Den svartvita V2-raketen som skjutits upp från ett skogsområde i Scheveningen i Haags förorter, alldeles vid den holländska kusten, har ca 3 minuter efter start nått 93 km höjd över Nordsjön och en svindlande toppfart av dryga 5 000 km/h, tre gånger ljudhastigheten. Lastad med 1 ton sprängämne i nosen är raketens mål det som tyskarna uppfattade som Londons mittpunkt: Charing Cross Station, men allt inom ca 8 km radie räknades som en fullträff.
Till skillnad från vanliga flygbomber, artillerigranater eller den tidigare kända och betydligt långsammare V1-raketen kunde V2 varken ses eller höras. De som överlevt en V2-explosion beskrev det som en förändring i lufttrycket, en ångestkänsla av tryckförändring ögonblicket innan nedslaget och explosionen. Och det kom två explosioner. Först en ljudbang och sen det fruktansvärda dånet då den 4 ton tunga raketen med 1 ton högexplosiv amatol i nosen exploderar. Bara 5 minuter efter uppskjutningen från Holland har raketen slagit ned och detonerat någonstans i London.
Jag har precis läst ut Robert Harris nya roman ”V2” som släpptes i september i år där berättelsen utspelar sig under V2-offensiven mot London hösten 1944. Det är den sista desperata satsningen då Nazityskland plöjer ned enorma resurser i sina högteknologiska V-vapen, Vergeltung/Vedergällning, i krigets slutskede när allt redan är förlorat.
Det är också berättelsen om den dödliga raket som var början på rymdåldern. Det första av människan tillverkade föremål som faktiskt lämnade atmosfären och färdades ut i rymden. Detta historiska ögonblick hade skett redan den 3 oktober 1942 vid en testskjutning från Peenemünde under ledning av den legendariske tyske ingenjören Wernher von Braun, som var hjärnan bakom det tyska raketprogrammet.
Harris är i denna sin 14:e roman lika inläst i ämnet som han alltid brukar vara och WW2 är ju ett område han sedan tidigare redan är kraftigt påläst på. Han berättar denna fascinerande historia med sin sedvanliga känsla för övertygande suggestiv realism och dramatiskt spänningsbyggande.
Film som visar V2-uppskjutning under Wernher von Brauns överinseende
Berättelsens två fiktiva huvudpersoner återfinns på varsin sida om frontlinjen. Den ene är den tyske vetenskapsmannen Rudi Graf som tillsammans med sin chef von Braun alltsedan det tidiga 30-talet vigt sitt liv åt att utveckla dessa raketer och den andra är en brittisk WAAF (”Flyglotta”, fast egentligen officer) Kay Caton-Walsh som tillhör den del av RAF vars uppgift är att mot alla odds och minimala tidsutrymmen lokalisera och slå ut V2-baserna. Att stoppa raketen i luften var nämligen omöjligt.
Genom Grafs ögon får vi följa den tekniskt komplicerade och oberäkneliga processen som det innebar att ta emot, hantera, programmera och avskjuta dessa monsterraketer. Harris återskapar med sin vanliga precision de miljöer i det ockuperade Holland där Graf sliter dygnet runt med tekniken kring avfyrandet av V2-raketerna. Hans dröm har sedan pojkåren varit att nå Månen och det är vad han, tillsammans med den genialiske och karismatiske vännen och chefen von Braun, ägnat sitt liv åt. I ett senare skede ”kidnappas” deras projekt av Wehrmacht och senare SS då den blir en del av den Nazityska krigsansträngningen. Att spränga sina medmänniskor i bitar, vilket han nu i november 1944 ägnar sig åt, var inte vad Rudi Graf drömde om och han blir alltmer desillusionerad.
Kay Caton-Walsh tillhör RAFs flygfotoanalytiker och överlever i bokens inledning en av de ca 1 400 V2-raketer som avsköts mot London. Här firar Harris suggestiva berättande nya triumfer när han återskapar den kusliga känsla som dessa fruktansvärda ostoppbara raketer skapar i London. Kriget är ju i princip redan vunnet – och så nu plötsligt detta vidriga nya inslag i det dagliga livet. RAF är också hårt pressade att försöka göra något åt dessa skrämmande raketer; Kay får då chansen att flygas över till Belgien och ingå i det team som genom radarövervakning och matematiska beräkningar under stor tidspress finner ett sätt att räkna fram raketernas exakta avfyrningsplatser så att RAFs attackflyg sen får en möjlighet att slå ut dem.
Genomskärning av den 14 m långa V2-raketen och storleksjämförelse med människa (Klicka för mycket större bild)
V2-raketen var det första av människor skapade föremål som passerade Karmanlinjen och gjorde det första om än korta besöket i rymden (Klicka för större bild)
Och utan att på något sätt förstöra spänningen i berättelsen, eftersom det är ett välkänt historiskt faktum, kan jag inte annat än förundras över hur märkligt allt blev till slut. Geniet Wernher von Braun och hans tyska rakettekniker kom att snabbt fångas upp av amerikanerna när Nazityskland förlorat kriget våren efter den misslyckade V2-offensiven.
Denna superteknologiska tyska spjutspets kunde lyckligtvis inte vinna kriget åt Hitler, men den gav von Braun & co en biljett direkt till White Sands Missile Range i New Mexico där de fick nyckelrollen först i US Army’s missilprogram och sen i NASAs rymdprojekt. Von Braun blev med tiden väldigt populär i USA genom populärvetenskapliga filmer om rymden i samarbete med Walt Disney (!) och fick 1960 av JFK uppdraget att leda USAs rymdprojekt med framtagandet av den bärraket som 1969 skulle fullbordades då den mäktiga Saturn V lyfte Apollo 11s tre astronauter mot Månen.
Wernher von Braun (1912-1977) i sitt arbetsrum på NASA i USA 1969
Wernher von Braun fick alltså till slut förverkliga sin livsdröm att med ”sin raket” sätta den första människan på Månen. Ett märkligt öde för den kontroversielle man vars V2-raket var grunden för USAs triumfartat framgångsrika Apollo-projekt. V2 som massproducerats av slavarbetare från koncentrationslägren i Tredje Riket och till denna dag är det enda vapen vars utveckling och produktion krävt fler dödsoffer än vad vad det sedan skördade i slutskedet av det fruktansvärda krig det lyckligtvis inte kunde bidra till att vinna.
Wernher von Braun och John F Kennedy 1963 (Klicka för större bild)
Det är en fascinerande intressant historia som Robert Harris berättar. V2 är, trots några riktigt spännande och överraskande twistar på slutet, inte en av Harris allra bästa böcker. Men när man siktar så högt som han alltid gör är resultatet ändå alltid en alldeles utmärkt läsvärd bok.
Det är en behagligt solig sensommarmorgon strax efter halv nio söndagen den 23:e i augusti och jag är på väg till en plats jag aldrig nånsin tidigare besökt. Åtminstone inte i verkligheten. Jag närmar mig denna speciella plats med allt försiktigare och mer inbromsande steg. Det som först bara var nyfikenhet övergår nu alltmer i en lätt andäktig och respektfull känsla som blir starkare och starkare för varje steg jag tar. Snart kommer jag att vara framme vid detta utflyktsmål, detta möte med det förflutna och något som av många beskrevs som en idyll. En idyll som rämnade på denna plats som nu är så nära.
Från Hökarängens tunnelbana har jag gått förbi brandstationen och in på promenadvägen som leder genom det skogsparti vilket skiljer stockholmsförorten Hökarängen från dess bortre delar; radhusområdet Skönstaholm som när det stod färdigt 1952 var Stockholms absoluta utpost i söder då Nynäsvägen ännu inte var mer än en grusväg. Efter läsning av Peter Englunds berörande och intressanta roman ”Söndagsvägen”, den första true crime roman han skrivit, är jag nu på väg just dit.
Adressen är för mig ett namn på en busshållplats jag så många gånger passerat på väg till Skarpnäcks sportfält för träning just på söndagarna på senare år. Och då boken berört mig så pass mycket känns detta som ett starkt möte, därav de inbromsande och alltmer långsamma stegen när jag genom grönskan anar de radhus som är mitt mål. Det känns som att jag närmar mig ännu en reva i tidens väv. 
”Alla människor förtjänar ett eftermäle…” säger Peter Englund i en intervju. Han vill berätta en sedan länge mördad och bortglömd tonårsflickas historia och på samma gång förstå och säga något mer om Sverige och en tid och en plats. Beskrivningen av brottsplatsen är ett fönster i tiden, något han begagnar sig av för att kunna nå tiden och platsen. Tiden är rekordåret 1965 och platsen är Söndagsvägen i Skönstaholm, Hökarängen, ett rekordårs-Sverige i miniatyr.
Skönstaholm, radhusområdet i Hökarängen beskrevs som en idyll med drag av ”Bullerbyn” och ”Saltkråkan” som var så högaktuella då 1965 då ”Astrid Lindgren målade upp ett stilla pastoralt Sverige som började firas i samma stund som det gick förlorat”. Rekordåren, den tid då det svenska folkhemmet växte till sig och stod som starkast, brukar sägas ungefärligen sammanfalla med Tage Erlanders tid som statsminister 1946-1969; folkhemmets höjdpunkt. BNP var rekordhögt liksom reallöneökningarna och den expansionen kom vanligt folk till del. Den oerhörda optimismen och framtidstron var så stark – ”en annan tid, ett annat land” som jag så ofta återkommer till här i bloggen. I Skönstaholm bor vid den här tiden bl a gitarristen, radio- och tv-mannen Sten Carlberg som just i Skönstaholm skrev den odödliga svenska sommarschlagern ”Sommar, sommar, sommar”, som är välkänd vinjettmusik till ”Sommar” i P1.
Det finns många klichéer om det lyckliga och idylliska 60-talet. Det är ett väldigt romantiserat decennium. Skönstaholm är i sig en idyllisk plats och en symbol för just denna tid, men Peter Englund vill göra något helt annat än att romantisera, ja han vill tvärtom komplicera rekordåren och se dem ur ett annat perspektiv. Han frågar sig: ”kommer vi ihåg rätt saker?” En titt på 60-talet handlar oftast om det ljusa och framgångsrika, tiden med den till synes oändligt ljusa framtiden. Men där och då 1965 händer något starkt symboliskt och det händer bl a just på Söndagsvägen i Skönstaholm.
”En idyll är inte ett absolut tillstånd”, konstaterar Peter Englund i boken. ”Det är något som uppstår efteråt. Dess förutsättning är en förändring, en förvandling, en plötslig spricka. På så vis blir den alltid en efterkonstruktion.”
För 1965 är en brytningstid. Den sommaren inträffar ”Hötorgskravallerna” då polis och ungdomar (”mods”) drabbade samman på ett sätt som inte hänt tidigare. Peter Englund beskriver en första generation ungdomar som tar välståndet för givet. En priviligierad och i viss mån bortskämd generation som inte kunde se kopplingen mellan föräldrarnas slit och gnet och det välstånd alla nu upplevde. Det tog man för givet. (Sen gjorde man revolution tre år senare. Jag har alltid haft litet svårt att förstå dessa bortskämda bättre bemedlade ungdomar i världens rikaste och mest priviligierade land som med sådant allvar pratade om hur förfärligt de hade det, hur hemskt samhället var och hur man skulle kunna stå ut. Här fick jag genom Peter Englund en möjlig delförklaring till detta för mig svårbegripliga scenario.)
Skönstaholm har i sig förändrats under de dryga 10 år det funnits. 1965 har välståndet redan då ökat så pass mycket att folk firar midsommar för sig själva på sina sommarställen snarare än tillsammans i radhusområdet, nu har de sommarställen som de inte hade haft råd med 12-13 år tidigare då Skönstaholm var nyinflyttat. Och Kalla Kriget finns där hela tiden under ytan – en undanträngd ångest. Det kan vara en del av en underliggande psykologisk förklaring till skeendet där och då och varför reaktionerna blev så starka när nyheten om flickmordet i Hökarängen kablades ut över Sverige vid industrisemesterns slut sent i juli 1965
Samma sommar skedde även det våldsamt aggressiva ”grodmansrånet” i Göteborg och framförallt även just ”Hökarängsmordet” som Peter Englunds roman handlar om. Mordet som har kallats det första ”flickmordet” i Sverige. Det var alltså flera händelser som inträffade då 1965 som påverkade svenskarnas självbild. Vad är det som håller på att hända?
”Vi fastnar lätt i den här mytologiserade och glansiga ytan av 60-talet. Att gå via en sådan här händelse gör att man också får syn på den dolda undersidan, kan komma åt känsloladdningen som fanns vid 60-talets mitt”, säger Peter Englund.
För på tisdagskvällen den 27 juli 1965 hittas bokens huvudperson, Marianne ”Kickan” Granell, död, i sängen i sitt föräldrahem. Då har hon redan legat där i två dygn. De första poliserna på plats tror att det handlar om ett självmord, men ganska snart står det klart att det inte är så och mordutredning startas. Och det är denna komplicerade mordutredning, den största i Sverige före Palmemordet, som Peter Englund så förtjänstfullt berättar om, liksom om de legendariska poliser som medverkade i den. 
”Kickan” Eva Marianne Granell (1946-1965)
Englund har gjort ett enormt arbete i arkiven inför skrivandet av denna bok och han berättar målande och suggestivt om både platsen Skönstaholm och huvudpersonen Kickan Granell. Han låter hennes röst komma till tals. Det gör han på ett väldigt fint och inkännande sätt. Brottsoffren riskerar att komma bort, inte få en egen röst. Kickan, en människa som aldrig fick leva sitt liv. Som sedan länge försvunnit och glömts bort av alla utom ett litet fåtal kvarvarande vänner. Det är verkligen fint att Peter Englund visar att han är intresserad av Kickan som individ och inte som typ. Han gör här en poäng av att han däremot när det gäller mördaren bara är intresserad av honom som typ och inte individ.
I en av intervjuerna med Peter Englund uttryckte journalisten Lisa Boda denna känsla av att stå utanför radhuset på Söndagsvägen så väl:
”En rysning ilar längs ryggraden. En sorgestöt i maggropen. Över allt som inte blev, för Kickan Granell, och för alla andra unga kvinnor vars skolfoton – stela leenden under daterade frisyrer – hamnat på löpsedlar om sexmord. Händelsen i Hökarängen bildade skola, var det första flickmordet som gick som följetong i kvällspressen under sommarens nyhetstorka.”
Ja det är med de tankarna i huvudet och en känsla av andakt som jag tillslut står där utanför Söndagsvägen 86 och 88 där Kickan och hennes bästis och granne Lillan bodde för 55 år sedan. Det är nästan på dagen 55 år och 1 månad sen mordet begicks. För det var ett mord, inget självmord. Det är lätt att tänka på Kickan Granell som en symbol för allt det som hade blivit bättre i Sverige: hit, till det lilla radhuset, hade hon åkt från sin fästmans sommarstuga, för att se efter om hon fått antagningsbeskedet från den ansedda sekreterarutbildningen Bar-Lock.
Och jag hajar till när jag läser om Bar-Lock för jag minns att en av mina första arbetskamrater på Skandia, där jag hade mitt allra första ”riktiga” jobb i början på 90-talet, stolt berättade att hon hade gått just den utbildningen. Det slår mig att min arbetskamrat också var precis jämngammal med Kickan. Men till skillnad från Kickan hade hon fått leva ett långt och bra liv. Ja hon lever ju än!
Som jag nämnde vill inte Peter Englund intressera sig för mördaren som individ, däremot som typ. Jag kan förstå det och jag vill inte heller ens nämna hans namn för jag blev så illa berörd av att genom boken komma i närmare med denna vidrigt och sinnessjukt intelligenta person. ”Sök en särling”, sade rättspsykiatrikerna som upprättade Sveriges första gärningsmannaprofil, matchningen var perfekt mot profilen av en överfallsvåldtäktsman. En perfekt beskrivning av den person som till slut greps och lagfördes för mordet. En på samma gång djupt misslyckad, tragisk och obehaglig skrämmande person.
Hade mördaren funnits här och varit ung idag (han dog 2010) hade han beskrivits som en incel-man. En man som gör sig till ett offer och konsekvent lägger orsakerna till sitt eget misslyckande på andra. I det här fallet kvinnor. Bitterhet, förakt, rasism, självömkan och förvridna psykotiska fantasier var vad han bar på. Brottet beskrivs som en kompensatorisk gärning för det han inte klarar av, mäktat med själv. En kvinna måste straffas för att den kvinnliga delen av Jordens befolkning inte givit honom det han anser sig ha rätt till. Peter Englund säger att han inte vill dröja vid honom, inte en mening i onödan. Och därför vill jag inte heller ens nämna hans namn här. Det är han inte värd. Denna ovanligt obehagliga människa.
Och när jag står där utanför radhuset får jag åter den där känslan av sorg och frustration som slår över i ilska. Den primitiva ”Clintan-känslan” av att jag önskat att jag kunnat kliva genom tidsväggen och ta tag i det här fega sjuka kräket och stoppa honom just här vid ingången till Söndagsvägen 88s trädgård. Med grymt nöje hade jag packat ihop honom om så behövts innan han hinner ge sig på den sovande tonårsflicka som varnad av sin bästis Lillans berättelse om antastande män i skogspartiet mellan tunnelbanan och Skönstaholm oroad lagt sig i föräldrarnas säng med telefonen nära till hands på kvällen den 25 juli 1965. Men som obegripligt nog glömt altandörren öppen. Och som olyckligt nog iakttagits av mördaren när hon gick de korta 150 metrarna till det lilla torget för att posta några vykort tidigare samma kväll. 
Söndagsvägen 88 och 86 sett från framsidan idag 23 augusti 2020
Söndagsvägen 86 och 88 sedda från baksidan, bakom ett av fönstren uppe till höger bodde en gång Kickan, men närmare än så här ville jag verkligen inte gå av respekt
Peter Englund beskriver mördarens långa förvirrade anteckningar som det obehagligaste av allt obehagligt arkivmaterial han läst. Han ville inte ha den människans tankar för långt in i sitt huvud. Jag förstår det. I boken finns också en del av dessa utdrag. Allvarligt sjukt och djupt obehagligt. Det är dessa inblickar i mördarens psyke som gör Englunds historia ovanligt skrämmande. Med polisutredningen följde en sorts dagboksanteckningar som gärningsmannen gjort: våldsamma, hatiska, ömsom handfasta i planeringen av en möjlig våldtäkt med sadistisk underkastelse, ömsom en förvirrad medvetandeström.
Jag bara står där i grönskan denna vackra sensommarmorgon på Söndagsvägen 88 medan tankarna kommer och går. Jag kommer att tänka på något Peter Englund också sagt i en intervju denna sommar:
”På vissa platser där det hänt förfärliga saker kan man se att det nästan finns som en kompensatorisk princip i naturen, att det är stillsamt och väldigt vackert: att naturen på något vis läker det människan har gjort ont.”
Och visst är detta en sådan plats. Här är vackert. Men jag känner också att jag inte vill hänga kvar här för länge, av respekt för dem som bor här nu 55 år senare. Jag kan tänka mig att uppmärksamheten kring boken kommer att locka hit fler nyfikna personer än mig. Troligen många fler. Jag förstår också varför inte Peter Englund ville ringa på och tala med dem som bor här nu. Han vände också på klacken och gick därifrån utan att ha kommit för nära. Och han beskriver det på sitt uttrycksfulla och närmast poetiska sätt.
Jag har av naturliga skäl inga egna minnen av detta brott då det hela skedde ca 2,5 år innan jag föddes. Det jag vet om 1965 i min familj är att mamma och pappa gifte sig den hösten. Och min mamma och pappa minns förstås mordet väl och min faster berättade att de letade hus i just Skönstaholm då i mitten av 60-talet och att de t o m erbjöds att flytta till Söndagsvägen 88, men pga av mordet inte vill flytta in just där. De hittade ett annat boende i området och blev väldigt nöjda och trivdes där i många år. Ja ni kan själv se faster Gudruns hälsning här i kommentarerna till bloggen.
Jag promenerar runt en stund i Skönstaholm och ser tennisbanan, lilla torget där postlådan en gång fanns, mjölkbutiken som blivit en pizzeria och slår mig ned på en bänk på torget och tittar på den fina lilla dammen. En ljum sommarvind blåser. Här är mysigt, lugnt och stilla. Det känns verkligen idylliskt och trivsamt. En mamma kommer med tvätt och en liten tjej som plaskar litet i dammen vinkar till mig innan hon följer med sin mamma in i tvättstugan.
Det är omöjligt att inte tänka att kanske också Kickan lekte här som barn? Jag tänker på den mördade tonårsflickan som glömdes bort och hur vemodigt och sorgligt det var att läsa den poetiska beskrivningen av Peter Englunds besök på Skogskyrkogården där till och med gravstenen nu var borta eftersom gravrätten alldeles nyligen gått ut. Ja det är längesen nu. Båda Kickans föräldrar är själva borta sedan många år och hon hade inga syskon – jo med tiden fick hon en halvsyster berättar Peter Englund i en intervju på SVT. Så riktigt så vemodigt som att allt som finns kvar bara är en liten fördjupning i marken på Skogskyrkogården, är det ändå inte.
Skylten på gaveln av 86:an
Söndagsvägen 86 och 88 sett från sidan
I gymnasiet fick vi läsa novellen “När dog Janos Kovacs?” av Lajos Zilahy som berättar historien om en snickare, Janos Kovacs, som dör men hur minnena av honom fortsätter att leva.
Så länge som någon minns honom, lever han fortfarande. Till slut suddar regnet ut bokstäverna på det sista pappret med Janos namn – vid det ögonblicket “upphörde för alltid, försvann för alltid från jorden snickargesällen Janos Kovacs”. Jag var 17 år när jag läste de starka orden och jag glömde dem aldrig. (Och jag minns ännu Janos Kovacs nu 35 år senare.)
Tack vare Peter Englunds intressanta, berörande och vackert välskrivna bok kommer nu Kickan Granells minne att leva länge. Mycket länge. Det är en tröstande vacker tanke tycker jag.
Englund öppnar ett fönster mot det förflutna och beskriver 1965 och bokens huvudpersoner på ett så alldeles väldigt levande sätt, många detaljer bidrar till tidskänslan. Jag vill därför inte sluta den här bloggen i en alltför dyster stämning. Livet går i allra högsta grad vidare i Skönstaholm. Som det alltid måste göra och alltid gjort. Det är en mycket mysig och trivsam plats, vilket jag kunde konstatera idag. En plats jag gärna själv skulle bo på. En plats som också påminner litet om det radhusområde utanför Jönköping där jag bodde som litet barn några år senare.
Kickans livsresa hade fått ett abrupt och fruktansvärt avslut, alltför tidigt. Kort därefter började min och många av mina vänners resor. Och de pågår än och ska kanske få göra det i ytterligare många långa år. Detta påminner mig än en gång om att uppskatta och göra det bästa av den här resan medan den pågår. Jag är lyckligt lottad som snart fått motsvarande tre av Kickans livstider. Kanske får jag fyra av dem, eller t o m fem om Gud vill det?
Och läs boken säger jag! När ni läst den kan ni gärna lyssna på den poddserie som nu också finns. Men läs boken först för podden innehåller spoilers:
https://poddtoppen.se/podcast/1527578600/sondagsvagen
Och en sak till. Det finns en option på en film, en miniserie, för denna bok. Hoppas på det!
Har du nån gång undrat över vad som hände med den lille pojken Danny från Stephen Kings ”The Shining”? Han som åker runt på sin trehjuling i det stora övergivna spökhotellets evighetslånga korridorer och där möter den ena synen värre än den andra…
Jag har förstått att King själv gjorde det i många år. Han har beskrivit att han då och då stannat upp och tänkt, ”hur gammal är Danny nu? 20 år, 25 år, 30 år…” Till slut bestämde King sig för ta reda på vad som hänt Danny Torrance som traumatiserats som barn av de förfärliga händelserna på Overlook Hotel, där hans vansinnige och försupne fars härjningar förevigats av Jack Nicholson i Kubricks filmversion. En film som på flera punkter skiljer sig från Kings bok men som i kraft av sin succé lämnat många bestående minnesbilder i otaliga människor.
Far och son i filmversionerna av ”The Shining” respektive ”Doctor Sleep”, Jack Nicholson (1937- ) och Ewan McGregor (1971- )
2013 släppte därför Stephen King romanen ”Doctor Sleep” där vi åter får möta Danny, nu som 40-åring. Han har inte haft det lätt. Han bär ett tungt socialt arv och barndomens upplevelser har skapat djupa sår han inte kunnat läka. Danny har använt sprit och droger för att bearbeta traumat i uppväxten och för att döva sina övernaturliga förmågor som han inte längre vill veta av. Paradoxalt nog har han då blivit mer och mer lik den far som var huvudansvarig i skapandet av de förfärliga minnen som Danny försöker glömma.
Till slut bryter han med supandet och får jobb som biträde på ett hospice. När han då nyktrar till börjar de övernaturliga förmågorna att återvända och han använder dem på ett gott sätt när han hjälper de svårt sjuka människorna att slappna av och dö fridfullt och lugnt bara genom att sitta hos dem och lugna dem med sin närvaro. Det fungerar väldigt bra och därför får han smeknamnet ”Doctor Sleep” av sina kollegor. Men till slut kommer också Danny åter i kontakt med skadliga krafter som åter vill åt hans förmågor. Och i än högre grad vill åt en ung tjej med ännu starkare förmågor som han får kontakt med.
Trailer till filmen ”Doctor Sleep”, här kan vi se en hel del återblickar från Dannys barndom. Det är svårt för regissören att inte använda några av dessa så starka referenspunkter.
Jag läste den här boken kort efter att den kommit ut på engelska hösten 2013 och blev väldigt förtjust i den. Det var en både spännande och intressant uppföljare till storsuccén ”The Shining”. Jag gillade ju verkligen boken ”The Shining” minst lika mycket som filmen. Båda är bra, på olika sätt. Men boken ger så väldigt mycket mer intressant bakgrundsinformation kring hotellet. Hursomhelst uppskattade jag det så mycket att King med ”Doctor Sleep” berättat klart historien som påbörjades i The Shining.
Därför blev jag väldigt glad när jag för kanske en månad sedan fick nys om att det gjorts en film utifrån boken. En film regisserad av Mike Flanagan som gjort sig känd som en bra skräckfilmsregissör. Ett utmärkt val är att låta Ewan McGregor spela Danny Torrance som vuxen. En festlig detalj är att han åldersmässigt är perfekt utifrån det faktum att Danny ska vara ca 7 år gammal när berättelsen Shining utspelar sig (1977).
Utöver sådana mer triviala saker som korrekt ålder är jag också övertygad om att McGregor är rätt person att gestalta Danny Torrance. Och det återstår nu att se hur Mike Flanagan valt att att göra med filmen. Hur nära man följer boken och vilka ev avstickare man tar.
Filmen har svensk premiär 1 november. Den ska jag se!
En tidigare och alternativ trailer till filmen
Den är extrem den här boken. Den väcker starka känslor. Grotesk, vidrig, fantastisk, äcklig, vedervärdig, bladvändare, skoningslös, grym, märkvärdigt välskriven, sadistisk, fascinerande, otroligt spännande, smart, märkvärdigt bra… Omdömena är många. Jag har förstått att det inte är alla som börjat läsa den som förmått läsa den till slutet.
Jag läste Niklas Natt och Dags debutroman ”1793” under min semester och sitter nu här på den sista dagen i denna historiskt varma semestermånad och ska skriva några rader om denna märkvärdiga roman. Det är klibbigt varmt idag och jag känner mig både litet trött och svettig. Ja vädret denna sommar är lika extremt som boken är extrem och den har berört mig både illa och väl.
Detta är alltså en historisk deckare som utspelar sig under år 1793. Inte ett omedelbart ”känt” år i Sveriges historia, faktiskt är det ett år som är en del av något (som nästan ingen minns idag) som kommit att kallas ”Reuterholms regim” eller ”Reuterholms diktatur”. Kungen Gustav III blev som vi vet skjuten på maskeradbalen 1792 och dör efter 10 plågsamma dygn med tilltagande infektioner. Dåtidens läkekonst kunde inte rädda honom.
Kronprinsen, den unge Gustav Adolf, är omyndig och Sverige styrs därför under perioden 1792-1796 av en förmyndare, den mördade kungens bror hertig Karl. Men hertigen är inte riktigt vuxen denna stora uppgift. Han har andra intressen, är obeslutsam på gränsen till det sjukliga och litar istället till den kapable och durkdrivne Reuterholm, friherren Gustav Adolf Reuterholm (1756-1813). Reuterholm kommer att skapa en ny diktatur efter den era, den gustavianska tid som det sägs ska ha legat ett skimmer över, dessa Gustavs dagar som nu definitivt i o m Reuterholm är slut. Mannen i fråga är i historien verkligen ihågkommen och beskriven som en intrigant och reaktionär mörkerman. Ett porträtt som dock mest tecknats av hans fiender, får jag ändå säga för balansens skull.
Och 1793 finns alltså denne Reuterholm bakom Hertig Karl som en mörk skugga, en grå eminens som fattar alla beslut, avgör alla tillsättningar, sköter utrikespolitiken, kontrollerar en växande åsiktspolis som öppnar brev och har hemliga spioner och informatörer i vart och vartannat kvarter. Gustav IIIs diktatur hade åtminstone det sympatiska draget att kungen var intresserad av och var en stor gynnare av kultur och upplysning. Detta kom nu att förändras dramatiskt. Reuterholms regim uppfattas som mycket reaktionär. Det är också en tid av stor oro och förvirring, stor förändring i världen, en politiskt kaotisk tid. Några år tider har Franska Revolutionen ägt rum och under den tid då boken utspelar sig råder det som kom att kallas ”Skräckväldet” i Frankrike och i Paris går giljotinen varm. Både kungen och drottningen avrättas 1793.
Men åter till boken 1793. Berättelsen består av fyra delar, en för varje årstid, och vi får uppleva ett gammalt och till stora delar försvunnet Stockholm som mycket väl beskrivs. Många namn som vi inte använder längre figurerar i berättelsen och jag fick slå litet på nätet för att förstå var vi befinner oss. Jag fick då bl a lära mig att t ex Kattrumpstullen sedan länge heter Roslagstull. Det stinkande träsket Fatburen där romanens mordoffer hittas, eller snarare torson av det stympade liket, känner vi idag som Södra Stationsområdet. Redan i början av boken blir berättelsen väldigt naturalistisk. Extremt naturalistisk. Här beskrivs vidriga detaljer, stanker, lyten, snusk, spyor, avföring och allmänt elände. Författaren vägrar att vända bort blicken från smutsen, fylleriet, snusket, cynismen, fattigdomen och sjukdomarna som är allestädes närvarande i 1793-års Stockholm.
Jag har även läst om några av Jan Guillous böcker i ”Coq Rouge”-sviten denna sommar och påmints om de där ofta förekommande naturalistiska beskrivningarna av mord och detaljer kring hur dessa mord gått till. Minns att det ibland äcklade mig då när jag första gången läste dessa böcker på 90-talet. Fortfarande kan det vara vidrigt, men det är ingenting mot de ytterst detaljerade beskrivningar av allt bisarrt som figurerar i boken 1793. Som jag började, detta är en extrem bok, en extrem berättelse. Några gånger tycker jag helt enkelt att författaren blir övertydlig, att han tar det hela ett steg för långt. Det blir litet för mycket av äckel och vidrigheter och jag vill säga: ”stopp det räcker, point taken, vi fattar!”.
Jag har länge fascinerats av Bellmans Stockholm; musiken, kläderna, uttrycken, livsglädjen, intensiteten. Men att läsa denna roman ger förstås ett helt annat intryck. ”Bellman-noir” har den välfunnet kallats. Vi kan definitivt konstatera att det inte var bättre förr. Något som boken verkligen inpräntar i läsaren är vilket elände vi hade vid denna tid. Och därmed också vilken tacksamhet vi kan känna över det så oerhört mycket mer sympatiska samhälle vi har idag. Låt vara att vi verkligen har våra utmaningar i dagens Sverige, men det är naturligtvis ingenting mot det koncentrat av bisarr grymhet och fullkomligt nyckfull orättvisa som så besvärande ofta var dåtidens signum.
Trots obehaget jag nu beskrivit vill jag verkligen säga att det är en mycket välskriven bok. Historieskildringen är helt briljant och det är tydligt hur exceptionellt väl inläst författare är i dåtidens seder och bruk. Det är också en mycket spännande berättelse, bitvis en bladvändare som någon recensent uttryckt. Och de två huvudpersonerna är båda nog så intressanta och kompletterande personligheter. Ett udda och omaka par, den lungsotsplågade skarptänkte upplysningsmannen Cecil Winge och den alkoholiserade och stympade men kraftfulle krigsveteranen Mickel Cardell, som inofficiellt får i uppdrag av stadens polischef att försöka ta reda på vad som hänt. Dessa två förenas i en hårdnackad kamp för gräva fram sanningen om det avskyvärda fyndet av vattenliket i Fatburen: torson av en man som visar sig ha stympats bit för bit under en lång tid innan han slutligen tillåtits att dö. Ja det där är nog bland det vidrigaste form av mord jag någonsin läst. Det är så fullständigt sinnessjukt, empati-dött och gränslöst.
Men mitt i allt elände kommer några korta glimtar och omtanke och kärleksfullhet som formligen bländar i det tröstlösa mörker, bildligt och bokstavligt, som annars oftast råder i berättelsen. Dessa glimtar av hopp och ljus hör dock till undantagen och förtydligar den hopplöshet som den oprivilegierade majoriteten av befolkningen har att förhålla sig till.
Som ni kan förstå blev jag väldigt berörd av den här berättelsen. Kanske mest illa berörd. Men jag uppskattade verkligen det utmärkta språket och den fascinerande tidsbeskrivningen. Det är mästerligt skrivet och oerhört spännande.
Jag kan inte hitta någon bättre sens moral än att konstatera att det som kom ur denna tids misär och totala elände var så väldigt mycket bättre. Vår demokrati. Vår yttrandefrihet, vår människosyn och våra mänskliga rättigheter. Vi kan konstatera att vi har kommit långt, och så mycket till det bättre, från det samhälle som beskrivs i denna välskrivna historiska deckare. Läs den! Men kanske inte just innan maten…
…och jag ser med spänning och intresse fram emot Niklas Natt och Dags uppföljare till denna utmärkta debut! Och tänk om de skulle försöka sig på att filma detta? En utmaning på många sätt.
Vid besök på Akademibokhandeln igår fick jag med mig nåt till sommaren. Inte till hängmattan som det brukar sägs, för jag har ingen hängmatta. Däremot brukar jag sitta utomhus varma sommarkvällar och läsa hemma på balkongen. Eller härliga julidagar på bryggan hos pappa vid Smålandskusten. Eller tidigt i augusti hos mamma på en österlensk strand. Det är starkt positiva associationer vad jag än tänker på när det handlar om sommarläsning.
Och se här vad det blev! En sprillans ny Scarrow (nåja den visade sig vara från 2017), en gammal filmatiserad Harris, en intressant ny svensk 1700-talsdeckare i stockholmsmiljö och en riktig gammal klassiker i ordets rätta bemärkelse ⭐
Jag har ju läst allt skönlitterärt av Harris utom denna, ”Ghost”, som när den kom 2007 kändes som ett avsteg från formeln att skriva historiska spänningsromaner. Så jag hoppade över den. Då.
Men nu är det alltså dags! Den här boken blev ju också en framgångsrik film 2010 -”The Ghost Writer” – regisserad av Roman Polanski med Ewan McGregor och Pierce Brosnan i huvudrollerna.
Scarrow-boken ”Day of the Caesars” är den 16:e och senaste boken i den långa och mycket spännande serien om de två romerska legionärerna prefekt Cato och centurion Macro. Jag köper och läser dem när de kommer ut, men den här har jag missat med några månader. Alltid mycket spännande!
Och sen har vi en klassiker ordets verkliga bemärkelse. ”Walden” av Henry David Thoreau. Eller ”Skogsliv vid Walden” som den hette i Frans G Bengtssons första svenska översättning från 1925. Men jag ska förstås läsa den på originalspråk. Boken kom ut 1854 första gången och det jag läser om den är hur modern den ännu kan kännas och hur oerhört långt före sin tid den var. Också med sitt miljöperspektiv. Blir trevligt att läsa den! Jag har anledning att tro att språket i berättelsen är mycket vackert. Jag tror mig veta att den engelske för fattare Richard Adams underbara naturskildringar i sin odödliga Watership Down/Den långa flykten delvis kan ha inspirerats av denna klassiker.
Och så den här nya svenska 1700-talsdeckaren – ”1793” – jag hört talas om då och då. När jag skrev om den på FB fick jag genast många positiva tillrop. Vad roligt att få än mer bekräftelse på att detta är en intressant bok. Ser verkligen fram mot att få läsa den!
Som jag just skrev på FB så fick den mig genast att tänka på Niklas Rådströms stämningsfulla ”Vänd ditt timglas” som utspelar sig precis efter mordet på Gustav III. Alltså vintern 1791-1792 i ett vintrigt och fruset Stockholm. Boken kom 1991, tajmat med 200 årsminnet av mordet och jag minns att jag blev berörd av den och fascinerades av de gustavianska miljöerna. På den här tiden spelade jag ju ännu i Specialensemblen och det var mycket Bellman på repertoaren. Och visst citeras Bellman i Rådströms bok:
”Fäll din lia. Göm din båga.
Vänd ditt timglas än en gång…”
C.M. Bellman 1777
Ett utmärkt tips för dem som gillar nya ”1793” och historiska spänningsromaner! Och när jag plockar denna Rådströmska pärla ur bokhyllan ser jag att jag köpte den påsken 1993 på väg till pappa som då en gång bodde i Linköping.
1700-talet och den gustavianska tiden har en särskild fascination på oss nu så långt senare. Jag minns även den svenska historiska TV-satsningen ”Anno 1790” i tio avsnitt som jag uppskattade så mycket. Bra skådespelare, fantastiska visuella egenskaper, suggestiva miljöer i ett smutsigt mörkt realistiskt återskapat Stockholm, utmärkta kostymer och dito rekvisita plus stark spänning i upplysningens brytningstid då denne rationelle svenske Sherlock utmanar det dåtida tänkandet. 2011 såg jag den, sju år sen nu…
Tiden jagar oss alla…
Äntligen! ⭐
Igårkväll den 22 mars fick jag så till slut träffa och lyssna till min specielle litteräre favorit Robert Harris som nu gör sitt allra första besök i Sverige. Denne brittiske gentleman och fd ledarskribent skriver som bekant världens bästa historiska fiction och har gett mig så oerhört mycket läsarglädje genom åren.
Mycket har jag också själv bloggat om hans fascinerande böcker, vilket läsare av denna blogg väl känner till.
Robert Dennis Harris (1957 – )
Det var stora Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan som fick detta celebra internationella författarbesök där förläggaren Claes Ericson intervjuade Mr Harris som fick ge prov på sin mästerliga berättarförmåga och sina stora historiska och politiska kunskaper, vilket ger honom förmågan att dra mycket intressanta och initierade slutsatser. Han gav även några glittrande små prov på sin slagfärdiga brittiska humor, vilket alltid märks i böckerna.
Robert Harris intervjuas av sin förläggare Claes Ericson från Bookmark förlag
Harris var förstås i Sverige för att berätta om sin senaste roman Munich, som nu släppts på svenska och som jag recenserade här i höstas i samband med den internationella releasen i oktober. München handlar om toppmötet mellan Chamberlain och Hitler som inträffade just där för snart 80 år sedan i september 1938.
För 30 år sen gjorde Robert Harris en BBC-dokumentär om mötet i München i samband med 50-årsminnet av denna historiska händelse. Redan då, berättade han, började han tänka på att skriva något skönlitterärt om detta. Han hade alltså redan en hel del research bakom sig, men det skulle dröja nästan 30 år och tio andra romaner innan detta bokprojekt var färdigt.
Harris berättade också om hur det går till när han skriver, att han har en period på ca 6 månader av research, fyllt av en period av ca 6 månader av skrivande. Han skriver från tidiga morgonen till lunchtid, ca 1 000 ord per dag. Men ägnar eftermiddagen åt annat. Ofta upplever han att det undermedvetna – ”the boys in the basement” – jobbar vidare med det pågående skrivarprojektet så att han när han vaknar på morgonen nästa dag har nya insikter och idéer kring projektet.
Robert Harris reflekterade även att det kan vara svårt att skriva fiction i en värld det är det händer så mycket otroliga saker, som Brexit, Donald Trumps presidentskap, Vladimir Putins ”internationella påverkanspolitik” och giftgasmordet i Salisbury. Vem hade kunnat tro att det skulle kunna hända?! Han ville dock inte svara på vilket projekt han just nu jobbar på. Ett projekt han då gissningsvis befinner sig i research-fasen för, eller precis i början av skrivarfasen. Det var för tidigt att säga nåt berättade han. Projektet är så sköra i början. Jag kan förstå honom.
Harris berättade också, apropå Munich, att han fått många reaktioner från läsare. Bl a hade Neville Chamberlains barnbarn skrivit till honom. Hon hade fötts ca 10 dagar innan toppmötet ägde rum – ”the Munich Baby” som familjen alltid kallat henne – och det var fascinerande att tänka sig att Chamberlain i sina samtal med Hitler måste ha tänkt på sitt barnbarn när han ville fånga Hitlers empati och för honom beskrev hur förfärligt det var att se ”children fitted with gasmasks”. I sig en omöjlig utmaning för Chamberlain och som det tydligt senare skulle visa sig, för världen. Det var förstås det lilla barnbarnet som den gamle Chamberlain sett och berörts av. Hon blev världshistoria där för ett ögonblick.
Harris berättade också att om något framstod som fantastiskt och speciellt i hans böcker, så var det historiskt belagt och sant. Om det däremot var alldagligt och mindre spännande så var det troligen något han själv broderat ut historien med. Han håller sig noga till historisk korrekthet och tar han sig friheter så är det i alla fall sådant som inte är omöjligt. Det ska vara troligt och rimligt att det han berättar kan ha hänt. Undantaget är förstås här den skönlitterära debuten och succén Fatherland som är en kontrafaktisk roman.
Jag hade tagit med mig ett urval av böcker för att få autografer i dem. Jag kunde ju inte gärna besvära honom med att ta med dem alla. Jag ställde mig sist i kön och kom så till slut fram och kunde helt kort tacka den store författaren för att han kommit till Sverige, att jag väntat på detta ända sedan Fatherland, att jag uppskattade hans böcker mycket och förklara att det räckte med en enkel autograf i böckerna. Och att Fatherland var ännu mer skrämmande och på ett sätt fascinerande att läsa på tyska, eftersom boken är så tysk.
En kort men trevlig pratstund då jag också passade på att fråga om något som en av bokens karaktärer i Munich kunde konstatera, nämligen att Hitler luktade illa. Var detta möjligen något han hittat på eller om det var historiskt belagt och vem som berättat det? Och jo, förstås, det var något han hittat i samband med sin research, men jag fick inte reda på varifrån. Det var bara litet festligt att kunna konstatera att detta att Hitler ofta luktade illa är ett historiskt belagt faktum.
Tack Akademibokhandeln och tack Bookmark förlag för att ni ordnade med detta så intressanta och trevliga arrangemang!
Nu på söndag dyker förstås den store författaren upp i Babel.
~ ~ ~
Robert Harris berättar om hur det var att skriva om Chamberlain och Hitler.
Robert Harris berättar och resonerar initierat om den historiska kontexten kring toppmötet i München
Harris berättar mer om bakgrunden till Munich, varför han började skriva om Hitlertyskland och varför den ofta missförstådde och förlöjligade Chamberlain faktiskt gjorde en stor insats med sitt toppmöte med Hitler som välbehövligt bromsade Andra Världskrigets utbrott.
Vid 38:00 kommenterar han stämningen i England 1938 och förklarar varför folket ville tro på ”appeasement”, fredstanken, och varför lättnaden var så enorm när Chamberlain kom tillbaka med löftet om ”Peace in our time”.
Vid 41:30 kommenterar han varför Hitler själv upplevde München som ett misslyckande och hur det irriterade honom att tyska folket hyllade Chamberlain som en efterlängtad fredsmäklare.
Vid 45:30 förklarar han hur Chamberlain på ett listigt sätt använde sig av Hitlers egna ord för att binda Hitler vid fredsöverenskommelsen, att de ord som fanns på den världsberömda papperslappen som Chamberlain viftade med på flygplatsen när han lovade fred, egentligen var Hitlers egna. Hitler skulle slutligen avslöjas som en stor lögnare och förlora hela sitt internationella anseende om han inte stod fast vid sina ord.
The rest is history…
~ ~ ~
Om du är nyfiken på Robert Harris och vad hans böcker handlar om, så har jag här listan över mina recensioner/kommentarer:
”Munich” – om toppmötet mellan Chamberlain och Hitler
”Conclave” – om att välja en ny påve
”An Officer and a Spy” – om Dreyfus-affären
”Imperium” och ”Lustrum” – två av romanerna i trilogin om Cicero i antikens rom
”Fatherland” – om ett kontrafaktiskt besök i Hitlers Berlin 1964
”The silence was palpable, as if nobody wished to be there, like guests at an arranged wedding. The moment the photo was taken the group broke up .”
Det är verkligen ett märkligt olustigt foto av ett märkligt obekvämt gäng. Ett lugubert foto, för att citera Sjöwall/Wahlöös Gunvald Larsson. Bilden formligen dryper av olust och det är riktigt komiskt hur väl det syns.
Chamberlain till vänster i kritstrecksrandigt med klockkedja och gammaldags hög ståkrage som en vaxdocka från ett viktorianskt museum. Bredvid honom står Daladier, även han i kritstrecksrandigt, och ser sorgsen ut med sin dåliga hållning, kalaskula och flackande blick. Hitler, mitt i bilden, känslolöst stirrande med död blick och händerna knäppta över skrevet. Mussolini står grubblande med sitt stora köttiga ansikte och flackande blick. Längst ut till höger står italienske utrikesministern Ciano, Mussolinis fåfänge svärson, som lyckats tränga sig med i fotot bland statscheferna, där han inte hör hemma.
München 1938, ett lugubert gäng som inte trivs tillsammans: Chamberlain, Daladier, Hitler, Mussolini och Ciano (klicka för större bild)
Om det inte vore för att toppmötet i München i september 1938 och allt som förknippas med det och den katastrof som skulle komma är så fullständigt genomtragiskt skulle detta, för den nutida betraktaren, verkligen varit en mycket komisk bild. Och att jag skriver om detta beror på att jag läst en ny bok av min engelske favoritförfattare Robert Harris som sent i september gav ut ännu en historisk thriller: ”Munich” som handlar just om toppmötet där och då.
Berättelsen handlar om två vänner, en tysk och en engelsman, som pluggat tillsammans i Oxford tidigare och nu får en möjlighet att tillsammans påverka toppmötet. Tysken Hartmann jobbar som tolk för utrikesministeriet och engelsmannen Legat är sakkunnig och sekreterare åt Chamberlain. Hartmann är knuten till den tyska motståndsrörelse som redan före kriget oroades av Hitlers aggressiva utrikespolitik och han får i samband med toppmötet i München en möjlighet att försöka smuggla graverande information i form av Hitlers krigsplanering till sin gamle vän Legat. Allt för att få engelsmännen att förstå att Hitler inte alls är intresserad av fred, tvärtom. Men det är naturligtvis livsfarligt för Hartmann att ägna sig åt detta. Boken blir oerhört spännande ju längre in i den läsaren kommer.
Som vanligt när det gäller Harris är berättelsen mycket initierad och inget annat är att förvänta sig av Harris som är mycket väl inläst på Tredje Rikets historia och det aktuella persongalleriet. Han är väldigt duktig på att återskapa tidstypiska atmosfärer och få läsaren att verkligen känna att han/hon är där. Harris är också en suverän människoskildrare. Boken ger många intressanta porträtt av de historiska personer som medverkar och jag tänker då särskilt på Hitler och Chamberlain som porträtteras realistiskt och trovärdigt. Det är riktigt fascinerande.
Vad han också på ett lovvärt sätt vill göra med sin berättelse är att ge den utskällde Chamberlain bättre förståelse för sina beslut och sitta agerande i denna avgörande historiska skeende. Chamberlain som fått ge den bespottade eftergiftspolitiken ett ansikte, appeasement. Harris placerar in Chamberlain i sitt historiska sammanhang som ledare för en nation som inte är psykologiskt redo för krig och som till varje pris vill undvika ett nytt världskrig som han förstår kommer att bli ännu värre än det förra. För Chamberlain är minnet av Första Världskrigets vansinniga meningslöshet väldigt tydlig och levande. Det får inte hända igen! Chamberlain visste också att England inte var redo för krig i september 1938, bl a var engelska flygvapnet RAF långt ifrån redo. Det gällde också att köpa tid, och det gjorde Chamberlain.
Och vi förstår att Chamberlain naturligtvis inte var så fullkomligt naiv att han bergfast och fullt ut trodde på Hitlers ord om varaktig fred mellan England och Tyskland. Men Chamberlains tanke var att åtminstone så snart som möjligt avslöja Hitler, få honom att bekänna färg. Då Hitler och Chamberlain gemensamt undertecknat den överenskommelse, viljeyttring om fred och dialog som Chamberlain sen viftade med vid sin hemkomst till England, så var Chamberlain nöjd med att på detta sätt ha bundit Hitler vid dessa ord och satt sanningsljuset på honom. Nu skulle det bli väldigt tydligt om Hitler var att lita på och Hitler skulle förlora hela sitt internationella anseende om han bröt denna överenskommelse. Ett rationellt tänkande av gentlemannen Chamberlain – utifrån det han visste då.
Chamberlain var måhända naiv i sin tro att detta skulle påverka Hitler, risken att förlora sitt internationella anseende. Men det är lätt för oss med facit på hand att döma honom. Vi vet så väldigt mycket nu som han inte ens kunde föreställa sig. Det var svårt för Chamberlain att föreställa sig vilken typ av människa han faktiskt hade att göra med. Det var svårt för världen. Det gick inte att föreställa sig vilka fasor som doldes bakom Hitlers fasad. Det var för ohyggligt för att ta till sig. För det är ju så som den engelske historikern F W Maitland en gång sa:
”We should always be aware that what now lies in the past once lay in the future…”
Arthur Neville Chamberlain (1869-1940) – en missförstådd och lätt förlöjligad man med de bäst intentioner som i Robert Harris nya bok får viss upprättelse och större utrymme för förståelse
”Peace for our time…” Det historiska ögonblicket med den fladdrande papperslappen i vinden den 30 september 1938 på Hestons flygplats utanför London som Chamberlain blivit mest ihågkommen för.
Men det var inte just då på flygplatsen han yttrade de berömda orden om fred i vår tid, utan de kom i ett radiotal från 10 Downing Street senare samma dag. Det här är vad han verkligen säger ögonblicken efter att han kliver ur Lockheed Super Electran till folkmassans entusiastiska hurrarop. Som Harris noterar i boken är Chamberlain litet fåfäng här när han ska läsa upp överenskommelsen med Hitler; han vill inte sätta på sig läsglasögonen, utan får istället sträcka ut armarna maximalt…:
Och ett hopp tillbaka någon vecka med klipp från Chamberlains första samtal med Hitler, då han den 18 september tog sig hela vägen upp till Berchtesgaden i de bajerska alperna. Bitvis strålande kvalitet på journalfilmen och det är rörande att höra den gamle gentlemannen Chamberlain godmodigt humoristiskt berätta om sitt möte med ”Herr Hitler”.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att Robert Harris senaste thriller, som jag just läst ut, handlar om hur det går till att välja ny påve just som påven besöker Sverige för första gången på 27 år. Det kallas Konklav när kardinalerna samlas och bokstavligen låser sin sig i Vatikanen för att inte komma ut igen förrän de valt en ny andlig ledare för katolicismen. Habemus papam!
Att Robert Harris är en litterär favorit har inte undgått läsare av denna blogg. Jag har skrivit om de flesta av hans böcker, från succédebuten ”Fatherland” (1992), ”Enigma” (1995), över ”Pompeii” (2003), Cicero-trilogin (2006-2015) och ”An officer and a spy” (2013) om Dreyfus-affären och den visselblåsare som avslöjade denna mäktiga franska rasistskandal.
Men i senaste romanen ”Conclave” landar vi alltså i Vatikanstaten i Rom i en nära framtid den morgon det upptäcks att den Helige Fadern stilla somnat in i sitt enkla rum i Vatikanen. Vi får som läsare snart veta att Påven hyllat enkla ideal och vägrat flytta in i det palats han också kunde ha valt. Vi anar snart att det handlar om Påven Fransiskus som i skrivande stund befinner sig i Sverige. Han nämns inte vid namn, men den tidigare avgångne påven Benediktus a k a Kardinal Ratzinger placerar Fransiskus säkert i sammanhanget.
Bokens hjälte, kardinal Lomeli är dekan i Kardinalskollegiet, vilket innebär att han spelar en ledande roll när den nye Påven ska väljas av de 118 kardinalerna som från hela världen nu kommer till Rom för att delta i konklaven. Att leda konklaven, kardinal Lomelis uppgift, är en mycket svår utmaning som ställer extrema krav på diplomati och ledarskap. De 118 kardinalerna är katolska kyrkans absoluta elit och de är långtifrån en homogen och harmonisk grupp att presidera över. Tvärtom är de djupt splittrade i olika falanger där Lomeli själv tillhör den mer liberala.
Lomeli kämpar dessutom en inre strid med tvivel på sin tro. Det har nästan gått 50 år sedan han var en ung präst som arbetade i en församling. Efter det har hans karriär spikrakt fört honom vidare från den ena ”stabstjänsten” till den andra. Påven har också kallat honom sin bäste ”executive manager”. Lomeli grubblar över vad Påven menade med det? Var det kanske t o m en pik från den Helige Fadern? Det är inte så gott att veta för den grubblande 75-åringen. Är han kanske inte längre en riktig präst? Har han förlorat kontakten med Gud? Är han nu bara en världslig ”manager”?
Den morgon Påven hittas död är också Lomeli uppenbarligen den siste i den inre kretsen som får besked. När han kommer till Påvens dödsbädd i det enkla rummet är de andra i Vatikanens Regering redan där sedan länge. Maktspelet har börjat i samma stund som den Helige Fadern rest hem till sin arbetsgivare. Är det någon i gruppen som försöker undanhålla information från Lomeli? Mycket tyder på det och det oroar vår omutligt hederlige huvudperson.
I kretsen av närmast sörjande kardinaler finns också med största sannolikhet näste Påve. Vem ska det bli? Här finns den ultrakonservative kardinal Tedesco, den superambitiöse nordamerikanen Tremblay, den kraftfulle afrikanen Adeyemi med starka åsikter om kvinnans roll i församlingen och samkönade äktenskap men också den liberale mästerteologen kardinal Bellini, ”Vatikanens skarpaste tänkare”, som är Lomelis nära vän och förtrogne sedan årtionden.
Ingen förväntas vilja ha detta mycket speciella och krävande jobb, men det står omedelbart klart att vissa av kardinalerna är mer ambitiösa och världsligt tävlingsinriktade än andra. Några av dem ber till sin uppdragsgivare om att slippa få detta svåra uppdrag. Andra ber uppenbarligen om det motsatta. Några av dem har uppenbarligen också skandaler i det förflutna de till varje pris inte vill ska komma ut. Boken skildrar dynamiken i Lomelis svåra uppdrag alldeles utomordentligt väl. Den blir väldigt snabbt oerhört spännande och det är sant att jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Jag ville ju hela tiden veta hur det skulle gå för de olika kandidaterna.
Och tänk om vår huvudperson Lomeli själv är på väg att bli Påve? Han går ängsligt runt bland sina kollegor och uppmanar dem att absolut inte rösta på honom. Ändå får han oroande många röster. Hur ska det sluta? Han känner ju själv att han förlorat kontakten med Gud? Inte kan han bli Påve. Tanken ger honom närmast panik och han söker stöd hos sin gamle vän kardinal Bellini som enligt Lomeli borde vara det självklara valet till näste Påve. Men Bellini vill inte heller: ”Himmelske Fader, låt den kalken gå mig förbi!”
Robert Harris (1957- ) festligt nog är han också Nick Hornbys svåger
Boken utspelar sig under de ca 72 timmar det tar att enas om vem som ska bli Katolska kyrkans överhuvud, andlig ledare för världens 1,25 miljarder katoliker. Det är en mycket intressant och dessutom allmänbildande bok. Man lär sig mycket om Vatikanen och hur den styrs. Man lär sig också en hel del fascinerande detaljer, som t ex att kardinalernas kappor har 33 knappar, en för varje år i Jesus liv.
Som gammal ledarskribent och framgångsrik journalist är Harris fantastiskt duktig på att skildra den här typen av maktkamper, politiska intriger och komplexa skeenden. Det har han visat gång på gång i sina tidigare böcker och han gör det igen med besked i ”Conclave”. Boken är också mycket stämningsfull och insiktsfull om den mänskliga naturen. Han är en mästare på att skildra olika sorters människor och de drivkrafter som för dem framåt – eller får dem att stanna och tveka. Är du det minsta intresserad av ledarskap och gruppdynamiska processer är detta ett måste att läsa!
Eller så kanske du är intresserad av att lära dig mer om den mäktiga Katolska kyrkan och hur den styrs? Kanske vill du bara läsa en spännande thriller med litterära kvalitéer som ligger ett par snäpp över Dan Brown? Jag gillar Browns böcker, men jag älskar Harris’. Där finns en nyansskillnad som förklarar detta. Läs ”Conclave” så förstår du.
Habemus papam!
Robert Harris berättar om bokens sympatiske huvudperson: Kardinal Lomeli
Nej det här ville jag verkligen inte skriva om idag… Inte en sådan här text nu igen!
Idag vid lunchtid nåddes jag av den sorgliga nyheten att min störste nu levande litterära inspiratör plötsligt gått ur tiden. Lars Gustafssons poesi och prosa har följt mig genom livet alltsedan jag som tonåring i slutet av 80-talet kom i kontakt med mästerverket ”Bernard Foys tredje rockad”. Det blev min port in till den fantastiska värld som är Gustafsson-land. En värld jag sedan dess aldrig lämnat.
Lars Erik Einar Gustafsson (1936-2016) Foto: Thomas Karlsson
Det känns nu bara så tomt att inte ha ännu en diktsamling eller roman att se fram emot. Att det nu skulle vara slut på alla de underfundigheter och skarpsinnigheter som denne store filosof och poet bjudit mig på. För jag är så tacksam för alla de magiska ord och förtrollande stämningar Herr Gustafsson bjudit på. Jag är så tacksam för all inspiration de senaste 30 åren och för att han gjorde min värld så mycket större! Den rikedomen stannar hos mig för alltid.
Ur Gustafsson-klassikern ”En biodlares död” kommer också den så uttrycksfullt målande existentiella bilden av livresan jag lånade till min rubrik.
”Ljusen släcks ett efter ett, cirkeln smalnar och det blir synligt vad det är, detta att vara en människa…”
För precis så är det. En efter en försvinner de. Alla de som betytt något – litet, lagom eller allt – för oss. Det verkar som att livet vill tala om något för mig nu med alla dessa dödsfall. Alla de som plötsligt försvinner. De som varit nära och betytt mycket, likaväl som de som varit mer avlägsna men betytt mycket.
Jag har lånat mycket av Gustafsson i mitt liv. Och Gustafsson har kommit och gått här i bloggen under årens lopp. Det har alltid varit så och jag tror att det kommer att fortsätta på det viset. Han har betytt så väldigt mycket för mig och mitt sätt att uttrycka mig, se, fånga och förstå det som är vackert och berör mig på djupet. Det är obegripligt stort för mig. Det är så mycket av det som Gustafsson skrivit som gått just på djupet. Så mycket som berört mig så personligt. Det känns just så väldigt personligt… Jag har svårt att överblicka detta just nu och kommer därför att återvända till denna blogg och utveckla texten.
Just nu känns det bara så alldeles väldigt tomt och sorgligt att inse att det inte blir några fler uppläsningar, att Herr Gustafssons varma, trygga gammelmansröst har tystnat. Det känns nästan lätt klaustrofobiskt när jag sitter här och liksom famlar bland alla de starka intryck som denne store författare givit mig. Det känns litet tungt att andas. Nu på kvällen i denna sena timme sitter jag här vid skrivbordet med en massa böcker som jag bläddrar och läser i, tittar bland alla de många citaten som följt mig genom livet. Ja… Det är så mycket att jag inte kan greppa det här och nu. Men jag ger mig inte… Jag kommer att börja om igen. För att åter parafrasera min inspiratör.
Utsikt mot Gustafsson-land om hösten. Detta är en del av Sverige jag kommit att besöka flera gånger genom åren då jag rest i Gustafssons fotspår, även om jag själv inte tagit just denna bild. Fotot är taget från väster med blicken riktad mot östra sidan över sjön Åmänningen och i bakgrunden Ängelsberg. Foto: Lasse Pettersson
(Klicka för större bild)
”Timmar, vad var ni?
Besökare som aldrig ville stanna…”
För så är det också. Ingen av oss kan stoppa timmarna som bara kommer och går, timmarna som bara kommer och går. Liksom en ständig ström av besökare passerar de förbi oss. Hur många fler sådana möten har vi? Hur många fler timmar? Ingen vet.
Ja många timmar har jag bildligen och bokstavligen befunnit mig i Gustafsson-land. Denna fantastiskt vackra värld som jag bjöds in till och som jag så gärna och ofta uppehöll mig vid. Det var en stor trygghet för mig att läsa Gustafssons ord. Något stadigt att hålla i. Det känns att det skakar till i själen nu när jag vet att det inte kommer mer därifrån. För jag läste ju allt som kom från Herr Gustafsson. Vissa trygga återkommande teman av bilder ur naturen som etsat sig fast i mitt inre var så trygga att återvända till. Känslan var verkligen att han talade till mig, för jag berördes så.
Den djupt existentiella bilden av löjstimmet som i ena ögonblicket står där orörligt i det grunda vattnet vid strandkanten, för att i nästa ögonblick splittras och försvinna som blixtsnabba ljusreflexer då skuggan faller över dem använde Gustafsson första gången i den sagolikt vackra och gripande slutvinjetten till romanen ”En biodlares död” (1978). Bilden återkom sedan i den storslagna och sammanbindande diktsamlingen ”Variationer över ett tema av Silfverstolpe” (1996).
Här knyter han med sin osvikliga känsla för det vackra i naturen och ett ögonblick hämtat från barndomen samman tankarna kring livsmysteriet. Det är storslaget vackert.
”Du stora västmanländska sommardag, vars stillhet barnet ej förstod och vars vidder barnet ej förskräckte, du fanns där före mig och du skall finnas längre än dessa lungors ebb och flod
medan den snabba tiden nu förrinner.
Vågens korta slag och vindens ljud
och dessa stim av små och snabba fiskar
som försvann när skuggan föll.
Av detta stoft var världen gjord,
min första värld av korta vågslag
över mycket gamla stenar.
Den stora västmanländska ensamhet
där sjöar låg som stora sorgsna ögon,
vad ville den
inunder snabba tunna moln?”
Japetus öga 