Archive for the musik Category

ELO – legendariskt åter live i Stockholm

Posted in musik with tags , on 15 september, 2018 by japetus

Det är med en smått overklig känsla vi bänkat oss. Eller snarare klamrar oss fast högt, högt uppe där vi sitter i Globen. Mörkret har fallit i den stora kupolen och nu är det bara sekunder tills vi ska få se och höra våra legendariska gamla favoriter.  Gamla är rätt ord i alla avseenden för det har gått 36 år sen ELO sist spelade i Sverige, då den 6 februari 1982 på Isstadion i samband med sin Time-tour. Och det har gått 40 år sen vi i skarven mellan låg- och mellanstadiet i Herrängens skola i Älvsjö började lyssna på ELO… Om ABBA var lågstadiet, så var ELO mellanstadiet för oss nu två nyblivna 50-åringar. Som kvällen till ära sänker medelåldern i lokalen.

För jag och barndomsvännen Jonas har fått tag i ett par av de allra sista biljetterna till denna konsert. Vi sitter också högt uppe på sidan i C10. Högst upp. Det är så högt att man i princip får klättra upp för ett antal stegar på slutet och sen är det en mycket brant läktare i stil med Anatomiska teatern Gustavianum i Uppsala, men 20 ggr så hög. Vi känner av höjdskräcken båda två – särskilt jag – vilket också tyvärr bromsar oss från att på ett ledigt sätt resa oss upp och avnjuta musiken stående och i rörelse. Vilket är mitt prefererade sätt att avnjuta ”populärmusik”.

Och nog är detta massiv populärmusik. Under sin storhetstid i mitten och slutet av 70-talet, in i tidigt 80-tal, var ELO en av världens största och mest radiospelade akter och de har också sålt över 50 miljoner plattor. De var aldrig kreddiga men sånt var lika oviktigt för 10-åringen som det var viktigt för 18-åringen.

Frontmannen Jeff Lynne är en av världens mest framgångsrika producenter och låtskrivare och mannen som var motorn och drivkraften bakom supergruppen Travelling Wilburys (med George Harrison, Bob Dylan, Tom Petty och Roy Orbison). George Harrison har t o m kallat Jeff för ”the fifth Beatle”. Och det ligger mycket i det. För ELO har alltid låtit och låter även ikväll mycket Beatles.


Jeff Lynne live i London tidigare i somras. Notera att det pga rättsliga konfliker nu är ”Jeff Lynne’s ELO” som gäller. Men mannen i fråga ÄR ju ELO.

Och vilken låtkatalog de har! Det är en bländande rad av oemotståndligt catchiga hits som kan radas upp. Och de kommer, nästan alla. Jag kan texterna till nästan varenda låt, jag som har lätt att minnas det som hände för länge eller mycket längesen, men ofta så svårt att minnas det som sades igår eller var jag la min mobil för 5-10 minuter.

Av ursprungliga ELOs lineup återstår bara den nu 70-årige Jeff Lynne, men om det är nån i bandet som är ”ELO” så är det han som skrev den övervägande majoriteten av alla låtar och dessutom sjöng dem och producerade plattorna. Det är hans band och det är hans sound. Och han har ett superproffsigt tolvmannaband med sig ikväll (inklusive självskrivna stråktrion!), bländande lasereffekter och det blågulröda rymdskeppet (den klassiska ELO-loggan) svävande bland planeter och stjärnor på skärmarna. Och ljudet är det bästa jag nånsin hört på Globen. Fantastiskt bra och väldefinierat krispigt ljud.


Stämningsfullt ljus och de två proffsen i kören synliga på skärmen som det såg ut högt upp snett sett från sidan

Jeff Lynne är litet hemlig och säger inte så mycket, vilket förvånar mig med tanke på hur mycket han skulle kunna säga och vilka anekdoter han skulle kunna krydda anrättningen med, men det gör han inte. Han har som sagt mycket duktiga musiker med sig på scen, men spelar förstås själv en del snygga gitarrsolon på sin trogna Gibson Les Paul. Vid 70 sjunger han också själv fortfarande överraskande bra, litet falsettsång presterar kan han också ännu prestera.

Jonas och jag skrattar också, som alltid, gott åt det ständigt närvarande texttemat kring kommunikation och då särskilt icke-fungerande kommunikation. Jeff har nästan alltid problem att nå fram till sitt hjärtas dam med sitt viktiga budskap. Det här är så centralt i ELOs texter att det kommer få sin egen blogg!

”Okay, so no one’s answering

Well, can’t you just let it ring a little longer

Longer, longer oh, I’ll just sit tight

Through shadows of the night

Let it ring forever more, oh…”

(Telephone line, 1976)

Den patenterade ELO-falsettsången sitter totalt sett fortfarande som en smäck trots att gamle basisten med odödliga trucker-muschen Kelly Groucutt sen länge inte är med på scen. Han kunde sjunga falsettsång så han gjorde cirklar runt självaste Bee Gees. Att det nu 2018 ändå funkar så bra beror förstås på att flera av scenmusikerna sjunger mycket bra och att man har två stycken helt suveräna personer i kören. Körtjejen sjunger också det legendariska opera-introt i ”Rockaria” utan problem. Ett par gånger turas Jeff och körkillen om att sjunga verserna i låtarna. Jeff pekar litet snyggt upp mot platån där kören står och den proffsige körkillen fångar bollen direkt och sjunger ledigt vidare. Han sjunger väldigt, väldigt bra. Fattas bara annat. Och spelar dessutom helt suverän cowbell som bonus!

Jeff Lynne + 12 ypperliga musiker och sångare på Globens scen 12 september 2018 (klicka för mycket större bild)

Det blir sammantaget en mycket proffsigt och fint framförd konsert, ett lugnt tempo passar nog också flertalet av den övre medelålderspubliken. Mina synpunkter är att dock att det var en miss att inte spela något från underskattade Time-plattan, att inte köra ”Tightrope” som intro och att välja ”Roll over Beethoven” som superfläskigt extranummer. Jeff har så många egna låtar som faktiskt är bättre. Men… Det är Jeffs kväll och han vill förstås hylla sin ursprungliga odödliga rock’n’roll. Den ursprungliga som han växte upp med. Vackert så!

Setlist:
1. Standin’ in the rain 2. Evil woman 3. All over the world 4. Showdown 5. Do ya 6. When I was a boy 7. Livin’ thing 8. Handle with care 9. Rockaria! 10. Can’t get It out of my head 11. 10538 overture 12. Shine a little love 13. Wild west hero 14. Sweet talkin’ woman 15. Telephone line 16. Don’t bring me down 17. Turn to stone 18. Mr Blue Sky Extranummer: 19. Roll over Beethoven

Annonser

Så mycket bättre 2018 – nionde gången gillt – min analys

Posted in musik with tags , , , , on 31 augusti, 2018 by japetus

Denna fredag räknar vi årets sista augustidag och därmed även den sista officiella sommardagen. September är höst. Men det har känts september ett tag nu och eftersom jag älskar september har jag inga problem med det. Särskilt inte efter en sommar som denna.

Och hösten innebär bl a att min och många andras mångåriga tv-favorit Så mycket bättre närmar sig. Det är med andra ord dags igen att ta en titt på startfältet, min kommentar dyker alltid upp helt plötsligt och jag kan denna gång konstatera att årets upplaga är den nionde i ordningen. Kanske den näst sista? Startfältet har varit klart i månader och programmet spelades in i juni, men jag skriver aldrig om det förrän sommaren är slut. Och nu är det dags att konstatera att den formellt kalendermässigt sett är det.

Så vilka är de då? De som ska vara med i år. Jo det ser ut att vara en hyfsat bra balans av äldre och yngre artister, ett ganska namnkunnigt gäng i år. Men om genre-balansen är bra, är jag inte lika säker på.


Grå gåsen i Burgsvik på Gotland är en gång inspelningsplats för TV4s programsuccé

Christer Sjögren, Eric Gadd, Louise Hoffsten, Charlotte Perelli, Ulises Infante Azocar – Stor, Linnea Henriksson och Albin Lee Meldau. Då kan jag börja med att konstatera att jag har koll på fem av sju artister år. En lagom hyfsat gubbnivå.


Christer Sjögren (född 1950)
En gång sångare i superdansbandet Vikingarna. Sen solo i många framgångsrika år. Firar 50 år som artist i år, vilket stämmer kraftigt väl överens om att inte ens jag kan minnas en tid utan honom. Dansbandskungen har sålt över 13 hisnande miljoner album! Han var den första att presenteras som en av årets medverkande i ”Så mycket bättre” och känns som ett säkert och klokt val. Då är dansbandsgenren stabilt grundmurad. Och mitt i valrörelsen ser jag nu plötsligt att Christer och Stefan Löfvén är påtagligt lika varandra. Inga fler kommentarer i politisk riktning. Annars måste jag säga att i tonåren var nog Vikingarna, Christer Sjögren och Stefan Borsch det allra tråkigaste jag kunde föreställa mig. Men… Han är en bra sångare utan tvivel. Verkar vara en väldigt reko och rak person.


Eric Gadd (född 1965)
Äntligen säger jag som lyssnat väldigt mycket på Gadd. Det här är utan tvekan den av årets artister som jag lyssnat mest på. Och föga förvånande är det eftersom jag får sägas vara tämligen mitt i Gadds målgrupp. Möjligen då att jag är tidigare än de flesta eftersom jag såg honom live på legendariska skivaffären ”Skivfönstret” redan i september 1987 just som han släppt sin första platta. Jag är väldigt förtjust i de där två första funkiga stompiga popplattorna han gjorde på svenska. Ett par av de betydligt mer polerade engelska som kom sen gillade jag också väldigt mycket.
Har massor med Gadd-vinyl-singlar och blir genuint glad när jag ser hans namn för det är så starkt förknippat med festligheter och värmningar av så många slag under sent 80-tal och en bra bit in i 90-talet. Dvs mina riktiga klubbår från 19 till 27-28 års ålder. Jag läser vidare att soulstjärnan har haft en lång framgångsrik karriär, med tre grammisvinster som årets artist. Jo det ska bli kul att se honom igen, en sympatisk man! Ett säkert och bra val.


Louise Hoffsten (född 1965)
Ett par av Louise plattor står i min svenska vinylsamling och nån CD har jag också. Hon debuterade redan 1986 men fick sitt stora genombrott 1993 med albumet ”Rythm & blonde” och hits som ”Let the best man win” och ”Hit me with your lovething”. För albumet prisades Louise Hoffsten med en Grammis och en Rockbjörn för årets bästa kvinnliga artist. Läser att hon redan medverkat i både SVT:s ”Stjärnorna på slottet” och TV4:s ”Körslaget” och minns själv att hon 2013 tog sig till final i Melodifestivalen med låten ”Only the dead fish follow the stream”, något jag uppfattade som en märkligt bromsande och o-vinnande titel på en bra låt. Louise är väldigt cool och har både blues, rock, folkvisa och jazz med sig in i programmet. På 90-talet fick Louise Hoffsten diagnosen MS (multipel skleros), en svår sjukdom som inte hindrat henne att fortsätta jobba med musik och turnera i viss utsträckning. Hon har också skrivit böcker om det svåra som drabbat henne. Det känns väldigt starkt och äkta från hennes sida. Ett bra val!


Charlotte Perrelli (född 1974)
Visst har jag koll på att Perrelli vann Eurovision Song Contest i Jerusalem 1999 med ”Take me to your heaven” vilket blev startskottet på solokarriären. En solokarriär jag upplever som en mix av dansband/schlager, pop och musikal. Och hon har sannerligen hunnit med en rent otrolig mängd saker i livet när jag läser litet mer om henne. Det är tydligt att hon är en mycket driven och produktiv tjej. Hon har släppt nio soloalbum och över 110 inspelade låtar, haft egna TV program, tävlat i Melodifestivalen fyra gånger (vunnit två gånger, 1999 och 2008), varit programledare för tävlingen tre gånger, turnerat i Europa, haft egen julshow på Grand Hôtel i Stockholm, varit jurymedlem i Talang, spelat musikal-huvudroller Skönheten och Odjuret, Jesus Christ Superstar och senast Evita, släppt tre träningsböcker, driver egen skönhetskollektion, egen vinserie o klädkollektion – listan kan göras lång och fortsätter att växa. Hon har alltid gett ett sympatiskt intryck och det ska bli trevligt att se henne i årets upplaga.


Ulises Infante Azocar -”Stor” (född 1987)
Noll koll från min sida. Hip hop har utöver de allra största namnen aldrig nått genom filtret till mig. Läser att Ulises Infante Azocar, mer känd som ”Stor”, har släppt tre soloalbum och även jobbat och skrivit musik åt andra artister. Läser även att han samarbetat med artister som Ison & Fille, Linda Pira och Seinabo Sey och det låter ändå hyfsat kreddigt i mina begränsade hiphop-öron. Han har dessutom vunnit både en grammis och P3 Guld. Då har vi en rappare med i år igen. En stor chans för honom att få ett break. Verkar vara en medveten person som det ska bli intressant att lyssna till.


Linnéa Henriksson (född 1986)
Viss koll från min sida. Henriksson kom fyra i ”Idol” 2010 och jag vet att hon sjunger bra. Och som vanligt är det inte de som vinner som det verkar gå mest bra för i fortsättningen. En bra poptjej som kan sjunga är alltid rätt i Så mycket bättre. Ser fram mot att få höra hennes versioner! Läser mig till att hennes signum är att skapa gränsöverskridande låtar som alla kan känna sig välkomna i, oavsett generation eller bakgrund. Detta är kanske nyckeln till varför Linnea Henriksson blivit så omfamnad av en bred variation av publiker, från nord till syd, från klubb- till festivalspelningar. Det här blir min chans att upptäcka hennes musik.


Albin Lee Meldau (född 1988)
Fullständig noll koll från min sida. Han beskrivs också som årets doldis i ”Så mycket bättre”. Han beskriver sig själv som en extremt besvärlig person under sin uppväxt. Noterar att hans låt ”Lou Lou” från 2016 dock streamats dryga 19 miljoner gånger på Spotify. Att döma av den speciella sångstilen tycks han vilja låta litet som Antony and the Johnsons så viss pretto-varning verkar befogad. Läser sen att det också är en desperat låt om olycklig kärlek. Smärtsamt. Det här kan bli mycket intressant!


Sammanfattande kommentar:

Hmmm… Det ser ut att kunna bli ett ganska intressant år i år. Ett par artister här som jag ändå verkligen gillar. Och ett par som jag är genuint nyfiken på. Vi har några bra sångare och sångerskor och duktiga låtskrivare. Hyfsat bred bred palett av olika musikaliska genrer i årets upplaga av detta så framgångsrika program. Åldersmässigt är gruppen inte lika spridd som den kunde vara då åldersspannet i år ”bara” går från 30 till 67, att jämföra med 2015 då den gick från 24 till 80 år. Det kan nog bli en bra säsong i år, att det kan funka. Men… Jag ser ju nu här i summeringen att jag uppfattar att rocken saknas. Och electronica. Det finns ingen riktigt rockartist med i år och ingen electronica/dance. Det är synd tycker jag.

Planeringen är nog tillräckligt smart för att TV4 ska kunna vara lugna inför årets upplaga av framgångsprojektet, tittarsiffrorna håller nog i sig och det ska bli genuint spännande att se vilken/vilka artister som sticker ut i år. När jag åter tittar på namnen måste jag säga att det är ett ganska så namnkunnigt gäng i år. Det var några år sen vi såg så pass många stora namn samlade. Och det här är ju som alltid möjligheten för de mindre kända artisterna att ta ett steg mot folkligheten.

Det vi också vet är att det i år är Sveriges största jazzsångerska genom tiderna – Monica Zetterlund – som kommer att få specialprogrammet på slutet. Ett fint val av specialartist som jag ser fram emot.

Här följer ett klipp med litet intervjuer med artisterna från i somras då inspelningarna pågick i juni…

En mer driven och bara nästan lika bortglömd pianoslinga

Posted in Electronica, musik with tags , , on 24 juni, 2018 by japetus

Ja det här med bortglömda snygga pianoslingor gav gensvar. Min vän Jonas replikerade snabbt med frågan om jag kände igen denna pärla? Jo det gjorde jag, men det var väldigt längesen jag hörde (även) den.  Ännu en snygg pianolåt som också lever upp till min idé om bortglömdheten, även om det inte alls är lika tydligt som i det förra exemplet.

Här har vi en självupplevd variant på temat Englishman in New York jag snuddade vid i förra bloggen. Den heta sommaren 1982 befinner sig nämligen den engelske singer/songwritern Joe Jackson i just New York och här hittar han inspiration till det som skulle komma att bli hans största hit. Han hade slagit igenom som arg ung man parallellt med Elvis Costello och Graham Parker i new wave-vågen i slutet på 70-talet. Det blev mycket gitarrmusik för den pianoskolade britten från Staffordshire i Midlands. Kanske litet för mycket?

För i låten ”Steppin’ out” hittar han tillbaka till klaviaturen med besked. Här är det piano och xylofon som har melodin och det är utan tvekan en mycket stark hook i låten. Det är också en elegant och catchig låt som bubblar av den förväntansfulla känslan just innan gänget lämnar förfesten och ger sig ut på stan… Ja ni förstår. Det är spännande och förväntansfullt. ”Han lämnar en åter tyst och mörk lägenhet bakom sig, där nu bara den förväntansfulla doften av rakvatten hänger kvar…”. För att citera mig själv i ett tidigt alster från 1986. När man fyllt 50 får man göra det.

”Steppin’ out” räknas också som sophisti-pop, men till skillnad från ”Captain of her heart” är denna pianohit upptempo på ett helt annat sätt. Här har vi en sequencerdriven basgång som doftar oldschool-synth hela vägen till discot. Skulle förvåna mig om jag inte själv dansade till den på anrika synthdiscot Rip Off ett par år senare? Men Joe Jackson sjunger bättre än de flesta av sångarna i de samtida synthbanden. (Med undantag av t ex Midge Ure, som han låter litet som.) Det är en litet vuxnare känsla i låten. Mer amerikanskt. Mer moget. Men också mer tydligt tidsbundet än ”Captain…” och därför också mer daterat i sitt sound. Här kommer den hursomhelst.

 

Videon spelades in under en intensiv sommarnatt på det anrika lyxhotellet St Regis på Manhattan i New York 1982. Videon är tyvärr inte tekniskt i samma utmärkta kvalitet som ”Captain…”, men den fångar utan tvekan den glittrande och bubblande ”Bright lights, big city”-känslan i NYC och har en söt liten Askungehistoria. Och Joe Jacksons text fångar väl den energifyllda känsla som låten har.

”We
So tired of all the darkness in our lives
With no more angry words to say
Can come alive
Get into a car and drive
To the other side

We
Are young but getting old before our time
We’ll leave the T.V. and the radio behind
Don’t you wonder what we’ll find
Steppin’ out tonight…”

Det är ett ögonblick som många sånger fångat genom åren. Det är det hoppfulla i att vara på väg ut. Att göra stan. Vad som helst kan hända ikväll. Och att vara på väg ut i en sån storstad som New York lägger förstås till ett par dimensioner. Det är en fin låt, en stark låt. Och visst var det en stor hit. Den var 6:a på både amerikanska Billboard-listan och engelska UK singles chart hösten 1982. En stor framgång för Jackson.

Och jag rundar av med en lugnare version av låten som Joe Jackson gör drygt 30 år senare. 2015 för att vara exakt. 33 år igen. Den blir mer grandios så här med symfoniorkester och lugnare tempo. Man kan inte vara en arg ung man i hela sitt liv och här har den då 61-årige Jackson gjort en anpassning till statusen.

Den sofistikerade pianoslingan som inte vill släppa; en glömd låt från en glömd genre

Posted in musik with tags , , , on 23 juni, 2018 by japetus

När jag imorse vaknade upp denna Midsommardag kom en gammal pianoslinga uppbubblande ur minnets djupa brunn. Den hade följt mig ur drömmen. Först trodde jag den skulle släppa rätt snabbt. Men icke… Den var riktigt catchig.

Jag åt mitt sedvanliga frukostäpple. Gick som jag brukar varje morgon några stilla varv i lägenheten med äpplet i handen men nu även med pianoslingan i huvudet. Stannade till. Lutade pannan mot dörrposten till köket. Nynnade på låten som fastnat. Lyfte blicken. Tittade ut och konstaterade att det var överraskande soligt och vackert ute. Klev ut på balkongen i morgonrocken och kände vinden i ansiktet. Åt färdigt äpplet. Men pianoslingan var kvar i huvudet. Den stannade och pockade på, ville inte lämna mig. Vad kunde det vara för låt?

Det här var nåt jag inte hört på väldigt länge. Något jag inte själv heller har eller har haft på skiva. Jag mindes några ord ur texten, och när jag sökte på nätet hittade jag låten direkt. Den heter nämligen just ”Captain of her heart”. Och den visade sig vara ett par år äldre än vad jag gissade. Och i samma stund insåg jag att här hade jag ämnet för nästa blogg. Det här ska jag skriva om. Det brukar bli så när något fastnar i mina tankar som just den här låten imorse.

Ända sedan starten för 11 år sen har det varit en grundläggande idé för mig att i bloggen lyfta fram det som är bortglömt. Inte nödvändigtvis livsnödvändigheter, men ändå sådant som berör och väcker eftertanke. Gärna då sådant som är orättvist bortglömt och som förtjänar att höras eller ses igen. Och med tanke på hur pass sofistikerat vacker, jazzig och tankfull den här låten är kan jag enkelt avgöra att den förtjänar att lyftas fram. För pianoslingan är verkligen tjusig. Elegant och sval.

Den schweiziska duon Double (uttalas Doo-blei) var ett tvättäkta onehit-wonder i en genre som nästan ingen hört talas om. Även om många minns och gillar grupperna som ingick i den. Men låten först.

För låten ”Captain of her heart” handlar om en tjej som till slut tröttnar på att vänta på sin kärlek, släpper den (honom kan vi konventionellt utgå ifrån, eftersom detta är 33 år sen) och går vidare i livet. Så det finns ett avsked i musiken. Och visst finns det ett vemod i låten.  Men detta vemod är laddat med positiv energi kraft i ett starkt beslut. Det finns en tidlös kvalitet i låten och den sofistikerade produktionen. Särskilt med tanke på att låten är från 1985 och att det mesta som gjordes då lät på ett helt annat sätt, hade en annan produktion. Det är just elegant och svalt och förutom pianot är det förstås sopransaxen som är oerhört typisk.

Just det här svala sopransax-soundet är så väldigt tidstypiskt, eller skulle bli aningens senare. Sting kunde ha varit grön av avund. I sin ”Englishman in New York” skulle han två år senare ösa på för fullt (och litet till) med detta stämningsfulla instrument.  Men nu lyssnar vi på låten som den här bloggen handlar om.

Videon är i sig mer typiskt 80-talsaktig med ett antal extraordinärt snygga fotomodeller som ser sorgsna, sofistikerade och svårtillgängliga ut. Väldigt typiskt. Bland dem figurerar en 15-årig Denise Richards i videon, ja det är hon med det korta vitblekta håret och de svarta ögonbrynen. Men jag reagerar också på att bildkvaliteten i videon är så pass bra. Den ser helt enkelt ovanligt fräsch ut för att vara 33 år gammal. (Litet som Aztec Cameras ”Somewhere in my heart”-video, men mer om den en annan gång.) Jag tänker att om jag år 1985 skulle ha sett en 33 år gammal musikvideo så hade den varit från 1952 och det skulle garanterat ha sett förhållandevis äldre ut då än vad detta gör nu. Om du förstår min poäng.

Låten är i sig

Ja denna jazziga svala låt blev alltså en hit 1985 och klättrade till åttonde plats på Englandslistan. Inte illa för en bortglömd duo i en bortglömd genre. Men jag minns att jag inte var så förtjust i den själv då. Det var liksom inte min grej. Den kändes då för gubbig, trög, ”hiss-musikig” och jazzig för mig. Jazz kunde jag i o f s gilla, men inte när det hamnade i fel sammanhang. Som detta. Sade var så överjordiskt snygg och cool att jazzinslaget inte störde. Henne gillade jag definitivt 1985, men Double kunde jag då som 17-åring inte ta till mig. Det skulle dröja litet till.

Och genren då? Jo jag har bloggat ett par gånger tidigare om den. Den kallas ”Sophisti-pop” – ”musiken karakteriseras som en mjuk, sofistikerad jazz– och soul-influerad popmusik, ofta med inslag av synthesizers – en genre jag uppenbarligen skulle bli väldigt förtjust i utan att veta om att den fanns. Men när jag tittar på mina gamla blandband så kan jag konstatera att flera av dem är rena sophisti-pop mixar. För enligt förståsigpåarna är just Sade, Prefab Sprout, Simply Red, Scritti Politti, ABC, Aztec Camera, Everything but the girl och Level 42 exempel på typiska artister för denna sub-genre inom popen. Och alla dessa akter lyssnade jag mycket på under framför allt andra halvan av 80-talet. En del av dem lyssnar jag på fortfarande.

Och så denna låt, så väldigt bortglömd. Men den berör mig starkt. Det finns en stilla reflekterande kvalitet i låten. Svalt och sofistikerat. En avvaktande distanserad känsla som känns så väldigt mycket 80-tal för mig. Det som för mig är både yta och djup på samma gång. Mitt 80-tal. Det är något som finns där inom mig som triggas och berörs av sådana intryck som just den här låten ger. Ett stilla vemod. En ensamhet. Tystnaden före mobiltelefonerna. Tidens gång. En gång måste vi alla gå vidare.  Liksom handen i videon som försvinner under ytan. ”Vi ska ändå alltid förlora våra största segrar till sist”.

I en retrospektiv kommentar till låten beskriver Allmusic-journalisten Stewart Mason träffsäkert denna tidlösa låt som ”one of the great lost one hit wonders of the mid-1980s. Double’s ”The Captain of Her Heart” is one of those songs that stands outside of its time period; this could conceivably have been a hit at any point from the early ’70s onwards. ” Mason fortsätter: ”The Swiss duo never managed to capitalize on this song’s casual sophistication and melodic grace, but it remains a glorious anomaly.”

 

 

När jag hade äran att ha en riktig 30-talsprimadonna till bordet…

Posted in Film, musik with tags , , , , on 24 maj, 2018 by japetus

Det hände sig en vacker kväll den 24:e i maj 1996 att jag hade äran att få en riktig 30-talsprimadonna till bordet. Det skedde på den upphovsrättsliga tiden när jag var bjuden till SKAPs vårfest att jag kom at ha ett ovanligt fascinerande samtal med denna karismatiska och tjusiga lilla dam som regisserats av bl a både Karl-Gerhard, Ingmar Bergman och Hasse Ekman. Hon hade mött och lärt känna flera legendariska personer i Sveriges musik-, film- och teatervärld.

Julie Bernby (1918-2001) var skådespelerska, författarinna och schlagersångerska. Hon uppträdde med och lärde känna Zarah Leander på 30-talet (innan Tyskland) och medverkade i ett 50-tal svenska filmer under 60 år. Ja det är ganska fantastiskt.


Med Julie Bernby på Operaterassen den 24 maj 1996

Julie hade mycket att berätta! Och jag som verkligen älskar 30-, 40- och 50-talsschlagers var helt begeistrad av denna tidsresa. Julie tyckte förstås det var kul med en 28-åring som var så intresserad av och kunnig om hennes tid och musik. Ett mycket fint möte över generationerna; 22 år sedan ikväll och ett väldigt trevligt minne!

I år skulle Julie Bernby ha fyllt 100 år.

(Dessutom visade hon sig vara mormor till Martin Stenmarck.)

”Pride in the name of Love” – 50 år efter Martin Luther King

Posted in Historia, Hyllningar, musik with tags , , , on 4 april, 2018 by japetus

Det är torsdagen den 4 april 1968 och Martin Luther King befinner sig i Memphis, Tenneesee där han tagit in på Lorraine Motel, rum 306. Han är i samspråk med musikern Ben Branch som ska spela på det möte som är planerat för kvällen. King går ut på balkongen för att hämta en nypa luft i vårkvällen och klockan är 18.01 lokal tid.

Efter ett ögonblick hör Branch ett kraftigt skott utifrån. Han skyndar sig ut på balkongen och finner King avsvimmad och kraftigt blödande, träffad i högra kinden av en gevärskula som gått vidare ned genom nacken och fastnat i vänster axel. Branch och fler tillrusade vänner tror först att King dödats omedelbart, men upptäcker till sin förvåning och glädje att de kan känna puls. Det verkar finnas ett litet hopp.

King först till sjukhus där läkarna försöker rädda hans liv. Men han återfår inte medvetandet, utan dödförklaras 19.05 samma kväll. Ett av 1900-talets största och modigaste hjärtan hade slutat slå.


Martin Luther King Jr (1929-1968)

Mycket hann denne modige man uträtta under sitt 39-åriga liv och han framstår idag, tillsammans med Mahatma Gandhi och Nelson Mandela som 1900-talets största frihetskämpar för mänskliga rättigheter och tydliga förespråkare av icke-våld för att uppnå dessa mål. Att de 13 år som King hann vara i rampljuset innan han mördades för idag 50 år sedan hade ett högt pris av stress, bevisas av rättsläkarens utlåtande att Kings hjärta bedömdes kunna ha tillhört en 60-åring.

Så var det också ett oerhört tufft, stressande och påfrestande jobb han utförde. Ett kall. Och dagen innan hade han i sitt sista tal förutspått att han inte skulle få följa med in i det ”förlovade land” som han förutspådde att de svarta amerikanerna var på väg emot.

Kom de dit? Har de kommit dit än? Den rasism och de orättvisor som Martin Luther King kämpade emot har mildrats under de år som gått. Visst har det blivit bättre, men rasismen finns kvar under ytan i USA och det märks bl a genom den stora övervikten av svarta män som skjuts av polisen. Och det finns ingen enskild person idag, igen enskild svart ledare som leder kampen på det sätt som Martin Luther King för 50 år sedan då han ledde den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen…

”Early morning, April four
Shot rings out in the Memphis sky
Free at last, they took your life
They could not take your pride…”
(U2: Pride in the name of love, 1984)

Med Trollflöjten genom livet

Posted in musik, Teater/Musikal, Tv-program with tags , , , , , , , , , , , , , , , on 10 februari, 2018 by japetus

”Det är vackert, det är en lovsång till musikens och kärlekens makt! Om vi alla känner att det här med tilltron till kärleken och musiken, att det är en jävla moralisk angelägenhet, att det är en lidelsefull angelägenhet för Mozart just i det ögonblicket, en människa som just håller på att ta ned skylten, alltså som har ett par, tre månader kvar att leva, han vet vad han talar om här…”

I helgen som gick återsåg jag Ingmar Bergmans TV-filmatisering av Wolfgang Amadeus Mozarts opera Trollflöjten från 1975. Det var min första fullständiga närkontakt med en opera och den gjorde ett mycket starkt intryck på mig – ”en opera om sagans och drömmens verklighet”. Jag tyckte som sjuåring att den var både spännande och rolig och blev helt fascinerad av den suggestiva föreställningen när den sändes på nyårsdagen 1975. Musiken är också helt magiskt sprudlande vacker; oemotståndligt melodiöst virtuos Mozart när han är som allra bäst. Det är fullkomligt odödlig musik skriven 1791. Mamma köpte sedan skivan som jag sedan så ofta kom att lyssna på; inte sällan med de gamla Koss-hörlurarna på i någon av våra två orangea snurrfåtöljer nere i vardagsrummet hemma i barndomshemmets Älvsjö.


Ingmar Bergman räcker fram Trollflöjten till Prins Tamino (Josef Köstlinger) och ger regi till Papageno (Håkan Hagegård) och de Tre Damerna (Birgitta Smiding, Kirsten Vaupel och Britt-Marie Aruhn)

Kanske är det Mozarts mest älskade opera? Ja en av världens mest kända och älskade operor. Jag läser att det är världens näst mest spelade opera (efter Verdis ”La Traviata”). Ingmar Bergman beskriver att den följde honom genom livet. Först i form av en egen dockteater-version som han och hans vänner försökte sätta upp. Han beskriver också en gång då han som barn hade kommit till den gamla 1700-talsteatern i Drottningholm och funnit den olåst. Där hade han gått in och känt magin inne i den då tysta och tomma teaterlokalen. Då föddes drömmen om att få sätta upp föreställningen i dessa fullt tidstypiska lokaler, med sitt ännu fungerande teatermaskineri av 1700-talsmodell. Och till slut kom han att få förverkliga den drömmen då han 1973-1974 med en rekordstor budget fick spela in Trollflöjten. Låt vara att den egentligen inte spelades in på själva Drottningholmsteatern, utan i en kopia av densamma som byggts i Filmhuset på Gärdet.


Den gamla LP-boxen som en gång fanns hemma hos familjen när jag växte upp. Här ser vi de tre magiska gossarna (Urban Malmberg, Ansgar Krook och Erland von Heijne) – deus ex machina – som i sin luftballong svävar fram med Pamina (Irma Urrila)

Trollflöjten har alltid förbryllat. Den anses å ena sidan vara höjdpunkten i Mozarts operasvit – och det är också hans sista, han var i själva verket döende när han skrev den – och det är troligen hans  mest älskade opera. Det är å andra sidan svårt att förstå vad den egentligen handlar om? Librettot är fyllt av motsättningar och bjuder på en fascinerande mix av frimurarsymbolik, buskiskomedi, djupaste allvar, slapstick och högstämda ritualer. Vi möter hämndbegär och svek. En bildskön prinsarnas prins, Tamino, får sällskap av en fågelliknande sagofigur, Papageno, som mest är en hopplöst pladdrig slarver och en feg latmask.


”Det var en sällsynt vacker man…. Ja det är ont om män som han… Ack ja det var en bildskön man…”
Prins Tamino (Josef Köstlinger) uppskattas av De Tre Damerna (Birgitta Smiding, Kirsten Vaupel och Britt-Marie Aruhn)

En mycket vacker prinsessa, Pamina, finns också som hålls fången i ett palats. Hennes pappa Sarastro är den gode men orättvist misstänkliggjorde patriarken medan mamman Nattens Drottning är den intrigerande, svekfulla och farliga kvinnan. Paminas fångvaktare Monostatos är en obehagligt elak figur, han är mörkhyad och påträngande närgången – en utländsk främling. Här finns för våra nutida ögon ett antal hopplöst politiskt inkorrekta resonemang och fördomsfulla schabloner väller över tittaren. Och på denna historia har Mozart alltså ”slösat” sin kanske mest inspirerade musik. Men det fantastiska är att ur denna omöjliga kombination skapades ett odödligt kärleksfullt mästerverk som utan problem tagit sig genom århundraden.


”Lyssna Tamino, hör du ett avlägset dån. Ser du hur det skymmer över bergen. Vår drottning kommer…” En mycket suggestiv och vacker scen ur Trollflöjten när Nattens Drottning (Birgit Nordin) sjunger sin första aria. (Kuriosa är här att en av mina äldre farbröder hade sällskap med Birgit Nordin i början på 50-talet)

För mer än 40 år sedan hade Trollflöjten tagit sig fram till mig och den har följt mig alltsedan dess på livsresan från 7 år till nu alldeles strax 50. Jag älskar verkligen den här musiken. Och jag älskar Ingmar Bergmans föreställning och tycker fortfarande den är helt oemotståndligt charmig. Det här är ur-Trollflöjten för mig. Det här är definitionen av Trollflöjten.


Sarastro (Ulrik Cold) och hans präster, egentligen en frimurarloge, en av många och stämningsfulla och suggestiva bilder ur Bergmans Trollflöjten

Och det är väldigt tydligt att den även berört Bergman mycket djupt. Det inledande citatet här ovan i bloggen är från SVT-dokumentären om operans tillkomst ”Tystnad! Tagning! Trollflöjten!” där en djupt engagerad Bergman ger musikerna i Sveriges Radios Symfoniorkester kraftigt inspirerande regi.


Den charmige slarvern och fågelfångaren Papageno (Håkan Hagegård) och den tjusiga prinsessan Pamina (Irma Urrila) i klassisk duett under Trollflöjtens vackra kärleksbudskap

För som Bergman själv fortsätter i SVT-dokumentären:


Trollflöjten är inte bara ett larvigt sagospel. Utan Trollflöjten, även som konglomerat av text och musik, är saga, dikt och dröm.
Och det är något som vi gång på gång kommer tillbaka till – att plötsligt är vi i en dröm…
Och så kommer hela sensmoralen i Trollflöjten, hela evangeliet i Trollflöjten.

Av kärlek lindras alla plågor och kärlek genomtränger allt.
Naturen fylls av kärleks lågor, i kärlek tar allt liv gestalt.
På kärlek kommer allting an, gudomens verk är kvinna och man.
Gudomens verk är hon och han. Han och hon och hon och han.
Himlen drar dem till varann…

Är det inte bedårande så säg? För här är fanimej ett av de centrala ställena!
Och om ni känner alltså verkligen att ni sitter bredvid varandra och tycker om varandra och är som en brorsa och en syrra och som liksom gillar varandra som sjutton…

Och där satt ju Papageno-Håkan Hagegård och Pamina-Irma Urrila och såg ut just så… Det är tydligt att Ingmar Bergman hade en underbar förmåga att inspirera och lyfta sina skådespelare till nya kreativa höjder. Det var ingen slump.

En annan klassisk, men mer komisk scen är denna när Papageno och Pamina fångas in av de elake Monostatos (Ragnar Ulfung) och hans slavar, men så börjar Papageno spela på sitt magiska klockspel. ”Hit med kätting, black och boja, ty med mig skall ingen skoja!” Sjuåringen tyckte redan 1975 mycket om många av det obetalbara stroferna i Alf Henrikssons översättning. Jag tycker fortfarande det är härligt obetalbart charmigt!

 

Och här har vi länken till hela operan, ligger uppe till 5 mars 2018 Trollflöjten på SVT

Och här finns dokumentären. Länken ligger uppe tills vidare Tystnad! Tagning! Trollflöjten!