Archive for the Nostalgi Category

David Live, 12-13 juli 1974

Posted in Hyllningar, musik, Nostalgi with tags , , on 12 juli, 2014 by japetus

Den 12 Juli 1984, jag är 16 år gammal och befinner mig tillsammans med mina föräldrar och min lillebror på Hotell Billingehus i Skövde, Västergötland. Det är litet spännande att bo på hotell, för det är något vi inte så ofta gör. Det är framförallt en väldigt varm och svettig julivecka och jag badar flitigt i hotellpoolen.

Vi äter på en kinesisk restaurang denna kväll inne i Skövde. En spännande upplevelse, av flera anledningar. Kinamat är ännu vid den här tiden mycket exotiskt, och jag blir dessutom vittne till ett bisarrt uppträde jag ännu efter 30 år minns helt tydligt.

Två överförfriskade och kraftigt störande medelålders manliga gäster i träskor (utan strumpor) måste avvisas handgripligen av fyra tappert kämpande personer ur serveringspersonalen.

Precis innan de två vilt fäktande och viftande, djupt kränkta, fyllona kan klämmas ut genom restaurangdörren hinner de, vid sidan av ytterligare några rasistiska tillmälen, få iväg en sista trotsig kommentar, en ren hotelse: ”Vi kommer igen – med en brandbomb!” 

Detta förfärliga uttryck fastnade. Jag tyckte det, bortsett det trista sammanhanget, ändå samtidigt var så sjukt festligt att jag lade det på minnet och det förkommer ännu i min vänkrets – men då i andra sammanhang.

Den 12 juli 1984. Det är mycket jag då ännu inte vet, bl a att detta ska bli den sista gemensamma sommarsemestern för familjen; kommande år håller sommarjobben mig borta från dessa aktiviteter. Inte heller vet jag att badvattnet i bassängen är så pass smutsigt att jag kommer få en brutal dubbelsidig öroninflammation som i hela 16 år kraftigt kommer att begränsa mina möjligheter att fridyka och simma under vatten. Lika många år till som jag då har funnits. Absurt.

Sommaren 1984 skulle komma att bli en sista helt oskuldsfull sommar. Den sista jag upplevde ur ett barns perspektiv skulle man faktiskt kunna säga. Till hösten väntade gymnasiet och första ring i Brännkyrka. En ny epok stundade och den skulle förändra mitt liv i de flesta avseenden. Även detta är jag naturligtvis helt ovetande om dessa julidagar.

Men det jag faktiskt redan då vet är att den 12 juli är ett alldeles speciellt datum.  Jag har läst på dubbel LPns konvolut och högtidlighåller 10-års jubiléet av en av de coolaste liveplattor jag då kan tänka mig – David Bowies ”David Live” som spelades in just vid denna tid på Tower Theater i Philadelphia i samband med ”Diamond Dogs”-turnén.

Jag minns särskilt hur jag upplevde att det gått så förfärligt lång tid sen denna magiska konsert, 10 år var ju så hiskeligt mycket för 16-åringen… Det verkade ligga så väldigt långt bak i tiden.

Temat på Diamond Dogs-LPn var Orwells 1984 och live-plattan inleds med det suggestiva titelspåret. Och här är jag mitt upp i detta mytomspunna år på semester i Skövde, Västergötland ätandes kinamat då två folkhemska fyllon kastas ut. Exotiskt.

David Live 1974

Det var Bowies första officiella live-platta, tillkommen precis i brytpunkten mellan Ziggy-erans glamrock och den vita plastsoulen på kommande ”Young Americans”. Visuellt och image-mässigt var detta kanske Bowies största lappkast. Kanske även musikaliskt. Ett bevis på mannens enastående kreativitet och artistiska vitalitet. Det är en fantastiskt cool liveplatta som nu fyller 40 år.


Och här har vi hela konserten presenterad i två delar. Ljudet är alldeles utmärkt.

Första sidan (LP):

  1. 1984” – 3:20
  2. Rebel Rebel” – 2:40
  3. Moonage Daydream” – 5:10
  4. Sweet Thing” – 8:48
    • ”Sweet Thing”
    • ”Candidate”
    • ”Sweet Thing (Reprise)”

Andra sidan (LP):

  1. Changes” – 3:34
  2. Suffragette City” – 3:45
  3. Aladdin Sane” – 4:57
  4. All the Young Dudes” – 4:18
  5. Cracked Actor” – 3:29

Tredje sidan (LP):

  1. Rock ‘n’ Roll with Me” (lyrics: Bowie, music: Bowie, Warren Peace) – 4:18
  2. Watch That Man” – 4:55
  3. Knock on Wood” (Eddie Floyd, Steve Cropper) – 3:08
  4. Diamond Dogs” – 6:32

Fjärde sidan (LP):

  1. Big Brother” – 4:08
    • ”Big Brother”
    • ”Chant of the Ever-Circling Skeletal Family”
  2. The Width of a Circle” – 8:12
  3. The Jean Genie” – 5:13
  4. Rock ‘n’ Roll Suicide” – 4:30
Annonser

Om mitt möte med Ratata

Posted in Electronica, Hyllningar, musik, Nostalgi, Personlig kommentar, Tv-program with tags , , , , , , , , on 22 december, 2013 by japetus

Jag står i min egen skyddande freestylebubbla av ljud och väntar på buss 54 på St Eriksgatan nära St Eriksbron i riktning Västerbron, Hornstull en majlördag 1987. Det är lördagen den 23 maj 1987 och runt omkring mig skrivs världshistoria. I Finland gör sig den 19-årigt jämnårige Mattias Rust redo för sitt livs flygning mot Moskva med sin Cessna. I Washington och Moskva fortsätter Ronald Reagan och Mikhail Gorbachev planera för avspänningen mellan supermakterna, nästa möte dem emellan planerat till augusti. I Wien har Tre Kronor för första gången på 25 år vunnit VM-guld i hockey. Här i Sverige ska Darin Zanyar och Charlotte Kalla mycket snart födas; Måns Zelmerlöw firar sin ettårsdag om precis tre veckor.

Själv är jag på väg hem med en bunt LP-skivor och maxisinglar under armen efter ännu en runda bland Stockholms skivbörsar. Det brukade börja vid Slussen på Söder, fortsätta i Vasastan och avslutas vid Hornstull. Det är en helt vanlig lördag i mitt 19-åriga liv så när som på att jag är mitt uppe i ett känslomässigt mycket omtumlande studentfirande.

Tankarna virvlar runt de för mig största frågorna, långt från världspolitiken och begynnande avspänning mellan supermakterna. Hur ska det gå? Vad ska nu hända? Efter ett år av många mer eller mindre misslyckade försök att få kontakt med min obegripligt stora tonårskärlek i parallellklassen har ett genombrott just skett. Vi har för en dryg vecka sedan haft mösspåtagning, första studentskivan och jag har inte bara haft ett par långa samtal med henne, utan även fått dansa några tryckare. Jag har hållit henne i min famn… För den nästan helt okysste 19-årige oskulden är dessa upplevelser de mest romantiskt omtumlande dittills i livet. Det har varit en euforisk upplevelse mellan hägg och syrén.

Ska jag våga ringa henne igen? Försöka få till en date? Men hur var det nu, hade hon kanske just träffat en några år äldre kille? Är jag på gång att göra bort mig igen? Hur ska jag tolka hennes tvetydiga signaler? De självupptagna tankarna virvlar kring detta för 19-åringen livsviktiga och livsavgörande tema. I freestylen rullar soundtracket för studentfirandet, ett blandband med bl a just några spår från Ratatas senaste skiva. Jag kastar en och annan förströdd blick över gatan mot Friskis & Svettis Jympalatset på andra sidan gatan och ser snarare än hör bruset av bilar, cyklar och människor som strömmar förbi. En aldrig sinande ström. Jag tittar ned, blundar och stänger av intrycken, försvinner in i min egen ljudbubbla av skyddande musik igen.

Jag tittar upp igen, ännu en förströdd blick. Men, vad nu?! Hajar till. Tittar igen. Kan det verkligen vara så? För plötsligt kommer en alldeles väldigt bekant person gående och ställer sig bredvid mig vid hållplatsen, så nära att jag skulle kunna sträcka ut handen och röra vid honom. Mauro Scocco. Ja just det, Mauro Scocco!

Mauro och Johan 1987
Mauro Scocco och Johan Ekelund 1987

För att förstå hur stort det här var för mig när det begav sig måste man, förflyttad till nutid, tänka sig att Dalai Lama, Nelson Mandela eller president Obama skulle ha kommit strosande där längs St Eriksgatan och ställt sig bredvid just mig. Mauro Scocco hade vid den här tiden en närmast religiös betydelse i mitt liv, vilket alla mina gamla vänner kan intyga. Ratatas konserter var extatiska upplevelser för tonåringen och Mauro var, uppbackad av Johan, frälsaren med en alldeles särskild plats som främste uttolkare av (känslo)livets outgrundligheter, vemod och bitterljuva mysterier. Luxman-anläggningen hemma i pojkrummet var ett altare i denna kult. Mitt möte med Ratata.

Luxman 210
Luxman 210 – förstärkarfundamentet i pojkrummets musikaliska altare (klicka för större bild)

För några evighetslånga ögonblick kämpar jag med fjärilarna i magen, ett koncentrat av tonåringens hela blyghet och försagdhet. Men till min förvåning lyckas jag denna gång kliva långt utanför komfortzonen och inleda en försiktig och artig konversation med min store idol. Jag passar på att tacka för senaste RITZ-spelningen där nya plattan ”Mellan dröm och verklighet” stått i centrum. Men de frågor jag ställer sen handlar mer om låtarna på de första plattorna, de som känns viktigast för mig, och då särskilt ”Paradis”-plattan som av högaktuella känslomässiga skäl stod i centrum för det bitterljuva tonårsdrama jag just då var mitt uppe i. ”För du har en plats i mitt hjärta, reserverad bara för dig. Ett tomrum jag aldrig ska fylla med nån annan än dig…”.

Så kommer det sig att jag denna majlördag otroligt nog får göra en busstur småpratandes med Mauro Scocco i sätet bredvid i gamla buss 54 förbi Fridhemsplan och Rålis över Västerbron och vidare mot Hornstull. Mauro är så vänlig, artig och trevlig när han svarar på mina trevande frågor; det här betydde som läsaren säkert kan föreställa sig nåt alldeles fabulöst mycket för mig. (Någon incheckning, selfie eller liknande är förstås inte aktuell eftersom detta tilldrager sig mer än ett decennium innan internet, mobiler och smartphones).

Att jag sen vid flera tillfällen denna sommar och höst råkar stöta på Mauro utanför Pet Sounds och på Kungsholmen, tillfällen då han känner igen mig och spontant hälsar, gör förstås inte saken sämre. Det är en förunderlig bekräftelse. Mitt möte med Ratata.

Buss 54 vid Hornstull
Buss 54 (nuvarande blåbuss 4) vid det gamla Hornstull

– – –

Avstampet till denna blogg är förstås den utmärkta film om Ratata som SvT sände igårkväll, den så efterlängtade och omedelbart kritikerrosade dokumentären ”Ratata genom 80-talet” av Johan von Sydow. Jag har laddat i veckor här i bloggen inför denna händelse och var peppad att åstadkomma nåt riktigt smart och insiktsfullt om dokumentären. Jag hade gärna skrivit en initierad blogg som placerade in Ratata i det 80-tal som utgjorde fond till den resa bandet gjorde under sin existens 1981-1989.

Men just den smarta och initierade bloggen läste jag redan igår eftersom den faktiskt redan är skriven av Kjell Häglund på TV-Dags, så jag får passa. Häglunds recension uttryckte så väl just det jag hade velat säga om Ratatas betydelse som revolutionerande provocerande eskapistiskt alternativ i det tidiga svenska 80-talets gråa samtid, kopplingen till BBCs kvalitetsfulla dokumentärer, revolten mot proggens 70-tal och Ratatas musik som ett soundtrack till det moderna Sveriges framväxt. Något som indirekt berördes redan i början på 90-talet i liners notes till den första CD-utgåvan av skivbolaget Strandeds musik (1993) med det så passande namnet ”Unga moderna” efter Lustans Lakejers låt med samma namn.

I dokumentären framgick också det som Per Gudmundson träffsäkert skrev om i SvD när han recenserade Johan Kindes roman ”Någon sorts extas”. Nämligen att en av 80-talets viktigaste lärdomar är att det smala och det breda är varandras förutsättningar. Klas Lundings nischade skivbolag Stranded rekords, som gav ut Ratata, Lustans Lakejer och Reeperbahn räddades ekonomiskt av ABBAs pengar och Stikkan Anderssons ”ultrakommersiella”, och av 70-talets musikrörelse föraktade, skivbolag Polar. Avsnittet i dokumentären där Lunding berättar om hur Ratata skulle bedömas, huruvida de var tillräckligt revolutionära, är också helt obetalbar. En annan tid, ett annat land.

För de som inte var med i tidigt 80-tal är det i dag svårt att föreställa sig den gråbrunt monotona verklighet som var Sverige vid denna tid, livet i ”Skandinaviens DDR” för att citera Andres Lokko. Två kanaler på TV och tre i radio. Jag tänker ibland på de här åren som den Stora Tystnaden i mitt liv eftersom det var långt innan mobiler, smartphones och internet fyllde den offentliga miljön med ringsignaler och inte alltid så välkommet babbel. Det var en enformighet och en monotoni i både hörsel- och synintryck som för mig idag kan kännas alldeles fullkomligt overklig. Både behaglig och på samma gång färglöst urbota trist.

Någon som på senare år lyckats fånga något av denna monotona estetik och känsla, dessa stämningar och tonfall från det tidiga 80-talets svenska samhälle, är regissören Tomas Alfredsson i sin filmatisering av John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” som utspelar sig i stockholmsförorten Blackeberg 1982. Det är precis så jag minns den här tiden.

Men för att återgå till Häglunds recension så uttrycker den framförallt hur välgjord och passionerat initierad filmen var, att detta var en dokumentär för de ”invigda, kunniga och passionerade”. Jag kan inte annat än hålla med om att, ”Den allra största lyckan med Johan von Sydows Ratata-dokumentär är att den på en enda passionerad timme äter ikapp åratal av undernäring.”

Kjell Häglunds recension av Ratata-dokumentären

Det är naturligtvis fler skribenter som uppmärksammat denna eminenta Ratata-dokumenär. Fattas bara annat.

Andres Lokkos recension i SvD av dokumentären bjöd också den på mycket trevlig, träffsäker och initierad läsning. Andres Lokko om Ratata i SvD

En annan gammal bekant skivrecensent, Maria Francke, skrev också personligt och fint i Sydsvenskan om dokumentären och sin relation till Ratata. Den recensionen uppskattade jag också väldigt mycket. Maria Francke om Ratata i Sydsvenska Dagbladet

Det var väldigt många intressanta och festliga detaljer som kom fram i dokumentären. En sådan är att coole Heinz Liljedahl faktiskt bara var 16 år när han medverkade på Ratatas första plattor och även spelade live med dem. Det här är bara något år innan han blir ”Heinz” tillsammans med Olle ”Young” Ljungström i ”Heinz & Young” i Reeperbahns slutskede, vilket undertecknad tidigare ägnat visst utrymme i denna blogg.

En annan detalj var att det faktiskt är Mauro själv som gör det utmärkt fina gitarrsolot i den vackert springsteenskt ståpälsfabulösa live-versionen av ”Försent” tillsammans med Eldkvarn från Cirkus Broadway sommaren 1988. Jag har förstås alltid trott att det var Carla Jonsson som gjorde det.  Men icke. Det är Mauro. J-ligt bra.

1224600918_MS-MarieF-EvaD-220x220
Marie Fredriksson/Roxette, Mauro Scocco/Ratata och Eva Dahlgren på ”Rock runt riket”, Cristinehof, 12 augusti 1987. Foto: Helena Lundin

Det var också väldigt charmigt att se de mycket tidstypiska klippen från Sydney Onayemis klubb 1984 (där 80-talet startade) i nuvarande Sturegallerian med bl a en energiskt dansande Urban Reese. Att det var Johan Kinde som fick agera ciceron på Riche och 1984 kunde förstås heller inte ha blivit mer rätt.

Avsnittet med Mauro på besök i pappas italienska hemstad Civitanova Marche var både personligt och vackert. Mauros humor och ironier är oftast närvarande, men när han promenerar runt nere i hamnen och berättar om sitt förhållande till den här platsen och hur det märkts i hans musik  kändes det litet extra personligt och berörande. Han talar om det inbyggda vemodet, om melankolin som fascinerar honom och om förhållandet till musik som en mer introvert än extrovert upplevelse. Något man går in i genom att sätta på sig hörlurar och försvinna. Det här är något jag själv har väldigt lätt att relatera till, särskilt som det var i tonåren, och det är säkert en av de viktigaste förklaringarna till varför min relation till Ratata blev så stark.

En av de få saker jag saknade i dokumentären var kopplingen till Doobie Brothers och Scritti Politti. Två erkänt viktiga influenser för Ratata. Något som initerade Kjell Häglund också noterat. Något som i detta lysande sammanhang annars spelar mindre roll.

Sammantaget var det förstås en ovanligt stark och känslosam upplevelse för mig att se dokumentären, påminnas om svunna tonårsdrömmar, höra låtarna och se och minnas den samhälleliga kontext som allt detta utspann sig i. Att påminnas om att jag var en del av denna revolution i en tid då det räckte med att vara hel och ren, kortklippt, ha vit skjorta, svarta pösiga Frox-byxor (för de som minns dem) och morfars myggjagare från 40-talet för att revoltera, provocera och riskera överfall när man visade sig kvällstid på stan.

Att se Ratata-dokumentären kändes för mig, liksom tidigare Håkan Lidbos dokumentär ”Mer ström åt folket”, som att få ännu en värdefull pusselbit i förståelsen av min uppväxt. Det kändes väldigt speciellt. En ödmjuk stolthet över att på ett litet, litet hörn ha varit med som en av dem som haft den modiga smaken att intressera sig för en musikform man då för 30 år sedan i princip måste vara beredd att ta stryk för att få lyssna på.

Som att vi som en gång trodde på det här, när så få andra gjorde det, faktiskt på något sätt fick rätt till slut. Det här var ju framtidens musik, tyckte vi. Och i den framtid som nu blivit nutid kan jag också skriva direkt till mina gamla idoler, en gång så fullständigt ouppnåeliga, och tacka för musiken. Vackert så!

Johan och Mauro 2013
Mauro Scocco och Johan Ekelund 2013 (klicka för större bild)

Att resonera i termer av rätt och fel är förstås omöjligt när det handlar om tycke och smak, men sant är utan tvekan att Ratata är ett 80-talsband som åldrats med värdighet, att de var oerhört nyskapande med en alldeles särskild konstnärlig integritet mitt upp i den tilltagande kommersiella framgången, samt att de gick från att i det tidiga 80-talet vara ett smalt litet kultband i Stockholm till att i decenniets sista år spela på de största arenorna för en stor och bred publik.

Och så plötsligt där på toppen tog det slut. Fastän vi inte förstod det när applådåskorna dundrade fram efter ”Människor under molnens” hyllade Sverige-turné.

Ratata 1989
Ratata, Johan och Mauro tittar symboliskt åt skilda håll, från fotosessionen för Människor under Molnen, 1989

– – –

Jag landar denna tidsresa med ännu ett språng tillbaka till 1987 för att avsluta den tråden med en anekdot från skivsigneringen på SkivFönstret den hösten då Ratatas samlingsplatta ”Guld” skulle lanseras. Kön ringlar sig lång inne i den anrika och nu sedan länge nedlagda skivaffären. Det är mycket tonårstjejer som har olika önskemål om vad Mauro och Johan ska skriva på skivorna.

När min tur är kommen känns jag igen av Mauro som utbrister: ”Nej men här har vi ju en gammal bekant, vad vill du att jag ska skriva?” Tjejerna före och efter mig i kön tystnar och tittar med förundrade blickar på den omåttligt stolte och nu kraftigt bekräftade unge man som nöjer sig med att svara: ”Det räcker bra med en helt vanlig namnteckning för mig…” 

Ratata Guld 1987

Men jag har också med mig ett egenhändigt utformat blandband, ”Ratata Guldmix ’81-’87”, som både Johan och Mauro ägnar viss uppmärksamhet och småleende signerar med guldpenna. Det hela är en mycket stor upplevelse för tonåringen, en upplevelse jag naturligtvis minns med glädje nu efter att ha sett SvTs och Johan von Sydows utmärkta dokumentär om Ratatas resa genom 80-talet.

Ratata Guld 1987
Del av fotokollaget på baksidan av Ratatas Guld-LP; litet skrynkligt 26 år efter att jag plockade ned det från Skivfönstrets vägg i samband med den här omtalade skivsigneringen… (klicka för ännu större bild)

Jag är och förblir väldigt tacksam för att Ratata fanns där för mig när jag behövde dem som bäst. Det bitterljuva vackra vemod deras musik uttryckte är en grundton i mina tonår och finns där djupt förankrat inom mig, som en tatuering i själen. Det var en på många sätt besvärlig tid för mig och även om jag nu oftast har en hälsosam distans till den tidstypiska offerrollen, så skulle jag inte vilja vara utan den djupa klangbotten, ödmjukhet och tacksamhet inför livet det skedet bidragit till att ge mig.

Mitt möte med Ratata.

Här är själva dokumentären, för närvarande (maj 2014) trevligt nog tillgänglig på YouTube:


Rundar av med litet oldschool-Anders Skog-estetisk Ratata i form av obetalbara favoriten ”TV-Apparat”, 1982

Tidigare bloggar om Ratata:

Inför SvTs dokumentär om Ratata

Om remixen av Ratatas klassiska singel ”Ögon av is”, 2013

Om filmen ”Fyra år till” där Ratatas musik spelar en viktig roll

Om kvällen då rockklubben Ritz återuppstod våren 2009

Om när Ratata återuppstod en magisk kväll på Gröna Lunds-teatern 2007

”Car” – det var en gång en läsk, men hur smakade den egentligen?

Posted in Nostalgi with tags , , , , on 5 april, 2013 by japetus

”Car” – det var en gång en läsk som såldes i mjuk Rigelloflaska av Pripps och marknadsfördes med maffiga 50-talsromantiska bilder av ungdomar utanför diners i stora amerikanska bilar kopplat till den då (sent 70-tal) starka 50-talsnostalgin. Ja det var när filmen ”Grease”, The Boppers och Fonzie var som mest populära.

Car
”Car” – i sin smaskiga och mysiga Rigello-flaska med den livsviktiga ”Non Alcoholic” informationen

Car fanns i röd (ananas-grape) respektive grön (citron-lime) smak. Jag kom på mig själv med att längta efter den idag, trots att jag inte ens minns hur den smakade?

Var den god? Var den sliskig? Kanske rent av äcklig? Du som minns, berätta gärna för mig!

Talking Heads ”Little creatures” – en pavlovskt betingad musikalisk kärlek

Posted in Hyllningar, musik, Nostalgi, Personlig utveckling with tags , , , , , on 4 december, 2010 by japetus

För en mycket kort stund står jag naken i källarkorridoren utanför duschen och bastun med bergsprängaren i ett fast grepp; jag kan de här handgreppen väl. Jag stoppar i den röd-guld-svarta kassetten, stänger luckan, byter hand, trycker på ”play”-knappen, ställer ned bandaren på golvet och Maxell UDII-kassettbandet börjar rulla.

Jag hinner precis kliva in i duschen, stänga dörren och vrida om den röda kranen innan de första varma vattenstrålarna träffar mitt ansikte;  i samma ögonblick då ”And she was” med Talking Heads går igång parerar jag med kallvatten från den blå kranen. Det är en fredag våren 1986, i en för mig ännu nästan helt analog och fördatorisk tid, och detta är redan en väl inövad ritual. Jag vet inte om det än, men det kommer med tiden att bli en närmast pavlovsk ritual i mitt liv.

Det blev en tradition från våren i tvåan på gymnasiet att tillsammans med vännen Herman ofta avsluta fredagarna genom att åka hem till mig i Långsjö/Älvsjö efter skolan, träna litet med pappas skivstänger och hantlar och sedan ta en bastu. Vi började alltså alltid då med att lyssna på Talkings Heads eminenta platta ”Little creatures”.

Den blev fredagens signatur och ett andrum för samtal om veckan som varit och helgen som skulle komma. Det var ett väldigt behagligt och trevligt återkommande lugnt, skönt space att landa i mitt i en tid och en värld som inte alltid var så trevlig och behaglig. Plattans låtar liksom laddades med den positiva och förväntansfulla fredagsatmosfären i bastun.

Litet senare på fredagskvällen brukade Hermans flickvän Helena ansluta och samtalen om vad som hänt och vad som var på gång fortsatte uppe i pojkrummet. Alltmedan kassettbanden snurrade i Luxman-stereons bandspelare. Musiken var alltid närvarande.

LP-skivan ”Little creatures”, Talking Heads sjätte studioalbum, släpptes i juli 1985 och nådde mina öron under senhösten samma år, för nu prick 25 år sedan. Det blev en stor kommersiell framgång för Talking Heads med brottarhitten ”Road to nowhere” och andra smärre hittar som just ”And she was”, ”The Lady don’t  mind” och möjligen även min andra stora personliga favorit från plattan, ”Television man”. Det är en väldigt melodiös och catchig platta som är lätt att ta till sig. Texterna är som vanligt utmärkta.

Den suggestiva ”Television man”, t ex, kändes väldigt sann och berörde mig som den oskuldsfulle 17-18 åring jag en gång var och jag uppskattar den fortfarande väldigt mycket nu många år senare.

”I’m looking and I’m dreaming for the first time
And I’m inside and I’m outside at the same time
And everything is real
Do I like the way I feel?

When the world crashes in into my living room
Television made me what I am
People like to put the television down
But we are just good friends
(I’m a) television man…”


Framsidan – den naivistiska målningen utförd av baptistpastorn, ”outside art”-målaren Howard Finster (1916-2001) är full av konstnärens egensinniga frälsningsbudskap sammanvävd med fragment ur plattans låtmaterial. Omslaget valdes till ”album cover of the year” av musiktidningen Rolling Stone.


Baksidan – det obetalbara fotot av bandmedlemmarna uppradade á la Talking Heads, uppklädda i högst personliga kreationer

Uppföljaren, plattan ”True stories” från 1986, är ett steg i samma riktning, mer lättlyssnad radiorock, låt vara av den smartare sorten. Det är också därför dessa plattor tyvärr kommit att nedvärderas av trendängsliga proffstyckare, eftersom de, åtminstone musikaliskt, inte är lika nyskapande och experimentella som de tidigare albumen. Inte desto mindre förbehåller jag mig rätten att älska dessa två plattor. Djupt och innerligt. Och då särskilt ”Little creatures”. Jag jobbade nämligen vidare på den positiva betingningen av denna platta.

I juli 1989 ryckte jag in vid Stab- och Sambandsskolan på regementet S1s område i Enköping. Här uppstod snart en särskild torsdagsprocedur som jag kom att följa hela det år jag befann mig där. Efter middagen på torsdagarna gick jag till biblioteket och beställde samma platta, tror det var nr 38 i deras samling, ”Little creatures” med Talking Heads. Jag fick mina hörlurar, gick till en av de bekväma fåtöljerna, satte mig och jackade in lurarna, lutade mig tillbaka, gjorde tummen upp till den vänlige malajen som skötte lyssningsdisken, slöt ögonen och njöt av musiken från början till slut medan jag smälte ärtsoppan och pannkakorna. Efter några veckor behövde jag naturligtvis inte längre tala om vilken platta som just jag ville lyssna på…

Detta var en effektiv pavlovsk betingning eftersom torsdagkvällarna i lumpen var de lyckligaste kvällarna då alla var på som bäst humör. Den stundande helgen var i antågande och fredagförmiddagarna brukade aldrig bjuda på några svåra eller jobbiga moment i utbildningen. Alltså satt jag där mätt, nöjd, belåten och lycklig och lyssnade på denna härliga platta i de 38 minuter och 38 sekunder den varar. Gång på gång. Vecka efter vecka.

När jag så muckade en strålande försommardag  för 20 år sedan den 1 juni 1990 var ”Little creatures” fullständigt positivt betingad för mig. Och så har det förblivit. Jag lyssnar i princip alltid på den när jag badar bastu, åtminstone de första spåren. Ja det är sant. Vilket alla som känner mig så väl att de badat bastu med mig kan intyga! När jag någon gång lyssnar på den vid andra tillfällen kan jag inte annat än känna en pirrande lyckokänsla men även en lätt svettning, detta är ju en bastu-låt… Plattan är kraftigt positivt betingad och det funkar varje gång.

Kärleken till denna personliga, varma, intelligenta, nyfikna, lekfulla musikaliska skapelse består.


Den på sin tid nyskapande videon till ”And she was” med Talking Heads, öppningsspåret från plattan ”Little creatures”, 1985. Låten var den tredje och sista singeln från plattan.

Talking Heads på MySpace:

http://www.myspace.com/talkingheads1

Talking Heads: Little creatures

1.  ”And She Was” – 3:36
2. ”Give Me Back My Name” – 3:20
3. ”Creatures of Love” – 4:12
4. ”The Lady Don’t Mind” – 4:03
5. ”Perfect World” – 4:26
6. ”Stay Up Late” – 3:51
7. ”Walk It Down” – 4:42
8. ”Television Man” – 6:10
9. ”Road to Nowhere” – 4:19

Talking Heads:

David Byrne: gitarr, sång
Chris Frantz: trummor
Jerry Harrison: keyboards, gitarr, kör
Tina Weymouth: bas, kör

Talking Heads diskografi (studioalbum):

”Talking Heads: 77”, (1977-09-16)

”More Songs About Buildings and Food”, (1978-07-14)

”Fear of Music”,  (1979-08-03)

 

”Remain in Light”, (1980-10-08)

”Speaking in Tongues”, (1983-05-31)

”Little Creatures”, (1985-07-15)

”True Stories”, (1986-10-07)

”Naked”, (1988-04-03)

Rör inte mitt 80-tal!

Posted in Electronica, Hyllningar, musik, Nostalgi, Personlig kommentar with tags , , , , , on 9 augusti, 2010 by japetus

Helgens besök, utan mobiltelefon – offline, på 80-talsmusikfestivalen ”Forever young” fick mig att reflektera över det aktuella decenniet. Jag kände att jag gärna ville säga något om ”mitt 80-tal”, något som inte har så mycket gemensamt med den förenklade klichéfyllda bild som vi oftast möts av i kvällspress och (kommersiella) tv-kanaler när det handlar om 80-talet…

Jag minns en artikel i den hippa engelska tidskriften ”Wallpaper” som skrevs strax innan det stora millennieskiftet (om nån ens minns det idag?). Det hade gjorts en omröstning på tema ”populäraste årtiondet under 1900-talet”, sådana grepp är vanliga när det börjar dra ihop sig till stora kalenderbyten. Föga förvånande placerade sig 20-, 60- och 70-talen då högt på listan. 80-talet kom sist. Tvärsist. Varför?

Mest berodde det helt säkert på att omröstningen gjordes bara tio år efter att 80-talet tog slut. Det brukar ta litet längre tid innan nostalgin får grepp om publiken, särskilt en så hipp som Wallpapers läsare. Nostalgi har ju inte sällan förlöjligats, ett guilty pleasure. Hade omröstningen gjorts idag tror jag listan skulle sett annorlunda ut, åtminstone i botten.

Det har nu gått 20 år sedan 80-talet tog slut. Men det odlas fortfarande en massa myter om den tiden, ja det har varit populärt att dränka i klichéer; galet, oansvarigt, sterilt och krasst, neonfärger och axelvaddar, hockeyfrillor och rubiks-kubar, känslokallt och andefattigt och på samma gång champagnerusigt. Det är den stereotypa vulgobilden av 80-talet som kvällstidningarna gärna pumpar ut.

Så synd, jag missade nog festen, jag märkte inte så mycket av det där det skrivits om. Det är journalistiskt opportunt att skriva så. Att förenkla och vulgarisera. Nu är jag inte journalist och behöver därför inte ha professionell hänsyn till någon eventuell journalistisk renommé. Jag samlar mig nu för att slå ett slag för ett missförstått och ärekränkt årtionde. Jag har något att berätta. Jag vet, för jag var med.

Ett åttital – Jag var 11 när det började och 21 när det slutade. Under dessa tio år rymdes så mycket mer än den ytliga, andefattiga, champagnerusigt glittrande egofixerade yta som nu är kärnan i det som tillskrivs dessa år. Från mitt perspektiv såg det annorlunda ut, jag såg och hörde något annat.

Det var långt innan vi hört talas om nätet och mobiltelefoner, då man fick lov att passa överenskomna tider och slå i uppslagsböcker för att hitta fakta. Då utbudet på teve ännu begränsades till två public service kanaler och det var en smärre sensation när det visades rockvideos i program med Cia Berg, Kaj Kindvall eller ”Clabbe” af Geijerstam. Då var även ”Maratonrock” från Westfalenhalle i västtyska Dortmund en sällsynt men återkommande höjdpunkt. Fast det gällde att hålla sig vaken till 03.00 då Talking Heads, Ultravox, Simple Minds, Human League eller Depeche Mode slutligen äntrade scenen.


Klipp ur videon till ”Glittering prize” med Simple Minds, 1982

Med hörlurarna kopplade till teven, för att inte väcka familjen och troligen omedelbart skickas i säng, avnjöts den nya musiken. ”Synth”, ”New wave” och ”New romantic” kallades den, ”Photographic”, ”Once in a lifetime” och ”New Gold Dream” stavades den. De som spelade såg annorlunda ut och lät på ett annat sätt; det här var en förbjuden och spännande upplevelse tyckte den fascinerade och förförda 14-åringen i hemmasoffan.

I radion sköljde Metropols festliga fredagsvåg in i de svenska vardagsrummen medan alltid lika vansinniga som snillrika verbala excesser, signerade Kjell Alinge, serverades i Eldorado; söndag i siden. Ja det var exotiskt som jag minns det, på rockklubben Ritz i Stockholm hade klubbarna namn som Zanzibar, Pau Wau och NagNagNag. Och några år innan hade klassiska stockholmska synthdiscot Rip Off givit mig och andra likasinnade kortklippta med långa luggar ett tryggt och skyddat musikaliskt vattenhål i en annars ofta hotfull tonårsverklighet; en bubbla av lyckorus där vi fick höra vår musik och dansade som om varje natt var den sista.

På Stranded Rekords högkvalitativa skivetikett sjöng Olle Ljungström i Reeperbahn om Marrakesh, Mauro Scocco i Ratata tog ett tåg någonstans och Johan Kinde i Lustans Lakejer befann sig på uppdrag i Genéve och Moskva. Andra artister bidade sin tid på hemmaplan. Tomas Eriksson försökte och försökte med olika bandkonstellationer i ett helt årtionde innan det slutligen slog stort då han jagades av vargar och blev Orup med hela svenska folket.

På bio jagade Harrison Ford som blade runner livsfarliga överintelligenta och superstarka replikanter i ett regnigt dystopiskt Los Angeles ännu mycket avlägsna framtid anno 2019, Anthony Andrews excellerade som den dekadente dandyn Sebastian Flyte i ”En förlorad värld” och Beatrice Dalle förförde i Jean-Jacques Beineix’ vackra drama ”Betty Blue”…


Filmposter till Jean-Jacques Beineix ”Betty Blue”, 1986

För mig var det dock inte alltid fullt så exotiskt. Vintrarna tycktes ständigt vara ”de kallaste sedan kriget” och i kylan sprang jag genom meterdjupa snödrivor i alltför tunna lånade skor utan pengar kvar till taxi. Halsduken satt virad runt huvudet, en mössa hade förstört frisyren. Men somrarna var vackra.

Värmdöbussen 434 rullade ut ur Slussens ännu betonggråa odekorerade garage. Detta var vägen till äventyret. En smak av Sunkist på en havererad Mercedes buckliga huv i hörnet av den stora bilparkeringen vid Stavsnäs Brygga. Och så matsäcken som blåste i sjön från klipporna så jag fick klä av mig, hoppa i och simma. Grilloset skymde solnedgången mitt för Djuröbron och skrämde myggen långt från Stavsnäs By, vidare mot klipporna längst ut.

Frihetskänslan. Turerna på den gamla 500cc-hojen varma augustikvällar med klasskompisen H som liksom alltid varit ett par år före och äldre än oss andra trots att han inte var det; Globen, ännu inte färdig, växer sakta fram segment för segment som den blivande stora vita champinjonen där vid horisonten.

Och så Toulouse dit jag och mina tonåriga kamrater kom åkande i Folkabuss då vi i juli 1987 gett oss ut på en odyssé genom ett Europa som ännu delades av järnridån långt innan ett svenskt EU-medlemskap ens var påtänkt. Vi hade mellanlandat på 80-talets bästa Roskildefestival (japp!) och susade nu fram med uppskjuten sidodörr över de böljande sydfranska fälten och vidare över Pyrenéerna ned i hemlighetsfulla spanska gränsbyar i skymningen, mötande blickar från människor på små uteserveringar där ljusen just tänts, ”where the streets have no name”.


Vännen S i VW-bussen med uppskjuten sidodörr på väg genom södra Frankrike, juli 1987


U2: ”Where the streets have no name” det suggestiva öppningsspåret från succéplattan ”The Joshua Tree”, 1987. Plattan som blev något av ett soundtrack till det årets långa resa som var så avgörande viktig för mig och mitt 80-tal.

Vi hittade en gammal rostig gungställning på en bakgård bakom ett värdshus med utsikt över åkrarna. Vi satt och gungade och smälte maten under en stämningsfull halvtimme medan solen sjönk så sakta; genom ett öppet fönster inne i matsalen kunde vi höra hur någon försiktigt klinkade ett stycke av Eric Satie. Jag kände det som att jag kunnat stanna där för evigt. När vi gick tillbaka mot bilen vände jag mig om en sista gång och såg gungorna sakta svänga fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det var en obegripligt poetisk och vacker upplevelse för 19-åringen. Jag har alltid haft en känsla av att om jag kom tillbaka dit igen, så skulle gungorna fortfarande svänga fram och åter som de gjorde just den julikvällen 1987.

Men i allt det enkla och vackra finns också några fasansfulla minnesbilder. Stickflamman från rymdfärjan Challengers externa bränsletankar, blodfläcken rödare än de rosor som snart skulle ligga på Sveavägens trottoar dagarna efter Palme-mordet och de cementbombande sovjetiska helikoptrarna över reaktor fyra i Tjernobyl, allt detta den annars så vackra våren 1986.


Rymdfärjan Challenger med den ödesdigra stickflamman, 28 januari 1986

Och av alla dessa minnesfragment står ett fullständigt meningslöst (?) ögonblick starkast kvar. Cigarettfimpen på Västertorps stationsperrong som inte slocknade trots att någon satte klacken på den. Den sände upp en lång och blekblå rökslinga, avtecknande sig mot huslängorna längre bort mot det som sedan skulle bli till bullervallar, skyddande emot E4an. Så vajade då den tunna röken över perrongen, existerande i andrummet innan tunnelbanan tog ny fart och löste den till intighet.

I accelerationen, utplånandet, uppfattades barat en svag aning om det som var på väg att sägas mig. Som det kan kännas i en millisekund när man är nära en insikt, en förståelse, den lidnerska knäpp som bara uteblir. Bara lämnande sakta igengroende spår i sinnet, igengroende som de gamla traktorspåren från timmerfordonen sommaren 1984 i det som nu snart åter är en liten skogsdunge på landet.

Nästan varje gång jag passerar Västertorp med t-banan – och det gör jag fortfarande ibland även om det nu snart är 20 år sen jag flyttade från Älvsjö – kommer jag på mig själv med att fundera över vad som egentligen sades mig den där majkvällen 1986?

Något – annat… Något vackert. Något gåtfullt. Något poetiskt. Något oskuldsfullt. Något drömskt. Något romantiskt… Något som är nära den svårgripbara kärnan i det som är ”mitt 80-tal”…

Och så med ens, raketerna som ändå mycket plötsligt och med många färger satte punkt uppe på Fjällgatan i Stockholm i mildvinternattens snöglopp den 31 december 1989 där jag stod och drömde om vad 90-talet skulle innebära – bara 10 år till ett nytt årtusende. Och ingen visste heller då, som vanligt, vad som väntade. Nu vet vi.

Och med den distans vi nu har till 80-talet hoppas jag att vi alla kan få ha vår egen personliga bild av detta emellanåt så missförstådda årtionde. På musikfestivalen ”Forever young” kan vi snudda vid några av de musikaliska aspekterna detta decennium bjöd oss.

”Skål, ta mej fan!”

(Tack Jacob Dahlin för citatet!)

Thin White Duke 1
”Rör inte mitt 80-tal!”  Tidstypiskt självporträtt från oktober 1984

 

Fotnot:
För yngre läsare som möjligen inte minns kan jag berätta att Rör inte min kompis var en kampanj på 80-talet syftade till att motverka rasism och främlingsfientlighet. Kampanjen startades 1985 i Frankrike av organisationen SOS Racisme som Touche pas a mon Pote och spred sig efter några år även till Sverige. Därav titeln på denna blogg!