Archive for the naturen Category

Fridlyst med Mattias Klum på Borneo

Posted in naturen, Tv-program with tags , , , , , , on 2 september, 2012 by japetus

Igårkväll fick jag åter glädjande nog se Mattias Klum på SvT igen, han slog ännu ett slag för att rädda Borneos regnskogar och dess mest kända utrotningshotade invånare – orangutangen. I programmet ”Fridlyst” på SvT kommer Klum i sällskap med olika kändisar att dyka upp de närmsta lördagarna och ta oss med till olika platser världen över. Budskapet är detsamma – väcka medvetenhet för olika utrotningshotade djur och deras hotade livsmiljöer.

I gårdagskvällen hade Mattias Klum med sig hockeylegenden Börje Salming och hans dotter med sig till Borneo och tittarna fick på bästa sändningstid tydlig information om den rovdrift på regnskog som sedan många år pågår på Borneo. I programmet nämnde Mattias att 75% av Borneos högklassiga låglandsregnskog huggits ned och ersatts med palmoljeplantager. Den otroligt diversifierade och artrika regnskogen har ersatts med de sterila monotona raderna av palmer. Där kan inga orangutanger leva, istället jagas de och slås ihjäl medan deras ungar säljs som sällskapsdjur. Det är vidrigt.


Naturfotografen Mattias Klum med Börje Salming och dottern Teresa på Borneo

Jag blir naturligtvis väldigt glad när denna fråga lyfts och påtalas igen eftersom det är något jag själv valt att engagera mig i. Något positivt att göra som motvikt till den ström av nedslående nyheter vi hör om världens tillstånd. Det gläder mig därför att jag nu i snart tre år varit orangutangfadder både via WWF och Save the Orangutan (tidigare BOS). Varje månad går pengar från mig till WWF och Save the Orangutan och jag känner en stor tillfredsställelse för jag vet att de gör skillnad. Jag har också jobbat ideellt av och till för Save the orangutan under de år som gått.

Det jag hade hoppats på med serien Fridlyst var förstås att det skulle ha funnits tydligare tips på slutet om hur man kan hjälpa till, hur man göra skillnad. Detta var också åt som både Salming och hans dotter naturligtvis frågade sig spontant inför de upplevelser de hade och den information de fick ta del av.

Och här kommer bloggen in. Jag vill naturligtvis uppmana alla mina läsare att, som jag, stötta Save the Orangutan/Rädda organgutangen och/eller WWF. Varför inte läsa litet mer om detta? Jag har skrivit en del om det.

Här en artikel om Samboja Lestari, Save the Orangutans projekt att återskapa regnskogsmiljöer för orangutangerna:
https://japetus.wordpress.com/2010/12/17/samboja-lestari-en-fristad-for-borneos-orangutanger-ett-stycke-aterskapad-regnskog/

Save the Orangutans svenska hemsida:
www.orangutanger.se

Min tidigare blogg om välgörenhetskvällen 2009 för Borneos orangutanger med Mattias Klum och Lone Dröscher Nielsen/BOS:
https://japetus.wordpress.com/2009/12/01/valgorenhetskvall-med-mattias-klum-och-lone-droscher-nielsen/

Min första blogg om att bli orangutangfadder:
https://japetus.wordpress.com/2009/11/24/orangutangfadder/

Annonser

Huvudskär – som ett kraftfullt dynamo längst ute i havsbandet

Posted in Natur och årstider, naturen with tags , , , on 20 juni, 2011 by japetus

Helgen som gick var den ljusaste vi fick detta år. Och jag tillbringade den på en underbart vidunderligt vacker plats långt ute i havsbandet, omgivet av elementen. Hav, blankslipade klippor, vind, vågor och en enorm öppen himmel.

Jag besökte Huvudskär för första gången för snart fem år sedan i samband med att en god vän fyllde 30. Han har sommarställe där ute och det var där vi firade en vacker hösthelg i oktober. Att återvända nu i juni 2011 var en ännu vackrare upplevelse. Huvudskär är en storslagen plats, den yttersta utposten längst ute i havsbandets sydöstligaste del. Bortom Huvudskär finns bara öppet hav.

Detta är verkligen en plats att ladda batterierna på. För mig känns det som att vara uppkopplad mot ett kraftfullt dynamo som laddas av varje våg som rullar in, varje vindil som passerar och av den gränslösa havshorisonten och den öppna himlen. Jag blir alldeles uppfylld av glädje och inspiration när jag får komma till en sådan här vacker plats. Platsen har en säreget karg skönhet som verkligen tilltalar mig.

Huvudskär är egentligen samlingsnamnet på en liten arkipelag, ett naturreservat bestående av nästan 200 öar, skär och kobbar. Huvudön heter Ålandsskär och det är där bebyggelsen, vandrarhemmet och fyrtornet finns.

Huvudskärs arkipelag med huvudön Ålandsskär. Kartan hämtad från Skärgårdsstiftelsens hemsida. Klicka på bilden för bättre upplösning.

Det blev en del härliga foton från helgens besök och jag publicerar några av dem här. Om du klickar på dem får du se dem i bättre upplösning.


Efter midnatt fick vi se fullmånen ute över skäret, inne över land var det nermulet. En av fördelarna med att vara så här långt ute i havsbandet är att det är soligare och klarare väder än över fastlandet.


”The force is strong in this one…” Även laktosfri mjölk ger starka ben; här studsar jag runt ute på Ålandsskärs klippor på den östra obebodda delen av ön som vetter ut mot Östersjön.


Omfluten av havet, blickande österut.

– – –

Skärgårdsstiftelsens webbsida om Huvudskär:
http://www.skargardsstiftelsen.se/?id=4076

Haninge kommuns sida om Huvudskär:
http://www.haninge.se/Turism/Skargarden/Huvudskar/
– – –

För ett par år sedan dök den här gamla reklamfilmsklassikern upp i min blogg. Nu gör den det igen, 1994-års Pripps Blå-reklam. Den kanske mest kända av alla dessa klassiska reklamfilmer är nämligen inspelad på Huvudskär. Den är alltså däremot inte inspelad på ”Bästkusten”, vilket många reflexmässigt utgår från eftersom den här typen av karg, blankslipad utskärgård är så intimt förknippad med västkusten. Men Huvudskär ligger bevisligen på östkusten…


Det är en förföriskt vacker film och jag tar den med här eftersom den ger ett intryck av Huvudskärs skönhet. De övriga klichéerna och Tommy Nilssons sång får ni på köpet.

”The testament of Tebaran” – Mattias Klums utställning om skövlingen av Borneos regnskogar

Posted in naturen, Personlig kommentar with tags , , on 4 mars, 2010 by japetus

Har äntligen kunnat göra litet riktig nytta igen… Till skillnad från de papper jag dagligen flyttar och tangenter jag trycker ned på jobbet.

I denna vecka pysslar jag om Mattias Klums fotoutställning ”The testament of Tebaran”. Det är ett mycket okvalificerat och enkelt ideellt arbete, men det känns helt fantastiskt gott i hjärtat att göra det.

Jag ser till att alla de ca 20 stora bilderna är fria från snö, att belysningen funkar och så fyller jag på med broschyrer och en specialutgåva av National Geographic i det särskilda tidningsstället. Enkelt arbete, men jag känner att jag bidrar till att medvetandegöra någonting viktigt.  Ja något riktigt viktigt.


Avverkad och skövlad regnskog på Borneo

De majestätiska regnskogarna på Borneo är på väg att gå upp i rök och spån. Ni som följt min blogg ha förstått att det här är någonting som engagerar och motiverar mig. Plötsligt i höstas vaknade även jag upp, trött på att ständigt höra om miljöförstöringen och passivt bara känna hopplösheten sprida sig, känslan att det är försent. Det var dags för mig att börja agera. Vi kan alla bidra och faktiskt göra skillnad.

Det finns hopp för Borneos unika natur, men det kräver att vi sänker vår efterfrågan på palmolja. Utställningen är ett starkt och avslöjande vittnesmål som genom Mattis Klums fotografier visar på skoggskövlingens katastrofala följder i Borneos regnskogar.

Utställningen finns på Raoul Wallenbergs torg, mitt emot Dramaten, mellan 13 februari och 28 mars.  Det är vackra, gripande och tänkvärda foton tagna av en av världens bästa naturfotografer. Se den!

Mer om utställningen: http://www.tierragrandeevents.com/borneo/

Artikeln i National Geographic: http://ngm.nationalgeographic.com/2008/11/borneo/white-text

Ännu mer + filmsnutt: http://www.postkodlotteriet.se/Om-oss/Evenemang-/PostkodLotteriet-i-Kpenhamn/Mattias-Klum-The-Testament-of-Tebaran.htm


Mattias Klum med en av de föräldralösa orangutangungarna i Nyaru Mentengs rehabiliteringscenter
Se:  https://japetus.wordpress.com/2009/12/01/valgorenhetskvall-med-mattias-klum-och-lone-droscher-nielsen/

Välgörenhetskväll med Mattias Klum och Lone Dröscher Nielsen

Posted in naturen with tags , , , , on 1 december, 2009 by japetus

Det har varit några dagar i miljömedvetenhetens tecken för mig. I onsdags i förra veckan hade vi Fredrik Reinfeldt på besök på Södertörns högskola. Reinfeldt talade mycket och väl om det arbete han gör för att avvärja miljöhotet; ett viktigt men också frustrerande arbete.

Och igårkväll, på Clarion hotell vid Skanstull fick jag så möjlighet att lyssna till både naturfotografen Mattias Klum och Borneo Orangutan Survivals grundare Lone Dröscher Nielsen. Klum och Nielsen är båda väldigt duktiga på att presentera; de är erfarna proffs som dessutom på något sätt kompletterar varandra i sammanhanget.

Mattias är inte bara oerhört kunnig inom området (han har gjort över 40 resor till Borneo) utan dessutom påtagligt kvick och mycket vältalig, vilket gör att han också kan lätta upp det emellanåt tunga budskapet. Lones dedikation till uppgiften och hennes värdiga och oerhört professionella sätt att ta sig an den är imponerande. Hon har sett mycket elände och jag tycker man kan se det ibland i hennes ögon, men lika ofta glimtar det till när hon skrattar och berättar något roligt.


Ett av Mattas Klums magiska foton från Borneos regnskog – som den kan se ut där den ännu finns kvar

Jag passade på att prata litet med dem båda när tillfälle bjöds i minglet. En festlig detalj i sammanhanget är att Mattias Klum är nästan på dagen jämngammal med mig och dessutom också född i Uppsala. Vi började fotografera ungefär samtidigt; men sen upphör likheterna. Jag är fortfarande en glad amatör, medan han är en av världens främsta naturfotografer… Dessutom gör han något oerhört viktigt av sin stora framgång; han jobbar hårt för att stoppa skövlingen av regnskogarna och finns bl a på plats med en utställning i Köpenhamn i samband med det kommande toppmötet, klimatkonferensen.

Klums fantastiska foton visades på storskärm medan han och Lone berättade om den pga palmoljeindustrin alltmer krympande regnskogen och orangutangernas svåra tillvaro. Det var oerhört starka berättelser som Lone gav oss lyssnare. Oerhört starka berättelser om de känslomässigt intelligenta orangutangerna och de vidriga övergrepp de utsätts för. Lone berättade om hur välutvecklat minne de har, vilket gör att de precis som människor blir svårt traumatiserade av de övergrepp de utsätts för.  Orangutangen är också en av världens 10 mest utrotningshotade djurtarter.


Boken som berättar om Lones arbete, http://www.orangutanger.se/479-17-105.html

Jag känner förtvivlan när jag hör om den nästan hopplösa situation som råder nu på Borneo. Där naturen, regnskogen skövlas i högt tempo och de djur som lever där i nu är på väg att utrotas.  Men mitt upp i bedrövelsen finns det också hopp. Lone kunde berätta om framsteg såväl i samarbetet med indonesiska regeringen i att begränsa avverkningen av regnskogen, såväl som framsteg i att finna säkra platser att kunna placera ut de rehabiliterade orangutangerna på.

Och riktigt gott kändes det, känns det att faktiskt göra något konkret för att stödja denna mycket beundransvärda verksamhet. Jag har nu adopterat två av dessa underbara varelser som just nu rehabiliteras på Borneo, för att en dag släppas ut i frihet igen. Fria orangutanger som försvinner in i regnskogen, upp mot trädkronorna…

– – –

Stöd denna verksamhet du med!


Orangutangernas skolbuss på Borneo…

Borneo Orangutan Survivals svenska hemsida. Här kan du på olika sätt stödja deras verksamhet och bidra till att rädda Borneos regnskog och orangutanger!
www.orangutanger.se

Orangutangfadder!

Posted in naturen, Personlig kommentar on 24 november, 2009 by japetus

Det är något mycket speciellt med orangutanger. Deras mimik, deras gester, deras lekfullhet och busiga upptåg kan få oss att känna igen oss själva. Så är de också Asiens enda människoapor. Orangutanger är intelligenta och sensitiva djur. Jag har nyligen läst mycket om orangutangerna och deras nu, sorgligt nog, alltmer hotade tillvaro.

Jag har blivit i lika delar ledsen, oroad och upprörd när jag alltmer satt mig in i orangutangernas svåra situation idag. Hur skövling av regnskogen, brutalt grym husdjursjakt och skogsbränder nu hotar att utrota orangutangen som djurart på Jorden. Det är någonting djupt inom mig som berörs så starkt när jag läser om hur ”oskäliga djur” lider pga människors girighet, kortsiktiga tänkande eller rena okunnighet. Jag har bestämt mig för att göra skillnad!

Därför har jag blivit orangutangfadder i både WWFs och BOS’ regi. WWF, World Wildlife Fund, tror jag de flesta känner till, men BOS är en yngre och mindre känd organisation som har fokuserat just på att hjälpa orangutangen att överleva. BOS står också för ”Borneo Orangutan Survival” och finns idag representerade i tio länder. De bedriver rehabiliteringscenter för orangutanger på Borneo.


Kesi, den lilla orangutangflickan på Borneo som jag nu adopterat!

Genom att stödja både WWF och BOS hjälper jag dels till att rädda övergivna orangutangungar att få en chans till överlevnad genom rehabiliteringscentren, dels att skydda själva regnskogen som inte bara är en förutsättning för orangutangernas liv men också så viktig för hela planetens bestånd. Den här satsningen jag nu gör är troligen det bästa jag gjort på många år…

Turligt nog slumpar det sig så att det nu på måndag 30 november hålls en intressant föreläsning på Clarion hotell om orangutangerna på Borneo av den världsberömde svenske naturfotografen Mattias Klum och danska Lone Dröscher Nielsen som driver rehabiliteringscenter för människoapor på Borneo. Jag ser fram mot att gå på detta evenemang och få lära mig mer om orangutangerna och bidra till att rädda dem! 

WWF:
http://www.wwf.se/insamlingsportal/show.php?id=1243792

BOS:
http://www.orangutanger.se/

En reva i tidens väv – 11 september år 9 e Kr, Roms trauma i Teutoburgerskogen, Germanien

Posted in Historia, Litteratur, Natur och årstider, naturen, Poesi with tags , , , , , , , , , on 11 september, 2007 by japetus

Imorse vaknade jag 07.01 av en lång och mycket obehaglig, utdragen och oannonserad dynamitsalva nere från spränggropen som ska bli nya Liljeholmens centrum. Inga varningssignaler, bara en lång jordbävningsliknande 4 sekunders maggropssugande skakning i hela Nybohovsberget. ”11 september”, tänkte jag, ”nu rasar Liljeholmen och Nybohov samman. Världens undergång är nära…”. Sedan gnuggade jag sömnen ur ögonen och insåg att det fortfarande fanns hopp för framtiden.

Vid frukosten tänkte jag på detta datum i historien. Fler katastrofer har inträffat vid denna tid på året, många betydligt värre än sprängningsarbetena vid byggandet av Liljeholmens centrum 2007-2008. Och jag tänker nu speciellt på en av dem, någonting som redan för länge sedan fångade min fantasi då jag läste en bok om det som en gång hände. En gång för länge, länge sedan i september, precis vid den här tiden på året. Precis dessa dagar. Nu gör vi ett rejält språng bakåt i tiden. Håll i dig!

Kan du föreställa dig de djupa, vidsträckta lövskogar som en gång fanns i Europa? Jag menar för riktigt längesedan. Så väldigt längesedan att inga asfalterade vägar, fabriksskorstenar, kraftverksdammar, förbränningsmotorer eller ens ångmaskiner gjort entré. Långt innan alla former av industrialisering över huvud taget var påtänkta.

Det var skogar som måste ha varit rena och ursprungliga i ordets mest rätta bemärkelse. Jag föreställer mig att det måste ha varit oerhört vackert. Vad tror du? Kan du tänka dig den totala stillheten och harmonin i en sådan ljusgrön skogsglänta eller vid en mörk, av människors ögon ännu aldrig sedd, trolsk tjärn djupt inne i en sådan lövskog?

Ja det är svårt att idag föreställa sig något sådant i Europa. Men det fanns där en gång. Dock måste vi gå riktigt långt tillbaka i tiden för att hitta det jag tänker på. Och vid den här tiden på året, då sommar övergår i höst, brukar jag av olika anledningar tänka på just detta.

Nu har vi rest långt, långt bak i tiden och jag har en dramatisk berättelse på gång, mitt i denna pastorala och natursköna, ursprungliga skog. Föreställ dig öppningsscenerna i filmen ”Gladiator” men med den avgörande skillnaden att germanerna vann, att det aldrig blev nåt fältslag på romarnas villkor och att detta mest berodde på att romarna inte hade någon ledare av Maximus kaliber på sin sida. Nej de hade inte ens nån medelmåtta som åtminstone kunde undvika den totala katastrofen. De hade Publius Quintillius Varus, en inkompetent, fåfäng, omdömeslös och fullkomligt aningslös militärguvernör som lät sig luras av den germanske prinsen Arminius.

Boken jag tänker på skrevs av Gregory Solon på 50-talet och heter ”De tre legionerna”. Den utspelas år 9 e.Kr. djupt inne i Tysklands urskogar. Under ledning av ståthållaren Varus är den romerska armén sysselsatt med blodiga ”pacificeringsaktioner” mot upproriska germanska stammar. En historia med många paralleller till nutiden. De tre romerska legionerna ”XVII – Claudia”, ”XVIII – Pollux” och ”XIX – Victrix”, ca 20 000 romerska soldater från dåtidens, ja världshistoriens mest superimperialistiska stormakt, står isolerade djupt inne i Germanien, dvs nuvarande västra Tyskland, omgivna av fientliga stammar som hotar deras trygghet. Varus omdömeslösa och dåliga ledarskap har fört dem in i denna farliga situation. Septemberregnen har börjat, det provisoriska lägret vid floden Weser, inte så långt från dagens Bremen, börjar på att falla i bitar och patruller som sänds ut återkommer kraftigt decimerade eller inte alls.

Sammanfattningsvis – läget börjar bli något ansträngt och moralen sjunker. Situationen kräver en stark och handlingskraftig ledare… Men som sagt, den här gången har romarna ingen Caesar eller ens någon Russel ”Maximus” Crowe. De tre legionerna i Germanien har i september år 9 en handlingsförlamad och lättlurad fegis i den stackars Varus. Denna malande känsla av hot och otrygghet och vad den skapar för resultat, högt och lågt, i de människor som lever i detta mikrokosmos är också vad som sätter grundförutsättningarna för berättelsen. Vi får följa såväl legionsbefälshavare som enskilda legionärer, alla har de sina tankar, sina bekymmer och sitt sätt att tackla situationen de alla gemensamt befinner sig i. En mycket stark berättelse.

En av de romerska ledarna, Arminius, är ursprungligen german men uppvuxen och utbildad i Rom. Han är en mycket karismatisk, begåvad och handlingskraftig ung man som smider planer på att befria sitt land från det romerska ”oket”. Jag måste erkänna att jag själv har svårt att bestämma mig för vilken sida mina sympatier ska ligga på? Det är lätt att sympatisera med frihetshjälten Arminius som ska ena de germanska stammarna och befria sitt folk från ockupationen, men samtidigt fascineras jag av Rom och dess okuvliga ambition att kolonisera, domesticera och behärska världen. De ansåg sig göra de smutsiga, obildade, primitiva germanska barbarerna en tjänst… Här kommer Rom med sin kultur och sin förfining. Länder som Gallien och Spanien hade sedan länge pacificerats och infogats i det romerska riket (utom som bekant en liten by där Asterix och Obelix höll ut i det längsta). I Germanien gick det trögare. Jag känner naturligtvis också stor sympati med alla de stackars romerska legionärerna som befann sig så långt hemifrån i denna mycket hotfulla situation.

Hursomhelst, i septemberregnets tilltagande misär rymmer Arminius från härlägret vid Wesers strand och förenar sig med sina forna stamfränder för att slå tillbaka mot ockupationsmakten Rom och kämpa för sitt hemlands frihet. En förutsättning för framgång i detta är dock att få romarna att slåss på germanernas villkor. Och detta lyckas han med i o m att han grundlurar den fåfänge och kraftigt inkompetente Varus. När hösten kommer och legionerna ska vända åter mot tryggheten på andra sidan floden Rhen väljer den grundlurade Varus den rutt som Arminius föreslagit, rakt in i och genom urskogen, rakt mot undergången.

Varus vill inte lyssna på sina erfarna befälhavares råd. Han lyssnar på Arminius (Herrmann, på tyska!). I en starkt symbolladdad scen i boken väntar de tre legionerna på att utkämpa ett fältslag mot germanerna, en strid just som romarna vill ha den. Legionärerna står uppställda på ett stort fält vid skogens bryn i snörräta led, perfekta geometriska fyrkanter, standar, fälttecken (örnarna!), rustningar och vapen glimmande i sensommarsolen. De väntar på germanerna. Men germanerna kommer aldrig. De har nu en ledare som inte tänker slåss på romarnas villkor.

I skymningen tvingas de tre legionerna bryta sina led och upplöses till en lång slingrande orm av människor som sakta rör sig in i den grönskimrande skogen på stigar som inte är avpassade för dem. Djupt inne i den germanska urskogen, i moraset, förlorar legionerna alla fördelar av sin överlägsna disciplin, samordning och taktiska finess. Den romerska armén förintas i upprepade bakhåll, men först efter att ha visat prov på underverk av den maskinmässiga, extremt väldisciplinerade tapperhet som var grunden till det romerska världsherraväldet.

… det mörknar över örnarna
när leden sluts och
männen
i förvirring obestämbart röda
bakom tunga sköldar,
kurar i septemberregnet
svetten kliar, läderremmar
stramar,  kletar.
Kroppar lämnas kvar
i gröna bokskogsdunklet
genomborrade av spjut och pilar,
leriga i skymningen
bland löv som sprättes upp i bakhåll
virvlar,
faller,
och blir stilla länge,
länge.
Blottas först vid schaktningen
för breddandet av Autobahn strax
norr om Osnabrück
på våra kartor.

I Teutoburgerskogen i närheten av nutidens Osnabrück tillfogar Arminius’ germanska stammar romarna en av deras största militära katastrofer. Märk väl att detta också inträffar ca 450 år innan romarriket ”går under”. Detta inträffar när Rom i princip står på höjden av sin framgång. 5 dagar senare, så fort som nyheten förmådde flyga, nås den gamle kejsar Augustus i Rom av nyheten om katastrofen. Tre legioner var förlorade, förintade. De germanska provinserna på andra sidan Rhen var inte längre en del av imperiet. Han vill inte tro det. Under de år som återstod skulle han leva i nederlagets skugga. Det var sannerligen romarnas eget ”9/11” – och något man i sinom tid också skulle hämnas brutalt och grundligt för då man under stor dramatik jagade ”sin” Bin Laden, prins Arminius.  Men det är en annan historia…

Nåväl, inom ramen för denna historiska dramatik tecknar författaren ett antal mycket intressanta psykologiserande, djupt existientiella, personporträtt. Och ja, det finns faktiskt också en vacker, återhållsamt försiktig kärlekshistoria i berättelsen. Och vad jag också älskar med boken är det oerhört kraftfullt symbolladdade lugna och obevekligt framflytande språket, fullt av poetiska kvaliteter. Naturskildringarna, den rena ursprungliga känslan i de djupa urskogar som en gång fanns i Europa, är t ex även de helt fantastiska. I septemberfuktens lövgröna skymningsljus vandrar bokens huvudpersoner mot sina skilda öden. Var och en hanterar det existentiella grundproblemet på vitt skilda sätt. Hur gick det för dem? Var det ingen som klarade sig tillbaka till de romerska linjerna längs floden Rhen? Jo, ett fåtal lyckades ta sig tillbaka och vi kanske få anledning att återkomma till det här. Boken bjuder hursomhelst på mycket stark läsning!

Visst, det är en bok skriven på 50-talet och översättningen är gjord i början på 60-talet, så den kan säkert kännas litet ”daterad” här och var för den nutida läsaren. Men ingen kan nog undgå att beröras av denna fascinerande och vackert återgivna berättelse.

En nutida konsekvens av detta är att språkgränsen mellan latinska och germanska språk går där den går idag. Frankrike var då det pacificerade romerska Gallien, medan Tyskland, dåtidens Germanien, var ett område där romarna aldrig lyckades hävda en varaktig överhöghet.

Dessa fruktansvärda och dramatiska händelser inträffade och kulminerade mellan 9:e och 12:e september år 9 e.Kr. Det är alltså i dag exakt 1 998 år sedan Varus’ legioner mötte sitt oundvikliga öde. Deras oövervinnerliga kraft upplöstes och reducerades till en lång förvirrad marscherande orm av människor. Gregory Solon har på ett mästerligt sätt fångat upp detta grandiosa skeende och givit läsaren en naken skildring av människor försatta i en djupt tragisk, tidlöst aktuell konflikt. Dessa porträtt av enskilda människor har existentiella dimensioner av tidlös karaktär och ger det förflutna, ”förflutenhetens landskap”, liv och mening.

Jag brukar tänka på dem varje år vid den här tiden. Snart är det 2 000 år sedan, men de är alltså inte bortglömda av alla än. Tänkte jag skulle skriva till Ridley Scott eller Steven Spielberg och föreslå att de skulle göra film av detta…

(Tack Lars Gustafsson för lånet av revan i tidens väv…)


The lost legions of Varus”, en välgjord engelsk dokumentär från 2001 om slaget i Teutoburgerskogen