Det kommer bli bra – om Laleh, havet och poesin

Det är som en tunnel denna pandemi. En mörk tunnel utan möjligheter till normala aktiviteter som vi vandrar i och det börjar kännas väldigt drygt och tröttsamt nu i januari 2021. Denna utdragna pandemi-upplevelse, nu i sin andra våg, är en stor prövning för oss alla. Om än på delvis olika sätt.

Ibland när jag sover drömmer jag att allt är som vanligt igen. Men så vaknar jag på morgonen och inser var jag ännu är nånstans denna den tristaste och mest asociala av januarimånader i mitt liv. Tunneln bara fortsätter och det enda alternativet är just att fortsätta framåt, dag efter dag. Arbetsintensiva dagar och asociala helger som är lika varandra intill förvillelse. Det är en mycket repetitiv och tålamodsprövande upplevelse. Vi vet att tunneln kommer ta slut, till slut. Vi vet bara inte när. Vi kan bara hålla i och hålla ut.

Men i tunneln ser vi då och då ljus. Ett av dessa var förra veckans presidenttillsättnings-ceremoni i Washington som bjöd på mycket inspiration och hopp. Det var vackert och minnesvärt. En annan av dessa ljusspridare är artisten Laleh Pourkarim. ”Hela Sveriges Laleh” som skriver så alldeles väldigt unika och speciella texter. På samma gång så kloka, poetiska, barnsliga, tokiga, djupa och outgrundligt vackra. Jag går tillbaka i bloggen till ”Så mycket bättre” 2012 och läser vad jag skrev om henne efter att ha sett henne uppträda de första gångerna. Jag hade ingen egen relation till artisten Laleh innan jag såg programmet.

Laleh – ung, begåvad, personlig, litet charmigt tafatt med ett mycket speciellt uttryck. Hon liksom smakar på texterna och orden på ett sätt som ingen annan och gör egensinniga och hisnande vackra kreativa versioner av de andra artisternas låtar. Mycket trevligt att hon är med.

Jag har själv haft litet svårt att ta till mig hennes musik då hon blev så sanslöst hajpad när hon slog igenom för ett par år sedan. Det blev bara för mycket superlativer och jag blev misstänksam och skeptisk. Som jag ofta blir i sådana lägen. Nu har jag fattat vad det handlar om”.

Ja jag har nu definitivt fattat vad det handlar om när det gäller Laleh. För det är mycket i hennes poetiska texter som jag har lätt att ta till mig och djupt beröras av. När hon sjunger om dagen, solen, havet, våren, att vissa dör unga och om vår stund på Jorden, ja då är det omöjligt för mig att inte bli berörd. Jag vet att jag är i gott sällskap. Hon har ett mycket personligt poetiskt uttryck med bilder och metaforer som talar direkt till mig. Laleh är en stor poet. 

Laleh: ”Det kommer bli bra”, singel släppt 17 april 2020

I höstas visade min arbetskamrat JJ videon till förra årets singel ”Det kommer bli bra” som innehåller väldigt mycket av just dessa för mig så personligt berörande metaforer. Singeln kom i april 2020 och då var vi ju mitt uppe i det svåraste av corona-pandemins första våg. Men jag hörde den inte då, utan först nu i höstas när vi börjat kämpa som bäst med den andra vågen. Den svårare vågen.

”Om jag går vilse
Få mig att hitta tillbaks
Visa mig havet igen
Det som fanns före och är större än jag
…
Jag är bara en sten i havet
Det är inte värre än så
Så, så, så, några ringar på ett hav
Är allt vi lämnar kvar.

Det kommer bli bra!” 

I den kampen kan det verkligen vara välbehövligt med positiva intryck och pepp. Och de bilder Laleh målar upp här är mycket vackra och lugnande. Och kändes så bekant på nåt sätt.  Var hade jag sett de här bilderna tidigare? Det här var ju så bekant. En stark känsla av deja vu. Eller var det bara ett falskt, konstruerat minne som det som beskrivs i Anders Hansens intressanta programserie ”Din hjärna” på SVT?

Och precis som Anders beskriver det är sömnen viktig på så många sätt. Bland annat för att sortera våra intryck och tankar.  Och kan man tänka sig att när jag vaknade imorse så mindes jag var jag tidigare stött på dessa bilder från havet…

För att hitta svaret måste vi söka oss långt tillbaka till det sena 80-talet då jag någon gång hösten-vintern 1988-89 skrev på en diktsamling med arbetsnamnet ”Sett från under ytan”. Jag borde ha fokuserat mer på mina studier, men det egna skrivandet kändes bitvis viktigare än framförallt redovisningen på Ekonomlinjen. Bilderna av det eviga havet hade kommit till mig året innan då jag som 19-åring första gången verkligen ”mötte” Medelhavet. Det var ett mycket omtumlande starkt möte som stannade hos mig och påverkade mig i mitt skrivande.

Från den tiden har havet alltid ett haft en central plats i mitt liv som dynamo, kraftkälla, vilopunkt och outsinligt batteri. För det är ju liksom alltid nytt vid varje möte…

Jag gick ned i källaren och letade fram en gammal flyttlåda full av drivor av gamla anteckningar gjorda såväl för hand på spiralblock som dåtida enkla plottriga printade svartvita matris-utskrifter. I de djupare poetiska lagren från det sena 80-talet hittade jag till slut kladden och de printade utkasten från ”Sett från under ytan” och till min glädje även denna nu 33-åriga dikt om gruskornet och det eviga stora havet som Laleh fått mig att minnas. Nu blir det världspremiär och jag ser en och annan Jakob Hellman- och Lars Gustafsson-referens men det är helt ok och inte fy skam. Och det är långt, långt före Laleh så i vår linjära tid här och nu kan hennes låt inte haft något med den här dikten att göra.

Och ja… Mycket av det som ligger i den där flyttlådan ska av barmhärtiga skäl aldrig bli offentligt och så var ju aldrig heller tanken eftersom det är ren och skär personlig terapi. Men detta gamla alster är ok.

För detta gamla alster – liksom Lalehs vackra ord och musik – gjorde mig riktigt glad och det behövde jag verkligen idag. Och tänk om 20-åringen där och då ens kunnat ana vad som skulle hända i den framtid som nu till slut ser dikten publicerad?

Framförallt – det kommer bli bra!

”Havet, alltid nytt
och ändå evigt.

Samma stora hav
som fanns där före mig.
Samma stora hav
som finns där långt efter mig
med nya horisonter
för nya människor att
mötas vid.
Och ändå alltid
samma stora hav.
Nytt och evigt. 

Gruskornet,
ett av otaliga i havet och ändå unikt
med just sin resa och sin form. 
I strandkanten,
nu spolad fram och åter,
av de evigt brytande vågorna.
Havets mäktiga andetag.

Ömsom kastad upp på stranden,
glittrande blank i solen.
Ömsom åter nere dansande i den bubblande,
brytande havsvågen. 
Ömsom dragen djupare ned
med den blanka havsytan ovan
som sin egen himmel. 

Vattenytans krusningar är alltid
vackrast underifrån.”

Annons

VIVA! – tillbaka till Skymningslandet

”Han försvann ut genom dörren
och kom aldrig mer igen.
En regnig dag i september
så regisserat, kalkylerat – vad ska man tro?
Till minnet av en morgondag…”

~  ~  ~

Jag sitter och håller en gammal svart och ganska mystisk svensk LP-skiva i min hand… Längst ned på baksidan av konvolutet kan jag läsa en tillägnan som fick mig att haja till redan första gången jag läste den för nu mer än 35 år sedan: ”Tillägnad Emily, John, Sofia och alla andra som blir sjutton år, år 2000″. 

Jag kan tydligt minnas hur oerhört avlägset detta mytomspunna science fiction-datum kändes där och då och hur fascinerande futuristiskt och suggestivt det kändes när jag första gången läste denna tillägnan. Nu är alla de 83:or som är årsbarn med plattan som tillägnats dem sedan länge fullvuxna och i sin tur blivna föräldrar. Millenniet ligger bara det 20 år tillbaka i tiden och ingen tänker särskilt mycket på det längre. Det är historia. En historia från tonårens höstliga Skymningsland som inspirerat mig så mycket i mitt skrivande. Och bandet med alla de poetiska och hisnande fascinerande texterna är det nästan ingen längre som minns. Men jag är en av dem som gör det. Alltså…


VIVA! : ”Flykten”, 1984

~  ~  ~

Det blir snart inte mycket senare i september än så här, men månadens sista blogg kommer inte att handla om Ratata, utan om ett annat av banden som vid denna tid låg på samma skivbolag – Stranded Rekords. För Stranded Rekords var inte ”bara” Ratata, Lustans Lakejer, Reeperbahn, Mockba Music och Zzzang Tumb. Om man gräver sig lite djupare ned i arkiven hittar man till slut även VIVA! Ja de hette ”VIVA!” med versaler och kompletterat med utropstecknet. (Av praktiska skäl kommer jag fortsatt här i texten nöja mig med kalla dem Viva) Men man får gräva rätt djupt för de är ett sedan länge lika sorgligt som orättvist bortglömt kultband. Som läsare av denna blogg väl känner är detta ett säkert kriterium för att få utrymme här.

De gavs nämligen aldrig ut på CD. Fanns bara nåt enstaka spår med dem på Stranded-samlingarna från 90-talet. Men nu i våras dök Viva plötsligen upp på Spotify till min oförställda förtjusning, vilket innebär att det nu inte bara är mina LP-skivor (!) som är tillgängliga, utan att en bredare publik kan få en chans att upptäcka dem. Min bloggtext kan bli en fin inkörsport för Viva är värda att upptäckas.

~  ~  ~

”Se hur det ska bli
av dessa skuggor på min vägg
Här är ännu natten ung
i hjärtat av en dröm…”

~  ~  ~

För äntligen är det nu dags att få skriva av mig om detta så djupt och länge älskade unika band. Jo de har dykt upp här i bloggen några gånger tidigare. Men den här gången är fokuset fullt och fast på dem. Deras personligt mystiskt existentiella texter är fulla av poesi, skönhet och vemod i ett omfång så episkt stort att det knappast överträffas av något annat svenskspråkigt svenskt band. Med sina tunga basgångar, suggestivt vemodigt atmosfäriska syntklanger och psykedelisk färgade gitarr hade Viva ett sound någonstans i gränslandet mellan Simple Minds, Ultravox och Roxy Music.  Deras en gång så futuristiska musik är en för Sverige unik mix av new wave, postpunk och artrock.

Men för att närma oss ämnet på rätt bog i rätt tidsanda ska vi stampa av i den verklighet där och då som många av oss som gillade Viva levde i när de släppte sina två första – och mitt tycke klart bästa – plattor ”I splitter av ljud” (1982) och ”Flykten” (1984) som den här bloggen kommer att handla om…


VIVA! : ”I splitter av ljud”, 1982

Det finns inte mycket att läsa om Viva på nätet annat än några korta notiser, och för något år sen såg jag en mycket kort och märklig passus i en blogg som kallade dem ”fascistoida”. Det här inlägget är lyckligtvis borta nu för det var både okunnigt och inskränkt. En fascistoid visuell image som ett sätt att provocera och väcka uppmärksamhet är sannerligen inte obekant i musikens värld, den sortens flirtar och infall har vi sett många genom åren. Men att Viva skulle räknas in där kan jag inte känna igen. Detta är ett mysterium som svävar nånstans mellan det fullkomliga missförståndet och den nu i efterhand närmast fåniga inskränkthet som kännetecknade Sverige. Jag minns fortfarande hur vår samhällskunskapslärare i nian på fullt allvar våren 1984 höll ett förmaningstal till klassen och varnade för att ”fascisterna hade börjat sticka upp sina fula trynen igen”.

Som grund för detta starka uttalande hade hon en för henne dramatisk och chockande observation. Två av de manliga eleverna på skolan hade dykt upp i kortklippta propra frisyrer och börjat synas i gråa, vita och svarta kläder denna historiska vårtermin. De här två killarna, H och P i min parallellklass, var mina kompisar och var de två första som vågade bryta med den likriktning och repression som rådde på Långbrodalsskolan i Älvsjö. Alla skulle se lika lagom mellanmjölkslikadana ut. Alla skulle anpassa sig till normen. Här fick ingen mångfald finnas, inga avvikelser. Alla skulle ha samma halvlånga gärna oklippta, ovårdade och ofta påfallande katastrofalt missklädsamma frisyrer. Några var naturligtvis riktigt långhåriga eftersom de var hårdrockare eller ”rastas”. Men de flesta killarna såg väl ut som jag och många av de andra ”nördarna”, en mellanlång genomsnittligt mesig frilla. Hade jag haft större volym hade det varit en ”Bobby Ewing”. Regeln var att halva örat måste täckas av hår. Annars var man ”fascistoid” och kunde räkna med förföljelse och trakasserier.

~  ~  ~

”Tittar ut från mitt fönster
normala dagar i ett ändlöst mönster
Mänskorna rör sig i slowmotion
väntar på en ny kreation…”

~  ~  ~

Ja jag tar i litet nu, men ganska litet ändå tyvärr. Det var förskräckligt likriktat, monotont och repressivt på min högstadieskola som fullkomligt dominerades av hårdrockare. Killar som inte sällan var påtagligt utåtagerande och våldsamma och t o m skröt om hur de på helgerna hade ”knackat bög” eller ”knackat synthare”. De två kompisarna som vågade ”klippa kort” först bestraffades alltså därför hårt. Först genom att dömas ut som fascister av vår lärare och lyftas fram som varningssignaler och avskräckande exempel. Deras hårdrockande ”skolkamrater” fyllde på med sin kamratuppfostran; sparkade snabbt in deras skåp och tryckte in stinkande överdoser av vitlök i dem. Hånfullhet och glåpord mötte mina kompisar dagligen i skolan. Själv vågade jag därför inte klippa mig. Än. Så bestraffade vår repressiva skola de som ville och vågade vara annorlunda där och då.

Som ni märker har jag kommit bort från ämnet när jag beskriver min upplevelse av de tonår då jag började lyssna på detta band och nöjer mig med att konstatera att jag kommer återkomma till repressionen och normen i en senare blogg. Men nu åter till Viva, månaden september och Skymningslandet. Viva var alltså sannerligen inga fascister. Inte ens visuellt med de dåtida extremt fördomsfulla glasögon jag nu beskrivit. Det går egentligen inte att se hur de ser ut på skivomslagen för bilderna är så små alternativt otydliga. Man kan ana dem som svarta siluetter. De var ju litet mystiska helt enkelt, även visuellt.

~  ~  ~

”Har väntat så länge i TVns blåa ljus
som fragment av en verklighet
dold maskerad och diffus…”

~  ~  ~

Ja länge försökte jag på olika sätt göra Viva tillgängliga på något annat medium än LP och singlar. Jag mejlade förstås till gitarristen och låtskrivaren Ulf Zackrisson många gånger redan för mer än 20 år sen i mina försök att göra Vivas musik mer tillgänglig. Ulf är mångårig chefredaktör på coola gitarrtidningen ”Fuzz”. Gitarrerna spelade i o f s alltid en underordnad roll i Vivas musik, men han är en alldeles utmärkt, för att inte säga grym, gitarrist och tänk att haft den goda och coola smaken att välja namn från vackra bortglömda dikter skrivna på 40-talet och använda som låttitlar – ”Till minnet av en morgondag” var lånad av poeten Stig Carlson. Och med titlar som den nyss nämnda och ”Du som ingen förstod” kunde de ju inte träffa någon annanstans än mitt i tonårshjärtat.

Ja… Deras titlar är så väldigt mycket tonår för mig. Vad sägs om ”Flykten”, ”Vill bara försvinna”, ”I splitter av ljud”, ”Hjärta fullt av eld”, ”Ut från natten”, ”Djärv som kärlek”, ”När jag gick förbi”, ”Jag hör dom viska”, ”Den stora sömnen” och ”Igår, idag, imorgon”. Jag blev helt fascinerad av Viva. Deras titlar och texter är så existentiella och poetiska att det är/var lätt surrealistiskt. Fantastiskt att det har fått göras sådan musik i Sverige. Bitvis alldeles väldigt storslaget och dramatiskt kan man säga. En del låter som filmmusik – lyssna på titelspåret ”I splitter av ljud” så förstår du vad jag menar. EPISKT är ett ord som också passar bra – lyssna på ”Massans flykt” eller ”Igår, idag, imorgon” så blir det så storslaget att det sväller över alla breddar. Det låter ganska mycket som Simple Minds gjorde på de två ”systerskivorna” ”Sons and fascination” och ”Sister feelings call” från 1981 och även ”New Gold Dream” 1982. Gillar men det, så gillar man Viva.

~  ~  ~

”In i eld
ut ur aska
Mellan skuggor
och dörrar av rymd
Plånar ut
alla spår
Vet inte hur
Vill bara försvinna…”

~  ~  ~

Det här var musik som ofta gick i bakgrunden vid mina nattliga promenader i tonåren eller när jag satt och skrev dagbok på pojkrummet hemma i Älvsjö. Det är musik som uttrycker den ensamhet och det utanförskap jag kände där och då. Upplevelser jag delade med många tonåringar. Bara det att få av oss förstod det. Särskilt inte där och då fortfarande mer än ett decennium före Internet.

De är en viktig bit av ”mitt 80-tal”, som jag skrev om första gången i en krönika på Passagen hösten 1999 inför millennieskiftet. Krönikan som sen blev bloggen ”Rör inte mitt 80-tal”. Viva är en del av ”mitt 80-tal” med känslan av utanförskap, existentiella funderingar, storslagenhet och vacker poesi. Allt det där som inte omnämns i den vanliga vulgo-bilden av 80-talet. Jag insåg det nu på morgonen att Viva är mitt i prick vad gäller soundtracket till den delen av mitt liv, en musikalisk förklaring över vem jag var under en period. Den perioden i tonåren.

Det handlar om att viss musik blir som ett soundtrack till ens liv, eller en ”tatuering i själen” som jag brukar skriva ibland. Så är Viva för mig. Den här musiken uttrycker stämningar och känslor som jag hade när jag var mitt i och mot slutet av tonåren. De satte ord och toner/harmonier på hur det kändes att vara 16-17 år där och då. När jag hör ”Du som ingen förstod” 35 år senare ryser jag och kan känna precis hur det var att smita ut på nattlig promenad med freestylens hörlurar på hög volym en sen höstkväll 1985. De här atmosfäriska ljudbilderna känns som duggregnet och fukten i luften. Jag minns precis hur det luktade av höst och äpplen.

Vivas första singel ”Delfiner” (1981) är en uppvisning i drivande bas, tighta trummor, atmosfäriska synthar och poetiskt, romantisk text

Båda Vivas två första LP-skivor har samma gåtfullt poetiska känsla i texterna och svävande atmosfäriska mystik i musiken. För mig är det också en stark känsla av höst och kontemplation. Det är som ett besök i Skymningslandet. Och det kan fortfarande kännas meditativt och vackert att återvända dit.

 

~  ~  ~

”Upp i rök
genom väggar
Har en önskan
att försvinna
In i speglar
Genom jorden
Vet inte hur
vill bara försvinna…”

~  ~  ~

En av de få bilder med litet bättre upplösning är denna. Viva vid tiden för andra plattan ”Flykten”, 1984 (klicka för större bild)

 

Härifrån till evigheten – om min storebror och ett avgörande möte

Jag minns det skarpa marsljuset som bländade mig i receptionen där folk hela tiden tyckte komma och gå. Det var puls. Det var en intensiv känsla av att här höll något på att hända. Något stort.

Jag minns också den lätt förvirrade känslan att inte bli emottagen av någon på denna min första arbetsdag. Jag väntade en stund där i receptionen, tyst och tankfull. Vad var detta för ett ställe? En liten stund senare kom förklaringen. Min chef hade sagt upp sig och gått till en konkurrent två dagar tidigare. Hon var försvunnen och hennes arbetsbord tomt och kliniskt rensat.

Min chefs chef dök upp pratandes i mobiltelefon och tog in mig i ett mötesrum nära entrén. Han avbröt samtalet, skrev på whiteboard-tavlan upp 10-15 arbetsuppgifter som jag kunde börja med. Sen återgick han till mobilsamtalet och pratade sig ur rummet. (No offence JS, jag vet hur pressat det var!) Det hela tog kanske 3-4 minuter.

Jag gick bort till min nya arbetsplats i kontorslandskapet. Kände mig förvirrad och lätt olustig till mods. Vad var det här för ett ställe jag kommit till? Jag slog mig ned vid min plats och tittade på listan jag skrivit av från whiteboardtavlan. Hmm…

Det var då du kom fram till mig och hälsade, frågade om det var ok. Du erbjöd dig att ge mig en introduktion till företaget jag kommit till. Nånting i stil med den introduktion min chef skulle ha givit mig, om hon varit där. Och så blev det. Du, som inte på något sätt var ansvarig för detta, tog en timme av din arbetstid och gav mig den där introduktionen. Du gick runt med mig och jag fick hälsa på flera av mina blivande arbetskamrater. Gradvis började det kännas bättre och bättre.

Du gjorde en enorm skillnad den där marsdagen 1999 och visade på detta enkla och tydliga sätt genom din omedelbara handling vad det vill säga att vara en alldeles ovanligt god medmänniska. Det var vårt allra första möte. Det var så du presenterade dig för mig. Jag glömmer det aldrig.

  ~  ~  ~ 

En vecka efter vårdagjämningen år 2015, en mulen och fuktig marsfredag 16 år senare sitter jag där i en grön Uppsalabuss med blommor i handen, enkla gula tulpaner, på väg till dig. Det är ju snart påsk, tänker jag. Annars är tankarna oroliga och ganska sorgsna. Jag är både litet spänd och litet rädd. Och ändå inte. Det är ju dig jag ska hälsa på.

När jag kliver ur bussen på de stora vida uppländska fälten känns ändå himlen ovanför mig ganska ljus. Vårljus. I brytningen mellan ljus och mörker. Jag stannar till tar några djupa andetag och går sedan med bestämda steg längs grusgången bort mot entrén: ”Palliativt centrum” står det på väggen. Jag har kommit till hospice. Jag har kommit till en slutstation. Det som med allra största sannolikhet är din slutstation. Jag har kommit till vårt allra sista möte. Ja, om inte undret sker…

Där bortom de ännu ej utslagna björkarna finns du min vän, snart ses vi igen

Jag söker mig fram genom de tysta korridorerna. Går vilse, vill inte besvära någon med frågor, söker mig vidare. Anstränger mig för att inte titta in i någon av de rum vars dörrar står på glänt. Jag vill inte snoka. Jag vill inte på något sätt tränga mig på in i de enskilda öden och slutfaser som helt visst pågår i de rum jag passerar. Det är en tyst, dov och laddad stämning.

Men till slut har jag hittat fram och hela vägen in till dig i ditt rum. För där i rummet sitter du ju i din sjuksäng. Det är ett vackert och ganska hemtrevligt rum där du fått välja vilken konst du ska ha på väggarna. Jag ser att du är tunn och blek, men blicken är lika klar, vänlig och nyfiken som alltid. Det är du.

Det är du, efter tolv makalöst modiga års kamp mot cancern som gång på gång tycktes  besegrad, men alltid ändå återkom. Jag känner mig både högtidlig, litet nervös och känslosam när jag kramar om dig, packar upp blommorna, hämtar in en vas och slår mig ned bredvid sängen. ”Hej igen Bill, jag är glad att träffa dig igen!”. För det är jag, mitt i sorgen.

Vi får vårt samtal. Nästan två timmar tillsammans. Det blir ett trevligt samtal som kom att innehålla både skratt, eftertänksamhet och en hel del tårar från min sida. Vi rör oss både bakåt och framåt i tiden och passerar några extra trevliga minnen, ja det är jag som gör det. Du har redan siktet mer framåt. Men du ler när du hör mig berätta om det där första mötet på IT-företaget för så längesen.

Du frågar speciellt om hur jag hade det i Vietnam, hur det var på sjukhuset och hur jag mår nu. Känns det ok? Som vanligt är du lika omtänksam. Vi delar litet gemensamma sjukhusupplevelser och småskrattar. Vi pratar vidare och kommer till det oundvikliga. Du är väldigt lugn och samlad inför det som ska komma. Berättar att du är redo att ta nästa steg. Du har nått dina mål. Du är nöjd. Det är helt tydligt att du är försonad med det yttersta.

Jag nickar. Det stockar sig för mig och jag får harkla mig, ta ny sats och fortsätta samtalet. Och du är lika lugn och trygg som du alltid varit. Du lugnar mig än en gång. Denna sista gång. Ja åtminstone denna sista gång vi möts som Calle och Bill. De personer som känt varandra dessa senaste 16 år på resan genom detta liv. Vi kan inte veta vad som händer sen? Och om det kanske blir så att vi möts igen ”utanför tullarna på andra sidan”?

Jag kan inte annat än uttrycka respekt för ditt ”val”, även om jag av egoistiska skäl erkänner att jag skulle önska att du bad om miraklet som skulle rädda dig. Jag vill ju att du ska finnas kvar här, bara ett mejl, mobilsamtal eller ett mess bort. Som du alltid funnits här. Nu ler du igen.

Jag vill ju att du ska finnas där i de 30-40 år som kanske återstår av min resa. Jag vill ju att vår resa tillsammans ska fortsätta. Det är ju så jag tänkt att det ska bli. Vi har haft många allvarliga samtal under de tolv år som gått sen cancern kom. Vi har många gånger talat om detta ämne. Men detta är första gången som jag förstår att det inte finns nån fortsättning på den här resan. Din resa är snart över. Du är nöjd och du har nått dina mål. Ja det har du verkligen min vän…

~  ~  ~ 

Idag onsdagen den 8 april kommer så det väntade, men ändå fruktade beskedet att du lämnat oss. Somnat in, lugnt och utan smärtor med dina närmaste hos dig. I natt – – –

Jag stänger min kontorsdörr och tittar ut genom fönstret bort över Huddingeskogen, söderut. Jag harklar mig några gånger. Tårarna väller fram. En svag sol bryter igenom molnen här och där. En vacker vårhimmel år 2015. Så… Nu har du rest hem Bill, tänker jag.

Jag är hemskt ledsen. Och samtidigt glad för din skull att kampen är över. Att du äntligen fått vila och ro efter den resa du gjort som inte kan ha varit lätt under de senaste åren. Jag tänker på den där Lagerkvist-dikten som är så vacker.

”Håll mig i din okända hand
och släpp mig inte.
För mig på morgonljusa broar
över de svindlande djup
där du håller mörkret fängslat…”

Det är första gången jag förlorar en någorlunda jämnårig god vän. Det känns så alldeles väldigt tomt. Och tyst. Jag tänker på dig och hela denna långa fantastiska resa du gjort genom detta livet.

För oj, vilken resa du gjorde min vän! Det var en lång och mycket händelserik resa hela vägen från San Fransisco till Norrbyhus. Från resebyråvärlden, IT-företaget där vi träffades, HR-jobben, terapeut-utbildningen och konferenscentret du drev. Så blev du präst efter många års studier och jag var på den vackra prästvigningen i Storkyrkan i juni, pingsten förra året. Och så gifte du dig till slut, för ett par år sedan. Vilken resa min vän!

Ja du är en extraordinär person. Tänk bara alla gånger jag träffat dig de senaste åren, med föresatsen att stötta dig i din sjukdom. Och det slutade alltid med att det var du som stöttade mig. Cancern fick aldrig greppet om dig. Du fortsatte framåt hela tiden.

Tänk alla dessa kloka ord jag fått från dig. Alla gånger vi talat om det som känt besvärligt. Alla gånger vi talat om det som varit roligt. Med tiden blev du som en extrainkallad storebror för mig. Jag som aldrig fick nån storebror. Men sådan var din roll i mitt liv. Jag ser det så tydligt nu. Och jag är glad att jag sa det till dig när vi sågs den där sista gången i detta livet. Att jag kom med tacksamhet och kärlek till vårt möte. Det var det jag ville säga. För så var det. Så är det.

Eller som Richard Bach skriver:

”Rarely do members of the same family grow up under the same roof…”

Du var och är en trygghet i mitt liv. Någon jag bollat många funderingar med. Du var och är en stor inspiratör och förblir en förebild för mig i alla avseenden. Det är lätt att förstå att du var så omtyckt. Det är svårt att förstå hur du orkat vara så stark och omtänksam under de svåra år som kommit och gått. Men sådan var du, sådan är du. Jag är helt förbluffad. Full av beundran. Och inspiration.

Jag är djupt tacksam att jag fått lära känna dig och fått dela den här färden genom livet i så många år. Det har betytt så mycket för mig. Så mycket.

Sol genom molnen, bilden får mig också att tänka på U2-låten ”One tree hill” som alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. ”You ran like a river, on to the sea…”

”Nothing by chance…” Jag tror inte att det var nån slump att vi möttes där i det kreativa ”funky business”-kaoset den där marsdagen i det gamla årtusendet där du var den goda kraften redan från allra första stund. Jag tror inte heller att den där stunden på hospice i Uppsala en vecka efter vårdagjämningen i mars 2015 var vårt sista möte. Jag är så glad för vårt möte.

”Vi ses igen! See you!” Som jag sa när vi skildes åt…

~  ~  ~ 

Och det kändes bra att mitt sista mejl till dig för några dagar sedan innehöll denna vackra musikaliska hälsning med sin ljusa och gränsöverskridande symbolik. Så typiskt också att ditt svar, det som skulle visa sig bli dina sista ord till mig var just: ”Så vackert…” 

Precis som ditt liv.

”Utanför tullarna på andra sidan,
där råder stilla tid.
Där alla livets trådar går ihop
och evighet tar vid.

Utanför tullarna på andra sidan
där ska vi mötas sen.
När alla sångerna har tonat ut
då träffas vi igen.”

– – –

Dikten är hämtad ur Pär Lagerkvists ovanligt vackra samling ”Aftonland” från 1953. U2-låten ”One tree hill” kommer från storslagna ”Joshua Tree”-plattan 1987. HDWU-låten heter just ”Utanför tullarna” och var ett av spåren på fina doldis-plattan ”Container”, 1984.  På Spotify finns den med på samlingsplattan ”Retrospektiv”.

Exit – Tomas Tranströmer: ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen…”

När jag vaknar denna lördagmorgon gör jag det med insikten att Tomas Tranströmer lämnat oss. Tomheten ekar lika tydlig som det skarpa, marsbleka, nästan bländande morgonljuset. Det känns sorgligt. Kanske en trygghet mindre för mig? Jag tror det.

För Tomas har ju på nåt sätt alltid funnits där. Jag söker de rätta orden för att uttrycka hur stor denne litteräre man var för mig. Svårt att finna de rätta orden. De fattas mig, men Tomas finner dem åter och beskriver känslan.

”Det enda jag ville säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.”

Tomas Tranströmer har varit närvarande i mitt liv sen tonåren, på många sätt. Nu senast genom Irma Schultz Kellers skiva jag bloggade om alldeles nyss. Då gjorde vi ett besök i den skogsglänta Tomas hittat åt oss.

Jag var kanske 16 år gammal första gången jag läste och träffades i hjärtat av de första raderna om fallskärmshoppet i Tomas första diktsamling ”17 dikter”. Det var också ett uppvaknande. Jag hade aldrig läst ett så vackert bildspråk tidigare. Aldrig sett så fascinerande och genialiska metaforer tidigare. Fast då kände jag ju inte ens till ordet metafor.

Tomas Tranströmer 1965, 33 år gammal. Det är 50 år sedan nu. Den skarpa blicken…

31 år senare kan jag konstatera att jag aldrig sett ett så vackert bildspråk, så hisnande vackra formuleringar. Att Tomas till slut fick Nobelpriset i litteratur, ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”, var nog det största kollektiva Nobelpris-”ÄNTLIGEN!” någonsin i Sverige…

Ofta har sedan också Tomas Tranströmer besökt min blogg. Referenserna finns där, träffar mig gång på gång i livets skiftande skeden. Därför var Tomas så ofta närvarande. Därför känns det nu så tomt.

”Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.”

Jag längtar också verkligen efter att få hem mina böcker från magasineringen i Uppsala. Inte minst Tomas Tranströmers diktsamlingar. De är en del av mitt hem. De är en del av mitt liv.

Tomas Tranströmer (1931-2015), vid tiden för Nobelpriset

Nu har Tomas rest hem. Blivit ett med sina ”Hemligheter på vägen”. Blivit ett med sina ”Klanger och spår”. Tacksamheten för det magiska han gav oss består.
Åren ska komma och gå. Jag kommer alltid att lyssna till hans röst…

”Läs mellan raderna. Vi skall träffas om 200 år
Då mikrofonerna i hotellets väggar
 är glömda
Och äntligen får sova, bli ortoceratiter.”

”Sånger från gläntan”: Irma Schultz berör mig än en gång

”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse”, skriver Tomas Tranströmer. Redan när jag läste det citatet i pressreleasen för Irma Schultz nya platta anade jag att detta var något jag skulle uppskatta.

Att utgå från Tranströmers magiska bildspråk låter för mig som ett mycket intressant grepp och ingång i skivprojektet ”Sånger från gläntan”. Så här skriver Irma vidare i pressreleasen:

”I gläntan kan du inte gömma dig. Där möter du dig själv, med allt vad det innebär. Det här är tio spår om saknad och längtan, om när livet inte blir som vi har tänkt oss och i kölvattnet av allt det, en spirande tillit.”

Det är vackert och klokt. Angeläget. Det var ord som genast väckte mitt intresse.

Nu har jag lyssnat på plattan i litet mer än en vecka och jag har sakta uppfyllts av den. Den har snurrat i CD-spelaren mest hela tiden, ibland väldigt nära på hög volym och ibland som en svag viskning sent på natten när jag suttit och skrivit. Den har funnits där hela tiden och jag har haft privilegiet att lärt känna den.

”Sånger från gläntan” har liksom uppfyllt mig och gett mig kraft litet på samma sätt som IV-droppet på Franska Sjukhuset i Hanoi för några veckor sedan. Det har känns svalt och friskt. Liknelsen är allt annat än långsökt för mig. Och timingen med min konvalescens kan inte sägas ha varit något annat än perfekt.

Stilla, suggestiv, poetisk rör dessa tio sånger vid min själ. Vaggar mig. Det är så vackert, så vackert. Kopplingen till Tranströmer-dikten om gläntan som bara kan hittas av den som gått vilse har en genialisk kraft. Som berör, som fascinerar. Som jag intuitivt lockas till. Som jag vill besöka och veta mer om.

Musikaliskt har skivan även ett Jan Johanssonskt anslag, i folkviseton. Det är milt och förtrollande. Jag riktigt ser den här gläntan i skogen framför mig. Det är suggestivt. Nästan litet trolskt. Och Irmas röst är så där vackert berörande och personlig i sitt uttryck. På nåt sätt både spröd och kraftfull på samma gång. Jag hör ju direkt när det är hon.

Irma Schultz Keller (1965- )

Jag har skrivit om det tidigare här. Irma har alltid hittat och fortsätter att hitta uttryck som berör mig. Djupt. Och Irma har berört mig hela vägen. Hela vägen från Stranded-tiden med Zzzang Tumb och Reeperbahn 1983 via Docenterna 1989 (då jag oftast stod längst fram i publiken när Irma och Joppe sjöng ”Söderns Ros”), vidare över de så framgångrika poppiga soloplattorna på 90-talet till de lågmält finstämda Joni Mitchell-tolkningarna för några år sedan och hela vägen fram till idag. Uttrycken har varit olika, men musiken som Irma gjort eller medverkat i har alltid berört mig. Den har alltid känts angelägen.

Musiken har alltid känts angelägen, oberoende av om det varit musik jag festat, dansat, promenerat eller suttit tankfull till. Den har alltid slagit an strängar i mig. Olika strängar, olika tider. Men Irma har alltid funnits med på resan. En resa som nu tagit mig till denna vackra glänta.

Genom mitt engagemang i Katarina församling och Allhelgona- samt Katarinamässorna har våra vägar korsats även på senare år. Irma jobbar ju som kultursamordnare i församlingen. Vilken tillgång!

Videon till ”Håll om mig”, singel från nya plattan

Trevligt nog har också denna vackra lilla skiva uppmärksammats ganska rejält i pressen:

”Irma befinner sig någon helt annanstans idag än vad hon gjorde 1991. Närmare bestämt i en lugn glänta… låter ungefär som man föreställer sig att solstrålar som försiktigt bryter igenom lövverk skulle låta.”
(Nerikes Allehanda)

”Irma Schultz Keller har skapat ett album med andliga sånger som inte har något med vare sig samtiden eller popmusiken att göra. Hon har hittat en egen glänta.”
(Dagens industri)

”Ett knippe mestadels förtvivlade sånger i viston där hon med sin fortfarande magiskt skimrande och chosefrisa popröst, söker efter ljus och förtröstan.” (DN)

”Sånger från gläntan” består av 10 finstämda spår där sångerskans mjuka stämma oftast står i centrum, på sju av låtarna omgiven av Katarina Kammarkör. Det här är stillsamt, i ett gränsland mellan folkvisa, pop och psalm. (Metro/TT)

”Musiken är sammanvävd med Katarinamässan och den Stockholmsteologi som utvecklats där som betonar människans svaghet och den aldrig sinande nåden. I den meningen är detta en intressant kyrkomusik i tiden.” (SVD)

”Sånger från Gläntan är en perfekt titel på Irmas nya album. De stillsamma och sökande sångerna porlar lika rofyllt som en skogsbäck.”(GP)

Exit – Robin Williams

Denna augustimorgon vaknar jag till den sorgliga nyheten att Robin Williams lämnat oss och tragiskt nog framgick det direkt av nyhetsrapporteringen att den genialiske skådespelaren valt att ta sitt liv. Jag tänker direkt på Heath Ledger och Philip Seymour Hoffman som jag tidigare skrivit om här. Likheterna är uppenbara för alkohol- och kokainmissbruk och depression fanns med i bagaget även i detta fall.

Robin Williams (1951-2014)

Nu var Robin Williams något äldre med sina 63 år och han hade en lång och mycket framgångsrik skådespelarkarriär bakom sig. Men det är naturligtvis inte mindre tragiskt när ett sådant här självmord sker. Den så framgångsrike Williams hade mycket kvar att ge.

Ändå visar det sig gång på gång att framgången och genialiteten så ofta har en nattsvart baksida. Att människor som upplevt en sådan enorm framgång som Williams ändå bakom sin framgångsrik fasad döljer en bråddjup mental misär. Att det ofta blir så svårt för personer med den här nivån av kreativitet att orka med livet utan att ta till olika typer av droger och medicinering. Det gör mig både ledsen och fundersam.

Robin Williams var oscarsvinnare för bästa manliga biroll i ”Good will hunting” 1997, en av flera fantastiska rollprestationer genom åren. Williams var också oscarsnominerad inte mindre än tre gånger för bästa manliga huvudroll för filmerna ”Good morning Vietnam” 1987, ”Dead poets society” 1989 och ”The Fisher King” 1991. Starkt, mycket starkt.

Hans skådespelarbegåvning var så uppenbar då han kunde pendla mellan komiken och tragedin på ett fullkomligt halsbrytande sätt. Och med ett enormt tempo och bett i replikerna, så var han också en vass ståuppare. Robin Williams kunde verkligen spela de mest komiska pajasartade roller som också blixtsnabbt kunde glida över i ett allvar och djup som även renderade honom dessa filmvärldens finaste priser och nomineringar.

De fyra filmerna ovan är alla exceptionellt bra. Jag tänker först särskilt på ”Fisher king” som gjorde ett mycket starkt personligt intryck på mig där Robin Williams spelade mot min personlige favorit Jeff Bridges. Den filmen fick en särskild plats i mitt hjärta i dynamiken kring den galna komedin, djupet kring sökandet efter förlåtelsen och den plötsliga Graal-symboliken. En minnesvärd film. Så är den också regisserad av den ovanligt kreative och fantasifulle Terry Gilliam, en av mina favoritregissörer.

Robin Williams och Jeff Bridges i ”The Fisher king”, 1991

Men ändå kommer jag personligen att minnas honom bäst för den extraordinära rollen läraren Mr Keating i ”Dead poets society” några år tidigare. Det är svårt att överskatta hur mycket den filmen betydde för mig när jag som 21-åring såg den på bio. Den träffade mig mitt i prick på ett mycket personligt sätt och berörde mig djupt. Filmen förstärkte mitt redan tidigare starka intresse för litteratur och poesi. Den fick mig att börja ifrågasätta och tänka i termer av ”doing it differently”. Det är helt enkelt en av de viktigaste filmer jag sett. Just så stor och personligt berörande var den för mig.

Så var det ingen mindre än Peter Weir, kanske min störste favoritregissör, som regisserat så det bidrog helt säkert till min stora förtjusning.

Trailern till ”Dead poets society”, 1989

Tidigt denna augustimorgon mötte jag himlen i en vattenpöl på väg till jobbet. Jag stannade ett ögonblick, fascinerad av denna oväntade förening mellan himmel och jord. Helt storslaget i sin oansenliga inramning framför mina fötter fanns plötsligt himlen där mitt i min väg… 

”But poetry, beauty, romance, love, these are what we stay alive for… That you are here – that life exists, and that the powerful play goes on and you may contribute a verse. What will your verse be?”

Tack Mr Keating/Robin Williams för all inspiration, den här bilden är till dig!

Hela begreppet Carpe diem kan idag, många år senare, kännas precis så uttjatat som det väl i praktiken är i augusti 2014. Det är sånt de skämtar om i Solsidan när Felix Herngrens tafatte rollkaraktär Alex gör bort sig. Det kan därför möjligen vara svårt för den som inte var med då att förstå hur revolutionerande fräscht och inspirerande det var att nås av detta budskap 1989…

Men den vackra grundtanken i budskapet står kvar med sin eviga sanning, höjd över ögonblickets ironier.

~   ~   ~

They’re not that different from you, are they? Same haircuts. Full of hormones, just like you. Invincible, just like you feel. The world is their oyster. They believe they’re destined for great things, just like many of you, their eyes are full of hope, just like you. Did they wait until it was too late to make from their lives even one iota of what they were capable? Because, you see gentlemen, these boys are now fertilizing daffodils. But if you listen real close, you can hear them whisper their legacy to you. Go on, lean in. Listen, you hear it? – Carpe – hear it? – Carpe, carpe diem, seize the day boys, make your lives extraordinary.”
– Robin Williams som John Keating i ”Dead poets society”, 1989

 

 

En makalös majhelg mellan hägg och syrén

”Maj är väl ändå den härligaste tiden på året…”

Så skrev en arbetskamrat på FB för någon dag sedan tillsammans med ett par av de vackraste försommarfoton jag sett på länge. Och det är nog många svenskar som kan hålla med om det när vinter blivit vår och övergått i de första färgstarka fyrverkerierna av blommande blomsterprakt, vacker fågelsång och ljuvlig blomdoft.

Livets krafter är så obändigt starka och bryter fram som en vårflod av starka intryck efter vinterns monotona och starka tigande grepp om naturen, som våren sedan mjukat upp med tö, lövsprickning och murriga jordfärger. Maj kan nästan kännas som en dröm, en försmak av paradiset efter det kärva, kalla och monotona järngrepp som vintern hållit oss i.

Blommande hägg i majskymningen, Stockholms skärgård, fångad av min arbetskamrat Ebba H.

Maj är månaden som återställer sommartonerna och naturens hela vackra färgpalett. Maj målar naturen i ljuvliga färgtoner och hela sommaren ligger framför oss som på ett silverfat. Det är stark förväntan och längtan i luften. Nätterna är så ljusa och ljuvliga. Dagarna så skinande blå. Maj återbefolkar naturen med den livligaste och vackraste fågelsången. Själv får jag höra koltrasten varje morgon när jag strax före 06.00 åker till jobbet. Den sitter alltid i någon av trädtopparna och sjunger vid busshållplatsen. Det är en ynnest att få uppleva detta och den vackra upplevelsen gör den långa resan till jobbet så mycket lättare än den är vintertid.

Humla på lila syrén, foto: Thor Thorsson, ”Thors fotoblogg”.

Och så ger oss ju maj både häggen och syrénen, dessa två starka symboler för romantik, examenstid, giftermål och löftesrik försommar. Men maj är också blommande fruktträdgårdar, hagtorn, oxel och ginst. Makalöst vackra de med. En känsla av ett drömskt Astrid Lindgren-land som i Körsbärsdalen, i det evigt blommande Nangijala.

Jonatan och Skorpan Lejonhjärta i Körsbärsdalen

Vit syrén med spindel, eller som Bellman uttryckte det: ”minsta kräk i kärr och syra, nyss av solens värme väckt”. Foto: Thor Thorsson, ”Thors fotoblogg”.

Kanske är det så att maj förenar det bästa av våren med det bästa av sommaren? Vårens friskhet och fräschet med sommarens värme och blomning? Och myggen, flugorna och getingarna lyser ännu till största del med sin frånvaro. Maj, vårmånaden som ofta känns som sommar. Kanske är det därför vi tycker så mycket om maj? (Jag har här lämnat allergikerna utanför resonemanget för de har ofta en annan syn på maj av uppenbara skäl.)

I den pågående och snart gångna majhelgen kom så till slut också den definitiva sommarkänslan. Med besked. Temperaturen kröp upp till strax under 30 grader och solen sken från en klar och nästan helt sommarblå himmel. De få moln som visade sig var bara välkomna. Så kunde jag gå ut och uppleva sommarvärmen i kortbyxor och t-shirt och samtidigt ännu befinna mig mellan hägg och syrén i den allra vackraste blomningen. Det blev en alldeles magnifikt makalöst majhelg!

Verner Aspenström har skrivit en fin och finurlig dikt om maj:

”Maj månad kom som ett fotbad
efter en lång marsch.
För göken var det en strävsam tid.
Nätterna seglade som dun på sjöarna.
Hade inte grannens svarta hund skällt
skulle vi drömma än…”

Jag gillar den den dikten. Den säger också något om hur man kan uppleva drömska maj.

Jag återkommer också gärna till de fantastiskt uttrycksfulla och vackra naturstämningar av försommar som den engelska författaren Richard Adams fångade i sin klassiska roman ”Den långa flykten”, i original Watership Down. Jag brukar återvända till den så här års när jag vill sätta fingret på den underbara känsla av naturens skönhet som fyller mig med sådann ro och harmoni. Maj och juni, härliga ljusa månader.

Det är kapitlet ”The crow and the beanfield” ur Watership Down (1972) som inleds med detta härliga naturlyriska viktorianska citat:

”And let them pass, as they will too soon,
with the beanflower’s boon
and the blackbird’s tune
and May and June!”

(Robert Browning: ”De Gustibus”, 1855)

Maj känns för mig litet som en dröm – mellan vår och sommar – med ständigt för mycket att göra på jobbet och en känsla av att ständigt försöka hålla fast vid och hinna uppleva något overkligt vackert som alltför hastigt glider undan och bleknar bort…

PS:
En avslutande fotnot till den här bloggen kan vara att berätta att min romantiska känsla för denna månaden t o m tog sig det uttrycket att jag i maj 1999 plockade och sparade det gamla årtusendets sista hägg. Jag har den pressad kvar som bokmärke i en av mina favoriter bland det 20:e århundradets finaste diktsamlingar, lämpligen maj-mästaren Hjalmar Gullbergs mästerverk ”Kärlek i tjugonde seklet”.

PPS:
Under rubriken ”Relaterade” nedan finns mer av mig om maj, det här var nämligen inte det första jag skrivit om detta ämne.

Om ett möte; kärlekspoeten Urban och vispoeten Barbro

Ibland öppnas fönster mot det förflutna och jag får en aha-upplevelse som liksom kastar ett extra förklarande ljus över det som varit…

I den utmärkta och starkt berörande SVT-dokumentären om Barbro Hörberg häromveckan fanns ett härligt klipp från en julafton en gång på 60-talet hemma hos familjen Hörberg i Göteborg. Det var ett filmklipp i färg med inslag från ett tidstypiskt julfirande som på många sätt såg nog så välbekant ut trots att det hände sig för 50 år sedan.

En detalj i den gamla filmen var en öppnad julklapp Barbro höll i som fick mig att haja till. Jag såg ett för mig mycket välbekant bokomslag som gav mig mer än en ledtråd och på mer än ett sätt. Uppenbarligen hade Barbro fått diktsamlingen ”Vi kommer att träffas imorgon” av den nu sedan länge bortglömde poeten Urban Torhamn. Och vips hade jag ett dubbelt kärt, i mitt tycke orättvist bortglömt, ämne att blogga om. En oväntad och plötslig beröringspunkt mellan två för mig var för sig omtyckta poetiska personer.

Att Barbro Hörberg ligger mig varmt om hjärtat känner läsare av denna blogg till, men att Urban Torhamn också gör det är det nu hög tid att berätta. Ja om du nu till äventyrs ens hört talas om denne Urban? Troligen inte. Han är borta nu och var sedan länge bortglömd när han gick bort.

Den nämnda diktsamlingen utgavs år 1963, vilket då gör att min sherlockskt osvikliga slutledningsförmåga placerar det hörbergska julfirandet till mitten av 60-talet. Av större intresse är att Barbro uppenbarligen läste Urban. Det förvånar mig knappast, men gör mig desto mer glad och litet varm i hjärtat.

Urban Torhamn (1930-2010) Foto av Lütfi Özkök taget 1969

Urban Torhamn var en firad svensk poet på 50-, 60- och 70-talen. Kanske var det särskilt hans finstämda och uttrycksfulla kärlekspoesi som gjorde intryck? Strofen ”Du ler – och trädet står i brand med eld över spårlös snö…” är en av de vackra torhamnska poesipärlor som för alltid stannat i mitt minne. Jag minns själv att jag i sena tonår började läsa hans dikter med stor behållning.

Jag blev väldigt förtjust i Torhamns vackra bildspråk och ömsinta formuleringar. En annan av Urbans dikter jag tror att jag fortfarande kan åtminstone delvis utantill är romantiska ”I juli” – ”Jag har kommit in i ditt rum för tidigt på morgonen… Hur kan du sova när du är så vacker?”

Jag blev så förtjust i Torhamn att jag faktiskt letade rätt på allt jag kunde hitta på Stockholms antikvariat – den ovan nämnda samlingen samt ”Lisbeth!” (1975), den fantastiskt fina debuten ”Dikter 1957” (1957) och den prisbelönta ”Mellan våra ansikten” (1979). Diktsamlingarna var inte svåra att hitta och gick redan då för en billig penning för Torhamn var knappast i ropet längre i slutet på 80-talet. Tio år efter att han gav ut det som skulle visa sig bli hans sista diktsamling.

När författaren Urban Torhamn somnade in hösten 2010, nyss fyllda 80 år, hade han inte publicerat några nya dikter på 31 långa år. Den hyllade poeten kom att leva sin sista tid isolerad i sitt mångåriga hem på Södermalm som ”en växande gåta för sin omgivning”. Vem var Urban Torhamn? Varför tystnade han?

Det slog mig då att han var nästan jämngammalt årsbarn med Barbro Hörberg, vilken ju som bekant rycktes bort vid ungefär samma tid i det 70-tal då Urban Torhamn publicerade sin sista diktsamling.  En poet och en vissångare kan tystna av olika anledningar. De tystnade alltså ungefär samtidigt i någon mån. Det är en fin tanke att Barbro troligen uppskattade det Urban skrev. Kanske kunde Urban uppskatta Barbros finstämda vispoesi?

Barbro Hörberg (1932-1976) och sovdjuret, foto från 1969

Men kanske har de båda nu brutit tystnaden? Kanske finns de nu i själva verket någon helt annanstans och utbyter tankar  om den poesi och de ord de båda –  på litet olika sätt – var så mästerliga på att finna och uttrycka?

Men för mig och för alla andra vars hjärtan Urban och Barbro rört vid kommer de förstås aldrig att tystna. De berörde mig djupt och jag känner en bestående tacksamhet gentemot dem båda. En tacksamhet som följer mig på vägen genom livet. Liksom de…

”Hemligheter på vägen” – ”Jag tog en annan väg”

Och novemberstämningen behåller sitt grepp om mig. Den mörkaste delen av hösten, innan snön och minusgraderna har kommit. Jag vet att det rent faktiskt sett inte är den mörkaste tiden på året, men det känns ändå alltid som om det är det.

En vardagmorgon i november tog jag en annan väg till jobbet. En helt annan väg på en folktom tunnelbana, röda linjen söderut i fel riktning, mot strömmen. Passerade Masmos tunnebanestation före 07.00 på morgonen och upplevde den hemlighetsfulla skönheten i de kontrastrika färgkombinationerna som spelade i novembermörkret. Det var ett fint möte.

Jag tyckte det kändes fint att få en ny relation till en plats jag under alla tidigare år i denna stad helst undvikit och knappast kunnat föreställa mig vara så här gåtfullt vacker. Jag mötte hemligheter på vägen.
Klicka på fotona, för att få större bild!

Älskar färgskalorna i den här kontrastrika bilden utanför Masmos t-banestation; blått ljus mot urberget, gult ljus över löv och gräs

En okänd trafikant skyndar sig ned i det hemlighetsfulla blå urberget

Överraskande upplyst konst i novembermörkret

Och den här vackra upplevelsen hade inte känts så speciell och så personligt berörande och stark om det inte vore för inspiration från två ordkonstnärer vars texter följt mig genom livet.

Därför kommer här ett alldeles särskilt tack till Tomas Tranströmer…

”
Hör suset av regn
Jag viskar en hemlighet
för att nå in dit…
”

”
Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker.
En känsla som om folkmassor drog genom gatorna
i blindhet och oro på väg till ett mirakel,
medan jag osynligt förblir stående.
”

…och Olle Ljungström för mångårig inspiration!

”
Vägskäl
Jag har glömt allt som sagts.
Vägskäl
Jag tog en annan väg.
Vägskäl
Verkar som tiden har gått.

Vägskäl
Bara en helt vanlig dag
Vem minns en helt vanlig dag?
Inga spår, bara en doft
Vem minns en helt vanlig dag?
”

England, Jobs och Tranströmer

I den gångna helgen och i slutet av förra veckan gjorde jag en resa till en god vän som sedan 20 år bor i England. Jag besökte nordvästra England och då framförallt Southport, Liverpool, Manchester och en avstickare upp till Lake District.

Det var riktigt trevligt att hälsa på min vän. Och det var fascinerande att se att vi i flera avseenden utvecklats vidare åt samma håll och hade mycket att tala om – utöver all uppenbar nostalgi. Det var en fin uppdatering av vår vänskapsrelation.

Och mycket intressant att se vackra Lake District, ja åtminstone delar av det och framförallt då vackra Windermere. Samt Liverpool och Manchester, två betydande engelska musikstäder vars musik betytt mycket för mig genom åren.

Min resdag, den 5 oktober 2011, kom också att bli minnesvärd av två andra berörande anledningar. Jag nåddes dels av det sorgliga beskedet att ”Mr Apple”, den geniförklarade entreprenören och företagsledaren Steve Jobs till slut förlorat sin kamp mot cancern.

Steven Paul Jobs (1955-2011)

Steve ”How to live before you die” Jobs var en mycket mytomspunnen person som det varit omöjligt att missa. Nu är jag vare sig MAC-kille eller utpräglad Apple-supporter, men det har varit uppenbart att Steve Jobs var en unikt begåvad, kreativ och kraftfull personlighet. Det är få andra entreprenörer som jag upplever kunnat mäta sig med honom. Den enda jag på rak arm kan tänka på är Richard Branson.

Det känns sorgligt att Steve Jobs bara fick 56 år på sig i detta livet, men å andra sidan levde han starkare och intensivare än de allra flesta. Han levde verkligen innan han dog. Det är oerhört imponerande att se resultaten av vad denna unike man lyckades åstadkomma under den tid han fick.

Senare samma dag denna onsdag 5 oktober hörde jag även den betydligt trevligare nyheten att vår svenske poet Tomas Tranströmer till slut mycket rättvist tilldelats Nobelpriset i litteratur. Tranströmers poesi har följt mig genom livet alltsedan 18-19 årsåldern och jag är mycket glad att han äntligen fått priset.

Det har spekulerats en del om honom i dessa sammanhang de senaste åren och jag tycker det hedrar Akademien att de till slut vågade belöna en svensk igen. Det är nu också hela 37 år sedan svenskar belönades i detta sammanhang då Harry Martinsson och Eyvind Johnson fick priset när det begav sig anno 1974.

Tranströmer fick priset med motiveringen ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”. Det är trevligt att ärligt säga att jag förstår och delar Akademiens bedömning, vilket jag sällan annars gör eftersom det är så sällan jag läst något av de personer som brukar få Nobelpriset i litteratur.

Men jag har verkligen läst Tranströmer. Jag har läst mycket Tranströmer. Hans bilder, hans bildspråk är också fullkomligt unikt och har så varit ända sedan debuten med den odödliga samlingen ”17 dikter” år 1954. Jag gläds av hela mitt hjärta åt detta mycket rättvisa beslut. Äntligen! för att citera Gert Fylking…

Tomas Gösta Tranströmer (1931 – )