Exit: Börje Salming – ett fint barndomsminne

1977 jobbade pappa på barnsjukhuset ”Hospital för sick children” i Toronto i Kanada och det var då Börje Salming fick en alldeles särskild plats i mitt 9-åriga hjärta

Anders Börje Salming (1951-2022)

Jag har starka minnen av pappas entusiastiska berättelser, på sprakande atlantisk telefonlinje, om omåttligt populäre och fantastiskt duktige Börje och hur tacksamt det var att som svensk komma till Toronto vid denna tid. Börje var tuff, stark och orädd – stenhård mot dom hårda och ödmjukt tystlåten. En stor svensk stjärna i Toronto Maple Leafs. Dessutom från Kiruna så det var självklart att min hockeyälskande norrbottniska pappa gillade Börje. Från den tiden blev Börje en mytomspunnen hjälte för mig.

Börje Salming i Toronto, sent 70-tal

Det känns helt overkligt att Börje nu är borta och att det gick så obegripligt fort på slutet. ALS är en lika skrämmande som fruktansvärd sjukdom. Nu har ännu en av min barndoms hjältar lämnat oss. Jag hyllar denne lika inspirerande som ikoniske legend

Annons

Den 20 000:e dagen

Så kom den till slut, liksom alla dagar kommer till oss. Om vi lever tillräckligt länge.

Idag den 18 november 2022 fyller jag 20 000 dagar. Så länge har min resa pågått. Det känns litet svindlande att det varit 20 000 dagar och lika många nätter alltsedan den där iskalla februarimorgonen med frostrosorna på fönstret i Uppsala 1968.

Alla dessa dagar, alla dessa upplevelser, alla dessa ögonblick som varit ett lika verkligt NU som den här stunden på pendeltåget som snart når fram till Märsta. Många av dessa dagar och nätter har jag också berättat om i bloggen. Livet. Bloggen är ju helt enkelt berättelsen om dagarna jag minns…

Denna 20 000:e dag befinner jag mig alltså på ett tåg på väg till Sigtuna. I rörelse; landskapet rusar förbi. Ljus över vida fält under öppen himmel. En krispigt frisk och vacker dag, några snöflingor i luften.

”End of the road untravelled, I will see Jordan beckoning…”

Det var för ca 10 år sen som jag började räkna dagarna och det var i samband med att jag såg den reklamfilm där Mads Mikkelsen medverkar och uttalar sig om våra dagar.

Mads Mikkelsens livsvisdom:

”Livet består av 29 000 dagar, av dom sover vi bort 10 000 och arbetar ytterligare 9 000 och tittar på tv ungefär 2 000 dagar. Vi sitter dessutom framför datorn allt mer. Hur många dagar går ändå bara åt till ingenting? Dom tar fort slut alla dagarna, så var rädd om dom för livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna vi minns…”

🌟

”Livet består av 29 000 dagar…” Mads Mikkelsens livsvisdom

Om kristallsjukan på Huddinge-akuten

”Den friske har många önskningar, den sjuke har bara en…”
Sällan har de orden varit så sanna som under mitt senaste dygn.

Klockan är 22.45 på söndagskvällen. I rummet till vänster hör jag en gammal man som i en halvtimme tjatat om taxi hem. Att han vill ha hjälp att beställa en färdtjänsttaxi hem. Tjatigheten är extrem och monoton om än mild. I rummet på högra sidan av korridoren har en kvinna i alltmer uppretad och högljudd ton upprepat ett liknande krav: ”jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem NU. Fattar ni inte vad jag säger, jag ska hem NU!” . Till slut gallskriker hon, heeeem!

Med huvudet på en rullad filt på en plastbrits i en korridor med koll på droppslangen

Jag ligger i korridoren för alla rum är upptagna. Jag ligger utan kudde på akutbritsen Oscar som är både för smal, kort och hård för mig och mina 193 cm. Jag har två sjukhusfiltar över mig och en sjukhusfilt ihopvikt som enkel och hård kudde. Nära min brits står en annan brits i korridoren och på den sitter en mumlande och troligen kraftigt alkad övre medelålders man som ständigt sätter sig och reser sig från britsen vilket gör att min brits gungar till titt som tätt. Eftersom jag själv är kraftigt illamående skapar dessa ofrivilliga rörelser ett extra obehag. Genom korridoren rullar med jämna mellanrum britsar med nya patienter förbi, en del tysta, en del klagande i svår smärta. Bortom mig halvligger en person som liksom jag är tyst. Hon tycks bita ihop precis som jag. Själv gör jag vad kan för att dra in droppslagen över min brits så att ingen ska fastna i den när de passerar mig. Tanken på att kanylen/infarten i höger armveck ska slitas ur armen med våld känns psykologiskt jobbig. Jag vänder mig mot den av generationer britsar repade väggen, blundar och jobbar på att till varje pris avskärma mig. Men det är svårt.

Jag har tillbringat större delen av den gångna söndagen och natten mot måndag på Huddinge sjukhus akutmottagning och det var inte utan att jag längtade hem själv. Men jag hade ju kommit in på akuten med kraftiga symtom av illamående, yrsel och kallsvett. Ställde jag mig upp så kräktes jag. När jag kommer in till sjukhuset vid 14-tiden är all vätska och mat som kan kräkas upp avklarad och bara gallan återstår. Jag stannar där. Det var en vidrig upplevelse. För kristallsjukan är vidrig. Jag har vid ett par tillfällen bett till Gud att den här tortyren ska gå över. Jag har bara en önskan. En kraftigt sjuk man har bara en önskan.

Ända sover jag någon timme av de timmar jag upplever i röran i den korridoren. Framåt midnatt får jag till slut chansen och ynnesten att rullas in i ett eget rum. Det är en märklig känsla att rullas fram på bår och se taket och litet glimtar av människorna i korridoren. Innan dess har jag fått se taxi-mannen rullas ut i sin toppluva i rullstol på väg mot sin färdtjänsttaxi till Botkyrka. Jag hör hur kvinnan som vill hem fortfarande upprepar sitt mantra.

Och jag fascineras av personalens oändliga tålamod, vilket jag hört starka prov på i dialogerna med de två missnöjda patienterna. De har alltså i praktiken i timmar fört dessa tappra och pedagogiska dialoger när de gång på gång förklarat läget och villkoren. Detta har de gjort i den stressiga situation som råder. Det är otroligt att de orkar. Därför är jag väldigt noga med att tacka för den hjälp jag får. Och när undersköterskan vid 00.30 rullar mig mot mitt rum för natten berömmer jag henne för hennes mildhet och tålamod och säger att det måste vara jobbigt att möta den här typen av förvirrade människor. ”Hon är trotsig”, blir svaret, ”man kan tro hon är i trotsåldern.”

Och när jag rullats in i det förhållandevis stora sterila sjukhusbeiga rummet jag nu får för mig själv kan jag njuta av stillheten och mörkret när undersköterskan stängt dörren. Här har jag egen toalett, bara en sån sak. Så oerhört bekvämt att vingla in på toan, kissa och sen kunna lägga mig ned med den mest avslappnade känslan i kroppen på över 24 timmar. Bara svagt kan jag ännu genom den stängda dörren på avstånd höra kvinnan som gapar om att hon ska hem och det långt mer behagliga sövande tickandet från den stora klockan på väggen vid sängens fotända. Jag lägger mig på vänstersida igen för minsta möjliga illamående, andas djupa långsamma svala andetag och tänker på det positiva i att alla prover som tagits under dagen har varit väldigt bra: EKG, blodprov och blodtryck. Med glädje tänker jag på att det är mina gamla arbetskamrater på Klinisk Kemi24Sju Huddinge som snabbt och effektivt levererat de provsvar som gjort att läkarna kunnat avfärda många (egentligen alla) av de betydligt värre diagnoser som mitt eländiga mående kunde varit symtom på.

Medan klockar tickar på och mörkret känns så bekvämt efter lysrörsljuset i korridoren tänker jag också på pappa som jobbade här på Huddinge sjukhus i över 20 år och på filmen Babels Hus som ju egentligen handlade om just detta sjukhus då det ännu var relativt nytt, för 40 år sen.

Plötsligt avbryts dessa tankar av en knackning på dörren och en röst som säger hej och godmorgon. Jag förstår att jag måste ha somnat. Det är en läkare som kommer in och vill undersöka mig. Jag får honom att vänta med att tända den mest brutala lysrörsbelysningen i taket och han är med på att tända toan och låta det ljuset räcka till att börja med. Jag börjar med att berätta vad jag upplevt det senaste dygnet, från den första yrseln på lördagskvällen till det totala eländet under söndagen. Han gör en neurologisk undersökning. Vad är en neurologisk undersökning?

”Vid en neurologisk undersökning undersöker läkaren vakenhetsgrad, pupillreaktion, ögonrörelser, muskelstyrka, förmåga att koordinera rörelser, balans, känsel och olika reflexer. Det hjälper läkaren att fastställa om det är fråga om en sjukdom i nervsystemet.”

Undersökningen faller väl ut. Jag funkar som jag ska. Och när läkaren åter gör de olika motoriska testerna för att följa upp kristallsjukan kan han konstatera att anfallet tycks ha gått över. Jag kan fästa blicken utan problem, den har slutat fladdra. Nu kan jag även gå några varv i rummet utan att få yrsel och utan att få kväljningar och börja kräkas igen. Det ser lovande ut. Läkaren konstaterar att jag är tillräckligt frisk för att skrivas ut och jag förstår att de givetvis behöver detta rum till någon som nu är betydligt sjukare än vad jag är. Visserligen känner jag mig lätt illamående och matt, fattas bara annat efter dygn utan mat och med så litet sömn. Men jag ber om att få stanna åtminstone en timme till eftersom det visar sig att klockan varit 04.00 när läkaren väckte mig. Så lokaltrafiken hinner komma igång. Och den timmen får jag lyckligtvis.

Min brits Oscar vid 04.15 kort efter att jag väckts av läkaren. Klockan visar ännu sommartid. Ljuset är lagom från toaletten.

Läkaren går och jag inser att jag bara sovit ca 3 timmar innan jag väcktes. En hel flaska dropp har jag fått och en del av mitt blod har läckt ut i den genomskinliga plastslangen och rödfärgat den. En mörkt röd färg som krupit längre och längre upp i slangen. Det ser litet läskigt ut. I kanske en kvart ligger jag på rygg i sängen i det ganska milda ljuset och tittar ömsom på slangen och taket, bara andas och funderar vilken väg jag ska ta hem, bussen eller pendeltåget. En resa jag gjort många gånger då jag jobbade här. Snart kommer en ny undersköterska och hjälper mig ta bort infarten och avlägsnar den blodiga slangen och den tömda droppflaskan. Det är dags för mig att packa ihop och lämna Akuten. Nu är jag glad att jag fick med mig necessären så jag åtminstone kan borsta tänderna och få någon känsla av fräschhet.

Jag behöver inte gå förbi nån disk och skriva ut mig och visa leg eller nåt. En sjuksköterska förklarar att hon tar hand om den biten och när jag frågar om provsvaren förklarar hon att jag hittar dem på 1177. Med en lätt overklig känsla går jag på smått vingliga ben genom korridoren och passerar förbi tjejen som låg bortanför mig i korridoren, en av de få som liksom jag var tyst. Nu sover hon djupt. Här han hon sovit hela natten. När jag stänger dörren till Akuten bakom mig blir det knäpptyst. Klockan är 05.17. Jag går upp för trapporna och kommer upp vid Pressbyrån och huvudentrén. Allt är tyst och tomt. Aldrig har jag sett den stora huvudentrén och dess korridor så fullkomligt tom. Det känns overkligt.

Huddinge sjukhus huvudentré kl 05.19 den 31 oktober 2022. Tyst och helt folktom. En overklig känsla.

Det är ca 10 minuter tills bussen ska gå så jag tar chansen att än en gång bort längs huvudentréns korridor ända bort till Stillhetens rum, eller Kapellet som jag brukar kalla det. Här har jag suttit och mediterat en och annan tidig morgon de senaste åren, just innan jag gått till de många möten jag hade här under mina år på Karolinska. Jag tycker väldigt mycket om detta enkla, ljusa rum. Nu slår jag mig ned och andas lugnt några minuter i tacksamhet, tackar Gud och Karolinskas tålmodiga medarbetare för att allt ändå gått så pass bra till slut.

Stillhetens rum, eller kapellet, i Huddinge sjukhus, en rofylld plats jag tycker mycket om

Plötsligt återstår bara några minuter tills bussen ska gå och jag får öka på stegen när jag går tillbaka hela vägen mot huvudentrén. Jag är långtifrån helt återställd, men känner djup tacksamhet när jag känner den friska natt- eller tidiga morgonluften slå emot mig. Jag är på väg hem igen. Snart kommer jag att ligga i min egen breda, mjuka fantastiska säng med mina sköna kuddar i stillhet. Jag är en priviligierad man som redan här känner att jag mår betydligt bättre, för plötsligt kryper en och annan ytterligare önskan fram… Så fungerar livet.

Exit – Michail Gorbatjov, kalla krigets tragiske hjälte

Idag nåddes jag av nyheten att Michail Gorbatjov somnat in vid 91 års ålder. Ett långt liv, ett händelserikt liv, en avgörande insats i efterkrigstidens 1900-tal och vidare hela 20 år in i det nya årtusendet. Gorbatjov var Sovjetunionens åttonde och siste ledare och fick Nobels fredspris 1990 för att ha avslutat det kalla kriget mellan Sovjetunionen och USA. Stort, vackert och välförtjänt.

Gorbatjov är känd för de politiska reformerna i Sovjetunionen under det sena 80-talet – glasnost och perestrojka. Glasnost (öppenhet) handlade om reformer kring yttrandefrihet medan perestrojka  (nydaning) innebar liberaliseringar av Sovjetunionens ekonomi. Han blev generalsekreterare för kommunistpartiet i mars 1985 och ledde Sovjetunionen fram till dess upplösning 1991. Han ledde också unionen under Tjernobylkatastrofen 1986.

Allt detta är nu händelser som ligger mer än 30 år tillbaka i tiden, men det är händelser som jag har en stark personlig relation till och minns väl, så väl. Gorbatjov tillträdde ungefär samtidigt som jag gjorde min första resa till Sovjet och Leningrad. Under den period 91-92 när jag reste som mest till Leningrad – sedermera St Petersburg – utspelades sista akten av Gorbatjovs politiska karriär.

Michail Sergejevitj Gorbatjov (1931-2022)

Jag har mycket starka minnen från den här perioden och känner starkt för Michail Gorbatjov som med sitt politiska mod, sin framsynthet och sin charmfulla diplomati bidrog till att avsluta det kalla krig som jag vuxit upp med och som jag aldrig trodde jag skulle få se slutet på i min livstid. Det kändes så oerhört befriande att få se Reagan och Gorbatjov krama om varandra och skratta tillsammans vid sina många toppmöten under det sena 80-talet. Det var oerhört värmande efter de år av iskallt kallt krig jag vuxit upp med.

När självständighetssträvanden och frihetens vindar svepte över östblocket valde också Gorbatjov till skillnad från sina sovjetkommunistiska företrädare i samband med Ungernrevolten 1956 och Pragvåren 1968 att inte möta med våld och militär övermakt. Jag kan minnas den hoppfulla och goda känsla jag hade för denne förste sovjetiske kommunistledare. En helt annan känsla än jag känt för Brezjnev, Andropov och Tjernenko. Dessa tre var alla av den ”gamla skolan” som jag fått se stå och vinka uppe på Leninmausoleet i Moskva i samband med första maj och de enorma militärparader som då alltid hölls.

Jag minns också att jag som barn tyckte att de här gubbarna i gråa kostymer och speciella smalbrättade hattar såg ut som flämtande fiskar på torra land. Men med Gorbatjov var det annorlunda, han t o m log litet och såg ut att andas normalt. Så var han också yngre än sina företrädare.

Michail Gorbatjov i klassisk sovjetkommunistisk stass på Leninmausoleets balkong i Moskva, 1 maj 1988

Gorbatjov bidrog till en fredlig lösning av det kalla kriget, men han ville däremot hålla ihop Sovjetunionen. Det hade inte ingått i hans plan att den statskonstruktionen skulle braka samman, vilket den gjorde den 25 december 1991 då han efter sju år som Sovjetunionens ledare fick lämna över styret till den ryska delrepublikens president Boris Jeltsin.

Men det är så här jag bäst och helst minns Gorbatjov. Sovjetledaren som sträckte ut handen mot väst och skapade så många goda personliga relationer med sina fd motståndare. Framförallt med Ronald Reagan, som han kom att bli nära vän med. Bilden är från deras första toppmöte i Geneve, november 1985.

Det är med vemod jag tar emot nyheten om att även denne store man, som jag minns så väl från mina tonår, nu har rest hem och lämnat oss. Jag minns honom som den hjälte han var. Hur han utmanade hela den sovjetiska statsapparaten och med fredliga medel avslutade det fruktansvärda kalla krig som pågått sen andra världskrigets slut och visade att han var en av 1900-talet stora statsmän.

Jag minns honom också som den tragiske hjälte som ville skapa en anständig stat av Sovjetunionen, men misslyckades. Han kunde inte förutse konsekvenserna av de krafter han med glasnost och perestrojka släppt fria. Men det han lyckades med var så mycket större än så.

I det nya hemska kalla krig vår värld störtats ned i pga Putins lika vansinniga som ödesdigra missbedömningar känns det gott att tänka att de gamla vännerna nu återförenats och kan slå sig ned vid brasan igen och språkas som förr. Det var nog den bild jag minns bäst och tyckte bäst om från där och då. Vackert så!

Och måtte Ryssland snart åter ha en ledare av Gorbatjovs kaliber och dignitet. Det skulle förändra allt. Det kommer att förändra allt. Måtte det snart bli verklighet!

Nya större perspektiv på Ratatas ”Människor under molnen”

Jag har just lyssnat på P1s ”Klassikern” där Kulturredaktionen lyfter fram ”moderna klassiker”. I senaste avsnittet har författaren Cecilia Hansson haft den goda och träffsäkra smaken att lyfta fram Ratatas sista (?) LP ”Människor under molnen” från 1989. Ett starkt och omtumlande år i världshistorien som jag då och då återkommer till här i bloggen. 

Kulturredaktionen ”utnämner också moderna klassiker. Allt som är värt att få klassikerstatus och bli en del av vårt kollektiva minne hittar ni här.” Och visst förtjänar denna historiska platta nu epitetet ”modern klassiker”. Och om detta vill nu även jag berätta och bidra med mitt perspektiv, för även jag var som bekant med där och då. 

https://sverigesradio.se/embed/episode/1820092

Cecilia Hansson ger oss en finstämd och personlig skildring av ett stycke samtidshistoria sett ur sitt perspektiv där och då i Luleå som nybliven gymnasist höstterminen 1989, dvs hennes ”Människor under molnen”-höst är min ”Paradis”-höst fem år tidigare; helt olika höstar förvisso men med musikaliskt ackompanjemang av samma eminenta duo. Och visst är det kul med litet Lule-minnen; en gång bodde jag ju själv på Mjölkuddsvägen 145 och fick göra skidturer med pappa på Lulvikens is.

Cecilias program gav mig några nya dimensioner och infallsvinklar till denna intressanta och välproducerade LP. Hon ger lyssnaren flera relevanta internationella utblickar och nationella inblickar som hon kopplar till låtarna och texterna. Det är verkligen en dokumenterande och samtidigt framåtblickande platta på samma gång – och i högre grad än jag tidigare tänkt på. Cecilia bidrar med många träffsäkra och skärpta reflektioner kring denna platta. Tack Cecilia för att du gav mig nya intryck från en för mig så oerhört inlyssnad platta som detta trots allt är!

För jag var ju alltid, trots allt, mer förtjust i Ratata än Mauro Scocco solo och älskade/älskar verkligen denna sista (?) platta. Men sista? Kan ABBA, så kan väl Ratata tänker jag. Det finns ju också en mångårig koppling mellan Ratata och ABBA genom skivbolag och musikaliska samarbeten, såväl som i musiken. Minns att Ratata, Johan och Mauro, kom att jämföras med ABBA redan i samband med ”Sent i september” 1985,

Och så detta med musikens förmåga att skapa stämning och frammana minnen. Jag fascineras av musikens koppling till landet/världen där och då, eller ”en annan tid, ett annat land” som Sverige där och då emellanåt kommit att kallas. Musikminnen kan ju vara lika starka som doftminnen. Och doftminnen och smakminnen är ju kända som de kanske starkaste. Fråga Proust.

Att perspektiven i livet nu blivit så långa är fortfarande litet svåra för mig att ta in, men det råder inget tvivel om att mina tonår, som i princip precis sammanföll med Ratatas karriär, utspelade sig i en annan tid, ett annat land. Det är så mycket som förändrats nationellt och internationellt att den världen, en gång min, Cecilias och alla våra generationskamraters självklara verklighet, nu ter sig som något mycket avlägset. Vårt nu. Ett av våra ”nu’n”. Denna ständiga resa genom det ständigt pågående och närvarande nu som plötsligt visar sig ha blivit samtidshistoria för 30 år sedan…  För dagens tonåringar här och nu ter sig detta sena 80-tal minst lika främmande och avlägset som 50-talet gjorde för mig där och då. Med den skillnaden att våra foton och filmklipp i alla fall är i färg, till skillnad från våra föräldrars. 

Den 6 oktober 1989 när denna nu smått legendariska platta släpptes var jag 21 år och låg i lumpen. Jag fick ju den historiska förmånen att göra min värnplikt med inryck i Kalla Kriget och MUCK i den nya fria världen. Fastän jag naturligtvis inte kunde se de där stora perspektiven medan jag var en del av dem. Men minnena av de där mörka höstkvällarna i oktober och november 1989 där jag satt inne på S1s ”Marka” och lyssnade på min lumparkompis ”Hemlige Perssons” pianoversioner av Ratatas låtar medan han bjöd på den ena skrönan efter den andra om sitt påstådda samarbete med Mauro och Johan, som jag så gärna ville tro på, de minnena stannar hos mig för alltid. Lika starka som nånsin Marcel Prousts madeleinekaka. 

Jag fick helt enkelt vara en av dem som kom att göra det som de facto skulle visa sig bli den sista ”Kalla Kriget”-lumpen i Sverige. När 10:e kompaniet StabSbS muckade den där strålande försommardagen 1 juni 1990 var soundtracket självklart eftersom vi var så sprudlande spontant glada att det var över, samtidigt som ett litet vemod kunde anas redan då. Samtidigt hade världen förändrats så totalt under de 12 månader som gått. Allt till ackompanjemang av denna tidsdokumenterande och reflekterande svenska popklassiker!

Exit – Charlie Watts, värdig gentleman och stilikon

Igårkväll nåddes jag av den sorgsna nyheten att Rolling Stones legendariske trummis Charlie Watts somnat in. Så har en av de ursprungliga rullande stenarna kommit till ro och vila. Jag har ju egentligen aldrig varit nån uttalad fan av Stones, aldrig sett dem live, men jag har ju gillat väldigt många av deras låtar genom åren. De har ju alltid funnits för mig. Det räcker ju inte alls på långa vägar att vara 53 för att kunna minnas en tid utan Stones…

Förutom ett antal ypperliga låtar med det alltigenom legendariska ännu existerande bandet så har jag alltid gillat Charlie Watts. Han var min favorit. Han var coolast. Det var lätt för mig att gilla honom, gentlemannen och stilikonen. Han utstrålande lugn, värdighet och smakfullhet på ett sätt som balanserade de övrigas övningar i motsatsen. Watts tycktes alltid stå lite för sig själv i förhållande till övriga Rolling Stones. Han var den tystlåtne, elegante och mer smakfulle tyngdpunkten som bandets övriga högljudda, osunda, stökiga bad boys kretsade kring. Bara en sån sak som att han var gift med sin fru Shirley Ann Shepherd i 57 år. De levde tillsammans tills döden skiljde dem åt. Noterar också att de fick en dotter, Seraphina, född samma år som jag 1968. Charlie Watts både kändes och uppförde sig sympatiskt. Han kändes ”vanlig” på ett sympatiskt sätt. 

Jazzälskande Watts gav Stones en känsla av swing, betonade ”rollen” i rock’n’roll, en känsla som saknades i många av Stones otaliga imitatörer. Watts kom naturligtvis till jazzen och blev kär i den musikformen långt innan han lärde sig om bluesen och han återvände ofta till jazzen när han klev utanför Rolling Stones. In klev han i Stones i januari 1963 då han lämnade AD-jobbet i reklambranschen, så man kan säga att han var med ”från början”. Även om han tekniskt sett inte riktigt var det. Ut klev han först nu i augusti 2021 då han avgick med döden, drygt 58 år senare. Vilken resa!

Charles Robert ”Charlie” Watts (1941-2021)

Vill avrunda med en riktig gammal favorit med Stones. Det var i de sena tonårens intensiva återskapande av kontakten med den gitarrbaserade musiken (Smiths och Lloyd Cole) som ett antal gamla Stones-låtar fick fatt i mig, bl a denna. 

”Get off my cloud” är inspelad i september 1965 i Hollywood efter bandets första sommar i USA som en uppföljare till det stora genombrottet ”Satisfaction”, bandets första listetta i USA och det stora genombrottet. ”Get off my cloud”  släpptes i slutet av månaden och blev en i mitt tycke mycket välförtjänt hit. Jag tycker mycket mer om den än totalt sönderspelade ”Satisfaction”. Fick ju också höra och dansa till ”Get off my cloud” på RITZ i det stockholmska sena 80-talet. Och jag gillade verkligen också att dansa till den. 

Det finns flera liveinspelningar av den här pärlan, men det riktigt trevliga med denna från BBC Top of the Pops senare på hösten 1965 är att man inte bara får se Mick Jagger och Keith Richards – och Bill Wyman eftersom han står bredvid Keith Richards. Här får man se flera skymtar av både Charlie Watts och Brian Jones. Framförallt mycket Brian Jones.

Det här är verkligen gamla Stones även om vissa inslag i uttrycket skulle följa ända till idag. Jagger struttar och apar sig som alltid och då snarast litet mindre än som det sen skulle bli. Keith Richards ser mest litet otrevlig ut, alltid haft svårt för honom. Bill Wyman finns där med nollställt ansiktsuttryck och basen rakt upp på sitt personliga sätt. Brian Jones,  bandets grundare och ursprunglige ledare är nästan uttryckslös i sin patenterade frisyr, spelar kompgitarr och verkar tänka på något annat. Han får åtminstone synas rätt mycket här och har ganska precis fyra år kvar i både bandet och jordelivet.

Och så till sist får vi se honom… Elegante Charlie Watts i kostym som slår sin ikoniska trumvirvlar med värdighet och elegans. Lugn och utan åthävor, helt fokuserad på uppgiften. Han var liksom inte intresserad av att bete sig som en ”rockstjärna”. Det är så här jag alltid kommer att minnas honom.

Charlie Watts blev 80 år, vackert så! En lång och värdig livsresa blev hans.

”A momentary lapse of reason” del 2 – om fortsättningen, en resa och ett möte

Här kommer nu fortsättningen till den långa självbiografiska text om ett besök i år 1987 jag publicerade den 31 oktober 2017. Nu är vi åter i nutid och befinner oss hemma hos mig en strålande vacker oktobermorgon i coronaåret 2020…

~   ~   ~

”Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.”
(Tomas Tranströmer: ”Preludier II” ur diktsamlingen ”Mörkerseende”, 1970)

Plötsligt inser jag att jag är vaken och att sovrummet är ljust, ovanligt ljust. Solen är på väg upp så jag måste ha sovit till kanske åtta, men så här mycket ljus brukar det inte vara i lägenheten så här sent i oktober. Märkligt. Ingen sol i ansiktet men jag kan se att det är ovanligt ljust i mitt vardagsrum för ett överflöd av det ljuset spiller ut i hallen och når sovrummet. Medan jag sträcker på mig och rullar runt i dubbelsängen som jag sedan flera år sover ensam i, inser jag att jag faktiskt har sovmorgon, att jag är flexledig idag.

Jag mornar mig en kort stund innan det är dags att starta dagen i badrummet. På vägen dit noterar jag att vardagsrummet verkligen är ovanligt för att inte säga onaturligt ljust. Får kolla upp det tänker jag innan jag stänger om mig på toan. First things first. Efter dusch- och toalettbestyr tar jag på mig morgonrocken, ser mig i ögonen i spegeln. Möter min nu drygt 50-åriga blick, detta bekanta ansikte som sakta förändrats under den resa vi gjort tillsammans. Spegeln ser mig varje morgon, minnena ser mig. Jag tänker åter på Tranströmers rader som jag lånade till inbjudan till min 50-årsfest, den där fina dikten om trädets årsringar och livet. 

”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,
som ett träd har sina årsringar.
Det är summan av dem som är ”jag”.
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte,
jag känner av mina tidigare.”
(Tomas Tranströmer: ”Årsringar”, ur ”Minnena ser mig”, 1993)

Tranströmers ord ger mig alltid en speciell och kanske lite exklusiv fin känsla som är bra att ha med sig in i den nya dagen. Jag knyter till morgonrocken i midjan och lämnar badrummet för att se om vardagsrummet fortfarande är lika ljust. Det är inte så många steg från badrummet genom hallen fram till den genombrutna fönsterdörr av årsmodell 1952 som denna morgon är… Stängd?! Hur har det gått till? Jag stänger aldrig denna dörr. Finns absolut ingen anledning att göra det. Men tydligen är ljuset i vardagsrummet så pass starkt att det faller ut genom den fönsterförsedda dörren och får den lilla hallen att kännas ljusare än någonsin. 

Med en förvånad min öppnar jag dörren till vardagsrummet, kliver över tröskeln in i mitt relativt stora och mot öster vända vardagsrum. ÅH! VA!? Vad är detta? Jag får en chock när jag ser att det är någon där. Det är någon i rummet! Någon som står med ryggen mot mig och ser ut genom fönstret, mot solen som sakta stiger i öster. Men jag skulle kunna svära på att gestalten i rummet är ljus i sig, att han nästan skimrar litet, helt klädd i vitt som han är. Och han vänder sig overkligt snabbt om i samma stund som jag kliver in och han har ett så varmt leende att min oro genast viker. Jag blir stående gapande strax just innanför tröskeln. 

”Ursäkta mig, jag har ju lovat att inte knäppa, knastra i väggarna och inte väcka dig eller besvära med nån form av spökeri som skrämmer dig. Jag minns att du sa det sist vi sågs och det löftet har jag hållit. Jag har väntat på dig den här morgonen, du har sovit ovanligt länge idag. Men det var dig väl unt min vän. Och du förstår jag har så gott om tid nu, all tid i världen, och du vet ju hur mycket jag gillar din skivsamling så jag har njutit av att fördriva tiden med att botanisera i skivsamlingen medan du sovit och duschat…”

Jag bara fortsätter gapa, skakar litet avvaktande på huvudet och stirrar på mannen som på något sätt tagit sig in i mitt vardagsrum utan att passera vare sig ytterdörren eller balkongdörren. Dörren är låst och absolut inte uppbruten. För mannen som står där är min gamle vän Bill. Och han står där i vit skjorta och vit kostym med vit slips och ett stort leende. Han är nästan Gandalf-vit där han står i ljuset denna oktobermorgon. Eller om det är han som i sig också bidrar till ljuset i rummet? Oj… Jag känner mig knäsvag, vacklar till – inte utan orsak – och stirrar på honom förstummad, perplex, tar stöd av dörrposten. Jag bara andas några andetag innan jag återfått talförmågan. 

Morgan Freeman har just kommit ned från den ljusa ovanvåningen i ”Bruce the Almighty”, 2003

”Va?! Vad… Är det du, är det verkligen du?”

Sist jag såg min vän strax efter vårdagjämningen i mars 2015 hade han bara några dagar kvar i livet. Vi träffades på hospice i Uppsala och fick en sista timme tillsammans i detta livet. Det var ett av de finaste samtal jag haft. Jag var orolig när jag åkte dit med en stor bukett gula tulpaner och höjd bultande puls. Rädd för att inte hitta ord. Rädd för att inte räcka till, att inte kunna hantera den svåra situationen tillräckligt väl. Men det gick bra. Det var en väldigt fin upplevelse och jag var djupt tagen. Han var fylld av ett alldeles upphöjt lugn. Väldigt tunn och nästan litet gråblek i ansiktet var han, svårt märkt av cancer. En skugga av den fysiskt kraftfulla person han alltid tidigare varit. Men blicken var fast och han var betydligt lugnare än jag. Som vanligt med andra ord, som det egentligen alltid varit. 

Den Bill som står framför mig nu fullkomligen strålar av hälsa. Han ser verkligen kärnfrisk ut. Men hur gammal är han nu? Kanske 35-40 tänker jag. Men hur…!? Innan jag hinner börja fråga börjar han lugnt svara.

”Ja… Det är verkligen jag. Den person du känner som Bill. Varför jag ser ut så här? Därför att det är så du förväntat dig att jag ska se ut nu. Precis som jag såg ut innan cancern kom. Plus en liten touch av vitt. Och vi pratade ju om Jim Carrey i ”Bruce Almighty” och hur festligt effektfullt du tyckte det var när Morgan Freeman bokstavligen dyker upp från himlen i vit kostym och klättrar ned för stegen från ett övre rum fyllt av ljus. Och så litet Gandalf-vitt till det, precis som du tänkt att jag borde se ut om vi nånsin möttes igen. Och varken jag, eller de andra, ville ju göra dig besviken min vän. Men det var bara jag som fick komma till dig den här gången. Och så skrattar han. Ett skratt jag saknat.”

Jim Carrey vid stegen upp till ljuset i ”Bruce the Almighty”, 2003

~   ~   ~

Mitt i detta ytterst överraskande möte gör vi en liten konstpaus i berättelsen. Dags för en förklarande ”voice over”. Att plötsligt åter stå öga mot öga med en för några år sen avliden vän är en upplevelse så surrealistisk och psykologiskt utmanande att det fullkomligen upplöser verklighetens gränser. Man kan fråga sig hur en människa skulle regera på en sådan paradoxal upplevelse, en sådan chock? Det kanske skulle och borde komma ett nervöst sammanbrott när verkligheten störtar samman? Men det vi ska veta om vår huvudperson är att han under många år varit öppen för metafysiska möjligheter i livet. Detta genom böcker han läst, seminarier och workshops han deltagit i. Troligen har han därför en bättre beredskap för en sådan här upplevelse en genomsnittspersonen och det är troligen därför som han ändå hanterar upplevelsen så pass samlat.

~   ~   ~

Det är verkligen förunderligt att höra den rösten igen. Och visst minns jag den finurliga scenen i Bruce Almighty med Morgan Freeman. Och självklart minns jag scenen ur Tolkiens ”Sagan om de Två Tornen” när Gandalf återvänder i vitt och med mycket ljus. Ja det är faktiskt precis så här jag föreställt mig att det skulle vara om det omöjliga fick bli bli möjligt. Fast det här är ju alldeles för bra för att vara sant; det måste vara en dröm…

”Oj, säger jag. Åh herregud, det är så mycket jag vill säga dig. Var ska jag börja?”

Ja vad säger man till en när och kär vän som tydligen tycks ha återvänt från… De döda? Det går inte att ta in detta. Men jag berättar för honom hur djupt berörd jag blev av hälsningen han sände just som jag flyttat in i min nya lägenhet, kort efter att han gått över. Jag stod och blundade och förde mitt finger fram och tillbaka över raderna av CD-skivor – och de är oerhört många som alla vet som besökt mig. Plötsligt kände jag var fingret skulle stanna. just den skivan var det. Jag tog ut skivan ur hyllan, fortfarande blundande och lät fingret glida över baksidan av fodralet, nästan hela vägen ned. Sen öppnande jag ögonen. Och där stod jag med Prefab Sprouts platta ”Jordan the Comeback” i handen och pekade på näst sista låten. En väldigt fin låt med en mycket vacker text. Jag minns att jag fick gåshud för texten till ”Scarlet nights” handlar ju om att komma hem. Och vi hade ju båda kommit hem i samma vecka. Jag till min nya lägenhet i en ny del av stan. Han hade korsat Jordan-floden och gått över till andra sidan. Hem. 

”Yes, I know we’re not saying goodbye.
Yes, I know that farewell don’t apply…

Blue as water, Jordan’s waters.
Blue as dawn and dawn will take you home…”

Han ser på mig och bara ler och nickar långsamt, fortfarande så där overkligt ljus, när jag berättar om min upplevelse och hur mycket jag uppskattat den. Och just som jag ska till att fråga honom varför han är här svarar han åter på nästa fråga. 

”Varför jag är här? Jo för att vi har något speciellt att berätta för dig. Något som jag kommit hit för att tala med dig om. Ett uppdrag för dig. Vi tror verkligen att du är redo för detta nu.”

”Vilka vi? Redo för vadå?” Jag får en minst sagt pirrig känsla av att höra honom säga de orden, även om jag kanske tror mig ha en aning om vad han menar. 

”Vilka ”vi” är kommer vi att kunna tala om senare, tids nog får vi oändligt med tid att tala om det. Men bara lyssna på mig nu och lyssna noga, för jag har inte så lång tid på mig innan jag måste tillbaka igen. I samma stund som du såg mig och vårt samtal startade började klockan ticka. Det har tagit lång, lång tid för att göra detta besök möjligt och vi har inte hur mycket tid som helst för detta samtal…”

~   ~   ~

Plötsligt får jag i denna absurda situation en stark impuls att ta några steg över vardagsrummets parkettgolv och krama om min gamle och länge saknade vän där han står i sina vackra vita kläder. Det skulle kännas väldigt rätt. Men så tvekar jag och tänker fånigt nog ”covid” för ett ögonblick och stannar upp mitt i rörelsen. Jag har inte sagt någonting, men han verkar kunna läsa mina tankar när han ler och säger:

”Nej, vi kan inte kramas. Och du kan inte ta på mig. Jag kan lova att jag i och för sig inte har covid, men så mycket kraft har inte jag att jag kan landa fysiskt här och nu. Och även om Jesus själv kunnat komma över hit till dig idag för att ge dig en kram så var inte planen så grandios och överväldigande. Så du får helt enkelt nöja dig med mig i denna, nåja, hologramversion”. Han skrattar när han säger det och fortsätter sen.  ”Det är hur som helst mer pedagogiskt rätt på alla sätt att det är jag eller någon av de andra du verkligen känner personligen som kommer över till dig för just detta. Det som vi ska tala om nu”.

”Ok, jag förstår säger jag”. Fastän jag naturligtvis absolut inte gör det. Jag förstår ingenting. Vad är det frågan om? Vad handlar detta om? Mitt i denna lika overkliga som omtumlande upplevelse återvinner jag ändå något av min roll som värden som fått ett minst sagt oväntat besök. 

”Får jag bjuda på frukost, kanske litet kaffe? Jag tror jag har litet Gevalia Instant Mellanrost Original” säger jag och försöker hantera denna högst onaturliga situation så naturligt som möjligt. Jag har ju ingen direkt tidigare erfarenhet av att i vaket tillstånd ta emot besökare från Andra Sidan som säger att de har något viktigt att berätta för mig och som trots flera nyp i armen inte visar sig vara en bara en dröm. Utan högst påtaglig verklighet. 

”Tack så vänligt av dig, men det är liksom helt enkelt inte längre aktuellt med kaffe för mig i mitt nuvarande tillstånd”, säger han roat, ”men ät du din välbehövliga frukost så berättar jag under tiden. Vi har som sagt inte så mycket tid på oss. Vi har faktiskt ganska så precis en timme på oss för detta nu, så lyssna noga.” 

Jag bara tittar på honom med stora ögon innan jag gör en bjudande gest till honom att följa med när jag skyndar in i köket. Jag noterar att spisklockan visar på 09.01 när jag börjar fixa en snabb frukost med A-fil, banan, äpple, flingor och kokta ägg med knäckebröd och Kalles randiga kaviar. Min vanliga helgfrukost på lediga dagar. Jag håller fortsatt ett pseudo-covid avstånd på ett par meter till min vitklädde gäst och visar med ännu en lätt tafatt bjudande gest att han kan slå sig ned vid matbordet. Det gör han och det ser ut som att han drar ut stolen även om jag inte förstår hur det går till? Och så berättar han vidare medan jag fixar och donar med det frukost-praktiska så gott jag kan och gör mig beredd att lyssna till honom, på helspänn. Men innan han hinner börja tala igen så får jag iväg ett spontant grattis.

”Och du grattis i efterskott”, säger jag till min vitklädde gäst medan jag försiktigt pickar de två frukostäggen innan de ska ned i den sjudande kastrullen, ”jag inser att du måste ha fyllt 60 nu vid det här laget.”

”Ha ha ha! Åh tack så mycket!” Svarar min gäst med en liten blinkning åt mitt håll. ”Ja jag har nog fyllt mer än så. Men jag har ju egentligen inte längre någon tid att relatera till på det sättet. Jag är alla mina möjliga åldrar och ingen av dem samtidigt nuförtiden. Och för mig finns nu bara nu. Hela tiden. Medan du och alla andra som är kvar i era livsresor befinner er någonstans på era linjära resor mot det oundvikliga slutmålet. Jo det är ju precis så även om vi sällan talar om det på det sättet medan resorna pågår.” 

Jag hajar till och håller på att bränna mig på kastrullen när jag stannar till mitt i min ägghantering. Han tittar till att det är ok med mig, omtänksam som han alltid varit, och när jag nickar så fortsätter han. 

”Jo förstår du, jag har hört allt du sagt till mig under de år som gått sen den där marsdagen på hospice i Uppsala. Så jag vet att du fortsatt prata med mig fastän jag gått över. För dig i din linjära tidsupplevelse är det nu snart 6 år sedan och jag vet att det hänt väldigt mycket i ditt liv, många starka upplevelser, under den här tiden hela vägen fram till idag torsdagen den 29 oktober 2020. Det har också hänt alldeles väldigt mycket ute i världen. Det är mycket som har hunnit förändras sedan jag lämnade.” 

”Av alla dem du känner som gått över är jag nu ändå den som av flera olika skäl bedömdes vara allra mest lämpad för den här uppgiften att möta dig och berätta om denna möjlighet du kommer att få. Det handlar helt enkelt om att du kommer få chansen att göra en tidsresa tillbaka till en tidigare punkt i ditt liv. En avgörande punkt som jag vet att du funderat mycket kring och skrivit om. Och det är jag som nu fått uppdraget att coacha dig igenom på resan, resan genom tidsporten och tidsväggen. Vi får se om det är möjligt, men förutsättningarna har inte varit så goda på mycket länge i något enskilt fall, det kan jag säga.”

”Jodå, det var några till som gärna hade velat åka och träffa dig på det här sättet, men i slutänden var det som du ser jag som fick chansen. Och nu är jag, den som du en gång kände som Bill, här i din lägenhet för att ge dig denna högst unika möjlighet och förklara hur det ska gå till. Och jag måste säga att jag tycker det är rätt så kul själv faktiskt. Du skulle ha sett din min när du klev in här alldeles nyss. Och det ska bli så intressant att se om vi kan få dig att ta klivet genom tidsväggen och vad du i så fall kommer att göra av det hela när du landat i torsdagen den 29 oktober 1987, för precis 33 år sedan i den linjära tiden…” 

”Oj, oj, oj…”, säger jag och stannar till med frukostskålen i ena handen och flingorna i den andra, medan jag ryser av fascination. ”Det här låter ju så alldeles vansinnigt otroligt spännande” och det är inga överdrifter från min sida tänker jag när jag slår mig ned vid frukostbordets kortsida ett par meter ifrån honom. Jag är tacksam att jag sitter ned, för nu känner jag mig lätt knäsvag. Men jag lyssnar vidare på helspänn för det han nu berättar får mig att darra och gåshuden kommer och går medan hans ord flyter fram, som en mjuk och behaglig ström som virvlar runt mig medan jag rör om i filmjölken för att behålla kontakten med verkligheten. Jag hade glömt vilken behagligt lågmäld sammetsröst han har, med den där unika mixen av perfekt svenska och den svaga antydningen av mjukt rundad amerikansk form på orden som man kan höra om man vet och lyssnar riktigt noga. Och jag har aldrig någonsin tidigare lyssnat så noga. Bill passar verkligen perfekt för detta uppdrag, det förstår jag. 

”Jo det är ju så att du har en unik koppling till den här avgörande perioden i ditt liv. Kopplingen är en av de starkaste vi sett och att du är exceptionellt intresserad av detta ämne är bara förnamnet och knappast en överdrift. Det som nu hänt, som gör att jag nu sitter här och pratar med dig, är att vi upptäckt ett maskhål i rumtiden. En tidsport står på glänt och väntar på dig. Det är en plats du känner väl här i Stockholm och som du har en mycket lång och speciell personlig relation till.  En mycket starkt relation. Vi tror därför att vi på denna plats kommer kunna öppna tidsporten för dig så att du kan bryta igenom tidsbarriären och passera genom maskhålet som verkar vara så stabilt att vi ska kunna hålla det öppet och på glänt i åtminstone ytterligare 24 timmar. Det blir ett dygn för dig då du har möjlighet att göra de goda gärningar vi vet att du vill göra. Och som du lagt ned så mycket tankemöda på genom åren. Om det nu rent av kan handla om att coacha någon du känner, kanske t o m dig själv som jag vet att du funderat en del på. Men sen måste du obönhörligen vara tillbaka igen. Tillbaka på samma plats vid maskhålet innan detta oväntade ögonblick av kontakt mellan tidslinjerna går förlorat. För då kommer maskhålet att implodera, stängas igen, och detta momentary lapse of reason som jag vet att du funderat så mycket kring kommer oåterkalleligen att vara förbi.”  

Jag har mekaniskt slevat i mig bananskivor, flingor och filmjölk medan han berättat. Jag har kämpat mot en nervös impuls att börja bita på naglarna medan denna fullkomligt unika frukostupplevelse pågår. Men så lägger jag ned skeden och harklar mig för att sats innan jag frågar för att hitta något praktiskt att relatera till kring detta. ”Men, men hur ska detta gå till och var ligger platsen? Hur ska jag förbereda mig, vad behöver jag fixa?”

”Jo vi kommer till det nu”, säger han där han sitter snett över frukostbordet i sin vita kostym och sitt vanliga lugn mitt i denna högst ovanliga situation som bara känns än mer bisarr i och med att jag ser att de solstrålar som nu skiner in i köket från öster, som börjat blända mig, tydligen inte träffar honom. Det finns nämligen ingen skugga på köksväggen bakom honom där hans skugga rimligen borde falla. Han är ju helt enkelt inte här fysiskt inser jag och får en snabb association till den suveräna filmen ”K-Pax” med Kevin Spacey och Jeff Bridges från 2001. En film som Bill och jag också pratade en del om där och då. Jag snuddar vid upplevelsen där Jeff Bridges rollfigur, den erfarne psykologen, försöker ha terapeutiska samtal och hjälpa Spaceys rollfigur att komma till rätta med sina vanföreställningar då Spacey påstår sig komma från den avlägsna planeten K-Pax för ett tidsbegränsat uppdrag. Snart är rollerna ombytta och Spacey hjälper och vägleder Bridges som blir mer och mer häpen och omtumlad medan dialogen fortsätter i filmen.

Bill skrattar igen och tycks åter ha läst mina tankar. ”Ja du tänker på K-Pax förstår jag. Jo det var en fantastisk film på många sätt. Och jag förstår att du kan få de associationerna. Men var lugn, om du verkligen vill göra detta så tror jag att du kommer att klara det. Så här kommer det att kunna gå till…”

”Förutom att du naturligtvis behöver klä dig tidsneutralt för att inte väcka onödig uppmärksamhet och ha vissa praktikaliteter med dig, så behöver du komma i rätt meditativ stämning för att kunna passera genom tidsporten. Jag vet att du mediterat en hel del genom åren. Men mediterade du någonting där och då? Vad skulle det isåfall vara för musik som du förknippar med dessa meditativa tillstånd?”

Jag misstänker att frågan är retorisk för han vet säkert redan svaret. Jo det hade ju börjat med Jean-Michel Jarre och Tangerine Dream i tidiga tonår. Det var den sortens meditativ och suggestiv electronica jag brukade lyssna på när jag mediterade som tonåring. Det var speciella upplevelser och jag minns att jag t o m blev rädd de första gångerna det kändes som att jag ”lossnade från kroppen” och genast öppnade ögonen igen för att stoppa det läskiga som höll på att hända. Jag tänker genast på de suggestiva musikaliska mästerverken och favoriterna ”Rubycon”, ”Tangram”, ”Poland”, ”Phaedra” och ”Exit” med Tangerine Dream och de sagolikt vackra ”Equinoxe”, ”Magnetic fields” och ”Rendez-Vous” med Jarre. I den musiken vilar den djupaste längtan och nyfikenhet jag kände i mina tonår. Det är musik som får min själ att vibrera.

”Ja då är det verkligen den musiken som du ska ha med dig”, svarar Bill eftertänksamt och inkännande efter att ha läst min tanke. ”Du kommer alltså att, på gott och ont, behöva ha med din iPhone och lurar för vi kommer inte att hitta en fungerande freestyle den närmaste timmen. Din gamla Panasonic-spelare som fortfarande ligger kvar i en av hurtsarna i din kontorsbyrå i arbetsrummet fungerar som bekant inte längre även om du fortfarande har kvar de gamla kassettbanden med Jarre och Tangerine Dream nere i källaren. Och sen handlar det om själva platsen förstås”, fortsätter han, ”platsen där maskhålet och tidsporten nu väntar på dig.”

Jag har suttit orörlig sista minuterna, tallriken tom och det ena av de två krämiga frukostäggen ännu halvätet, och knappt andats, men nu lutar jag mig framåt över bordet för jag blir så överjordiskt nyfiken. 

Bill spricker upp i sitt varma leende och frågar: ”Ja vilken plats där och då känner dig bäst? Var var du oftast när du verkligen kände mycket och grubblade på allt det du ägnade så mycket av din tid att grubbla på? Vad kan det vara för fysisk plats? Den plats där du får bäst kontakt med den tiden och dig själv där och då? Just på den platsen finns maskhålet. Om du tänker efter så kommer du att känna det, veta det. Det är nämligen precis där vi ska ses igen, för du har nu precis 20 minuter på dig att byta om till något tidsneutralt och ta t-banan dit.”

Det finns ett par tre olika platser här i Stockholm sydväst som det nu skulle kunna handla om. Alla dessa tre platser är platser med utsikt som betytt något särskilt för mig. Men jag förstår nu intuitivt vilken plats han talar om, vilken plats det måste vara. Det kan inte vara någon annan plats än den klippa med utsikt över Mälaren som jag och mina vänner alltid kallat ”badberget i Örnsberg” men som jag tror de flesta andra kallar Örnsbergs klippbad. Det är en naturskön plats jag tillbringat mycket tid på både i nutid och historisk tid. Det var på den platsen vid den tidpunkten som jag kämpade som mest med mig själv och kanske också i något avseende svek och övergav mig själv?

”Ja just det”, säger Bill, ”det är naturligtvis Örnsberg du nu ska till. Och om du kommer dit i rätt stämning så kommer detta att kunna fungera. Du har nu 20 minuter på dig att komma i dina tidsneutrala kläder, göra dig i ordning för resan.
Om du tittar i nedersta hurtsen i ditt arbetsrum kommer du att hitta ett SL-kort från hösten 1987 som du av någon outgrundlig anledning sparat. Du har en hel del gamla sedlar och mynt där också som nu också kan komma till nytta. Kanske sparade du dem för just detta?” 

Jag bara andas så djupt och lugnt som jag kan när han med sin alldeles speciella mjuka sammetsröst levererar den häpnadsväckande slutklämmen på sina instruktioner och den hisnande känslan i magen blir till ett fritt fall.

”Om ytterligare ungefär 30 minuter behöver du vara där uppe på berget och möta mig igen. Jag kommer att vänta på dig vid tidsporten. Själv behöver jag ingen t-bana för att komma dit och du kommer att hinna den analoga vägen. Du är snabb och om det är nån som kan vägen dit så är det du. Då kommer tajmingen att bli perfekt. Vad som gör denna tajming så extra intressant är att du som 19-åring i din tidigare historiska resa i rumstiden kommer att passera denna plats kort efter att du i nutid brutit igenom tidsväggen och landat på andra sidan maskhålet. Allt detta kommer att kunna hända om ungefär en timme. 19-åringen som du säger att du skulle vilja säga ett och annat till kommer nämligen att passera Örnsberg med t-banans röda linje 13 södergående mot Norsborg kl 10.56 på förmiddagen torsdagen den 29 oktober 1987. Du kommer alltså bokstavligen att få chansen att möta och konfrontera dig själv…”

~   ~   ~

Att möta mig själv, fysiskt, IRL? Va?! Jag tappar hakan igen, blir knäpptyst och försöker tänka denna omöjliga tanke vidare i mål. Men jag fastnar snabbt i den paradoxen. Den här morgonen har bjudit på minst sagt omtumlande upplevelser, men detta är helt och hållet obegripligt och ofattbar. Skulle det ens i det mest extremt fantasifulla sammanhang vara möjligt?

Bill tittar på mig med en outgrundlig och allvarlig blick: ”Ja jag vet inte om det är möjligt, men jag återkommer till det nu strax. Det jag säger nu blir det sista innan jag måste lämna dig för stunden”.

Jag tittar på min vän igen och snabba tankar rusar genom mitt huvud i denna situation som nu tagit en ännu mer potentiellt obegriplig vändning. Vilka frågor borde jag ställa? Vad ska jag passa på att säga när tiden är knapp? Ja vad säger man egentligen till en god vän som man känt i 16 år och haft så många viktiga samtal med. En vän vid vars dödsbädd man suttit och som sedan kommer tillbaka efter 6 år? Jag minns så tydligt att jag sa ”Vi ses igen” när jag lämnade det där hospice-rummet med de gula tulpanerna, den öppnade chokladasken och den vita muggen med buljongen; det enda i matväg som min vän fick i sig på slutet. Jag ville verkligen inte säga ”hej då”. Och nu sitter vi här vid mitt köksbord 6 år senare och tittar på varandra. Att det känns omtumlande är naturligtvis bara förnamnet. ”Vi ses igen!”.

”Ja du sa det”, säger han till mig igen eftersom han läser mina tankar. ”Och så blev det ju, inte sant?”. Nu ler han igen

Men istället för att fråga något om meningen med livet, vad som händer när man dör, hur det är att vara på andra sidan och framförallt hur han kunnat materialisera sig här i min lägenhet och hur det ska kunna fungera att gå igenom maskhålet och falla tillbaka i tiden, så kommer det något betydligt mindre spännande och mer praktiskt ur mig. 

”Va!? Du har koll på det här, hur kan du veta allt detta om tiderna och vad som finns i mitt hem?”

”Jo jag vet tiderna och en hel del mer än så. Bland annat vet jag att du sparat allt möjligt i den där hurtsen i arbetsrummet. Men den viktiga frågan är nu om du vågar och vill prova detta? Vi tror som sagt att du är redo, för du har förberett dig på olika sätt i många år. Frågan är också vad du kommer att göra av detta? Att du bara får 24 timmar är en av försiktighetsåtgärderna, men det finns fler. Vad som också kan vara viktigt att veta är att hur länge du än är borta på andra sidan tidsporten så kommer bara en minut ha förflutit i denna tidslinje när du återvänder. 

Och det är litet mer jag har att säga, men det är det viktigaste. Jag vet att du är mycket medveten om fjärilseffekten, vilka oerhörda konsekvenser som en sådan här resa kan skapa. Konsekvenser som kan göra att saker och ting ser väldigt annorlunda ut när du återvänder. Och det förflutna vill inte förändras. Du är välkommen att göra en sightseeingtur, småprata med folk, till och med med dig själv om du skulle få chansen, men undvik att vidröra dig själv om du skulle nå fram och kunna inleda ett samtal.

Och försök dig inte på något djuplodande eller dramatiskt. Palme kan du till exempel inte rädda, för det är försent, så försök inte ge dig efter Christer Pettersson eller ”Skandiamannen”. Det förflutna är motvilligt, vill inte förändras och du kommer att stöta på motstånd om du försöker dig på något sådant. Om vi ser att du håller på att göra något riktigt olämpligt så kommer vi att ingripa och ta hem dig snabbt. Så du vet. 
Blev du avskräckt nu?”

Utan att egentligen tänka till på svaret hör jag orden komma över mina läppar: ”Ja, självklart åker jag. Självklart vill jag prova!”

”Jag tänkte väl det”, säger Bill, ”det rådde delvis delade meningar bland oss, men jag var säker på att du skulle svara ja. Isåfall, om du känner dig redo, fokusera nu på din uppgift att byta om och fixa det praktiska så ses vi på badberget i Örnsberg om precis en timme…”

Nu är det litet bråttom. Har inte tid med så mycket förberedelser. Bill har rätt, vissa saker både kan och ska jag fixa. Som det där med mitt gamla SL-kort från hösten 1987, så då fanns det en poäng att kortet blev kvar i hurtsen. För kortet ligger ju mycket riktigt kvar där i hurtsen som min vän förutsade. Liksom den gamla slitna svarta läderplånbok som kortet fortfarande är instucket i. Möjligen får jag dock problem om jag fastnar i någon av SLs biljettkontroller eftersom fotot visar en betydligt yngre upplaga av mig. Betydligt! Men biljettkontroller är ju inte jättevanliga ändå, tänker jag optimistiskt.

På botten av hurtsen ligger också en röra av gamla sedlar och mynt av pensionerad modell. Det är den riktigt gamla hundrakronorssedeln med Gustav II Adolf, dito 50-kronorssedeln med Gustav III och så några femmor och tior med Gustav Vasa och ”gamle kungen” Gustav VI Adolf plus en drös enkronor, femtioöringar och femkronor. Jag tittar som hastigast och ser att det verkar vara årgångar från 1965 – 1982. Sedlarna har framförallt det gemensamt att de varit pensionerade i närmare 30 år, men nu verkar deras möjliga återuppståndelse nära förestående. Ser bra ut med andra ord. Jag rafsar snabbt ned allt i plånboken utan att kolla alla årtal exakt och tar sen med mig plånboken ut i hallen där jag nu har fokus på klädskåpen.

Hittar snabbt ett par tidsneutralt i svarta jeans, svart läderbälte, enfärgad vit skjorta, min gamla svarta Lyle & Scott-tröja från 1988 (!) och mina vinröda jodhpurs från 1991 (!). Stoppar plånboken i bakfickan som jag fortfarande alltid gjorde på den tiden, långt innan jag hunnit förlora 2-3 plånböcker på det sättet. Men vad ska jag ta för jacka? Skinnjacka? Rock? Skinnjackan, mc-jackan, är nog helt enkelt litet för ball för en 50+ gubbe av 1987 års modell. Den gråsvarta rocken är mer tidsneutral och passande i det här läget. Den får det bli. Plus ett par svarta svinlädershandskar värdiga en 50-åring oberoende av årtusende.

Sålunda utstyrd ser jag mig i spegeln. Ja… Så här kunde jag nog själv ha sett ut i 1987 som 19-årig också. De svarta hornbågade glasögonen är verkligen inte mainstream hösten 1987, men jag är ju en gubbe så jag har väl kanske kvar mina gamla bågar från 1972. Frisyren är ok, kort utan att vara för kort. Gubbar i min ålder är normalt sett inte särskilt kortklippta vid den här tiden. Jag kommer att sticka ut litet grand, men inte speciellt mycket. Inget av det jag nu bär är en anakronism i 1987. Det ska funka. Till slut står jag och väger i hallen och inser att jag håller på att glömma min iPhone med tillhörande lurar som jag ju uppmanats ta med mig trots att det är en solklar anakronism. Jag låter den glida ned i rockens innerficka. Tar sen ett par djupa andetag, möter min blick i spegeln, ok nu kör vi! När jag låser lägenhetsdörren har jag 40 minuter på mig.

Jag skyndar mig nu till t-banan med sikte på Örnsberg. Jag ska hinna, för resan tar knappa 30 minuter och hinner jag med ett tidigare tåg vid Slussen så är jag där på 26 minuter. Med raska kliv tar jag mig uppför rulltrappan i t-banestationen. Jag står ju aldrig still i rulltrappor till vardags, så varför göra det vid detta unika tillfälle?  Klockan är 10.01 när jag kommer ut på den öppna perrongen och det är en synnerligen strålande vacker solig höstdag i oktober med lagom med vind i håret, precis som jag vill minnas att det var den där dagen i det förra årtusendet jag nu är på väg emot. Och jag har flyt för tåget rullar in bara 30 sekunder senare. Bra!

För att vara en potentiell tidsresenär väcker jag minimal uppmärksamhet under den 30 minuter långa resan till Örnsbergs eget badberg som nu tydligen också blivit hemvist för något så kosmiskt unikt som ett maskhål. Jag tittar på mina medpassagerare och undrar vad de skulle säga om de visste vart jag var på väg? Tanken svindlar där jag sitter i mitt säte och fipplar med min iPhone, petar upp volymen. Börjar lyssna på Jarres stämningsfulla ”Magnetic fields” och susar vidare mot det stora äventyret. Blundar bitvis och bara njuter, har inte hunnit bli nervös än. Musiken sätter mig i stämning, den påverkar mig. Jag ryser där jag sitter i vagnen. Om nån petade på mig mu skulle de säkert få en stöt tänker jag. Jag känner mig som ett kraftfält med stadigt ökande styrka. Men ingen tar någon som helst notis om mig för jag ser ju helt vardagligt normal ut i detta årtusende. Och ingen kan ju veta vad som håller på att hända. Ja vad är det egentligen som ska hända om jag nu kommer igen tidsporten? Vi får hoppas att min tidsneutrala kostymering ska fungera lika bra när jag väl klivit igenom tidsväggen, om Bill nu lyckas hjälp mig med det?

Byter tåg och perrong vid Slussen med ryggmärgsrutin och snabba fötter i vinröda jodhpurs. Hinner med det 4 minuter tidigare tåget, sätter mig längst bak i vagnen för att spara tid inför avstigandet. Så rullar jag vidare i tunneln. Nu med Tangerine Dreams ”Horizon” i öronen. Allt känns faktiskt möjligt just nu. Och den suggestiva lätta trance-känslan som musiken skapar bär jag verkligen med mig nu. Måtte det fungera! Och vad kommer jag isåfall att kunna göra om jag kommer igenom? Jag har ju fått ganska så tydliga förmaningar om vad jag får och inte får. Mest om vad jag inte får göra. Och fjärilseffekten är jag mycket bekant med. Vad ska jag göra av denna möjlighet, tanken maler i min huvud. Om detta nu är möjligt? Ja just nu känns det faktiskt möjligt när tåget kommer ur tunneln vid Örnsberg och klockan visar på 10.28.

Med snabba steg skyndar jag upp från Örnsbergs t-banestation mot badberget och den vackra utsikten över Mälaren. Jag halvspringer även om jag skulle kunna hinna fram i rask promenadtakt. Men jag är just nu alldeles för nyfiken för något annat än full fart framåt. Och det är verkligen fortsatt en riktigt vacker och frisk höstdag, solljuset är strålande starkt, bländande ljust och starkt. Jag borde ha tagit solbrillorna med mig. Himlen är knallblå och det blåser bara alldeles lagom när jag rör mig mellan de tidstypiska trevånings flerfamiljshusen från 40- och 50-talet. Inga människor i sikte på vägen upp mot badberget, konstigt nog denna vackra torsdag. Tittar på mobilen igen, kl är 10.32; om ca 20 minuter ska jag alltså ha rest tillbaka i tiden och hunnit med ett t-banetåg som passerade för 30 år sen… Det känns helt bisarrt overkligt! Men också alldeles väldigt spännande. Jag fortsätter i högt tempo upp längs den asfalterade gångvägen mellan flerfamiljshusen.

Noterar litet detaljer längs vägen den sista biten. En regnbågsflagga rör sig stilla i vinden på en balkong på baksidan av Torsten Alms gata och källsorteringsstationens små plåtskåp står där vid vändplanen där gatan slutar. Kl är 10.37 och nu springer jag den allra sista biten längs gångstigen genom det lilla skogspartiet upp mot badbergets klippa, börjar bli andfådd och slår av på tempot. Allt i denna upplevelse känns fortsatt helt normalt och vanligt. En vanlig höstdag i sydvästra Stockholm. Och ändå inte. Absolut inte. Så med ens är gångstigen slut och jag har de sista 50 metrarna genom ojämn terräng med rötter, stenar och ojämnheter upp mot toppen av klippan. Jag får gå försiktigt. Spridda tallar växer här längs gångstigen och skymmer delvis solen.

Timingen tycks perfekt när musiken i lurarna går över Jean-Michel Jarres till ”Rendez vous part 1”, det starkt ödesmättade och hypnotiska introt till detta musikaliska mästerverk. Det är med gåshud och rysningar jag närmar mig slutmålet, insvept i den suggestiva musik som liksom bär och drar mig framåt mot målet. Jag tar ut höger hörlur för att få bättre sinneskontakt med omgivningen. Och när jag kommer in bland tallarna den sista biten upp mot badbergets topp är det något som händer. Eller egentligen flera saker. Det första jag märker är att vinden slutat blåsa och att som i ett trollslag nu allt är helt stilla. Onaturligt stilla. Jag hör inte längre några fåglar och känner plötsligt statisk elektricitet i mitt nytvättade och nu torra hår som börjar leva sitt eget liv där jag tar steg för steg under träden, högre och högre mot klippans topp. Det är som att jag kommit in i en ljudabsorberande bubbla. Jag får känslan av att allt bromsar upp, min upplevelse är att filmen jag ser nu bromsar in till ultrarapid. Det hela börjar kännas drömlikt overkligt. 

Jag må röra mig i ultrarapid och hörseln känns avstängd, men synen är det inget fel på och jag ser nu hela vägen fram till badbergets topp när jag stannar till och tittar upp. Men jag ser ingen Bill där borta på klippan. Hmmm… Vad trodde jag? Det är naturligtvis bara en dröm det här. Det händer inte på riktigt och jag kommer närsomhelst att vakna där hemma i min säng. Ja, ja ja… Och kanske är jag nånstans litet lättad ändå. Det här verkade ju hursomhelst helt vansinnigt. Och bisarrt. Och säkert farligt också? Om den här tidsportalen ens hade ”fungerat”, vad hade kunnat hända om den brakat samman medan jag var på ”andra sidan”? Hur hade jag hanterat den situationen? Jag hade väl hamnat på mentalsjukhus. Alla dessa tankar rusar runt i skallen på mig. Besviken och lättad på samma gång.

Men när jag kommit så här långt kan jag ju i alla fall gå den sista biten upp och titta på utsikten över Mälaren och Klubbfjärden mot Rotholmen och Lindholmen. Detta är och förblir en ovanligt vacker plats. Helt oberoende av eventuella tidsportar. Lika bra att följa drömmen hela vägen fram i måls tills jag vaknar!

Marken är väldigt ojämn nu den sista biten, det är knotiga krypande tallrötter omväxlande med knöggliga stenar så jag får titta ned och gå försiktigt och noga se var jag placerar mina jodhpurs i storlek 45. Jag har snubblat och vrickat mig tidigare i de här gamla kängorna, men det får inte hända idag. Bara några steg till så är jag framme…

Utsikt från badberget, Örnsberg, nutid. (Klicka för större bild)

~   ~   ~

”- Du hann! Jag tänkte väl det. Och jag tycker du ser riktigt tidlös ut. Snyggt svart och litet vinrött elegant utan att sticka ut för mycket. Grattis! Det ska nog gå bra det här ska du se!”

Va? Rösten är just den jag just nu helst vill höra och när jag tittar upp igen står han mycket riktigt där på klippan. Bill… Han är verkligen på plats. Alldeles nyss var han det inte, men nu är han det. Och han ler igen åt mig där jag står och pustar framför honom efter språngmarschen. Över den vita kostymen bär han nu en gräddvit överrock, en paletå. Han är väldigt elegant. Och det är ju inget nytt i och för sig. Det är ju så han brukade vara, om än inte kanske så här iögonenfallande elegant med nån sorts touch av Messias-light eller Gandalf den Vite. Vad härligt det måste vara att få vara så elegant och så smidigt förflytta sig mellan olika platser tänker jag vidare medan jag tittar upp på honom.

Om nån annan skulle se honom skulle de säkert undra vem som klär sig så (överdrivet) elegant en vanlig torsdagsförmiddag i skogen på badberget i Örnsberg oktober? Men det är bara Bill och jag här uppe på klippan i solen just nu. Och vinden är fortsatt mojnad och stilla trots att vi är uppe på klippan där det alltid brukar blåsa. Allt är så stilla runt oss. Kanske är vi nu alldeles mitt i kraftcentrat som är ”maskhålet”? Är vi på tröskeln till tidsporten nu? Det är vad jag tror när jag tar det sista kliven upp på klipphällen. För när jag ser mig omkring får jag känslan och det bestämda intrycket att sikten börjar bli suddig bortom kanske 100 meters radie från klippan? Jag kan inte längre se Hägerstenshamnen där nere. Och inte heller Rotholmen och Lindholmen ute i Mälarfjärden. Det är som om vi befinner oss i en egen liten bubbla i ett hav av dimma, en alternativ verklighet av tystnad, ultrarapidrörelser och statisk elektricitet. 

”Se mig i ögonen” säger min vän. ”Jag vill se att du har landat och är redo. Du behöver komma ned i puls”. På armlängds avstånd står vi nu mitt emot varandra uppe på klippan i stillheten. Bills ansikte är lika stilla och vilsamt, välvilligt och uppmuntrande tryggt som det någonsin varit. De mörkblåa ögonen är lugna och outgrundliga. Kanske är han en av de tryggaste personer jag känt, känner? Kanske är han den tryggaste? Kanske är det just därför som just han mot alla odds står där mitt emot mig nu? Jag andas lugnt och jobbar på att hålla min nervositet i schack. Tänk om det här verkligen fungerar? Vad kommer det att innebära? Och kommer jag att komma tillbaka? 

”Var bara lugn”, säger Bill. ”Du har förutsättningarna att klara detta. Vi var ju en gång båda en del av den tid som tidsporten nu är riktad mot, som du ska resa till. Du känner den här tiden och den känner dig. Du känner den här platsen och den känner dig. Du behöver se till att vara tillbaka här om 24 timmar så du kommer ha precis ett dygn på dig att försiktigt utforska landet för längesedan, en annan tid, en annan plats, som du brukar skriva om. Blunda nu och börja ta djupa lugna andetag som när du mediterar och tänker på havsvågorna, så kommer du att falla genom maskhålet och tidsporten om du kan tro på det.

Jag sluter mina ögon och kan känna att han står precis framför mig, även om han inte fysiskt rör vid mig. Jag tänker på Jarre och Tangerine Dream. Jag tänker på hösten 1987 och alla upplevelserna som 19-åringen var mitt uppe i där och då. Det börjar kännas som att det brusar runt mig. Som om det virvlar runt mig. Eller om det frasar av statisk elektricitet? Brusande och frasandet börjar tillta och så plötsligt känner jag en lätt beröring på min panna. Det knäpper till som av en gnista av beröringen och sen accelererar processen dramatiskt fort. 

Det är samma känsla som efter mitt livs tre första och sista djupa halsbloss på Camel utan filter utanför ett disco i centrala Benidorm på spanska Costa Blanca i juli 1987 efter åratal av tjat från mina klasskamrater. ”Titta noga nu, för nu ska ni få se något som aldrig kommer hända igen!” och så tog jag ovant och klumpigt den starka tända cigaretten (utan filter) mellan högerhandens tumme och pekfinger. När jag till slut dragit dessa osunt starka halsbloss hände det som närmast beskriver känslan i fallet genom tidsportalen och maskhålet. Jag hade sagt att det aldrig skulle hända igen, och vad själva rökande anbelangar var det sant. Men inte vad gäller effekten. Det känns åter som om jag fått på mig en två storlekar för liten våtdräkt som smiter åt runt hela kroppen, mitt synfält krymper, knäna börjar vika sig under mig och jag sjunker ihop. Och jag tycker mig höra vacker musik mitt bruset och sprakandet? Är det flöjt? Klockan är 10.41 på förmiddagen den 29 oktober 2020 när det till slut svartnar för ögonen på mig…

Plötsligt kommer jag åter till sans liggande på rygg på berghällen i det kraftiga solskenet. Någon har placerat min scarf och mina skinnhandskar som en liten kudde under mitt huvud. Känslan av platsen och upplevelsen är nu annorlunda och sinnesintrycken likaså. Luften känns frisk och solen är lika stark, vinden rufsar till håret och luggen åker ned i ansiktet men allt är fortfarande ljudlöst som i en stumfilm. Det kanske kan bero på att jag har lock för öronen? Eller så beror det på maskhålet? Även om jag har en känsla av att maskhålet på något sätt inte längre är aktivt för den statiska elektriciteten är borta och den känsla av att vara inne i en bubbla i dimma är nu också borta. Jag sätter mig långsamt upp, ser mig omkring litet oroligt. Är det nån som sett mig? Nej, ingen här. Skönt.

Sätter mig upp och blir sittande, omtumlad, med lock för båda öronen, knäsvag och skakig. Men åksjuk är jag i alla fall inte. Jag gapar några gånger och sväljer, rör på käken, försöker tryckutjämna. Med ett ploppande ljud släpper ena proppen och jag har åter ljud i höger öra. Jag kan höra vinden och en mås som passerar ovanför mig. En bra början! Jag andas ett par djupa andetag och fortsätter se mig omkring. Tänk om nån sett mig säcka ihop där på berget? Men jag är verkligen fortsatt helt ensam på badberget i Örnsberg nu. Bill syns inte längre till, nu inser jag att han är borta. Igen. Det finns inga andra människor här denna strålande oktoberförmiddag. Men när är detta? Det är den stora frågan. Har tidsresan fungerat? Jag kan inte se nån egentlig skillnad i landskapet just här. Jag anar husen borta på Torsten Alms gata, men de stod där redan 1987. De är sig lika på avstånd. 

Jag sitter kvar en liten stund och bara andas med lock för ena öret och gnuggar mina skakiga ben. Snart måste de bära mig igen. Jag tar upp min iPhone ur rockens innerficka. Ingen kontakt. Mobilen är tydligen offline, men klockan funkar förstås. 10.46 visar den. Och i samma stund inser jag att jag har 12 minuter på mig att hinna med tåget. För tänk om… Jag ställer mig försiktigt upp och borstar av mig. 

Vändplanen vid Torsten Alms gata i nutid

Under stor anspänning börjar jag gå igen, ökar försiktigt farten till snabba halvspringande steg. Medbultande hjärta skyndar jag längs stigen genom det lilla skogsparti som skiljer badberget från flerfamiljshusen på Torsten Alms gata. Fortfarande inga människor. Jag kommer fram till vändplanen där Torsten Alms gata slutar och då… De bilar som står parkerade där är alla av diverse 70- och 80-talsmodeller, en vinröd SAAB 900, en smutsig vit VW Passat och en gammal obestämbart grön Citroen ”padda”. Däremot kan jag inte längre se den miljöstation för källsortering som hör till Stockholmshem och kvarteret Vadaren i nutid, den platsen gapar nu tom. Och just som jag kommer fram till vändplan ser jag en karaktäristisk mörk Volvo 740-taxi stanna till en bit bort längs trottoaren. Taxin har inga för mig kända taxi-loggor. Den är svart och diskret. Jag ser ett äldre par komma ut genom en av portarna och de ser ut på ett sätt som få äldre par ser ut idag. De går mot taxin och har den där gråa gammaldags klädseln och dito huvudbonader jag minns. Åh…

Färgglada fasader på Torsten Alms gata mot Aspudden i nutid

Jag bara gapar och i det ögonblicket ploppar det till i vänsterörat och med ens står jag där plötsligt med fullgod hörsel, fullt närvarande och bara insuper skådespelet. Ja det är ju bara jag, några parkerade bilar och så taxin som nu plockat upp det gamla paret som nickat vänligt åt mitt håll innan de smällt igen dörrarna och rullat bort längs med Torsten Alms gata mot Aspudden. Ljudet av taxin blir svagare och tystnar så. Nu är det åter bara jag, vinden och den starka höstsolen. Och den växande insikten av att jag fått en möjlighet som i sig är ren science fiction. Vad ska jag nu göra av detta? Jag ska förstås vara försiktig och inte försätta mig i någon situation som kan bli problematisk på riktigt eller rent av farlig. 

För knappa 10 minuter sedan befann jag mig i ett annat årtusende, nu är jag plötsligt här, men allt i den fysiska upplevelsen känns precis likadant. Upplevelsen av platsen, förnimmelserna av solen, vinden är de samma. Det är två identiska dagar i skilda årtusenden. Jag inser också att jag kunde ha tittat ned mot Hägerstenshamnen direkt när jag var där uppe på berget. I oktober 1987 är byggnadskomplexet Hägerstenshamnen bara precis påbörjat. De stora flerfamiljshusen är ännu mest bara en drömbild i någon arkitekts huvud. Eller snarare ritningar och modeller. 

Jag står där en liten stund till på trottoaren och bara andas och tar sakta in situationen och insikten. Jag låter blicken glida längs Torsten Alms gatas fasader som är blekare än vad jag minns dem från nutid, inga människor i fönstren. Sticker åter handen i rockfickan och fingrar på min iPhone, en typisk nutida impuls, men nej! Jag tar inte upp den här igen med risk att nån ser den. Inga anakronismer. Medan jag börjar gå med raska steg mot Örnsbergs t-banestation växer insikten inom mig att jag befinner mig mitt i en sedan länge svunnen torsdagsförmiddag. En historisk dag sedan 33 år lagd till handlingarna. Jag är som en besökare i en film, så känns det. Med den avgörande skillnaden att jag kan kliva rakt in i bildskärmen, rakt in i filmduken och röra vid föremålen, personerna. Kommer jag att våga det? Får jag det?

”Äntligen borta”: Jakob Hellmans omöjliga uppföljare är idag ett faktum!

Plötsligt händer det. Redan när han sjunger ”när det skymmer drar jag fördel av min obetydlighet” har han fångat mig igen. Jag småler, så typiskt Jakob Hellman!

”Jag tycker livet känns som en skatt när dagen börjar ta slut
och det börjar bli natt
Men jag har väntat, nu tror jag timmen är slagen
Jag känner mig som besatt
…
När det skymmer ser jag hela världen i ett annat ljus
När det skymmer och jag kommer ut ur mitt hus
och ser på världen som den är
När det skymmer är det vackert här…”

För övrigt är just denna fina låt ett av exemplen på hur utsökt uttrycksfulla texter Jakob Hellman skriver. Fortfarande. För detta är ju en av låtarna på den nya plattan ”Äntligen borta” som släpps idag den 8 januari på det som kunde ha blivit David Bowies 74-årsdag och Elvis Presleys 86-årsdag. Nu blev det istället framförallt den dag då Jakob Hellman till slut, hela 31 år 10 månader och 25 dagar efter succédebuten, kom att släppa sin uppföljarskiva. Det är ett stycke vacker svensk musikhistoria som skrivs idag.

Att uppföljare till succéer kan vara svåra är nog de flesta artister överens om. Men denna platta får nog betraktas som Sveriges mest omtalade och mest efterlängtade uppföljare någonsin. För många grånade fans är det en obegripligt efterlängtad platta med känslomässiga spår, klanger och minnestrådar långt tillbaka till en annan tid, ett annat land. Ett land där Jakob Hellman ofta sägs vara den första svenska manliga artist som bröt med en lång tradition av bredbent svensk manlighet och ersatte den med en uppdaterad sårbarhet. Ja kanske är det så? Hursomhelst, en av dessa många med starka minnen av Jakobs debut är jag som nu skriver dessa rader. Jag var 21 år gammal när jag första gången hörde honom. Nu är jag 52, snart 53. Om Jakob väntar lika länge till nästa platta så är han 87 när den släpps 2053. Tanken svindlar.

Uppföljaren med stort U: Jakob Hellman, ”Äntligen borta”, 2021 Layouten är välbekant… (Klicka för större bild)

I den gångna höstens ”Så mycket bättre” förklarade den nu 55-årige Jakob att han drog sig undan efter genombrottet 1989 eftersom han helt enkelt inte orkade med trycket att göra en skiva till, den där svåra uppföljaren. Han gömde sig därför från alla dem som skulle kunna pressa honom att leverera. Ensam hade han det inte i sig, så det blev inget under dessa dryga 30 år medan han var  upptagen med att vara ”nån annan”.

“Sitter i mitt fönster och ser ut på världen […] Jag väntade bara ett tag bredvid den”, sjunger han på det inledande titelspåret. Och det är just så det känns. Som att Jakob Hellman under alla åren som gått har suttit bredvid världen, tittat på den och på sig själv i ett långvarigt försök att hitta sin plats.

Men han konstaterade också att han trots allt är bäst på att vara just ”artisten Jakob Hellman”. Att han till slut insett att han trivs bäst med det är vi många som är glada för. Resultatet av denna insikt är just medverkan i det breda underhållningsprogrammet och så framförallt denna utmärkta popplatta som han släpper idag. För plattan… Ja den är, sympatiskt och lyckligtvis nog, ett alldeles utmärkt vackert och tilltalande knippe text och musik.

Lars Jakob Olov Hellman (1965- )

Jag såg att en recensent skrev om plattan att den ”är telefonsamtalet du har med en vän du inte pratat med på evigheter och ni tar upp tråden precis där ni senast slutade.” Det skulle jag säga är på pricken. För det är både väldigt mycket och väldigt litet som hänt med musiken sedan 1989. För just liksom plattan på samma gång får mig att känna att inget hänt sen 1989 så är allt förändrat i uttrycket då berättaren nu står på en helt annan utsiktspunkt livet. Det finns en liknande inverterad retro-upplevelse i skivomslaget.

Jag kan uppleva att de tio nya låtarna nästan kunde ha varit inspelade direkt efter debuten, t ex sjunger han precis lika bra som då. Rösten är densamma och sättningen och arrangemangen är ganska lika. Särskilt tydligt är det i låtar som ”Nu är natten här”, ”Jag är i himmelen” och ”Nere i min mörka grav” som, åtminstone vid en första lyssning låter som att det kunde varit med på debuten. Men det är mer än så för det har verkligen skett en nyansförändring i texterna då just utsiktspunkten nu är en annan. Texter som fortsatt är helt mästerligt vacker poesi. Det finns många exempel på det. “Och någon undrar […] när det är dags för mig att lägga av” från Nere i min mörka grav och “Jag vaknar upp och börjar om och om” samt “Jorden spricker av längtan efter att du gör något” från Trettiofem. Det är gripande personliga skildringar av den långa och svåra utmaningen att komma tillbaka efter den långa kampen mot följderna av den egna framgången.

Skillnaden är just att tonen och texterna naturligt nog är sorgsnare och äldre. Skivan innehåller just många fina melodier med texter som är precis lika bra som det han gjorde då, bara med fler gråa hår. Debutens unga sprudlande nervöst spralliga energi har nu uppdaterats och kompletterats av medelålders melodier där han mer naket och kritiskt sjunger om långa relationer, barnlöshet och den obarmhärtigt existentiella insikten att livet kommer att ta slut och att det börjar märkas att det kan sluta så mycket fortare än det egentligen går att förstå.

Melodierna är ofta påfallande vackra och nästan litet blygsamma där de samspelar med Jakobs alldeles unika sätt att sjunga på sitt speciella litet andfådda fraserade sätt och sina fina nyanser, inflikade rytmer och vackra musikaliska figurer på gitarr och klaviatur. Och jag kan hålla med en annan recensent som skriver att ”i grund och botten är albumets låtar den Jakob Hellman vi lärde känna då, som får oss att dansa till vittnesmål ur livet som egentligen lika gärna kunde få en att gråta”.

Det är sant att de lyssnare som kan se det stora i det enkla kommer att belönas rikligt av den nya plattan. Och det är också sant att det inte är en mörk och uppgiven platta trots ett ofta närvarande svenskt vemod. Som motvikt och kontrast till det mörka och dystra delarna av plattan står influensen från Jakobs fru Karolina som är präst i Svenska Kyrkan på Mallorca där de nuförtiden bor. Det är naturligtvis mest uppenbart i den vackra cover-versionen av psalmen ”I denna ljuva sommartid” samt låtarna ”Måste va lycklig nu” och ”Jag bor i himmelen” som rymmer många hoppfulla kristna uttryck och anspelningar. Här kan jag hålla med en annan recensent som beskriver att man ”hör en stärkt Hellman med en tillförsikt inför vad som komma skall, ödmjuk inför vad som varit”.

Mest personligt och djupast berörande för mig är att det finns en mjukhet och skönhet i den här plattan som får mig att rysa av somrigt välbehag och den känslan jag får av sommarkvällar på Jorden. Det är en ljuvligt existentiell sammetslen julikänsla som är så underbart unikt svensk att tiden stannar upp och håller andan – när det skymmer. Kanske snuddade jag första gången i denna upphöjda och förstärkta livsupplevelse när jag som tonåring första gången läste Gunnar Ekelöfs dikt ”Eufori”? Festligt nog har en annan recensent haft en liknande upplevelse. ”Precis som hos förebilden Ted Gärdestad påminner melodierna och stämningarna mer om värmen i gulnade fotografier eller mjuka sommarkvällar.”

Och det är därför ett väldigt vackert grepp och en hellmansk showstopper att avsluta plattan med en coda i form av en mjukare akustisk version av just ”När det skymmer” som så vackert rundar av…

”När det skymmer ser jag hela världen i ett annat ljus
När det skymmer och jag kommer ut ur mitt hus
och ser på världen som den är
När det skymmer är det vackert här…”

Notera de små filmsnuttarna han gjort till varje låt i Spotify-listan.

Antiklimax var bästa prestation efter 34 år…

Ja det var både väntat och oväntat, det som hände på dagens ”historiska presskonferens”. Vi hade väntat oss en lösning och en slutpunkt, men fick en i sig logisk förklaring utan teknisk bevisning. Inget mordvapen, ingen ny teknisk bevisning. Och någon form av ny teknisk bevisning hade ju verkligen förespeglats i februari av chefsåklagare Krister Petersson. Men detta var uppenbarligen det bästa våra rättsvårdande myndigheter kunde prestera här och nu. 34 år efter mordet på statsminister Olof Palme. 

Spaningsledare Hans Melander och chefsåklagare Krister Petersson vid dagens historiska presskonferens

Det beskrevs  av kritiska röster som en ”högläsning ur Filterartikeln” som redan för några år sedan pekat ut den s k ”Skandiamannen” – ”elefanten i porslinsbutiken” – som den visserligen osannolike, men presumtive mördaren. Egentligen kom alltså inget nytt material fram idag på den historiska presskonferensen utom möjligen saligen framlidne polismästare Holmérs citat från hösten 1986 att det gällde att ”gå till botten med Skandiamannen innan åklagarna satte klorna i honom...” Holmér hade ett starkt personligt intresse av att avföra Skandiamannen ur utredningen eftersom han vid denna tidpunkt befann sig i stark konflikt med de mer professionellt arbetande åklagarna i sitt stenhårda fokus på sitt eget ”huvudspår” – PKK-spåret och kurderna.

Ingvar Carlsson, Stefan Löfvén, Mårten Palme vill i intervjuer under dagen understryka det goda arbete som utförts de senaste/sista åren av spaningsledningen. Och jag kan förstå deras försvar av ”samhället”. Att det här faktiskt var det bästa resultat som kunde presteras här och nu när ny teknisk bevisning uppenbarligen var omöjlig i o m att de två 357-magnum kulorna från mordvapnet är i så dåligt skick att NFC inte kan göra något åt dem. Och de har ju uppenbarligen rätt. Det här var vad vi fick. Ingen ”lösning”, ingen ny teknisk bevisning, inget mordvapen. Men en noggrann genomgång av Skandiamannens rörelser kring mordplatsen där han ju bevisligen uppehöll sig precis i anslutning till mordet.

Skandiamannen… Vars identitet nu är allmänt känd. Han hette Stig Engström och föddes i Indien 1934 där hans pappa var en av tändstickskungen Ivar Kruegers direktörer. Han skickades hem till Sverige vid 12 års ålder just efter krigsslutet där han installerades på exklusiva privatskolan i Sigtuna, där även Palme tidigare gått. Skolgången tog sig Engström igenom med ”dåliga betyg men ett bra överklass-CV och de kontakter som skapas på Sigtuna”. Denne uppmärksamhetstörstande särling och ”kuf” lyckades inte förverkliga sina drömmar om ett mer framgångsrikt och grandiost liv. Han levde över sina tillgångar när han försökte upprätthålla en mer framgångsrik bild av sin livssituation än han själv i realiteten lyckats prestera. Han framstår som en smått tragisk figur och hans liv slutar i missbruk och tragik som förtidspensionär vid millennieskiftet för 20 år sedan. Han är sålunda ”framliden” och kan inte lagföras.

Men i samband med Palmemordet fick den frustrerade Engström så äntligen sin chans att synas i media. Och han var väldigt ivrig att få publicitet där han beskrev sig som den mest aktive hjälpande personen på mordplatsen som försökt bistå både Polisen och Lisbeth Palme. Problemet är bara att han inte figurerar i något av de många vittnenas beskrivningar av den kvällen. Han finns helt enkelt inte där. Ändå har han information och iakttagelser som, enligt chefsåklagare Petersson, egentligen bara mördaren själv kan ha haft… Ja Engström kan ha varit mördaren. Och möjligen kunde detta underlag som åklagaren idag presterade ha räckt för att frihetsberöva Engström och pröva målet i rätten om undersökningen skötts professionellt från början och inte letts av en, i sammanhanget, dilettant och amatör.

Så. Vi fick inte en övertygande lösning. Det innebär att vi kommer att få fortsätta leva med privatspanare och ovisshet – tills någon möjligen slutligen hittar mordvapnet. För det som saknas är vapnet. Så länge som vapnet saknas kommer man inte vidare. Men det här var uppenbarligen så långt som det svenska samhällets rättsvårdande myndigheter förmådde nå i utredningen av omständigheterna kring mordet på statsminister Olof Palme.

Jag tänker på alla år som gått. Allt jag läst och sett och faktiskt även själv skrivit om detta. Alla gånger jag kommer att fortsätta passera ”mordplatsen” med samma lätt frustrerade känsla. Kanske ska framtida tekniska landvinningar kunna bistå till att en gång lösa mordet? Kanske ska den topsning som gjorts av Skandiamannens släktingar kunna bära frukt? Det står skrivet i stjärnorna.  

 

Militärtjänsten, StabSbS 1989 – Högvakten vid Kungliga slottet; om den stolta lilla damen och biltjuven som togs på bar gärning

Nu den 21 maj 2020 på Kristi Himmelsfärdsdag är det 30 år sen muckarfirandet började… Vi räknade ca 10 pinnar muck, vilket kändes helt otroligt speciellt och inspirerande. Den som upplevt det vet vad jag talar om. Ett rejält festande väntade; det kan sägas utan att överdrivas…

Mycket hade hänt under året och några korta glimtar har jag bjudit på i bloggen i samband med 30-årsminnet det gångna året. Helt overkligt att det nu är så längesen. Nu är det dags för en berättelse till, från Kungliga Slottet 22 september 1989, något mycket speciellt och minnesvärt. För det var då vårt kompani ”bestred” högvakten, som det så vackert heter. 10 skolkompaniet StabSbS hade övat och övat, drillat och drillat i många, långa veckor innan. Det fanns ju en kopia av Yttre Borggårdens gevärsbro på S1s exercisfält i Enköping (liksom det finns på alla svenska regementen) så vi kunde öva under realistiska förhållanden. Peppade till tusen var vi och det fanns flera skäl till det.

Vi hade i augusti ’89 läst i kvällspressen att högvakten vid Drottningholms slott var så mesiga och handfallna att de inte ingrep när de såg en inbrottstjuv krossa fönster och ta sig in i ett rum på slottet. De ringer istället Polisen. Och väntar. Det ger inbrottstjuven tid att vandalisera minst ett rum inne på slottet. Vi tycker det var ovanligt uselt och värdelöst. Vad är meningen med att gå högvakten om man inte klarar av att vakta och skydda slottet? Det här skulle garanterat inte kunna hända när det blev vår tur att vakta de båda slotten…

1 och 2 kurs stabsassistenter, StabSbS, marscherar ut från Armémuseums gård på väg mot Kungliga slottet i Gamla Stan

Detta klipp när högvakten från I 19 i Boden tågar ut från Armémuseum motsvarar vår upplevelse många år tidigare

Jag har ett alldeles speciellt och väldigt fint minne från den speciella och mäktiga upplevelsen att marschera genom stan till musik. Då hände nämligen något jag aldrig ska glömma.

Vår skånske pansarkapten Persson har precis berordrat ”högvaktsstyrkan givakt!”, hela kompaniet gör de två kraftiga taktstegen och svänger sedan elegant och unisont upp sina k-pistar M45/B med 30 cm bajonetterna upp till axeln. Eftersom jag går allra längst bak i ledet bredvid kompaniets längste man Rensmo kan jag se allt detta hända framför mig, från första parkett så att säga.
Och det är då jag ser henne. Den lilla böjda damen som lunkar fram mödosamt, stödd på sin käpp, utanför NK på Hamngatan. Men när hon ser oss stramar hon upp sig och blir åter rak och lång igen för ett ögonblick. Just som jag passerar henne där hon står vid trottoarkanten kan jag höra hur hon utbrister i ett kärnfullt och välartikulerat: ”Ååååh, så vackert!” Det var en rörande och vacker syn.

Musikkåren har naturligtvis spelat ”Fanvakten” som var StabSbS egen marsch, men de spelade även klassiker som ”Under Blågul Fana” och ”Södermanlands regementes marsch”. Det var en riktigt mäktig upplevelse och minnet av den gamla damen är väldigt fint.

Redan sent första kvällen hände något speciellt på Stockholms slott när vi höll vakt. Posten på Slottsbacken kan njuta av utsikten över Strömmen mot Nationalmuseum, men noterar plötsligt att konstiga saker pågår på bilparkeringen längre ned i backen. Ljudet av fönsterrutor som krossas signalerar att något är fel. Allvarligt fel. Han går närmare och ser att det mycket riktigt är en tjuv som metodiskt krossar bilfönster och snor bilstereo och prylar ur bilar. Min vapenbroder tvekar inte. Han skyndar tillbaka till sin vaktkur och trycker på larmknappen. Då går larmet inne i Högvaktsflygeln och tre av kompaniets största killar (bl a Rensmo och Blomqvist), speciellt utvalda för uppgiften, störtar omedelbart ut på Yttre borggården och rusar mot den larmande vaktkuren. Detta kan betyda att en kamrat blivit överfallen och är i trängande behov av omedelbar hjälp.

När de kommer fram till Slottsbacken får de anvisningar om tjuvens belägenhet och rusar ned till bilparkeringen, omringar missgärningsmannen med fällda bajonetter. Stölderna upphör. Genast. Så håller de honom fast, på kornet så att säga, i väntan på att Polisen ska anlända och ta över ansvaret för tjuven. Jodå, vi var taggade för uppgiften och tog den på allvar…

Som ”post nr 6, Högvaktsterassen” ser vi ingen mindre än bloggaren själv i uniform M/60. Notera den 30 cm långa k-pistbajonetten. Tre gånger så lång och tre gånger så skräckinjagande som bajonetten på AK4 och AK5.