Archive for the musik Category

En mer driven och bara nästan lika bortglömd pianoslinga

Posted in Electronica, musik with tags , , on 24 juni, 2018 by japetus

Ja det här med bortglömda snygga pianoslingor gav gensvar. Min vän Jonas replikerade snabbt med frågan om jag kände igen denna pärla? Jo det gjorde jag, men det var väldigt längesen jag hörde (även) den.  Ännu en snygg pianolåt som också lever upp till min idé om bortglömdheten, även om det inte alls är lika tydligt som i det förra exemplet.

Här har vi en självupplevd variant på temat Englishman in New York jag snuddade vid i förra bloggen. Den heta sommaren 1982 befinner sig nämligen den engelske singer/songwritern Joe Jackson i just New York och här hittar han inspiration till det som skulle komma att bli hans största hit. Han hade slagit igenom som arg ung man parallellt med Elvis Costello och Graham Parker i new wave-vågen i slutet på 70-talet. Det blev mycket gitarrmusik för den pianoskolade britten från Staffordshire i Midlands. Kanske litet för mycket?

För i låten ”Steppin’ out” hittar han tillbaka till klaviaturen med besked. Här är det piano och xylofon som har melodin och det är utan tvekan en mycket stark hook i låten. Det är också en elegant och catchig låt som bubblar av den förväntansfulla känslan just innan gänget lämnar förfesten och ger sig ut på stan… Ja ni förstår. Det är spännande och förväntansfullt. ”Han lämnar en åter tyst och mörk lägenhet bakom sig, där nu bara den förväntansfulla doften av rakvatten hänger kvar…”. För att citera mig själv i ett tidigt alster från 1986. När man fyllt 50 får man göra det.

”Steppin’ out” räknas också som sophisti-pop, men till skillnad från ”Captain of her heart” är denna pianohit upptempo på ett helt annat sätt. Här har vi en sequencerdriven basgång som doftar oldschool-synth hela vägen till discot. Skulle förvåna mig om jag inte själv dansade till den på anrika synthdiscot Rip Off ett par år senare? Men Joe Jackson sjunger bättre än de flesta av sångarna i de samtida synthbanden. (Med undantag av t ex Midge Ure, som han låter litet som.) Det är en litet vuxnare känsla i låten. Mer amerikanskt. Mer moget. Men också mer tydligt tidsbundet än ”Captain…” och därför också mer daterat i sitt sound. Här kommer den hursomhelst.

 

Videon spelades in under en intensiv sommarnatt på det anrika lyxhotellet St Regis på Manhattan i New York 1982. Videon är tyvärr inte tekniskt i samma utmärkta kvalitet som ”Captain…”, men den fångar utan tvekan den glittrande och bubblande ”Bright lights, big city”-känslan i NYC och har en söt liten Askungehistoria. Och Joe Jacksons text fångar väl den energifyllda känsla som låten har.

”We
So tired of all the darkness in our lives
With no more angry words to say
Can come alive
Get into a car and drive
To the other side

We
Are young but getting old before our time
We’ll leave the T.V. and the radio behind
Don’t you wonder what we’ll find
Steppin’ out tonight…”

Det är ett ögonblick som många sånger fångat genom åren. Det är det hoppfulla i att vara på väg ut. Att göra stan. Vad som helst kan hända ikväll. Och att vara på väg ut i en sån storstad som New York lägger förstås till ett par dimensioner. Det är en fin låt, en stark låt. Och visst var det en stor hit. Den var 6:a på både amerikanska Billboard-listan och engelska UK singles chart hösten 1982. En stor framgång för Jackson.

Och jag rundar av med en lugnare version av låten som Joe Jackson gör drygt 30 år senare. 2015 för att vara exakt. 33 år igen. Den blir mer grandios så här med symfoniorkester och lugnare tempo. Man kan inte vara en arg ung man i hela sitt liv och här har den då 61-årige Jackson gjort en anpassning till statusen.

Annonser

Den sofistikerade pianoslingan som inte vill släppa; en glömd låt från en glömd genre

Posted in musik with tags , , , on 23 juni, 2018 by japetus

När jag imorse vaknade upp denna Midsommardag kom en gammal pianoslinga uppbubblande ur minnets djupa brunn. Den hade följt mig ur drömmen. Först trodde jag den skulle släppa rätt snabbt. Men icke… Den var riktigt catchig.

Jag åt mitt sedvanliga frukostäpple. Gick som jag brukar varje morgon några stilla varv i lägenheten med äpplet i handen men nu även med pianoslingan i huvudet. Stannade till. Lutade pannan mot dörrposten till köket. Nynnade på låten som fastnat. Lyfte blicken. Tittade ut och konstaterade att det var överraskande soligt och vackert ute. Klev ut på balkongen i morgonrocken och kände vinden i ansiktet. Åt färdigt äpplet. Men pianoslingan var kvar i huvudet. Den stannade och pockade på, ville inte lämna mig. Vad kunde det vara för låt?

Det här var nåt jag inte hört på väldigt länge. Något jag inte själv heller har eller har haft på skiva. Jag mindes några ord ur texten, och när jag sökte på nätet hittade jag låten direkt. Den heter nämligen just ”Captain of her heart”. Och den visade sig vara ett par år äldre än vad jag gissade. Och i samma stund insåg jag att här hade jag ämnet för nästa blogg. Det här ska jag skriva om. Det brukar bli så när något fastnar i mina tankar som just den här låten imorse.

Ända sedan starten för 11 år sen har det varit en grundläggande idé för mig att i bloggen lyfta fram det som är bortglömt. Inte nödvändigtvis livsnödvändigheter, men ändå sådant som berör och väcker eftertanke. Gärna då sådant som är orättvist bortglömt och som förtjänar att höras eller ses igen. Och med tanke på hur pass sofistikerat vacker, jazzig och tankfull den här låten är kan jag enkelt avgöra att den förtjänar att lyftas fram. För pianoslingan är verkligen tjusig. Elegant och sval.

Den schweiziska duon Double (uttalas Doo-blei) var ett tvättäkta onehit-wonder i en genre som nästan ingen hört talas om. Även om många minns och gillar grupperna som ingick i den. Men låten först.

För låten ”Captain of her heart” handlar om en tjej som till slut tröttnar på att vänta på sin kärlek, släpper den (honom kan vi konventionellt utgå ifrån, eftersom detta är 33 år sen) och går vidare i livet. Så det finns ett avsked i musiken. Och visst finns det ett vemod i låten.  Men detta vemod är laddat med positiv energi kraft i ett starkt beslut. Det finns en tidlös kvalitet i låten och den sofistikerade produktionen. Särskilt med tanke på att låten är från 1985 och att det mesta som gjordes då lät på ett helt annat sätt, hade en annan produktion. Det är just elegant och svalt och förutom pianot är det förstås sopransaxen som är oerhört typisk.

Just det här svala sopransax-soundet är så väldigt tidstypiskt, eller skulle bli aningens senare. Sting kunde ha varit grön av avund. I sin ”Englishman in New York” skulle han två år senare ösa på för fullt (och litet till) med detta stämningsfulla instrument.  Men nu lyssnar vi på låten som den här bloggen handlar om.

Videon är i sig mer typiskt 80-talsaktig med ett antal extraordinärt snygga fotomodeller som ser sorgsna, sofistikerade och svårtillgängliga ut. Väldigt typiskt. Bland dem figurerar en 15-årig Denise Richards i videon, ja det är hon med det korta vitblekta håret och de svarta ögonbrynen. Men jag reagerar också på att bildkvaliteten i videon är så pass bra. Den ser helt enkelt ovanligt fräsch ut för att vara 33 år gammal. (Litet som Aztec Cameras ”Somewhere in my heart”-video, men mer om den en annan gång.) Jag tänker att om jag år 1985 skulle ha sett en 33 år gammal musikvideo så hade den varit från 1952 och det skulle garanterat ha sett förhållandevis äldre ut då än vad detta gör nu. Om du förstår min poäng.

Låten är i sig

Ja denna jazziga svala låt blev alltså en hit 1985 och klättrade till åttonde plats på Englandslistan. Inte illa för en bortglömd duo i en bortglömd genre. Men jag minns att jag inte var så förtjust i den själv då. Det var liksom inte min grej. Den kändes då för gubbig, trög, ”hiss-musikig” och jazzig för mig. Jazz kunde jag i o f s gilla, men inte när det hamnade i fel sammanhang. Som detta. Sade var så överjordiskt snygg och cool att jazzinslaget inte störde. Henne gillade jag definitivt 1985, men Double kunde jag då som 17-åring inte ta till mig. Det skulle dröja litet till.

Och genren då? Jo jag har bloggat ett par gånger tidigare om den. Den kallas ”Sophisti-pop” – ”musiken karakteriseras som en mjuk, sofistikerad jazz– och soul-influerad popmusik, ofta med inslag av synthesizers – en genre jag uppenbarligen skulle bli väldigt förtjust i utan att veta om att den fanns. Men när jag tittar på mina gamla blandband så kan jag konstatera att flera av dem är rena sophisti-pop mixar. För enligt förståsigpåarna är just Sade, Prefab Sprout, Simply Red, Scritti Politti, ABC, Aztec Camera, Everything but the girl och Level 42 exempel på typiska artister för denna sub-genre inom popen. Och alla dessa akter lyssnade jag mycket på under framför allt andra halvan av 80-talet. En del av dem lyssnar jag på fortfarande.

Och så denna låt, så väldigt bortglömd. Men den berör mig starkt. Det finns en stilla reflekterande kvalitet i låten. Svalt och sofistikerat. En avvaktande distanserad känsla som känns så väldigt mycket 80-tal för mig. Det som för mig är både yta och djup på samma gång. Mitt 80-tal. Det är något som finns där inom mig som triggas och berörs av sådana intryck som just den här låten ger. Ett stilla vemod. En ensamhet. Tystnaden före mobiltelefonerna. Tidens gång. En gång måste vi alla gå vidare.  Liksom handen i videon som försvinner under ytan. ”Vi ska ändå alltid förlora våra största segrar till sist”.

I en retrospektiv kommentar till låten beskriver Allmusic-journalisten Stewart Mason träffsäkert denna tidlösa låt som ”one of the great lost one hit wonders of the mid-1980s. Double’s ”The Captain of Her Heart” is one of those songs that stands outside of its time period; this could conceivably have been a hit at any point from the early ’70s onwards. ” Mason fortsätter: ”The Swiss duo never managed to capitalize on this song’s casual sophistication and melodic grace, but it remains a glorious anomaly.”

 

 

När jag hade äran att ha en riktig 30-talsprimadonna till bordet…

Posted in Film, musik with tags , , , , on 24 maj, 2018 by japetus

Det hände sig en vacker kväll den 24:e i maj 1996 att jag hade äran att få en riktig 30-talsprimadonna till bordet. Det skedde på den upphovsrättsliga tiden när jag var bjuden till SKAPs vårfest att jag kom at ha ett ovanligt fascinerande samtal med denna karismatiska och tjusiga lilla dam som regisserats av bl a både Karl-Gerhard, Ingmar Bergman och Hasse Ekman. Hon hade mött och lärt känna flera legendariska personer i Sveriges musik-, film- och teatervärld.

Julie Bernby (1918-2001) var skådespelerska, författarinna och schlagersångerska. Hon uppträdde med och lärde känna Zarah Leander på 30-talet (innan Tyskland) och medverkade i ett 50-tal svenska filmer under 60 år. Ja det är ganska fantastiskt.


Med Julie Bernby på Operaterassen den 24 maj 1996

Julie hade mycket att berätta! Och jag som verkligen älskar 30-, 40- och 50-talsschlagers var helt begeistrad av denna tidsresa. Julie tyckte förstås det var kul med en 28-åring som var så intresserad av och kunnig om hennes tid och musik. Ett mycket fint möte över generationerna; 22 år sedan ikväll och ett väldigt trevligt minne!

I år skulle Julie Bernby ha fyllt 100 år.

(Dessutom visade hon sig vara mormor till Martin Stenmarck.)

”Pride in the name of Love” – 50 år efter Martin Luther King

Posted in Historia, Hyllningar, musik with tags , , , on 4 april, 2018 by japetus

Det är torsdagen den 4 april 1968 och Martin Luther King befinner sig i Memphis, Tenneesee där han tagit in på Lorraine Motel, rum 306. Han är i samspråk med musikern Ben Branch som ska spela på det möte som är planerat för kvällen. King går ut på balkongen för att hämta en nypa luft i vårkvällen och klockan är 18.01 lokal tid.

Efter ett ögonblick hör Branch ett kraftigt skott utifrån. Han skyndar sig ut på balkongen och finner King avsvimmad och kraftigt blödande, träffad i högra kinden av en gevärskula som gått vidare ned genom nacken och fastnat i vänster axel. Branch och fler tillrusade vänner tror först att King dödats omedelbart, men upptäcker till sin förvåning och glädje att de kan känna puls. Det verkar finnas ett litet hopp.

King först till sjukhus där läkarna försöker rädda hans liv. Men han återfår inte medvetandet, utan dödförklaras 19.05 samma kväll. Ett av 1900-talets största och modigaste hjärtan hade slutat slå.


Martin Luther King Jr (1929-1968)

Mycket hann denne modige man uträtta under sitt 39-åriga liv och han framstår idag, tillsammans med Mahatma Gandhi och Nelson Mandela som 1900-talets största frihetskämpar för mänskliga rättigheter och tydliga förespråkare av icke-våld för att uppnå dessa mål. Att de 13 år som King hann vara i rampljuset innan han mördades för idag 50 år sedan hade ett högt pris av stress, bevisas av rättsläkarens utlåtande att Kings hjärta bedömdes kunna ha tillhört en 60-åring.

Så var det också ett oerhört tufft, stressande och påfrestande jobb han utförde. Ett kall. Och dagen innan hade han i sitt sista tal förutspått att han inte skulle få följa med in i det ”förlovade land” som han förutspådde att de svarta amerikanerna var på väg emot.

Kom de dit? Har de kommit dit än? Den rasism och de orättvisor som Martin Luther King kämpade emot har mildrats under de år som gått. Visst har det blivit bättre, men rasismen finns kvar under ytan i USA och det märks bl a genom den stora övervikten av svarta män som skjuts av polisen. Och det finns ingen enskild person idag, igen enskild svart ledare som leder kampen på det sätt som Martin Luther King för 50 år sedan då han ledde den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen…

”Early morning, April four
Shot rings out in the Memphis sky
Free at last, they took your life
They could not take your pride…”
(U2: Pride in the name of love, 1984)

Med Trollflöjten genom livet

Posted in musik, Teater/Musikal, Tv-program with tags , , , , , , , , , , , , , , , on 10 februari, 2018 by japetus

”Det är vackert, det är en lovsång till musikens och kärlekens makt! Om vi alla känner att det här med tilltron till kärleken och musiken, att det är en jävla moralisk angelägenhet, att det är en lidelsefull angelägenhet för Mozart just i det ögonblicket, en människa som just håller på att ta ned skylten, alltså som har ett par, tre månader kvar att leva, han vet vad han talar om här…”

I helgen som gick återsåg jag Ingmar Bergmans TV-filmatisering av Wolfgang Amadeus Mozarts opera Trollflöjten från 1975. Det var min första fullständiga närkontakt med en opera och den gjorde ett mycket starkt intryck på mig – ”en opera om sagans och drömmens verklighet”. Jag tyckte som sjuåring att den var både spännande och rolig och blev helt fascinerad av den suggestiva föreställningen när den sändes på nyårsdagen 1975. Musiken är också helt magiskt sprudlande vacker; oemotståndligt melodiöst virtuos Mozart när han är som allra bäst. Det är fullkomligt odödlig musik skriven 1791. Mamma köpte sedan skivan som jag sedan så ofta kom att lyssna på; inte sällan med de gamla Koss-hörlurarna på i någon av våra två orangea snurrfåtöljer nere i vardagsrummet hemma i barndomshemmets Älvsjö.


Ingmar Bergman räcker fram Trollflöjten till Prins Tamino (Josef Köstlinger) och ger regi till Papageno (Håkan Hagegård) och de Tre Damerna (Birgitta Smiding, Kirsten Vaupel och Britt-Marie Aruhn)

Kanske är det Mozarts mest älskade opera? Ja en av världens mest kända och älskade operor. Jag läser att det är världens näst mest spelade opera (efter Verdis ”La Traviata”). Ingmar Bergman beskriver att den följde honom genom livet. Först i form av en egen dockteater-version som han och hans vänner försökte sätta upp. Han beskriver också en gång då han som barn hade kommit till den gamla 1700-talsteatern i Drottningholm och funnit den olåst. Där hade han gått in och känt magin inne i den då tysta och tomma teaterlokalen. Då föddes drömmen om att få sätta upp föreställningen i dessa fullt tidstypiska lokaler, med sitt ännu fungerande teatermaskineri av 1700-talsmodell. Och till slut kom han att få förverkliga den drömmen då han 1973-1974 med en rekordstor budget fick spela in Trollflöjten. Låt vara att den egentligen inte spelades in på själva Drottningholmsteatern, utan i en kopia av densamma som byggts i Filmhuset på Gärdet.


Den gamla LP-boxen som en gång fanns hemma hos familjen när jag växte upp. Här ser vi de tre magiska gossarna (Urban Malmberg, Ansgar Krook och Erland von Heijne) – deus ex machina – som i sin luftballong svävar fram med Pamina (Irma Urrila)

Trollflöjten har alltid förbryllat. Den anses å ena sidan vara höjdpunkten i Mozarts operasvit – och det är också hans sista, han var i själva verket döende när han skrev den – och det är troligen hans  mest älskade opera. Det är å andra sidan svårt att förstå vad den egentligen handlar om? Librettot är fyllt av motsättningar och bjuder på en fascinerande mix av frimurarsymbolik, buskiskomedi, djupaste allvar, slapstick och högstämda ritualer. Vi möter hämndbegär och svek. En bildskön prinsarnas prins, Tamino, får sällskap av en fågelliknande sagofigur, Papageno, som mest är en hopplöst pladdrig slarver och en feg latmask.


”Det var en sällsynt vacker man…. Ja det är ont om män som han… Ack ja det var en bildskön man…”
Prins Tamino (Josef Köstlinger) uppskattas av De Tre Damerna (Birgitta Smiding, Kirsten Vaupel och Britt-Marie Aruhn)

En mycket vacker prinsessa, Pamina, finns också som hålls fången i ett palats. Hennes pappa Sarastro är den gode men orättvist misstänkliggjorde patriarken medan mamman Nattens Drottning är den intrigerande, svekfulla och farliga kvinnan. Paminas fångvaktare Monostatos är en obehagligt elak figur, han är mörkhyad och påträngande närgången – en utländsk främling. Här finns för våra nutida ögon ett antal hopplöst politiskt inkorrekta resonemang och fördomsfulla schabloner väller över tittaren. Och på denna historia har Mozart alltså ”slösat” sin kanske mest inspirerade musik. Men det fantastiska är att ur denna omöjliga kombination skapades ett odödligt kärleksfullt mästerverk som utan problem tagit sig genom århundraden.


”Lyssna Tamino, hör du ett avlägset dån. Ser du hur det skymmer över bergen. Vår drottning kommer…” En mycket suggestiv och vacker scen ur Trollflöjten när Nattens Drottning (Birgit Nordin) sjunger sin första aria. (Kuriosa är här att en av mina äldre farbröder hade sällskap med Birgit Nordin i början på 50-talet)

För mer än 40 år sedan hade Trollflöjten tagit sig fram till mig och den har följt mig alltsedan dess på livsresan från 7 år till nu alldeles strax 50. Jag älskar verkligen den här musiken. Och jag älskar Ingmar Bergmans föreställning och tycker fortfarande den är helt oemotståndligt charmig. Det här är ur-Trollflöjten för mig. Det här är definitionen av Trollflöjten.


Sarastro (Ulrik Cold) och hans präster, egentligen en frimurarloge, en av många och stämningsfulla och suggestiva bilder ur Bergmans Trollflöjten

Och det är väldigt tydligt att den även berört Bergman mycket djupt. Det inledande citatet här ovan i bloggen är från SVT-dokumentären om operans tillkomst ”Tystnad! Tagning! Trollflöjten!” där en djupt engagerad Bergman ger musikerna i Sveriges Radios Symfoniorkester kraftigt inspirerande regi.


Den charmige slarvern och fågelfångaren Papageno (Håkan Hagegård) och den tjusiga prinsessan Pamina (Irma Urrila) i klassisk duett under Trollflöjtens vackra kärleksbudskap

För som Bergman själv fortsätter i SVT-dokumentären:


Trollflöjten är inte bara ett larvigt sagospel. Utan Trollflöjten, även som konglomerat av text och musik, är saga, dikt och dröm.
Och det är något som vi gång på gång kommer tillbaka till – att plötsligt är vi i en dröm…
Och så kommer hela sensmoralen i Trollflöjten, hela evangeliet i Trollflöjten.

Av kärlek lindras alla plågor och kärlek genomtränger allt.
Naturen fylls av kärleks lågor, i kärlek tar allt liv gestalt.
På kärlek kommer allting an, gudomens verk är kvinna och man.
Gudomens verk är hon och han. Han och hon och hon och han.
Himlen drar dem till varann…

Är det inte bedårande så säg? För här är fanimej ett av de centrala ställena!
Och om ni känner alltså verkligen att ni sitter bredvid varandra och tycker om varandra och är som en brorsa och en syrra och som liksom gillar varandra som sjutton…

Och där satt ju Papageno-Håkan Hagegård och Pamina-Irma Urrila och såg ut just så… Det är tydligt att Ingmar Bergman hade en underbar förmåga att inspirera och lyfta sina skådespelare till nya kreativa höjder. Det var ingen slump.

En annan klassisk, men mer komisk scen är denna när Papageno och Pamina fångas in av de elake Monostatos (Ragnar Ulfung) och hans slavar, men så börjar Papageno spela på sitt magiska klockspel. ”Hit med kätting, black och boja, ty med mig skall ingen skoja!” Sjuåringen tyckte redan 1975 mycket om många av det obetalbara stroferna i Alf Henrikssons översättning. Jag tycker fortfarande det är härligt obetalbart charmigt!

 

Och här har vi länken till hela operan, ligger uppe till 5 mars 2018 Trollflöjten på SVT

Och här finns dokumentären. Länken ligger uppe tills vidare Tystnad! Tagning! Trollflöjten!

”Tiden jagar oss alla” – om eftertanken inför det 50:e kalenderbytet

Posted in musik, Personlig kommentar with tags , , on 30 december, 2017 by japetus

På det som skulle bli Dag Vags sista platta, ”Kackerlacka” från 2006, finns en ovanligt finstämd och tankfull låt: ”Tiden jagar oss alla”. En berörande ballad som undgått mig ända fram till nu när jag helt nyligen såg SVTs dokumentär om Dag Vag – ”Allt medan stjärnorna föds och dör”. En händelse som ser ut som en tanke att denna dokumentär sänds parallellt med Eran-dokumentären om punken som jag skrev om igår. Det finns ett tydligt överlapp här och det är delvis samma människor som medverkar.

”Tiden jagar oss alla” är en av de finaste låtar Stig Vig skrivit och den blev ännu starkare att höra nu när han varit borta några år. Jag skrev en rad om det i bloggen när den sorgliga nyheten om hans bortgång kom för snart 6 år sedan. Stig Vigs underfundiga texter och alla Dag Vags tokroliga, eftertänksamma och berörande låtar har funnits med mig i hela mitt vuxna liv.

Och visst kan det kännas så att tiden jagar oss alla. Extra tydligt blir det så här i nyårstid när det är dags att lägga ännu ett år, ännu en kalender till handlingarna. Då kom jag på idén att lägga upp alla mina kalendrar från det att jag började jobba och framåt. Den äldsta blå kalendern uppe i hörnet är 1992. Sen följer 25 kalendrar. 26 kalendrar totalt. Det är också ett sätt att se var jag jobbat genom åren. Skandia och Arbetsmiljöverket hade egna loggan och namnet på sina kalendrar.


Snart dags för ännu ett kalenderbyte. 2017 har varit ett mycket bättre år än 2016, tacksam för det. Jag stannar upp och lyssnar på denna vackra låt och skänker en tanke av tacksamhet till Stig Vig för alla skratt och allt roligt jag haft på fester och förfester till hans musik. Men också eftertanke inför denna min 50:e nyårsafton. För så långt har tiden jagat mig, och jag tiden. Tiden jagar oss alla…

 

”Det finns en plats
Där allt är nytt
Och allt du vill
Är möjligt
Så glöm allt grått
Glöm allt trist
Och dom säger
Det är omöjligt

Tiden jagar oss alla
Tiden jagar oss alla

Långt där borta
På en annan planet
Kan man ännu
Se spåren
Spår av liv
Spår av hopp
Som slipats ner
Med åren

Tiden jagar oss alla
Tiden jagar oss alla
Tiden jagar oss alla
Tiden jagar oss alla”


Ännu en omisskännlig Dag Vag-platta, den sista: Kackerlacka från 2006
. Ännu en ordlek efter Palsternacka och Almanacka..

”Morgondagen inställd pga ointresse” – SVTs ”Eran” om punken och det Sverige som var

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , on 29 december, 2017 by japetus

”Stopp, vill ni se oss dö?”

Volymen är så extremt högt uppskruvad att rutorna vibrerar nere i källarplanet i uppehållsrummet i Långbrodals Nya Skola (nu Johan Skyttesskolan) och Joakim Thåströms kalla kriget-dramatiska text berör och får mig att haja till där jag står vid sidan av dörröppningen. Inne i vårt uppehållsrum sitter de litet coolare och mer självsäkra och nu är det punkarnas tur att välja skiva. Snart kommer vår lika tålmodige som omtänksamme elevassistent Hasse Thambert att komma in i uppehållsrummet och sänka volymen under högljudda kommentarer från de kaxigaste eleverna. Det hela är en mycket välbekant scen även för mig med mitt vid-sidan-om-perspektiv, för den upprepas flera gånger i veckan.

Ebba Grön: ”Stopp”, 1982 med tidstypisk och genreriktig miljonprogramsbebyggelse i bakgrunden

Jag går i sjuan läsåret ’81-’82, är 13-14 år gammal och en mer sällsynt gäst i det balla uppehållsrummet där det vanligtvis spelas mest bara hårdrock i detta elevernas gemensamma utrymme som hårdrockarna dominerar fullständigt. Det är med andra ord väldigt mycket Saxon, Iron Maiden, Motörhead och Judas Priest. Men ibland spelas även Ebba Grön (och t o m Freestyle!) och just nu den här vårdagen är det mitt favoritspår från den självbetitlade rosa-lila plattan med de franska liljorna som snurrar på skivtallriken. Plattan släpptes i april 1982, så minnet kan dateras exakt till slutet av vårterminen i sjuan.

Ebba Grön
Ebba Grön: ”Ebba Grön”, 1982

Jag är ingen punkare, men gillar punk mer än hårdrock, och vissa av Ebba Gröns låta är jag väldigt förtjust i för de känns så melodiösa, har vackra mörka harmonier samt starka och ibland väldigt roliga texter. Inte sällan för provocerande texter för mig. Den förra plattan ”Kärlek & Uppror” från 1981 har spelats mycket under året som gått, så ”800 grader”, ”Scheisse” och ”Mamma, pappa, barn” är mycket välbekanta.

Det är mycket Kalla Kriget-vibbar och det är verkligen inte konstigt för vi befinner oss mitt upp i en av de kallaste perioderna av den epoken och jag berörs av texterna. Jag har också en äldre influerande kusin som spelar trummor i punkbandet Strindbergs och honom lyssnar jag förstås uppmärksamt på vid de tillfällen som ibland bjuds att få lära mig mer om spännande musik. Jag vet det naturligtvis inte själv vid den här tidpunkten, men våren 1982 är Ebba Grön egentligen inte längre ett punkband, utan ett postpunkband. Och jag gillar verkligen postpunk, det är synth, new wave och postpunk som gäller för mig, för jag var alldeles för ung när punken kom till Sverige 1977.

Det är nu alltså 40 år sedan punken kom till Sverige och om detta berättar SVTs ””Eran”” om på ett mycket suggestivt och föredömligt välresearchat sätt. Eran är en mycket välgjord dokumentär som fångar tidsandan och känslan, främst genom att man fått tag i samtliga huvudpersoner där flertalet ännu är i livet. De är färgstarka och kan uttrycka sig vasst och nyanserat. Jag tänker kanske speciellt på Stefan Sundström, Joakim Thåström, Stina Berge, Annika von Hausswolf och lyckligtvis även Freddie Wadling som hann intervjuas för denna dokumentär kort innan bortgången.

https://www.svtplay.se/klipp/16457870/trailer-eran—punk-i-tre-delar
Trailer till SVTs Eran

Men det är också en ström av filmklipp och stillbilder från perioden som sköljer över tittaren och påverkar starkt. De fångar verkligen tidskänslan, ”eran”. En känsla jag från mitt barnperspektiv kan relatera till och beröras av. Vi är åter på besök i landet för längesedan, en annan tid i ett annat land. Det berör mig så mycket varje gång jag ser detta som jag en gång var en del av. Den stora tystnaden före mobiltelefonerna. De bleka och murriga färgskalorna i ”Skandinaviens DDR”…


Thåström, Fjodor och Gurra, Ebba Grön vid Rågsveds t-banestation. Foto: Lars Sundestrand

Stefan Sundström berättar om 70 000 nyinflyttade i Farsta och ingen hade bott där längre än i några år. Alla kommer nån annanstans ifrån, Ingen var hemma, alla är borta. Så är det innan ”det sätter sig”. Ingen tog ansvar som man gör när man känner sig hemma. Man har ingen relation till platsen. Vilda västern, ett nybyggarsamhälle, där vandalisering och tristess präglade. Bilden av det tråkiga och trista Sverige där allt stänger vid 6-7 på kvällen och folket åker hem och tittar på TV. Alla tittade på TV. Stockholm var helt dött, allt stängde. Stockholm 1977 var ungefär lika kvällsöppet som Ockelbo. Sverige var verkligen ett helt annat och oerhört mycket mindre internationaliserat samhälle än idag. Punken blev ett uppror mot normer och tristess och en möjlighet för alla de ungdomar som upplevde att de höll på att kvävas i den glåmiga miljonprogramsmisären.

”Jobba, bo i en låda, titta på Hylands hörna och sen dö. För mig var det en mardröm…” berättar Stefan Sundström och Joakim Thåström har en liknande story: ”Jag fick inget jobb på Clocks hamburgerkedja, de ville inte ha mig. Jag trodde jag skulle dö av tristess. Är det så här livet ska va?

Johnny Rottens depressiva budskap om misären i svensson-livet är helt brutalt skoningslöst: ”När man slutar skolan är ens enda framtidsplan att gifta sig. När man är runt 29 har man två barn och vill bara begå självmord.”


Miljonprogrammet (1965-1975) i Fittja

Det är fantastiska klipp av nedgångna, slitna och vandaliserade stockholmsmiljöer i sent 70-tal. Dova, murriga färger, höga hus, tysta blåsiga miljöer mer än 20 år innan internet och mobiltelefoner. 70-talsångest i förorten, ofta filmat i och kring tunnelbanans gröna linjer i det blekgråa ljuset  med höghusen i Stockholms sydöstra förorter som flimrar förbi utanför fönstren.  Bleka och glåmiga människor i de gamla gröna C4-vagnarna nånstans söder om Gullmarsplan.  Egentligen är många av dessa miljöer i och runt tunnelbanestationerna inte så gamla vid den här tiden. Men det ser väldigt slitet och sjaskigt ut. Filmen ”Låt den rätte komma in” (2008) efter Johan Ajvides roman med samma namn fångar mycket av de här blekta, tysta, dova, ”glåmiga” stämningen som jag upplevde då. Täckjackorna, de utsvängda jeansen och de oklippta frisyrerna. Huvudpersonen Oskar är också precis jämngammal med mig.

Budskapet om hur oerhört tråkigt Sverige och Stockholm var vid denna tid hamras in. Kanske var det så? I alla fall var det vad punkgenerationens ungdomar upplevde väldigt starkt. ”Morgondagen inställd pga ointresse” är det omisskännligt punk-ironiska klottret som sprejades på Gullmarsplans tunnelbanestation så att alla passagerare på väg till och från jobbet skulle få se det. Ebba Gröns kommentar till svensson-livet var skoningslös.

”Vad ska du bli när du blir stor? Ska du bli som far och mor?
Gå upp, gå till jobbet, jobba, jobba äta lunch. Samma sak händer imorgon.
Jobba, åka tricken och sätta sig och glo. Det är inget liv. Det är slaveri!
Hur ska det bli med din framtid då? Hur ska det bli om några år?
Ska du sjunka in i en fåtölj, ja vad ska hända med dig?
Vad ska du bli?”

Ebba Grön: ”Vad ska du bli?”, singel, 1979

Ebba Grön: ”Vad ska du bli”, live i SVTs ”Fäderneslandet och punkrockarna”, 1979. Notera de medelålders människor som bjudits in och som sitter i bakgrunden som uppstoppade djur och hur alldeles väldigt unga många av ”punkarna” i publiken är. Ibland får jag en känsla att generationsklyftan aldrig varit så stor som då.

Men ”Eran” handlar inte bara om Ebba Grön, Joakim Thåström och Stefan Sundström, och har lyckligtvis inte bara stockholmsperspektivet utan tittar även (i andra avsnittet) särskilt närmare på punken i Göteborg och Malmö-Lund. Ett oerhört fascinerande och kreativt persongalleri växer fram. Här figurerar förstås Freddie Wadling som punkens motor i Göteborg, ”han var med i alla band utom Attentat”. Vi får även se litet klipp med Mare Kandre som senare skulle bli känd som utomordentligt kritikerrosad författare och litterärt underbarn. I ett starkt klipp får vi se Commando M Pigg-basisten Anders Karlsmark hålla upp en glasburk med ett dockhuvud av en flicka i. Han berättar att det är en julklapp han fått av Mare. Mare beskrivs som en komplicerad och väldigt begåvad person, det står klart för tittaren att den instängda dockan i glasburken är Mare. Thåström kände hon också; där var det nånting som inte kommer ut i klartext.

Tjejbanden Pink Champagne, Tant Strul och Mögel ges också viktigt utrymme i programmet och berättar om hur de bemöttes och upplevde situationen. Att jag överhuvudtaget ger dem etiketten ”tjejband” är förstås bara en del av det problem de själva beskriver. De var naturligtvis punkband som alla andra och här möter vi flera starka personligheter som skulle fortsätta märkas i musik- och kultursverige; Nike Markelius, Ulrika Malmgren och Stina Berge framförallt.  Men jag tänker särskilt också på Kajsa Grytt och Malena Jönsson som jag kom att lyssna på mycket och se live vid flera tillfällen senare under 80-talet.

Från Malmö-Lunds punkscen får vi se Henrik Venants TT-Reuter med Peter ”Ivarss” Ivarsson på bas – Peter som senare skulle bli postpunkare och Sveriges bäste rockbasist i Reeperbahn – samt Garbochock med Stry Terrarie (senare i Ebba Grön) och Bengt ”Binkie” Liljegren.  Det är väldigt intressant att med Bengt Liljegrens analys av de olika punkstädernas nyanser. Göteborg med den hårdaste arbetarpunken (Attentat), Stockholm med proggpunken (Ebba Grön och KSMB) och Malmö-Lund som konstnärlig punk, psykedelisk punk (TT-reuter och Garbochock).

TT-Reuters ”Krossa alla tankar” med Henrik Venant, Sveriges svar på Robert Smith, för det här känns verkligen som besläktat med The Cure och depprock

Vi får även höra akademikerna Bengt ”Binkie” Liljegren och Aris Fioretos – då skribenter i punkfanzinet ”Noncha allt” – som hängde med Sex Pistols när de – bannlysta i England – turnerade på småställen i Sverige. Mycket fascinerande bilder från konserter i vad som ser ut att vara vanliga vardagsrum på olika håll i landet. Bengt och Aris hjälper Sid Vicious att köpa ost på Konsum. Bengt Liljegren blev med tiden historiker och författare och jag har läst flera av hans böcker och även hört föredrag med honom.

Aris Fioretos blev sedermera professor i estetik och jag träffade honom på Södertörns högskola, en karismatisk och fascinerande person. Jag gillar hans analyserande kommentarer om punken.
Punken gjorde det möjligt att dela denna hormonella rubbning som man genomlevde på den tiden med andra som befann sig i ungefär samma tillstånd. Den innehöll ett budskap att man kan göra nånting själv, att man kunde bejaka allt detta skeva konstiga…” Aris Fioretos beskriver den intellektuella aspekten i Malmö-Lund punken – ”i den mån man kan tala om intellektualitet i den åldern” – och han beskriver en depressiv kultur där självmordet inte var okänt”. Detta är något jag definitivt känner igen i TT-Reuters musik och i Henrik Venants senare postpunk med Underjordiska Lyxorkestern och Pojken med Grodan i Pannan (!).

När jag nu sett alla tre avsnitten av ”Eran” är jag mycket imponerad av det stora jobb som här nedlagts. En kaskad av olika kulturpersonligheter har lokaliserats, kontaktats och intervjuats så proffsigt. Det är en stor kulturgärning! Det är egentligen bara ett av de stora punkbanden jag verkligen saknar – KSMB. Jag kan inte förstå att de inte är med. Det måste bero på att de inte ville. Och Michael Alonzo är liksom Thåström och Stefan Sundström en verbal och uttrycksfull person och jag har bara svårt att förstå varför han inte ställde upp. Nåt beror det förstås på. KSMB hade många av de allra roligaste punktexterna som jag då och då haft väldigt skoj åt på resan genom livet.

Det är alltså nu i år 40 år sedan punken kom till Sverige. Jag minns det naturligtvis bara med 9-åringens perspektiv och kom inte att beröras av musiken förrän några år senare som tonåring, just i början på 80-talet. Det är en del av mitt liv, en del av landet för längesedan, vår samtidshistoria.

När jag med mitt nu snart 50-åriga perspektiv ser Eran och höra alla dessa röster från det som var får jag många flashbacks och tankar, gör många reflektioner. Jag reagerar på allt det negativa tänkandet – allt hat, allt självförakt all negativ programmering som jag hade svårt att relatera till då och som känns så oerhört fjärran från mig nu. Men det var också så att många som mådde dåligt då drogs till detta sammanhang, vilket även kommenteras av någon av de samtida intervjupersonerna. Detta är uppenbart.

Jag kan också med litet distans tycka att det var ett i-landsproblem att i ombonade och curlade Sverige på 70-talet tycka så oerhört synd som sig själv och uppleva sin situation som så förfärlig. Kanske en aning bortskämt och offer-koftigt att tycka så synd om sig själv och uppleva sin situation som så fruktansvärd i det priviligierade landet Sverige?

Det är naturligtvis lätt för mig som fick växa upp som ”villabarn” i ett stabilt medelklassområde att i efterhand sitta med facit, med helt andra verktyg och en helt annan förståelse och andra förutsättningar. Där och då upplevdes detta verkligen som en sådan tristess och misär. Det var tonåringars upplevelser, barns upplevelser. Många av dem väldigt utsatta och med högst reella problem. Detta var deras upplevelse, deras sanning. Den har jag djup respekt för.

Det är dock lättare att se det positiva i punkvågen – all kreativitet som kom ur insikten att alla kan vara med och spela. All den underfundighet, samhällskritik och humor och alla de kulturpersonligheter som Sverige kom att berikas med genom att de genom punken fick möjligheten och självförtroende att höja sina röster och på så många olika sätt uttrycka sig. Tack för det!