Archive for the Personlig kommentar Category

Sexdagarskriget 5 juni 1967 – och världens mest olösbara problem

Posted in Historia, Personlig kommentar with tags , , , , on 5 juni, 2017 by japetus

Det var kl 07.45 på morgonen den 5 juni 1967 som attacken kom. Israel hotades av förintelse av sina grannländer och det tredje arab-israeliska kriget hade börjat. Fler krig i den serien skulle följa. Men det här var kriget som för 50 år sedan idag etablerade mycket av de grundproblem i regionen som är olösta och till synes olösliga än idag – ”Världens mest olösbara problem”, som Donald Trump helt nyligen självsäkert kommenterade: ”Middle East peace is not as difficult as people have thought…”

Well, well… Positivt självförtroende är förstås i sig en underbar egenskap. Och detta är ett gammalt problem. Ett mycket gammalt problem. Jag undrar om Donald Trump egentligen är så insatt i frågan? Kanske kan man säga att roten till det onda kom sig av händelser som utspelade sig för ca 2000 år sedan i Jerusalem? Eller så nöjer man sig med 70 år.

För 1948, hade Israel i det första arab-israeliska anfallits av fem arabländers arméer som till varje pris ville förhindra bildandet av den israelisk/judiska staten. Men den unga nationen hade överraskande nog slagit tillbaka de anfallande arméerna och mot alla odds överlevt. De var också starkt historiskt motiverade att överleva. 2000 år av exil, förtryck, förföljelser, övergrepp, hat, världens äldsta rasism/antisemitismen, misshandel och mord och till slut systematisk nazistisk utrotning hade givit dem oöverträffad motivation.


Efter Jerusalems förstörelse 70 e Kr förs den Sjuarmade ljusstaken i Titus triumftåg genom Roms gator – vart förbundsarken tog vägen vet alla vi som sett Indiana Jones III

1948 hade det judiska folket äntligen fått tillbaka sitt hemland. Diasporan var över, men inte hotet mot den unga staten Israels invånare. Det heliga landet hade under judarnas frånvaro blivit ett heligt land även för andra kulturer, för muslimer. De hade också ett intresse av att få leva där. Men förhandling var inte en option för dem 1948 och 1967. Arabländerna hade det uttryckliga och oförsonliga målet att förinta staten Israel. Förintelse, igen.

1967 hade trycket åter ökat till strax under kokpunkten. Nu hade Israel tre fronter och tre fiender som hotade vid varsin front:
Egypten – Sinaiöknen
Jordanien – Västbanken
Syrien – Golanhöjderna

Jag kan inte låta bli att tänka på Sveriges läge år 1700 då tre grannländer slutit ett anfallsförbund för att krossa Sverige. Att Sverige klarade detta berodde på samma grundförutsättningar som Israel skulle komma att visa. Kraftsamling, snabbhet och taktiskt professionell överlägsenhet och militär kompetens.

I maj 1967 hade Egyptens president Nasser (bla beroende på felaktig information från Sovjet om förestående israeliskt anfall) invaderat Sinaiöknen och drivit ut FN-styrkorna, som inte gjorde något motstånd. Han hade också spärrat Tiransundet vid Röda havet, vilket allvarligt hotade Israels försörjning. Över hela arabvärlden företogs massiva demonstrationer med krav på krig och Israels utplåning. I ett tal inför trupperna i Sinai förklarade den egyptiske överbefälhavaren Abdul Hakim Amer att hans land var redo för krig. Trycket var nu, som sagt, just under kokpunkten.

Israels försvarsledning med den ikoniske försvarsministern Moshe Dayan hade analyserat situationen och det var helt tydligt för dem att Israel aldrig skulle kunna överleva ett simultant krig med sina grannar. Det hade man inte resurser för. Och landet var bara 15-20 km brett på smalaste ställe, getingmidjan, så det fanns inget strategiskt djup. Israel skulle vara förlorat om man satt stilla och inväntade grannländernas anfall. Här behövdes en proaktiv strategi för nationens överlevnad.


Moshe Dayan (1915-1981), Israels legendariske försvarsminister vid tiden för Sexdagarskriget, här på omslaget av Newsweek, juni 1967  (klicka för större bild) Dayan förlorade sitt vänstra öga i en räd mot de tyskallierade Vichy-fransmännen i Palestina undra andra världskriget, juni 1941.

Israels överlevnadsstrategi gick nu ut på att istället slå till först och det var just vad man gjorde på morgonen den 5 juni 1967. Det israeliska flygvapnet hade övat länge inför dessa uppdrag, Operation Fokus, ”Moked” på hebreiska. De hade drillat så hårt att de nu kunde flyga fem uppdrag per dag istället för de två uppdrag per dag som tidigare ansetts möjligt. De visste exakt vilka flygbaser de skulle anfalla. Det visste också att tidpunkten 07.45 var den optimala för att slå till när egyptiernas beredskap skulle vara som sämst, responstiden som längst. De israeliska franskbyggda Mirage-planen kom in på 15-20 m höjd över Medelhavet och Sinaiöknen, så de syntes inte på radar. Större delen av det egyptiska flygvapnet slogs ut på marken, liksom flygfältens startbanor. Ett liknande öde drabbade även Syrien och Jordanien. Tack vare detta hade Israel luftherravälde under hela krigsförloppet.


Israeliska Mirage III över Sinaihalvön den 5 juni 1967

Senare samma dag den 5 juni gick tre israeliska pansardivisioner till anfall på tre täter mot sju egyptiska divisioner i Sinaiöknen. Israelerna gick bl a genom Gazaremsan och fortsatte sedan in i Sinaiöknen. Söder om detta väntade huvudanfall längs kusten gjordes också överraskande anfall genom öknen på vägar där stridsvagnar inte förväntades kunna ta sig fram. Israelerna som anföll längs kusten gick fram med högsta fart då överraskning var ett måste för att kunna bryta igenom. Att anfalla i numerärt underläge ska inte vara möjligt. Men efter hårda strider bröt de numerärt underlägsna israeliska pansardivisionerna – under ledning av generalerna Israel Tal, Ariel Sharon och Avraham Yoffe – igenom de egyptiska linjerna. De israeliska stridsvagnarna var även delvis mindre moderna än de nya sovjetiska T-55 och T-54 tanks som Egypten förde i fält. De israeliska Sherman-tanksen härrörde från Andra världskriget

På morgonen den 6 juni gav egyptiska överbefälhavaren Amer order om allmän reträtt i Sinai. Ett av de sämsta besluten i militärhistorien. Egypten hade förberett ett djupförsvar i öknen och kunde med bättre ledning och utbildning ha haft möjligheter att stoppa de israeliska anfallet. Men reträtten övergick nu istället i panik och vild flykt med fruktansvärda förluster, främst i Mitlapasset, som följd. Efter fyra dygn nådde de israeliska stridsvagnarna fram till Nilen och hotade nu Egypten. Hela Sinaihalvön var i Israels händer.


Israeliska M51 (Super)Sherman stridsvagnar avancerar genom Sinaiöknen på väg mot Nilen

Dokumentära klipp om israeliska flygvapnet under Sexdagarskriget

Längre norrut hade Jordanskt artilleri beskjutit Israeliskt territorium, men även här gick Israels armé till angrepp. Inom två dygn hade man tagit Västbanken och nått fram till Jordanfloden, som inte bara hade stor symbolisk betydelse för Israel utan rent praktiskt även för vattenförsörjningen. Allra mest symboliskt var när general Mordechai ”Motta” Gurs fallskärmsjägare intog Jerusalems gamla stad och nådde fram till Tempelberget och Klagomuren. Det israeliska folket fick höra meddelandet på hebreiska : הר הבית בידינו‎‎. ”The Temple Mount is in our hands!”

Mordechai Gurs meddelande var oerhört känslosamt för det innebar att Israel efter 2000 år tagit tillbaka det man uppfattade som sin huvudstad och sin allra heligaste plats – Klagomuren som är det sista som återstår av Salomos tempel som romarna stormade och förstörde år 70 e Kr. Tio år senare var det också Gur som planlade och ledde Entebbe-räden då israeliska fallskärmsjägare flögs in för att rädda den civila gisslan som Ugandas diktator Idi Amin hotade att avrätta.


En av de mest berömda bilderna från Sexdagarskriget – israeliska fallskärmsjägare vid Klagomuren i Jerusalem, juni 1967

Upptagning från den dramatiska radioutsändningen då Klagomuren återtogs av israelerna

Längst i norr utkämpades de hårdaste striderna  i den kuperade terrängen på de strategiskt viktiga Golanhöjderna. Härifrån hade Syrien kunnat beskjuta norra Israel och därför var det av största vikt för Israel att kontrollera detta område. Israeliskt infanteri stormade berget och efter hårda strider drog sig de syriska styrkorna österut på morgonen den 10 juni. Efter att Golan var i Israels händer godtog även de FN:s krav på eldupphör den 10 juni klockan 16:30. Den förlorande sidan i kriget hade förstås snabbt godkänt FN:s krav för att stoppa israelerna när de inte själva lyckats med sitt anfall och sedan inte heller med sitt försvar.

Sexdagarskriget kom att påverka regionen oerhört starkt. Det var en mycket stor och helt avgörande seger för Israel. Hade Israel förlorat detta krig hade man inte överlevt som nation. Israel framstod nu istället som en lokal stormakt och dess självförtroende steg i denna strid som kom att uppfattas som David mot Goliat, åtminstone av israelerna själva. Liknelsen har sina poänger, men är inte riktigt rättvis mot arabländerna vars arméer må ha varit numerärt överlägsna men illa ledda och dåligt utbildade. Raka motsatsen till de israeliska motståndarna. Israel tog Sinaihalvön, Gazaremsan, Västbanken och Golanhöjderna, vilket innebar att en miljon araber hamnade under Israels kontroll. Kriget innebar också en ny flyktingvåg från Västbanken till Jordanien. Senare har Israel annekterat den östra delen av Jerusalem. Israels ockupation av Västbanken och annektering av Östra Jerusalem samt uppförda bosättningar på ockuperat område är fortfarande 50 år senare ett av de största hindren för fred.

Den israeliska erövringen av östra Jerusalem innebar att flera för judendomen heliga platser blev tillgängliga för judar, däribland Klagomuren. I fredsförslag som förespråkar en återgång till det läge som rådde före detta krig, brukar gränserna före kriget kallas 1967 års gränser.

Vi får se vad Donald Trumps självsäkra utspel om fred i Mellanöstern är värda?


Kartan ovan visar Israels enorma terrängvinster efter Sexdagarskriget. Sinaiökningen släppte man dock vid fredsöverenskommelsen i Camp David 1977

Nedan en utmärkt dokumentär om detta historiska skede

 

Annonser

I folkvandringstid – en vecka efter terrordådet i Stockholm

Posted in Personlig kommentar with tags , on 14 april, 2017 by japetus

Den stora folkmassan rör sig värdigt framåt. Alla är extra omtänksamma om varandra och försöker lämna företräde så gott det går. Det är ett myller av människor, alla på väg hem denna annorlunda vårkväll. Jag har gått hela vägen från Solna till Gamla Stan och är nu framme vid Slussen och närmar mig Götgatsbacken. Det är den 7 april vid ca 18.00 och en vacker vårkväll. Men en väldigt annorlunda vårkväll.


Götgatsbacken sedd från Slussen för precis en vecka sedan – i folkvandringstid – jag är en av många på väg hem genom min stad

Det har gått en vecka nu sedan Stockholm drabbades av sitt första riktigt terroristattentat. Ja det där som hände vid Drottninggatan för 6 år sedan fick ju liksom aldrig samma effekt. Den vettvillingen lyckades ju lyckligtvis – i sammanhanget – inte ta kål på någon annan än sig själv. Han lyckades inte ta med sig någon på sin förvirrade resa.

Jag har fortfarande litet svårt att förstå att det faktiskt hänt. Det som hände nu. Upplevelserna och känslorna har varit många och skiftande alltifrån att nyheten spriddes till mig vid 3-tiden för precis en vecka sedan. Vad som står helt klart är att terroristen i fråga, monstret i lastbilen, helt misslyckats i sitt uppsåt att skrämma oss stockholmare. Detta fega illdåd får istället motsatt effekt.

Jag är en av de många som inte tänker ändra mitt beteende och min livsstil ett endaste dugg pga det hemska som hänt. Nej då, jag fortsätter leva mitt liv som jag alltid gjort de senaste 43 åren i ”mina drömmar stad”. Terrordådet medför också vissa positiva effekter. Vårt öppna och fria samhället har stärkts. Sammanhållningen mellan människor är tydligare och starkare. En våg av sympati har strömmat till Polisen och det är de så väl förtjänta av efter år av negativ press. Vi är alla än mer medvetna om hur värdefullt vårt öppna och toleranta samhälle är. Vi kommer inte att ge upp detta.


Passerar Stockholms stadshus på vägen hem fredagen den 7 april, här i dramatiskt vackert motljus – jag hade Churchills ”Finest hour”-tal i huvudet när jag var på väg hem den där kvällen

Exit – Hans Rosling, minns ett inspirerande möte med honom

Posted in Personlig kommentar with tags on 7 februari, 2017 by japetus

Det är med stor sorg jag hör på nyheterna att Hans Rosling gått bort. Han var en utpräglad ”larger than life”-person jag hade glädjen att träffa hösten 2003 då han som en av fem professorer intervjuade mig för ett jobb på Karolinska Institutet som jag sökt. Danuta Wasserman var en av de andra.

hans-rosling
Hans Gösta Rosling (1948-2017)

Det var en av de mest intressanta och krävande jobbintervjuer jag varit på – Hans Rosling var blixtsnabb och krävande i sina frågor men också mycket vänlig och respektfull. Det var inspirerande att bli intervjuad av honom och lätt att tycka om honom. Ett väldigt fint minne.

Trump missar chansen att ena – epoken Obama slut

Posted in Personlig kommentar with tags , , on 21 januari, 2017 by japetus

Det var en historisk fredag igår den 20 januari 2017.

Donald Trump svors in som USAs president, men missade chansen att hålla ett enande första tal som president, utan gick istället på i sin gamla kända aggressiva kampanjstil. Jag trodde ändå att han som president skulle bjuda på något mer visionärt för nationen att förenas kring. Något mer värdigt. Men inte.

trump-obama-170120
Överlämning i Washington

Skillnaden mot upplevelserna i samband med Barack Obamas två ceremonier, särskilt den första, är total. Jag skrev en del om Obama här i bloggen då för åtta år sedan, om hur inspirerad jag kände mig. Det var då. Donald Trump framstår för mig som en särdeles oinspirerande och endimensionell person. Nyckfull, impulsiv, opålitlig och negativ i sin människosyn är tankar som ligger högt när jag tänker på honom. Tyvärr.

Min bestående minnesbild från denna historiska händelse har dock mer med den avgående presidenten att göra. Det är en vemodig minnesbild jag får när Barack Obama, nu efter åtta år befriad från presidentämbetets vedermödor, vinkar från Marine One som tar honom och hustru Michelle första etappen på väg till en välförtjänt semester. Det märks att avskedet inte är av den mer hjärtliga sorten.

När Michelle Obama ska ta farväl av Trump så lyfter hon inte ens armarna för att ge honom den minsta av kramar. Det syntes att det inte var ett hjärtligt avsked. Michelle försvinner direkt in i helikoptern utan att vinka. Och när Obama gör det  så har paren Trump & Pence redan vänt på klacken och är på väg bort. En symbolisk bild för polariseringen i ett delat USA av idag. Det känns verkligen inte bra. Och nu är det detta som gäller de närmsta 4 åren.

Så lyfter helikoptern ”Marine One” och försvinner upp och in i den regntunga skyn över Washington, epoken Obama är slut. Så vida inte Michelle har planer för framtiden. Jag väljer att ta med mig den hoppfulla och inspirerande tanken från denna lugubra tillställning…

obama-leaving-washington
Marine One lyfter från Kapitolium i Washington med paret Obama

 

Om rädsla och Darth Vader i Trollhättan

Posted in Personlig kommentar with tags , , , on 25 oktober, 2015 by japetus

Det har hänt fruktansvärda saker i Sverige i veckan och jag har blivit mycket illa berörd. Jag har läst om rent sinnessjuka våldshandlingar utförda av en gärningsman befriad från all empati. Jag har också läst om storslaget hjältemod mitt i tragedin.

De obehagliga tankarna hänger kvar och jag har också fått någon slags dejavu-upplevelse kring detta. Det här känns svårt att skriva om, men jag kände att jag ändå inte ville rygga för ämnet. Detta är ju ingen feelgood-blogg som alltid ryggar för de svåra ämnen. Det var alltså något jag kom att tänka på efter det svåra som hänt i Trollhättan.

Jag kom att tänka på en fruktansvärd filmscen. En nyckelscen i ”Revenge of the Sith”, den sista och bästa av de tre senaste Star Wars-filmerna. När Anakin Skywalkers transformering från good guy till bad guy bekräftas, hur han slukas upp av mörkret, rädslan och hatet och går in med sitt lasersvärd och dödar barnen i jedi-skolan. Han bär ännu inte sin svarta hjälm och sina svarta kläder, men han kommer från rädsla som vuxit sig till utanförskap och blint hat.

Man får naturligtvis inte se när det förfärliga sker, men vi förstår att det är det han gör. Det är fasansfullt, en mardröm. Hur kunde han göra det? Men det är ju bara på film, tänkte jag. Det var ju inte på riktigt.

DarthAnakin
Anakin Skywalker – Darth Vader i Star Wars

Låter det här på något sätt bekant? Jag misstänker att det gör det. För några dagar sedan klev en lika tragisk som bisarr Darth Vader-kopia in på en skola i Trollhättan, beväpnad med svärd, och gick till attack mot barnen. Det hände. Och vi har tidigare sett vad som hände i Norge i mycket större skala tidigare.

Anton Lundin Darth Vader
Anton Lundin – Darth Vader i Trollhättan

Att jag blev fruktansvärt illa berörd av den gångna torsdagens händelser i Trollhättan är bara förnamnet. Att en människa kan bli så alienerad, förvirrad, empatistörd och rädd att han till slut känner att han måste gå till attack på det här sättet. För det är ju rädsla som finns i botten under denna obegripliga händelse. Och som jag vidare har förstått baseras i grunden alla våra handlingar på en av två känslor: rädsla eller kärlek. Vi kommer alltid från någon av dessa känslor när vi gör våra val. Oftast handlar det lyckligtvis om mer vardagliga handlingar med mer obetydligt negativa konsekvenser. Men nu… Ja…

Tankarna har kommit och gått. Att skriva om det som känns svårt har alltid varit min speciella kanal för att bearbeta det som känts mycket. Naturligtvis handlar det om att försöka förstå vad som hänt. Att få någon sorts grepp om det obegripliga och svåra.

Och det har varit fler tankar kring rädslan och vad den kan få för konsekvenser. I augusti besökte jag förintelselägret Auschwitz utanför Krakow i Polen. Kanske den yttersta mänskliga konsekvensen av rädsla? En fullkomligt fasansfullt obegriplig plats, men i högsta grad en verklig realitet.

Det råder inga tvivel om att det var samma grundkänsla som motiverade lägervakterna i Auschwitz, Anton Lundin i Trollhättan som filmens Anakin Skywalker i Star Wars. Med rädslan som drivkraft är det möjligt.

Den här stackars ynklige tragiske killen som kände att en attack mot skolbarn, mörkhyade skolbarn, var det bästa han kunde göra av sitt liv har kommit så långt från alla samhälleliga normer, all empati och all människokärlek som det går att komma. Vi kan ännu bara spekulera i vilka upplevelser som drivit honom in i de förvirrade funderingar av ensamhet, otrygghet och utanförskap som kunnat generera en rädsla av den här magnituden?

Då han uppenbarligen själv till slut valde att gå till attack mot poliser med skjutvapen verkar han ju i praktiken ha siktat på ett s k utökat självmord.  Vi kommer aldrig få höra hans förklaring till detta. Men jag gissar att husrannsakan kommer ge tillräckliga svar.  Högerextremismen och rasismen hade fått sitt grepp om den rädde unge mannen och till slut var tragedin ett faktum.

I en sådan här stund går tankarna förstås främst till de familjer som förlorat nära och kära. Nästa tanke är hoppet om att denna vansinneshandling ändå ska slå tillbaka mot den rädsla och de vidriga intoleranta åsikter som den fötts ur. Det påminner också oss alla om att tänka till om vilka krafter inom oss som vi ger näring i denna svåra tid för vårt land. Vi kan alla göra positiv skillnad i det lilla runtomkring oss.

Spellistor är som snabbmat

Posted in Personlig kommentar, Vardagligt with tags , on 26 augusti, 2015 by japetus

Visst jag förstår hur praktiskt och enkelt det kan kännas med spellistor. Att inte behöva hantera plattor som tar en massa plats och samlar damm. Att inte behöva trycka på knappar och vrida på rattar på en stereo. Att inte behöva byta platta ca var 40:e – 50:e minut.

Jag förstår hur praktiskt det är att närma sig musik på det sättet. Snabbt, bekvämt, enkelt. Litet som snabbmat. Musikens fastfood. Musikens junkfood? Att lyssna på musik som bara är just musik kommen någonstans från ett diffust moln.

Men jag måste säga att jag fortfarande är väldigt förtjust i mitt historiska lyssnarbeteende. Det som går ända tillbaka till tidigt 70-tal då jag tyckte om att sitta vid familjens antika Braun-stereo med de stora klumpiga gråsvarta Koss-hörlurarna på mig och lyssna på vinyl. Vad som helst, men kanske helst ABBA, Burt Bacharach, Herb Alpert, Astrud Gilberto, Sibelius och Grieg då för länge, länge sen. Det fanns ju inte så många skivor att välja på. Så musik kom att kännas som något mycket exklusivt. Mer som en trerättersmiddag än fastfood.

Koss
Forntid: de stabila gamla Koss-hörlurarna (Modell ”Koss PRO/4AA”)

Jag älskar fortfarande att slå mig ned i soffhörnet hemma och njuta av musiken. Att kolla in skivkonvolutet, se hur artisten vill presentera musiken med omslagsbilder, att läsa texterna och se vilka som spelar på plattan och vem som producerat. Att sträcka ut benen, luta mig bakåt, höja volymen på ”stereoanläggningen” och bara njuta…

Som ni kan se är detta ett mycket historiskt och daterat musikbeteende. So 90s – and I’m proud of it! Ja eller so 80s eller so 70s med för den delen.

Att lyssna på skivor, vinyl eller CD, känns för mig mer som att verkligen smaka på musiken. Förrätt, varmrätt, efterrätt… Vi talar då inte om opersonlig musik som är försvunnen i ett moln. Snuttifierad i opersonliga spellistor där artisterna är utbytbara och egentligen är ointressanta i sammanhanget. Ett lyssnande som för mig kan tyckas själlöst. Ungefär som ”Mr Music” på 80- och 90-talet. Fast bara än mer opersonligt.

Det är egentligen förstås bara fråga om olika sätt att närma sig musik. Olika sätt att förhålla sig till musikupplevelsen. Inget är mer rätt än det andra. Möjligen kan det också ses som mått på hur sort musikintresset är.

Jag inser också att det är en fråga om tidens gång. En ständigt pågående process av utveckling. I det här fallet har musiken, liksom musikvideos, blivit så oerhört mycket mer lättillgängliga. Med detta har upplevelsen av dessa intryck förändrats. Eller devalverats.  Och jag tycker fortfarande att den ursprungliga musikupplevelsen smakar bäst!

Soffhörnet
Nutid: i soffhörnet, med musik

 

Ett retoriskt ryskt cirkelbevis om Krim

Posted in Personlig kommentar, politik with tags , , , on 4 augusti, 2015 by japetus

”Krim är Ryssland och Ryssland är Krim”.

Jag blir illa berörd av ryska ambassadens svar på utrikesminister Margot Wallströms kritik mot den ryska annekteringen av den ukrainska halvön. Tyckte på något sätt att jag kände igen det här cirkelresonemanget nånstans långt ifrån.

Usch, det är som ett retoriskt eko av ett tidigare totalitärt cirkelbevis: ”Adolf Hitler är Tyskland och Tyskland är Adolf Hitler”.

Jag hoppas verkligen att ryska ambassaden har grundligt fel när de påstår att ”det inte finns någon väg tillbaka”…

Ryska ambassaden
Ryska Federationens ambassad på Kungsholmen i Stockholm

PS: Det andra citatet ovan är hämtat från ett tal som Rudolf Hess, Hitlers ställföreträdare, höll via radio till den då av nazisterna just underkuvade tyska nationen den 24 februari 1934. Jag kunde tyvärr inte låta bli att associera i den här totalitära riktningen.