Archive for the musik Category

Uno Svenningssons kväll i ”Så mycket bättre” – Uno och örn-kuppen

Posted in musik, Tv-program with tags , on 23 oktober, 2017 by japetus

I lördags fick vi se premiären av Så mycket bättres åttonde säsong och det var sympatiske Uno Svenningsson som var först ut. Ett stabilt val tänker jag. Ändå blev jag litet besviken på detta första avsnitt. Kanske berodde det till stora delar på att i princip ingen av kvällens covers var bättre än originalversionerna? Det måste i så fall vara ett högt betyg till Uno själv. Samtidigt upplevde jag Uno som oväntat stram och försiktigt opersonlig. Han antydde också att han inte alls kände sig bekväm i situationen som huvudperson och värd vid bordets kortsida.


Dagens sympatiskt lågmälde huvudperson verkade inte trivas helt med situationen

Uno är lågmäld och är öppen med att han är ganska blyg och jag tyckte det märktes. Han hade också valt en härligt sympatisk och patenterat nördig aktivitet för eftermiddagen – fågelskådning…
En aktivitet som inte riktigt föll i den godaste jorden hos programmets yngre och mer urbana deltagare. Det märktes att de hade litet svårt att ta aktiviteten på allvar. Men den stora grejen här var förstås att ALLA – även jag – lurades av Unos högst oväntade Örn-kupp. Löjligt egentligen. Jag kunde inte ens se att det var en uppstoppad fågel, som satt helt blickstilla alldeles orimligt nära vägen, men ändå litet arrangerat skymd. Säger en del om vilket omutligt hederligt intryck Uno gör. Att inte kvällstidningarna hade fler löp av typen  ”Alla blåstes av Unos örn-kupp” är obegripligt.

Jag fick litet snabba intryck av deltagarna. Det var ungefär som jag tänkt mig. Anders Moneybrother Wendin verkar charmig och trevlig. Eric Saade ger ett litet omoget men omtänksamt intryck. Tomas Andersson Wij verkar sympatisk, välformulerad och eftertänksam. En trevlig bekantskap. Han hade mer gemensamt med Uno än vad jag kunnat gissa och han ställde flera intressanta frågor till Uno, som Uno tyvärr inte riktigt ville svara särskilt utförligt på. Kände inte till TAWs frikyrkliga bakgrund. De hade kunnat byta en del texter, tydligt är att TAW är väldigt hemma i Unos låtkatalog och texter.

Kikki Danielsson var litet oväntat fräck i mun i sina kommentarer och jag blev litet orolig när hon inte kunde följa med på aktiviteten, bara det inte var missbruksrelaterat? Icona Pop slog snabbt vakt om sin diva-status och kom försent. Sen gjorde de ett mer sympatiskt intryck. Sabina D fick jag inget direkt intryck av, vi får vänta och se.


Hela gänget i promotionbild nr 2 (klicka för större bild)

 

Monebrother – ”Tro på varann”
I originalversionen från Unos första soloplatta 1994 är detta en makalöst stark och catchig hitlåt. Det är en oerhört vacker och melodiös låt. I Anders Wendins tappning blir det för mycket av tvära, abrupta och rivstartande kast mellan kraftlöst krampaktig vers och nedbantad refräng. Det blir nåt av en Uffe Lundell-grabbig version, desperat i uttrycket där han av någon svårbegriplig anledning just kortat ned de vackra refrängerna och inte ens själv sjunger den sista refrängen. Varför??? Istället för att låta publiken njuta av denna pärla och sjunga ut i refrängen och hålla ut på det vackraste så slarvar han bort just det bästa i låten. Det känns som att han ganska enkelt kunnat göra det här så mycket bättre. Här blir de melodiösa refrängerna alldeles för korta och det slår mig att flera av Unos låtar är sådana med extremt starka refränger. Moneybrother måste kunna mycket bättre än så här!

Sabina Ddumba – ”Vågorna”
Sabina har en stor röst men det var svårt att förstå varför hon (?) valt att först framföra den ganska lama och sömnigt tama förstaversionen. På slutet fick vi höra en snutt av den alternativa versionen som lät mycket intressantare, piggare och som verkligen var en riktig personlig cover. Den versionen var helt enkelt mycket bättre. En fotnot här är att detta är Unos ”Pripps-låt”, för liksom kompisen Tommy Nilsson och tidigare Så mycket bättre-deltagaren Tomas Ledin har han gjort en av Sveriges legitimerade Pripps-låtar.

Eric Saade – ”Allt man kan önska sig”
Ännu en låt med väldigt stark refräng och försiktigare vers. En version som varit i Danny Saucedos påse innan den från början upphittades i Justin Timberlakes säck. Funkade ok. Eric wailar litet och gör sig till som han förväntas och han sjunger bra. Ingen favvis för mig

Tomas Andersson Wij – ”I en annan del av världen”
Alldeles väldigt suggestivt och oväntat elektroniskt. En version som tog väldigt god tid på sig att komma i gång, så lång tid att det blev litet för diffust, utspätt och atmosfäriskt. Samtidigt som det var vackert; det är ju en väldigt vacker låt även denna. Phil Collins brukar kunna göra låtar som tar god tid på sig innan de kommer igång, men här är det tre hela minuter innan trummorna kommer igång och det känns litet för utspätt när jag nu lyssnar på den igen. Samtidigt är det kul att TAW gör en så annorlunda version. Annorlunda från båda hans eget och Unos uttryck. Det ska han ha cred för.

Kikki Danielsson – ”Under ytan”/”At the border”
Kikki översätter till engelska och gör en amerikansk 70-talssoulversion (hon t o m sjunger ”What’s going on?” som Marvin Gaye 1971…). Jag tycker det var bra. Jag tycker hon gjorde det bra. Och ändå måste jag säga att även denna låt är starkare i sin originalversion. Inte minst för att den svenska texten är starkare och mer poetiskt berörande.

Icona Pop – ”Det måste gå”
ganska bra gung i den här versionen, litet Freestyle-känsla, inte minst i vokalerna (”ååeehh”, ”gåååeeehh”), men litet för långsam för att nå hela vägen fram. Den kändes oväntat trög och gjord i för låg bpm. Här skulle de alla gånger ha kunnat öka tempot och krämat på litet mer. Men både tjejerna sjunger mycket bättre än jag trodde och det var väldigt trevligt att notera.

~  ~  ~

Ska jag sammanfatta det här är måste det bli att jag förväntat mig mer av första avsnittet, bättre covers och mindre lamt. Kanske beror det just på min misstänka från analysen – att dessa artister har för liten spridning? Att de ligger för nära varandra genremässigt, så det blir inte så spännande covers? Eller så är det helt enkelt så att Uno Svenningssons versioner helt enkelt är omöjliga att överträffa? Att de kräver hans speciella röst och känsla för att komma till sin rätt? Jag tror att programmet kommer ta sig och bli så mycket bättre redan nästa vecka. Och tills dess…

… rundar jag av med en av mina absoluta favoriter från denna fantastiska programserie. Titiyo gör ett oerhört suggestivt och grymt framträdande som en mer skönsjungande version av Joey Ramone i The Soundtrack of our lives rockpärla ”Sister surround”. Det är så snyggt. Det är så bra. Det är så nervigt och kraftfullt. Jag får gåshud varje gång jag hör denna mästerliga version!
http://www.tv4.se/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/klipp/titiyo-jah-sister-surround-2502763

Annonser

Så mycket bättre 2017 – min analys

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , , on 18 oktober, 2017 by japetus

Dags för ännu en säsong av denna institution inom svensk television. Dags för den åttonde säsongen av ”Så mycket bättre” och i vanlig ordning går jag igenom startfältet innan säsongspremiären, vilken i år inträffar nu på lördag den 21 oktober. Och då kommer, även det i högst vanlig ordning, min traditionsenliga analys av säsongens aktuella artister. Från min massivt otrendiga men i ämnet generellt sett kraftigt pålästa position gör jag mina uttalanden varje år. Så läs vidare och lär!


Årets deltagare: Uno Svenningsson, Anders ”Moneybrother” Wendin, Kikki Danielsson, Tomas Andersson Wij, Icona Pop (Aino Jawo och Caroline Hjelt), Sabina Ddumba och Eric Saade.  (Klicka för mycket större bild)

Första checken; hur många av artisterna känner jag igen? De två senaste åren har jag överraskat mig själv totalt genom att känna igen alla. Men så inte i år. Sabina Ddumba är en helt ny bekantskap för mig. Men jag ser det ändå som ett tydligt tecken på att årets artister alla är tämligen etablerade. Vad kan jag mer säga om detta? Jo jag kan ju börja med att konstatera att jag inte kan hålla med Eric Saade som öppnat hårt med: ”Det är det starkaste gänget på många år”. Inte i mina ögon. För egen del är det egentligen bara Svenningsson och Moneybrother som jag verkligen lyssnat på och uppskattat.

Och tittar jag objektivt på de två senaste säsongerna så måste jag säga att de totalt sett innehöll ”större” namn. Det är inte nödvändigtvis något som någon av årets artister behöver känna sig ledsna över. Ingen skam. För om ni kollar in senaste årens startfält förstår ni vad jag menar.
Så mycket bättre 2015
Så mycket bättre 2016


Uno Svenningsson (1959- )

Uno fick jag upp ögonen för sommaren 1986 när Freda’ slog igenom med ”Vindarna”. Att det var Danne Sundqvist som producerat fick naturligtvis en gammal Reeperbahn-fan som jag att bli väldigt nyfiken. Minns att deras bedrövliga hockeyfrillor fick mig att må genuint illa, men jag gillade den där första plattan, trots titeln ”Välkommen Hero”. Och även så uppföljaren ”Tusen eldar” från 1988. Ja det var många låtar på Freda’s fem första plattor fram till 1993 som jag uppskattade. Melodiöst! Och många bra texter. Sen har de återförenats 2009 och gjort två plattor till som jag dock inte har nån koll på.

Uno har förstås även gjort flera soloplattor och de två första har jag lyssnat väldigt mycket på. Uno Svenningsson har liksom saligt framlidne Olle Ljungström en alldeles speciell ljus röst om inte alla gillar. Jag har alltid tyckt att han sjunger ok. Att han skriver väldigt bra låtar och texter har han bevisat i mer än 30 år. Dessutom ger han ett mycket sympatiskt intryck, vilket gjort att jag fått en särskild respekt för honom. Jag är väldigt glad att Uno är med i år; här finns förväntningar från min sida.

Anders ”Moneybrother” Wendin (1975- )
Slog igenom med 2003 med Grammis-vinnande plattan ”Blood Panic” och jag minns att jag hörde en och annan låt där som jag gillade. När jag sedan hörde ELO-covern (nåja, det är en grym influens) ”They’re building walls around us” 2005 blev jag riktigt nyfiken. Jag har gillat hans sound och hans låtar utan att bli nån riktig fan. Kuriosa är att han var en av dem som fick frågan att vara med redan första året. Då tackade han nej. Dags att tänka om och få en puff i karriären. Mer märklig kuriosa är att jag tycker att han intill förväxling liknar Pål Hollender. Trevligt att han är med i årets upplaga och jag tror han kommer göra covers som jag kommer att gilla!


Tomas Andersson Wij (1972- )
T A W är artisten jag rimligen borde gilla, men där det inte klickat en enda gång hittills och det bara lämnat mig oberörd. Jag har (ännu) inte hört nåt med honom som fått mig att bli nyfiken. Ingen jag känner har heller talat sig varm för honom eller kunnat influera mig. Jag bara ser honom gång på gång i olika intressanta sammanhang tillsammans med andra artister jag gillar och tänker hela tiden: ”Det här borde vara något för mig”. Men… Jag har inte förstått mig på honom än. Han verkar oerhört seriös, ambitiös och kanske även en aning pretentiös. Som att han ständigt är på väg för att medverka i SvTs ”Babel”. Som att han möjligen tar sig själv på ganska stort allvar. Det finns säkert självdistans, men eftersom jag inte varit intresserad av att titta närmare så har jag missat den. Jag hoppas verkligen att den här säsongen av Så mycket bättre ska få mig att inse T A Ws storhet.


Icona Pop
Dj- och popduon Icona Pop, som består av Aino Jawo (1986-), och Caroline Hjelt (1987- ) har haft stora internationella framgångar. Som alla i Sveriges avlånga land (!) hört fick de 2012 en superhit med låten ”I love it”. Där återfanns en famös textrad som nådde hela vägen in i mina medelålders öron och fick mig att dra på de trötta gamla smilbanden:  ”You’re from the 70’s, but I’m a 90’s bitch…”  Jag skrattade gott åt att nu t o m vara utanför zonen för vilka som bevärdigas att häcklas för att de är för gamla och hopplöst ute. Men tydligen är tjejerna inga riktiga 90s bitchar, vilket i mina ögon skapar ett massivt trovärdighetsproblem och faktiskt gör mig djupt oroad. Vi får se om de kan övertyga mig om trovärdigheten i sin rebelliskt nonchiga couldn’t care less I wanna party till I drop-attityd när de nu får chansen på bästa sändningstid!


Eric Saade (1990- )
Efter Darin och Danny Saucedo är det så äntligen dags för ännu en av tonårstjejernas favoriter, tvålfagre Eric Saade att debutera i Så mycket bättre. Nåja han är ju 27 i år så fansen har kanske börjat hinna passera 20… Även om jag inte delar hans analys av årets startfält tycker jag att det ska bli kul att se honom i programmet, vilka covers kommer han att göra? Hur ska det låta? Jag har ju t o m själv förärat honom en exklusiv blogg där jag avslöjade att hans vinnarlåt i själva verket var en Boney M + Lili & Susie-cover. Sug på den – Go for it Eric!


Kikki Danielsson (1952-
)
Kikki är årets veteran och täcker in schlager- och dansbandsgenren. Nu även country på senare år. Hon har en nu närmare 50 år lång karriär. Jag läser på nätet att hon slog igenom i dansbandet Nickies som jag helt missat, och att hon har tävlat i Melodifestivalen hela nio gånger. Jag minns förstås att hon 1985 kammade hem en tredjeplats i Eurovision med låten ”Bra vibrationer”. 

Min personliga favorit med Kikki är dock hämtad ur svenska Melodifestivalen 1978. Från mitt TV-tittandes guldålder, lördagsgodis-epoken. Miss Decibel är en höjdare ännu 39 år senare och jag hoppas verkligen få höra någon av de andra artisterna göra en cover på denna odödliga och ack så melodiösa schlager-dänga!

Sabina Ddumba (1994- )
Jag har läst mig till att hon var med i ”X factor” 2012, men att det var 2015 hon slog igenom med singlarna ”Effortless” och ”Not too young”.  Ingen koll på detta. Lyssnar nu på båda dessa nämnda låtarna och upplever det som godkänd pop-rnb. Helt  ok. Ja ganska bra faktiskt. Och sjunga kan hon helt tydligt. Det låter väldigt bra och jag ser fram mot att få höra henne sjunga de covers hon väljer göra. Det kommer hon helt säkert att göra utmärkt bra.


Sammanfattande kommentar:

Aha… Det var det. Dags att sammanfatta och analysera årets startfält. Kommer detta funka? Har TV4 lyckats pricka in de genrer som brukar finnas representerade? Njaae… Jag kan nog inte riktigt se det i år. Vem står för indiepopen? Finns det någon rappare? Har vi nån vissångerska? Kan vi hitta någon riktig rockare i årets startfält? Hmmm… Många frågor. Och jag kan inte se annat än att alla dessa frågor måste besvaras med nej. Däremot har vi både schlager och både ung och mer mogen ”pop”. Mycket listmusik av olika slag. Och så Tomas Andersson Wij. Kanske han är indiepop? Eller var? Eller vissångare? Jag vet inte. Men det ska bli intressant att höra och se honom i programmet.

Det åldersmässiga spannet är också hyfsat från 50-tal till 90-tal. Men jag tar det som en personlig kränkning att man lyckats missa 60-talet i årets upplaga. Jag ser det som att det också finns flera rejäla genre-glipor i år. Vi får se hur det kommer att funka. För mig som följt programmet nog från början måste jag snarast säga att årets startfält är det genremässigt smalast, vilket inte bådar gott. Men. Det blir säkert bra tittarsiffror ändå. Jag kommer förstås att titta och återkomma med fler upplysta visdomsord i ämnet.

En sak verkar vara sig lik i alla fall. Det brukar ju varje år vara så att detta framförallt möjligheten för de mindre kända artisterna att ta ett steg mot folkligheten. Sabina Ddumba ligger uppenbarligen bra till för den rollen i år.

 

”Ready player one” – en makalöst fascinerande berättelse som nu blir storfilm

Posted in Film, musik, Spel with tags , , , , , on 31 juli, 2017 by japetus

Året är 2044 och vi befinner oss i en dystopisk framtid där världen är tömd på naturresurser, drabbad av energikris och de flesta människor framlever sina dagar i ett eländigt tillstånd boende i höga staplar av husvagnar/trailers. Det är en mycket ogästvänlig värld och det är därför inte så konstigt att så många av dess invånare väljer att fly till en alternativ virtuell verklighet som kan ge dem det liv de inte längre har. Detta digitala universum heter ”OASIS” och erbjuder den perfekta verkligheten, den som alla drömmer om och vill fly till. Eskapism på högsta nivå.


I våras läste jag den bästa SF-bok jag läst på åratal, ”Ready player one” av Ernest Cline – nu blir den en storfilm av Steven Spielberg.

Så vem kan förvånas över att bokens huvudperson Wade, vår berättare, tillbringar det mesta av sin tid i denna virtuella värld. Wade är 18, föräldralös sedan 11 och bor under eländiga förhållanden hos sin elaka faster högt upp i den vertikala trailer-parken i Oklahoma City. OASIS ger honom en meningsfull tillvaro och det är gratis att vara där. Det som gjort OASIS extra spännande är att dess skapare, den legendariske och ännu mer excentriske gamle miljardären James Halliday just avlidit och lämnat ett märkligt testamente efter sig. Han har skapat ett makalöst snillrikt onlinespel i form av en jakt efter ett gömt påskägg. Den som hittar detta virtuella påskägg nånstans i OASIS jättelika värld kommer att få ärva hela Hallidays gigantiska förmögenhet.

Men för att lyckas med denna virtuella Graal-jakt måste man lösa ett antal gammaldags gåtor som ger ledtrådar till var man kan hitta de tre nycklarna. Varje nyckel öppnar en ny port som leder närmare och närmare det ovärderliga påskägget… Eftersom den gamle gubben Halliday (född 1972) var besatt av 1980-talets popkultur – musik och filmer men framförallt rollspel, videospel, dataspel och arkadspel blir romanen lika mycket retro som framtidsskildring. Vår hjälte Wades styrka är att han under sin uppväxt fokuserat det mesta av sin lediga tid på att sätta sig in i Hallidays värld och hans besatthet av 80-talet. Wade är en riktigt fullfjädrad nörd som kan dialoger ur filmer, vilka plattor låtarna kommer ifrån, hur man spelar Advanced Dungeons & Dragons och alla de gamla arkadspelen: Defender, Asteroids, Space Invaders, etc.

Ready player one
Vår hjälte Wade befinner sig fysiskt i sin trailer fylld av 80-talsreferenser – men egentligen är han nånstans i OASIS många världar…

Du som läst så här långt och känner mig någorlunda förstår direkt att den här boken träffar rätt i mitt hjärta. Jag är bara några år äldre än författare Ernest Cline som av någon anledning är jämngammal med bokens miljardär Halliday, så jag är väl bekant med det mesta som det hänvisas till i boken. Nästan allt.

Boken är knappast ett litterärt mästerverk och jag har läst en del pk-kritik mot dess ”grabbighet”, men även dessa kritiker erkänner att det finns en enormt sprudlande berättarglädje som inte ens en välutbildad genusvetare kan värja sig mot. Det är även en mycket romantisk berättelse för den innehåller faktiskt en riktigt fin och rar kärlekshistoria. Ja detta är sammantaget en oerhört fascinerande och kreativ skapelse. En berättelse som jag mer än de flesta önskar att jag skrivit själv. Och jag kunde nästan ha gjort det för jag kan bitvis minst lika mycket som författaren om ämnesområdena han berör.

”Ready player one” är en väldigt underhållande, bitvis galet rolig och definitivt spännande story. Redan när jag läste den tänkte jag att det här måste det bli en storfilm av. Och så blir det. Nu kan jag bekräfta att Steven Spielberg tagit sig an denna fascinerande berättelse som kommer att ha premiär nästa vår. Kolla in trailern här så förstår du vilket storslaget äventyr som väntar!

 

Håkan Hellströms rullande åska – men vem är det nu han liknar i sin långhåriga version?

Posted in Ironi, musik with tags , , , , , , , , , on 9 juni, 2017 by japetus

Nu ikväll händer det… Göteborgs stolthet, hela Sveriges Håkan Hellström har turnépremiär på Stadion i Stockholm. Ja ni läst rätt, inte på Ullevi i Göteborg. Detta gör mig en anings förvånad, men var lugna, det förklaras av att han avslutar turnén med två spelningar i Göteborg.


Håkan H på Ullevi 2016, ordningen återställd

Jag blev förtjust i Håkan första platta ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” när den dök upp 2000. Det var flera av låtarna på den plattan som jag verkligen gillade. Håkan var då ett helt nytt fenomen för mig eftersom jag inte varit det minsta intresserad av Broder Daniel tidigare under 90-talet. Men Håkans platta gillade jag. Sen tappade jag bort honom i samban, men har gillat sympatiska framträdanden med Sven-Bertil och att han uppträtt i sjömanskostym. Det var då det. Nu är det ny styling som gäller sedan en tid.

Redan när jag såg de första bilderna på Håkan stylad i långt mellanmjölks-lockigt hår med svennebanan-vibbar från sent 70-tal eller möjligen tidigt 80-tal tyckte jag att han var så lik någon jag sett tidigare. För länge sedan. Men vem? Men vem? Kanske flera? Vintern har varit full av funderingar kring detta så viktiga ämne och lagom till idag har min tankemöda burit frukt.


Härligt långhårig Håkan H 2016

Så… Vem kan det vara? Jag tänkte först på gamla Fame i originalet. Serien var full av sköna killar med denna typ av sköna frisyrer. Danny Amatullo… ?

Nja, nog har han en skönt långhårig frilla men inte alls lockigt. Nej det måste vara nån annan. Vad var det han hette den sköne snubben som spelade piano… Bruno Martelli…

Jovisst, se där! Nu börjar det ta sig. Fame-Bruno hade mörka charmör-lockar och en härligt skön långhårig frisyr. Får mig att osökt associera vidare till.. Andreas Vollenweider som för en tid förtrollade publiken med sin elektriska harpa i början på 80-talet.


Jodå, väldigt långt och lockigt. Andreas har nästan för lockigt hår. Det är inte riktigt rätt. Men i mitten av 70-talet hittar vi någon som är mycket rätt. Då gjorde Håkans idol Bruce sin genombrottsplatta ”Born to run” och det är helt tydligt att den looken inspirerat Håkan. Detta är troligen den största visuella inspirationen.

Clarence Clemons och Bruce Springsteen, 1975

Och det måste finnas nån annan. Nån mer. Nån på närmare håll… Och visst gör det det. Pär Wiksten i Wannadies från Skellefteå körde den här härligt lockigt hårfagra looken på 90-talet när den kanske var som mest ute?

Och ja, visst finns det flera på nära håll. Mycket nära håll. Vi får ju inte glömma bort vår kära Farbror Barbro som liksom Pär Wiksten utmanade 90-talet med denna härliga frisyr…


Och här hemma i balla Stockholm hade vi en riktig hjälte, han var ”kung i innegänget” när det begav sig i det sena 70-talet och tidiga 80-talet. Han var programledare för det obetalbart underbart 70-talsbetitlade underhållningsprogrammet ”Häftig fredag”, var jätteball och framträdde i melodifestivalen 1979 med sin pärla ”Nattens sång”. Jo nu vet minnesgoda läsare vem jag menar. Det handlar förstås om Pontus Platin som är så uppenbart lik Håkan H… Titta själva.

Härligt långhårig Pontus P, 1979

Brukar ju även sägas att Håkan inte kan sjunga, möjligen har de det gemensamt? För i det klassiska klippet med uppspelte Pontus från Melodifestivalen 1979 har han ingen bra dag bakom micken… Verkligen inte alls.

En annan sak som gjorde mig förvånad var när jag i höstas såg att han skulle kalla turnén ”Rullande åska”. Rullande åska… Var har jag hört det? Var fick han detta namn ifrån? Rolling Thunder var något så osexigt som en av USAs bombkampanjer i Vietnam 1965-1968, men det – ”Rolling Thunder Revue” var också namnet på Bob Dylans ”cirkus-turné” 1975-76 och det är naturligtvis  därifrån som Håkan hämtat idén till namnet. Ok, Dylan hade också den här sköna halvlånga frisyren vi den här tiden. Det är många artister som kvalar in i den ligan.

Clown-sminkad Dylan 1975 i Rolling Thunder Review då han turnerade med ett gäng kollegor

Och här så till sist, Håkan Hellströms aktuella turnéposter med det tvetydiga namnet – allt gott ikväll Håkan! Och så får vi se vilka kollegor du tar med dig på din nya turné…

 

 

 

En annorlunda segrare i årets ESC – vinsttippade italienska gorillan fick stryk av portugisiska vaggvisan

Posted in musik with tags , on 14 maj, 2017 by japetus

Det snackades mycket om Italien och gorillan inför årets ESC. En härlig hårig gorilla skulle breakdansa på scen och Italien skulle genom Francesco Gabbani få sin revansch i melodifestivalen. De har inte vunnit sen 1990.  Men den spröde och fladdrigt uttrycksfulle portugisen Salvador Sobral kom emellan med en godnattvisa. Och det fanns en högre rättvisa i det, för Portugal har aldrig vunnit tidigare. Och det blev en helt överlägsen seger. Det var ungefär lika överlägset som när Norges Alexander Rybak vann 2009 med ”Fairytale” eller Loreen med ”Euphoria” 2012.


Den uttrycksfulle Salvador Sobral segrade i ESC 2017 med ”Amar Pelos Dois” – (Kärlek nog för två)

Att unge Salvador är hjärtsjuk tillförde en extra nerv. Han kunde inte vara med på alla repetitioner, fick spara sig till det stora framträdandet. Skulle han palla med trycket vid omröstningen? Lyckligtvis gjorde han ju det. Låten stack verkligen ut i årets startfält. Min första tanke var att det lät som filmmusik från 50-talet. En jazz-standard. Kanske fanns det ett uns av ”Moon River” och ”Over the Rainbow” över låten som nån journalist skrev. Det kändes verkligen som en stark motreaktion mot alla superproducerade och häftiga visuella nummer. Jag tyckte det var en väldigt fin och stillsam låt som berörde.

Salvador gjorde först också ett helt stillsamt och sympatiskt intryck. Jag blev dock litet besviken när han i segerintervjun talade om en seger för ”riktig musik”, ett onödigt pretto-dissande som bara osade självgod distansering och överlägsen attityd.

Risken finns nu förstås att nästa års festival kommer att fyllas av en uppsjö av sådana här mycket lugna låtar. Det riskerar då att bli en riktigt sömning tillställning, så vi får hoppas och tro att den musikaliska mångfalden inte ska gå förlorad.

För visst fanns det mångfald i år. Det var mycket som kändes konstigt och udda. ”Konstigt” var ordet som kom upp gång på gång i diskussionen i tv-soffan igårkväll. Ett hästhuvud. Den tidigare omnämnda dansande italienska gorillan. Rumäniens galna joddlande rap och Kroatiens narcissistiskt självgoda ego-duett. Moldaviens saxofonstruttande var kanske inte konstigt. Utan mest struttigt.

Svenske Robin Bengtsson gjorde med sina proffsiga och hyllade dansare en klart godkänd insats och slutade på en hedrande femteplats, precis som Frans förra året. Jag noterade att årets svenska bidrag lånat synthbas-introt från gamla brottarhitten ”(I’ve had) The Time of my Life” ur gamla dansfilmen Dirty Dancing från 1987. Sverige framstår verkligen som den musikaliska stormakt vi nu varit sedan 90-talet. Svenska låtskrivare låg som vanligt bakom en stor del av årets bidrag.

Sveriges facit är verkligen imponerande. Tredjeplats 2011. Vinst 2012. En tredjeplats 2014. Vinst 2015. En femteplats 2016. Och så nu en femteplats till 2017. Det är verkligen inget man kan räkna med i dagens version av tävlingen där överraskande många stora nationer kan landa på 0 poäng. Sveriges professionella arrangörskap sticker också ut. Det är många ljusår av professionalitet mellan våra svenska programledare och de ukrainska amatörerna. Men jag vill sänka dem, utan snarare konstatera att Petra Mede och Måns Zelmerlöw sticker ut nåt enormt i positiv riktning.

Och det är kul tycker jag att intresset för tävlingen ökar. I USA visades ESC nu för andra året i rad och i Kina för tredje gången.

Och så till sist –  årets lågvattenmärke; tramset när förra årets vinnare Jamala skulle uppträda och en partysnubbe med australiensisk flagga dyker upp och hinner moona och visa rumpan i några sekunder inför 200 miljoner tittare innan rutinerade svenske studiomannen Henrik von Zweigbergk, stor som en björn, lyckas slita ned honom från scenen. I nästa ögonblick är säkerhetsvakterna där, buntar ihop och släpar bort missgärningsmannen. Förövaren till detta låga dåd visade sig vara infödd ukrainare, så ingen skugga faller på Australien.

Och nej, jag ger inte denne löjlige exhibitionist äran att få synas i min blogg. Den äran går istället till den ursprungliga musikaliska gorillan…


Yello: ”You gotta say yes to another excess”, 1983 – den mest trovärdiga gorillan i musikhistorien. Jag återkommer gärna till denna ur-gorilla i alla möjliga sammanhang. Nu även detta.

Aaliyah; ”the Barack Obama of Music” – om r’n’b-prinsessan fått leva

Posted in Hyllningar, musik with tags , , , , , , , on 15 mars, 2017 by japetus

Den tvåmotoriga Cessnan rusar fram över Marsh Harbour Airports startbana på Great Abaco Island, Bahamas, med sikte på Opa Locka Airport i Miami, Florida. Det är vid 18.45 på lördagkvällen den 25 augusti 2001 och det har börjat skymma efter en lång varm och mycket solig dag med tropisk värme på över 30 C. En typiskt vacker sommardag på dessa paradisöar. Om 40 minuter kommer solskivan att ha försvunnit ned i havet i väster. Jag föreställer mig att det är en mycket vacker kväll.


Aaliyah Dana ”Babygirl” Haughton (1979-2001)

Ombord på Cessnan befinner sig nio personer. Det är den sagolikt framgångsrika r’n’b-sångerskan Aaliyah Dana Haughton ”princess of r’n’b” och delar av hennes entourage som just avslutat filmningen av Aaliyahs senaste video ”Rock the boat”, på ön Great Abacos stränder och i vattnen utanför. Filmningen har gått utmärkt bra och alla är mycket nöjda.

Förtrollande vackra scener har filmats på den avskilda stranden vid Treasure Cay Resort. Det är inte en slump att man valt denna exklusiva inspelningsplats. Katamaranen har sedan i några timmar gått fram och tillbaka över de turkosa vattnen i sundet mellan Marsh Harbour och ön Hope Towns fyrtorn medan Aaliyah och hennes åtta dansare kört sitt danspass närmare 30 gånger i strålande solsken och tropisk värme medan hon filmats från flera olika båtar och en helikopter. Men så handlar det också om produktionen av en exklusiv musikvideo till branschens mest lovande unga stjärna. (Videon kommer längre fram i bloggen.)

Aaliyah on the beach
Aaliyah dansar på stranden vid Treasure Cay Resort

Det var ett tufft fysiskt träningspass för Aaliyah och dansarna, men trots att hon var trött på slutet minns de som var med att hon var lika positiv och full av skämt som vanligt. Hon hade mycket energi. Som hon brukade vara. Den unga stjärnan är mycket medveten om vilket priviligierat liv hon lever; det har inte alltid varit så. Dessa två sista dygn har varit drömska vackra dagar i en paradisisk miljö.


Under inspelningen av ”Rock the boat”; Aaliyah, i mitten, med sina dansare på den 25 m långa katamaranen ”Fat Cat”  i vattnen utanför Great Abaco Island, Bahamas (klicka för större bild)

Under eftermiddagen har jobbet blivit klart, snabbare än man beräknat, och nu är gänget  otåligt och ser en chans att återvända till Miami innan natten. Aaliyah tackar alla medverkande och hoppar sen tillsammans med sju kamrater ned i den snabba motorbåt som ska ta henne tillbaka Marsh Harbour. Klockan är 16.30 och Aaliyahs sista resa har börjat.


Aaliyah och hennes sju kamrater vinkar hej innan motorbåten forsar iväg med dem. Det blev det sista fotot, taget av Aaliyahs mångåriga samarbetspartner, den ypperliga och prisbelönta koreografen Fatima Robinson som i sista stund valde att stanna kvar på katamaranen och få litet mer semester. Det blev hennes räddning. (Klicka för större bild)

Men den ursprungliga planeringen var alltså att hela gänget skulle resa tillbaka på söndagen och den här avstickaren gör att planeringen blir mer improviserad. Planet som nu står till buds denna historiska lördagkväll är en snäppet mindre Cessna än den de flög in med på torsdagen den 23 augusti. Vissa vittnesuppgifter uppger även att starten föregicks av en diskussion eller ett gräl där piloten och lastaren var tveksamma till att starta. Men det är inte styrkt.

Aaliyah kan uppenbarligen inte ha vetat någonting om detta, för det är mer än en sak som inte stämmer. Gruppen verkar omedveten om att det aktuella planet helt enkelt är för litet, en Cessna 402 Businessliner lastar ca 1 000 kg mindre än den snarlika Cessna 404 de flugit dit med. Här finns också andra uppgifter att det var en Fairchild Metro III de flugit in med och den lastar mer än dubbelt så mycket som den mindre Cessna som nu står till buds. Piloten som är formellt ansvarig verkar inte heller kunna hantera situationen. Därför överskrids standardvikten och balanstoleransgränsen på flygplanet som blir baktungt som följd. Cessna 402 Businessliner tar max 8 passagerare och maskinen blir nu överlastad med ca 350 kg och 9 passagerare.


Cessna 402b – Businessliner – ett flygplan av samma typ som Aaliyah startade med på Abaco den 25 augusti 2001. Ett propellerplan och inte en ”jet” som ofta felaktigt uppges

Det ska också senare uppenbaras att piloten Luis Morales III har förfalskat sin licensiering, han har inte giltigt ”körkort” för flygplanstypen, och man kommer efteråt att hitta spår av både kokain och alkohol i hans blod. För att göra situationen än värre kommer det även att visa sig att underhållet för en av motorerna inte skötts av det ansvariga Miami-registrerade bolaget Blackhawk International Airways.

Sammanfattningsvis är det fortfarande ett skandalöst mysterium att planet faktiskt startade den här kvällen efter otillräcklig preflight-check, med för mycket folk ombord och för mycket last. Det var helt felaktigt beslut. Men klockan är nu 18.45 och Cessnan startar, tyvärr …

Ögonvittnen berättar att Cessnan når ca 20 m höjd och sen girar vänster i dykning. Efter knappa 100 m flygning kraschar Cessnan, exploderar och fattar eld vid slutet av startbanan. Alla ombordvarande utom en eller två dödas ögonblickligen. När hjälpen når fram några minuter senare är det bara livvakten Scott Gallin som ännu är kontaktbar, svårt skadad, och gång på gång upprepar frågan om Aaliyah klarat sig. Men hon är bortom all räddning, har kastats ur det kraschade vraket. Livvakten Gallin är en ovanligt fysiskt stark man  och han kämpar i det längsta, men avlider några timmar senare på sjukhus. Om det är någon tröst bekräftar utredningen senare att Aaliyah dödats omedelbart vid kraschen, så hon hade inte behövt lida. Det måste ha gått väldigt fort.

Tragedin är fullständig och den förfärliga nyheten kablas ut över världen. Det är Aaliyahs vän koreografen Fatima Robinson som tar på sig den fruktansvärda uppgiften att ringa hem till familjen Haughton i White Plains, NYC för att de åtminstone ska få slippa höra det på nyheterna. Det verkar så obegripligt meningslöst att detta skulle behöva hända och fans världen över sörjer den 22-åriga stjärnans alltför tidiga bortgång. Att hon var på väg att bli hur stor som helst är alla överens om. De chockvågor denna olycka skapar får konsekvenser som branschen fortfarande känner av. Flera av Aaliyahs vänner, familjemedlemmar och samarbetspartners blev initialt traumatiserade och gick in i depression. Det var ett fruktansvärt slag för dem, för hon hade betytt väldigt mycket för så många.


Nyheten om Aaliyahs död trodde många först var ett felaktigt rykte, sådana hade förekommit om t ex Eminem

~ ~ ~

Har vi hört den här sorgliga historien förut? Stora artister som störtar och omkommer i flygkrascher? Ja tyvärr, alltför många gånger. För några år sedan skrev jag om den begåvade artisten Jim Croce som kraschade i ett liknande tvåmotorigt plan under liknande omständigheter direkt efter start. Otis Redding, Ritchie Valens och Buddy Holly är tre andra. Ett annat exempel på just detta fenomen är den svenske politikern John-Olle Persson som kraschade i ett fellastat litet flygplan kort efter start.

Vad beror då detta på? Är det en förbannelse som vilar över artisterna? Aaliyah fick liksom Jim Croce ingen lång karriär utan kom att sälla sig till den mytomspunna skara av kända artister som faller ifrån alltför tidigt – och just som det stora genombrottet är nära. Ett obehagligt stort antal av dem har också omkommit i just flygkrascher. Något som förstås inte beror på något mer övernaturligt än deras val av små flygplanstyper som flugits under omständigheter och förhållanden där självklara säkerhetsrutiner gravt åsidosatts. För precis så var det även i Aaliyahs fall och det gör mig både upprörd, arg och ledsen. Det är så meningslöst. En flygamatör som jag kunde omedelbart ha sagt att det inte går att så kraftigt överlasta en Cessna och har man dessutom slarvat med motorunderhållet är det rena självmordet att starta. Och ändå blev det så den 25 augusti 2001.

Och jag minns ju det här. Jag minns nyheten om Aaliyahs död då i slutet av augusti, ett par veckor innan 9-11. Jag läser i min dagbok om vad jag hade för mig i mitt 33-åriga liv dessa dagar i augusti 2001 och ser att jag firade 6 månader med min dåvarande flickvän C fredagen den 24:e och att vännen Herman hade en 10-årsfest på sin restaurang på Fjällgatan den 25:e. Det var varma vackra sensommardagar i Stockholm.

Vid precis samma tid hade också en mycket obehaglig klättringsolycka inträffat på Kebnekaises nordsluttning där flera personer i ledningsgruppen i det företag jag jobbat på hade ramlat ned i en glaciärspricka. Jag skulle ha varit med, men hade valt att säga upp mig vid midsommartid tidigare samma sommar. Mirakulöst klarade sig alla fyra som föll ned i sprickan utan värre skador än brutna ben och revben, en av mina bästa vänner var med. Det var en dramatisk tid.

~ ~ ~

Men för att återvända till bloggens ämne. Att jag hade koll på vem Aaliyah var är överraskande i sammanhanget. Hur kom det sig? Jag som vid denna tid normalt sett inte intresserade mig nämvärt för r’n’b. Egentligen inte alls. Men det var nåt med Aaliyah som gjort att jag noterat henne tidigare. Och det berodde verkligen inte bara på att hon var extraordinärt vacker.


Det är svårt att välja foton på den här tjejen för det finns helt enkelt så makalöst många bra bilder av henne. Kameran älskade henne.

Vem var hon, det 22-åriga underbarnet som störtade på Bahamas den där augustikvällen för nu mer än 15 år sen? När jag nu under någon veckas tid googlat och läst in mig på henne, sett filmklipp, intervjuer och dokumentärer, läst recensioner och artiklar samt kollat in alla möjliga och omöjliga chattar om henne och alla dessa otaliga härliga clips med hennes ”best dance moves” och what if jämförelser med Beyoncé, så slår det mig vilket enormt avtryck hon gjort. Hon har en massiv cred i genren. Hon har en ängels status och hennes gamla inflytelserika vänner och familj har slagit en ring runt henne och skyddar hennes minne på många sätt. Det är både rörande och vackert.

Aaliyah är sedan länge en helig ikon i r’n’b-världen. Ve alla unga branschförmågor som på olika (missriktade och möjligen klåfingriga) sätt försökt förklara sin odödliga kärlek till henne!

”It became taboo to even discuss Aaliyah, really. We would throw up a picture on Instagram every Aug. 25 with an #RIP, memorializing the day but refusing to travel any further. Drake tried it, bringing to light his dizzying obsession by way of elaborate tattoos and commandeering a posthumous song of hers titled ‘Enough Said.’ Once word got around that he and Noah “40” Shebib were prepping a new Aaliyah project, he was damn near crucified, shouting “mercy” with the announcement that the project had been shelved.”

Aaliyahs nära vän och producent Timbaland (1971-) tillhörde hennes innersta krets, betraktade henne som sin lillasyster, och var en av dem som inte gillade att klåfingrige unge Drake (1986- ) på egen hand skulle börja mixa in Aaliyahs röst i ny musik: ”Aaliyah’s music only works with her soulmate, which is me!”

Aaliyah beskrevs av sina vänner och samarbetspartners som en intelligent och driven tjej som visste att hårt arbete lönar sig, men som också var mycket lekfull och humoristisk. Hon hade en blyghet som gjorde henne ännu vackrare eftersom den kom ur ödmjukhet. Något som ständigt återkommer är beskrivningarna av hennes varma leende, att hon var exceptionellt duktig på att ”ta in” andra människor och få dem att känna sig bekväma. Ett annat ständigt återkommande omdöme handlar om hennes speciella röst, att den beskrivs som ”sultry”, ett ord som kan betyda både varm, het eller t o m kvav men i det här sammanhanget ligger sensuell eller sexig klart närmast. Vad många också ständigt återkommer till är att hon vid sidan om lekfullheten och humorn hade ett lugn och en klokhet som var så ovanlig för hennes ålder och som gjorde att hon hade lätt för sig på så många sätt.

”She had an old soul. She seemed like she was living everything in rewind, like she’d already done all of this. She had this personality that was contagious. It was never just a job when you were working with her. You always had fun. Good kid fun.”

Aaliyahs ljusa, inspirerande och positiva personlighet i kombination med hennes supertalang och begåvning gjorde henne till en katalysator. Hon lyfte alla hon kom i kontakt med. Hon beskrivs gång på gång som en ”gammal själ i en ung kropp”. En mycket karismatisk larger than life personlighet. Att förlora henne var inte bara en tragedi för de närmaste utan för branschen och genren som helhet. Flera av hennes närmsta gick in i depressioner den hösten. Aaliyah tillsammans med Timbaland och Missy Elliot var en superkonstellation som förändrade genren. Aaliyah skulle ha kunnat bli vad Beyonce blev, bara det att Aaliyah hade en mycket ljusare, mognare och varmare personlighet. En oerhört positiv tjej som hade fokus på att lyfta andra, vilket man inte kan säga om Beyoncé.

Något som också särskilt betonas är att Aaliyah hade klass på sin sensuella utstrålning. När många andra i branschen flörtade med ett utmanande sexuellt utspel gjorde hon det på ett försiktigare och värdigare sätt.

”She was remarkable for being sexy without selling herself, for finding the thin line where she could attract the boys without embarrassing the moms. She’s the first artist I worked with who would not compromise her values to be famous. In this business, church girls become prostitutes because they want to be stars, but she would never let stardom interfere with who she was.”

Men humorn, den verbala begåvningen och värmen återkommer. En av hennes bästa vänner, Kidada Jones, dotter till storproducenten Quincy Jones, berättar om alla busringningar Aaliyah gjorde. Inte minst när pappa Quincy blev uppringd av ”Christina Aguilera” som wailade och sjöng så övertygande för veteranproducenten att han köpte det till 100%, de nya idéerna för en kommande platta… Ja jag kan föreställa mig att de här tjejerna hade väldigt roligt ihop. De var Tommy Hilfigers toppmodeller redan i mitten på 90-talet.


Kidada Jones (1974- ) och Aaliyah Haughton – nära vänner och arbetskamrater – ett foto ur en mycket fin svartvit serie

Aaliyahs karriär hade börjat redan i mitten på 90-talet då hon var i tidiga tonår. Hon var litet på samma sätt som Michael Jackson ett underbarn som excellerade i sång och dans redan i mycket tidig ålder. Hon hade bästa betyg när hon gick ut från Detroit High School for the Fine and Performing Arts. Första plattan ”Age ain’t nothing but a number” kom redan 1994 och var producerad av den då omåttligt populäre R Kelly. Om det verkligen var så att 27-årige och senare beryktade Kelly gifte sig med då 14-åriga brådmogna Aaliyah har aldrig blivit helt klarlagt, men troligen var det så och familjens reaktion var stark. Plattan sålde över en miljon ex, men R Kelly avlägsnades snabbt och i vredesmod från den unga stjärnan. Aaliyahs morbror Barry Hankerson – Gladys Knights exman – var hennes manager.

1996 kom Aaliyahs andra platta ”One in a million”, där hon träffat sina två blivande favorit-samarbetspartners, producenten Timothy Zachery Mosley/Timbaland och Melissa Amett Elliot/Missy Elliot. Starka familjeliknande band skapades, kemin var nu perfekt och denna trio skulle förändra r’n’b-historien genom sitt lyckosamma samarbete. Andra plattan gick ännu bättre än den första och sålde över 2 miljoner ex men Aaliyah ville också prova på skådespeleriet. Hon tog lektioner och fick en huvudroll med Jet Li i actionfilmen ”Romeo must die” (2000) samt en huvudroll i skräckfilmen ”Queen of the Damned” (2002) där hon bl a spelade mot Lena Olin.

Låten ”Try again” (2000) från filmen” Romeo must die” blev en första litstetta för Aaliyah. Timbalands produktion med knorrande synthar hade jag säkert gillat redan då, men den nådde mig aldrig genom bruset. Lena Olin har berättat att hon under inspelningarna av ”Queen of the Damned” hade mycket roligt med Aaliyah som bjöd på sig själv och skrattade gott åt sina kollegors försök att parodiera hennes dans.


Lena Olin och Aaliyah i ”Queen of the Damned” som hade premiär februari 2002, ett halvår efter Aaliyahs bortgång

Akasha Aaliyah
Aaliyah i rollen som Akasha, den fornegyptiska drottningen och vampyren som vaknat ur sin mångtusenåriga sömn. Hon rör sig på ett oerhört raffinerat och suggestivt sätt, jag kan förstå att de castade henne för denna roll


Trailern till ”Queen of the Damned”

Aaliyah hade också fått en roll i de två senare uppföljarna till ”The Matrix”, och inspelningarna hade börjat redan tidigare sommaren 2001. Aaliyahs stjärna var i kraftigt stigande. Hon hade verkligen det riktigt stora genombrottet alldeles nära.

Samtidigt som hon filmade ”Queen of the Damned” och påbörjade filmandet av ”Matrix Reloaded” jobbade hon med sin tredje platta ”Aaliyah” som kom att släppas i juli 2001. Fortfarande är producenten Timbaland och låtskriverskan Missy Elliot inblandade. Nu finns även Stephen Ellis ”Static Major” Garret med som låtskrivare och här åstadkommer gruppen runt Aliyah en av r’n’b-världens bästa plattor någonsin. Årets bästa 2001 i sin genre. Plattan kom även att kallas ”The Red Album” av uppenbara skäl.

”This was peak Aaliyah. Her music was tight, upbeat and complex, layering double and triple harmonic lines. Her voice, in isolation, was not among the all-time greats, but her whispery presence on a track was captivating. Her angular, syncopated dance moves spawned dozens of lesser imitators, and her fashion choices—the oversized jeans, the exposed midriff, the waist chain attached to the belly ring—became definitive late ’90s style.”

Den här plattan är i själva verket så bra att den t o m når mig i min utstuderade distansering från r’n’b, för här kommer till slut även jag med i matchen. Jag hör singeln ”More than a woman” och kan inte undgå att förtjusas av de skorrande synthljuden, den catchigt vemodiga melodin, sångerskans mjuka röst och den spännande rytmen. Jag vet inte då att det är Aaliyah jag lyssnar på. Jag vet inte vem hon är, men jag gillar verkligen låten. Vid det här laget har jag inte heller en aning om vem producenten Timbaland är, men det skulle komma att ändras.

Plattan säljer snabbt guld och sedermera dubbelt platinum trots den tilltagande fildelningen och går upp som nr 1 i USA. En till singel ska spelas in och det ska göras påkostat. Nu satsar man för fullt på singeln ”Rock the Boat”. Morbror Barry Hankersons skivbolag Blackground Records nöjer sig inte med green screen trickfilmningar och undervattensscener i poolen i Florida. Han vill att vissa av scenerna ska spelas in på Bahamas. Det är augusti 2001 och allt ser ljusare ut än någonsin för Aaliyah. Den tredje skivan rosas av kritikerna och säljer bra. Hon ska fortsätta filma för Matrix samtidigt som en stor turné planeras för nya skivan. Allt pekar uppåt för Aaliyah…

Videon till ”Rock the boat” inspelad 22-25 augusti 2001 på Great Abaco, Bahamas och i Miami Florida. Klippen med Aaliyah på stranden är melodramatiskt nog tagna timmarna innan flygkraschen, det blev de sista bilderna av ”Babygirl” innan hennes slutgiltiga möte med det öde som väntade. Destiny’s Child med Beyonce i spetsen skulle ta upp stafettpinnen och fortsätta på den väg som Aaliyah så här långt lett. Girlpower!


Toppstjärnor, vänner och konkurrenter på väg mot toppen… Stjärntrion Beyoncé Knowles, Aaliyah och Kelly Rowland på MTV Music Awards i juni 2001 – ett legendariskt fotot som orsakade en kontrovers i samband med 15-årsminnet av Aaliyahs bortgång då Beyonce twittrade men lade ut en beskuren version av bilden där Kelly Rowland retuscherats bort. I min blogg, liksom i Kelly Rowlands tweet, får alla vara med. Jag har stor respekt för superstjärnan Beyoncé och med Aaliyah borta är det nu Kelly Rowland som är min personliga r’n’b-favorit!

19-åriga Beyoncé, medlem i Destiny’s Child, intervjuar sin konkurrent, kompis och inspiratör Aaliyah, 21 år. Ett symboliskt och historiskt klipp på röda mattan från MTV Awards 2000.

~ ~ ~

Och där är vi tillbaka där bloggen började. Den där kvällen när det otänkbara inträffade. Det som skulle få sådana konsekvenser. Själv förstod jag först efter den gripande dödskraschen att flickan med den mjuka rösten i ”More than a woman” var Aaliyah som just dödsstörtat. Hon också. Jag såg videon – fångades nu även av det visuella, hennes karisma, utstrålning och uppenbara star quality, hennes sång, hennes dans och den mystik och uppenbara skönhet som hon utstrålade… Och blev förstås extra tagen eftersom jag nu visste att hon var borta.

För ett ögonblick stoppar vi bandet här. Vi stannar tidens lopp och tänker till… Hur kunde det gå så fel? Vissa källor talar om att hon fått ett viktigt åtagande i Miami på lördagkvällen som gjorde det viktigt att återvända snabbare än planerat. Kunde då olyckan på något sätt ha undvikits? Hur skulle det ha blivit om Aaliyah överlevt och fått fortsätta sin karriär, fått fortsätta inspirera sina vänner och sin publik i musik- och filmvärlden?

Sådana frågor kan vi naturligtvis aldrig få några svar på. Men jag som dammsugit webben på jakt efter material till bloggen kan bekräfta att det skrivits massor om detta. En återkommande tanke är att hon åtminstone var på en alldeles ovanligt lycklig och vacker plats i livet när det hände. Och jag har även sett och hört Aaliyahs pojkvän Damon Dash berätta om hur det kunde ha blivit om han hade varit med på Bahamas. Men han kunde inte det pga sina åtagande som pappa och familjefar. I en ny intervju från våren 2016 berättar Damon Dash om omständigheterna som ledde fram till olyckan.

Han kastar ytterligare ljus över mysteriet och menar att om han hade varit där skulle de inte ha flugit med Cessnan, utan med den G4 Jet (Gulfstream IV – en klassisk direktörsjet) som enligt den ursprungliga planen skulle flugit hem gänget till Florida på söndagen. Hade han varit med skulle de aldrig ha flugit med Cessnan. Om Dash hade varit där… Om… ”Om” – detta återkommande ord. Damon Dash avrundar det hela på ett väldigt klokt sätt och konstaterar att vi får lära oss hantera de kort livet ger oss. Och livet gav Damon Dash många svåra kort. För detta hände ju tyvärr.

Ja det hände och världen chockerades av den tragiska nyheten som påverkade så många och då särskilt Aaliyahs vänner. Vännen Timbaland gick in i depression…

…och tappade sin kreativitet och livsglädje…

… och managern morbror Barry Hankerson som satt på rättigheterna till hennes två sista plattor började tappa kontakten med verkligheten och gjorde sig oanträffbar.

”Hankerson was devastated, retreating into a long period of grief. He made no public statements about her death. According to those who worked with him, he never really recovered. Grief turned to despondency; despondency turned to inertia. Inexplicably, Blackground stopped releasing music, and artists stopped getting paid. As the music business moved from CDs to MP3s, and MP3s to streaming media, Blackground didn’t participate. Soon the lawsuits started.”

Och detta är den kanske än idag sorgligaste effekten av Aaliyahs bortgång, men också den som kan få de långsiktigt tristaste konsekvenserna. Musiken från hennes två bästa plattor, de senaste, finns inte tillgängliga på någon streaming-tjänst. Barry Hankerson har blockerat rättigheterna och inget händer. De många inspelade låtar som finns kvar blir inte utgivna och Aaliyahs musik hålls inlåst. 15 år har gått.

I nuläget är alltså bara första plattan tillgänglig. Den som spelades in av en misstänkt pedofil som i smyg gifte sig med Aaliyah när hon ännu var ett barn. Detta är inget som hedrar Aaliyahs musikaliska arv.

Ju längre åren går, desto större blir risken att Aaliyahs musik glöms bort. Nya generationer lyssnar inte på CD-skivor som farbror Calle. Musikindustrin är på väg att transformeras till ett landskap där streaming är det enda som finns och gäller. När den transformationen är klar kan hennes musik i praktiken upphöra att existera. Det kan komma en dag i framtiden när det enda man kan göra som lyssnare, om man vill förstå Aaliyahs storhet, är att hoppas på att faktiskt hitta ett begagnat ex av ”One in a Million” eller ”Aaliyah” och trycka in CDn i en ännu fungerande discman på ett museum. Om det händer är det morbror Barrys fel.

~ ~ ~

Epilog mars 2017…

Vårvinter i Stockholm. Smältande snö och is, takdropp. Marssolen börjar visa de första tecknen på att vårdagjämningen närmar sig. Det har gått många långa år sedan Cessnan på Bahamas tog Aaliyah på den sista färden och jag som fått leva vidare har gjort resan från 33 till 49. Det har också gått några år sedan jag tänkte på henne sist.

Det är en lördag vid lunchtid och jag skyndar upp från Östermalmstorgs t-bana och in i Hedvig Eleonora kyrka. Här i tystnaden i den vackra kyrkolokalen har jag ett långt och djupt samtal med en god vän från Queens, NYC, en svart tjej som flyttat till Sverige. Vi pratar om högt och lågt. Om allt som hänt under året som gått, i bådas våra liv har döden varit obehagligt nära. Igen. Vid flera tillfällen. Vi har förlorat människor vi älskar. Vi har nästan förlorat varandra.

Vi kommer ifrån olika delar av världen, har vuxit upp i helt olika kulturer. Vi har olika modersmål. Men vi är lika gamla och det är mycket vackert och inte så litet symboliskt att konstatera att trots de totala olikheterna på utsidan är vi så ofta överraskande lika på insidan. Känner precis samma saker. Så har det varit i de 10 år vi känt varandra. Så kommer det alltid att vara. Det är som en Michael Jackson video, den om  att det inte spelar någon roll om du är svart och vit. Ja seriöst. På riktigt. Och det känns på djupet.

Samtalet pågår, timmarna går. Ljuset rör sig i det vackra kyrkorummet. Bänkarna i hörnet där vi sitter badar plötsligt i starkt ljus när oväntade solstrålar når oss från fönstren högt där uppe i kupolen. Ena stunden i djup skugga, i nästa badar vi oväntat i solljuset. Stämningen är förtätad, samtalet rör sig också bildligt mellan mörker och ljus.

Vi har pratat om svåra saker och tårarna kommer och går. Men när jag håller hennes händer och hon plötsligt tittar upp under lugg och ler mot mig känner jag igen leendet… Var har jag sett det tidigare? Den rösten, den amerikanska NYC-dialekten. Plötsligt kommer minnena tillbaka. Aaliyah… Likheterna finns där. Och det är bara så vackert att vi människor kan bära med oss minnet av de som lämnat före oss. De lever kvar inom oss och genom oss. Ekon av dem som varit.

”Jag sjunger om det enda som försonar, det enda praktiska, för alla lika…”
Gunnar Ekelöf, ”Eufori” ur Färjesång, 1941

Plötsligt strömmar minnena från sommaren och hösten 2001 tillbaka och jag börjar ana att det känns som det brukar göra när jag måste skriva. Jag känner mig djupt och starkt berörd; bilderna av hur en så oerhört vital och levande människa bokstavligen kunde finnas och stråla för oss i all sin skönhet för att i nästa stund vara borta. Budskapet kommer till mig åter igen, ta hand om din tid, din stund på jorden. Gör de viktiga sakerna, ta hand om dem du älskar.

Jag tänker på Aaliyah. Jag tänker på de nära vänner, släktingar och idoler ute i stora vida världen jag så nyligen mist. Och då förstår jag att det kommer att bli något skrivet om Aaliyah. Nu känns det så igen. Något jag måste bearbeta. Vackert så.

Och när jag läser in mig i ämnet the princess of r’n’b stöter jag också på många speciella texter om hur det kunde ha varit om Aaliyah hade varit med oss än idag. I år skulle hon ha fyllt 38 år den 16 januari. Hon delar festligt nog födelsedag med idolen Sade.

”Would she and Beyonce still get along? Would there be a Beyonce in big capital letters like there is today? Probably, because Team Bey never really operated like it was amateur hour, but Aaliyah would have made it damn difficult for anyone to hit that upper echelon of innovation, since even in her absence we’re feeling her presence in music.

Twenty years after we first became acquainted with Aaliyah, we’re still chasing the high she left us with. She’s the singer all these new artists played on their iPods back when they were little girls (cue Banks’ acoustic rendition of ‘Are You That Somebody’). She’s the Stevie Wonder, the Nina Simone and the Ella Fitzgerald that rolls off the tongues of artists on the rise when they name-check all of their inspirations.

If Aaliyah were still alive, she would be in the balcony at award shows, blushing at tributes and gleefully accepting Video Vanguard Awards and stars on the Hollywood Walk of Fame. She would have had all of that because the game wouldn’t have broken her Lauryn Hill-style.

She would be the Barack Obama of music: human with a side of superhero…”

~ ~ ~

PS: Timbaland har så mycket fint att säga om sin lillasyster ”Babygirl”, det här klippet är från februari i år 2017, så det är det senaste. Men kärleksbudskapet är detsamma!

PPS:
Jag rundar av med en personlig favorit, en postumt utgiven låt, en av de få som hann släppas innan rättighetstjafset och totalstoppet kring Aaliyah tog överhanden. Här har vi en låt där Timbaland förebådar den jättehit som Chemical Brothers snart ska få med ”Galvanize”. Det är suggestivt, orientaliskt och mycket catchigt, det andas mystik. Videon är en kvalificerad rytmiskt tajmad mix av Aaliyahs många dansscener. Och så får vi se henne som superhjälte till sist…
… och i den stunden vet jag att hon är odödlig, en ikon som kommer att leva vidare…

Exit – Kent: ”En timme en minut” – tankar efter slutet

Posted in Hyllningar, musik with tags , , , , , , , , on 29 december, 2016 by japetus

”Jag har ett kontrakt med Gud, så jag gör som jag vill…”

Åter vid tangentbordet denna mellandag och det ska åter handla om Kent. För första gången ska jag skriva en Exit-betraktelse utan att föremålet faktiskt gått bort. Fast ändå är det ju just precis vad som hänt. Det är en märklig känsla. Jag har känt till Kent i 21 år, haft en relation till dem. Ganska stark. Och nu är det slut även med dem. Fast den här gången har jag vetat sedan söndagen den 13 mars i år att slutet var nära. Det var ju då Kent släppte bomben och drog igång den omsorgsfullt regisserade slutakten. Helt i linje med Kents ambitioner, seriositet och pretentioner. De förnekade sig inte utan blev sina seriösa ideal trogna till slutet.

Ännu ett avsked detta avskedsfulla år, om man kan säga så?

kent-dodsannons

Har just sett andra delen av Per Sinding Larsens slutdokumentär om Kent. Det lysande öppningscitatet är hämtat ur en låt jag hoppades på när jag satt där på Tele 2 Arena/Nya Söderstadion den 15 december för ett par veckor sedan. #jagvardär. Ett citat från en av de första Kent-låtar som verkligen berörde mig. En av många Kent-låtar som med en existentiell touch berört min livsnerv; det starkaste intryck musik kan ge mig. Och nu skulle jag få se min sista Kent-konsert den 15 december 2016. Jag såg den första av de tre avskedskonserterna i Stockholm. Nu har jag också tittat på båda avsnitten av Per Sinding Larsens dokumentär om Kents sista år och berörs. Det känns mycket att se allt detta och bombarderas med alla intryck från de senaste 26 åren. Väldigt konstigt hade det varit annars.

Den här typen av återblickande berättelser som fokuserar på jämnåriga personer med flera beröringspunkter i tidslinjen känns naturligtvis stark för mig att se. Jag är en ganska empatisk person och har oftast lätt för att känna med andra människor. Det är inte svårt för mig att förstå det mesta av vad killarna i bandet uttrycker om allt vad de upplevt under den 26 år långa resa de varit ute på tillsammans.  Och det är nästan plågsamt att höra hur plågad Jocke Berg är inför kändisskapet och vad det innebär att vara igenkänd. Mot bakgrund av det är inte svårt att förstå att han vill lägga av nu. Att det räcker.

Det var många aha-upplevelser i dokumentären. Tyckte bl a det var väldigt kul att höra Johan Rencks reaktion när han första gången fick höra namnet ”Kent”. Det var precis samma reaktion som jag själv fick sommaren 1995 när jag med en skeptisk min betraktade programbladet till det årets upplaga av Dalarocken och såg att ett band med detta i mitt tycke töntiga och lätt opassande namn skulle spela på mellanscenen: ”Va!? Vad är det här för nåt?”

Det är längesedan nu och jag har för längesedan accepterat namnet Kent som någonting självklart och allt annat än töntigt. Varumärket Kent har laddats med mycket seriositet, elegans och djup. Töntigheten blåste för mig i själva verket bort redan den där julikvällen i Hedemora 1995, även om recensenten i Södra Dalarnas Tidning var litet tveksam: ”Indiepop i svensk kostym stod Kent för på scen 2. Högtravande texter med trevliga gitarrer. Vore det inte för texterna om ensamma astronauter och vad det nu är så skulle Kent vara riktigt utmärkta…”.  

Jag tycker denna tidiga reaktion är belysande. Just denna reaktion inför högtravande texter och dito ambitioner har på något sätt hela tiden varit garantin för att Kent inte skulle bli folkliga på det sätt de aldrig velat. Att de nu valt att avsluta sin existens på detta oerhört välregisserade sätt är bara en logisk följd av deras konstnärliga uttryck och ambition. Naturligtvis ska det sluta på just detta sätt för Kent.

Dokumentären var effektfull på många sätt. Per Sinding Larsen har följt bandet de sista åren och dokumenterat litet på samma sätt som Erik Fichtelius gjorde med Göran Persson för några år sedan. (Kanske finns här fler likheter än man spontant tror?) Denna möjlighet har PSL förvaltat väl, bl a kunde han då dokumentera hardcore-fansens reaktioner på nyheten att Kent skulle sluta, när de efter att ha sett den suggestiva ”Då som nu för alltid”-videon får se dödsannonsen komma upp… Dramatik och starka känslomässiga reaktioner. En mycket stark upplevelse även för mig detta Dödens år, avskedsåret 2016. Då blev jag blöt i ögat igen.

Kent har lämnat djupa och bestående avtryck efter sig i den svenska musikhistorien och i tusen och tusen lyssnares minnen och sinnen. Det är fascinerande att i dokumentären höra hur flera fans – kända och okända – berättar om hur Kents texter känts specialskrivna för just dem. Att det funnits en låt som verkat specialskriven för just dem. Hmmm, gäller inte mig, tänkte jag spontant. Även om jag verkligen gillat många av deras texter. Men… Så slog det mig. Jo, det finns ju en sån låt för mig också. Verkligen. Jag fick gåshud när jag första gången hörde texten till ”Pärlor” från 2002.

Hur denna låt kan ha en så personlig betydelse för mig är för personligt att gå in på här och nu men om du träffar mig nån gång så fråga bara. Så ska jag berätta. Det är en fantastisk historia som tål att berättas och höras. Och om det osannolika skulle inträffa att jag nånsin kommer i samspråk med Jocke Berg så är detta en sak jag skulle vilja prata med honom. Vad var det för situation som han upplevt som är så kusligt snarlik det han berättar i låten som beskriver det fullkomligt unika som är som hämtat ur mitt liv? Kanske är detta kärnan av Jocke Bergs genialitet som textförfattare? Att han lyckas skriva texter som berör så oerhört starkt och personligt?

Genom Kents förvarning i mars fick lyssnarna tid att bearbeta. Det har säkert tagit sig många olika uttryck. Jag och vännen Toivo satt en fredagkväll hemma hos mig den 18 november och gick igenom alla Kents plattor. Vi hade själva fått välja favoritlåtar till varsin spellista som förberetts innan. En lika värdig som kärleksfullt nördig hyllning och markering av bandets betydelse inför slutet denna historiska sista höst. Detta avskedens år, dödsåret 2016.

kent-plattor-161118
Vardagsrumsbordet i samband med Kent-kvällen den 18 november i år

En av låtarna på min spellista var ”En timme en minut” från Kents andra platta ”Verkligen” från 1996. En låt ja lyssnat väldigt mycket på. Men då den kvällen hemma i soffan insåg jag plötsligt, 20 år senare, att jag hör tydliga referenser till åtminstone två andra låtar. Men vilka då… Det tog ett dygn innan dessa två polletter ramlade ned. Det handlar om avsnitt hämtade från ABBAs ”I have a dream” (1979) samt Jakob Hellmans ”Tåg” (1989), inga dåliga inspirationskällor.

Det här är nördigt viktigt och måste dokumenteras för framtiden.

 

Det är först och främst melodislingan i det karakteristiska riffet i början på ABBA-låten som återkommer i Kents ”En timme en minut”, här i form av pianot som hörs första gången vid 2:40 och sen återkommer.

Men det är också när Jocke sjunger ”Allting jag gjort ska göras om igen” vid 2:09 och det är väldigt likt melodin när Jakob Hellman sjunger ”Så du ser vår slutstation vårt mål, en del målar himlar andra kalla hål” i ”Tåg”. Denna kommentar är inte på något sätt nedvärderande, utan möjligen mest bara nördigt kärleksfull.

”Så du ser vår slutstation vårt mål, en del målar himlar andra kalla hål…” 

Och med klippet ovan är vi inne i den sista turnén. Vi närmar oss slutet och mina sista upplevelser av Kent. Nej jag fick inte höra min gamla favorit den kvällen den 15:e på Tele2, men den här versionen av ”En timme en minut” är från Kents turnépremiär den 23 september i höstas i Linköping. Vi landar mitt i publiken och bjuds på ett intryck av den makalösa visuella upplevelse det var att se denna sista turné. Vi bjuds även på en del riktigt sur körsång av delar av publiken, men det hör till.

Visuellt var denna sista spelning den 15 december inte bara bland utan det vackraste jag någonsin sett på en musikscen. Och jag har sett mycket i den vägen. Så vackert var det. Vem gjorde detta? Tydligen ett produktionsbolag som heter Indio. De borde hyllas för detta. Jag hoppas att det redan skett utan min vetskap. Jag ville publicera några av mina egna mobilkamera-foton från min sista kväll med Kent.

kent-161215-tredje

Bilderna ger ett intryck av det oerhört vackra visuella fyrverkeri vi bjöds på.

kent-161215-forsta

Kent bjöd på kaskader av ljus

kent-161215-andra

Utsikten mot publikhavet var också effektfull

kent-161215-fjarde

Ett eldhav

kent-161215-femte

Soleffekterna var också mäktiga, att se solen i rymden med de rörelser av eld och de protuberanser som kastas ut i rymden

Så kom jag till slutet på min resa med Kent. Ombytta i vitt gör bandet sitt tredje och sista extranummer,  den sista låten som förstås inte kan vara något annat än just ”Sista sången”. Ett mycket värdigt slut i det vita konfettiregnet.

kent-sista-sangen-tele2
Kent: ”Sista sången” på Tele2 den 17 december 2016

I den här filmen sammanfattas hela sista konserten väl och man får ett intryck av alla de storslagna visuella effekterna.

Ja det var en stark konsert och en värdigt fin dokumentär. Jag har alltid lätt för att bli både berörd och rörd av att se gamla filmer och bilder med jämnåriga från deras resor genom livet. Jag har gjort min parallellt och beröringspunkterna är flera. Därför blir jag också känslomässigt påverkad när det klickar till inom mig. Kent är ett av de band som verkligen lämnat ett djupt avtryck och bjudit på ett soundtrack till mitt liv.

Nu är vi mitt i livet och människor i vår ålder styr världen, som Jocke Berg så riktigt sa. Våra föräldrar har gått i pension. Det är vårt ansvar nu. Ja vi har alla ett kontrakt med Gud att göra vad vi vill med våra liv, det fria valet. Ungdomen är ganska långt borta, även om rockartister kan försöka hålla den myten levande längre än vad som emellanåt är värdigt. Men så icke Kent. Kent har nu gjort sin resa. Föreställningen är slut, över scenen har lamporna slocknat och konfettin sopats undan. Scenen är tom och redo för det nya.

Kvar finns den extraordinära låtskatt de givit oss. Då som nu för alltid…