Archive for the Poesi Category

Härifrån till evigheten – om min storebror och ett avgörande möte

Posted in Fundersamt, Poesi with tags , , , on 8 april, 2015 by japetus

Jag minns det skarpa marsljuset som bländade mig i receptionen där folk hela tiden tyckte komma och gå. Det var puls. Det var en intensiv känsla av att här höll något på att hända. Något stort.

Jag minns också den lätt förvirrade känslan att inte bli emottagen av någon på denna min första arbetsdag. Jag väntade en stund där i receptionen, tyst och tankfull. Vad var detta för ett ställe? En liten stund senare kom förklaringen. Min chef hade sagt upp sig och gått till en konkurrent två dagar tidigare. Hon var försvunnen och hennes arbetsbord tomt och kliniskt rensat.

Min chefs chef dök upp pratandes i mobiltelefon och tog in mig i ett mötesrum nära entrén. Han avbröt samtalet, skrev på whiteboard-tavlan upp 10-15 arbetsuppgifter som jag kunde börja med. Sen återgick han till mobilsamtalet och pratade sig ur rummet. (No offence JS, jag vet hur pressat det var!) Det hela tog kanske 3-4 minuter.

Jag gick bort till min nya arbetsplats i kontorslandskapet. Kände mig förvirrad och lätt olustig till mods. Vad var det här för ett ställe jag kommit till? Jag slog mig ned vid min plats och tittade på listan jag skrivit av från whiteboardtavlan. Hmm…

Det var då du kom fram till mig och hälsade, frågade om det var ok. Du erbjöd dig att ge mig en introduktion till företaget jag kommit till. Nånting i stil med den introduktion min chef skulle ha givit mig, om hon varit där. Och så blev det. Du, som inte på något sätt var ansvarig för detta, tog en timme av din arbetstid och gav mig den där introduktionen. Du gick runt med mig och jag fick hälsa på flera av mina blivande arbetskamrater. Gradvis började det kännas bättre och bättre.

Du gjorde en enorm skillnad den där marsdagen 1999 och visade på detta enkla och tydliga sätt genom din omedelbara handling vad det vill säga att vara en alldeles ovanligt god medmänniska. Det var vårt allra första möte. Det var så du presenterade dig för mig. Jag glömmer det aldrig.

  ~  ~  ~ 

En vecka efter vårdagjämningen år 2015, en mulen och fuktig marsfredag 16 år senare sitter jag där i en grön Uppsalabuss med blommor i handen, enkla gula tulpaner, på väg till dig. Det är ju snart påsk, tänker jag. Annars är tankarna oroliga och ganska sorgsna. Jag är både litet spänd och litet rädd. Och ändå inte. Det är ju dig jag ska hälsa på.

När jag kliver ur bussen på de stora vida uppländska fälten känns ändå himlen ovanför mig ganska ljus. Vårljus. I brytningen mellan ljus och mörker. Jag stannar till tar några djupa andetag och går sedan med bestämda steg längs grusgången bort mot entrén: ”Palliativt centrum” står det på väggen. Jag har kommit till hospice. Jag har kommit till en slutstation. Det som med allra största sannolikhet är din slutstation. Jag har kommit till vårt allra sista möte. Ja, om inte undret sker…

Hospice Uppsala björkarna
Där bortom de ännu ej utslagna björkarna finns du min vän, snart ses vi igen

Jag söker mig fram genom de tysta korridorerna. Går vilse, vill inte besvära någon med frågor, söker mig vidare. Anstränger mig för att inte titta in i någon av de rum vars dörrar står på glänt. Jag vill inte snoka. Jag vill inte på något sätt tränga mig på in i de enskilda öden och slutfaser som helt visst pågår i de rum jag passerar. Det är en tyst, dov och laddad stämning.

Men till slut har jag hittat fram och hela vägen in till dig i ditt rum. För där i rummet sitter du ju i din sjuksäng. Det är ett vackert och ganska hemtrevligt rum där du fått välja vilken konst du ska ha på väggarna. Jag ser att du är tunn och blek, men blicken är lika klar, vänlig och nyfiken som alltid. Det är du.

Det är du, efter tolv makalöst modiga års kamp mot cancern som gång på gång tycktes  besegrad, men alltid ändå återkom. Jag känner mig både högtidlig, litet nervös och känslosam när jag kramar om dig, packar upp blommorna, hämtar in en vas och slår mig ned bredvid sängen. ”Hej igen Bill, jag är glad att träffa dig igen!”. För det är jag, mitt i sorgen.

Vi får vårt samtal. Nästan två timmar tillsammans. Det blir ett trevligt samtal som kom att innehålla både skratt, eftertänksamhet och litet tårar från min sida. Vi rör oss både bakåt och framåt i tiden och passerar några extra trevliga minnen, ja det är jag som gör det. Du har redan siktet mer framåt. Men du ler när du hör mig berätta om det där första mötet på IT-företaget för så längesen.

Du frågar speciellt om hur jag hade det i Vietnam, hur det var på sjukhuset och hur jag mår nu. Känns det ok? Som vanligt är du lika omtänksam. Vi delar litet gemensamma sjukhusupplevelser och småskrattar. Vi pratar vidare och kommer till det oundvikliga. Du är väldigt lugn och samlad inför det som ska komma. Berättar att du är redo att ta nästa steg. Du har nått dina mål. Du är nöjd. Det är helt tydligt att du är försonad med det yttersta.

Jag nickar. Det stockar sig för mig och jag får harkla mig, ta ny sats och fortsätta samtalet. Och du är lika lugn och trygg som du alltid varit. Du lugnar mig än en gång. Denna sista gång. Ja åtminstone denna sista gång vi möts som Calle och Bill. De personer som känt varandra dessa senaste 16 år på resan genom detta liv. Vi kan inte veta vad som händer sen? Och om det kanske blir så att vi möts igen ”utanför tullarna på andra sidan”?

Jag kan inte annat än uttrycka respekt för ditt ”val”, även om jag av egoistiska skäl erkänner att jag skulle önska att du bad om miraklet som skulle rädda dig. Jag vill ju att du ska finnas kvar här, bara ett mejl, mobilsamtal eller ett mess bort. Som du alltid funnits här. Nu ler du igen.

Jag vill ju att du ska finnas där i de 30-40 år som kanske återstår av min resa. Jag vill ju att vår resa tillsammans ska fortsätta. Det är ju så jag tänkt att det ska bli. Vi har haft många allvarliga samtal under de tolv år som gått sen cancern kom. Vi har många gånger talat om detta ämne. Men detta är första gången som jag förstår att det inte finns nån fortsättning på den här resan. Din resa är snart över. Du är nöjd och du har nått dina mål. Ja det har du verkligen min vän…

~  ~  ~ 

Idag onsdagen den 8 april kommer så det väntade, men ändå fruktade beskedet att du lämnat oss. Somnat in, lugnt och utan smärtor med dina närmaste hos dig. I natt – – –

Jag stänger min kontorsdörr och tittar ut genom fönstret bort över Huddingeskogen, söderut. Jag harklar mig några gånger. En svag sol bryter igenom molnen här och där. En vacker vårhimmel år 2015. Så… Nu har du rest hem Bill, tänker jag.

Jag är hemskt ledsen. Och samtidigt glad för din skull att kampen är över. Att du äntligen fått vila och ro efter den resa du gjort som inte kan ha varit lätt under de senaste åren. Jag tänker på den där Lagerkvist-dikten som är så vacker.

”Håll mig i din okända hand
och släpp mig inte.
För mig på morgonljusa broar
över de svindlande djup
där du håller mörkret fängslat…”

Det är första gången jag förlorar en någorlunda jämnårig god vän. Det känns så alldeles väldigt tomt. Och tyst. Jag tänker på dig och hela denna långa fantastiska resa du gjort genom detta livet.

För oj, vilken resa du gjorde min vän! Det var en lång och mycket händelserik resa hela vägen från San Fransisco till Norrbyhus. Från resebyråvärlden, IT-företaget där vi träffades, HR-jobben, terapeut-utbildningen och konferenscentret du drev. Så blev du präst efter många års studier och jag var på den vackra prästvigningen i Storkyrkan i juni, pingsten förra året. Och så gifte du dig till slut, för ett par år sedan. Vilken resa min vän!

Ja du är en extraordinär person. Tänk bara alla gånger jag träffat dig de senaste åren, med föresatsen att stötta dig i din sjukdom. Och det slutade alltid med att det var du som stöttade mig. Cancern fick aldrig greppet om dig. Du fortsatte framåt hela tiden.

Tänk alla dessa kloka ord jag fått från dig. Alla gånger vi talat om det som känt besvärligt. Alla gånger vi talat om det som varit roligt. Med tiden blev du som en extrainkallad storebror för mig. Jag som aldrig fick nån storebror. Men sådan var din roll i mitt liv. Jag ser det så tydligt nu. Och jag är glad att jag sa det till dig när vi sågs den där sista gången i detta livet. Att jag kom med tacksamhet och kärlek till vårt möte. Det var det jag ville säga. För så var det. Så är det.

Eller som Richard Bach skriver:

”Rarely do members of the same family grow up under the same roof…”

Du var och är en trygghet i mitt liv. Någon jag bollat många funderingar med. Du var och är en stor inspiratör och förblir en förebild för mig i alla avseenden. Det är lätt att förstå att du var så omtyckt. Det är svårt att förstå hur du orkat vara så stark och omtänksam under de svåra år som kommit och gått. Men sådan var du, sådan är du. Jag är helt förbluffad. Full av beundran. Och inspiration.

Jag är djupt tacksam att jag fått lära känna dig och fått dela den här färden genom livet i så många år. Det har betytt så mycket för mig. Så mycket.

sun_through_clouds_one_tree_hill
Sol genom molnen, bilden får mig också att tänka på U2-låten ”One tree hill” som alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. ”You ran like a river, on to the sea…”

”Nothing by chance…” Jag tror inte att det var nån slump att vi möttes där i det kreativa ”funky business”-kaoset den där marsdagen i det gamla årtusendet där du var den goda kraften redan från allra första stund. Jag tror inte heller att den där stunden på hospice i Uppsala en vecka efter vårdagjämningen i mars 2015 var vårt sista möte. Jag är så glad för vårt möte.

”Vi ses igen! See you!” Som jag sa när vi skildes åt…

~  ~  ~ 

Och det kändes bra att mitt sista mejl till dig för några dagar sedan innehöll denna vackra musikaliska hälsning med sin ljusa och gränsöverskridande symbolik. Så typiskt också att ditt svar, det som skulle visa sig bli dina sista ord till mig var just: ”Så vackert…” 

Precis som ditt liv.

”Utanför tullarna på andra sidan,
där råder stilla tid.
Där alla livets trådar går ihop
och evighet tar vid.

Utanför tullarna på andra sidan
där ska vi mötas sen.
När alla sångerna har tonat ut
då träffas vi igen.”

– – –

Dikten är hämtad ur Pär Lagerkvists ovanligt vackra samling ”Aftonland” från 1953. U2-låten ”One tree hill” kommer från storslagna ”Joshua Tree”-plattan 1987. HDWU-låten heter just ”Utanför tullarna” och var ett av spåren på fina doldis-plattan ”Container”, 1984.  På Spotify finns den med på samlingsplattan ”Retrospektiv”.

Annonser

Exit – Tomas Tranströmer: ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen…”

Posted in Litteratur, Poesi with tags , , , on 28 mars, 2015 by japetus

När jag vaknar denna lördagmorgon gör jag det med insikten att Tomas Tranströmer lämnat oss. Tomheten ekar lika tydlig som det skarpa, marsbleka, nästan bländande morgonljuset. Det känns sorgligt. Kanske en trygghet mindre för mig? Jag tror det.

För Tomas har ju på nåt sätt alltid funnits där. Jag söker de rätta orden för att uttrycka hur stor denne litteräre man var för mig. Svårt att finna de rätta orden. De fattas mig, men Tomas finner dem åter och beskriver känslan.

”Det enda jag ville säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.”

Tomas Tranströmer har varit närvarande i mitt liv sen tonåren, på många sätt. Nu senast genom Irma Schultz Kellers skiva jag bloggade om alldeles nyss. Då gjorde vi ett besök i den skogsglänta Tomas hittat åt oss.

Jag var kanske 16 år gammal första gången jag läste och träffades i hjärtat av de första raderna om fallskärmshoppet i Tomas första diktsamling ”17 dikter”. Det var också ett uppvaknande. Jag hade aldrig läst ett så vackert bildspråk tidigare. Aldrig sett så fascinerande och genialiska metaforer tidigare. Fast då kände jag ju inte ens till ordet metafor.

Tomas-Transtromer 1965
Tomas Tranströmer 1965, 33 år gammal. Det är 50 år sedan nu. Den skarpa blicken…

31 år senare kan jag konstatera att jag aldrig sett ett så vackert bildspråk, så hisnande vackra formuleringar. Att Tomas till slut fick Nobelpriset i litteratur, ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”, var nog det största kollektiva Nobelpris-”ÄNTLIGEN!” någonsin i Sverige…

Ofta har sedan också Tomas Tranströmer besökt min blogg. Referenserna finns där, träffar mig gång på gång i livets skiftande skeden. Därför var Tomas så ofta närvarande. Därför känns det nu så tomt.

”Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.”

Jag längtar också verkligen efter att få hem mina böcker från magasineringen i Uppsala. Inte minst Tomas Tranströmers diktsamlingar. De är en del av mitt hem. De är en del av mitt liv.

tomas tranströmer får nobelpriset
Tomas Tranströmer (1931-2015), vid tiden för Nobelpriset

Nu har Tomas rest hem. Blivit ett med sina ”Hemligheter på vägen”. Blivit ett med sina ”Klanger och spår”. Tacksamheten för det magiska han gav oss består.
Åren ska komma och gå. Jag kommer alltid att lyssna till hans röst…

”Läs mellan raderna. Vi skall träffas om 200 år
Då mikrofonerna i hotellets väggar
 är glömda
Och äntligen får sova, bli ortoceratiter.”

”Sånger från gläntan”: Irma Schultz berör mig än en gång

Posted in musik, Poesi with tags , , , on 23 mars, 2015 by japetus

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse”, skriver Tomas Tranströmer. Redan när jag läste det citatet i pressreleasen för Irma Schultz nya platta anade jag att detta var något jag skulle uppskatta.

Att utgå från Tranströmers magiska bildspråk låter för mig som ett mycket intressant grepp och ingång i skivprojektet ”Sånger från gläntan”. Så här skriver Irma vidare i pressreleasen:

”I gläntan kan du inte gömma dig. Där möter du dig själv, med allt vad det innebär. Det här är tio spår om saknad och längtan, om när livet inte blir som vi har tänkt oss och i kölvattnet av allt det, en spirande tillit.”

Det är vackert och klokt. Angeläget. Det var ord som genast väckte mitt intresse.

Sånger från gläntan

Nu har jag lyssnat på plattan i litet mer än en vecka och jag har sakta uppfyllts av den. Den har snurrat i CD-spelaren mest hela tiden, ibland väldigt nära på hög volym och ibland som en svag viskning sent på natten när jag suttit och skrivit. Den har funnits där hela tiden och jag har haft privilegiet att lärt känna den.

”Sånger från gläntan” har liksom uppfyllt mig och gett mig kraft litet på samma sätt som IV-droppet på Franska Sjukhuset i Hanoi för några veckor sedan. Det har känns svalt och friskt. Liknelsen är allt annat än långsökt för mig. Och timingen med min konvalescens kan inte sägas ha varit något annat än perfekt.

Stilla, suggestiv, poetisk rör dessa tio sånger vid min själ. Vaggar mig. Det är så vackert, så vackert. Kopplingen till Tranströmer-dikten om gläntan som bara kan hittas av den som gått vilse har en genialisk kraft. Som berör, som fascinerar. Som jag intuitivt lockas till. Som jag vill besöka och veta mer om.

Musikaliskt har skivan även ett Jan Johanssonskt anslag, i folkviseton. Det är milt och förtrollande. Jag riktigt ser den här gläntan i skogen framför mig. Det är suggestivt. Nästan litet trolskt. Och Irmas röst är så där vackert berörande och personlig i sitt uttryck. På nåt sätt både spröd och kraftfull på samma gång. Jag hör ju direkt när det är hon.

Irma 2015
Irma Schultz Keller (1965- )

Jag har skrivit om det tidigare här. Irma har alltid hittat och fortsätter att hitta uttryck som berör mig. Djupt. Och Irma har berört mig hela vägen. Hela vägen från Stranded-tiden med Zzzang Tumb och Reeperbahn 1983 via Docenterna 1989 (då jag oftast stod längst fram i publiken när Irma och Joppe sjöng ”Söderns Ros”), vidare över de så framgångrika poppiga soloplattorna på 90-talet till de lågmält finstämda Joni Mitchell-tolkningarna för några år sedan och hela vägen fram till idag. Uttrycken har varit olika, men musiken som Irma gjort eller medverkat i har alltid berört mig. Den har alltid känts angelägen.

Musiken har alltid känts angelägen, oberoende av om det varit musik jag festat, dansat, promenerat eller suttit tankfull till. Den har alltid slagit an strängar i mig. Olika strängar, olika tider. Men Irma har alltid funnits med på resan. En resa som nu tagit mig till denna vackra glänta.

Genom mitt engagemang i Katarina församling och Allhelgona- samt Katarinamässorna har våra vägar korsats även på senare år. Irma jobbar ju som kultursamordnare i församlingen. Vilken tillgång!


Videon till ”Håll om mig”, singel från nya plattan

Trevligt nog har också denna vackra lilla skiva uppmärksammats ganska rejält i pressen:

”Irma befinner sig någon helt annanstans idag än vad hon gjorde 1991. Närmare bestämt i en lugn glänta… låter ungefär som man föreställer sig att solstrålar som försiktigt bryter igenom lövverk skulle låta.”
(Nerikes Allehanda)

”Irma Schultz Keller har skapat ett album med andliga sånger som inte har något med vare sig samtiden eller popmusiken att göra. Hon har hittat en egen glänta.”
(Dagens industri)

”Ett knippe mestadels förtvivlade sånger i viston där hon med sin fortfarande magiskt skimrande och chosefrisa popröst, söker efter ljus och förtröstan.” (DN)

Sånger från gläntan” består av 10 finstämda spår där sångerskans mjuka stämma oftast står i centrum, på sju av låtarna omgiven av Katarina Kammarkör. Det här är stillsamt, i ett gränsland mellan folkvisa, pop och psalm. (Metro/TT)

”Musiken är sammanvävd med Katarinamässan och den Stockholmsteologi som utvecklats där som betonar människans svaghet och den aldrig sinande nåden. I den meningen är detta en intressant kyrkomusik i tiden.” (SVD)

”Sånger från Gläntan är en perfekt titel på Irmas nya album. De stillsamma och sökande sångerna porlar lika rofyllt som en skogsbäck.”(GP)

Exit – Robin Williams

Posted in Film, Poesi with tags , , , on 12 augusti, 2014 by japetus

Denna augustimorgon vaknar jag till den sorgliga nyheten att Robin Williams lämnat oss och tragiskt nog framgick det direkt av nyhetsrapporteringen att den genialiske skådespelaren valt att ta sitt liv. Jag tänker direkt på Heath Ledger och Philip Seymour Hoffman som jag tidigare skrivit om här. Likheterna är uppenbara för alkohol- och kokainmissbruk och depression fanns med i bagaget även i detta fall.

IMG_2149
Robin Williams (1951-2014)

Nu var Robin Williams något äldre med sina 63 år och han hade en lång och mycket framgångsrik skådespelarkarriär bakom sig. Men det är naturligtvis inte mindre tragiskt när ett sådant här självmord sker. Den så framgångsrike Williams hade mycket kvar att ge.

Ändå visar det sig gång på gång att framgången och genialiteten så ofta har en nattsvart baksida. Att människor som upplevt en sådan enorm framgång som Williams ändå bakom sin framgångsrik fasad döljer en bråddjup mental misär. Att det ofta blir så svårt för personer med den här nivån av kreativitet att orka med livet utan att ta till olika typer av droger och medicinering. Det gör mig både ledsen och fundersam.

Robin Williams var oscarsvinnare för bästa manliga biroll i ”Good will hunting” 1997, en av flera fantastiska rollprestationer genom åren. Williams var också oscarsnominerad inte mindre än tre gånger för bästa manliga huvudroll för filmerna ”Good morning Vietnam” 1987, ”Dead poets society” 1989 och ”The Fisher King” 1991. Starkt, mycket starkt.

Hans skådespelarbegåvning var så uppenbar då han kunde pendla mellan komiken och tragedin på ett fullkomligt halsbrytande sätt. Och med ett enormt tempo och bett i replikerna, så var han också en vass ståuppare. Robin Williams kunde verkligen spela de mest komiska pajasartade roller som också blixtsnabbt kunde glida över i ett allvar och djup som även renderade honom dessa filmvärldens finaste priser och nomineringar.

De fyra filmerna ovan är alla exceptionellt bra. Jag tänker först särskilt på ”Fisher king” som gjorde ett mycket starkt personligt intryck på mig där Robin Williams spelade mot min personlige favorit Jeff Bridges. Den filmen fick en särskild plats i mitt hjärta i dynamiken kring den galna komedin, djupet kring sökandet efter förlåtelsen och den plötsliga Graal-symboliken. En minnesvärd film. Så är den också regisserad av den ovanligt kreative och fantasifulle Terry Gilliam, en av mina favoritregissörer.

Fisher king
Robin Williams och Jeff Bridges i ”The Fisher king”, 1991

Men ändå kommer jag personligen att minnas honom bäst för den extraordinära rollen läraren Mr Keating i ”Dead poets society” några år tidigare. Det är svårt att överskatta hur mycket den filmen betydde för mig när jag som 21-åring såg den på bio. Den träffade mig mitt i prick på ett mycket personligt sätt och berörde mig djupt. Filmen förstärkte mitt redan tidigare starka intresse för litteratur och poesi. Den fick mig att börja ifrågasätta och tänka i termer av ”doing it differently”. Det är helt enkelt en av de viktigaste filmer jag sett. Just så stor och personligt berörande var den för mig.

Så var det ingen mindre änPeter Weir, kanske min störste favoritregissör, som regisserat så det bidrog helt säkert till min stora förtjusning.


Trailern till ”Dead poets society”, 1989

Tidigt denna augustimorgon mötte jag himlen i en vattenpöl på väg till jobbet. Jag stannade ett ögonblick, fascinerad av denna oväntade förening mellan himmel och jord. Helt storslaget i sin oansenliga inramning framför mina fötter fanns plötsligt himlen där mitt i min väg… 

IMG_2146

”But poetry, beauty, romance, love, these are what we stay alive for… That you are here – that life exists, and that the powerful play goes on and you may contribute a verse. What will your verse be?”
Tack Mr Keating/Robin Williams för all inspiration, den här bilden är till!

Hela begreppet Carpe diem kan idag, många år senare, kännas precis så uttjatat som det väl i praktiken är i augusti 2014. Det är sånt de skämtar om i Solsidan när Felix Herngrens tafatte rollkaraktär Alex gör bort sig. Det kan därför möjligen vara svårt för den som inte var med då att förstå hur revolutionerande fräscht och inspirerande det var att nås av detta budskap 1989…

Men den vackra grundtanken i budskapet står kvar med sin eviga sanning, höjd över ögonblickets ironier.

~   ~   ~

They’re not that different from you, are they? Same haircuts. Full of hormones, just like you. Invincible, just like you feel. The world is their oyster. They believe they’re destined for great things, just like many of you, their eyes are full of hope, just like you. Did they wait until it was too late to make from their lives even one iota of what they were capable? Because, you see gentlemen, these boys are now fertilizing daffodils. But if you listen real close, you can hear them whisper their legacy to you. Go on, lean in. Listen, you hear it? – Carpe – hear it? – Carpe, carpe diem, seize the day boys, make your lives extraordinary.”

– Robin Williams som John Keating i ”Dead poets society”, 1989

En makalös majhelg mellan hägg och syrén

Posted in Natur och årstider, Poesi, Vardagligt with tags , , , , on 25 maj, 2014 by japetus

”Maj är väl ändå den härligaste tiden på året…”

Så skrev en arbetskamrat på FB för någon dag sedan tillsammans med ett par av de vackraste försommarfoton jag sett på länge. Och det är nog många svenskar som kan hålla med om det när vinter blivit vår och övergått i de första färgstarka fyrverkerierna av blommande blomsterprakt, vacker fågelsång och ljuvlig blomdoft.

Livets krafter är så obändigt starka och bryter fram som en vårflod av starka intryck efter vinterns monotona och starka tigande grepp om naturen, som våren sedan mjukat upp med tö, lövsprickning och murriga jordfärger. Maj kan nästan kännas som en dröm, en försmak av paradiset efter det kärva, kalla och monotona järngrepp som vintern hållit oss i.

Blommande hägg i Stockholms skärgård
Blommande hägg i majskymningen, Stockholms skärgård, fångad av min arbetskamrat Ebba H.

Maj är månaden som återställer sommartonerna och naturens hela vackra färgpalett. Maj målar naturen i ljuvliga färgtoner och hela sommaren ligger framför oss som på ett silverfat. Det är stark förväntan och längtan i luften. Nätterna är så ljusa och ljuvliga. Dagarna så skinande blå. Maj återbefolkar naturen med den livligaste och vackraste fågelsången. Själv får jag höra koltrasten varje morgon när jag strax före 06.00 åker till jobbet. Den sitter alltid i någon av trädtopparna och sjunger vid busshållplatsen. Det är en ynnest att få uppleva detta och den vackra upplevelsen gör den långa resan till jobbet så mycket lättare än den är vintertid.

humla_pa_lila_syren
Humla på lila syrén, foto: Thor Thorsson, ”Thors fotoblogg”.

Och så ger oss ju maj både häggen och syrénen, dessa två starka symboler för romantik, examenstid, giftermål och löftesrik försommar. Men maj är också blommande fruktträdgårdar, hagtorn, oxel och ginst. Makalöst vackra de med. En känsla av ett drömskt Astrid Lindgren-land som i Körsbärsdalen, i det evigt blommande Nangijala.

Bröderna Lejonhjärta i Körsbärsdalen
Jonatan och Skorpan Lejonhjärta i Körsbärsdalen

spindel_i_naet_under_vita_syrenblommor
Vit syrén med spindel, eller som Bellman uttryckte det: ”minsta kräk i kärr och syra, nyss av solens värme väckt”. Foto: Thor Thorsson, ”Thors fotoblogg”.

Kanske är det så att maj förenar det bästa av våren med det bästa av sommaren? Vårens friskhet och fräschet med sommarens värme och blomning? Och myggen, flugorna och getingarna lyser ännu till största del med sin frånvaro. Maj, vårmånaden som ofta känns som sommar. Kanske är det därför vi tycker så mycket om maj? (Jag har här lämnat allergikerna utanför resonemanget för de har ofta en annan syn på maj av uppenbara skäl.)

I den pågående och snart gångna majhelgen kom så till slut också den definitiva sommarkänslan. Med besked. Temperaturen kröp upp till strax under 30 grader och solen sken från en klar och nästan helt sommarblå himmel. De få moln som visade sig var bara välkomna. Så kunde jag gå ut och uppleva sommarvärmen i kortbyxor och t-shirt och samtidigt ännu befinna mig mellan hägg och syrén i den allra vackraste blomningen. Det blev en alldeles magnifikt makalöst majhelg!

Verner Aspenström har skrivit en fin och finurlig dikt om maj:

”Maj månad kom som ett fotbad
efter en lång marsch.
För göken var det en strävsam tid.
Nätterna seglade som dun på sjöarna.
Hade inte grannens svarta hund skällt
skulle vi drömma än…”

Jag gillar den den dikten. Den säger också något om hur man kan uppleva drömska maj.

Jag återkommer också gärna till de fantastiskt uttrycksfulla och vackra naturstämningar av försommar som den engelska författaren Richard Adams fångade i sin klassiska roman ”Den långa flykten”, i original Watership Down. Jag brukar återvända till den så här års när jag vill sätta fingret på den underbara känsla av naturens skönhet som fyller mig med sådann ro och harmoni. Maj och juni, härliga ljusa månader.

watership-down

Det är kapitlet ”The crow and the beanfield” ur Watership Down (1972) som inleds med detta härliga naturlyriska viktorianska citat:

”And let them pass, as they will too soon,
with the beanflower’s boon
and the blackbird’s tune
and May and June!”

(Robert Browning: ”De Gustibus”, 1855)

Maj känns för mig litet som en dröm – mellan vår och sommar – med ständigt för mycket att göra på jobbet och en känsla av att ständigt försöka hålla fast vid och hinna uppleva något overkligt vackert som alltför hastigt glider undan och bleknar bort…

PS:
En avslutande fotnot till den här bloggen kan vara att berätta att min romantiska känsla för denna månaden t o m tog sig det uttrycket att jag i maj 1999 plockade och sparade det gamla årtusendets sista hägg. Jag har den pressad kvar som bokmärke i en av mina favoriter bland det 20:e århundradets finaste diktsamlingar, lämpligen maj-mästaren Hjalmar Gullbergs mästerverk ”Kärlek i tjugonde seklet”.

PPS:
Under rubriken ”Relaterade” nedan finns mer av mig om maj, det här var nämligen inte det första jag skrivit om detta ämne.

Om ett möte; kärlekspoeten Urban och vispoeten Barbro

Posted in Litteratur, Personlig kommentar, Poesi, Tv-program with tags , , on 28 april, 2014 by japetus

Ibland öppnas fönster mot det förflutna och jag får en aha-upplevelse som liksom kastar ett extra förklarande ljus över det som varit…

I den utmärkta och starkt berörande SVT-dokumentären om Barbro Hörberg häromveckan fanns ett härligt klipp från en julafton en gång på 60-talet hemma hos familjen Hörberg i Göteborg. Det var ett filmklipp i färg med inslag från ett tidstypiskt julfirande som på många sätt såg nog så välbekant ut trots att det hände sig för 50 år sedan.

En detalj i den gamla filmen var en öppnad julklapp Barbro höll i som fick mig att haja till. Jag såg ett för mig mycket välbekant bokomslag som gav mig mer än en ledtråd och på mer än ett sätt. Uppenbarligen hade Barbro fått diktsamlingen ”Vi kommer att träffas imorgon” av den nu sedan länge bortglömde poeten Urban Torhamn. Och vips hade jag ett dubbelt kärt, i mitt tycke orättvist bortglömt, ämne att blogga om. En oväntad och plötslig beröringspunkt mellan två för mig var för sig omtyckta poetiska personer.

Torhamn

Att Barbro Hörberg ligger mig varmt om hjärtat känner läsare av denna blogg till, men att Urban Torhamn också gör det är det nu hög tid att berätta. Ja om du nu till äventyrs ens hört talas om denne Urban? Troligen inte. Han är borta nu och var sedan länge bortglömd när han gick bort.

Den nämnda diktsamlingen utgavs år 1963, vilket då gör att min sherlockskt osvikliga slutledningsförmåga placerar det hörbergska julfirandet till mitten av 60-talet. Av större intresse är att Barbro uppenbarligen läste Urban. Det förvånar mig knappast, men gör mig desto mer glad och litet varm i hjärtat.

Urban Torhamn 1969
Urban Torhamn (1930-2010) Foto av Lütfi Özkök taget 1969

Urban Torhamn var en firad svensk poet på 50-, 60- och 70-talen. Kanske var det särskilt hans finstämda och uttrycksfulla kärlekspoesi som gjorde intryck? Strofen ”Du ler – och trädet står i brand med eld över spårlös snö…” är en av de vackra torhamnska poesipärlor som för alltid stannat i mitt minne. Jag minns själv att jag i sena tonår började läsa hans dikter med stor behållning.

Jag blev väldigt förtjust i Torhamns vackra bildspråk och ömsinta formuleringar. En annan av Urbans dikter jag tror att jag fortfarande kan åtminstone delvis utantill är romantiska ”I juli” – ”Jag har kommit in i ditt rum för tidigt på morgonen… Hur kan du sova när du är så vacker?”

Jag blev så förtjust i Torhamn att jag faktiskt letade rätt på allt jag kunde hitta på Stockholms antikvariat – den ovan nämnda samlingen samt ”Lisbeth!” (1975), den fantastiskt fina debuten ”Dikter 1957” (1957) och den prisbelönta ”Mellan våra ansikten” (1979). Diktsamlingarna var inte svåra att hitta och gick redan då för en billig penning för Torhamn var knappast i ropet längre i slutet på 80-talet. Tio år efter att han gav ut det som skulle visa sig bli hans sista diktsamling.

När författaren Urban Torhamn somnade in hösten 2010, nyss fyllda 80 år, hade han inte publicerat några nya dikter på 31 långa år. Den hyllade poeten kom att leva sin sista tid isolerad i sitt mångåriga hem på Södermalm som ”en växande gåta för sin omgivning”. Vem var Urban Torhamn? Varför tystnade han?

Det slog mig då att han var nästan jämngammalt årsbarn med Barbro Hörberg, vilken ju som bekant rycktes bort vid ungefär samma tid i det 70-tal då Urban Torhamn publicerade sin sista diktsamling.  En poet och en vissångare kan tystna av olika anledningar. De tystnade alltså ungefär samtidigt i någon mån. Det är en fin tanke att Barbro troligen uppskattade det Urban skrev. Kanske kunde Urban uppskatta Barbros finstämda vispoesi?

Barbro och sovdjuret 1969
Barbro Hörberg (1932-1976) och sovdjuret, foto från 1969

Men kanske har de båda nu brutit tystnaden? Kanske finns de nu i själva verket någon helt annanstans och utbyter tankar  om den poesi och de ord de båda –  på litet olika sätt – var så mästerliga på att finna och uttrycka?

Men för mig och för alla andra vars hjärtan Urban och Barbro rört vid kommer de förstås aldrig att tystna. De berörde mig djupt och jag känner en bestående tacksamhet gentemot dem båda. En tacksamhet som följer mig på vägen genom livet. Liksom de…

”Hemligheter på vägen” – ”Jag tog en annan väg”

Posted in Natur och årstider, Poesi, Vardagligt with tags , , , on 21 november, 2013 by japetus

Och novemberstämningen behåller sitt grepp om mig. Den mörkaste delen av hösten, innan snön och minusgraderna har kommit. Jag vet att det rent faktiskt sett inte är den mörkaste tiden på året, men det känns ändå alltid som om det är det.

En vardagmorgon i november tog jag en annan väg till jobbet. En helt annan väg på en folktom tunnelbana, röda linjen söderut i fel riktning, mot strömmen. Passerade Masmos tunnebanestation före 07.00 på morgonen och upplevde den hemlighetsfulla skönheten i de kontrastrika färgkombinationerna som spelade i novembermörkret. Det var ett fint möte.

Jag tyckte det kändes fint att få en ny relation till en plats jag under alla tidigare år i denna stad helst undvikit och knappast kunnat föreställa mig vara så här gåtfullt vacker. Jag mötte hemligheter på vägen.
Klicka på fotona, för att få större bild!

Masmo1
Älskar färgskalorna i den här kontrastrika bilden utanför Masmos t-banestation; blått ljus mot urberget, gult ljus över löv och gräs

Masmo3
En okänd trafikant skyndar sig ned i det hemlighetsfulla blå urberget

Masmo2
Överraskande upplyst konst i novembermörkret

Och den här vackra upplevelsen hade inte känts så speciell och så personligt berörande och stark om det inte vore för inspiration från två ordkonstnärer vars texter följt mig genom livet.

Därför kommer här ett alldeles särskilt tack till Tomas Tranströmer…

Hemligheter på vägen


Hör suset av regn
Jag viskar en hemlighet
för att nå in dit…


Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker.
En känsla som om folkmassor drog genom gatorna
i blindhet och oro på väg till ett mirakel,
medan jag osynligt förblir stående.

…och Olle Ljungström för mångårig inspiration!


Vägskäl
Jag har glömt allt som sagts.
Vägskäl
Jag tog en annan väg.
Vägskäl
Verkar som tiden har gått.

Vägskäl
Bara en helt vanlig dag
Vem minns en helt vanlig dag?
Inga spår, bara en doft
Vem minns en helt vanlig dag?