Archive for the Personlig kommentar Category

Trump missar chansen att ena – epoken Obama slut

Posted in Personlig kommentar with tags , , on 21 januari, 2017 by japetus

Det var en historisk fredag igår den 20 januari 2017.

Donald Trump svors in som USAs president, men missade chansen att hålla ett enande första tal som president, utan gick istället på i sin gamla kända aggressiva kampanjstil. Jag trodde ändå att han som president skulle bjuda på något mer visionärt för nationen att förenas kring. Något mer värdigt. Men inte.

trump-obama-170120
Överlämning i Washington

Skillnaden mot upplevelserna i samband med Barack Obamas två ceremonier, särskilt den första, är total. Jag skrev en del om Obama här i bloggen då för åtta år sedan, om hur inspirerad jag kände mig. Det var då. Donald Trump framstår för mig som en särdeles oinspirerande och endimensionell person. Nyckfull, impulsiv, opålitlig och negativ i sin människosyn är tankar som ligger högt när jag tänker på honom. Tyvärr.

Min bestående minnesbild från denna historiska händelse har dock mer med den avgående presidenten att göra. Det är en vemodig minnesbild jag får när Barack Obama, nu efter åtta år befriad från presidentämbetets vedermödor, vinkar från Marine One som tar honom och hustru Michelle första etappen på väg till en välförtjänt semester. Det märks att avskedet inte är av den mer hjärtliga sorten.

När Michelle Obama ska ta farväl av Trump så lyfter hon inte ens armarna för att ge honom den minsta av kramar. Det syntes att det inte var ett hjärtligt avsked. Michelle försvinner direkt in i helikoptern utan att vinka. Och när Obama gör det  så har paren Trump & Pence redan vänt på klacken och är på väg bort. En symbolisk bild för polariseringen i ett delat USA av idag. Det känns verkligen inte bra. Och nu är det detta som gäller de närmsta 4 åren.

Så lyfter helikoptern ”Marine One” och försvinner upp och in i den regntunga skyn över Washington, epoken Obama är slut. Så vida inte Michelle har planer för framtiden. Jag väljer att ta med mig den hoppfulla och inspirerande tanken från denna lugubra tillställning…

obama-leaving-washington
Marine One lyfter från Kapitolium i Washington med paret Obama

 

Annonser

Om rädsla och Darth Vader i Trollhättan

Posted in Personlig kommentar with tags , , , on 25 oktober, 2015 by japetus

Det har hänt fruktansvärda saker i Sverige i veckan och jag har blivit mycket illa berörd. Jag har läst om rent sinnessjuka våldshandlingar utförda av en gärningsman befriad från all empati. Jag har också läst om storslaget hjältemod mitt i tragedin.

De obehagliga tankarna hänger kvar och jag har också fått någon slags dejavu-upplevelse kring detta. Det här känns svårt att skriva om, men jag kände att jag ändå inte ville rygga för ämnet. Detta är ju ingen feelgood-blogg som alltid ryggar för de svåra ämnen. Det var alltså något jag kom att tänka på efter det svåra som hänt i Trollhättan.

Jag kom att tänka på en fruktansvärd filmscen. En nyckelscen i ”Revenge of the Sith”, den sista och bästa av de tre senaste Star Wars-filmerna. När Anakin Skywalkers transformering från good guy till bad guy bekräftas, hur han slukas upp av mörkret, rädslan och hatet och går in med sitt lasersvärd och dödar barnen i jedi-skolan. Han bär ännu inte sin svarta hjälm och sina svarta kläder, men han kommer från rädsla som vuxit sig till utanförskap och blint hat.

Man får naturligtvis inte se när det förfärliga sker, men vi förstår att det är det han gör. Det är fasansfullt, en mardröm. Hur kunde han göra det? Men det är ju bara på film, tänkte jag. Det var ju inte på riktigt.

DarthAnakin
Anakin Skywalker – Darth Vader i Star Wars

Låter det här på något sätt bekant? Jag misstänker att det gör det. För några dagar sedan klev en lika tragisk som bisarr Darth Vader-kopia in på en skola i Trollhättan, beväpnad med svärd, och gick till attack mot barnen. Det hände. Och vi har tidigare sett vad som hände i Norge i mycket större skala tidigare.

Anton Lundin Darth Vader
Anton Lundin – Darth Vader i Trollhättan

Att jag blev fruktansvärt illa berörd av den gångna torsdagens händelser i Trollhättan är bara förnamnet. Att en människa kan bli så alienerad, förvirrad, empatistörd och rädd att han till slut känner att han måste gå till attack på det här sättet. För det är ju rädsla som finns i botten under denna obegripliga händelse. Och som jag vidare har förstått baseras i grunden alla våra handlingar på en av två känslor: rädsla eller kärlek. Vi kommer alltid från någon av dessa känslor när vi gör våra val. Oftast handlar det lyckligtvis om mer vardagliga handlingar med mer obetydligt negativa konsekvenser. Men nu… Ja…

Tankarna har kommit och gått. Att skriva om det som känns svårt har alltid varit min speciella kanal för att bearbeta det som känts mycket. Naturligtvis handlar det om att försöka förstå vad som hänt. Att få någon sorts grepp om det obegripliga och svåra.

Och det har varit fler tankar kring rädslan och vad den kan få för konsekvenser. I augusti besökte jag förintelselägret Auschwitz utanför Krakow i Polen. Kanske den yttersta mänskliga konsekvensen av rädsla? En fullkomligt fasansfullt obegriplig plats, men i högsta grad en verklig realitet.

Det råder inga tvivel om att det var samma grundkänsla som motiverade lägervakterna i Auschwitz, Anton Lundin i Trollhättan som filmens Anakin Skywalker i Star Wars. Med rädslan som drivkraft är det möjligt.

Den här stackars ynklige tragiske killen som kände att en attack mot skolbarn, mörkhyade skolbarn, var det bästa han kunde göra av sitt liv har kommit så långt från alla samhälleliga normer, all empati och all människokärlek som det går att komma. Vi kan ännu bara spekulera i vilka upplevelser som drivit honom in i de förvirrade funderingar av ensamhet, otrygghet och utanförskap som kunnat generera en rädsla av den här magnituden?

Då han uppenbarligen själv till slut valde att gå till attack mot poliser med skjutvapen verkar han ju i praktiken ha siktat på ett s k utökat självmord.  Vi kommer aldrig få höra hans förklaring till detta. Men jag gissar att husrannsakan kommer ge tillräckliga svar.  Högerextremismen och rasismen hade fått sitt grepp om den rädde unge mannen och till slut var tragedin ett faktum.

I en sådan här stund går tankarna förstås främst till de familjer som förlorat nära och kära. Nästa tanke är hoppet om att denna vansinneshandling ändå ska slå tillbaka mot den rädsla och de vidriga intoleranta åsikter som den fötts ur. Det påminner också oss alla om att tänka till om vilka krafter inom oss som vi ger näring i denna svåra tid för vårt land. Vi kan alla göra positiv skillnad i det lilla runtomkring oss.

Spellistor är som snabbmat

Posted in Personlig kommentar, Vardagligt with tags , on 26 augusti, 2015 by japetus

Visst jag förstår hur praktiskt och enkelt det kan kännas med spellistor. Att inte behöva hantera plattor som tar en massa plats och samlar damm. Att inte behöva trycka på knappar och vrida på rattar på en stereo. Att inte behöva byta platta ca var 40:e – 50:e minut.

Jag förstår hur praktiskt det är att närma sig musik på det sättet. Snabbt, bekvämt, enkelt. Litet som snabbmat. Musikens fastfood. Musikens junkfood? Att lyssna på musik som bara är just musik kommen någonstans från ett diffust moln.

Men jag måste säga att jag fortfarande är väldigt förtjust i mitt historiska lyssnarbeteende. Det som går ända tillbaka till tidigt 70-tal då jag tyckte om att sitta vid familjens antika Braun-stereo med de stora klumpiga gråsvarta Koss-hörlurarna på mig och lyssna på vinyl. Vad som helst, men kanske helst ABBA, Burt Bacharach, Herb Alpert, Astrud Gilberto, Sibelius och Grieg då för länge, länge sen. Det fanns ju inte så många skivor att välja på. Så musik kom att kännas som något mycket exklusivt. Mer som en trerättersmiddag än fastfood.

Koss
Forntid: de stabila gamla Koss-hörlurarna (Modell ”Koss PRO/4AA”)

Jag älskar fortfarande att slå mig ned i soffhörnet hemma och njuta av musiken. Att kolla in skivkonvolutet, se hur artisten vill presentera musiken med omslagsbilder, att läsa texterna och se vilka som spelar på plattan och vem som producerat. Att sträcka ut benen, luta mig bakåt, höja volymen på ”stereoanläggningen” och bara njuta…

Som ni kan se är detta ett mycket historiskt och daterat musikbeteende. So 90s – and I’m proud of it! Ja eller so 80s eller so 70s med för den delen.

Att lyssna på skivor, vinyl eller CD, känns för mig mer som att verkligen smaka på musiken. Förrätt, varmrätt, efterrätt… Vi talar då inte om opersonlig musik som är försvunnen i ett moln. Snuttifierad i opersonliga spellistor där artisterna är utbytbara och egentligen är ointressanta i sammanhanget. Ett lyssnande som för mig kan tyckas själlöst. Ungefär som ”Mr Music” på 80- och 90-talet. Fast bara än mer opersonligt.

Det är egentligen förstås bara fråga om olika sätt att närma sig musik. Olika sätt att förhålla sig till musikupplevelsen. Inget är mer rätt än det andra. Möjligen kan det också ses som mått på hur sort musikintresset är.

Jag inser också att det är en fråga om tidens gång. En ständigt pågående process av utveckling. I det här fallet har musiken, liksom musikvideos, blivit så oerhört mycket mer lättillgängliga. Med detta har upplevelsen av dessa intryck förändrats. Eller devalverats.  Och jag tycker fortfarande att den ursprungliga musikupplevelsen smakar bäst!

Soffhörnet
Nutid: i soffhörnet, med musik

 

Ett retoriskt ryskt cirkelbevis om Krim

Posted in Personlig kommentar, politik with tags , , , on 4 augusti, 2015 by japetus

”Krim är Ryssland och Ryssland är Krim”.

Jag blir illa berörd av ryska ambassadens svar på utrikesminister Margot Wallströms kritik mot den ryska annekteringen av den ukrainska halvön. Tyckte på något sätt att jag kände igen det här cirkelresonemanget nånstans långt ifrån.

Usch, det är som ett retoriskt eko av ett tidigare totalitärt cirkelbevis: ”Adolf Hitler är Tyskland och Tyskland är Adolf Hitler”.

Jag hoppas verkligen att ryska ambassaden har grundligt fel när de påstår att ”det inte finns någon väg tillbaka”…

Ryska ambassaden
Ryska Federationens ambassad på Kungsholmen i Stockholm

PS: Det andra citatet ovan är hämtat från ett tal som Rudolf Hess, Hitlers ställföreträdare, höll via radio till den då av nazisterna just underkuvade tyska nationen den 24 februari 1934. Jag kunde tyvärr inte låta bli att associera i den här totalitära riktningen.

Srebrenica juli 1995 – en obegriplig grymhet

Posted in Historia, Personlig kommentar with tags , , on 11 juli, 2015 by japetus

Folkmordet i Srebrenica ägde rum under perioden 11 till 22 juli 1995. Det är 20 år sedan nu. Jag var 27 år och minns det mycket väl. Jag har fortfarande väldigt svårt att faktiskt begripa och ta till mig att något så fasansfullt obegripligt kan ha inträffat så nyligen. Så nära. I Europa.

8 000 försvarslösa bosnienmuslimer, civila, mördades av  bosnienserbiska styrkor under befäl av general Ratko Mladic. En medeltida grymhet. Nej en stalinistisk eller nazistisk 30-40-talsgrymhet. En totalitär grymhet. En obegriplig grymhet, en samtida grymhet.

Ratko Mladic
Ratko Mladic (1942-), bosnienserbisk general, ”ondskans ansikte”, som i de Jugoslaviska krigen på 90-talet genomgående förde krig i stora numerära överlägen och inte sällan mot försvarslösa och civila, som vid Srebrenica vilket var ett regelrätt folkmord

”VE-Day” – fred i Europa och en hyllning till krigets störste moraliske segrare

Posted in Historia, Personlig kommentar with tags , , , , on 8 maj, 2015 by japetus

När slutade egentligen andra världskriget (på huvudskådeplatsen i Europa)? Det är 70 år sedan nu och många olika dagar firas.
VE_day London
Glädjeyra i London, VE-day 8 maj 1945

Hitler begick som läsare av denna blogg vet självmord 30 april och de tyska styrkorna i Berlin kapitulerade till Röda Armén 2 maj. Tyska styrkor i Italien, Danmark och Norge kapitulerade sedan lokalt, men någon total kapitulation för samtliga väpnade tyska styrkor skedde inte snabbt.

Den nye Führern amiral Dönitz fördröjde kapitulationen så gott han kunde, men generalöverste Alfred Jodl undertecknade slutligen och verkligen Tysklands ovillkorliga kapitulation till de västallierade och general Eisenhower tidigt på småtimmarna morgonen den 7 maj i Reims i Frankrike och nyheten kablades ut över världen vilket satte igång den allmänna fredsyra som även i Stockholm på Kungsgatan blev så känd.
Fred 7 maj 1945
Fredsyra i Stockholm 7 maj 1945 (klicka för större bild)

Jodl tilläts säga några ord efter att han skrivit under kapitulationsdokumenten:

“I want to say a word. With this signature the German people and the German armed forces are for better or worse delivered into the victor’s hands. In this war, which has lasted more than five years, they both have achieved and suffered more than perhaps any other people in the world. In this hour I can only express the hope that the victor will treat them with generosity.” Jodl_surrender_front_view
Alfred Jodl undertecknar Tysklands kapitulation, till vänster om honom sitter adjutanten major Wilhelm Oxenius och till höger generalamiral Hans-Georg von Friedeburg

Jodl fick förstås inget svar av de allierade officerarna och ingen hälsade förstås på honom, vilket var fullkomligt naturligt. Det här var knappast det rätta tillfället att hoppas på någon form av medlidande för konsekvenserna av det krig som Nazityskland startat 6 år tidigare. Men att han tilläts säga något var storsint av segrarna.

Stalin ville förståeligt nog ha en egen officiell kapitulationsceremoni och då inom det område som sovjetiska Röda Armén ockuperat. Därför skedde ett andra undertecknande i Karlshorst utanför Berlin sent på kvällen den 8 maj då Jodls kollega från tyska överkommandot OKW, generalfältmarskalk Wilhelm Keitel kapitulerade till marskalk Georgij Zjukov.

Detta skedde 9 maj moskvatid, vilket lett till att firandet i Rysslandet hålles den 9 maj. Keitel försökte säga något efter att han skrivit på dokumentet, men avbröts av den mindre förfinade Zjukov som i mer brysk totalitär anda meddelade de sovjetiska delegaterna att de kunde lämna rummet eftersom ceremonin var över. Han nedlät sig inte att kommunicera med Keitel. Keitel surrenders
Wilhelm Keitel, med monokel och marskalksstav, undertecknar Tysklands kapitulation

Men det är idag den 8 maj 2015 som 70-årsminnet firas i England och de demokratiska delarna av Europa. För det var den 8 maj som Winston Churchill, höll sitt så efterlängtade fredstal och myntade begreppet VE-day, Victory in Europe day. I Asien pågick ju kriget mot japanerna ännu för fullt.

Churchill_waves_to_crowds
Churchill gör v-tecknet och vinkar till folkhavet utanför Whitehall i London 8 maj 1945

Och jag vill med denna blogg också än en gång hylla Winston Churchill, den moraliskt störste segraren i detta krig. Churchill som ensamt stått emot i den svåraste stunden våren 1940 och fick England att fortsätta kriget då majoriteten i regeringen lutade åt att sluta fred med Hitler. Churchill som ledde det enda land 1940-1941 fortfarande ensamt kämpade mot Hitlertyskland.

Churchill som var den mest politiskt klarsynte av de västliga ledarna, som såg igenom den slipade maktmänniskan Stalins manipulationer och förstod konsekvenserna av att Röda Armén kom att rycka så långt in i Västeuropa och påtvinga hela Östeuropa den kommunistiska diktaturen och förtrycket. Inte minst Polen för vars frihet och oberoende England gått i krig 1939.

Churchill som förgäves försökte få Roosevelt att hålla emot och sätta hårt mot hårt mot Stalin i fredsförhandlingarna på Jalta där Europas efterkrigskarta ritades upp. Roosevelt som var så sjuk och svag att han lät sig duperas och charmas av Stalin. Roosevelt som här svek sin gamle allierade Churchill och den efterkrigsvärld som han snart skulle lämna då han gick bort våren 1945. Roosevelt som aldrig borde ha åkt till Jalta utan lämnat över presidentskapet till Truman i ett tidigare skede.

Det är verkligen sir Winston Churchill som jag vill hylla idag på VE-dagen, ja då förutom alla de miljoner människor som dansade och firade på gatorna idag för 70 år sedan!

”Mörka sånger insnurrade i karamellpapper…” Lovande start med Ola Salo i årets ”Så mycket bättre”

Posted in musik, Personlig kommentar with tags , , , , , , , , on 19 oktober, 2014 by japetus

Igårkväll drog så äntligen femte säsongen av detta av mig så omtyckta TV-program igång. Och för femte året i följd kan denna lilla blogg naturligtvis utlova en initierad och personlig bevakning av serien.

I år började det med litet kul vändningar i inledningsscenerna då stjärnorna anländer. Kvällens huvudperson Ola Salo kommer först och får gå runt och gissa litet kring vem som ska få vilket rum. Det gör han med finess, ”som att vara i ett TV-spel för att man har sett de här miljöerna tidigare.”

Sen kommer de andra. Carola på mc. Amanda Jenssen barfota till häst. Kajsa Grytt till fots i ridstövlar (!) Men när Love Antell i körskolebil plockar upp Orup vid dennes näraliggande sommarställe och övningskör honom den sista biten fram till pensionat Grå Gåsen plockar han många stilpoäng hos mig. En skön kille – och något av en rookie i sammanhanget – har presenterat sig.

Så mycket bättre 2014
Femte säsongen – årets startfält i obligatorisk gruppbild. Det märktes litet överallt i premiärframträdandena att det var nervöst, som det brukar vara. Men vi fick en del bra nya versioner av Ola Salo/The Arks låtar, som jag tyckt tyckt så mycket om så länge. Och så här tyckte jag…

Ola Salo – dagens huvudperson framstår som en intressant och sammansatt personlighet. Han ger ett smart, eftertänksamt, välformulerat och allmänbildat intryck. Visst har han mycket av sin pappa prästen inom sig och genom Love Antells intelligenta mitt i prick-fråga kring Messiaskomplexet och relationen till just pappa prästen fick vi kvällens mest intressanta psykologiskt känslosamma situation. Ola berördes djupt när han analyserade fram det intressanta svaret. Jag kan tänka mig att ett sådant samtal och en sådan upplevelse som denna ger deltagarna mycket och Ola fick säkert med sig mycket värdefullt tankegods från detta samtal.

Det var särskilt starkt att höra honom berätta om den olycksamma och – som jag förstår det – enda riktiga plumpen i Olas otroligt framgångsrika karriärsprotokoll. Då när han, några år efter 9-11, i Washington skämtade om flygplan som var på väg att flyga in i Vita Huset. Ett olycksamt och mycket illa valt ämne att skämta om i USA. Det dödade The Arks dröm och hopp om turné och framgång. Och skapade skuldkänslor och ångest hos Ola; undantaget som bekräftar regeln kring Olas eftertänksamhet och smarthet.

När Ola själv beskrev sina låtar som ”mörka sånger insnurrade i karamellpapper” satte han en mäktig prick värdig en oförskämt duktig copy över sin musikaliska karriärs stora i. Genialiskt!

Tomas ”Orup” Eriksson – humoristisk, självironisk, vänlig, ödmjuk, kvickt associerande och smårolig mest hela tiden. Emellanåt riktigt rolig. Och kunnig, kul att han gissade cricket som aktivitet bara han såg kläderna. Det är fortfarande väldigt lätt för mig att gilla artisten Orup och hans musik, vilket jag gjort i över 30 år nu och fortsätter göra. (Jag ska se hans krogshow nu också i höst. Mitt livs första krogshow, ett tidens tecken för en man som nu är närmare 50 än 40, men ett väl valt tillfälle. Slut på parentesen.)

Orup gjorde ett för honom typiskt ironiskt låtsassårat underdog-konstaterande att han bara var den 36:e artisten att medverka i programmet, men jag tror att han mycket väl kunde ha varit en av de allra första. Vem vet om han i själva verket var en av dem som tackade nej den första gången? Hursomhelst gjorde han en trevligt orupskt snäll popversion av ”Echo chamber” med litet sköna DM synthljud från gamla ”Speak & Spell”. Men eftersom han inte gillar sjunga på engelska fick den heta ”Ekokammare”. Och han fick ihop det trots den uppenbara utmaningen att få in det inte helt lättsjungna ordet i en refräng.

Love Antell – lekfull, sprallig, charmig, ödmjuk, kvick, sympatisk, verbal och välformulerat träffsäker. Syntes och märktes mycket hela tiden i programmet. Väldigt kul tyckte jag t ex det var med ironiska kommentaren kring plommonstop, baseballträn och Clockwork Orange i Burgsvik. Han gjorde en riktigt bra folkrockigt svängig svensk version av  ”En av oss kommer att dö ung”, helt i den goda traditionen från Lundell, Eldkvarn vidare i Winnerbäck och Håkan Hellström. Och visst blev det som en vän till mig sa när jag inledningsvis reagerade som ett frågetecken inför namnet Love Antell – ”du skulle gilla honom”. Hon hade rätt. För det gör jag. Skarpt!

Amanda Jenssen – spontan och charmig, sötsnygg och karismatisk gjorde hon en suveränt känslosam version av ”Calleth you, cometh I”. Jag har faktiskt inte tidigare fattat vilken vacker och uttrycksfull text den låten har, har inte lyssnat så noga på den. Nu gjorde jag det och blev starkt berörd. Det här blir väldigt personligt för mig för de ord Amanda sjöng, de tankar Ola uttrycker i texten, är nån sorts romantisk idealistisk bild jag länge haft om hur det kan (och kanske enligt mig bör vara) i en riktig kärleksrelation när den tagit slut utan att respekten behöver ha gjort det. Ofta orealistiskt, möjligen tonårsidealistiskt men avgjort romantiskt vackert. Mycket jag. Och Ola var mycket starkt berörd. Tacka för det!

Kajsa Grytt – cool och litet avvaktande i detta första program. Kanske på många sätt så långt från Carola man kan komma, vilket hon också själv berörde. Hon skulle ju mycket riktigt aldrig ha kommit på idén att göra en Carola-cover. Det ska bli intressant att följa deras möte i programmet. Kajsa gjorde här The Arks genombrottslåt ”It takes a fool to remain sane”. på sitt sätt som en visa. Hon hanterade texten och orden på ett alldeles utmärkt sätt, men låten och den starka melodin kom inte riktigt till sin rätt i det arrangemanget kan jag tycka. Samtidigt är ju detta charmen med programmet – och meningen. Man ska göra sin egen version av låten. Och det gjorde Kajsa. Bra!

Carola – ”Sveriges enda superstjärna” ordnade med omedelbar dramatik och fall med stukat knä i cricket-matchen. Hon ger ett fortsatt vänligt och omtänksamt intryck. Och så odlar TV4 litet av divabilden då de kontrasterar Love Antells öppna rumsdörr mot Carolas låsta. Hon förberedde sig för kvällen avskilt och kommer sist ned till gänget – som ju fint folk i alla tider gjort. Men sen levererar hon ett förlösande kvickt skämt om att käka medicin för att kunna uppträda och leverera i alla lägen med följd att man börjar kasta blommor omkring sig och bete sig. Med självironisk glimt åt sig själv och den skruvade skandalen på Allsången för några år sedan. Gapskratt i gänget. Poäng till Carola.

Och när hon sen gör sin proffsiga och vackert skönsjungande versionen av ”Tell me this night is over” är det inget snack om saken. Hon är en stor superstjärna och artist. Inga stukade knän eller nerver kan hindra henne från att göra kvällens bästa cover. För det gjorde hon. Ola var tagen och hörde snabbt att det här var ju en Carola-låt. Hon gjorde den till sin på ett fullkomligt övertygande sätt. Mäktigt. Det självklara valet för kvällens finalduett.

Johan T Karlsson (Familjen) – sympatisk man som håller en litet låg profil trots sin dominerande längd. Tillsammans med Love Antell den artist jag hade sämst (noll) koll på inför denna säsong. Han får avsluta med en intressant cover som också blev svensk, skånsk. ”Göra slut med Gud” är en stark låt och ett bra val. Jag kände igen den väl. På flera sätt. Det tog en liten stund innan det klickade. Låten är snarlik Krunegårds ”Jag är en vampyr”. Men det förtar inte intrycket av att det är cool och dansant energirik cover av en suverän låt. Johan är ingen stor sångare, men det spelar ingen större roll. Framförandet är bra. Ola skriver extraordinärt bra och uttrycksfulla texter om intressanta ämnen.
http://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre?video_id=2994067

Sammantaget kan jag inte säga annat än att detta var en lovande start för årets säsong av höstens mest intressanta musikprogram!

smb-2014

Detta är upplägget inför femte säsongen av ”Så mycket bättre”.  –