfulla ”Vänd ditt timglas” som utspelar sig precis efter mordet på Gustav III. Alltså vintern 1791-1792 i ett vintrigt och fruset Stockholm. Boken kom 1991, tajmat med 200 årsminnet av mordet och jag minns att jag blev berörd av den och fascinerades av de gustavianska miljöerna. På den här tiden spelade jag ju ännu i Specialensemblen och det var mycket Bellman på repertoaren. Och visst citeras Bellman i Rådströms bok:
”Fäll din lia. Göm din båga.
   Vänd ditt timglas än en gång…”
C.M. Bellman 1777

Ett utmärkt tips för dem som gillar nya ”1793” och historiska spänningsromaner! Och när jag plockar denna Rådströmska pärla ur bokhyllan ser jag att jag  köpte den påsken 1993 på väg till pappa som då en gång bodde i Linköping.

1700-talet och den gustavianska tiden har en särskild fascination på oss nu så långt senare. Jag minns även den svenska historiska TV-satsningen ”Anno 1790” i tio avsnitt som jag uppskattade så mycket. Bra skådespelare, fantastiska visuella egenskaper, suggestiva miljöer i ett smutsigt mörkt realistiskt återskapat Stockholm, utmärkta kostymer och dito rekvisita plus stark spänning i upplysningens brytningstid då denne rationelle svenske Sherlock utmanar det dåtida tänkandet. 2011 såg jag den, sju år sen nu…

Tiden jagar oss alla…

Annonser

Ett möte med Robert Harris, till slut

Posted in Historia, Hyllningar, Litteratur with tags , , , , on 23 mars, 2018 by japetus

Äntligen! ⭐
Igårkväll den 22 mars fick jag så till slut träffa och lyssna till min specielle litteräre favorit Robert Harris som nu gör sitt allra första besök i Sverige. Denne brittiske gentleman och fd ledarskribent skriver som bekant världens bästa historiska fiction och har gett mig så oerhört mycket läsarglädje genom åren.

Mycket har jag också själv bloggat om hans fascinerande böcker, vilket läsare av denna blogg väl känner till.


Robert Dennis Harris (1957 – )

Det var stora Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan som fick detta celebra internationella författarbesök där förläggaren Claes Ericson intervjuade Mr Harris som fick ge prov på sin mästerliga berättarförmåga och sina stora historiska och politiska kunskaper, vilket ger honom förmågan att dra mycket intressanta och initierade slutsatser. Han gav han även glittrande små prov på sin slagfärdiga brittiska humor, vilket alltid märks i böckerna.


Robert Harris intervjuas av sin förläggare Claes Ericson från Bookmark förlag

Harris var förstås i Sverige för att berätta om sin senaste roman Munich, som nu släppts på svenska och som jag recenserade här i höstas i samband med den internationella releasen i oktober. München handlar om toppmötet mellan Chamberlain och Hitler som inträffade just där för snart 80 år sedan i september 1938.

För 30 år sen gjorde Robert Harris en BBC-dokumentär om mötet i München i samband med 50-årsminnet av denna historiska händelse. Redan då, berättade han, började han tänka på att skriva något skönlitterärt om detta. Han hade alltså redan en hel del research bakom sig, men det skulle dröja nästan 30 år och tio andra romaner innan detta bokprojekt var färdigt.

Harris berättade också om hur det går till när han skriver, att han har en period på ca 6 månader av research, fyllt av en period av ca 6 månader av skrivande. Han skriver från tidiga morgonen till lunchtid, ca 1 000 ord per dag. Men ägnar eftermiddagen åt annat. Ofta upplever han att det undermedvetna – ”the boys in the basement” – jobbar vidare med det pågående skrivarprojektet så att han när han vaknar på morgonen nästa dag har nya insikter och idéer kring projektet.

Robert Harris reflekterade även att det kan vara svårt att skriva fiction i en värld det är det händer så mycket otroliga saker, som Brexit, Donald Trumps presidentskap, Vladimir Putins ”internationella påverkanspolitik” och giftgasmordet i Salisbury. Vem hade kunnat tro att det skulle kunna hända?!  Han ville dock inte svara på vilket projekt han just nu jobbar på. Ett projekt han då gissningsvis befinner sig i research-fasen för, eller precis i början av skrivarfasen. Det var för tidigt att säga nåt berättade han. Projektet är så sköra i början. Jag kan förstå honom.

Harris berättade också, apropå Munich, att han fått många reaktioner från läsare. Bl a hade Neville Chamberlains barnbarn skrivit till honom. Hon hade fötts ca 10 dagar innan toppmötet ägde rum – ”the Munich Baby” som familjen alltid kallat henne – och det var fascinerande att tänka sig att Chamberlain i sina samtal med Hitler måste ha tänkt på sitt barnbarn när han ville fånga Hitlers empati och för honom beskrev hur förfärligt det var att se ”children fitted with gasmasks”. I sig en omöjlig utmaning för Chamberlain och som det tydligt senare skulle visa sig, för världen.  Det var förstås det lilla barnbarnet som den gamle Chamberlain sett och berörts av. Hon blev världshistoria där för ett ögonblick.

Harris berättade också att om något framstod som fantastiskt och speciellt i hans böcker, så var det historiskt belagt och sant. Om det däremot var alldagligt och mindre spännande så var det troligen något han själv broderat ut historien med. Han håller sig noga till historisk korrekthet och tar han sig friheter så är det i alla fall sådant som inte är omöjligt. Det ska vara troligt och rimligt att det han berättar kan ha hänt. Undantaget är förstås här den skönlitterära debuten och succén Fatherland som är en kontrafaktisk roman.

Jag hade tagit med mig ett urval av böcker för att få autografer i dem. Jag kunde ju inte gärna besvära honom med att ta med dem alla. Jag ställde mig sist i kön och kom så till slut fram och kunde helt kort tacka den store författaren för att han kommit till Sverige, att jag väntat på detta ända sedan Fatherland, att jag uppskattade hans böcker mycket och förklara att det räckte med en enkel autograf i böckerna. Och att Fatherland var ännu mer skrämmande och på ett sätt fascinerande att läsa på tyska, eftersom boken är så tysk.

En kort men trevlig pratstund då jag också passade på att fråga om något som en av bokens karaktärer i Munich kunde konstatera, nämligen att Hitler luktade illa. Var detta möjligen något han hittat på eller om det var historiskt belagt och vem som berättat det? Och jo, förstås, det var något han hittat i samband med sin research, men jag fick inte reda på varifrån. Det var bara litet festligt att kunna  konstatera att detta att Hitler ofta luktade illa är ett historiskt belagt faktum.


Tack Akademibokhandeln och tack Bookmark förlag för att ni ordnade med detta så intressanta och trevliga arrangemang!

Nu på söndag dyker förstås den store författaren upp i Babel.

~ ~ ~

Robert Harris berättar om hur det var att skriva om Chamberlain och Hitler.

Robert Harris berättar och resonerar initierat om den historiska kontexten kring toppmötet i München

Harris berättar mer om bakgrunden till Munich, varför han började skriva om Hitlertyskland och varför den ofta missförstådde och förlöjligade Chamberlain faktiskt gjorde en stor insats med sitt toppmöte med Hitler som välbehövligt bromsade Andra Världskrigets utbrott.

Vid 38:00 kommenterar han stämningen i England 1938 och förklarar varför folket ville tro på ”appeasement”, fredstanken, och varför lättnaden var så enorm när Chamberlain kom tillbaka med löftet om ”Peace in our time”.

Vid 41:30  kommenterar han varför Hitler själv upplevde München som ett misslyckande och hur det irriterade honom att tyska folket hyllade Chamberlain som en efterlängtad fredsmäklare.

Vid 45:30 förklarar han hur Chamberlain på ett listigt sätt använde sig av Hitlers egna ord för att binda Hitler vid fredsöverenskommelsen, att de ord som fanns på den världsberömda papperslappen som Chamberlain viftade med på flygplatsen när han lovade fred, egentligen var Hitlers egna. Hitler skulle slutligen avslöjas som en stor lögnare och förlora hela sitt internationella anseende om han inte stod fast vid sina ord.

The rest is history…

~ ~ ~

Om du är nyfiken på Robert Harris och vad hans böcker handlar om, så har jag här listan över mina recensioner/kommentarer:

”Munich” – om toppmötet mellan Chamberlain och Hitler

”Conclave” – om att välja en ny påve

”An Officer and a Spy” – om Dreyfus-affären

”Imperium” och ”Lustrum” – två av romanerna i trilogin om Cicero i antikens rom

”Fatherland” – om ett kontrafaktiskt besök i Hitlers Berlin 1964

”Munich” – om Robert Harris nya roman och ett lugubert historiskt foto

Posted in Historia, Litteratur with tags , , , , , on 25 oktober, 2017 by japetus

”The silence was palpable, as if nobody wished to be there, like guests at an arranged wedding. The moment the photo was taken the group broke up .” 

Det är verkligen ett märkligt olustigt foto av ett märkligt obekvämt gäng. Ett lugubert foto, för att citera Sjöwall/Wahlöös Gunvald Larsson. Bilden formligen dryper av olust och det är riktigt komiskt hur väl det syns.

Chamberlain till vänster i kritstrecksrandigt med klockkedja och gammaldags hög ståkrage som en vaxdocka från ett viktorianskt museum. Bredvid honom står Daladier, även han i kritstrecksrandigt, och ser sorgsen ut med sin dåliga hållning, kalaskula och flackande blick. Hitler, mitt i bilden, känslolöst stirrande med död blick och händerna knäppta över skrevet. Mussolini står grubblande med sitt stora köttiga ansikte och flackande blick. Längst ut till höger står italienske utrikesministern Ciano, Mussolinis fåfänge svärson, som lyckats tränga sig med i fotot bland statscheferna, där han inte hör hemma.


München 1938, ett lugubert gäng som inte trivs tillsammans: Chamberlain, Daladier, Hitler, Mussolini och Ciano (klicka för större bild)

Om det inte vore för att toppmötet i München i september 1938 och allt som förknippas med det och den katastrof som skulle komma är så fullständigt genomtragiskt skulle detta, för den nutida betraktaren, verkligen varit en mycket komisk bild. Och att jag skriver om detta beror på att jag läst en ny bok av min engelske favoritförfattare Robert Harris som sent i september gav ut ännu en historisk thriller: ”Munich” som handlar just om toppmötet där och då.


Berättelsen handlar om två vänner, en tysk och en engelsman, som pluggat tillsammans i Oxford tidigare och nu får en möjlighet att tillsammans påverka toppmötet. Tysken Hartmann jobbar som tolk för utrikesministeriet och engelsmannen Legat är sakkunnig och sekreterare åt Chamberlain. Hartmann är knuten till den tyska motståndsrörelse som redan före kriget oroades av Hitlers aggressiva utrikespolitik och han får i samband med toppmötet i München en möjlighet att försöka smuggla graverande information i form av Hitlers krigsplanering till sin gamle vän Legat. Allt för att få engelsmännen att förstå att Hitler inte alls är intresserad av fred, tvärtom. Men det är naturligtvis livsfarligt för Hartmann att ägna sig åt detta. Boken blir oerhört spännande ju längre in i den läsaren kommer.

Som vanligt när det gäller Harris är berättelsen mycket initierad och inget annat är att förvänta sig av Harris som är mycket väl inläst på Tredje Rikets historia och det aktuella persongalleriet. Han är väldigt duktig på att återskapa tidstypiska atmosfärer och få läsaren att verkligen känna att han/hon är där. Harris är också en suverän människoskildrare. Boken ger många intressanta porträtt av de historiska personer som medverkar och jag tänker då särskilt på Hitler och Chamberlain som porträtteras realistiskt och trovärdigt. Det är riktigt fascinerande.

Vad han också på ett lovvärt sätt vill göra med sin berättelse är att ge den utskällde Chamberlain bättre förståelse för sina beslut och sitta agerande i denna avgörande historiska skeende. Chamberlain som fått ge den bespottade eftergiftspolitiken ett ansikte, appeasement. Harris placerar in Chamberlain i sitt historiska sammanhang som ledare för en nation som inte är psykologiskt redo för krig och som till varje pris vill undvika ett nytt världskrig som han förstår kommer att bli ännu värre än det förra. För Chamberlain är minnet av Första Världskrigets vansinniga meningslöshet väldigt tydlig och levande. Det får inte hända igen! Chamberlain visste också att England inte var redo för krig i september 1938, bl a var engelska flygvapnet RAF långt ifrån redo. Det gällde också att köpa tid, och det gjorde Chamberlain.

Och vi förstår att Chamberlain naturligtvis inte var så fullkomligt naiv att han bergfast och fullt ut trodde på Hitlers ord om varaktig fred mellan England och Tyskland. Men Chamberlains tanke var att åtminstone så snart som möjligt avslöja Hitler, få honom att bekänna färg. Då Hitler och Chamberlain gemensamt undertecknat den överenskommelse, viljeyttring om fred och dialog som Chamberlain sen viftade med vid sin hemkomst till England, så var Chamberlain nöjd med att på detta sätt ha bundit Hitler vid dessa ord och satt sanningsljuset på honom. Nu skulle det bli väldigt tydligt om Hitler var att lita på och Hitler skulle förlora hela sitt internationella anseende om han bröt denna överenskommelse. Ett rationellt tänkande av gentlemannen Chamberlain – utifrån det han visste då.

Chamberlain var måhända naiv i sin tro att detta skulle påverka Hitler, risken att förlora sitt internationella anseende. Men det är lätt för oss med facit på hand att döma honom. Vi vet så väldigt mycket nu som han inte ens kunde föreställa sig. Det var svårt för Chamberlain att föreställa sig vilken typ av människa han faktiskt hade att göra med. Det var svårt för världen. Det gick inte att föreställa sig vilka fasor som doldes bakom Hitlers fasad. Det var för ohyggligt för att ta till sig. För det är ju så som den engelske historikern F W Maitland en gång sa:

”We should always be aware that what now lies in the past once lay in the future…”


Arthur Neville Chamberlain (1869-1940) – en missförstådd och lätt förlöjligad man med de bäst intentioner som i Robert Harris nya bok får viss upprättelse och större utrymme för förståelse


”Peace for our time…”
 Det historiska ögonblicket med den fladdrande papperslappen i vinden den 30 september 1938 på Hestons flygplats utanför London som Chamberlain blivit mest ihågkommen för.

Men det var inte just då på flygplatsen han yttrade de berömda orden om fred i vår tid, utan de kom i ett radiotal från 10 Downing Street senare samma dag. Det här är vad han verkligen säger ögonblicken efter att han kliver ur Lockheed Super Electran till folkmassans entusiastiska hurrarop. Som Harris noterar i boken är Chamberlain litet fåfäng här när han ska läsa upp överenskommelsen med Hitler; han vill inte sätta på sig läsglasögonen, utan får istället sträcka ut armarna maximalt…:

Och ett hopp tillbaka någon vecka med klipp från Chamberlains första samtal med Hitler, då han den 18 september tog sig hela vägen upp till Berchtesgaden i de bajerska alperna. Bitvis strålande kvalitet på journalfilmen och det är rörande att höra den gamle gentlemannen Chamberlain godmodigt humoristiskt berätta om sitt möte med ”Herr Hitler”.

 

 

”Conclave” – om hur det går till att välja en ny påve

Posted in Litteratur with tags , , on 31 oktober, 2016 by japetus

Det är en händelse som ser ut som en tanke att Robert Harris senaste thriller, som jag just läst ut, handlar om hur det går till att välja ny påve just som påven besöker Sverige för första gången på 27 år. Det kallas Konklav när kardinalerna samlas och bokstavligen låser sin sig i Vatikanen för att inte komma ut igen förrän de valt en ny andlig ledare för katolicismen. Habemus papam!

Att Robert Harris är en litterär favorit har inte undgått läsare av denna blogg. Jag har skrivit om de flesta av hans böcker, från succédebuten ”Fatherland” (1992), ”Enigma” (1995), över ”Pompeii” (2003), Cicero-trilogin (2006-2015) och ”An officer and a spy” (2013) om Dreyfus-affären och den visselblåsare som avslöjade denna mäktiga franska rasistskandal.

Men i senaste romanen ”Conclave” landar vi alltså i Vatikanstaten i Rom i en nära framtid den morgon det upptäcks att den Helige Fadern stilla somnat in i sitt enkla rum i Vatikanen. Vi får som läsare snart veta att Påven hyllat enkla ideal och vägrat flytta in i det palats han också kunde ha valt. Vi anar snart att det handlar om Påven Fransiskus som i skrivande stund befinner sig i Sverige. Han nämns inte vid namn, men den tidigare avgångne påven Benediktus a k a Kardinal Ratzinger placerar Fransiskus säkert i sammanhanget.

harris-conclave

Bokens hjälte, kardinal Lomeli är dekan i Kardinalskollegiet, vilket innebär att han spelar en ledande roll när den nye Påven ska väljas av de 118 kardinalerna som från hela världen nu kommer till Rom för att delta i konklaven. Att leda konklaven, kardinal Lomelis uppgift, är en mycket svår utmaning som ställer extrema krav på diplomati och ledarskap. De 118 kardinalerna är katolska kyrkans absoluta elit och de är långtifrån en homogen och harmonisk grupp att presidera över. Tvärtom är de djupt splittrade i olika falanger där Lomeli själv tillhör den mer liberala.

Lomeli kämpar dessutom en inre strid med tvivel på sin tro. Det har nästan gått 50 år sedan han var en ung präst som arbetade i en församling. Efter det har hans karriär spikrakt fört honom vidare från den ena ”stabstjänsten” till den andra. Påven har också kallat honom sin bäste ”executive manager”. Lomeli grubblar över vad Påven menade med det? Var det kanske t o m en pik från den Helige Fadern? Det är inte så gott att veta för den grubblande 75-åringen. Är han kanske inte längre en riktig präst? Har han förlorat kontakten med Gud? Är han nu bara en världslig ”manager”?

Den morgon Påven hittas död är också Lomeli uppenbarligen den siste i den inre kretsen som får besked. När han kommer till Påvens dödsbädd i det enkla rummet är de andra i Vatikanens Regering redan där sedan länge. Maktspelet har börjat i samma stund som den Helige Fadern rest hem till sin arbetsgivare. Är det någon i gruppen som försöker undanhålla information från Lomeli? Mycket tyder på det och det oroar vår omutligt hederlige huvudperson.

I kretsen av närmast sörjande kardinaler finns också med största sannolikhet näste Påve. Vem ska det bli? Här finns den ultrakonservative kardinal Tedesco, den superambitiöse nordamerikanen Tremblay, den kraftfulle afrikanen Adeyemi med starka åsikter om kvinnans roll i församlingen och samkönade äktenskap men också den liberale mästerteologen kardinal Bellini, ”Vatikanens skarpaste tänkare”, som är Lomelis nära vän och förtrogne sedan årtionden.

Ingen förväntas vilja ha detta mycket speciella och krävande jobb, men det står omedelbart klart att vissa av kardinalerna är mer ambitiösa och världsligt tävlingsinriktade än andra. Några av dem ber till sin uppdragsgivare om att slippa få detta svåra uppdrag. Andra ber uppenbarligen om det motsatta. Några av dem har uppenbarligen också skandaler i det förflutna de till varje pris inte vill ska komma ut. Boken skildrar dynamiken i Lomelis svåra uppdrag alldeles utomordentligt väl. Den blir väldigt snabbt oerhört spännande och det är sant att jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Jag ville ju hela tiden veta hur det skulle gå för de olika kandidaterna.

Och tänk om vår huvudperson Lomeli själv är på väg att bli Påve? Han går ängsligt runt bland sina kollegor och uppmanar dem att absolut inte rösta på honom. Ändå får han oroande många röster. Hur ska det sluta? Han känner ju själv att han förlorat kontakten med Gud? Inte kan han bli Påve. Tanken ger honom närmast panik och han söker stöd hos sin gamle vän kardinal Bellini som enligt Lomeli borde vara det självklara valet till näste Påve. Men Bellini vill inte heller: ”Himmelske Fader, låt den kalken gå mig förbi!”

robert-harris-2016
Robert Harris (1957- ) festligt nog är han också Nick Hornbys svåger

Boken utspelar sig under de ca 72 timmar det tar att enas om vem som ska bli Katolska kyrkans överhuvud, andlig ledare för världens 1,25 miljarder katoliker. Det är en mycket intressant och dessutom allmänbildande bok. Man lär sig mycket om Vatikanen och hur den styrs. Man lär sig också en hel del fascinerande detaljer, som t ex att kardinalernas kappor har 33 knappar, en för varje år i Jesus liv.

Som gammal ledarskribent och framgångsrik journalist är Harris fantastiskt duktig på att skildra den här typen av maktkamper, politiska intriger och komplexa skeenden. Det har han visat gång på gång i sina tidigare böcker och han gör det igen med besked i ”Conclave”. Boken är också mycket stämningsfull och insiktsfull om den mänskliga naturen. Han är en mästare på att skildra olika sorters människor och de drivkrafter som för dem framåt – eller får dem att stanna och tveka. Är du det minsta intresserad av ledarskap och gruppdynamiska processer är detta ett måste att läsa!

Eller så kanske du är intresserad av att lära dig mer om den mäktiga Katolska kyrkan och hur den styrs? Kanske vill du bara läsa en spännande thriller med litterära kvalitéer som ligger ett par snäpp över Dan Brown? Jag gillar Browns böcker, men jag älskar Harris’. Där finns en nyansskillnad som förklarar detta. Läs ”Conclave” så förstår du.

Habemus papam!

Robert Harris berättar om bokens sympatiske huvudperson: Kardinal Lomeli

Exit – Lars Gustafsson, ljusen släcks ett efter ett

Posted in Litteratur with tags , , , on 3 april, 2016 by japetus

Nej det här ville jag verkligen inte skriva om idag… Inte en sådan här text nu igen!

Idag vid lunchtid nåddes jag av den sorgliga nyheten att min störste nu levande litterära inspiratör plötsligt gått ur tiden. Lars Gustafssons poesi och prosa har följt mig genom livet alltsedan jag som tonåring i slutet av 80-talet kom i kontakt med mästerverket ”Bernard Foys tredje rockad”. Det blev min port in till den fantastiska värld som är Gustafsson-land. En värld jag sedan dess aldrig lämnat.

LG
Lars Erik Einar Gustafsson (1936-2016) Foto: Thomas Karlsson

Det känns nu bara så tomt att inte ha ännu en diktsamling eller roman att se fram emot. Att det nu skulle vara slut på alla de underfundigheter och skarpsinnigheter som denne store filosof och poet bjudit mig på. För jag är så tacksam för alla de magiska ord och förtrollande stämningar Herr Gustafsson bjudit på. Jag är så tacksam för all inspiration de senaste 30 åren och för att han gjorde min värld så mycket större! Den rikedomen stannar hos mig för alltid.

Ur Gustafsson-klassikern ”En biodlares död” kommer också den så uttrycksfullt målande existentiella bilden av livresan jag lånade till min rubrik.

 ”Ljusen släcks ett efter ett, cirkeln smalnar och det blir synligt vad det är, detta att vara en människa…”

För precis så är det. En efter en försvinner de. Alla de som betytt något – litet, lagom eller allt – för oss. Det verkar som att livet vill tala om något för mig nu med alla dessa dödsfall. Alla de som plötsligt försvinner. De som varit nära och betytt mycket, likaväl som de som varit mer avlägsna men betytt mycket.

Jag har lånat mycket av Gustafsson i mitt liv. Och Gustafsson har kommit och gått här i bloggen under årens lopp. Det har alltid varit så och jag tror att det kommer att fortsätta på det viset. Han har betytt så väldigt mycket för mig och mitt sätt att uttrycka mig, se, fånga och förstå det som är vackert och berör mig på djupet. Det är obegripligt stort för mig. Det är så mycket av det som Gustafsson skrivit som gått just på djupet. Så mycket som berört mig så personligt. Det känns just så väldigt personligt…  Jag har svårt att överblicka detta just nu och kommer därför att återvända till denna blogg och utveckla texten.

Just nu känns det bara så alldeles väldigt tomt och sorgligt att inse att det inte blir några fler uppläsningar, att Herr Gustafssons varma, trygga gammelmansröst har tystnat. Det känns nästan lätt klaustrofobiskt när jag sitter här och liksom famlar bland alla de starka intryck som denne store författare givit mig. Det känns litet tungt att andas. Nu på kvällen i denna sena timme sitter jag här vid skrivbordet med en massa böcker som jag bläddrar och läser i, tittar bland alla de många citaten som följt mig genom livet. Ja… Det är så mycket att jag inte kan greppa det här och nu. Men jag ger mig inte… Jag kommer att börja om igen. För att åter parafrasera min inspiratör.

 

Gustafssonland
Utsikt mot Gustafsson-land om hösten. Detta är en del av Sverige jag kommit att besöka flera gånger genom åren då jag rest i Gustafssons fotspår, även om jag själv inte tagit just denna bild. Fotot är taget från väster med blicken riktad mot östra sidan över sjön Åmänningen och i bakgrunden Ängelsberg. Foto: Lasse Pettersson
(Klicka för större bild)

”Timmar, vad var ni?
Besökare som aldrig ville stanna…”

För så är det också. Ingen av oss kan stoppa timmarna som bara kommer och går, timmarna som bara kommer och går. Liksom en ständig ström av besökare passerar de förbi oss. Hur många fler sådana möten har vi? Hur många fler timmar? Ingen vet.

Ja många timmar har jag bildligen och bokstavligen befunnit mig i Gustafsson-land. Denna fantastiskt vackra värld som jag bjöds in till och som jag så gärna och ofta uppehöll mig vid. Det var en stor trygghet för mig att läsa Gustafssons ord. Något stadigt att hålla i. Det känns att det skakar till i själen nu när jag vet att det inte kommer mer därifrån. För jag läste ju allt som kom från Herr Gustafsson. Vissa trygga återkommande teman av bilder ur naturen som etsat sig fast i mitt inre var så trygga att återvända till. Känslan var verkligen att han talade till mig, för jag berördes så.

Den djupt existentiella bilden av löjstimmet som i ena ögonblicket står där orörligt i det grunda vattnet vid strandkanten, för att i nästa ögonblick splittras och försvinna som blixtsnabba ljusreflexer då skuggan faller över dem använde Gustafsson första gången i den sagolikt vackra och gripande slutvinjetten till romanen ”En biodlares död” (1978). Bilden återkom sedan i den storslagna och sammanbindande diktsamlingen ”Variationer över ett tema av Silfverstolpe” (1996).

Här knyter han med sin osvikliga känsla för det vackra i naturen och ett ögonblick hämtat från barndomen samman tankarna kring livsmysteriet. Det är storslaget vackert.

Du stora västmanländska sommardag, vars stillhet barnet ej förstod och vars vidder barnet ej förskräckte, du fanns där före mig och du skall finnas längre än dessa lungors ebb och flod
medan den snabba tiden nu förrinner.

Vågens korta slag och vindens ljud
och dessa stim av små och snabba fiskar
som försvann när skuggan föll.

Av detta stoft var världen gjord,
min första värld av korta vågslag
över mycket gamla stenar.

Den stora västmanländska ensamhet
där sjöar låg som stora sorgsna ögon,

vad ville den
inunder snabba tunna moln?”

Den berömda Nobel-dörren öppnas – för första gången av en kvinna

Posted in Hyllningar, Litteratur with tags , , , on 9 oktober, 2015 by japetus

Allt är som det brukar vara. Den så välkända guldinfattade dörren är stängd och utanför avspärrningen böljar kamerahavet nyfiket fram och tillbaka. Den förväntansfulla folkmassan i nobelhusets börssal väntar på det årliga tillkännagivandet. Men något ”äntligen” från Fylking lär det inte bli i år heller. Det var mer på Horace tid.

För när dörren öppnas denna gång är det för första gången en kvinna som träder fram och levererar en professionell, värdig och elegant flerspråkig presentation av årets nobelpristagare i litteratur; Svetlana Aleksijevitj – en författare jag själv hört mycket om. Detta gjorde Sara Danius med den äran – precis som väntat. Jag har ju haft glädjen att höra henne tala tidigare.

Sara Danius
Dörren öppnas och… Sara Danius tillkännager årets nobelpristagare i litteratur år 2015

Första gången var hösten 2008 då Sara Danius höll installationstalet för årets nyinstallerade professorer vid den högskola där jag arbetar. Det var ett extraordinärt tal. Kanske det bästa jag någonsin hört. Ja så var det faktiskt. Jag minns att jag satt där helt fascinerad över talarens förmåga att fånga sin publik. Jag blev djupt berörd och kände mig sällsamt stolt över att få jobba på en arbetsplats där det finns arbetskamrater som så kan beröra och inspirera. Och ge tillvaron en känsla av djupare mening.

Danius 1

Några dagar senare ringde min jobbtelefon och plötsligt hörde jag den där speciella rösten igen. Jag fick några frågor i tjänsten som jag med glädje besvarade. Jag passade lyckligtvis också på att tacka för det fantastiskt inspirerande talet. Jag är så glad att jag gjorde det. Jag tror hon kanske blev litet överraskad. Det var många som var rörande överens om att talet hon hållit varit makalöst bra. Men möjligen var det inte så många som uttryckte det direkt till henne på det kraftfulla och raka sätt som jag nu gjorde. På mitt sätt.

Jag inser att jag här upplevde en av de bestående kulturella höjdpunkterna i mitt liv. Något jag kommer återkomma till och påminna om när tillfälle ges. Så länge jag lever. Sara Danius installationstal den 12 december 2008 har sällat sig till den hedrande exklusiva lilla skara av unika kulturupplevelser som berört mig så starkt att jag alltid ska minnas dem. Upplevelser av skilda slag och i skilda tonlägen.

Här återfinns även Adolphson-Falks legendariska och våldsamt bejublade engångsframträdande på Sollidenscenen den 7 juni 1985, liksom Cornelis Vreeswijks dito sista stora publika spelning på Roskildefestivalen i det blå tältet 4 juli 1987. Spelningen fick avbrytas p g a publiktrycket och de våldsamma ovationerna; tältet hotade rasa samman.

Men i detta minnenas rum av starka kulturupplevelser återfinns även den kompakta stillheten den oerhört finstämda höstkväll 1996 då Lars Gustafsson läste sina så vackra  (och av mig så ofta citerade dikter) ur samlingen ”Variationer över ett tema av Silfverstolpe”.  Magi!

Danius 2
Sara Danius (1962- ), professor i estetik 2008, professor i litteraturvetenskap 2013

Men åter till Sara Danius. När kulturyttringarna är som bäst berör de mig på djupet och för alltid. Det kändes därför helt logiskt för mig när jag hörde nyheten att Sara Danius valts in i Svenska Akademien. Det här var något som ”made total sense to me”. Jag visste ju av egen erfarenhet hur väl den här personen behärskade det svenska språket och hur djupt hon kunde beröra med det.

Jag tycker därför det är så alldeles väldigt fint och rätt att det är just Sara Danius som nuförtiden kliver ut och kommer att kliva ut genom den berömda dörren i oktober varje år.  Mitt minne sträcker sig så pass långt bak att jag har svaga minnen av ständige sekreteraren Gierow, men definitivt tydligare av Gyllensten. Och sedan efter herrarna Allén, Engdahl och Englund är det nu Sara Danius tur.

Jag är genuint glad över denna persons välförtjänta framgång och att hon nu finns där i det uppburna sammanhanget. För så lekman jag är har jag själv verkligen upplevt att Sara Danius är exceptionellt duktig på att så vackert hantera språket och skapa stämningar som berör. På djupet.

Exit – Tomas Tranströmer: ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen…”

Posted in Litteratur, Poesi with tags , , , on 28 mars, 2015 by japetus

När jag vaknar denna lördagmorgon gör jag det med insikten att Tomas Tranströmer lämnat oss. Tomheten ekar lika tydlig som det skarpa, marsbleka, nästan bländande morgonljuset. Det känns sorgligt. Kanske en trygghet mindre för mig? Jag tror det.

För Tomas har ju på nåt sätt alltid funnits där. Jag söker de rätta orden för att uttrycka hur stor denne litteräre man var för mig. Svårt att finna de rätta orden. De fattas mig, men Tomas finner dem åter och beskriver känslan.

”Det enda jag ville säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.”

Tomas Tranströmer har varit närvarande i mitt liv sen tonåren, på många sätt. Nu senast genom Irma Schultz Kellers skiva jag bloggade om alldeles nyss. Då gjorde vi ett besök i den skogsglänta Tomas hittat åt oss.

Jag var kanske 16 år gammal första gången jag läste och träffades i hjärtat av de första raderna om fallskärmshoppet i Tomas första diktsamling ”17 dikter”. Det var också ett uppvaknande. Jag hade aldrig läst ett så vackert bildspråk tidigare. Aldrig sett så fascinerande och genialiska metaforer tidigare. Fast då kände jag ju inte ens till ordet metafor.

Tomas-Transtromer 1965
Tomas Tranströmer 1965, 33 år gammal. Det är 50 år sedan nu. Den skarpa blicken…

31 år senare kan jag konstatera att jag aldrig sett ett så vackert bildspråk, så hisnande vackra formuleringar. Att Tomas till slut fick Nobelpriset i litteratur, ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”, var nog det största kollektiva Nobelpris-”ÄNTLIGEN!” någonsin i Sverige…

Ofta har sedan också Tomas Tranströmer besökt min blogg. Referenserna finns där, träffar mig gång på gång i livets skiftande skeden. Därför var Tomas så ofta närvarande. Därför känns det nu så tomt.

”Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.”

Jag längtar också verkligen efter att få hem mina böcker från magasineringen i Uppsala. Inte minst Tomas Tranströmers diktsamlingar. De är en del av mitt hem. De är en del av mitt liv.

tomas tranströmer får nobelpriset
Tomas Tranströmer (1931-2015), vid tiden för Nobelpriset

Nu har Tomas rest hem. Blivit ett med sina ”Hemligheter på vägen”. Blivit ett med sina ”Klanger och spår”. Tacksamheten för det magiska han gav oss består.
Åren ska komma och gå. Jag kommer alltid att lyssna till hans röst…

”Läs mellan raderna. Vi skall träffas om 200 år
Då mikrofonerna i hotellets väggar
 är glömda
Och äntligen får sova, bli ortoceratiter.”