Archive for the Electronica Category

Kraftwerks ”Computer world” 35 år idag

Posted in Electronica, musik with tags , , , , on 10 maj, 2016 by japetus

Idag den 10 maj är det 35 år sedan Kraftwerks epokgörande platta ”Computer World” släpptes. Det är en otroligt inflytelserik platta i musikhistorien som fortfarande känns fräsch när jag lyssnar på den. Det är också min personliga favorit bland Kraftwerks album.

K-werk Computer World

 

Annonser

Vårdagjämning 2016 – och våren tvekar, igen

Posted in Electronica, musik, Natur och årstider with tags , , , , on 20 mars, 2016 by japetus

Klockan 05.30, tidigt imorse medan jag ännu sov hände det sig igen. Vi fick vårdagjämning i Sverige.

Vårdagjämningen, på engelska ”vernal equinox”, är inte alltså inte en hel dag utan en tidpunkt, egentligen ett ögonblick när jorden passerar en speciell punkt på sin bana runt solen och solen står rakt över ekvatorn. Solen fördelar då sitt ljus helt jämlikt mellan de två halvkloten. Det är en helt och fullkomligt rättvis balanspunkt av den högre dimensionen.

Det är då natt och dag väger jämnt och vi på norra halvklotet åter inträder i det ljusare halvåret. Så har alltså nu åter skett och vi står på tröskeln till något som för mig alltid känts inspirerande, upplyftande och energigivande.

Vårdagjämning 2016

Men det jag ser när jag tittar ut från min fönster är ingenting som får vårkänslorna att spira. Nej det har faktiskt kommit litet snö under natten, vitt i det gröna gräset på lekplatsen. Detta oönskade vita har blivit kvar eftersom Stockholm bjuder på ruggigt, mulet och rått väder med 3 tvekande plusgrader. Våren tvekar idag. Som den gör titt som tätt. Efter några solstrålande tidiga vårdagar i veckan som gick har någon nu dragit i bromsen.

Vi får se när den släpper! För när den gör det, då återkommer jag här igen på detta tema.

Och så brukar jag ju skriva något om Jean Michel Jarre också eftersom han en gång gjorde en legendarisk platta med just namnet ”Equinox”, som jag utförligt bloggat om redan 2008, se nedan. Jarre kommer tillbaka till Sverige i höst igen och spelar på Hovet den 29 oktober. Det kanske blir min fjärde Jarre-spelning?

electronicacover
Jean Michel Jarre år 2016, en tidsresa genom electronicans olika årtionden


Här berättar Jarre själv om sitt nya koncept, att samla likasinnade i den kreativa processen att skapa en ny platta. Projektet löper i själva verket över två plattor. Den första kom i höstas och den andra kommer i år. Vince Clark, Moby, Armin van Buuren och Edgar Froese (från Tangerine Dream) är några av dem han jobbat med.

Apropå konsertbiljetter. Nej, jag fick inte tag i några ståplatser till Kents sista spelning den 17 december. Inte sittplatser heller. Vi får se om det kanske blir till att köpa svart istället?


Tidigare bloggar om vårdagjämningen:

Vårdagjämningen 2008, en pedagogisk förklaring vad som menas med vårdagjämning och tankar kring Jean-Michel Jarres “Equinoxe”:
https://japetus.wordpress.com/2008/03/20/natt-och-dag-i-balans-igen-equinoxe-med-jean-michel-jarre/

Vårdagjämningen 2009:
https://japetus.wordpress.com/2009/03/20/vardagjamning-igen/

Vårdagjämningen 2010:
https://japetus.wordpress.com/2010/03/20/vardagjamning-idag/

Vårdagjämningen 2011:
https://japetus.wordpress.com/2011/03/21/vardagjamning-2011-dag-och-natt-i-balans-intradet-i-det-ljusa-halvaret/

Vårdagjämningen 2012:
https://japetus.wordpress.com/2012/03/20/vardagjamning-2012-ater-in-i-det-ljusa-halvaret/

Vårdagjämningen 2013:
https://japetus.wordpress.com/2013/03/20/vardagjamning-2013-ljuset-kommer-men-iskylan-bestar/

Vårdagjämningen 2014:
https://japetus.wordpress.com/2014/03/20/vardagjamning-2014-och-ett-besok-pa-chichen-itza/

Vårdagjämningen 2015:
https://japetus.wordpress.com/2015/03/20/vardagjamning-2015-med-partiell-solformorkelse/

30 år efter Challenger och Jean Michel Jarres sorgligaste musikstycke

Posted in Electronica, Historia, musik with tags , , , , on 31 januari, 2016 by japetus

Vårvintern 1986 rymde några mycket starka upplevelser som stannat i minnet. Detta är en sådan som jag inte hann skriva om i veckan som gick, men som jag ändå vill uppmärksamma nu innan månaden januari är slut. Det är 30 år sen nu och det handlar om några av de starkaste bilderna från mitt 80-tal.

Den 28 januari 1986 sköts den amerikanska rymdfärjan Challenger upp för sin tionde rymdfärd. Uppdragets hade beteckningen STS-51-L, och omfattade diverse vetenskapliga experiment. Först gick allt enligt planerna, men 73,2 sekunder efter uppskjutning hände det som inte fick hända. Plötsligt, i direktsändning, kunde man se hur himlen ovanför Kennedy Space Center fylldes av ett gigantiskt vitt rökmoln.

Challenger hade förstörts i en explosionsartad brand och alla de sju astronauterna som var ombord dödades. Åtminstone några av dem överlevde branden och färjans sönderfall, men omkom när den förstärkta del av rymdfärjan, ”cockpit”, som de befann sig i störtade i havet i över 300 kilometer i timmen.

692px-STS-51-L_svg
Loggan för STS-51-L, rymdfärjan Challengers tionde uppskjutning den 28 januari 1986

Vad var det som hade hänt? Jo en ventil i den stora bränsletanken hade en packning som inte tålde kyla tillräckligt bra och den 28 januari 1986 var inte bara kall i Stockholm, utan även i Florida. Det var -3,5 grader och det är ett köldrekord som står sig än idag. Normalt januariväder är +10 grader, men nu var det minusgrader och packningen krympte vilket gjorde att heta gaser började läcka ut och kom att antändas.

challenger-booster-rocket-breach
Challenger, stickflamman från bränsletanken ca 70 sek efter start

För mig är detta ett mycket starkt minne, något som berörde mig djupt. Jag blev väldigt illa berörd. Det var speciellt två skäl som påverkade mig. För denna uppskjutning, fem år in i rymdfärjornas existens och det 25:e uppdraget totalt sett, innebar att två mycket speciella saker skulle ske ombord, utöver de vetenskapliga experimenten.

Dels var det lärarinnan Christa McAuliffe, en ”civilist” ombord, som skulle ha hållit en lektion i rymden för sina elever. Dels var det astronauten Ronald ”Ron” McNair, som också var musiker, som skulle ha uruppfört och spelat in ett stycke av Jean Michel Jarre på saxofon i viktlöst tillstånd. Jarre och McNair var vänner.

Särskilt minns jag bilderna från uppskjutningen där man fick se besättningsmedlemmarnas familjer stå och titta på uppskjutningen. Det var så förfärligt. Deras glädje som sedan snabbt förbyttes i total förvirring och sedan chock och tårar. Det där skulle inte ha filmats kan jag tycka, men jag minns att det visades på nyheterna även i Sverige. Dessa klipp ligger uppe på FB nu 30 år senare, men det är förstås inget jag vill lyfta fram här.

Challenger-olyckan fick stora konsekvenser. Medan olycksfallsutredningen pågick stoppades färjorna i två och ett halvt år. Men det kom också att innebära att hela det amerikanska rymdprogrammet kom av sig. Den sortens drömmar eller föreställningar om att det skulle finnas permanenta rymdstationer i omlopp kring Jorden eller baser på månen vid millennieskiftet dog (åtminstone temporärt) med den exploderande färjan.

challenger-explosion
Det gigantiska vita rökmolnet på himlen då Challenger faller och bryts sönder, de två extra drivraketerna fortsätter herrelösa sin färd

Det var den sortens visioner man fram till denna katastrof hade kunnat läsa om i populärvetenskapliga sammanhang. Vilka jag gjort sedan det sena 70-talet. Jag var mycket fascinerad av rymden och science fiction redan som 10-åring.

Särskilt starkt minns jag allt detta genom den ack så vackra men outsägligt sorgliga platta som Jean Michel Jarre släppte i april 1986, några månader efter katastrofen – ”Rendez-Vous”. Det sjätte och sista spåret på LPn, ”Last Rendez-Vous”, kom Jarre att döpa om till  ”Ron’s piece” till minne av sin vän. Jarre har skrivit mycket mollstämd musik, men frågan är om inte denna platta är den allra sorgligaste? Inte så konstigt heller med tanke på de händelser som påverkat honom vid dess tillkomst. Plattan kom att dediceras till de omkomna astronauternas minne.

Och jag kom att lyssna väldigt mycket på denna Jarre-platta under de händelserika och avgörande år som följde…


Jean Michel Jarre: ”Last Rendez-Vous/Ron’s piece”, med ett bildspel till minne av Ron McNair, Christa McAuliffe och de övriga fem astronauter som försvann med Challenger

 

 

 

Nyanserade tankar om Kleerups dag i ”Så mycket bättre”

Posted in Electronica, musik, Tv-program with tags , on 22 november, 2015 by japetus

Så blev det då Andreas Kleerups dag till slut, något jag med stort intresse sett fram emot. Jag har gillat Kleerup från genombrottet 2007-08 och hans musik har dykt upp i bloggen med jämna mellanrum. Och han har ju, skulle man kunna säga, gett ett litet speciellt intryck genom hela årets upplaga av ”Så mycket bättre”. Skön och skum på samma gång, tänkte jag i ett tidigt skede. Skör och kraftigt intelligent är två andra intryck.

När han nu fick sin dag undvek han att prata om de värsta problemen, det vi i kvällspressen med kulmen för några år sedan kunnat läsa om knarkproblem, psykiska sammanbrott, hjärtstillestånd och självmordsförsök. Jag kan förstå att han vill lämna detta bakom sig och inte ha så mycket fokus på det längre. Han vill helt säkert gå vidare, även om han på nåt sätt ändå fortfarande vill manifestera detta genom sitt utseende. Men som jag sagt tidigare, det ska jag skita i.

Däremot berättade han om sina tics och tvångsföreställningar, tvångssyndrom (OCD), som man kunnat ana under hans medverkan i programmet. Han är speciell, ger ett litet udda intryck. Kan som jag nämnt tidigare liksom inte riktigt interagera särskilt socialt framgångsrikt med de andra i programmet. Är litet vid sidan om.

Det är också tyvärr litet svårt att höra vad han säger för han pratar så sluddrigt och talet skenar. Vi har sett honom sova på mornarna och struntat i att bistå kompisarna när det gällt att fixa frukost. Smitit från ansvar. Bilden av en strulig, trasig, skör och kaotisk person tonar fram.  Men vi kan stanna där när det gäller det.
kleerup21
Andreas Per Kleerup (1979- ) – den här mannen skulle kunna vara väldigt stilig om han inte jobbade så hårt på sin konstnärliga dekisframtoning

Vi har också fått bilden av en mycket musikaliskt begåvad person. Också mycket musikaliskt kunnig. Efter att ha sett litet mer av Kleerup här i programmet tonar en mer sympatisk bild fram. En bild av en mycket skör och ödmjuk person.  En mycket snäll person.

Jag har gillat Kleerup ända sedan han slog igenom 2007-2008 och han har figurerat i bloggen då och då genom åren.

Kanske var det också väldigt typiskt att vår käre Kleerup inte hittat på några egentliga andra aktiviteter annat än att ”softa och hänga” vid poolen. Bara ta det lugnt och inte göra nåt speciellt. Inget fel i det, bara så typiskt honom på nåt vis. Och det var ju hans dag.

Det var i alla fall väldigt fint att höra honom berätta om hur mycket han trivts på Fårö där han bott på Ingmar Bergmans gård genom ett stipendium och skrivit sin Aniara-musik. För just det, han har ju skrivit sin egen musik till Harry Martinssons klassiska rymdepos ”Aniara”. Det är en väldig spännvidd i den musik Kleerup skapat och jag gillar verkligen det jag hört och hör. Alltifrån den synthiga electronican på debutplattan över poprocken med bandet Me and my Army till Aniara-musiken.

Det var också väldigt fint att se honom bli så berörd av och uppskatta de andra artisternas versioner och hyllningar. Allt på hans eget speciella sätt.

Andreas Kleerup är en mycket kreddig artist som hyllats kraftigt av kritikerna – mycket välförtjänt – och man märker hur välvilligt inställda de är när de vill hitta/ikläda honom de rätta influenserna vid rätt tillfälle och t ex gärna lyfter fram kopplingarna till John Carpenters klassiska minimalistiska electronica i soundtracket till ”Flykten från New York” (1981) som Kleerup ska ha ”lyssnat på i början av 80-talet när han växte upp”. Tja han var 2-3 år gammal när Carpenters-platta var som hetast så det lyssnandet kom förstås långt senare. Vackert så. Och visst, det hörs att han gillar Carpenter för det går igen i väldigt mycket av den musik han gjort.

Det har också skrivits att Kleerup ”är överlägsen de andra deltagarna musikaliskt”. Nåja? Det beror väl på hur man värderar musikalisk begåvning? Han har ju även bevisat att han är den i särklass sämste sångare som medverkat i programmets historia. Men alla proffstyckare blir så förfärligt välvilliga när det gäller just Kleerup eftersom han har sån kredd. Han ska hissas och hyllas. Då heter det istället att rösten är skör och uttrycksfull osv, osv. Jag har varit inne på det tidigare.

Det är dags att nyansera sig och i den här bloggen tas som bekant inga sådana trendängsliga hänsyn, utan saker och ting kan avhandlas mera som de är. Kleerup sjunger uselt. Punkt slut. Men han är en exceptionellt begåvad kompositör och producent. Helt fantastisk!

Så här tyckte jag om låtarna:

Ison & Fille: ”With every heartbeat”
Jag älskade den här låten så väldigt mycket när den kom och tyckte väl kanske det var synd att det blev rapversion på just den. Ingen favorit för mig men den funkade någorlunda bra ändå med sin tungt drivna beat och att killarna återigen gjort ett stort jobb med att skriva sin synkade raptexter. Godkänt!

Niklas Strömstedt: ”Trenollsju”
Stabilt strömstedtskt försvenskad version om svartsjuka och oro mitt i natten, en situation som Niklas säkert har helt rätt i att många känner igen. Inte minst Kleerup som blev djupt berörd och först dolde sig bakom sin typiska solbrillor för att sedan till slut bryta ihop så inspelningen fick avbrytas en stund.

 

30 år Senare i September – ”inget att förklara, inget att förstå”

Posted in Electronica, Hyllningar, musik with tags , , , , , , on 30 september, 2015 by japetus

Det är ett av de bättre betitlade svenska albumen från 80-talet. En titel som kommit att bli ett begrepp. ”Sent i September” är för mig en både mental och årstidsmässig riktpunkt i livet. Poesins högvatten. Nu är vi där igen.

För vi har åter nått slutet av september. Finalen på månaden som kan vara både sommar och höst och som känns så frisk, kreativ, vacker, uttrycksfull och positiv. Alltid en nystart efter sensommarens rötmånadskvalmiga klibbighet. Den här titeln har därför i min värld en omedelbart uppfriskande och poetisk kvalitet.

”Om dom frågar mig, vad vill du.
Då svarar jag att om du menar just nu.
Nu vill jag bort där ingenting kan nå mig.
Finna mig en plats där jag får vara ifred.
Låta tiden gå som vågor mot en strand.
Nu vill jag dit där strömmarna kan mötas
i en harmoni…”

En inledande och möjligen intressant reflektion kring texten till titelspåret är att jag tycker det så väl uttrycker en harmonisk ”bara vara”-känsla som är så mycket mindfullness långt innan begreppet ens var i närheten av att bli påtänkt. Liksom payoffen är detta ”Inget att förklara, inget att förstå” – men däremot att uppleva. Det handlar alltså inte om en intellektuell övning, utan en djupare upplevelse.

Jag tycker den här texten sticker ut och känns intressant för att den nu framstår som tämligen otypisk för sin tid och kanske även för Ratata. Möjligen långt före sin tid.

Sent i september LP

Originalomslaget: LPn ”Sent i September”

Men nu tar vi det från början, hur det gick till när det här mästerverket skapades.

Den föregående plattan ”Paradis” hade varit kluven i influenserna från å ena sidan akustiska rock-Springsteen och å andra sidan Scritti Polittis superproducerade electronica. Det var speciellt och det fanns garanterat ingen annan svensk platta som bjöd på så sådana musikaliskt diversifierade influenser hösten 1984. Paradis hade också varit Ratatas mest framgångsrika hittills; kommersiellt och belönad med bandets första Rockbjörn. Med framgången kom också pressen och förväntningarna.

Bandet fick nu tillgång till Polarstudion, en av världens bästa inspelningsstudios, med den mest kvalificerade tekniska utrustning man kunde uppbringa. Här fick bandet nu möjlighet att experimentera. Och det som började ta form var en platta som skulle bli en av de allra första DDD-inspelningarna i Sverige. En digital platta, vilket också är tydligt angivet på konvolutet.

Inspelningsperioden anges lämpligen på skivomslaget till ”sent i september”, men den var betydligt längre och omvittnat perfektionistisk. Resultatet av Johan Ekelunds, Mauro Scoccos och producenten Kai Erixons vedermödor i Polarstudion släpptes den 11 oktober 1985. Och det blev en stor framgång för bandet med överlag goda recensioner och en dubblad försäljningsvolym. Mauro och Johan hyllades som värdiga arvtagare till Björn och Benny.


”Ge inte upp”, en av plattans framgångsrika singlar. Här i den klassiska och tidlöst stylade svartvita videon.

Och soundet är nu mer Scritti Politti än Springsteen. Jag som lyssnat nästan lika mycket på Scritti som på Ratata kan verkligen säga att det är en mästerlig svensk version av samma sofistikerade sound. Mig veterligt finns ingen annan akt i hela världen som kommit närmare Scritti Polittis musikaliska perfektionism.

Bryan Ferrys ”Boys & Girls” från samma år angavs också som en referens i recensionerna. Dessa musikaliska referenser var knappast något som killarna i Ratata hade något emot. Framförallt var det väldigt sant.

Plattan är i sig, liksom så många av legendariska skivbolaget Strandeds titlar, en mycket smakfullt och smart förpackad och presenterad produkt. Jag minns hur jag bara älskade formgivningen. Det var så coolt.

Och plattan är sannerligen alldeles utmärkt bra bara i kraft av sig själv, sitt starka låtmaterial och sina uttrycksfulla texter. Och som en recensent skrev, ”istället för att slaviskt kopiera går de vidare och gör delikat popmusik som känns unik”.

Ratata autografer
Ett kärt exemplar av denna LP-skiva!

Några av mina starkaste minnen av låtarna på plattan kommer från ett kanske oväntat håll. Men mina bloggar är ju personliga så det är precis som det ska vara.

I det här fallet befinner vi oss sent om kvällen i den tomma markan på S1s regemente i Enköping senare i 80-talet. Markan är egentligen stängd, men eftersom jag sitter där med min fixande lumparkompis ”Hemlige Persson” så har vi förstås på något sätt fått tillgång till nyckel. Persson var inte bara en gåtfull fixare, utan även en lysande pianovirtuos som bl a kunde varenda en av Ratatas låtar utantill.

Det var mörka höstkvällar den där ”förlorade” sista 80-talshösten i Enköping när Persson slog sig ned vid pianot och spelade. Jag bara gapade och lyssnade. Och blev till slut så inspirerad att jag sjöng med – nykter. Jag kunde ju texterna utantill. Den här killen spelade som en gud. Särskilt minns jag när han lekfullt improviserade kring ”Om du kommer tillbaks” från just den här aktuella plattan.

För kanske var det så att Persson faktiskt själv spelat med Ratata? Kanske hade han varit med vid inspelningen av plattan? Det var inte så gott att veta. Och han ville förstås gärna att jag skulle tro det. Oberoende av hur det nu var med Perssons skrönor så stannade minnet av hans eminenta pianospel kvar, för alltid.

Liksom kärleken till den här plattan. Den här årstiden. Den här känslan…

PS: Och du Persson, om du läser det här vid nån skärm nånstans, hör av dig! Det var alltför längesen nu.

Ratata Sent i September
Att älska musik – jag har faktiskt tre ex av denna platta. För säkerhets skull.

Alison Moyets rekordbantning – rösten lika stor som alltid

Posted in Electronica, musik with tags , , on 17 april, 2015 by japetus

Hjältinna!

Alla vi som minns Alison Moyet (fd Yazoo) vet att hon sjöng fantastiskt bra och var mycket omfångsrik. Jag kan förstå att hon tyckte det var besvärligt i längden och nu har hon gjort något åt saken. To say the least…

Jag tycker det är underbart att nu se denna 53-åriga tjej i toppform! Och hon sjunger fortfarande suveränt bra.

Som jämförelse kan vi här nedan se Alison Moyet på Live Aid i juli ’85 (med Paul Young i tidstypisk hockeyfrilla). Bra kvalitet på inspelningen. Hon brukade vid denna tid gå i såna här stora tältliknande kreationer. 

Det var därför omställningen blev så enorm när jag plötsligt får se den pigga slanka tjejen i klippet från februari i år här ovan. Det är en imponerande prestation att genomföra en sådan process med ett så tydligt och stort resultat.

Jag läser att hon i intervjuer nu säger att hon faktiskt planerar att gå upp litet igen. Man ska trivas med sin vikt. Lättare sagt än gjort för många, vilket undertecknad också väl vet.

 

Jag, en kulturmecenat – gärna för Lustans skull

Posted in Electronica, Litteratur, musik with tags , , , on 9 oktober, 2014 by japetus

Inatt läste jag ut Johan Kindes nya omskakande roman, den smärtsamt uppriktiga självbiografin ”Passera denna natt”. Stark läsning utöver det vanliga må jag säga; vackert, poetiskt, tankfullt.

Jag blev djupt personligt berörd av Kindes text. Dels skriver han väldigt väl rent språkligt, dels finns det inslag i boken jag själv lätt kan relatera till och känna igen mig alltför väl i som medelålders man utan egen familj och barn. Där finns ett vemod som berör. En romantik. Ett stänk av utanförskap och ensamhet som följt mig genom hela livet, och troligen också är grundförklaringen varför jag redan som tonåring blev så förtjust i Kindes musik och texter.

Det är verkligen trevligt att konstatera att min gamle idol skriver så bra. Språket är lättläst och samtidigt uttrycksfullt, poetiskt och reflekterande eftertänksamt. Jag gillar verkligen hur han skriver. Den självbiografiska berättelsen är sen i sina delar både smärtsam, vacker, rolig, dråplig och tänkvärd. Det är lätt för mig att både känna stark empati och sympati för Johan, men också att i delar känna att ”nu gick han för långt”. Detta är ju något som gör boken intressant i det att den inte stryker för mycket medhårs eller tillrättalägger och förskönar. Johan känns väldigt ärlig. Och det har jag total respekt för.

En del av situationerna känner jag igen mig alltför väl i. Men naturligtvis långt ifrån alla. Jag har inte alls levt ett lika spännande och händelserikt liv som Johan Kinde. Bara nästan…

Johan Kinde Passera denna natt

Det jag nu också vet är att Johan Kinde planerar att ge ut ett tionde studioalbum. Planen är att dels spela in några nyskrivna sånger, dels spela in helt nya versioner av Lustans Lakejer-låtar samt några låtar från de två tidigare soloalbumen. Alla texter kommer att vara på svenska. Det blir första soloplattan på 25 år.

Jag uppfattar att det kommer att bli en akustisk platta, men vet att Johan även planerar att lägga på en stråksektion på vissa av låtarna och kanske addera något ytterligare instrument, men att ”idén är att behålla den nerv och atmosfär som kommer från de ursprungliga tagningarna”.

Johan skriver att det han ”vill göra är ett album med dramatiska sånger och lika dramatiska arrangemang; ett album fyllt av skönhet, vemod och passion”. Det låter höra sig. Låter väldigt mycket Lustans Lakejer.

För att kunna finansinera detta projekt – med allt vad det innebär av kostnader i form av musiker, studios, ljudtekniker, CD-pressing, omslag etc – kommer Johan även denna gång, liksom vid tillkomsten av förra plattan ”Elixir”, att använda sig av vad som kallas crowdfunding. Dvs att det är fansen som finansierar plattan. Det är fansen som är mecenaterna vilka möjliggör utgivning.

Och jag är en av dem! Det känns väldigt bra att få bli kulturmecenat i det här sammanhanget.

Beroende på hur mycket pengar man har möjlighet att lägga kan man också själv få ta del av projektet och även göra ett visst avtryck. Fåfängan kittlas förstås av att få figurera med namn i CD-konvolutet. Kan man lägga litet mer pengar finns det möjlighet att besöka inspelningsstudion och kanske t o m aväta en middag med kreatören själv.

Om Johan får ihop 150 000 kronor så kan projektet startas, annars betalas alla pengar tillbaka. Men så hoppas jag verkligen inte att det blir. Jag är väldigt nyfiken på att få höra både de nya låtarna och nya versioner av de gamla!

Här hittar du länken till att bli Lustans-mecenat!