Archive for the musik Category

Så mycket bättre 2018 – blandad kompott i Gadds och Hoffstens program

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , on 28 oktober, 2018 by japetus

Så har den nionde säsongen av ”Så mycket bättre” rullat igång på TV4 och vi har hunnit få se två avsnitt som porträtterat just de två artister jag själv är mest intresserad av och är mest inlyssnad på – Eric Gadd och Louise Hoffsten. Det blev en minst sagt blandad kompott.


Så mycket bättre 2018: Linnea Henriksson, Eric Gadd, Albin Lee Meldau, Louise Hoffsten, Christer Sjögren, Charlotte Perrelli och Stor/Ulises Infante Azocar (klicka för mycket större bild)

Jag tyckte det hela började litet konstigt när Linnea Henriksson fick välja den aktivitet som skulle ske på Eric Gadds dag. Särskilt som det var en aktivitet som just han så uppenbart inte gillade. Game of Thrones-maskeraden i medeltidsstaden Visby, en så pass nördig aktivitet, passade väl helt enkelt inte hippe Gadd.

Men inte heller den mindre hippe Christer Sjögren ville spela med då han inte sade sig ha nån lust att ”ikläda sig huvudbonad” och bli hovnarr; där gick gränsen för hur mycket han kunde bjuda på sig själv. Men att spöka ut sig med groteska behornade hjälmar och vikingasvärd på omslaget till ”Djinghis Khan”-plattan från 1979 var tydligen inga problem.

Vikingarnas svårbeskrivligt smaklösa omslag till sin ”Djingis Khan”-platta a k a ”Kramgoa låtar 7”, anno 1979 (klicka för större bild om du törs)

Jag kan tycka att det verkar litet naivt att ställa upp i ett sånt här program och bli förvånad över att man som artist förväntas bjuda litet mer på sig själv, att riskera hamna utanför den självmedvetna komfortzonen. Den balansgången blev förstås svår för en sån kvalificerad soulhipster som Eric Gadd som så tydligt där visade sin lätt upphöjda distans från ”tramset”. Jag kan ändå känna sympati för båda inställningarna och förstå både Gadds reaktion liksom Charlotte Perrellis och Linnea Henrikssons mer uppenbara entusiasm.

Eric Gadds berättelse gick sedan över i mer personliga och starkt laddade banor när han berättade om hur det var att flytta till Stockholm, Vallentuna från Gotland och drabbas av mobbning och trakasserier, både psykisk och dessvärre även fysisk. Musiken blev då för honom ett sätt att hävda sig och skapa någon form av eget existensberättigande. Det här tilldrog sig ju på en tid långt innan Friends och humanistiskt medvetna  värdegrunder etablerat sig i skolorna. Den här typen av bråk och tråkigheter finns naturligtvis fortfarande, men medvetenheten om att motverka och förhindra dem är lyckligtvis mångfalt större nu än då.

Louise Hoffsten fick själv välja sin aktivitet och den var utan tvekan en av de finaste och mest personligt utlämnande någonsin i programmets historia. Louise knöt an till sin MS-sjukdom och hade tagit med sig ett gäng landstingsgrå kryckkäppar och bad de andra artisterna att ”pimpa” dem åt henne. Hon berättade att hennes man hade gjort just det för henne när hon själv varit på väg att deppa ihop och förtvivla över MS-sjukdomens framåtskridande. Att pynta, pimpa kryckkäppen var ett sätt att ladda den med ”kraft och styrka”. Nu skulle kollegorna få hjälpa henne med att göra detsamma. Resultatet var blandat, vilket jag återkommer till här nedan.


Eric Gadd och Louise Hoffsten – de två första huvudpersonerna i årets upplaga, den nionde, av Så mycket bättre

Louise Hoffsten –
Hon ger ett mycket sympatiskt intryck, både stark och skör på samma gång. Sjukdomen har inte fått grepp om henne annat än ytligt fysiskt. Hon känns väldigt uttrycksfull, sann och ärlig när hon berättar om både glädjeämnen och sorger i sitt liv. Och jag kan verkligen hålla med om att Louise är ”den perfekta artisten” för Så mycket bättre. Hon har haft en mycket lång karriär där hon bjudit på många olika typer av musik och ett antal hits som nu publiken får påminnas om. Låt vara att ingen av kollegorna valde att tolka hennes största hit ”Let the best man win”. Men det blev väl för uppenbart att ingen ville ge sig på den.

Åldersmässigt ligger jag förstås väldigt bra till för att ha följt och ha koll på Louises långa karriär, även om jag egentligen aldrig varit nån riktig fan av henne – till skillnad från Eric Gadd. Men hon har gjort väldigt mycket bra musik och har en djup och sann förankring i amerikansk blues, rock och soul. Så nog är det så att albumtiteln ”From Linköping to Memphis” snyggt sammanfattar hennes karriär.

Och när hon väljer att göra cover på min gamla Gadd-favvis ”Kom hit och ta”, som dök upp som singel hösten 1988, uppdaterar och gör blues av den och kommer loss på munspelet tycker jag också att det är grymt bra!

Vi kan också notera att när Posten firade att rocken fyllde 50 år 2004 så blev Louise Hoffsten hedrad med frimärke tillsammans med bland andra Ulf Lundell och självaste Elvis Presley. Louise är värd att vara med i det sammanhanget, men konstigt nog nämndes detta aldrig i programmet.

Louise Hoffsten som frimärke 2004


Linnea Henriksson –

Här har vi en till artist som ger ett sympatiskt, ärligt, opretentiöst och rejält intryck. På samma gång både befriande nördigt avslappnad och med starkt proffsig scennärvaro. Det gillar jag. Och så har hon ju framförallt en väldigt fin röst. När hon gjorde Gadds ”The right way” var det bara ok, men när hon så storslaget och vackert introducerar sin version av ”Dansa på min grav”, en smart översättning, både textmässigt och musikaliskt, visar hon stor finess och imponerar starkt på mig. Jag ser mycket fram mot hennes fortsatta bidrag. Hon gick också föredömligt in och tog ansvar för att styra upp i huset när vissa odågor inte brydde sig om att städa undan efter sig och grisa ned. Linnea är en rejäl och ansvarstagande person. I like.


Eric Gadd –

Som jag nämnde här tidigare är han både cool, garderad och tillbakalutad samtidigt som han vid något tillfälle också sänkt garden och kunnat bjuda en del på sig själv. Det blir litet tröttsamt att han hela tiden förföljs av ständigt återkommande sex-skämt kopplade till hans tidiga karriär på 80-talet. För det var mycket sexanspelningar i låtarna då, liksom att han råkade prata om ett tidigare artistnamn som nu osvikligt förföljer honom. Jag kan förstå om han blir litet trött på det och kanske höjer garden igen.
Vi har dock bara fått höra en cover med honom och det var förstås i gårdagens program med Hoffsten-covers. Här var jag bara delvis förtjust i Erics version av ”Hit me with your lovething” där det blir mycket vocoder och autotune på ett sätt som jag inte är helt med på. Visst det är coolt och till slut får han göra några snygga falsettstick och svänga runt det som till slut visar sig vara en gitarr (och inte en bas) och köra litet funky discogura. Eric brukar ju annars – eller brukade tidigare – köra mer funky slap bass solon på sina konserten. Så jag trodde ju själv först att det var nåt sånt på gång även denna gång. Jag förväntar mig mer av Eric och räknar med starka covers i kommande program.


Albin Lee Meldau –

Oj, ja… Här finns det mycket att säga. Jag upplever att Albin pendlar mellan att vara charmigt trevlig, olidligt pretentiös och allmänt bortskämd och slarvig. En fascinerande kille utan tvivel. Tankarna går förstås till ”Antony and the Johnsons” som jag skrev här tidigare i min kommentar till årets startfält. Han har jämförts med Håkan Hellström, vilket känns både rätt och fel för mig. Albin sjunger på samma gång både bättre och sämre än Håkan. Men framstår framförallt han som oerhört mycket mer tillgjord och pretentiös på scen. Nån kritiker skrev att det känns som ”audition för scenskolan” och det kan jag verkligen hålla med om. Min upplevelse är att han spelar över oerhört mycket på ett skruvat sätt som jag inte gillar. Och jag gillar inte heller hans tillgjorda röst. Men jag får en stark känsla av att han är ”sann”, dvs sig själv och att detta hans uttryck är starkt och ärligt. Det har jag stor respekt för även om jag inte själv uppskattar det.


Christer Sjögren –

Ja vad ska jag säga? Mannens agerande har gett upphov till många tankar efter de första två avsnitten. Christer ger ett minst sagt blandat intryck. Han är kanske den artist som överraskat mest så här långt och tyvärr inte så mycket i positiv bemärkelse.

Det framstod t ex som tämligen empatilöst när han inte alls förstod hur viktig Louise Hoffstens sjukdomsbearbetning var när hon bad artisterna att pimpa kryckkäpparna som jag nämnde tidigare. Han förstod inte vad det handlade om utan reducerade det hela till ett simpelt pyssel han inte alls engagerade sig i. Det kändes lätt empatilöst och oväntat ointresserat. Alla de andra artisterna tycktes ha lättare att förstå att den här uppgiften om att pimpa käppen var viktig på riktigt. Och att Christer sen började visa osmakliga huggormsbettsbilder i mobilen och snackade länge och väl om sin egen schlagerfestivalsupplevelse när det är Louise Hoffstens dag och hennes debut i det sammanhanget som borde få stå i fokus, det är bara pinsamt självupptaget.

Men det är också uppenbart att det inte finns någon avsiktlighet i något av detta. Christer framstår som en mycket snäll person som inte vill någon nåt ont. Han är bara väldigt självcentrerad. Men rösten är det å andra sidan verkligen inget fel på. Christer har en fantastisk baryton som touchar förstebasen och Elvis upprepade gånger. Och i sin cover av Gadds ”My personality” blir det mycket Elvis. Och mer än så, han fick så mycket feeling att han både slänger sig på golvet och till slut även ger ett fuck off-finger rakt in i kameran. Kanske kan man säga att han sjöng om att få vara sig själv, och sedan spårade ut i att vara allt annat än det?

Det var något personbyte som hände där uppe, kommenterade Eric Gadd i programmet. – Man såg att något började bubbla upp inom honom, det blev mer och mer rörelser. Sen kom fuck you-tecknet. Jag trodde inte att jag såg rätt, var Linnea Henrikssons kommentar. Vi var nog också många tittare som förvånades av detta märkliga framträdande. Men återigen, sången är det inget fel på och jag gillade utan tvekan hans version av Louise Hoffstens ”Only the dead fish follow the stream”, melodiösa små fiolslingor och snygga synthar. (Även om jag fortfarande slås av att det är svårt att vinna ESC med en låt som har den aviga titeln. Musikaliskt är det dock en väldigt bra låt.)


Stor –

Rapparen Stor känns empatisk, smart och medveten. Det var snyggt av honom att i sin Louise Hoffsten-cover utgå från vad Louise hade berättat om sig själv och sitt liv snarare än att utgå från sig själv. Det är inte vanligt att sånt händer här. Sympatiskt och vaket. Han noterade också att pimpandet av käpparna var en viktig symbolhandling och kommenterade Christers lathet i det sammanhanget. I Stors version av Hoffstens ”Nowhere in this World” blir den ”Purple haze” kopplat till Louise och storebroderns förkärlek för Hendrix. Det tycker jag är sympatiskt av honom, sen är jag ju ingen stor fan av rap och tycker att det kanske ändå blir lite för mycket för min oinitierade smak.

Även i Stors Gadd-tolkning av ”Stockholm står kvar, men jag ligger” händer det överraskande kreativa saker när han på rapparnas vis kan ta sig större frihet i tolkningen. Han börjar överraskande nog tala om gamla Maria Johansson (1918-2002) som spelade orgel på Sergels Torg framförallt på 70-, 80- och 90-talen där det överraskade mig att Stor egentligen hade koll på det då han framstår som litet för ung för att verkligen ha upplevt detta. Men intressant och kreativt är det utan tvekan. Jag hör också flera ordvändningar i texten som är väldigt intressant formulerade.


Charlotte Perrelli –
Har så här långt inte stuckit ut så mycket. För mig har det varit ganska bra, men inte så mycket mer. Charlotte är gravid och tar det därför, liksom Louise Hoffsten, litet lugnare i programmet.
I Louise Hoffstens ”That’s what I get” blir det litet gospelkänsla med Carola light-vibbar, ok men inte mer. För det är ändå helt ok att inte sjunga lika bra som Carola faktiskt gör. Och när Charlotte gjorde Gadd så var det ju självaste genombrottslåten ”Do you Believe in me” som hon tog sig an som ”Kommer du tro på mig”.  Den var också ok, men kanske inte så mycket mer. Mindre cool och mer lättsam schlagerpop än originalet. Vi får se om det kommer nåt mer här som kanske blir än bättre?

 

Annonser

ELO – legendariskt åter live i Stockholm

Posted in musik with tags , on 15 september, 2018 by japetus

Det är med en smått overklig känsla vi bänkat oss. Eller snarare klamrar oss fast högt, högt uppe där vi sitter i Globen. Mörkret har fallit i den stora kupolen och nu är det bara sekunder tills vi ska få se och höra våra legendariska gamla favoriter.  Gamla är rätt ord i alla avseenden för det har gått 36 år sen ELO sist spelade i Sverige, då den 6 februari 1982 på Isstadion i samband med sin Time-tour. Och det har gått 40 år sen vi i skarven mellan låg- och mellanstadiet i Herrängens skola i Älvsjö började lyssna på ELO… Om ABBA var lågstadiet, så var ELO mellanstadiet för oss nu två nyblivna 50-åringar. Som kvällen till ära sänker medelåldern i lokalen.

För jag och barndomsvännen Jonas har fått tag i ett par av de allra sista biljetterna till denna konsert. Vi sitter också högt uppe på sidan i C10. Högst upp. Det är så högt att man i princip får klättra upp för ett antal stegar på slutet och sen är det en mycket brant läktare i stil med Anatomiska teatern Gustavianum i Uppsala, men 20 ggr så hög. Vi känner av höjdskräcken båda två – särskilt jag – vilket också tyvärr bromsar oss från att på ett ledigt sätt resa oss upp och avnjuta musiken stående och i rörelse. Vilket är mitt prefererade sätt att avnjuta ”populärmusik”.

Och nog är detta massiv populärmusik. Under sin storhetstid i mitten och slutet av 70-talet, in i tidigt 80-tal, var ELO en av världens största och mest radiospelade akter och de har också sålt över 50 miljoner plattor. De var aldrig kreddiga men sånt var lika oviktigt för 10-åringen som det var viktigt för 18-åringen.

Frontmannen Jeff Lynne är en av världens mest framgångsrika producenter och låtskrivare och mannen som var motorn och drivkraften bakom supergruppen Travelling Wilburys (med George Harrison, Bob Dylan, Tom Petty och Roy Orbison). George Harrison har t o m kallat Jeff för ”the fifth Beatle”. Och det ligger mycket i det. För ELO har alltid låtit och låter även ikväll mycket Beatles.


Jeff Lynne live i London tidigare i somras. Notera att det pga rättsliga konfliker nu är ”Jeff Lynne’s ELO” som gäller. Men mannen i fråga ÄR ju ELO.

Och vilken låtkatalog de har! Det är en bländande rad av oemotståndligt catchiga hits som kan radas upp. Och de kommer, nästan alla. Jag kan texterna till nästan varenda låt, jag som har lätt att minnas det som hände för länge eller mycket längesen, men ofta så svårt att minnas det som sades igår eller var jag la min mobil för 5-10 minuter.

Av ursprungliga ELOs lineup återstår bara den nu 70-årige Jeff Lynne, men om det är nån i bandet som är ”ELO” så är det han som skrev den övervägande majoriteten av alla låtar och dessutom sjöng dem och producerade plattorna. Det är hans band och det är hans sound. Och han har ett superproffsigt tolvmannaband med sig ikväll (inklusive självskrivna stråktrion!), bländande lasereffekter och det blågulröda rymdskeppet (den klassiska ELO-loggan) svävande bland planeter och stjärnor på skärmarna. Och ljudet är det bästa jag nånsin hört på Globen. Fantastiskt bra och väldefinierat krispigt ljud.


Stämningsfullt ljus och de två proffsen i kören synliga på skärmen som det såg ut högt upp snett sett från sidan

Jeff Lynne är litet hemlig och säger inte så mycket, vilket förvånar mig med tanke på hur mycket han skulle kunna säga och vilka anekdoter han skulle kunna krydda anrättningen med, men det gör han inte. Han har som sagt mycket duktiga musiker med sig på scen, men spelar förstås själv en del snygga gitarrsolon på sin trogna Gibson Les Paul. Vid 70 sjunger han också själv fortfarande överraskande bra, litet falsettsång presterar kan han också ännu prestera.

Jonas och jag skrattar också, som alltid, gott åt det ständigt närvarande texttemat kring kommunikation och då särskilt icke-fungerande kommunikation. Jeff har nästan alltid problem att nå fram till sitt hjärtas dam med sitt viktiga budskap. Det här är så centralt i ELOs texter att det kommer få sin egen blogg!

”Okay, so no one’s answering

Well, can’t you just let it ring a little longer

Longer, longer oh, I’ll just sit tight

Through shadows of the night

Let it ring forever more, oh…”

(Telephone line, 1976)

Den patenterade ELO-falsettsången sitter totalt sett fortfarande som en smäck trots att gamle basisten med odödliga trucker-muschen Kelly Groucutt sen länge inte är med på scen. Han kunde sjunga falsettsång så han gjorde cirklar runt självaste Bee Gees. Att det nu 2018 ändå funkar så bra beror förstås på att flera av scenmusikerna sjunger mycket bra och att man har två stycken helt suveräna personer i kören. Körtjejen sjunger också det legendariska opera-introt i ”Rockaria” utan problem. Ett par gånger turas Jeff och körkillen om att sjunga verserna i låtarna. Jeff pekar litet snyggt upp mot platån där kören står och den proffsige körkillen fångar bollen direkt och sjunger ledigt vidare. Han sjunger väldigt, väldigt bra. Fattas bara annat. Och spelar dessutom helt suverän cowbell som bonus!

Jeff Lynne + 12 ypperliga musiker och sångare på Globens scen 12 september 2018 (klicka för mycket större bild)

Det blir sammantaget en mycket proffsigt och fint framförd konsert, ett lugnt tempo passar nog också flertalet av den övre medelålderspubliken. Mina synpunkter är att dock att det var en miss att inte spela något från underskattade Time-plattan, att inte köra ”Tightrope” som intro och att välja ”Roll over Beethoven” som superfläskigt extranummer. Jeff har så många egna låtar som faktiskt är bättre. Men… Det är Jeffs kväll och han vill förstås hylla sin ursprungliga odödliga rock’n’roll. Den ursprungliga som han växte upp med. Vackert så!

Setlist:
1. Standin’ in the rain 2. Evil woman 3. All over the world 4. Showdown 5. Do ya 6. When I was a boy 7. Livin’ thing 8. Handle with care 9. Rockaria! 10. Can’t get It out of my head 11. 10538 overture 12. Shine a little love 13. Wild west hero 14. Sweet talkin’ woman 15. Telephone line 16. Don’t bring me down 17. Turn to stone 18. Mr Blue Sky Extranummer: 19. Roll over Beethoven

Så mycket bättre 2018 – nionde gången gillt – min analys

Posted in musik with tags , , , , on 31 augusti, 2018 by japetus

Denna fredag räknar vi årets sista augustidag och därmed även den sista officiella sommardagen. September är höst. Men det har känts september ett tag nu och eftersom jag älskar september har jag inga problem med det. Särskilt inte efter en sommar som denna.

Och hösten innebär bl a att min och många andras mångåriga tv-favorit Så mycket bättre närmar sig. Det är med andra ord dags igen att ta en titt på startfältet, min kommentar dyker alltid upp helt plötsligt och jag kan denna gång konstatera att årets upplaga är den nionde i ordningen. Kanske den näst sista? Startfältet har varit klart i månader och programmet spelades in i juni, men jag skriver aldrig om det förrän sommaren är slut. Och nu är det dags att konstatera att den formellt kalendermässigt sett är det.

Så vilka är de då? De som ska vara med i år. Jo det ser ut att vara en hyfsat bra balans av äldre och yngre artister, ett ganska namnkunnigt gäng i år. Men om genre-balansen är bra, är jag inte lika säker på.


Grå gåsen i Burgsvik på Gotland är en gång inspelningsplats för TV4s programsuccé

Christer Sjögren, Eric Gadd, Louise Hoffsten, Charlotte Perelli, Ulises Infante Azocar – Stor, Linnea Henriksson och Albin Lee Meldau. Då kan jag börja med att konstatera att jag har koll på fem av sju artister år. En lagom hyfsat gubbnivå.


Christer Sjögren (född 1950)
En gång sångare i superdansbandet Vikingarna. Sen solo i många framgångsrika år. Firar 50 år som artist i år, vilket stämmer kraftigt väl överens om att inte ens jag kan minnas en tid utan honom. Dansbandskungen har sålt över 13 hisnande miljoner album! Han var den första att presenteras som en av årets medverkande i ”Så mycket bättre” och känns som ett säkert och klokt val. Då är dansbandsgenren stabilt grundmurad. Och mitt i valrörelsen ser jag nu plötsligt att Christer och Stefan Löfvén är påtagligt lika varandra. Inga fler kommentarer i politisk riktning. Annars måste jag säga att i tonåren var nog Vikingarna, Christer Sjögren och Stefan Borsch det allra tråkigaste jag kunde föreställa mig. Men… Han är en bra sångare utan tvivel. Verkar vara en väldigt reko och rak person.


Eric Gadd (född 1965)
Äntligen säger jag som lyssnat väldigt mycket på Gadd. Det här är utan tvekan den av årets artister som jag lyssnat mest på. Och föga förvånande är det eftersom jag får sägas vara tämligen mitt i Gadds målgrupp. Möjligen då att jag är tidigare än de flesta eftersom jag såg honom live på legendariska skivaffären ”Skivfönstret” redan i september 1987 just som han släppt sin första platta. Jag är väldigt förtjust i de där två första funkiga stompiga popplattorna han gjorde på svenska. Ett par av de betydligt mer polerade engelska som kom sen gillade jag också väldigt mycket.
Har massor med Gadd-vinyl-singlar och blir genuint glad när jag ser hans namn för det är så starkt förknippat med festligheter och värmningar av så många slag under sent 80-tal och en bra bit in i 90-talet. Dvs mina riktiga klubbår från 19 till 27-28 års ålder. Jag läser vidare att soulstjärnan har haft en lång framgångsrik karriär, med tre grammisvinster som årets artist. Jo det ska bli kul att se honom igen, en sympatisk man! Ett säkert och bra val.


Louise Hoffsten (född 1965)
Ett par av Louise plattor står i min svenska vinylsamling och nån CD har jag också. Hon debuterade redan 1986 men fick sitt stora genombrott 1993 med albumet ”Rythm & blonde” och hits som ”Let the best man win” och ”Hit me with your lovething”. För albumet prisades Louise Hoffsten med en Grammis och en Rockbjörn för årets bästa kvinnliga artist. Läser att hon redan medverkat i både SVT:s ”Stjärnorna på slottet” och TV4:s ”Körslaget” och minns själv att hon 2013 tog sig till final i Melodifestivalen med låten ”Only the dead fish follow the stream”, något jag uppfattade som en märkligt bromsande och o-vinnande titel på en bra låt. Louise är väldigt cool och har både blues, rock, folkvisa och jazz med sig in i programmet. På 90-talet fick Louise Hoffsten diagnosen MS (multipel skleros), en svår sjukdom som inte hindrat henne att fortsätta jobba med musik och turnera i viss utsträckning. Hon har också skrivit böcker om det svåra som drabbat henne. Det känns väldigt starkt och äkta från hennes sida. Ett bra val!


Charlotte Perrelli (född 1974)
Visst har jag koll på att Perrelli vann Eurovision Song Contest i Jerusalem 1999 med ”Take me to your heaven” vilket blev startskottet på solokarriären. En solokarriär jag upplever som en mix av dansband/schlager, pop och musikal. Och hon har sannerligen hunnit med en rent otrolig mängd saker i livet när jag läser litet mer om henne. Det är tydligt att hon är en mycket driven och produktiv tjej. Hon har släppt nio soloalbum och över 110 inspelade låtar, haft egna TV program, tävlat i Melodifestivalen fyra gånger (vunnit två gånger, 1999 och 2008), varit programledare för tävlingen tre gånger, turnerat i Europa, haft egen julshow på Grand Hôtel i Stockholm, varit jurymedlem i Talang, spelat musikal-huvudroller Skönheten och Odjuret, Jesus Christ Superstar och senast Evita, släppt tre träningsböcker, driver egen skönhetskollektion, egen vinserie o klädkollektion – listan kan göras lång och fortsätter att växa. Hon har alltid gett ett sympatiskt intryck och det ska bli trevligt att se henne i årets upplaga.


Ulises Infante Azocar -”Stor” (född 1987)
Noll koll från min sida. Hip hop har utöver de allra största namnen aldrig nått genom filtret till mig. Läser att Ulises Infante Azocar, mer känd som ”Stor”, har släppt tre soloalbum och även jobbat och skrivit musik åt andra artister. Läser även att han samarbetat med artister som Ison & Fille, Linda Pira och Seinabo Sey och det låter ändå hyfsat kreddigt i mina begränsade hiphop-öron. Han har dessutom vunnit både en grammis och P3 Guld. Då har vi en rappare med i år igen. En stor chans för honom att få ett break. Verkar vara en medveten person som det ska bli intressant att lyssna till.


Linnéa Henriksson (född 1986)
Viss koll från min sida. Henriksson kom fyra i ”Idol” 2010 och jag vet att hon sjunger bra. Och som vanligt är det inte de som vinner som det verkar gå mest bra för i fortsättningen. En bra poptjej som kan sjunga är alltid rätt i Så mycket bättre. Ser fram mot att få höra hennes versioner! Läser mig till att hennes signum är att skapa gränsöverskridande låtar som alla kan känna sig välkomna i, oavsett generation eller bakgrund. Detta är kanske nyckeln till varför Linnea Henriksson blivit så omfamnad av en bred variation av publiker, från nord till syd, från klubb- till festivalspelningar. Det här blir min chans att upptäcka hennes musik.


Albin Lee Meldau (född 1988)
Fullständig noll koll från min sida. Han beskrivs också som årets doldis i ”Så mycket bättre”. Han beskriver sig själv som en extremt besvärlig person under sin uppväxt. Noterar att hans låt ”Lou Lou” från 2016 dock streamats dryga 19 miljoner gånger på Spotify. Att döma av den speciella sångstilen tycks han vilja låta litet som Antony and the Johnsons så viss pretto-varning verkar befogad. Läser sen att det också är en desperat låt om olycklig kärlek. Smärtsamt. Det här kan bli mycket intressant!


Sammanfattande kommentar:

Hmmm… Det ser ut att kunna bli ett ganska intressant år i år. Ett par artister här som jag ändå verkligen gillar. Och ett par som jag är genuint nyfiken på. Vi har några bra sångare och sångerskor och duktiga låtskrivare. Hyfsat bred bred palett av olika musikaliska genrer i årets upplaga av detta så framgångsrika program. Åldersmässigt är gruppen inte lika spridd som den kunde vara då åldersspannet i år ”bara” går från 30 till 67, att jämföra med 2015 då den gick från 24 till 80 år. Det kan nog bli en bra säsong i år, att det kan funka. Men… Jag ser ju nu här i summeringen att jag uppfattar att rocken saknas. Och electronica. Det finns ingen riktigt rockartist med i år och ingen electronica/dance. Det är synd tycker jag.

Planeringen är nog tillräckligt smart för att TV4 ska kunna vara lugna inför årets upplaga av framgångsprojektet, tittarsiffrorna håller nog i sig och det ska bli genuint spännande att se vilken/vilka artister som sticker ut i år. När jag åter tittar på namnen måste jag säga att det är ett ganska så namnkunnigt gäng i år. Det var några år sen vi såg så pass många stora namn samlade. Och det här är ju som alltid möjligheten för de mindre kända artisterna att ta ett steg mot folkligheten.

Det vi också vet är att det i år är Sveriges största jazzsångerska genom tiderna – Monica Zetterlund – som kommer att få specialprogrammet på slutet. Ett fint val av specialartist som jag ser fram emot.

Här följer ett klipp med litet intervjuer med artisterna från i somras då inspelningarna pågick i juni…

En mer driven och bara nästan lika bortglömd pianoslinga

Posted in Electronica, musik with tags , , on 24 juni, 2018 by japetus

Ja det här med bortglömda snygga pianoslingor gav gensvar. Min vän Jonas replikerade snabbt med frågan om jag kände igen denna pärla? Jo det gjorde jag, men det var väldigt längesen jag hörde (även) den.  Ännu en snygg pianolåt som också lever upp till min idé om bortglömdheten, även om det inte alls är lika tydligt som i det förra exemplet.

Här har vi en självupplevd variant på temat Englishman in New York jag snuddade vid i förra bloggen. Den heta sommaren 1982 befinner sig nämligen den engelske singer/songwritern Joe Jackson i just New York och här hittar han inspiration till det som skulle komma att bli hans största hit. Han hade slagit igenom som arg ung man parallellt med Elvis Costello och Graham Parker i new wave-vågen i slutet på 70-talet. Det blev mycket gitarrmusik för den pianoskolade britten från Staffordshire i Midlands. Kanske litet för mycket?

För i låten ”Steppin’ out” hittar han tillbaka till klaviaturen med besked. Här är det piano och xylofon som har melodin och det är utan tvekan en mycket stark hook i låten. Det är också en elegant och catchig låt som bubblar av den förväntansfulla känslan just innan gänget lämnar förfesten och ger sig ut på stan… Ja ni förstår. Det är spännande och förväntansfullt. ”Han lämnar en åter tyst och mörk lägenhet bakom sig, där nu bara den förväntansfulla doften av rakvatten hänger kvar…”. För att citera mig själv i ett tidigt alster från 1986. När man fyllt 50 får man göra det.

”Steppin’ out” räknas också som sophisti-pop, men till skillnad från ”Captain of her heart” är denna pianohit upptempo på ett helt annat sätt. Här har vi en sequencerdriven basgång som doftar oldschool-synth hela vägen till discot. Skulle förvåna mig om jag inte själv dansade till den på anrika synthdiscot Rip Off ett par år senare? Men Joe Jackson sjunger bättre än de flesta av sångarna i de samtida synthbanden. (Med undantag av t ex Midge Ure, som han låter litet som.) Det är en litet vuxnare känsla i låten. Mer amerikanskt. Mer moget. Men också mer tydligt tidsbundet än ”Captain…” och därför också mer daterat i sitt sound. Här kommer den hursomhelst.

 

Videon spelades in under en intensiv sommarnatt på det anrika lyxhotellet St Regis på Manhattan i New York 1982. Videon är tyvärr inte tekniskt i samma utmärkta kvalitet som ”Captain…”, men den fångar utan tvekan den glittrande och bubblande ”Bright lights, big city”-känslan i NYC och har en söt liten Askungehistoria. Och Joe Jacksons text fångar väl den energifyllda känsla som låten har.

”We
So tired of all the darkness in our lives
With no more angry words to say
Can come alive
Get into a car and drive
To the other side

We
Are young but getting old before our time
We’ll leave the T.V. and the radio behind
Don’t you wonder what we’ll find
Steppin’ out tonight…”

Det är ett ögonblick som många sånger fångat genom åren. Det är det hoppfulla i att vara på väg ut. Att göra stan. Vad som helst kan hända ikväll. Och att vara på väg ut i en sån storstad som New York lägger förstås till ett par dimensioner. Det är en fin låt, en stark låt. Och visst var det en stor hit. Den var 6:a på både amerikanska Billboard-listan och engelska UK singles chart hösten 1982. En stor framgång för Jackson.

Och jag rundar av med en lugnare version av låten som Joe Jackson gör drygt 30 år senare. 2015 för att vara exakt. 33 år igen. Den blir mer grandios så här med symfoniorkester och lugnare tempo. Man kan inte vara en arg ung man i hela sitt liv och här har den då 61-årige Jackson gjort en anpassning till statusen.

Den sofistikerade pianoslingan som inte vill släppa; en glömd låt från en glömd genre

Posted in musik with tags , , , on 23 juni, 2018 by japetus

När jag imorse vaknade upp denna Midsommardag kom en gammal pianoslinga uppbubblande ur minnets djupa brunn. Den hade följt mig ur drömmen. Först trodde jag den skulle släppa rätt snabbt. Men icke… Den var riktigt catchig.

Jag åt mitt sedvanliga frukostäpple. Gick som jag brukar varje morgon några stilla varv i lägenheten med äpplet i handen men nu även med pianoslingan i huvudet. Stannade till. Lutade pannan mot dörrposten till köket. Nynnade på låten som fastnat. Lyfte blicken. Tittade ut och konstaterade att det var överraskande soligt och vackert ute. Klev ut på balkongen i morgonrocken och kände vinden i ansiktet. Åt färdigt äpplet. Men pianoslingan var kvar i huvudet. Den stannade och pockade på, ville inte lämna mig. Vad kunde det vara för låt?

Det här var nåt jag inte hört på väldigt länge. Något jag inte själv heller har eller har haft på skiva. Jag mindes några ord ur texten, och när jag sökte på nätet hittade jag låten direkt. Den heter nämligen just ”Captain of her heart”. Och den visade sig vara ett par år äldre än vad jag gissade. Och i samma stund insåg jag att här hade jag ämnet för nästa blogg. Det här ska jag skriva om. Det brukar bli så när något fastnar i mina tankar som just den här låten imorse.

Ända sedan starten för 11 år sen har det varit en grundläggande idé för mig att i bloggen lyfta fram det som är bortglömt. Inte nödvändigtvis livsnödvändigheter, men ändå sådant som berör och väcker eftertanke. Gärna då sådant som är orättvist bortglömt och som förtjänar att höras eller ses igen. Och med tanke på hur pass sofistikerat vacker, jazzig och tankfull den här låten är kan jag enkelt avgöra att den förtjänar att lyftas fram. För pianoslingan är verkligen tjusig. Elegant och sval.

Den schweiziska duon Double (uttalas Doo-blei) var ett tvättäkta onehit-wonder i en genre som nästan ingen hört talas om. Även om många minns och gillar grupperna som ingick i den. Men låten först.

För låten ”Captain of her heart” handlar om en tjej som till slut tröttnar på att vänta på sin kärlek, släpper den (honom kan vi konventionellt utgå ifrån, eftersom detta är 33 år sen) och går vidare i livet. Så det finns ett avsked i musiken. Och visst finns det ett vemod i låten.  Men detta vemod är laddat med positiv energi kraft i ett starkt beslut. Det finns en tidlös kvalitet i låten och den sofistikerade produktionen. Särskilt med tanke på att låten är från 1985 och att det mesta som gjordes då lät på ett helt annat sätt, hade en annan produktion. Det är just elegant och svalt och förutom pianot är det förstås sopransaxen som är oerhört typisk.

Just det här svala sopransax-soundet är så väldigt tidstypiskt, eller skulle bli aningens senare. Sting kunde ha varit grön av avund. I sin ”Englishman in New York” skulle han två år senare ösa på för fullt (och litet till) med detta stämningsfulla instrument.  Men nu lyssnar vi på låten som den här bloggen handlar om.

Videon är i sig mer typiskt 80-talsaktig med ett antal extraordinärt snygga fotomodeller som ser sorgsna, sofistikerade och svårtillgängliga ut. Väldigt typiskt. Bland dem figurerar en 15-årig Denise Richards i videon, ja det är hon med det korta vitblekta håret och de svarta ögonbrynen. Men jag reagerar också på att bildkvaliteten i videon är så pass bra. Den ser helt enkelt ovanligt fräsch ut för att vara 33 år gammal. (Litet som Aztec Cameras ”Somewhere in my heart”-video, men mer om den en annan gång.) Jag tänker att om jag år 1985 skulle ha sett en 33 år gammal musikvideo så hade den varit från 1952 och det skulle garanterat ha sett förhållandevis äldre ut då än vad detta gör nu. Om du förstår min poäng.

Låten är i sig

Ja denna jazziga svala låt blev alltså en hit 1985 och klättrade till åttonde plats på Englandslistan. Inte illa för en bortglömd duo i en bortglömd genre. Men jag minns att jag inte var så förtjust i den själv då. Det var liksom inte min grej. Den kändes då för gubbig, trög, ”hiss-musikig” och jazzig för mig. Jazz kunde jag i o f s gilla, men inte när det hamnade i fel sammanhang. Som detta. Sade var så överjordiskt snygg och cool att jazzinslaget inte störde. Henne gillade jag definitivt 1985, men Double kunde jag då som 17-åring inte ta till mig. Det skulle dröja litet till.

Och genren då? Jo jag har bloggat ett par gånger tidigare om den. Den kallas ”Sophisti-pop” – ”musiken karakteriseras som en mjuk, sofistikerad jazz– och soul-influerad popmusik, ofta med inslag av synthesizers – en genre jag uppenbarligen skulle bli väldigt förtjust i utan att veta om att den fanns. Men när jag tittar på mina gamla blandband så kan jag konstatera att flera av dem är rena sophisti-pop mixar. För enligt förståsigpåarna är just Sade, Prefab Sprout, Simply Red, Scritti Politti, ABC, Aztec Camera, Everything but the girl och Level 42 exempel på typiska artister för denna sub-genre inom popen. Och alla dessa akter lyssnade jag mycket på under framför allt andra halvan av 80-talet. En del av dem lyssnar jag på fortfarande.

Och så denna låt, så väldigt bortglömd. Men den berör mig starkt. Det finns en stilla reflekterande kvalitet i låten. Svalt och sofistikerat. En avvaktande distanserad känsla som känns så väldigt mycket 80-tal för mig. Det som för mig är både yta och djup på samma gång. Mitt 80-tal. Det är något som finns där inom mig som triggas och berörs av sådana intryck som just den här låten ger. Ett stilla vemod. En ensamhet. Tystnaden före mobiltelefonerna. Tidens gång. En gång måste vi alla gå vidare.  Liksom handen i videon som försvinner under ytan. ”Vi ska ändå alltid förlora våra största segrar till sist”.

I en retrospektiv kommentar till låten beskriver Allmusic-journalisten Stewart Mason träffsäkert denna tidlösa låt som ”one of the great lost one hit wonders of the mid-1980s. Double’s ”The Captain of Her Heart” is one of those songs that stands outside of its time period; this could conceivably have been a hit at any point from the early ’70s onwards. ” Mason fortsätter: ”The Swiss duo never managed to capitalize on this song’s casual sophistication and melodic grace, but it remains a glorious anomaly.”

 

 

När jag hade äran att ha en riktig 30-talsprimadonna till bordet…

Posted in Film, musik with tags , , , , on 24 maj, 2018 by japetus

Det hände sig en vacker kväll den 24:e i maj 1996 att jag hade äran att få en riktig 30-talsprimadonna till bordet. Det skedde på den upphovsrättsliga tiden när jag var bjuden till SKAPs vårfest att jag kom at ha ett ovanligt fascinerande samtal med denna karismatiska och tjusiga lilla dam som regisserats av bl a både Karl-Gerhard, Ingmar Bergman och Hasse Ekman. Hon hade mött och lärt känna flera legendariska personer i Sveriges musik-, film- och teatervärld.

Julie Bernby (1918-2001) var skådespelerska, författarinna och schlagersångerska. Hon uppträdde med och lärde känna Zarah Leander på 30-talet (innan Tyskland) och medverkade i ett 50-tal svenska filmer under 60 år. Ja det är ganska fantastiskt.


Med Julie Bernby på Operaterassen den 24 maj 1996

Julie hade mycket att berätta! Och jag som verkligen älskar 30-, 40- och 50-talsschlagers var helt begeistrad av denna tidsresa. Julie tyckte förstås det var kul med en 28-åring som var så intresserad av och kunnig om hennes tid och musik. Ett mycket fint möte över generationerna; 22 år sedan ikväll och ett väldigt trevligt minne!

I år skulle Julie Bernby ha fyllt 100 år.

(Dessutom visade hon sig vara mormor till Martin Stenmarck.)

”Pride in the name of Love” – 50 år efter Martin Luther King

Posted in Historia, Hyllningar, musik with tags , , , on 4 april, 2018 by japetus

Det är torsdagen den 4 april 1968 och Martin Luther King befinner sig i Memphis, Tenneesee där han tagit in på Lorraine Motel, rum 306. Han är i samspråk med musikern Ben Branch som ska spela på det möte som är planerat för kvällen. King går ut på balkongen för att hämta en nypa luft i vårkvällen och klockan är 18.01 lokal tid.

Efter ett ögonblick hör Branch ett kraftigt skott utifrån. Han skyndar sig ut på balkongen och finner King avsvimmad och kraftigt blödande, träffad i högra kinden av en gevärskula som gått vidare ned genom nacken och fastnat i vänster axel. Branch och fler tillrusade vänner tror först att King dödats omedelbart, men upptäcker till sin förvåning och glädje att de kan känna puls. Det verkar finnas ett litet hopp.

King först till sjukhus där läkarna försöker rädda hans liv. Men han återfår inte medvetandet, utan dödförklaras 19.05 samma kväll. Ett av 1900-talets största och modigaste hjärtan hade slutat slå.


Martin Luther King Jr (1929-1968)

Mycket hann denne modige man uträtta under sitt 39-åriga liv och han framstår idag, tillsammans med Mahatma Gandhi och Nelson Mandela som 1900-talets största frihetskämpar för mänskliga rättigheter och tydliga förespråkare av icke-våld för att uppnå dessa mål. Att de 13 år som King hann vara i rampljuset innan han mördades för idag 50 år sedan hade ett högt pris av stress, bevisas av rättsläkarens utlåtande att Kings hjärta bedömdes kunna ha tillhört en 60-åring.

Så var det också ett oerhört tufft, stressande och påfrestande jobb han utförde. Ett kall. Och dagen innan hade han i sitt sista tal förutspått att han inte skulle få följa med in i det ”förlovade land” som han förutspådde att de svarta amerikanerna var på väg emot.

Kom de dit? Har de kommit dit än? Den rasism och de orättvisor som Martin Luther King kämpade emot har mildrats under de år som gått. Visst har det blivit bättre, men rasismen finns kvar under ytan i USA och det märks bl a genom den stora övervikten av svarta män som skjuts av polisen. Och det finns ingen enskild person idag, igen enskild svart ledare som leder kampen på det sätt som Martin Luther King för 50 år sedan då han ledde den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen…

”Early morning, April four
Shot rings out in the Memphis sky
Free at last, they took your life
They could not take your pride…”
(U2: Pride in the name of love, 1984)