Archive for the musik Category

Majkväll med Bellman på Skeppsbron

Posted in Historia, musik with tags , , , , on 31 maj, 2019 by japetus

Häromkvällen kom jag gående mot Skeppsbron nedanför Stockholms slott. Det var en ljummen och vacker majkväll. En tidlös kväll.

Jag kom att tänka på legendariska ”Stolta stad” (Ep. 33), en sann Bellman- och stockholmsklassiker som dessutom börjar på Skeppsbron och sedan fortsätter när Movitz, Ulla Winbladh & co med båt tar sig över till Djurgården för att festa. Här får Movitz sån ”feeling” att han kastar både hatten och peruken i vågorna…


”Stolta stad” av Peter Dahl, vi kan även se ”spanjefararn, segelstinn” i bakgrunden (klicka för större bild)

Denna stockholmsklassiker förevigades 1984 som en del av målaren Peter Dahls Bellmanssvit då han förevigat samtliga 87 av ”Fredmans Epistlar”. Peter Dahl som nu tyvärr alldeles nyligen lämnat oss, men hans målning och ögonblicket han skildrar är odödligt.

…och många är de namnkunniga sångare som tolkat denna klassiker. Men en som gör det med alldeles speciell och kraftfull inlevelse är Thord Lindé. Han går helt in i rollen, vilket knappast lämnar någon oberörd. Jag vet att det finns litet olika uppfattningar om hans tolkningar, men jag tillhör den grupp som tycker det är fantastiskt att vi har en sådan kraftfull, tidstypisk och ”levande” Bellman i Thord… Enjoy!

Annonser

Exit – Mark Hollis/Talk Talk på Bagen kall vårvinter mars 1985

Posted in Electronica, musik, Tv-program with tags , , , on 3 mars, 2019 by japetus

“Before you play two notes, learn how to play one note, y’know. And that, it’s as simple as that really.  And don’t play one note unless you’ve got a reason to play it.”

Knastrande grus under fötterna. Knastrande grus och snö. Omväxlande. Jag går längs Oxenstiernsgatan under en mulen himmel vid kanten av Gärdet i Stockholm och känner mig oerhört förväntansfull. Det är en vardagseftermiddag i slutet av mars 1985 och vädret kan inte ännu bestämma sig för om det ska få bli vår. Så var också vintern 1984/85 en av de kallaste i 1900-talets Sverige. Jag är på väg till TV-huset för att få ingå i juryn till Sveriges i särklass mest populära ungdomsprogram vintern 84/85 – Bagen med Cia Berg. Hur stort detta är för den kortklippte 17-åringen med långa ljusa luggen och gråa vegamössan kan vara svårt att föreställa sig idag.

I veckan som gick nåddes vi av beskedet att Mark Hollis, frontman i engelska 80-talsbandet Talk Talk hade gått ur tiden den 25 februari. Alldeles för tidigt, bara 64 år gammal. Det är väldigt tydligt att Mark Hollis var mycket respekterad och populär bland andra musiker. En integritetsfull och idealistisk popstjärna som uppenbart vantrivdes i popstjärnerollen och endast motvilligt en kortare tid fanns i strålkastarljuset. Det inledande citatet är också omisskännligt Mark Hollis. Lika omisskännligt som hans speciella röst. Talk Talk var också ett kritikerrosat band som efter sina första kommersiellt framgångsrika hit-plattor bröt med den new romantic och synthpop där det hela börjat och gav sig in på nån form av jazzig ambient artpop som var mer avantgarde än jag vid denna tid ännu var redo för. Så jag tappade kontakten med bandet.

Men jag har ju inte ens berättat hur jag fick kontakt med dem…


Mark Hollis (1955-2019)  – passande nog är bilden litet suddig, diffus, hämtad ur videon till ”Such a shame”.

För det var nämligen på TV-huset i Stockholm den där marsdagen 1985 som jag är helt säker på att jag fick en första distinkt kontakt med Talk Talk och därmed även med Mark Hollis. Visste hade jag hört dem tidigare på radio, men här var det så mycket starkare med både ljud och bild. Jag ingick alltså i juryn som var med och röstade och bestämde vilka låtar som skulle ingå i topplistan för det program som sändes den 24 mars. Jag är än idag mycket tacksam mot den parallellklasskompis med extraordinära musikkontakter som såg till att jag fick den här möjligheten som betydde något alldeles extra för mig. Än en gång tack Patricia!

Det var en overkligt stor upplevelse att få sätta sig i en biosalong på SVT och få se inte mindre än 16 musikvideos på raken! En helt otrolig upplevelse under en tid då MTV ännu inte fanns och vi bara hade två kanaler på svensk television som endast undantagsvis visade musikvideos. Sverige kallades ju litet ironiskt för ”Skandinaviens DDR” vid den här tiden. Inte helt orättvist.  Bagen var det lysande undantaget. Och nu fick jag alltså träffa självaste Cia Berg som hälsade på oss och berättade hur det skulle gå till. Jag var alldeles starstruck.


Carina Cia Berg (numera Soro) (1963-)

Cia, svartklädd och cool, förklarade för oss ungdomar som andäktigt lyssnade. Sen släcktes det ned i salongen och vi fick se alla dessa 16 videos och avnjuta det utmärkta ljudet.  Vilken upplevelse! Nu i dagarna 34 år senare minns jag den fortfarande tydligt. Och jag minns att jag röstade på David Bowie, Cabaret Voltaire och just Talk Talk. För bandets hitsingel ”It’s my Life” var en av veckans utmanare. Genom min sedvanliga gedigna research kan jag här även presentera den historiskt (in)aktuella topplistan en bit längre ned. En mix av olika genrer.

Som ni kan se kom Talk Talk mycket riktigt inte vidare och in på listan. Jag minns att jag tyckte låten var riktigt bra, men att videon var hemlig. Litet skum. Den var inte direkt publikfriande. Det var litet mer konstnärligt och avancerat. Talk Talk kändes hemliga och litet diffusa för mig, vilket också gjorde att bilden här ovan kändes litet extra rätt att publicera. Så kände jag för Talk Talk där och då när de nådde fram till mig till 100% för första gången. (Jag är desto mer fascinerad över att Cabaret Voltaire gick vidare.) Men ”It’s my Life” skulle bli en större hit 1993 när No Doubt gjorde sin cover på den. Då var det mer publikfriande.

Talk Talk existerade mellan 1981 och 1991. Sen gjorde Hollis en soloplatta 1998, men därefter drog sig den sympatiske engelsmannen tillbaka från musikscenen för att ägna sig åt sin familj. För gott. Passande nog var den sista artikeln om honom innan han gick bort rubricerad ”How to disappear completely: When musicians retire for good”. Med undertiteln  ”Looking back on Mark Hollis, Talk Talk and fading into reclusive nothingness”.  Jag rekommenderar den om du vill gå litet mer på djupet med intressanta Talk Talk, som nu intresserar mig mycket mer än då. Läs den här!

SVT/Bagen – 24 mars 1985:

  1. David Bowie & Pat Metheny Group: This is Not America
  2. Chicago: You’re The Inspiration
  3. Paul Young: Everything Must Change
  4. Paul McCartney: We All Stand Together
  5. ZZ Top: Sharp Dressed Man
  6. Alison Moyet: Invisible
  7. Tracey Ullman: Terry
  8. Hall & Oates: Method Of Modern Love
  9. Chaka Khan: This Is My Night
  10. Cabaret Voltaire: Sensoria

Utmanarna:
  • Jennifer Rush: Ring Of Ice
  • Pointer Sisters: Neutron Dance
  • Whitesnake: Love Ain’t No Stranger
  • Talk Talk: It’s My Life
  • Narada Michael Walden: Gimme Gimme Gimme
  • Flash and the Pan: Midnight Man

Arja Saijonmaa hade förtjänat bättre

Posted in musik, Tv-program with tags , , , on 3 februari, 2019 by japetus

Jag förstod det direkt när jag hörde den. Den här låten kommer att gå vidare. Artisten med det lumumma-liknande namnet hade gått mig helt förbi, men låten kändes omedelbart smartslugt uträknad efter gammalt beprövat vinnande koncept med tecknade figurer a la Måns Zelmerlöv och litet gammal Aha Take on me-video. En kaxig kille tänkte jag när jag hörde påannonseringen. Ett kraftigt och inte helt smickrande självförtroende gav sig omedelbart till känna. Och inte helt utan anledning förstod jag sen när meriterna började räknas upp…

Och mycket riktigt Mohombi gick vidare. Direkt. Nästan 30 år senare gör han, kan jag konstatera efter att ha lyssnat på hans tidigare hits, om Dr Albans fuskreggae, låtsasrapparresa, men den skillnaden att han just är så långt efter och att Alban hade flera betydligt bättre låtar. Mohombi må vara en duktig dansare och en hyfsad sångare, även om det lät litet surt av och till igårkväll. Men det känns ganska mycket mellanmjölk. Litet trist helt enkelt.


Mohombi Nzasi Moupondo (1986- )

Men… Jodå, ”Hello” känns samtidigt som en stark låt, väldigt catchig. Jag tycker den är betydligt bättre än det fullkomligt intetsägande dussinhits han hittills haft. Det skulle inte förvåna mig ett endaste dugg om Mohombis ”Hello” går vidare och får representera Sverige i ESC. Då får också 6-språkige Mohombi också nytta av alla sina språk.

Men gå vidare visste jag också direkt att Arja Saijonmaa inte skulle få göra. De gamla etablerade veteran-artisterna har inte längre en chans i Melodifestivalen. Inte en chans. Så är det varje år. Veteranerna skickas direkt bort av kidsen som är de som nu bestämmer. Tycker det är fel att det inte finns en jury med litet proffstyckare som kan vara nån sorts bredare garanter av kvalitetstänk. Men icke.

Dessutom var det trist att höra Sarah Dawn Finers ironiska attityd till Arja. För ett ögonblick hängde Gina Dirawis plumpa och nedlåtande ande åter över scenen. Men det fortsatte lyckligtvis inte alls i den riktningen.

Enda undantaget från veteranfiaskona var Owe Thörnqvist som faktiskt gick till final 2017. Den äldste svenske artisten på ESC-scenen nånsin, 88 år gammal.

Arja Saijonmaa har nu tävlat 74 år gammal och gjort det med den äran. Det var en riktig schlager, som dessutom hade ett budskap. Hon är lika stark på scen nu som när det begav sig på 80-talet när Melodifestivalen ännu var en töntigare och mer utskälld mindre företeelse än den jättekromosom show det nu sedan länge är. Det är starkt att se klippen med henne och Mikis Theodorakis från 70-talet. Ja Arja är just stark och kraftull. Hon har ett tydligt kall och patos i det hon gör. Så alldeles väldigt långt bort från merparten av de många lätt- och mellanmjölksartisterna i tävlingen. Hon är av en annan sort från en annan tid i ett annat land.


Arja Enni Helena Saijonmaa (1944- )

Men jag ska inte bara sitta här som en gammal surgubbe a la Waldorf & Statler i Mupparna och helt onyanserat kritisera denna företeelse utifrån ”det var bättre förr”-upplägget. Tävlingen riktar sig till en helt annan målgrupp än undertecknad, med en helt annan musiksmak.

Annat var det i nådens år 1975 när jag var fullkomligt mitt i målgruppen, den ende av småttingarna på Lekis på Hattmakarbacken i Mälarhöjden som hade fröknarnas förtroende att hantera skivspelaren och därför gång på gång fick spela Björn Skifs ”Michelangelo”-singel till mina kamraters outsägliga förtjusning.

Björn Skifs som det lät och såg ut i Melodifestivalen den 15 februari 1975 – min egen sjuårsdag!

Christer Sjögrens dag i Så mycket bättre – slutligen till sin fördel om än ganska opersonlig

Posted in musik, Tv-program on 25 november, 2018 by japetus

Så har Christer Sjögren haft sin dag i ”Så mycket bättre”, ett litet udda och märkligt avsnitt på vissa sätt. Även om Christer till slut här ändå kom till sin fördel.

Efter Christers tveksamma start med obalanserade, egocentriska och omdömeslösa utspel var det trevligt att se honom få vara just till sin fördel. Ärlig och okomplicerad. Men att Christer egentligen inte bjuder så mycket på sig själv är litet synd när han nu bestämt sig för att vara med i denna typ av program. Här finns i just det avseendet en liten parallell till Uno Svenningsson i förra säsongen.
Det mest fascinerande vi fick veta var att en orsak till 70-talets makalöst smaklösa dansbandskläder var att de just måste vara ”fantasikläder” för att få vara avdragsgilla i deklarationen…

Christer är ganska opersonlig och fåordig, men uttryckte sin tacksamhet på ett väldigt fint sätt. Det märktes verkligen hur tacksam han var. Han kändes väldigt äkta och sann när det nu var hans dag.

Christer i fantasikläder med sitt första dansband ”Pelles” på 70-talet.

Nöjer mig denna gång annars med att konstatera följande.

Linnea Henriksson gjorde ett väldigt välregisserat framträdande i kyrkan med det gamla dansbandspekoralet ”Den stora dagen”. Det här var dock ett väldigt känslomässigt starkt framträdande och när kyrkobesökarna visar sig vara en kör som ställer sig upp och sjunger på slutet så är det nog nästan det bästa i denna säsong. Christer Sjögren djupt rörd och berörd. Linnea Henriksson går från klarhet till klarhet.


En tagen Christer i kyrkan

 

Albin Lee Meldau gör sitt klart bästa framträdande i ett unplugged-framförande av ”Kan man älska nån på avstånd”. Han vinner på att inte gå till överdrift med sitt annars ofta så överdrivet pretentiösa uttryck. Den här gången var allt mer lagom, vilket i hans fall, enligt mitt tycke, är till stor fördel. Nu var han nedtonad, riktigt bra och mycket berörande.

Stor som annars briljerat med sina genomtänkta, kreativa – om än sista-sekund-stressiga – vassa framträdanden (för dem som gillar hans genre), gör nu sitt i särklass sämsta framträdande när han ska tolka Vikingarnas ”Veronica” från Kramgoa låtar 7, som han verkade ha koll på. Han skulle t o m sjunga denna gång. Det här verkade spännande, men…  Ja han gjorde ju inte ens ett framträdande. Det är något som aldrig hänt tidigare under de nio säsonger som denna serie visats. Det bidde till slut bara en liten tummetott av låten när han tog med Christer på litet cruising i en jänkar-Chrysler och spelade upp delar av låten på mobilen (!), medan han flera gånger blev avbruten av inkommande mess… Det blev bara märkligt skruvad pannkaka av alltihopa. Att inte ens framföra låten är under all kritik och underkänt.

Eric Gadd gjorde den stora Vikingarna-klassikern ”Leende guldbruna ögon” som jag själv så tydligt minns från mellanstadietiden med Gunnar Rhodins dansskola i Nya Långbrodalsskolans ljushall hemma i Älvsjö nån gång i skarven mellan 70- och 80-tal. Det är en legendarisk dansbandslåt. Det var slickt och coolt förstås som det brukar vara med Eric, men jag blev inte särskilt berörd. Litet trist och segt. Tycker inte att Eric nått upp till de ganska höga förväntningar jag haft på honom inför denna säsong.

Tyvärr tyckte jag också att Charlotte Perrellis variant av ”En enkel från Hagfors” – ”Flickan från Småland” – blev mest dansbandstråkig om än charlotteskt käck. Alla artister som åtminstone gör ett försök och åtminstone framför sin låt ska ha respekt för det. Även om låten tyvärr var litet trist som i detta fall.

Återstår då Louise Hoffsten som jag tyckte gjorde en av sina bästa covers med ”Ljus och värme” med stark blues- och countrykänsla. Hennes munspelsinsatser är helt underbara och hon gör något väldigt vackert – med personlig koppling till sin situation – av denna dansbandslåt med sin överspelade text. Den är bara för mycket. Men i hennes version är den bra.

Christer själv ville verkligen uttrycka sin tacksamhet på slutet av programmet och det kändes verkligen ärligt och fint. Vad som sedan kommer är förstås den legendariskt kitschigt smaklösa ”Djingis Khan” igen. Det var ju hans första – och som man förstod – mycket efterlängtade svensktoppshit med Vikingarna. Redan som tioåring tyckte jag att det var nåt löjligt, pinsamt och fånigt med den låten. Christer kanske borde ha valt nåt annat att avsluta med.

Och så kommer det även med dåtida mått mätt groteska skivomslaget igen…

Så mycket bättre 2018 – blandad kompott i Gadds och Hoffstens program

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , on 28 oktober, 2018 by japetus

Så har den nionde säsongen av ”Så mycket bättre” rullat igång på TV4 och vi har hunnit få se två avsnitt som porträtterat just de två artister jag själv är mest intresserad av och är mest inlyssnad på – Eric Gadd och Louise Hoffsten. Det blev en minst sagt blandad kompott.


Så mycket bättre 2018: Linnea Henriksson, Eric Gadd, Albin Lee Meldau, Louise Hoffsten, Christer Sjögren, Charlotte Perrelli och Stor/Ulises Infante Azocar (klicka för mycket större bild)

Jag tyckte det hela började litet konstigt när Linnea Henriksson fick välja den aktivitet som skulle ske på Eric Gadds dag. Särskilt som det var en aktivitet som just han så uppenbart inte gillade. Game of Thrones-maskeraden i medeltidsstaden Visby, en så pass nördig aktivitet, passade väl helt enkelt inte hippe Gadd.

Men inte heller den mindre hippe Christer Sjögren ville spela med då han inte sade sig ha nån lust att ”ikläda sig huvudbonad” och bli hovnarr; där gick gränsen för hur mycket han kunde bjuda på sig själv. Men att spöka ut sig med groteska behornade hjälmar och vikingasvärd på omslaget till ”Djinghis Khan”-plattan från 1979 var tydligen inga problem.

Vikingarnas svårbeskrivligt smaklösa omslag till sin ”Djingis Khan”-platta a k a ”Kramgoa låtar 7”, anno 1979 (klicka för större bild om du törs)

Jag kan tycka att det verkar litet naivt att ställa upp i ett sånt här program och bli förvånad över att man som artist förväntas bjuda litet mer på sig själv, att riskera hamna utanför den självmedvetna komfortzonen. Den balansgången blev förstås svår för en sån kvalificerad soulhipster som Eric Gadd som så tydligt där visade sin lätt upphöjda distans från ”tramset”. Jag kan ändå känna sympati för båda inställningarna och förstå både Gadds reaktion liksom Charlotte Perrellis och Linnea Henrikssons mer uppenbara entusiasm.

Eric Gadds berättelse gick sedan över i mer personliga och starkt laddade banor när han berättade om hur det var att flytta till Stockholm, Vallentuna från Gotland och drabbas av mobbning och trakasserier, både psykisk och dessvärre även fysisk. Musiken blev då för honom ett sätt att hävda sig och skapa någon form av eget existensberättigande. Det här tilldrog sig ju på en tid långt innan Friends och humanistiskt medvetna  värdegrunder etablerat sig i skolorna. Den här typen av bråk och tråkigheter finns naturligtvis fortfarande, men medvetenheten om att motverka och förhindra dem är lyckligtvis mångfalt större nu än då.

Louise Hoffsten fick själv välja sin aktivitet och den var utan tvekan en av de finaste och mest personligt utlämnande någonsin i programmets historia. Louise knöt an till sin MS-sjukdom och hade tagit med sig ett gäng landstingsgrå kryckkäppar och bad de andra artisterna att ”pimpa” dem åt henne. Hon berättade att hennes man hade gjort just det för henne när hon själv varit på väg att deppa ihop och förtvivla över MS-sjukdomens framåtskridande. Att pynta, pimpa kryckkäppen var ett sätt att ladda den med ”kraft och styrka”. Nu skulle kollegorna få hjälpa henne med att göra detsamma. Resultatet var blandat, vilket jag återkommer till här nedan.


Eric Gadd och Louise Hoffsten – de två första huvudpersonerna i årets upplaga, den nionde, av Så mycket bättre

Louise Hoffsten –
Hon ger ett mycket sympatiskt intryck, både stark och skör på samma gång. Sjukdomen har inte fått grepp om henne annat än ytligt fysiskt. Hon känns väldigt uttrycksfull, sann och ärlig när hon berättar om både glädjeämnen och sorger i sitt liv. Och jag kan verkligen hålla med om att Louise är ”den perfekta artisten” för Så mycket bättre. Hon har haft en mycket lång karriär där hon bjudit på många olika typer av musik och ett antal hits som nu publiken får påminnas om. Låt vara att ingen av kollegorna valde att tolka hennes största hit ”Let the best man win”. Men det blev väl för uppenbart att ingen ville ge sig på den.

Åldersmässigt ligger jag förstås väldigt bra till för att ha följt och ha koll på Louises långa karriär, även om jag egentligen aldrig varit nån riktig fan av henne – till skillnad från Eric Gadd. Men hon har gjort väldigt mycket bra musik och har en djup och sann förankring i amerikansk blues, rock och soul. Så nog är det så att albumtiteln ”From Linköping to Memphis” snyggt sammanfattar hennes karriär.

Och när hon väljer att göra cover på min gamla Gadd-favvis ”Kom hit och ta”, som dök upp som singel hösten 1988, uppdaterar och gör blues av den och kommer loss på munspelet tycker jag också att det är grymt bra!

Vi kan också notera att när Posten firade att rocken fyllde 50 år 2004 så blev Louise Hoffsten hedrad med frimärke tillsammans med bland andra Ulf Lundell och självaste Elvis Presley. Louise är värd att vara med i det sammanhanget, men konstigt nog nämndes detta aldrig i programmet.

Louise Hoffsten som frimärke 2004


Linnea Henriksson –

Här har vi en till artist som ger ett sympatiskt, ärligt, opretentiöst och rejält intryck. På samma gång både befriande nördigt avslappnad och med starkt proffsig scennärvaro. Det gillar jag. Och så har hon ju framförallt en väldigt fin röst. När hon gjorde Gadds ”The right way” var det bara ok, men när hon så storslaget och vackert introducerar sin version av ”Dansa på min grav”, en smart översättning, både textmässigt och musikaliskt, visar hon stor finess och imponerar starkt på mig. Jag ser mycket fram mot hennes fortsatta bidrag. Hon gick också föredömligt in och tog ansvar för att styra upp i huset när vissa odågor inte brydde sig om att städa undan efter sig och grisa ned. Linnea är en rejäl och ansvarstagande person. I like.


Eric Gadd –

Som jag nämnde här tidigare är han både cool, garderad och tillbakalutad samtidigt som han vid något tillfälle också sänkt garden och kunnat bjuda en del på sig själv. Det blir litet tröttsamt att han hela tiden förföljs av ständigt återkommande sex-skämt kopplade till hans tidiga karriär på 80-talet. För det var mycket sexanspelningar i låtarna då, liksom att han råkade prata om ett tidigare artistnamn som nu osvikligt förföljer honom. Jag kan förstå om han blir litet trött på det och kanske höjer garden igen.
Vi har dock bara fått höra en cover med honom och det var förstås i gårdagens program med Hoffsten-covers. Här var jag bara delvis förtjust i Erics version av ”Hit me with your lovething” där det blir mycket vocoder och autotune på ett sätt som jag inte är helt med på. Visst det är coolt och till slut får han göra några snygga falsettstick och svänga runt det som till slut visar sig vara en gitarr (och inte en bas) och köra litet funky discogura. Eric brukar ju annars – eller brukade tidigare – köra mer funky slap bass solon på sina konserten. Så jag trodde ju själv först att det var nåt sånt på gång även denna gång. Jag förväntar mig mer av Eric och räknar med starka covers i kommande program.


Albin Lee Meldau –

Oj, ja… Här finns det mycket att säga. Jag upplever att Albin pendlar mellan att vara charmigt trevlig, olidligt pretentiös och allmänt bortskämd och slarvig. En fascinerande kille utan tvivel. Tankarna går förstås till ”Antony and the Johnsons” som jag skrev här tidigare i min kommentar till årets startfält. Han har jämförts med Håkan Hellström, vilket känns både rätt och fel för mig. Albin sjunger på samma gång både bättre och sämre än Håkan. Men framstår framförallt han som oerhört mycket mer tillgjord och pretentiös på scen. Nån kritiker skrev att det känns som ”audition för scenskolan” och det kan jag verkligen hålla med om. Min upplevelse är att han spelar över oerhört mycket på ett skruvat sätt som jag inte gillar. Och jag gillar inte heller hans tillgjorda röst. Men jag får en stark känsla av att han är ”sann”, dvs sig själv och att detta hans uttryck är starkt och ärligt. Det har jag stor respekt för även om jag inte själv uppskattar det.


Christer Sjögren –

Ja vad ska jag säga? Mannens agerande har gett upphov till många tankar efter de första två avsnitten. Christer ger ett minst sagt blandat intryck. Han är kanske den artist som överraskat mest så här långt och tyvärr inte så mycket i positiv bemärkelse.

Det framstod t ex som tämligen empatilöst när han inte alls förstod hur viktig Louise Hoffstens sjukdomsbearbetning var när hon bad artisterna att pimpa kryckkäpparna som jag nämnde tidigare. Han förstod inte vad det handlade om utan reducerade det hela till ett simpelt pyssel han inte alls engagerade sig i. Det kändes lätt empatilöst och oväntat ointresserat. Alla de andra artisterna tycktes ha lättare att förstå att den här uppgiften om att pimpa käppen var viktig på riktigt. Och att Christer sen började visa osmakliga huggormsbettsbilder i mobilen och snackade länge och väl om sin egen schlagerfestivalsupplevelse när det är Louise Hoffstens dag och hennes debut i det sammanhanget som borde få stå i fokus, det är bara pinsamt självupptaget.

Men det är också uppenbart att det inte finns någon avsiktlighet i något av detta. Christer framstår som en mycket snäll person som inte vill någon nåt ont. Han är bara väldigt självcentrerad. Men rösten är det å andra sidan verkligen inget fel på. Christer har en fantastisk baryton som touchar förstebasen och Elvis upprepade gånger. Och i sin cover av Gadds ”My personality” blir det mycket Elvis. Och mer än så, han fick så mycket feeling att han både slänger sig på golvet och till slut även ger ett fuck off-finger rakt in i kameran. Kanske kan man säga att han sjöng om att få vara sig själv, och sedan spårade ut i att vara allt annat än det?

Det var något personbyte som hände där uppe, kommenterade Eric Gadd i programmet. – Man såg att något började bubbla upp inom honom, det blev mer och mer rörelser. Sen kom fuck you-tecknet. Jag trodde inte att jag såg rätt, var Linnea Henrikssons kommentar. Vi var nog också många tittare som förvånades av detta märkliga framträdande. Men återigen, sången är det inget fel på och jag gillade utan tvekan hans version av Louise Hoffstens ”Only the dead fish follow the stream”, melodiösa små fiolslingor och snygga synthar. (Även om jag fortfarande slås av att det är svårt att vinna ESC med en låt som har den aviga titeln. Musikaliskt är det dock en väldigt bra låt.)


Stor –

Rapparen Stor känns empatisk, smart och medveten. Det var snyggt av honom att i sin Louise Hoffsten-cover utgå från vad Louise hade berättat om sig själv och sitt liv snarare än att utgå från sig själv. Det är inte vanligt att sånt händer här. Sympatiskt och vaket. Han noterade också att pimpandet av käpparna var en viktig symbolhandling och kommenterade Christers lathet i det sammanhanget. I Stors version av Hoffstens ”Nowhere in this World” blir den ”Purple haze” kopplat till Louise och storebroderns förkärlek för Hendrix. Det tycker jag är sympatiskt av honom, sen är jag ju ingen stor fan av rap och tycker att det kanske ändå blir lite för mycket för min oinitierade smak.

Även i Stors Gadd-tolkning av ”Stockholm står kvar, men jag ligger” händer det överraskande kreativa saker när han på rapparnas vis kan ta sig större frihet i tolkningen. Han börjar överraskande nog tala om gamla Maria Johansson (1918-2002) som spelade orgel på Sergels Torg framförallt på 70-, 80- och 90-talen där det överraskade mig att Stor egentligen hade koll på det då han framstår som litet för ung för att verkligen ha upplevt detta. Men intressant och kreativt är det utan tvekan. Jag hör också flera ordvändningar i texten som är väldigt intressant formulerade.


Charlotte Perrelli –
Har så här långt inte stuckit ut så mycket. För mig har det varit ganska bra, men inte så mycket mer. Charlotte är gravid och tar det därför, liksom Louise Hoffsten, litet lugnare i programmet.
I Louise Hoffstens ”That’s what I get” blir det litet gospelkänsla med Carola light-vibbar, ok men inte mer. För det är ändå helt ok att inte sjunga lika bra som Carola faktiskt gör. Och när Charlotte gjorde Gadd så var det ju självaste genombrottslåten ”Do you Believe in me” som hon tog sig an som ”Kommer du tro på mig”.  Den var också ok, men kanske inte så mycket mer. Mindre cool och mer lättsam schlagerpop än originalet. Vi får se om det kommer nåt mer här som kanske blir än bättre?

 

ELO – legendariskt åter live i Stockholm

Posted in musik with tags , on 15 september, 2018 by japetus

Det är med en smått overklig känsla vi bänkat oss. Eller snarare klamrar oss fast högt, högt uppe där vi sitter i Globen. Mörkret har fallit i den stora kupolen och nu är det bara sekunder tills vi ska få se och höra våra legendariska gamla favoriter.  Gamla är rätt ord i alla avseenden för det har gått 36 år sen ELO sist spelade i Sverige, då den 6 februari 1982 på Isstadion i samband med sin Time-tour. Och det har gått 40 år sen vi i skarven mellan låg- och mellanstadiet i Herrängens skola i Älvsjö började lyssna på ELO… Om ABBA var lågstadiet, så var ELO mellanstadiet för oss nu två nyblivna 50-åringar. Som kvällen till ära sänker medelåldern i lokalen.

För jag och barndomsvännen Jonas har fått tag i ett par av de allra sista biljetterna till denna konsert. Vi sitter också högt uppe på sidan i C10. Högst upp. Det är så högt att man i princip får klättra upp för ett antal stegar på slutet och sen är det en mycket brant läktare i stil med Anatomiska teatern Gustavianum i Uppsala, men 20 ggr så hög. Vi känner av höjdskräcken båda två – särskilt jag – vilket också tyvärr bromsar oss från att på ett ledigt sätt resa oss upp och avnjuta musiken stående och i rörelse. Vilket är mitt prefererade sätt att avnjuta ”populärmusik”.

Och nog är detta massiv populärmusik. Under sin storhetstid i mitten och slutet av 70-talet, in i tidigt 80-tal, var ELO en av världens största och mest radiospelade akter och de har också sålt över 50 miljoner plattor. De var aldrig kreddiga men sånt var lika oviktigt för 10-åringen som det var viktigt för 18-åringen.

Frontmannen Jeff Lynne är en av världens mest framgångsrika producenter och låtskrivare och mannen som var motorn och drivkraften bakom supergruppen Travelling Wilburys (med George Harrison, Bob Dylan, Tom Petty och Roy Orbison). George Harrison har t o m kallat Jeff för ”the fifth Beatle”. Och det ligger mycket i det. För ELO har alltid låtit och låter även ikväll mycket Beatles.


Jeff Lynne live i London tidigare i somras. Notera att det pga rättsliga konfliker nu är ”Jeff Lynne’s ELO” som gäller. Men mannen i fråga ÄR ju ELO.

Och vilken låtkatalog de har! Det är en bländande rad av oemotståndligt catchiga hits som kan radas upp. Och de kommer, nästan alla. Jag kan texterna till nästan varenda låt, jag som har lätt att minnas det som hände för länge eller mycket längesen, men ofta så svårt att minnas det som sades igår eller var jag la min mobil för 5-10 minuter.

Av ursprungliga ELOs lineup återstår bara den nu 70-årige Jeff Lynne, men om det är nån i bandet som är ”ELO” så är det han som skrev den övervägande majoriteten av alla låtar och dessutom sjöng dem och producerade plattorna. Det är hans band och det är hans sound. Och han har ett superproffsigt tolvmannaband med sig ikväll (inklusive självskrivna stråktrion!), bländande lasereffekter och det blågulröda rymdskeppet (den klassiska ELO-loggan) svävande bland planeter och stjärnor på skärmarna. Och ljudet är det bästa jag nånsin hört på Globen. Fantastiskt bra och väldefinierat krispigt ljud.


Stämningsfullt ljus och de två proffsen i kören synliga på skärmen som det såg ut högt upp snett sett från sidan

Jeff Lynne är litet hemlig och säger inte så mycket, vilket förvånar mig med tanke på hur mycket han skulle kunna säga och vilka anekdoter han skulle kunna krydda anrättningen med, men det gör han inte. Han har som sagt mycket duktiga musiker med sig på scen, men spelar förstås själv en del snygga gitarrsolon på sin trogna Gibson Les Paul. Vid 70 sjunger han också själv fortfarande överraskande bra, litet falsettsång presterar kan han också ännu prestera.

Jonas och jag skrattar också, som alltid, gott åt det ständigt närvarande texttemat kring kommunikation och då särskilt icke-fungerande kommunikation. Jeff har nästan alltid problem att nå fram till sitt hjärtas dam med sitt viktiga budskap. Det här är så centralt i ELOs texter att det kommer få sin egen blogg!

”Okay, so no one’s answering

Well, can’t you just let it ring a little longer

Longer, longer oh, I’ll just sit tight

Through shadows of the night

Let it ring forever more, oh…”

(Telephone line, 1976)

Den patenterade ELO-falsettsången sitter totalt sett fortfarande som en smäck trots att gamle basisten med odödliga trucker-muschen Kelly Groucutt sen länge inte är med på scen. Han kunde sjunga falsettsång så han gjorde cirklar runt självaste Bee Gees. Att det nu 2018 ändå funkar så bra beror förstås på att flera av scenmusikerna sjunger mycket bra och att man har två stycken helt suveräna personer i kören. Körtjejen sjunger också det legendariska opera-introt i ”Rockaria” utan problem. Ett par gånger turas Jeff och körkillen om att sjunga verserna i låtarna. Jeff pekar litet snyggt upp mot platån där kören står och den proffsige körkillen fångar bollen direkt och sjunger ledigt vidare. Han sjunger väldigt, väldigt bra. Fattas bara annat. Och spelar dessutom helt suverän cowbell som bonus!

Jeff Lynne + 12 ypperliga musiker och sångare på Globens scen 12 september 2018 (klicka för mycket större bild)

Det blir sammantaget en mycket proffsigt och fint framförd konsert, ett lugnt tempo passar nog också flertalet av den övre medelålderspubliken. Mina synpunkter är att dock att det var en miss att inte spela något från underskattade Time-plattan, att inte köra ”Tightrope” som intro och att välja ”Roll over Beethoven” som superfläskigt extranummer. Jeff har så många egna låtar som faktiskt är bättre. Men… Det är Jeffs kväll och han vill förstås hylla sin ursprungliga odödliga rock’n’roll. Den ursprungliga som han växte upp med. Vackert så!

Setlist:
1. Standin’ in the rain 2. Evil woman 3. All over the world 4. Showdown 5. Do ya 6. When I was a boy 7. Livin’ thing 8. Handle with care 9. Rockaria! 10. Can’t get It out of my head 11. 10538 overture 12. Shine a little love 13. Wild west hero 14. Sweet talkin’ woman 15. Telephone line 16. Don’t bring me down 17. Turn to stone 18. Mr Blue Sky Extranummer: 19. Roll over Beethoven

Så mycket bättre 2018 – nionde gången gillt – min analys

Posted in musik with tags , , , , on 31 augusti, 2018 by japetus

Denna fredag räknar vi årets sista augustidag och därmed även den sista officiella sommardagen. September är höst. Men det har känts september ett tag nu och eftersom jag älskar september har jag inga problem med det. Särskilt inte efter en sommar som denna.

Och hösten innebär bl a att min och många andras mångåriga tv-favorit Så mycket bättre närmar sig. Det är med andra ord dags igen att ta en titt på startfältet, min kommentar dyker alltid upp helt plötsligt och jag kan denna gång konstatera att årets upplaga är den nionde i ordningen. Kanske den näst sista? Startfältet har varit klart i månader och programmet spelades in i juni, men jag skriver aldrig om det förrän sommaren är slut. Och nu är det dags att konstatera att den formellt kalendermässigt sett är det.

Så vilka är de då? De som ska vara med i år. Jo det ser ut att vara en hyfsat bra balans av äldre och yngre artister, ett ganska namnkunnigt gäng i år. Men om genre-balansen är bra, är jag inte lika säker på.


Grå gåsen i Burgsvik på Gotland är en gång inspelningsplats för TV4s programsuccé

Christer Sjögren, Eric Gadd, Louise Hoffsten, Charlotte Perelli, Ulises Infante Azocar – Stor, Linnea Henriksson och Albin Lee Meldau. Då kan jag börja med att konstatera att jag har koll på fem av sju artister år. En lagom hyfsat gubbnivå.


Christer Sjögren (född 1950)
En gång sångare i superdansbandet Vikingarna. Sen solo i många framgångsrika år. Firar 50 år som artist i år, vilket stämmer kraftigt väl överens om att inte ens jag kan minnas en tid utan honom. Dansbandskungen har sålt över 13 hisnande miljoner album! Han var den första att presenteras som en av årets medverkande i ”Så mycket bättre” och känns som ett säkert och klokt val. Då är dansbandsgenren stabilt grundmurad. Och mitt i valrörelsen ser jag nu plötsligt att Christer och Stefan Löfvén är påtagligt lika varandra. Inga fler kommentarer i politisk riktning. Annars måste jag säga att i tonåren var nog Vikingarna, Christer Sjögren och Stefan Borsch det allra tråkigaste jag kunde föreställa mig. Men… Han är en bra sångare utan tvivel. Verkar vara en väldigt reko och rak person.


Eric Gadd (född 1965)
Äntligen säger jag som lyssnat väldigt mycket på Gadd. Det här är utan tvekan den av årets artister som jag lyssnat mest på. Och föga förvånande är det eftersom jag får sägas vara tämligen mitt i Gadds målgrupp. Möjligen då att jag är tidigare än de flesta eftersom jag såg honom live på legendariska skivaffären ”Skivfönstret” redan i september 1987 just som han släppt sin första platta. Jag är väldigt förtjust i de där två första funkiga stompiga popplattorna han gjorde på svenska. Ett par av de betydligt mer polerade engelska som kom sen gillade jag också väldigt mycket.
Har massor med Gadd-vinyl-singlar och blir genuint glad när jag ser hans namn för det är så starkt förknippat med festligheter och värmningar av så många slag under sent 80-tal och en bra bit in i 90-talet. Dvs mina riktiga klubbår från 19 till 27-28 års ålder. Jag läser vidare att soulstjärnan har haft en lång framgångsrik karriär, med tre grammisvinster som årets artist. Jo det ska bli kul att se honom igen, en sympatisk man! Ett säkert och bra val.


Louise Hoffsten (född 1965)
Ett par av Louise plattor står i min svenska vinylsamling och nån CD har jag också. Hon debuterade redan 1986 men fick sitt stora genombrott 1993 med albumet ”Rythm & blonde” och hits som ”Let the best man win” och ”Hit me with your lovething”. För albumet prisades Louise Hoffsten med en Grammis och en Rockbjörn för årets bästa kvinnliga artist. Läser att hon redan medverkat i både SVT:s ”Stjärnorna på slottet” och TV4:s ”Körslaget” och minns själv att hon 2013 tog sig till final i Melodifestivalen med låten ”Only the dead fish follow the stream”, något jag uppfattade som en märkligt bromsande och o-vinnande titel på en bra låt. Louise är väldigt cool och har både blues, rock, folkvisa och jazz med sig in i programmet. På 90-talet fick Louise Hoffsten diagnosen MS (multipel skleros), en svår sjukdom som inte hindrat henne att fortsätta jobba med musik och turnera i viss utsträckning. Hon har också skrivit böcker om det svåra som drabbat henne. Det känns väldigt starkt och äkta från hennes sida. Ett bra val!


Charlotte Perrelli (född 1974)
Visst har jag koll på att Perrelli vann Eurovision Song Contest i Jerusalem 1999 med ”Take me to your heaven” vilket blev startskottet på solokarriären. En solokarriär jag upplever som en mix av dansband/schlager, pop och musikal. Och hon har sannerligen hunnit med en rent otrolig mängd saker i livet när jag läser litet mer om henne. Det är tydligt att hon är en mycket driven och produktiv tjej. Hon har släppt nio soloalbum och över 110 inspelade låtar, haft egna TV program, tävlat i Melodifestivalen fyra gånger (vunnit två gånger, 1999 och 2008), varit programledare för tävlingen tre gånger, turnerat i Europa, haft egen julshow på Grand Hôtel i Stockholm, varit jurymedlem i Talang, spelat musikal-huvudroller Skönheten och Odjuret, Jesus Christ Superstar och senast Evita, släppt tre träningsböcker, driver egen skönhetskollektion, egen vinserie o klädkollektion – listan kan göras lång och fortsätter att växa. Hon har alltid gett ett sympatiskt intryck och det ska bli trevligt att se henne i årets upplaga.


Ulises Infante Azocar -”Stor” (född 1987)
Noll koll från min sida. Hip hop har utöver de allra största namnen aldrig nått genom filtret till mig. Läser att Ulises Infante Azocar, mer känd som ”Stor”, har släppt tre soloalbum och även jobbat och skrivit musik åt andra artister. Läser även att han samarbetat med artister som Ison & Fille, Linda Pira och Seinabo Sey och det låter ändå hyfsat kreddigt i mina begränsade hiphop-öron. Han har dessutom vunnit både en grammis och P3 Guld. Då har vi en rappare med i år igen. En stor chans för honom att få ett break. Verkar vara en medveten person som det ska bli intressant att lyssna till.


Linnéa Henriksson (född 1986)
Viss koll från min sida. Henriksson kom fyra i ”Idol” 2010 och jag vet att hon sjunger bra. Och som vanligt är det inte de som vinner som det verkar gå mest bra för i fortsättningen. En bra poptjej som kan sjunga är alltid rätt i Så mycket bättre. Ser fram mot att få höra hennes versioner! Läser mig till att hennes signum är att skapa gränsöverskridande låtar som alla kan känna sig välkomna i, oavsett generation eller bakgrund. Detta är kanske nyckeln till varför Linnea Henriksson blivit så omfamnad av en bred variation av publiker, från nord till syd, från klubb- till festivalspelningar. Det här blir min chans att upptäcka hennes musik.


Albin Lee Meldau (född 1988)
Fullständig noll koll från min sida. Han beskrivs också som årets doldis i ”Så mycket bättre”. Han beskriver sig själv som en extremt besvärlig person under sin uppväxt. Noterar att hans låt ”Lou Lou” från 2016 dock streamats dryga 19 miljoner gånger på Spotify. Att döma av den speciella sångstilen tycks han vilja låta litet som Antony and the Johnsons så viss pretto-varning verkar befogad. Läser sen att det också är en desperat låt om olycklig kärlek. Smärtsamt. Det här kan bli mycket intressant!


Sammanfattande kommentar:

Hmmm… Det ser ut att kunna bli ett ganska intressant år i år. Ett par artister här som jag ändå verkligen gillar. Och ett par som jag är genuint nyfiken på. Vi har några bra sångare och sångerskor och duktiga låtskrivare. Hyfsat bred bred palett av olika musikaliska genrer i årets upplaga av detta så framgångsrika program. Åldersmässigt är gruppen inte lika spridd som den kunde vara då åldersspannet i år ”bara” går från 30 till 67, att jämföra med 2015 då den gick från 24 till 80 år. Det kan nog bli en bra säsong i år, att det kan funka. Men… Jag ser ju nu här i summeringen att jag uppfattar att rocken saknas. Och electronica. Det finns ingen riktigt rockartist med i år och ingen electronica/dance. Det är synd tycker jag.

Planeringen är nog tillräckligt smart för att TV4 ska kunna vara lugna inför årets upplaga av framgångsprojektet, tittarsiffrorna håller nog i sig och det ska bli genuint spännande att se vilken/vilka artister som sticker ut i år. När jag åter tittar på namnen måste jag säga att det är ett ganska så namnkunnigt gäng i år. Det var några år sen vi såg så pass många stora namn samlade. Och det här är ju som alltid möjligheten för de mindre kända artisterna att ta ett steg mot folkligheten.

Det vi också vet är att det i år är Sveriges största jazzsångerska genom tiderna – Monica Zetterlund – som kommer att få specialprogrammet på slutet. Ett fint val av specialartist som jag ser fram emot.

Här följer ett klipp med litet intervjuer med artisterna från i somras då inspelningarna pågick i juni…