Archive for the musik Category

När jag hade äran att ha en riktig 30-talsprimadonna till bordet…

Posted in Film, musik with tags , , , , on 24 maj, 2018 by japetus

Det hände sig en vacker kväll den 24:e i maj 1996 att jag hade äran att få en riktig 30-talsprimadonna till bordet. Det skedde på den upphovsrättsliga tiden när jag var bjuden till SKAPs vårfest att jag kom at ha ett ovanligt fascinerande samtal med denna karismatiska och tjusiga lilla dam som regisserats av bl a både Karl-Gerhard, Ingmar Bergman och Hasse Ekman. Hon hade mött och lärt känna flera legendariska personer i Sveriges musik-, film- och teatervärld.

Julie Bernby (1918-2001) var skådespelerska, författarinna och schlagersångerska. Hon uppträdde med och lärde känna Zarah Leander på 30-talet (innan Tyskland) och medverkade i ett 50-tal svenska filmer under 60 år. Ja det är ganska fantastiskt.


Med Julie Bernby på Operaterassen den 24 maj 1996

Julie hade mycket att berätta! Och jag som verkligen älskar 30-, 40- och 50-talsschlagers var helt begeistrad av denna tidsresa. Julie tyckte förstås det var kul med en 28-åring som var så intresserad av och kunnig om hennes tid och musik. Ett mycket fint möte över generationerna; 22 år sedan ikväll och ett väldigt trevligt minne!

I år skulle Julie Bernby ha fyllt 100 år.

(Dessutom visade hon sig vara mormor till Martin Stenmarck.)

Annonser

”Pride in the name of Love” – 50 år efter Martin Luther King

Posted in Historia, Hyllningar, musik with tags , , , on 4 april, 2018 by japetus

Det är torsdagen den 4 april 1968 och Martin Luther King befinner sig i Memphis, Tenneesee där han tagit in på Lorraine Motel, rum 306. Han är i samspråk med musikern Ben Branch som ska spela på det möte som är planerat för kvällen. King går ut på balkongen för att hämta en nypa luft i vårkvällen och klockan är 18.01 lokal tid.

Efter ett ögonblick hör Branch ett kraftigt skott utifrån. Han skyndar sig ut på balkongen och finner King avsvimmad och kraftigt blödande, träffad i högra kinden av en gevärskula som gått vidare ned genom nacken och fastnat i vänster axel. Branch och fler tillrusade vänner tror först att King dödats omedelbart, men upptäcker till sin förvåning och glädje att de kan känna puls. Det verkar finnas ett litet hopp.

King först till sjukhus där läkarna försöker rädda hans liv. Men han återfår inte medvetandet, utan dödförklaras 19.05 samma kväll. Ett av 1900-talets största och modigaste hjärtan hade slutat slå.


Martin Luther King Jr (1929-1968)

Mycket hann denne modige man uträtta under sitt 39-åriga liv och han framstår idag, tillsammans med Mahatma Gandhi och Nelson Mandela som 1900-talets största frihetskämpar för mänskliga rättigheter och tydliga förespråkare av icke-våld för att uppnå dessa mål. Att de 13 år som King hann vara i rampljuset innan han mördades för idag 50 år sedan hade ett högt pris av stress, bevisas av rättsläkarens utlåtande att Kings hjärta bedömdes kunna ha tillhört en 60-åring.

Så var det också ett oerhört tufft, stressande och påfrestande jobb han utförde. Ett kall. Och dagen innan hade han i sitt sista tal förutspått att han inte skulle få följa med in i det ”förlovade land” som han förutspådde att de svarta amerikanerna var på väg emot.

Kom de dit? Har de kommit dit än? Den rasism och de orättvisor som Martin Luther King kämpade emot har mildrats under de år som gått. Visst har det blivit bättre, men rasismen finns kvar under ytan i USA och det märks bl a genom den stora övervikten av svarta män som skjuts av polisen. Och det finns ingen enskild person idag, igen enskild svart ledare som leder kampen på det sätt som Martin Luther King för 50 år sedan då han ledde den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen…

”Early morning, April four
Shot rings out in the Memphis sky
Free at last, they took your life
They could not take your pride…”
(U2: Pride in the name of love, 1984)

Med Trollflöjten genom livet

Posted in musik, Teater/Musikal, Tv-program with tags , , , , , , , , , , , , , , , on 10 februari, 2018 by japetus

”Det är vackert, det är en lovsång till musikens och kärlekens makt! Om vi alla känner att det här med tilltron till kärleken och musiken, att det är en jävla moralisk angelägenhet, att det är en lidelsefull angelägenhet för Mozart just i det ögonblicket, en människa som just håller på att ta ned skylten, alltså som har ett par, tre månader kvar att leva, han vet vad han talar om här…”

I helgen som gick återsåg jag Ingmar Bergmans TV-filmatisering av Wolfgang Amadeus Mozarts opera Trollflöjten från 1975. Det var min första fullständiga närkontakt med en opera och den gjorde ett mycket starkt intryck på mig – ”en opera om sagans och drömmens verklighet”. Jag tyckte som sjuåring att den var både spännande och rolig och blev helt fascinerad av den suggestiva föreställningen när den sändes på nyårsdagen 1975. Musiken är också helt magiskt sprudlande vacker; oemotståndligt melodiöst virtuos Mozart när han är som allra bäst. Det är fullkomligt odödlig musik skriven 1791. Mamma köpte sedan skivan som jag sedan så ofta kom att lyssna på; inte sällan med de gamla Koss-hörlurarna på i någon av våra två orangea snurrfåtöljer nere i vardagsrummet hemma i barndomshemmets Älvsjö.


Ingmar Bergman räcker fram Trollflöjten till Prins Tamino (Josef Köstlinger) och ger regi till Papageno (Håkan Hagegård) och de Tre Damerna (Birgitta Smiding, Kirsten Vaupel och Britt-Marie Aruhn)

Kanske är det Mozarts mest älskade opera? Ja en av världens mest kända och älskade operor. Jag läser att det är världens näst mest spelade opera (efter Verdis ”La Traviata”). Ingmar Bergman beskriver att den följde honom genom livet. Först i form av en egen dockteater-version som han och hans vänner försökte sätta upp. Han beskriver också en gång då han som barn hade kommit till den gamla 1700-talsteatern i Drottningholm och funnit den olåst. Där hade han gått in och känt magin inne i den då tysta och tomma teaterlokalen. Då föddes drömmen om att få sätta upp föreställningen i dessa fullt tidstypiska lokaler, med sitt ännu fungerande teatermaskineri av 1700-talsmodell. Och till slut kom han att få förverkliga den drömmen då han 1973-1974 med en rekordstor budget fick spela in Trollflöjten. Låt vara att den egentligen inte spelades in på själva Drottningholmsteatern, utan i en kopia av densamma som byggts i Filmhuset på Gärdet.


Den gamla LP-boxen som en gång fanns hemma hos familjen när jag växte upp. Här ser vi de tre magiska gossarna (Urban Malmberg, Ansgar Krook och Erland von Heijne) – deus ex machina – som i sin luftballong svävar fram med Pamina (Irma Urrila)

Trollflöjten har alltid förbryllat. Den anses å ena sidan vara höjdpunkten i Mozarts operasvit – och det är också hans sista, han var i själva verket döende när han skrev den – och det är troligen hans  mest älskade opera. Det är å andra sidan svårt att förstå vad den egentligen handlar om? Librettot är fyllt av motsättningar och bjuder på en fascinerande mix av frimurarsymbolik, buskiskomedi, djupaste allvar, slapstick och högstämda ritualer. Vi möter hämndbegär och svek. En bildskön prinsarnas prins, Tamino, får sällskap av en fågelliknande sagofigur, Papageno, som mest är en hopplöst pladdrig slarver och en feg latmask.


”Det var en sällsynt vacker man…. Ja det är ont om män som han… Ack ja det var en bildskön man…”
Prins Tamino (Josef Köstlinger) uppskattas av De Tre Damerna (Birgitta Smiding, Kirsten Vaupel och Britt-Marie Aruhn)

En mycket vacker prinsessa, Pamina, finns också som hålls fången i ett palats. Hennes pappa Sarastro är den gode men orättvist misstänkliggjorde patriarken medan mamman Nattens Drottning är den intrigerande, svekfulla och farliga kvinnan. Paminas fångvaktare Monostatos är en obehagligt elak figur, han är mörkhyad och påträngande närgången – en utländsk främling. Här finns för våra nutida ögon ett antal hopplöst politiskt inkorrekta resonemang och fördomsfulla schabloner väller över tittaren. Och på denna historia har Mozart alltså ”slösat” sin kanske mest inspirerade musik. Men det fantastiska är att ur denna omöjliga kombination skapades ett odödligt kärleksfullt mästerverk som utan problem tagit sig genom århundraden.


”Lyssna Tamino, hör du ett avlägset dån. Ser du hur det skymmer över bergen. Vår drottning kommer…” En mycket suggestiv och vacker scen ur Trollflöjten när Nattens Drottning (Birgit Nordin) sjunger sin första aria. (Kuriosa är här att en av mina äldre farbröder hade sällskap med Birgit Nordin i början på 50-talet)

För mer än 40 år sedan hade Trollflöjten tagit sig fram till mig och den har följt mig alltsedan dess på livsresan från 7 år till nu alldeles strax 50. Jag älskar verkligen den här musiken. Och jag älskar Ingmar Bergmans föreställning och tycker fortfarande den är helt oemotståndligt charmig. Det här är ur-Trollflöjten för mig. Det här är definitionen av Trollflöjten.


Sarastro (Ulrik Cold) och hans präster, egentligen en frimurarloge, en av många och stämningsfulla och suggestiva bilder ur Bergmans Trollflöjten

Och det är väldigt tydligt att den även berört Bergman mycket djupt. Det inledande citatet här ovan i bloggen är från SVT-dokumentären om operans tillkomst ”Tystnad! Tagning! Trollflöjten!” där en djupt engagerad Bergman ger musikerna i Sveriges Radios Symfoniorkester kraftigt inspirerande regi.


Den charmige slarvern och fågelfångaren Papageno (Håkan Hagegård) och den tjusiga prinsessan Pamina (Irma Urrila) i klassisk duett under Trollflöjtens vackra kärleksbudskap

För som Bergman själv fortsätter i SVT-dokumentären:


Trollflöjten är inte bara ett larvigt sagospel. Utan Trollflöjten, även som konglomerat av text och musik, är saga, dikt och dröm.
Och det är något som vi gång på gång kommer tillbaka till – att plötsligt är vi i en dröm…
Och så kommer hela sensmoralen i Trollflöjten, hela evangeliet i Trollflöjten.

Av kärlek lindras alla plågor och kärlek genomtränger allt.
Naturen fylls av kärleks lågor, i kärlek tar allt liv gestalt.
På kärlek kommer allting an, gudomens verk är kvinna och man.
Gudomens verk är hon och han. Han och hon och hon och han.
Himlen drar dem till varann…

Är det inte bedårande så säg? För här är fanimej ett av de centrala ställena!
Och om ni känner alltså verkligen att ni sitter bredvid varandra och tycker om varandra och är som en brorsa och en syrra och som liksom gillar varandra som sjutton…

Och där satt ju Papageno-Håkan Hagegård och Pamina-Irma Urrila och såg ut just så… Det är tydligt att Ingmar Bergman hade en underbar förmåga att inspirera och lyfta sina skådespelare till nya kreativa höjder. Det var ingen slump.

En annan klassisk, men mer komisk scen är denna när Papageno och Pamina fångas in av de elake Monostatos (Ragnar Ulfung) och hans slavar, men så börjar Papageno spela på sitt magiska klockspel. ”Hit med kätting, black och boja, ty med mig skall ingen skoja!” Sjuåringen tyckte redan 1975 mycket om många av det obetalbara stroferna i Alf Henrikssons översättning. Jag tycker fortfarande det är härligt obetalbart charmigt!

 

Och här har vi länken till hela operan, ligger uppe till 5 mars 2018 Trollflöjten på SVT

Och här finns dokumentären. Länken ligger uppe tills vidare Tystnad! Tagning! Trollflöjten!

”Tiden jagar oss alla” – om eftertanken inför det 50:e kalenderbytet

Posted in musik, Personlig kommentar with tags , , on 30 december, 2017 by japetus

På det som skulle bli Dag Vags sista platta, ”Kackerlacka” från 2006, finns en ovanligt finstämd och tankfull låt: ”Tiden jagar oss alla”. En berörande ballad som undgått mig ända fram till nu när jag helt nyligen såg SVTs dokumentär om Dag Vag – ”Allt medan stjärnorna föds och dör”. En händelse som ser ut som en tanke att denna dokumentär sänds parallellt med Eran-dokumentären om punken som jag skrev om igår. Det finns ett tydligt överlapp här och det är delvis samma människor som medverkar.

”Tiden jagar oss alla” är en av de finaste låtar Stig Vig skrivit och den blev ännu starkare att höra nu när han varit borta några år. Jag skrev en rad om det i bloggen när den sorgliga nyheten om hans bortgång kom för snart 6 år sedan. Stig Vigs underfundiga texter och alla Dag Vags tokroliga, eftertänksamma och berörande låtar har funnits med mig i hela mitt vuxna liv.

Och visst kan det kännas så att tiden jagar oss alla. Extra tydligt blir det så här i nyårstid när det är dags att lägga ännu ett år, ännu en kalender till handlingarna. Då kom jag på idén att lägga upp alla mina kalendrar från det att jag började jobba och framåt. Den äldsta blå kalendern uppe i hörnet är 1992. Sen följer 25 kalendrar. 26 kalendrar totalt. Det är också ett sätt att se var jag jobbat genom åren. Skandia och Arbetsmiljöverket hade egna loggan och namnet på sina kalendrar.


Snart dags för ännu ett kalenderbyte. 2017 har varit ett mycket bättre år än 2016, tacksam för det. Jag stannar upp och lyssnar på denna vackra låt och skänker en tanke av tacksamhet till Stig Vig för alla skratt och allt roligt jag haft på fester och förfester till hans musik. Men också eftertanke inför denna min 50:e nyårsafton. För så långt har tiden jagat mig, och jag tiden. Tiden jagar oss alla…

 

”Det finns en plats
Där allt är nytt
Och allt du vill
Är möjligt
Så glöm allt grått
Glöm allt trist
Och dom säger
Det är omöjligt

Tiden jagar oss alla
Tiden jagar oss alla

Långt där borta
På en annan planet
Kan man ännu
Se spåren
Spår av liv
Spår av hopp
Som slipats ner
Med åren

Tiden jagar oss alla
Tiden jagar oss alla
Tiden jagar oss alla
Tiden jagar oss alla”


Ännu en omisskännlig Dag Vag-platta, den sista: Kackerlacka från 2006
. Ännu en ordlek efter Palsternacka och Almanacka..

”Morgondagen inställd pga ointresse” – SVTs ”Eran” om punken och det Sverige som var

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , on 29 december, 2017 by japetus

”Stopp, vill ni se oss dö?”

Volymen är så extremt högt uppskruvad att rutorna vibrerar nere i källarplanet i uppehållsrummet i Långbrodals Nya Skola (nu Johan Skyttesskolan) och Joakim Thåströms kalla kriget-dramatiska text berör och får mig att haja till där jag står vid sidan av dörröppningen. Inne i vårt uppehållsrum sitter de litet coolare och mer självsäkra och nu är det punkarnas tur att välja skiva. Snart kommer vår lika tålmodige som omtänksamme elevassistent Hasse Thambert att komma in i uppehållsrummet och sänka volymen under högljudda kommentarer från de kaxigaste eleverna. Det hela är en mycket välbekant scen även för mig med mitt vid-sidan-om-perspektiv, för den upprepas flera gånger i veckan.

Ebba Grön: ”Stopp”, 1982 med tidstypisk och genreriktig miljonprogramsbebyggelse i bakgrunden

Jag går i sjuan läsåret ’81-’82, är 13-14 år gammal och en mer sällsynt gäst i det balla uppehållsrummet där det vanligtvis spelas mest bara hårdrock i detta elevernas gemensamma utrymme som hårdrockarna dominerar fullständigt. Det är med andra ord väldigt mycket Saxon, Iron Maiden, Motörhead och Judas Priest. Men ibland spelas även Ebba Grön (och t o m Freestyle!) och just nu den här vårdagen är det mitt favoritspår från den självbetitlade rosa-lila plattan med de franska liljorna som snurrar på skivtallriken. Plattan släpptes i april 1982, så minnet kan dateras exakt till slutet av vårterminen i sjuan.

Ebba Grön
Ebba Grön: ”Ebba Grön”, 1982

Jag är ingen punkare, men gillar punk mer än hårdrock, och vissa av Ebba Gröns låta är jag väldigt förtjust i för de känns så melodiösa, har vackra mörka harmonier samt starka och ibland väldigt roliga texter. Inte sällan för provocerande texter för mig. Den förra plattan ”Kärlek & Uppror” från 1981 har spelats mycket under året som gått, så ”800 grader”, ”Scheisse” och ”Mamma, pappa, barn” är mycket välbekanta.

Det är mycket Kalla Kriget-vibbar och det är verkligen inte konstigt för vi befinner oss mitt upp i en av de kallaste perioderna av den epoken och jag berörs av texterna. Jag har också en äldre influerande kusin som spelar trummor i punkbandet Strindbergs och honom lyssnar jag förstås uppmärksamt på vid de tillfällen som ibland bjuds att få lära mig mer om spännande musik. Jag vet det naturligtvis inte själv vid den här tidpunkten, men våren 1982 är Ebba Grön egentligen inte längre ett punkband, utan ett postpunkband. Och jag gillar verkligen postpunk, det är synth, new wave och postpunk som gäller för mig, för jag var alldeles för ung när punken kom till Sverige 1977.

Det är nu alltså 40 år sedan punken kom till Sverige och om detta berättar SVTs ””Eran”” om på ett mycket suggestivt och föredömligt välresearchat sätt. Eran är en mycket välgjord dokumentär som fångar tidsandan och känslan, främst genom att man fått tag i samtliga huvudpersoner där flertalet ännu är i livet. De är färgstarka och kan uttrycka sig vasst och nyanserat. Jag tänker kanske speciellt på Stefan Sundström, Joakim Thåström, Stina Berge, Annika von Hausswolf och lyckligtvis även Freddie Wadling som hann intervjuas för denna dokumentär kort innan bortgången.

https://www.svtplay.se/klipp/16457870/trailer-eran—punk-i-tre-delar
Trailer till SVTs Eran

Men det är också en ström av filmklipp och stillbilder från perioden som sköljer över tittaren och påverkar starkt. De fångar verkligen tidskänslan, ”eran”. En känsla jag från mitt barnperspektiv kan relatera till och beröras av. Vi är åter på besök i landet för längesedan, en annan tid i ett annat land. Det berör mig så mycket varje gång jag ser detta som jag en gång var en del av. Den stora tystnaden före mobiltelefonerna. De bleka och murriga färgskalorna i ”Skandinaviens DDR”…


Thåström, Fjodor och Gurra, Ebba Grön vid Rågsveds t-banestation. Foto: Lars Sundestrand

Stefan Sundström berättar om 70 000 nyinflyttade i Farsta och ingen hade bott där längre än i några år. Alla kommer nån annanstans ifrån, Ingen var hemma, alla är borta. Så är det innan ”det sätter sig”. Ingen tog ansvar som man gör när man känner sig hemma. Man har ingen relation till platsen. Vilda västern, ett nybyggarsamhälle, där vandalisering och tristess präglade. Bilden av det tråkiga och trista Sverige där allt stänger vid 6-7 på kvällen och folket åker hem och tittar på TV. Alla tittade på TV. Stockholm var helt dött, allt stängde. Stockholm 1977 var ungefär lika kvällsöppet som Ockelbo. Sverige var verkligen ett helt annat och oerhört mycket mindre internationaliserat samhälle än idag. Punken blev ett uppror mot normer och tristess och en möjlighet för alla de ungdomar som upplevde att de höll på att kvävas i den glåmiga miljonprogramsmisären.

”Jobba, bo i en låda, titta på Hylands hörna och sen dö. För mig var det en mardröm…” berättar Stefan Sundström och Joakim Thåström har en liknande story: ”Jag fick inget jobb på Clocks hamburgerkedja, de ville inte ha mig. Jag trodde jag skulle dö av tristess. Är det så här livet ska va?

Johnny Rottens depressiva budskap om misären i svensson-livet är helt brutalt skoningslöst: ”När man slutar skolan är ens enda framtidsplan att gifta sig. När man är runt 29 har man två barn och vill bara begå självmord.”


Miljonprogrammet (1965-1975) i Fittja

Det är fantastiska klipp av nedgångna, slitna och vandaliserade stockholmsmiljöer i sent 70-tal. Dova, murriga färger, höga hus, tysta blåsiga miljöer mer än 20 år innan internet och mobiltelefoner. 70-talsångest i förorten, ofta filmat i och kring tunnelbanans gröna linjer i det blekgråa ljuset  med höghusen i Stockholms sydöstra förorter som flimrar förbi utanför fönstren.  Bleka och glåmiga människor i de gamla gröna C4-vagnarna nånstans söder om Gullmarsplan.  Egentligen är många av dessa miljöer i och runt tunnelbanestationerna inte så gamla vid den här tiden. Men det ser väldigt slitet och sjaskigt ut. Filmen ”Låt den rätte komma in” (2008) efter Johan Ajvides roman med samma namn fångar mycket av de här blekta, tysta, dova, ”glåmiga” stämningen som jag upplevde då. Täckjackorna, de utsvängda jeansen och de oklippta frisyrerna. Huvudpersonen Oskar är också precis jämngammal med mig.

Budskapet om hur oerhört tråkigt Sverige och Stockholm var vid denna tid hamras in. Kanske var det så? I alla fall var det vad punkgenerationens ungdomar upplevde väldigt starkt. ”Morgondagen inställd pga ointresse” är det omisskännligt punk-ironiska klottret som sprejades på Gullmarsplans tunnelbanestation så att alla passagerare på väg till och från jobbet skulle få se det. Ebba Gröns kommentar till svensson-livet var skoningslös.

”Vad ska du bli när du blir stor? Ska du bli som far och mor?
Gå upp, gå till jobbet, jobba, jobba äta lunch. Samma sak händer imorgon.
Jobba, åka tricken och sätta sig och glo. Det är inget liv. Det är slaveri!
Hur ska det bli med din framtid då? Hur ska det bli om några år?
Ska du sjunka in i en fåtölj, ja vad ska hända med dig?
Vad ska du bli?”

Ebba Grön: ”Vad ska du bli?”, singel, 1979

Ebba Grön: ”Vad ska du bli”, live i SVTs ”Fäderneslandet och punkrockarna”, 1979. Notera de medelålders människor som bjudits in och som sitter i bakgrunden som uppstoppade djur och hur alldeles väldigt unga många av ”punkarna” i publiken är. Ibland får jag en känsla att generationsklyftan aldrig varit så stor som då.

Men ”Eran” handlar inte bara om Ebba Grön, Joakim Thåström och Stefan Sundström, och har lyckligtvis inte bara stockholmsperspektivet utan tittar även (i andra avsnittet) särskilt närmare på punken i Göteborg och Malmö-Lund. Ett oerhört fascinerande och kreativt persongalleri växer fram. Här figurerar förstås Freddie Wadling som punkens motor i Göteborg, ”han var med i alla band utom Attentat”. Vi får även se litet klipp med Mare Kandre som senare skulle bli känd som utomordentligt kritikerrosad författare och litterärt underbarn. I ett starkt klipp får vi se Commando M Pigg-basisten Anders Karlsmark hålla upp en glasburk med ett dockhuvud av en flicka i. Han berättar att det är en julklapp han fått av Mare. Mare beskrivs som en komplicerad och väldigt begåvad person, det står klart för tittaren att den instängda dockan i glasburken är Mare. Thåström kände hon också; där var det nånting som inte kommer ut i klartext.

Tjejbanden Pink Champagne, Tant Strul och Mögel ges också viktigt utrymme i programmet och berättar om hur de bemöttes och upplevde situationen. Att jag överhuvudtaget ger dem etiketten ”tjejband” är förstås bara en del av det problem de själva beskriver. De var naturligtvis punkband som alla andra och här möter vi flera starka personligheter som skulle fortsätta märkas i musik- och kultursverige; Nike Markelius, Ulrika Malmgren och Stina Berge framförallt.  Men jag tänker särskilt också på Kajsa Grytt och Malena Jönsson som jag kom att lyssna på mycket och se live vid flera tillfällen senare under 80-talet.

Från Malmö-Lunds punkscen får vi se Henrik Venants TT-Reuter med Peter ”Ivarss” Ivarsson på bas – Peter som senare skulle bli postpunkare och Sveriges bäste rockbasist i Reeperbahn – samt Garbochock med Stry Terrarie (senare i Ebba Grön) och Bengt ”Binkie” Liljegren.  Det är väldigt intressant att med Bengt Liljegrens analys av de olika punkstädernas nyanser. Göteborg med den hårdaste arbetarpunken (Attentat), Stockholm med proggpunken (Ebba Grön och KSMB) och Malmö-Lund som konstnärlig punk, psykedelisk punk (TT-reuter och Garbochock).

TT-Reuters ”Krossa alla tankar” med Henrik Venant, Sveriges svar på Robert Smith, för det här känns verkligen som besläktat med The Cure och depprock

Vi får även höra akademikerna Bengt ”Binkie” Liljegren och Aris Fioretos – då skribenter i punkfanzinet ”Noncha allt” – som hängde med Sex Pistols när de – bannlysta i England – turnerade på småställen i Sverige. Mycket fascinerande bilder från konserter i vad som ser ut att vara vanliga vardagsrum på olika håll i landet. Bengt och Aris hjälper Sid Vicious att köpa ost på Konsum. Bengt Liljegren blev med tiden historiker och författare och jag har läst flera av hans böcker och även hört föredrag med honom.

Aris Fioretos blev sedermera professor i estetik och jag träffade honom på Södertörns högskola, en karismatisk och fascinerande person. Jag gillar hans analyserande kommentarer om punken.
Punken gjorde det möjligt att dela denna hormonella rubbning som man genomlevde på den tiden med andra som befann sig i ungefär samma tillstånd. Den innehöll ett budskap att man kan göra nånting själv, att man kunde bejaka allt detta skeva konstiga…” Aris Fioretos beskriver den intellektuella aspekten i Malmö-Lund punken – ”i den mån man kan tala om intellektualitet i den åldern” – och han beskriver en depressiv kultur där självmordet inte var okänt”. Detta är något jag definitivt känner igen i TT-Reuters musik och i Henrik Venants senare postpunk med Underjordiska Lyxorkestern och Pojken med Grodan i Pannan (!).

När jag nu sett alla tre avsnitten av ”Eran” är jag mycket imponerad av det stora jobb som här nedlagts. En kaskad av olika kulturpersonligheter har lokaliserats, kontaktats och intervjuats så proffsigt. Det är en stor kulturgärning! Det är egentligen bara ett av de stora punkbanden jag verkligen saknar – KSMB. Jag kan inte förstå att de inte är med. Det måste bero på att de inte ville. Och Michael Alonzo är liksom Thåström och Stefan Sundström en verbal och uttrycksfull person och jag har bara svårt att förstå varför han inte ställde upp. Nåt beror det förstås på. KSMB hade många av de allra roligaste punktexterna som jag då och då haft väldigt skoj åt på resan genom livet.

Det är alltså nu i år 40 år sedan punken kom till Sverige. Jag minns det naturligtvis bara med 9-åringens perspektiv och kom inte att beröras av musiken förrän några år senare som tonåring, just i början på 80-talet. Det är en del av mitt liv, en del av landet för längesedan, vår samtidshistoria.

När jag med mitt nu snart 50-åriga perspektiv ser Eran och höra alla dessa röster från det som var får jag många flashbacks och tankar, gör många reflektioner. Jag reagerar på allt det negativa tänkandet – allt hat, allt självförakt all negativ programmering som jag hade svårt att relatera till då och som känns så oerhört fjärran från mig nu. Men det var också så att många som mådde dåligt då drogs till detta sammanhang, vilket även kommenteras av någon av de samtida intervjupersonerna. Detta är uppenbart.

Jag kan också med litet distans tycka att det var ett i-landsproblem att i ombonade och curlade Sverige på 70-talet tycka så oerhört synd som sig själv och uppleva sin situation som så förfärlig. Kanske en aning bortskämt och offer-koftigt att tycka så synd om sig själv och uppleva sin situation som så fruktansvärd i det priviligierade landet Sverige?

Det är naturligtvis lätt för mig som fick växa upp som ”villabarn” i ett stabilt medelklassområde att i efterhand sitta med facit, med helt andra verktyg och en helt annan förståelse och andra förutsättningar. Där och då upplevdes detta verkligen som en sådan tristess och misär. Det var tonåringars upplevelser, barns upplevelser. Många av dem väldigt utsatta och med högst reella problem. Detta var deras upplevelse, deras sanning. Den har jag djup respekt för.

Det är dock lättare att se det positiva i punkvågen – all kreativitet som kom ur insikten att alla kan vara med och spela. All den underfundighet, samhällskritik och humor och alla de kulturpersonligheter som Sverige kom att berikas med genom att de genom punken fick möjligheten och självförtroende att höja sina röster och på så många olika sätt uttrycka sig. Tack för det!

Tip Tap – grattis till min ultimata svenska julskiva som fyller 30 år!

Posted in musik, Natur och årstider with tags , , , , , , , on 23 december, 2017 by japetus

Så här års blir det mycket julmusik för de flesta av oss. Det går helt enkelt inte att undvika för det spelas överallt i de offentliga miljöerna. Många av oss väljer förstås att spela en del hemma också.

Hos mig blir det julmusik till julklappsinslagningen den 23 december och då bjuds grannarna varje år på kraftfulla toner från mina stora IS-högtalare med allt från Jussi Björling till Adolphson-Falk, Just D, Phil Spector och Tip Tap! Tip Tap, undrar du kanske, vad är det? En berättigad fråga och då särskilt om du som läser är under 40 år.

Min ultimata svenska julskiva fyller 30 år:


Tip Tap: en LP-skiva fortfarande i min hand 30 år senare mitt i julstöket (klicka för mycket större bild)

Tip Tap var skivbolaget The Record Stations julskiva 1987 och jag var tämligen mitt i målgruppen för den. Record Station var etiketten som i samband med uppköpet 1985 tagit över flera av artisterna från legendariska och av mig djupt älskade Stranded Rekords. På Tip Tap återfanns en trevlig mix av artister från olika genrer och åldrar: Mauro Scocco, Orup, Monica Zetterlund, Anna Nederdal, Östen Warnebring, Freda, Björn Skifs, Anders Glenmark och Mikael Rickfors som då alla för 30 år sedan hörde hemma på Record Stations etikett. Jag hade kunnat lägga till Ratata där också som visserligen inte medverkar under det namnet, men som också i allra högsta grad figurerar på denna platta.

Det är nämligen Johan Ekelund från Ratata som producerat Tip Tap, kanske med någon inspiration från Phil Spectors ursprungliga julplatta ”A christmas gift for you” från 1963. Spectors samlingsplatta är känd som den första egentliga ”julplattan” och borde ha varit en galet stor succé om man ser till de fantastiska världsartister som medverkar, men hade oturen att släppas 22 november 1963, dvs samma dag som president Kennedy mördades och en stor sordin lades på julstämningen i USA.

Tip Tap hade lyckligtvis ingen sådan olycksalig timing. Tvärtom! Särskilt för mig då som verkligen gillade flertalet av artisterna som medverkar på plattan. Det är väldigt mycket 1987 för mig med denna platta. Det speciella år jag skrivit så mycket om på senare tid i bloggen. På plattan figurerar nämligen några av det årets för mig allra mest intressanta artister och jag tänker på Anna Nederdal,  Titiyo, Mauro Scocco, Orup, Johan Kinde och Freda. Jag blev alldeles särskilt väldigt förtjust i Mauro Scoccos ”Blå jul”, Orups ”Herregud”, Anna Nederdals ”Den stjärna jag höll” och Fredas ”Glädjetåg”. (Den artist jag personligen saknar i det här sammanhanget Irma Schultz; hon borde ha varit med.)

Här nedan har du länken till Spotify så att du själv kan höra hur det låter. Visst, det är väldigt mycket 1987 i julbilden, dvs mycket fett DX7-synthblås, men låt nu för allt i världen inga pretentiösa diskrimineringar styra dig. Låt den musikaliska mångfalden blomstra och njut av denna 30-åriga pärla! Ja det finns t o m litet old school rap i form av the Jacko Familys lekfulla öppningsspår ”Tip Tap Rap” som kommer långt innan Just D började rappa på svenska 1990 och ännu längre innan Petter gör premiär 1998. Redan då 1987 kunde jag med min sherlockska slutledningsförmåga lista ut att bakom The Jacko Familys pseudonymer Leo Topko och Johnny Oakland  dolde sig inga mindre än Mauro Scocco och Johan Ekelund. Det är helt enkelt Ratata som julrappar.

Detaljer kring låtarna, vilka som spelar, sjunger och körar på plattan hittar du här.

En till reflektion är att Tip Tap också borde ha innehållit det årets svenska jullåt alla kategorier: ”Tänd ett ljus” med Triad (Lindbom/Strömstedt/Bark). För det är förstås så att den låten utan tvekan – tillsammans med Adolphson-Falks ”Mer Jul” – är 80-talets mest kända svenska jullåt.

Tip Tap: Original LPns baksida (klicka för mycket större bild)

Jag ber att få önska en synnerligen GOD JUL!

 

En allvarsam kväll med Tomas Andersson Wij

Posted in musik, Tv-program with tags , on 26 november, 2017 by japetus

Efter några veckors intensivt skrivande på 1987-bloggen här alldeles före, så blir det några rader om gårdagskvällens ”Så mycket bättre”.  Äntligen fick jag se Tomas Andersson Wijs program i höstens/årets upplaga av detta omtyckta musikprogram.

T A W är artisten jag egentligen aldrig haft någon relation till och fascinerats av det faktum att han synts tillsammans med så många artister som jag gillar och hyllas så mycket utan att jag själv kommit att höra något, snappa upp något av/med honom som fastnat. Det är märkligt att det blivit så. Men när jag på FB luftade min oförståelse inför T A Ws storhet fick jag också snabbt svar på tal av vänner med T A W – koll. Jag förstod snabbt att det fanns stora kvalitéer och att det var kvalitet av en sort som jag uppskattar. Det är starka poetiska stämningar i de mycket välskrivna texterna och jag kan inte annat än att med glädje hålla med motiveringen till Evert Taube-priset som han fick 2013: ”För att han är en unik rockpoet som med uppfriskande allvar står fast vid dygder som musikalisk noggrannhet, tematisk räckvidd och existentiellt djup.”

För nu när jag sett hans program är det mycket av det han gjort som berör mig. Det allvarsamma har jag genom åren fått en försmak av genom de många nedstämt mörkklädda foton jag mött när jag googlat på hans namn och kollat bilderna. Jag tror det var ett (1) leende på 50 foton. Han har övertygat mig om sitt allvar och signalerar sin medvetenhet kring detta direkt i början av programmet då han humoristiskt väljer att ordna ett poolparty med Boz Scaggs-strömlinjeformade feelgood-stukade västkustrock. Fast det är ju pop.

T A W är själv journalist och programledare och det har märkts genom hela serien då han ställer många intressanta frågor till sina kollegor. En festlig detalj i sammanhanget är att han vuxit upp i Fruängen, en stockholmsförort som jag har en speciell relation till och alldeles nyligen bloggat om. Så när han berättar om sina barndomsminnen rör han sig i miljöer som också är min. Svandammsparken i Midsommarkransen är nära mitt hjärta; här bodde jag i tio år och alldeles i närheten på Brännkyrka tog jag studenten.  Men eftersom Tomas är fyra år yngre än vad jag är har vi aldrig rört oss i samma stadier och samma årskullar. Fyra år är en stor – och kan vara en vattendelande – åldersskillnad i tonåren.

Det är mycket trevligt att följa Tomas program. Han är en suverän berättare och ger ett mycket lugnt, sympatiskt, respektfullt och eftertänksamt intryck. Jag gillar Tomas och skulle lätt kunna se att vi kunde haft långa intressanta samtal inte bara om musik utan även om livsåskådningsfrågor. Tomas resonemang kring skrivandets villkor och skribentens påverkan på sin omgivning berörde mig och var oerhört intressant.

Det var också trevligt att se honom i ett gammalt klipp med Irma Schultz, som ju liksom Mauro Scocco är en av mina riktigt gamla idoler. Jag vet att Tomas också var involverad i Allhelgonakyrkans och Olle Carlssons verksamhet i ett tidigt skede precis runt millennieskiftet. Jag var själv tidigt på plats och tog del av dessa välkomnande gudstjänster, men jag minns inte T A W från dem, men så var jag heller inte med från absoluta början heller.

Nåt som däremot möjligen bara var skoj en liten, liten stund var Eric Saades idé om att driva med Uno genom att använda sig av Icona Pop-tjejernas avstickare och konsert som gjorde att de fick avvika från inspelningen under ett halvt dygn eller så. Uno tidigare örn-skämt var verkligen tämligen oförargligt och att ge igen med tidningsrubriker om ”största ballen” kändes för plumpt mot Uno. Det syntes verkligen att tankarna rusade panikartat i skallen på honom när han kämpade med mental krishantering under det sekunder det tog innan räddningen kom och det hela förklarades vara ett skämt… Huga!


Tomas Andersson Wij (1972- )

Moneybrother – ”Tommy och hans mamma”

Här har vi en låt som jag snabbt fick höras talas om när jag skrev om min icke-relation till T A W, så det var ingen överraskning när den dök upp. Och Moneybrother går även i denna låt med stor energi och närmast krampaktigt engagemang. Det är tydligt att han berörs av den här berättelsen för han ”gör den till sin egen” och får ihop berättelsen om en vän som han förlorat. Jag tycker det låter både Ulf Lundell och Eldkvarn. Framförallt väldigt mycket Eldkvarn som jag själv lyssnat väldigt mycket på genom åren. Han till och med lånar in en av Pluras rader ur Eldkvarn-klassikern ”Fulla för kärlekens skull”. Det är starka känslor i Anders Wendins tolkning och han tar i från tårna.

Kikki Danielsson – ”Hälsingland”

Det var uppenbart att Tomas Andersson Wij var nöjd med att hans magnifika landsbygdshyllning kom att framföras av Kikki Danielsson. Inte så konstigt eftersom hon bott i Hälsingland i så många år. Det är lätt att förstå varför hon valt just denna låt och att hon ville rikta den till sina barn. Liksom Anders Wendin gör hon en liten anpassning av texten. Kanske var detta kvällens bästa tolkning? Kikki gör nåt riktigt bra av denna så vackra och starka låt. Folkvisekänslan passar naturligtvis bra. Litet äktsvensk landsbygdsidyll på stigen som leder ned till tjärnen i sommarkvällen. Det här berörde mig.

Icona Pop – ”The city we call home”

Originalet heter ”Landet vi föddes i” och är en stark politisk låt som här tappar det mesta av den ursprungliga stämningen. Ja Icona Pop gör förstås sin egen tolkning, precis som de ska, men jag tycker den här låten tappar för mycket av det som gör låten bra. Det blir så mycket lättviktigare, eller egentligen bara något annat. I översättningen tappar låten mycket av sin laddning. Den ursprungliga låten och den idé den föddes ur passar inte riktigt i det här arrangemanget. Men den nya låten är bra, på ett annat sätt.

 

Uno Svenningsson – ”Ett slag för dig”

Det här tyckte jag förstås var kul att Uno också fick en chans att hämta in en gammal kompis och passande nog blev det då gitarristen Arne Johansson så de fick till en liten återförening av Freda, vilket naturligtvis var stort i T A Ws värld eftersom han lyssnade mycket på dem i tidiga tonår. Han hade ju t o m coachat Arne att de borde dumpa sångaren. Och jag tycker deras U2-inspirerade version är stämningsfull och bra. Ja det är t o m litet The Cure i gitarrerna. Gillar trummet också. Tomas text talar om att de kör genom Sverige och den stora ensamheten som direkt för mina tankar till Teds Ströms ”Vintersaga” som är den bästa poptext jag nånsin hört om Sverige. Att det är ett 80-talsarr på låten är givetvis inget som i sig stör eller irriterar mig. Det kan vara ett bra eller dåligt 80-talsarr. Det här är vackert och bra.

 

Sabina Ddumba – ”Orden i vinden”

Det här var nog kvällens mest komplicerade tolkning. Intressant och sammansatt. Det är många intryck och känns spretigt och knepigt samtidigt som jag då och då tycker att det är riktigt bra. Framförallt sjunger hon ju väldigt bra. Det är intryck av psalm och kyrkorgel i ljudbilden. Och barytonsax! Sen hör jag litet av INXS gamla tryckare ”Never tear us apart” (från 1987, apropå min långa blogg om det året). Det är både rock och r´n´b och inte så lättsmält. Dramatiskt och allvarsamt som det ska vara i T A W-land; det handlar för Sabina om att göra upp med starka känslor efter mamman som flyttade ifrån henne. Men oj vilken stark röst hon har.

 

Eric Saade – “Där får du andas ut”

Kanske är det nyttigast för Eric Saade av alla deltagarna att få ta sig an en av Tomas låtar. Att ta sig an och möta allvarsamma händelser i livet som vi kan förstå att han inte ännu fått möjlighet att bearbeta. Steget är långt mellan T A W och Saade och det är ju i själva verket den stora charmen med detta program. Erics morfar betydde oerhört mycket för Eric när han växte upp; uppenbarligen var det just morfar som var den som verkligen trodde på honom som artist och stöttade honom. Morfar gick bort alldeles för tidigt och fick aldrig se Erics stora genombrott. Här ville Eric sjunga för morfar så visst blev det känslosamt och allvarsamt. Det funkar inte jättebra och jag tycker att Eric ibland sjunger med tillgjord röst. Nån journalist skrev att han sjunger på bred stockholmska, men det tycker jag inte skånske Eric gör. Det kanske är nån egen variant av r’n’b-uttryck. Ingen höjdare, men det stora är att han tar sig an ett helt nytt och svårt uttryck. Eric växer som artist

Sammanfattningsvis har jag nu definitivt i o m detta program och dessa tolkningar fått klart för mig vilken utsökt skicklig och stämningsfull textförfattare Tomas Andersson Wij är. Jag ser fram mot att skaffa några plattor med honom, för jag köper ju fortfarande CD-skivor. Gillar den härliga ljudkvalitet jag får i min anläggning här hemma och ser fram mot att få luta mig bakåt i soffan och njuta av T A Ws texter och stämningar.