Ikväll, denna vackra Palmsöndag 2 april 2023 nås jag av ännu en av de där sorgliga nyheterna som får mig att stanna upp. Och känna att jag måste skriva.
Ännu en av mina tonårsidoler har lämnat oss och jag noterar att det blir fler och fler sådana här exit-poster i bloggen. Ett tidens tecken. Och med den tidspress jag lever med denna vår och den gångna hösten är det svårt att hinna skriva här, så det blir bara när det riktigt känns personligt berörande och viktigt. Och det gör det när jag inser att den store, för att inte säga legendariske, japanske kulturpersonligheten, musikern, kompositören och skådespelaren Ryuichi Sakamoto har lämnat oss.
Alldeles för tidigt säger jag när jag inser att han bara var 71. Och precis som när det gällde hans gamle musikaliske vapendragare från gemensamma bandet YMO, Yukihiro Takahashi, som gick bort i januari i år så var det cancer. Igen. Denna förbannade sjukdom.
”Ars longa vita brevis” var ett av Sakamotos favoritcitat, livet är kort, konsten är evig. Ett klassiskt grekiskt citat av Hippokrates som passar väl för den så konstnärligt begåvade Ryuichi Sakamoto. Som vanligt nuförtiden är det på Facebook som jag först ser nyheten att han lämnat oss. Och alldeles nyss skrev jag alltså om bandkollegan Takahashi från japanska supergruppen Y.M.O. som gick bort i januari i år. Nu är det alltså bara Haruomi Hosono kvar av den legendariska musikaliska trion. Ryuichi Sakamoto blev med tiden en stor, för att inte säga legendarisk, japansk kulturpersonlighet. Åren med bandet Y.M.O. gjorde honom till en stor idol i Japan (kanske särskilt för den kvinnliga publiken) och slutligen även utanför; han var känd som ”världens snyggaste Japan”. Vilket befästes i filmen ”Merry Christmas Mr Lawrence” 1983 då han spelade mot David Bowie som den strikte japanske officeren kapten Yonoi, en modern samuraj som lever efter bushido-koden.
David Bowie och Ryuichi Sakamoto i ”Merry Christmas mr Lawrence”, 1983 Sakamoto som den hårde japanske officeren kapten Yonoi
Sakamoto skrev dessutom musiken till detta andra världskrigsdrama och det BAFTA-prisbelönade ledmotivet ”Forbidden colours” blev en internationell hit som lämpligt nog sjöngs av David Sylvian med bandet Japan.
En fin bild mellan tagningarna, då de två skådespelarna är tillbaka i sina egna roller. Vackert!
Sakamoto belönades många gånger för sin vackra filmmusik. Den allra finaste hedersbetygelsen var när han fick en Oscar för den uttrycksfulla musiken till Bernardo Bertoluccis storfilm ”Den siste kejsaren” 1987.
Det var något speciellt och karismatiskt med Ryuichi Sakamoto. När jag fick upp ögonen för honom och Y.M.O. hösten 1984 så var jag en av de många västerlänningar som helt fascinerats av Japan och japansk kultur. Japan var en enorm framgångssaga som var på väg att erövra världen med sina bilar, elektronik, kameror, motorcyklar och instrument.
Stilige Sakamoto som den ultimate japanske syntharen, hämtat från ett liveframträdande med Y.M.O. i samband med ”After Service”-turnén 1983-84
Jag har skrivit helt kort om min fascination för Y.M.O.s musik när jag skrev om Takahashi i januari. Detta suveräna japanska band gjorde inte bara catchig popmusik, utan även mycket experimentell konstmusik. Jag älskade båda. Och lyssnade mycket på båda som tonåring. Det här återkommer jag till i bloggen, för timmen är nu redan alltför sen för att jag ska kunna djupdyka i detta bråddjupa ämne.
Ryuichi Sakamoto (1952-2023)
Det blir så vackert att runda av med ett av de vackraste stycken Sakamoto skrev. Ledmotivet ”Forbidden colours” från filmen ”Merry Christmas Lawrence” med Sakamoto själv vid pianot. Så stilla, så sparsmakat elegant, så förtrollande vackert. ”Livet är kort, konsten är evig”; Ryuichi Sakamoto har lämnat oss och gått in i det eviga ljuset, men hans musik finns kvar hos oss för alltid…
Sen eftermiddag idag 9 februari. Plötsligt ser jag att nån publicerat en bild av Burt Bacharach på FB… Åh nej, ett dåligt omen tänker jag, är det han nu som till slut rest hem…?
Och ja, så var det. Men jag visste ju att han var född i slutet av 20-talet så resan blev lång. Hela 94 år…
Här finns några av mina tidigaste musikminnen. Det är tidigt 70-tal. Det här är musik jag kom att höra väldigt tidigt.
Den här bloggen är ett utkast för att få denna hyllning på rätt dag – hinner inte skriva närmsta dagarna. Men återkommer. För Burt Bacharach har varit viktig för mig i mitt liv. Hela mitt liv. För han är ju en av dem som alltid funnits där…
Sent igårkväll lördag nåddes jag av den sorgliga nyheten att ännu en av mina musikaliska tonårshjältar rest hem…
Yukihiro Takahashi (1952-2023)
Takahashi var tillsammans med Ryuichi Sakamoto och Haruomi Hosono de tre numera legendariska medlemmarna i världens mest kritikerrosade och kommersiellt mest framgångsrika japanska popgrupp – Yellow Magic Orchestra (YMO).Nyskapande och omisskännliga inom electronican från det sena 70-talet och framåt var de helt unika med sitt eget sound, från catchig pop som denna pärla här nedan till experimentella världar av ljud och överjordiska ambient-stämningar. Musik jag både dansat och mediterat så mycket till. Och skrattat gott när jag lyssnat på.
YMO har nämligen också väldigt mycket humor och ironi mitt upp i allt konstnärligt allvar och seriositet. Det är mycket fascinerande och något jag helt säkert kommer att skriva mer om.
Låten ”Rydeen” här nedan användes för övrigt som vinjettmusik i Radio Stockholm på 80-talet, så den är det många som hört utan att veta vad det är för något.
Takahashi var en mycket produktiv artist med över 30 soloplattor i sin katalog utöver de 8 plattorna med YMO. När jag själv tänker på honom är det kanske främst hans stilbildande intensiva och taktfasta trummande jag minns. Han influerade en våg av europeiska artister som bankade på sina synthtrummor under första hälften av 80-talet. Särskilt tänker jag då på Ultravox som verkligen tog detta till sig både i studio och live.
Jag är medveten om att Takahashi var mycket mer än en trummis, både kompositör, producent och sångare – och även skådis – men det är trots allt på det sättet jag minns honom bäst.
”T-E-C-H-N-O-P-O-L-I-S – TOKYO!” 1983, när mystiken och mytbildningen kring Japans teknologiska och ekonomiska framgångar var som allra störst står de tre coolaste japanska synthekvilibristerna på Budokans stora scen i Tokyo och sjunger om sin magiska mytomspunna hemstad. Takahashi bakom sina synthtrummor, Sakamoto med luggen sjunger och dirigerar och hemlige Hosono med basen anas i bakgrunden. Ett underbart tidsdokument.
Jag kom just hem med min nya mobil och slog mig ned i vardagsrummet för att fixa med wi-fi och chromecast. Pillar med SVT Play och det första jag får upp är föreställningen ”Den vackraste visan om kärleken” med Sven-Bertil från Berns 1979. Jag får se Sven-Bertil sitta i salongen och knäppa så vackert på sin akustiska gitarr… Fantastiskt fint tänker jag. Jag såg den här föreställningen för inte så längesen, så jag tänkte det var därför den dök upp så spontant.
Men så sneglar jag litet i mitt FB-flöde och… Nej! Nu fattar jag. Nu har det hänt till slut. Nåt jag tänkt på ända sedan Sven-Bertils suveräna medverkan i Så mycket bättre 2015. Detta att nu vet man inte längre hur länge han blir kvar. Det vet man ju aldrig om någon, men för den som passerat 80 år och har hälsoproblem, som han hade på slutet, så känns det skört.
Och nu tvingas vi konstatera att denne ikoniske artist, denne store gentleman, ja hela Sveriges siste store grand old man och estradör har gått ur tiden. Efter 87 fantastiska års vandring har Sven-Bertil nu rest hem. Och med det sluter sig ett hisnande stort, vackert och viktigt kapitel i svensk kulturhistoria. Hela han var som en kulturell klenod från en annan tid, en del av en annan tid.
Sven-Bertil Gunnar Evert Taube (1934-2022)
Det är väl egentligen inte så mycket att säga om att en människa får 87 år av livet. Det är en lång tid, en lång resa. Men det känns väldigt vemodigt för mig att ändå i viss mån tvingas ta avsked av Sven-Bertil som har varit närvarande på så många sätt i så många år i mitt liv. Ja naturligtvis hela mitt liv. Jag kände mig tagen och sjönk ihop i soffan.
Så jag satt kvar framför TVn och lät föreställningen ”Den vackraste visan om kärleken” rulla på… Det var väldigt symboliskt och vackert. Så vackert att tårarna började rinna. Det här drabbade mig. Det här kändes. Det här väcker tankar. För oj vilket stort avtryck som Sven-Bertil gjort i mitt liv och för väldigt många av oss i Sverige. Jag läser alla de underbart fina uttalande som kollegor, vänner och kändisbekanta nu gör i media. Det är uppenbart att alla hade lätt att tycka om honom. Det är just detta med gentlemannen, omtanken, elegansen och ödmjukheten som hela tiden återkommer. Det var sån han var. Det är det avtrycket han lämnat efter sig. Mycket vackert.
Sven-Bertil på Gröna Lund (med pappa Evert), 1970
Sven-Bertil Taubes karriär sträckte sig över sex decennier och han är en såväl legendarisk som ikonisk svensk artist. Som arvtagare till och förste uttolkare av pappa Everts visor var han väldigt mycket av det gamla klassiska Sverige förkroppsligat. Mycket av det som varit en populärkulturell och trygg ryggrad för oss som minns 1900-talets Sverige med sommarvisor, skolavslutningar, allsång på fester, midsommar, skärgård, segelbåtar, semester och allmänt svenskt sommarmys.
Ja så tycker jag faktiskt man kan säga för Evert Taubes musik är så djupt rotad i den svenska folksjälen att den sitter där som en gulblå tatuering vare sig vi gillar den, älskar den eller inte bryr oss. Något vi alla känner igen och har en personlig relation till. Alla har hört de visorna. Alla. Och ingen annan har framfört Everts visor så underbart fint som Sven-Bertil. Det har utan tvekan betytt oerhört mycket för Everts musikskatt att han hade en så begåvad och karismatisk artist till son att förvalta arvet.
För det var ju också så att det spelades väldigt mycket Taube i 70- och 80-talens svenska radio- och tv-produktioner. Väldigt mycket. Jag är intensivt matad med Taubes musik och texter så länge jag kan minnas. Oftast framförda av just Sven-Bertil. Dessutom har jag säkert tio av hans LP-skivor här hemma på skivhyllan. Och jag minns att jag köpte dem alla våren 1990 när jag också gick med i Taube-sällskapet. Det var en stor Taube-renässans i mitt liv den vintern och våren när jag låg i lumpen.
Se här, en av de många LP-skivor med Sven-Bertil som man kan hitta hemma hos mig.
Själv har jag ju inte bara sett Sven-Bertil live på Grönan många gånger, utan även spelat många, många av pappa Everts visor under de nästan 15 år jag spelade i orkester på 80- och 90-talen. Det är något väldigt nära och tryggt för mig i den här musiken. Något så nära och uppenbarligen så viktigt att det var det jag på nåt undermedvetet sätt tog fasta på och hittade hem till när jag låg mycket svårt sjuk i feberdvala i Hanoi i mars 2015. Och nu från och med denna vår har jag ju även börjat spela Taube på gitarr. Och sjunga till. Helt underbart tycker jag!
Men Sven-Bertil var också en stor skådespelare och många, många är de filmer jag uppskattat honom i, t ex i Bille Augusts ”Jerusalem”, Richard Hoberts ”En enkel till Antibes” och Niels Arden Oplevs ”Män som hatar kvinnor/Millennium”. Men jag minns honom också särskilt på Folkans scen tillsammans med Sven Wolter och Johan Rabaeus i den tänkvärda och underhållande föreställningen ”Art”. Många Dramaten-föreställningar medverkade han också i, men dem så jag aldrig. Och så naturligtvis de där två internationella actionfilmerna på 70-talet: ”Örnen har landat” 1976 och ”Marionett i kedjor” 1971.
Evert Taube i Alistair MacLeans ”Marionett i kedjor”, 1971
Så… Ja… Det här sitter djupt i mig. För denne artists sånger och visor har funnits med mig på min livsvandring i glädje och sorg i alla år. Det har varit mycket Taube får jag lov att säga. Med denne ikoniske artist försvinner något som är väldigt mycket Sverige och mitt liv för mig. Det är symboliskt. Vad kan jag mer säga? Jo nåt mer kan jag säga, men först snyter jag mig och torkar tårarna. Det här blev känslosamt. Det här är känslosamt för mig. Jag gläds naturligtvis åt den fantastiska kulturella skatt som Sven-Bertil lämnat till oss och är så tacksam för det som jag så gärna vilar i på olika sätt.
Jo det jag kan säga mer är förstås det ärliga konstaterandet att jag älskar Sven-Bertil Taube som artist och att jag nu hittat ett väldigt fint sätt att avrunda hyllningen till denne ikoniske och legendariske artist. Den utsökt fina duetten med Miriam Bryant från Så mycket bättre 2015. Bara att se de andra artisternas ansikten när de hör och upplever detta är helt ljuvligt. Det är mycket kärleksfullt och vackert när detta vid första anblick omaka par framför Evert Taubes nu hundraåriga pärla. Men så rätt och så vackert och så uttrycksfullt…
”Som stjärnor små på himlen blå, De blinka till varann. Så gör du och jag min vän För kärleken, för kärleken Emellan mig och dig…”
I fredags 8 juli hade jag möjligheten att se den nya ”Elvis-filmen”, som hade premiär på Midsommarafton, en film jag sett fram emot att få se. Och jag blev inte besviken för detta är inte bara en oerhört välgjord musikfilm utan även en film som bjuder på många andra dimensioner.
Filmen är framförallt ett mycket kraftfullt visuellt fyrverkeri, en ren fest för ögat signerad Baz Luhrmann; litet samma överdådiga känsla som i Moulin Rouge från 2001. Det sprakar och gnistrar om Elvis-filmen; färgerna, effekterna och skådespelarna är minnesvärda. Det är oerhört effektfullt, starkt och snyggt presenterat. Luhrmann är en oerhört skicklig regissör som på ett visuellt mästerligt sätt återskapar Over the top-känslan i och kring Elvis.
Det är ingen slump att jag väljer att lägga upp samtliga tre filmplanscher. De är lika överdådigt kraftfullt presenterade. En fest för ögat även det. Liksom det även var en fest för mig att se alla de vackra gitarrer som förknippas med Elvis, t ex den röda Hagström Viking II från 1968 comeback special vi kan se på planschen nedan.
Utmärkta skådespelarprestationer bjuds vi även på; både av tillräckligt porträttlike Austin Butler som av Tom Hanks som här äntligen får spela en rejäl filmskurk. Detta är nämligen också en djupt berörande film om en lika gudabenådat begåvad som tragisk människa, vilken omgiven av ett koppel av medberoende svaga vänner och familjemedlemmar fastnar i en obehagligt destruktiv livssituation han inte kan ta sig ur och som till slut blir hans undergång.
Filmen är därför också berättelsen om den smarte affärsman och obehagligt manipulative skojare som kallades ”Överste Parker” som kom att kontrollera Elvis liv. En samvetslös människa som på ett lika beräknande som egoistiskt sätt styrde Elvis liv genom manipulation och hotelser. Att Elvis och denne fejkade ”överste” av holländskt ursprung hade en komplicerad relation visste jag redan, men genom filmen blev det oerhört pedagogiskt tydligt. Intressant nog låter Luhrmann oss höra ”Överste Parkers” röst och låter honom vara berättaren.
Något som också särskilt fångade mig var klippen från Elvis tonår och den livsavgörande kontakten med den svarta musiken. Detta var en pusselbit jag hade inte hade så bra bra grepp om sen tidigare. Jag visste ju var han fått intrycken i från, men i filmen ges publiken en mycket tydligare bakgrund. Elvis kom att växa upp i ett svart område i norra Memphis som enda vita killen och tack vare detta fick an starka musikaliska influenser som skulle komma att förändra musikhistorien. Totalt.
Filmen ger även en smärtsam och obehaglig bild av den vidriga och då helt naturligt uttalade rasism som fanns i det amerikanske samhället när Elvis växte upp. Här tycker jag att Luhrmann lyckas väl med att koppla Elvis liv och karriär till den samhällsutveckling som pågick i USA under 50-, 60- och 70-talen, medborgarrättsrörelsen och det starka spänningar som fanns i samhället.
Det framstår idag som en bisarr obegriplighet att Elvis scenshow kunde skapa en sådan total moralpanik som det gjorde i slutet av 50-talet. Men ”Memphis hipshake” slog tveklöst ned som en bomb i 50-talets pryda USA och utmanade stelbent moral och alla möjliga osunda rasistiska föreställningar. Elvis fick helt enkelt kylas ned genom att skickas till Västtyskland och göra lumpen, detta som alternativ till den någon form av rättslig påföljd som annars blivit konsekvensen. Detta skildras starkt och talande i denna utmärkta film. Detta skeende är rent tragikomiskt att se från vår utsiktspunkt ca 60 år senare i musikhistorien.
Väldigt fint skildrad är också Elvis vänskap med och inspiration av de svarta artister som gått före honom och som möjliggjort hans karriär, bl a BB King och Little Richard. En legendarisk inspiration förutan vi annars aldrig haft nån rock’n’roll. Elvis kunde, genom att han var vit, göra ”samma grej” som de svarta artisterna, men föra ut denna förbjudna musik till den stora breda vita publiken på ett sätt som de svarta föregångsmännen – och kvinnorna – aldrig hade kunnat göra. Något som BB King så tydligt uttrycker i filmen. Elvis är utan tvekan ”The King of Rock’n’Roll” men filmen ger fortsatt rättvis cred till de svarta artister och föregångsmän som krönte honom.
Jag ger Baz Luhrmanns ”Elvis” 5 stjärnor av 5 möjliga. Jag kommer att se den igen. Det är en mycket storslagen och sevärd film!
Fascinerad läser jag på omslaget och det avslutande konstaterande som finns längst ned på baksidan av konvolutet. Inget utropstecken. Det är mer diskret hanterat med en enkel punkt. Som en självklarhet. Jag kollar in fotona på LPn jag håller i mina händer, läser texterna och sätter på mig de otympliga Koss-hörlurarna och sjunker in i snurrfåtöljen medan jag vrider upp volymen.
”Oh no, love! You’re not alone You’re watching yourself but you’re too unfair You got your head all tangled up But if I could only make you care Oh no, love! You’re not alone…”
Det är juldagsmorgonen 1982 och jag har börjat bekanta mig med den spännande musikaliska julklapp jag fått dagen innan. Jag följer instruktionen om hög volym, men får samtidigt respektera familjens julefrid och sitter därför med hörlurarna på. Det här är den mest spännande musikaliska present jag fått. En present som utan tvekan kommer att förändra mitt liv. Redan då hade det gått 10 år sedan plattan släpptes, men enligt mitt uppvaknande 14-åriga perspektiv hade det redan då gått eoner av tid. Musikvärlden hade hunnit förändras flera gånger om mellan 1972 och 1982. Plattan kändes på ett sätt väldigt gammal för mig redan då, men samtidigt väldigt fräsch och stark.
”No matter what or who you’ve been No matter when or where you’ve seen All the knives seem to lacerate your brain I’ve had my share, I’ll help you with the pain You’re not alone!”
Det var mitt första möte med David Bowies mest ikoniska och välkända persona och alter ego – den utomjordiska rockstjärnan Ziggy Stardust som kommit till Jorden för att frälsa mig och miljoner andra fans. Idag, 40 år senare, den 16 juni 2022 fyller denna ikoniska och episka platta 50 år. (Och båda citaten ovan är hämtade från plattans gudabenådat storslaget avslutande spår ”Rock’n’Roll suicide”).
”The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” – Så lyder den långa titeln i sin helhet, men världen känner den rätt och slätt som Ziggy Stardust. Det är ett musikaliskt konceptuellt mästerverk som tidens tand inte rår på och dessutom en av världens bästa rockplattor och den i särklass bästa glamrockplattan. Men det är ju också en alldeles fantastisk popplatta som länge figurerat på allsköns listor över världens bästa plattor.
Det är däremot ingen debutplatta. Nej det var den femte plattan med David Bowie och den innan, ”Hunky Dory” från 1971, är ju i princip lika bra, men litet spretigare. Obegripligt att man inte slår igenom när man gör en platta som är så genialiskt bra som Hunky Dory.
Bowie och bandet spelade in ”The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” på tio dagar i Trident Studios i London med final i februari 1972. Det var inte alls ovanligt att inspelningar gick snabbt på den tiden, särskilt för artister med små ekonomiska medel. Producenten Ken Scott har senare berättat för New Musical Express att Bowie inte gillade att vara i studion. Han blev snabbt uttråkad.
– Han är den bästa sångare jag har arbetat med, och all hans sång är första tagningen, berättar Ken Scott. Om man inte förstått David Bowies storhet som sångare kan det vara bra att ha det uttalandet i minnet och sedan lyssna på hur han sjunger i det episka slutspåret ”Rock’n’roll suicide”. En tagning!
Men när inspelningen var klar tyckte inte skivbolaget RCA att det fanns någon singel på skivan, en i dag obegriplig uppfattning. Men detta fick Bowie att komponera och spela in eminenta ”Starman”.
Och det var med den låten som det sedan vände den 5 juli 1972 på BBCs musikprogram Top of the Pops. Den 25-årige unge artisten hade i princip fyra misslyckade album bakom sig. Det var nu det gällde, albumet hade kommit ut några veckor tidigare och denna sommarkväll visade bandet upp sig i brittisk tv och framförde just låten ”Starman” med Bowie spelande på sin vackra blå 12-strängade Egmond. Nu lossnade det äntligen och det med besked. Det smarta upplägget där han presenterar sig som Ziggy Stardust, en redan etablerad rockstjärna funkade. Han blev omedelbart rockstjärna den kvällen.
David Bowie: ”Starman” live på Top of the Pops, BBC den 5 juli 1972
och så baksidan, i telefonkiosken, med den avslutande uppmaningen, eller konstaterandet…
För mig förändrade denna platta och denna artist allt. Många olika artister i olika genrer har jag tagit till mitt hjärta under de 54 år som min resa hittills varat. Men störst av dem alla är för mig denna oefterhärmlige, personlige och gudabenådat kreativa och begåvade artist.
Jag avslutar med den första låt från Ziggy-plattan som jag till slut fick höra live när jag 1996 efter 13 år och flera tidigare missade konserter äntligen fick se min idol live. När han i första extranumret plötsligt spelar detta episka och poetiska mästerverk brister allt för mig. Då är det kosmisk frälsning det handlar om. Nu och då. En livslång kärlek.
”Keep your ‘lectric eye on me, babe Put your ray gun to my head Press your space face close to mine, love Freak out in a moonage daydream, oh yeah!”
Och det var denna platta som nu fyller 50 år som allting började med.
(Och jag berörs fortfarande av den extatiska tjej som 50 sekunder in i videon kör sin egen pantomim till låten. Hon har också fattat vad det handlar om…)
Gudabenådade ”Moonage Daydream” från Ziggy Stardust”-live 1973
”Kick it!” Redan i öppningsspåret till indierock-bandet ”The Lands” debutplatta – som släpps idag på Kristi Himmelsfärdsdagen 26 maj 2022 – står det klart att duon har gott om energi. ”New Heaven Blues” bjuder lyssnaren på en dryga 31 minuter lång kreativ och lekfull resa genom ett lika fascinerande som melodiöst rock-, pop- och blueslandskap. Ett underbart rikt musikaliskt landskap.
Och jag gillar verkligen det jag ser – och framförallt hör. Det här är i själva verket så bra att jag utan att darra på manschetten kan bekräfta att det är den bästa svenska rockdebuten på 10 år. Inte minst för att det känns så genuint och äkta. Det var många år sedan jag hörde ny svensk rock som så omedelbart fångade mig. Hur många år sen det i själva verket är ska vi se om jag kan reda ut längre fram.
Joel Fritzell och David Eberlen (Joel med familjen Fritzells hundraåriga amerikanska lap steel guitar)
Första gången jag ser honom står han där på scen Blues Brothers-elegant i mörk kostym och slips med sin stora vackra vita gitarr, som jag envisas med att tro är en Gretsch men som i själva verket är en Hagström. Det är augusti 2010 och Reeperbahn har återuppstått, förstärkta av tre nya musikaliska förmågor. En av dem är gitarrhjälten med den stora vita Gretschen… Förlåt Hagströmmen! Joel Fritzell som därmed syntes, hördes och omnämndes här i bloggen redan för 12 år sen!
Joel kom sedan att bli Olle Ljungströms gitarrist under de sista 10 åren och det var så jag fick upp ögonen för honom. Dessutom var de grannar i Gräfsnäs utanför Alingsås där Olle bodde på slutet. Det finns många live-klipp på nätet med Olle och Joel, men det här från sommaren 2013 hos Kalle Moraeus i Orsa är min favorit. Och mycket riktigt får vi här såväl se Joel casual med akustisk gitarr och elegant i kostym med sin vita Hagström. Fint!
Men nu var det ju inte Olle den här bloggen skulle handla om; så många andra bloggar gör ju redan det.
Joel Fritzell är nämligen tillsammans med mångårige vännen David Eberlen duon The Land. De hade innan dagens fullängdare hunnit släppa tre fascinerande singlar, låtar som är litet olika inbördes men som jag kommit att uppskatta mycket. De känns verkligen genuina och de har en lång gemensam och nog så fascinerande historia.
The Land kommer från Gräfsnäs där starka hundraåriga musikaliska släkttraditioner och dito instrument från USA kommit att bilda en urstabil musikalisk grund och jordmån ur vilken denna lysande debutplatta spirat i den västgötska skogen. Ja idag slog den vackra musikaliska blomman ut efter en tioårig groende skapelseprocess där Nashville steel och en hundraårig äkta amerikansk National steel guitar som Joels mammas morfar Fridolf Holt tog hem från New York för nu drygt 100 år sedan spelar en huvudroll. En ikonisk och sagolikt vacker gitarr i familjen Fritzells ägo som figurerar i alla låtar på plattan.
Joel med familjen Fritzells ikoniska lap steel guitar
Och bluesen manifesteras på olika sätt. Utöver att man älskar steel guitar, kreddig delta blues och ”Nashville steel” så är det helt klart att bandet har en faiblesse för skäggiga bluesgubbar och manifesterar dem tydligt. Skivomslaget är en kul idé där de två gentlemännen Joel och David, vilka egentligen befinner sig i början av den yngre medelåldern, sitter som Gandalf och Saruman (nåja kanske inte fullt så långa i skäggen) i gammelmansversioner av sig själva. Bluesgubbar. Och mot väggen lutar naturligtvis den kreddiga lap steel gitarren. Jag älskar’t!
Men det finns sannerligen mer än blues, resor till Nashville och samarbete med Lynyrd Skynyrds keyboardist Peter Keys bakom The Lands musik. Det visar sig att de också vävt in funderingar kring astronomi och universums skapelse, gravitationsvågor som bl a ska ha inspirerat till tredje singeln ”Echo Baby” som de släppte 26 april i år. Tänkvärt är bara förnamnet, men den tråden blir lång för mig att utreda i denna växande blogg. Lyssna därför gärna på Johan Alexeds utmärkta intervju med The Land som ger hela bakgrunden: https://popmuzik.se/134396/i-samtal-med-the-land/
~ ~ ~
Nåväl… Bandets första singel ”California” kom i augusti 2021 och bjuder på skön blues, country och lika mycket gubbrock a la Rolling Stones. Väldigt mycket Stones. Killarna pratar en del om just gubbrock i intervjun, hur trist det kan – men inte behöver – vara, och detta är sannerligen inte trist. En gubbe som jag borde kanske inte uttala mig så mycket om detta, men det här är en väldigt snyggt producerad låt där jag anar att ovannämnde Peter Keys haft minst 10 fingrar med i spelet. Det är en grym låt!
Jag ska också säga det att även Joel Fritzells gitarrer spelar huvudrollerna på plattan så har David Eberlens synthar och keyboards en del att säga till om också. För en gammal synthare som jag är det bara välkommet. Det hörs bl a i ovannämnda singeln ”Echo baby” som också är plattans poppigaste och kanske catchigaste låt.
Öppningsspåret ”I wanna go to heaven” – som återkommer på slutet i en lugnare bluesigare version är verkligen full av energi. Här låter det litet Teddybears, vilket inte på något sätt är ett problem för mig.
Men den låt jag vill ägna mest utrymme åt är andra singeln från i höstas – ”Betty”. Detta är en alldeles väldigt indie-catchig skapelse – kanske plattans bästa låt i mitt tycke – med kraftfulla powerchords värdiga Tony Iommi men som andas grunge och svensk 90-tals indie som Wannadies. Det är melodiöst och harmonierna är riktigt snygga. Särskilt i den intrikata och trixigt slingrande fina melodislingan i gitarren som avlöser powerchords och fullkomligt fångar mig. Det är så snyggt gjort, det är så bra.
Jag måste säga att gitarrerna och riffen i Betty är det bästa svenska rock jag hört på tio år. Det är det coolaste jag hört en svensk gitarrist göra på åtminstone 10 år, letar bakåt i minnet och fattar att det kanske handlar om 20 år! Klicka här för att se vad som senaste var lika svenskt rock-coolt i min värld https://youtu.be/Vw5LfFQlBSs
Det galna är att det är sant, detta att jag blivit så golvad av denna låt. Läsaren kan ana hur mycket musik jag hört genom åren, men det The Land gör här är liksom både grymt tungt och grymt funky på samma gång. Joel gör en del tempoväxlingar i riffen som ger mig gåshud – sjukt bra och särskilt imponerande för mig som kämpar på som total gitarr-rookie. Det finns en rytmisk timing i riffen i Betty som är alldeles gudabenådat bra – otroligt catchigt och som snabbt satt limmat i skallen. Och det påminde mig om något som fångat mig för längesen…
Hmmmm… Jag letade länge och väl djupt i minnets labyrinter vad jag kan ha hört som hade samma effekt på mig? Till slut trillade polletten ned. Det handlar om The Cures riffigt tyngsta och coolaste låt nånsin, singeln ”Never Enough” från 1990 med powerchords (eller om det är basen) och slirande funkiga Hendrix-aktiga gitarrer, kanske framförallt i bryggan, som för mig har litet samma känsla som gitarrslingorna i Betty. Lägger här in den långa maxi-remixen som bevis på mina teorier.
Jag kan sammanfattningsvis konstatera att det är den här typen av gitarrer och riff som The Lands Joel Fritzell och The Cures Porl Thompson bjuder på som inspirerat mig att vid 50 fyllda skaffa elgitarr(er) och själva äntligen, slutligen börja spela. Och det är ett mycket fint betyg till både Joel och Porl.
Med debutplattor som The Lands ”New Heaven Blues” kan jag känna en extra stor musikalisk glädje. Det går alltför långt mellan tillfällena då jag hör ny svensk musik jag verkligen gillar. Musik som fångar mig, drabbar mig, får mig att stanna upp och verkligen lyssna. Det här är en av dessa ovanliga plattor. Den får mina varmaste rekommendationer och fem av fem möjliga vita Gretschar – eller Hagströmmar!
Dags för en första blogg om gitarrer och detta som en naturlig följd av att jag i mogen ålder äntligen börjat spela gitarr. Något jag drömt om i alldeles väldigt många år. Ja åtminstone 36-37 år får jag det till när jag tänker efter på mina första seriösa kontakter med The Smiths, Lloyd Cole och The Cure.
Man kan ju fråga sig hur det blivit om jag istället för klarinett valt gitarr i lågstadieåldern? Nåja, desto vettigare att fokusera på det som är här och nu. Allt är fortfarande möjligt.
Och just nu väntar jag på en riktigt legendarisk elgitarr som jag beställt. Vi talar om en gitarr som Beatles gjorde ikonisk i mitten på 60-talet: Epiphone Casino och då i den färg som kallas Vintage Sunburst. Detta är en s k halvakustisk eller semiakustisk elgitarr (hollowbody på engelska) som till skillnad från en ”Fender-planka” kan spelas hyfsat akustiskt eftersom den inte är solid. Den har helt enkelt en ihålig ljudlåda som gör den mer akustisk kapabel. Och som ni kan se här nedan är det en riktig skönhet.
Orsaken till att jag får vänta månader på denna gitarr är att den helt nyligen blivit kraftigt populariserad av Beatles-dokumentären ”Get back” som släpptes vid årsskiftet och lät oss bli flugor på väggen i Apple-studion när ”the Fab Four” jobbade med det som först ett år senare skulle bli deras allra sista platta, ”Let it be”. Vi kastades rakt in i en perfekt färgåtergiven högupplöst film från januari 1969. John Lennon syns större delen av tiden spela på sin Epiphone Casino och detta ledde till en fenomenal försäljningsökning.
Ja egentligen var det ju Paul McCartney som redan 1964 hade köpt en Epiphone Casino. George och John följde efter och när ”Revolver” spelades in 1966 var denna gitarr en huvudperson och de tidigare Rickenbacker-gitarrer man förknippar med Beatles första år hade fått maka på sig. På bilden från sista världsturnén nedan (1966) ser vi både George och John med varsin Epiphone Casino.
John Lennon fortsatte använda sin Casino hela vägen genom 70-talet fram till sin alldeles för tidiga död i New York i december 1980. Bilden nedan är dock med Beatles från 1966 vid tiden för Revolver-plattan.
Men den mest ikoniska bilden av Lennon och hans Casino är från ”Rooftop concert” 30 januari 1969 i London där vi ser John Lennon med sin nedslipade Epiphone Casino som då blivit ”naturell”. Han hade 1968 fått ett råd (från vännen Donovan Leitch) att ljudet blev bättre om man slipade bort färgen. Dessutom hade han låtit montera bort plektrum-skyddet från gitarren. Sagt och gjort…
Men första gången den nedslipade Casinon verkligen syntes är klippet med ”Revolution” från september 1968.
Beatles: ”Revolution”, 1968
Och här ser vi åter den nedslipade Casinon i klippet från Rooftop-spelningen i London 30 januari 1969, vi hör ”Get back” live och ni kan själva notera de starka färgerna.
Här har vi ytterligare ett litet exempel på hur en Epiphone Casino kan låta och ytterligare bevis på hur vacker den är, särskilt som sunburst. Jag kommer ju inte att slipa ned min. Och nu är det bara att fortsätta vänta. Den som väntar på nåt gott…
Så har Webstrarnas unika ”löningsfredagprojekt” gått i mål. Igår 25 mars publicerades den tolfte och avslutande singeln som fullbordade cirkeln och slöt årshjulet. Tolv singlar på ett år har bandet nu levererat, efter nästan 30 års tystnad. Det måste beskrivas som en unik kreativ prestation och jag har i ett års tid kunnat njuta av lyxen att varje månad ha en ny singel att se fram emot.
Så har jag också skrivit om dessa singlar, en efter en, och det innebär att även mitt cykliska projekt är fullbordat. Stimulerande, överraskande och ibland litet utmanande har det varit att skriva om dessa kreativa alster. Webstrarna ställer många frågor och kan ibland vara litet krävande, vilket jag uppskattar. Det är absolut ingen ”acquired taste”, men det är verkligen inte mainstream heller. Icke! Vemodet att detta musikaliska år nu är slut övervägs naturligtvis kraftigt av det faktum att detta hänt. För det har det ju bevisligen. Vilken kreativ prestation!
Janne, Petter, Ola och Sten framför väggen med alla de 12 singelomslagen från årets som gått
Hade glädjen att igårkväll åter träffa bandet i samband med den avslutande AWn på gamla Snottys bar, numera Yttons bar, på musikaliskt anrika Skånegatan. Dessutom en bonus att få prata gitarrer, ackord och riff med dessa musikaliskt erfarna män.
Webstrarna på Yttons bar 25 mars 2022
Den tolfte och sista singeln i löningsfredagsserien heter ”Ge mig en dag till” och bjuder på drygt sju minuters intensivt drivande, pumpande trummaskinsrytm och en synthslinga som faktiskt för mina tankar till klassisk electronica med Tangerine Dream, Logic System och John Carpenter kryddad med taggigt slirande ståltrådsgitarr. Det är drivet från den första smällen som låter som en bombexplosion men som troligen är en samplad studiodörr som slår igen. Låten är full av kreativa samplingar. Hör bl a även en klassisk stråksektion som gått vilse och plötsligt dyker upp i denna kontext.
Det är en tuff låt, nästan lite skrämmande i sitt uttryck. Den nakna betongväggen på omslaget skickar rätt signaler. Det här skulle också kunna vara det förlorade soundtracket till en lika galet intensiv som rafflande biljakt, eller ”rymdskeppsjakt”, i ”Blade Runner 2049”. Det är den hisnande känslan jag får.
Petter och Sten
Och låten är mycket medveten. Det här är samhällskritik och det handlar om arbete och tid. Känslan av det snurrande ekorrhjulet, detta pågående ”rat race”. Upprepade tonartshöjningar förstärker den intensiva och drivande känslan i låten.
”Ge mig en dag till, ge mig en dag till. Hitta dit, du måste hinna klart. Ge mig en dag till, ge mig en dag till. Jaga tiden mot ett evigt snart. Ge mig en dag till, ge mig en dag till. Klockan stannar framför dig. Allt kan hända sen, in från scen och ut igen…”
Under ett parti av låten läses ett samhällskritiskt manifest upp i bakgrunden: ”…att livskraften hos den enskilda människan och hennes avkomma, mals ned…”. Starkt och medvetet. Och det är ändå bara förnamnet.
Så har det hela också föregåtts av en utan tvekan mycket kreativ skapelseprocess. Bandet inspirerades bl a av Brian Enos oblique-teknik när skyltar momentant hölls upp med vilka gitarrackord som skulle spelas plus att de bytte instrument med varandra som Bowies band gjorde på den av Eno producerade plattan ”Lodger” 1979.
”Ge mig en dag till” är också full av ekon från den websterska historien, såväl ”Silverman” från det längst förflutna 80-talets debut över de två 90-talsplattorna som kopplingar till det gångna årets tidigare elva singlar. Men här, liksom på flera av de tidigare singlarna, också inspiration från bandets tidiga idoler. Petter upprepar bl a Jim Kerrs kronologiska uppräkning från Simple Minds ”New Gold Dream”, men här blir det då istället ”’22, ’23,’24, ’25…”
Låten är en kraftfull summering av detta ettåriga ambitiösa projekt som nu styrt i hamn. Jag förstår att de har planer på en dubbel-LP. Webstrarna har länge drömt om att ge ut sin dubbelplatta, sitt ”White Album”. Nu har de materialet. Ja nästan allt i alla fall. De brukar ju krydda med en och annan kort ljudeffekt med musikaliskt filosofiska intryck. Så blir det säkert igen.
Naturligtvis hoppas jag även fortsatt på någon form av scenframträdande vad det lider, när bandet har tid och möjlighet att repa tillräckligt mycket för det. Jag påminde dem om att senaste konserten, 2005 i Hornstull i samband med bandets 20-årsjubileum, gick alldeles utmärkt bra.
Men just nu har de bara all anledning att vara nöjda med att ha drivit detta ettåriga projekt hela vägen i mål och dessutom gjort det på ett så strålande kreativt och varierat sätt. En bedrift i den svenska populärmusikaliska samtidshistorien.
Jag ser fram mot att få återkomma till dessa kreativa kreatörers fortsatta musikaliska äventyr. För vi kan vara helt säkra på det kommer mera…
~ ~ ~
Och här har vi så avslutningsvis hela lista från året som gått: 1. In från scen och ut igen, april 2021 2. Tillbaka till gå, maj 2021 3. Sommarens färg, juni 2021 4. Aldrig, juli 2021 5. Satelliter, augusti 2021 6. Kvalitet, september 2021 7. Ditt namn, oktober 2021 8. Ellen och Elsie (livet efter detta), november 2021 9. En dålig dag i himlen, december 2021 10. Kleopatra, januari 2022 11. Skenfrukt, februari 2022 12. Ge mig en dag till, mars 2022
Tolfte och sista löningsfredagsingeln med Webstrarna
Att skapa popmusik ur en filosofisk-botanisk-semantisk diskussion om äpplen är stenfrukter eller skenfrukter och vad det isåfall skulle få för konsekvenser för mänskligheten relaterat till syndafallet/arvsynden borde inte vara möjligt…
Men i gårdagens löningsfredagsingel 25 februari bevisar Webstrarna åter att de klarar även det till synes omöjliga. Vilket annat svenskt band skulle gå i land med något så osannolikt?
”I Edens dimmor sa en orm till mig du är värd nåt bättre än att va en nöjd lakej. Jag såg en utväg och tog regi vad är väl paradiset mot en famn att somna i…”
Februari månads singel är den näst sista och Webstrarna går snart i mål med sin historiska prestation att efter nästan 30 års paus leverera 12 nya singlar under lika många månader. Ett år då de kontinuerligt byggt upp en kreativ och växande skatt av musikaliska alster. Bara det är en så osannolik prestation att man häpnar. För i denna singelsamling finns nu många pärlor och detta är ännu en sådan!
En blågul ”Skenfrukt” passar bra i dessa världshistoriska dagar
Februarilåten är alltså döpt till ”Skenfrukt” och är en 2 minuter och 42 sekunder lång euforisk poplåt med litet samma retro-upptempo-bossanova-gung som Fine Young Cannibals listetta ”Good thing” och Rymdimperiets (underbara men bortglömda och svårstavade) singel ”Felrättsnettheltfelrättsnett”.
Jag har förstått att den i skissversion hette ”Buzzcocks-bossan”, vilket jag inte har några problem att förstå. Låten handlar alltså om paradiset och syndafallet och frukter som kanske inte är frukter egentligen. Och detta kommer ur en kreativ botanisk-semantisk (filosofisk) diskussion som bandmedlemmarna haft om att äpplen faktiskt inte är stenfrukter utan istället tillhör klassen skenfrukter.
Och nu kommer den lika häpnadsväckande som fascinerande websterska knorren: ”Om kunskapens frukt inte var en frukt utan bara en bluff, så bör ju logiken då vara att syndafallet är upphävt och vi istället kan vara fria och leva utan skam...” Tongue firmly put in cheek!
Underfundigt och kreativt är väl bara de två tydligaste förnamnen. Men denna typ av tankesprång och fascinerande associationsbanor har ju enligt min upplevelse alltid varit central i Webstrarnas värld. Och här är de verkligen åter i sitt esse idé- och kreativitetsmässigt. Kanske får jag också en musikalisk flashback av den euforiska popglädjen på ”Kärleksgruvan”, 1989?
Det är ju bara helt svindlande ljuvligt, för att inte säga just euforiskt, att man kan göra en poplåt utifrån en sådan diskussion. Vilket annat band i Sverige skulle kunna berätta en sådan motiverande och glädjande skapelsehistoria? Att frukterna dessutom är gula och blå gör ju inte februari månads löningsfredagssingel ett dugg sämre. I dessa allvarliga världshistoriska tider behövde jag denna glada vitamininjektion!