Archive for the Personlig kommentar Category

I folkvandringstid – en vecka efter terrordådet i Stockholm

Posted in Personlig kommentar with tags , on 14 april, 2017 by japetus

Den stora folkmassan rör sig värdigt framåt. Alla är extra omtänksamma om varandra och försöker lämna företräde så gott det går. Det är ett myller av människor, alla på väg hem denna annorlunda vårkväll. Jag har gått hela vägen från Solna till Gamla Stan och är nu framme vid Slussen och närmar mig Götgatsbacken. Det är den 7 april vid ca 18.00 och en vacker vårkväll. Men en väldigt annorlunda vårkväll.


Götgatsbacken sedd från Slussen för precis en vecka sedan – i folkvandringstid – jag är en av många på väg hem genom min stad

Det har gått en vecka nu sedan Stockholm drabbades av sitt första riktigt terroristattentat. Ja det där som hände vid Drottninggatan för 6 år sedan fick ju liksom aldrig samma effekt. Den vettvillingen lyckades ju lyckligtvis – i sammanhanget – inte ta kål på någon annan än sig själv. Han lyckades inte ta med sig någon på sin förvirrade resa.

Jag har fortfarande litet svårt att förstå att det faktiskt hänt. Det som hände nu. Upplevelserna och känslorna har varit många och skiftande alltifrån att nyheten spriddes till mig vid 3-tiden för precis en vecka sedan. Vad som står helt klart är att terroristen i fråga, monstret i lastbilen, helt misslyckats i sitt uppsåt att skrämma oss stockholmare. Detta fega illdåd får istället motsatt effekt.

Jag är en av de många som inte tänker ändra mitt beteende och min livsstil ett endaste dugg pga det hemska som hänt. Nej då, jag fortsätter leva mitt liv som jag alltid gjort de senaste 43 åren i ”mina drömmar stad”. Terrordådet medför också vissa positiva effekter. Vårt öppna och fria samhället har stärkts. Sammanhållningen mellan människor är tydligare och starkare. En våg av sympati har strömmat till Polisen och det är de så väl förtjänta av efter år av negativ press. Vi är alla än mer medvetna om hur värdefullt vårt öppna och toleranta samhälle är. Vi kommer inte att ge upp detta.


Passerar Stockholms stadshus på vägen hem fredagen den 7 april, här i dramatiskt vackert motljus – jag hade Churchills ”Finest hour”-tal i huvudet när jag var på väg hem den där kvällen

Exit – Hans Rosling, minns ett inspirerande möte med honom

Posted in Personlig kommentar with tags on 7 februari, 2017 by japetus

Det är med stor sorg jag hör på nyheterna att Hans Rosling gått bort. Han var en utpräglad ”larger than life”-person jag hade glädjen att träffa hösten 2003 då han som en av fem professorer intervjuade mig för ett jobb på Karolinska Institutet som jag sökt. Danuta Wasserman var en av de andra.

hans-rosling
Hans Gösta Rosling (1948-2017)

Det var en av de mest intressanta och krävande jobbintervjuer jag varit på – Hans Rosling var blixtsnabb och krävande i sina frågor men också mycket vänlig och respektfull. Det var inspirerande att bli intervjuad av honom och lätt att tycka om honom. Ett väldigt fint minne.

Trump missar chansen att ena – epoken Obama slut

Posted in Personlig kommentar with tags , , on 21 januari, 2017 by japetus

Det var en historisk fredag igår den 20 januari 2017.

Donald Trump svors in som USAs president, men missade chansen att hålla ett enande första tal som president, utan gick istället på i sin gamla kända aggressiva kampanjstil. Jag trodde ändå att han som president skulle bjuda på något mer visionärt för nationen att förenas kring. Något mer värdigt. Men inte.

trump-obama-170120
Överlämning i Washington

Skillnaden mot upplevelserna i samband med Barack Obamas två ceremonier, särskilt den första, är total. Jag skrev en del om Obama här i bloggen då för åtta år sedan, om hur inspirerad jag kände mig. Det var då. Donald Trump framstår för mig som en särdeles oinspirerande och endimensionell person. Nyckfull, impulsiv, opålitlig och negativ i sin människosyn är tankar som ligger högt när jag tänker på honom. Tyvärr.

Min bestående minnesbild från denna historiska händelse har dock mer med den avgående presidenten att göra. Det är en vemodig minnesbild jag får när Barack Obama, nu efter åtta år befriad från presidentämbetets vedermödor, vinkar från Marine One som tar honom och hustru Michelle första etappen på väg till en välförtjänt semester. Det märks att avskedet inte är av den mer hjärtliga sorten.

När Michelle Obama ska ta farväl av Trump så lyfter hon inte ens armarna för att ge honom den minsta av kramar. Det syntes att det inte var ett hjärtligt avsked. Michelle försvinner direkt in i helikoptern utan att vinka. Och när Obama gör det  så har paren Trump & Pence redan vänt på klacken och är på väg bort. En symbolisk bild för polariseringen i ett delat USA av idag. Det känns verkligen inte bra. Och nu är det detta som gäller de närmsta 4 åren.

Så lyfter helikoptern ”Marine One” och försvinner upp och in i den regntunga skyn över Washington, epoken Obama är slut. Så vida inte Michelle har planer för framtiden. Jag väljer att ta med mig den hoppfulla och inspirerande tanken från denna lugubra tillställning…

obama-leaving-washington
Marine One lyfter från Kapitolium i Washington med paret Obama

 

Om rädsla och Darth Vader i Trollhättan

Posted in Personlig kommentar with tags , , , on 25 oktober, 2015 by japetus

Det har hänt fruktansvärda saker i Sverige i veckan och jag har blivit mycket illa berörd. Jag har läst om rent sinnessjuka våldshandlingar utförda av en gärningsman befriad från all empati. Jag har också läst om storslaget hjältemod mitt i tragedin.

De obehagliga tankarna hänger kvar och jag har också fått någon slags dejavu-upplevelse kring detta. Det här känns svårt att skriva om, men jag kände att jag ändå inte ville rygga för ämnet. Detta är ju ingen feelgood-blogg som alltid ryggar för de svåra ämnen. Det var alltså något jag kom att tänka på efter det svåra som hänt i Trollhättan.

Jag kom att tänka på en fruktansvärd filmscen. En nyckelscen i ”Revenge of the Sith”, den sista och bästa av de tre senaste Star Wars-filmerna. När Anakin Skywalkers transformering från good guy till bad guy bekräftas, hur han slukas upp av mörkret, rädslan och hatet och går in med sitt lasersvärd och dödar barnen i jedi-skolan. Han bär ännu inte sin svarta hjälm och sina svarta kläder, men han kommer från rädsla som vuxit sig till utanförskap och blint hat.

Man får naturligtvis inte se när det förfärliga sker, men vi förstår att det är det han gör. Det är fasansfullt, en mardröm. Hur kunde han göra det? Men det är ju bara på film, tänkte jag. Det var ju inte på riktigt.

DarthAnakin
Anakin Skywalker – Darth Vader i Star Wars

Låter det här på något sätt bekant? Jag misstänker att det gör det. För några dagar sedan klev en lika tragisk som bisarr Darth Vader-kopia in på en skola i Trollhättan, beväpnad med svärd, och gick till attack mot barnen. Det hände. Och vi har tidigare sett vad som hände i Norge i mycket större skala tidigare.

Anton Lundin Darth Vader
Anton Lundin – Darth Vader i Trollhättan

Att jag blev fruktansvärt illa berörd av den gångna torsdagens händelser i Trollhättan är bara förnamnet. Att en människa kan bli så alienerad, förvirrad, empatistörd och rädd att han till slut känner att han måste gå till attack på det här sättet. För det är ju rädsla som finns i botten under denna obegripliga händelse. Och som jag vidare har förstått baseras i grunden alla våra handlingar på en av två känslor: rädsla eller kärlek. Vi kommer alltid från någon av dessa känslor när vi gör våra val. Oftast handlar det lyckligtvis om mer vardagliga handlingar med mer obetydligt negativa konsekvenser. Men nu… Ja…

Tankarna har kommit och gått. Att skriva om det som känns svårt har alltid varit min speciella kanal för att bearbeta det som känts mycket. Naturligtvis handlar det om att försöka förstå vad som hänt. Att få någon sorts grepp om det obegripliga och svåra.

Och det har varit fler tankar kring rädslan och vad den kan få för konsekvenser. I augusti besökte jag förintelselägret Auschwitz utanför Krakow i Polen. Kanske den yttersta mänskliga konsekvensen av rädsla? En fullkomligt fasansfullt obegriplig plats, men i högsta grad en verklig realitet.

Det råder inga tvivel om att det var samma grundkänsla som motiverade lägervakterna i Auschwitz, Anton Lundin i Trollhättan som filmens Anakin Skywalker i Star Wars. Med rädslan som drivkraft är det möjligt.

Den här stackars ynklige tragiske killen som kände att en attack mot skolbarn, mörkhyade skolbarn, var det bästa han kunde göra av sitt liv har kommit så långt från alla samhälleliga normer, all empati och all människokärlek som det går att komma. Vi kan ännu bara spekulera i vilka upplevelser som drivit honom in i de förvirrade funderingar av ensamhet, otrygghet och utanförskap som kunnat generera en rädsla av den här magnituden?

Då han uppenbarligen själv till slut valde att gå till attack mot poliser med skjutvapen verkar han ju i praktiken ha siktat på ett s k utökat självmord.  Vi kommer aldrig få höra hans förklaring till detta. Men jag gissar att husrannsakan kommer ge tillräckliga svar.  Högerextremismen och rasismen hade fått sitt grepp om den rädde unge mannen och till slut var tragedin ett faktum.

I en sådan här stund går tankarna förstås främst till de familjer som förlorat nära och kära. Nästa tanke är hoppet om att denna vansinneshandling ändå ska slå tillbaka mot den rädsla och de vidriga intoleranta åsikter som den fötts ur. Det påminner också oss alla om att tänka till om vilka krafter inom oss som vi ger näring i denna svåra tid för vårt land. Vi kan alla göra positiv skillnad i det lilla runtomkring oss.

Spellistor är som snabbmat

Posted in Personlig kommentar, Vardagligt with tags , on 26 augusti, 2015 by japetus

Visst jag förstår hur praktiskt och enkelt det kan kännas med spellistor. Att inte behöva hantera plattor som tar en massa plats och samlar damm. Att inte behöva trycka på knappar och vrida på rattar på en stereo. Att inte behöva byta platta ca var 40:e – 50:e minut.

Jag förstår hur praktiskt det är att närma sig musik på det sättet. Snabbt, bekvämt, enkelt. Litet som snabbmat. Musikens fastfood. Musikens junkfood? Att lyssna på musik som bara är just musik kommen någonstans från ett diffust moln.

Men jag måste säga att jag fortfarande är väldigt förtjust i mitt historiska lyssnarbeteende. Det som går ända tillbaka till tidigt 70-tal då jag tyckte om att sitta vid familjens antika Braun-stereo med de stora klumpiga gråsvarta Koss-hörlurarna på mig och lyssna på vinyl. Vad som helst, men kanske helst ABBA, Burt Bacharach, Herb Alpert, Astrud Gilberto, Sibelius och Grieg då för länge, länge sen. Det fanns ju inte så många skivor att välja på. Så musik kom att kännas som något mycket exklusivt. Mer som en trerättersmiddag än fastfood.

Koss
Forntid: de stabila gamla Koss-hörlurarna (Modell ”Koss PRO/4AA”)

Jag älskar fortfarande att slå mig ned i soffhörnet hemma och njuta av musiken. Att kolla in skivkonvolutet, se hur artisten vill presentera musiken med omslagsbilder, att läsa texterna och se vilka som spelar på plattan och vem som producerat. Att sträcka ut benen, luta mig bakåt, höja volymen på ”stereoanläggningen” och bara njuta…

Som ni kan se är detta ett mycket historiskt och daterat musikbeteende. So 90s – and I’m proud of it! Ja eller so 80s eller so 70s med för den delen.

Att lyssna på skivor, vinyl eller CD, känns för mig mer som att verkligen smaka på musiken. Förrätt, varmrätt, efterrätt… Vi talar då inte om opersonlig musik som är försvunnen i ett moln. Snuttifierad i opersonliga spellistor där artisterna är utbytbara och egentligen är ointressanta i sammanhanget. Ett lyssnande som för mig kan tyckas själlöst. Ungefär som ”Mr Music” på 80- och 90-talet. Fast bara än mer opersonligt.

Det är egentligen förstås bara fråga om olika sätt att närma sig musik. Olika sätt att förhålla sig till musikupplevelsen. Inget är mer rätt än det andra. Möjligen kan det också ses som mått på hur sort musikintresset är.

Jag inser också att det är en fråga om tidens gång. En ständigt pågående process av utveckling. I det här fallet har musiken, liksom musikvideos, blivit så oerhört mycket mer lättillgängliga. Med detta har upplevelsen av dessa intryck förändrats. Eller devalverats.  Och jag tycker fortfarande att den ursprungliga musikupplevelsen smakar bäst!

Soffhörnet
Nutid: i soffhörnet, med musik

 

Ett retoriskt ryskt cirkelbevis om Krim

Posted in Personlig kommentar, politik with tags , , , on 4 augusti, 2015 by japetus

”Krim är Ryssland och Ryssland är Krim”.

Jag blir illa berörd av ryska ambassadens svar på utrikesminister Margot Wallströms kritik mot den ryska annekteringen av den ukrainska halvön. Tyckte på något sätt att jag kände igen det här cirkelresonemanget nånstans långt ifrån.

Usch, det är som ett retoriskt eko av ett tidigare totalitärt cirkelbevis: ”Adolf Hitler är Tyskland och Tyskland är Adolf Hitler”.

Jag hoppas verkligen att ryska ambassaden har grundligt fel när de påstår att ”det inte finns någon väg tillbaka”…

Ryska ambassaden
Ryska Federationens ambassad på Kungsholmen i Stockholm

PS: Det andra citatet ovan är hämtat från ett tal som Rudolf Hess, Hitlers ställföreträdare, höll via radio till den då av nazisterna just underkuvade tyska nationen den 24 februari 1934. Jag kunde tyvärr inte låta bli att associera i den här totalitära riktningen.

Srebrenica juli 1995 – en obegriplig grymhet

Posted in Historia, Personlig kommentar with tags , , on 11 juli, 2015 by japetus

Folkmordet i Srebrenica ägde rum under perioden 11 till 22 juli 1995. Det är 20 år sedan nu. Jag var 27 år och minns det mycket väl. Jag har fortfarande väldigt svårt att faktiskt begripa och ta till mig att något så fasansfullt obegripligt kan ha inträffat så nyligen. Så nära. I Europa.

8 000 försvarslösa bosnienmuslimer, civila, mördades av  bosnienserbiska styrkor under befäl av general Ratko Mladic. En medeltida grymhet. Nej en stalinistisk eller nazistisk 30-40-talsgrymhet. En totalitär grymhet. En obegriplig grymhet, en samtida grymhet.

Ratko Mladic
Ratko Mladic (1942-), bosnienserbisk general, ”ondskans ansikte”, som i de Jugoslaviska krigen på 90-talet genomgående förde krig i stora numerära överlägen och inte sällan mot försvarslösa och civila, som vid Srebrenica vilket var ett regelrätt folkmord