Archive for the Resa Category

Om shoppingen i Beijing som kom av sig och souvenirerna som kom hela vägen hem

Posted in Film, Resa with tags , , , , , , on 15 mars, 2015 by japetus

Ja vad fick jag egentligen med mig hem – förutom det viktigaste i form av minnen, vackra foton och nya upplevelser och erfarenheter? Jag är ju ingen shopping-kille precis och…

Min plan var ju hela tiden att handla i Beijing, Kina. Den stora shoppingen skulle hela tiden ske i Beijing. Där skulle jag köpa allt från kläder och skor till glasögon, slipade solglasögon och alla de vanliga kinesiska souvenirer jag kunde tänkas bära med mig. Ett år av sparsamhet och återhållsamhet skulle efter besök vid Kinesiska Muren, Himmelska Fridens Torg och Den Förbjudna Staden explodera i en shopping-upplevelse av en med mina mått mätt sällan skådad omfattning.

Alltså kämpade jag mot ”baggage allowance” med min packning från Australien på södra halvklotet, upp till Bali, Indonesien just söder om ekvatorn, via Kuala Lumpur, Malaysia till Saigon, Vietnam samt ytterligare två flighter till Da Nang och Hanoi. Det var fem flighter med Malaysian Airways (30 kg allowance) och Vietnamese Airways (bara 20 kg allowance) där jag pressat bagaget till att väga endast 17,5 kg väska plus sju kg handbagage. Det skulle ge mig nästan sex kilos utrymme att fylla på väskan med i Beijing inför den sista och avgörande 23 kg allowance flighten hem med British Airways. Kanske kunde jag rensa och pressa fram ytterligare ett kg?

Australia Indonesia Southeast Asia

Men som läsare av denna blogg redan vet blev det aldrig någon flight från Hanoi till Beijing. Mässlingen och maginfluensan kom emellan. Det blev ingen shopping i Beijing. Åtminstone inte denna gång.

Men vad bidde det då till slut? Jo det bidde en endaste liten mycket väl vald australisk surfar t-shirt från Manly Beach – och så shiraz-vinerna förstås, vars fortsatta öde i skrivande stund är högst oklar courtesy of Tullverket. På Bali bidde det några fina Buddha-ansikten, en Buddha-ljusstake samt ett par av de så typiska balinesiska skyddsandarna; de som ser tämligen elakt bitska ut men är genomsnälla och skrämmer bort allt ont.  I Vietnam bidde det förutom en nyckelring och ett par kylskåpsmagneter (varav en med den ständigt närvarande Ho Chi Minh) även den typiska lilla rishattsförsedda gubben.

Höjdpunkten av souvenir-jakten i Vietnam blev något som inte har ett dugg med Vietnam att göra. Det var en serie av obeskrivligt coola glasunderlägg med motiv från kända filmer som jag omedelbart trillade dit på. Det var stiliserade, enkla motiv från filmer som Pulp Fiction, Star Wars, Lord of the Rings, Taxi Driver, Blade Runner, Star Trek, Terminator, Rocky, Clockwork Orange, Harry Potter, The Godfather och Scarface för att bara nämna några. Dessa motiv fanns dessutom som planscher, vykort och t-shirts. Företaget Artbook som skapat dessa mementos har lyckats pricka in en fullträff med sin väl valda formgivning av dessa klassiker.

Souvenirer från den stora resan
Det bidde bara dessa exklusiva souvenirer från Den Stora Resan, men de är väl valda utifrån mina preferenser (klicka för större bild)

Ett besök på Artbooks webbplats kan varmt rekommenderas för den filmintresserade bloggläsare som liksom jag lever med dessa nördiga böjelser! Gissningsvis kommer jag att beställa något från dem. De hade helt enkelt alltför mycket smakfulla, coola och snygga väsentligheter. Jag som står i begrepp att inresa ett nytt hem. Och min shopping i Beijing frös ju inne…

Annonser

Min vin-thriller: ska Tullverket hälla ut mina goda australiska shirazer?

Posted in Resa with tags , , , , , on 13 mars, 2015 by japetus

Inte visste jag i januari att mitt australiska vininköp skulle komma att utvecklas till en sådan dramatisk thriller…

Under min resa genom Australien i januari tidigare i år passerade jag det vackra vindistriktet Hunter Valley nån timmes bilfärd norr om Sydney i New South Wales. Här besöktes ett antal vingårdar och utmärkta viner provades, de flesta röda Shirazer men även litet Cabernet Sauvignon och vita Semillon.

Det är alltså ett vindistrikt, men jag blev litet förvånad när jag såg vilka artister som uppträdde i Hunter Valley; Sting, Paul Simon, Roxette och Billy Idol var några av de namn jag såg på affischerna längs med vägen. Det dricks inte bara mycket gott vin i detta distrikt. De har världsstjärnor på besök med jämna mellanrum. Det är väl så att här finns den köpstarka medelålders publik som inte bara gillar dessa artister, utan även har råd att efterfråga dem. Festligt!

Hunter Valley
Vi bilade runt en strålande januaridag mellan dessa härliga vingårdar och provade deras olika viner. Det var många vackra och genuina miljöer jag fick en inblick i. Många trevliga sommelierer och provningsledare jag fick prata med. Och vilket vackert grönt, grönskande frodigt landskap vi färdades genom. En liten bit av paradiset down under.

Jag minns och tänker då speciellt på vingårdarna (vineyards) Audrey Wilkinson, Pepper TreeAdina och Keith Tulloch där jag även efter provning köpte ett antal ganska exklusiva buteljer rödvin, sex stycken närmare bestämt. Jag hade gärna köpt mycket mer vin, men jag kunde ju inte bära med mig alltför många flaskor på den fortsatta resan.

Audrey Wilkinson Vineyards jan 2015
Denna vackra utsikt är vad som mötte min blick när jag såg ut över Audrey Wilkinson Vineyards, Hunter Valley

Som bekant har jag inget körkort och kunde därför inte heller förväntas köra vår bil. Alltså fick jag verkligen smaka på vinerna och svälja. Jag slapp spotta ut… Tacksamhet! För det var en mycket trevlig och välsmakande upplevelse kan jag lova! Mina vänner är medlemmar i Keith Tulloch Vineyard vilket innebar att vi fick sitta i ett särskilt trevligt provningsrum och avnjuta dessa makalösa Shiraz-viner med vägledning av ingen mindre än fru Tulloch, en mycket erfaren sommelier.

Tankarna gick förstås till Grappe i Stockholm där jag själv avnjutit många goda buteljer vin genom åren. Många, många. Ingen överdrift.

Men nu kunde jag i själva verket inte ens bära med mig sex flaskor på den fortsatta resan så jag förpackade dem nogsamt och i god tro samt sände dem sedan med ytpost till Sverige i slutet av januari.

Vinprovning Keith Tullochs vineyard
Herrn själv i färd med att prova röda Shiraz-viner på Keith Tulloch Vineyards, januari 2015, Hunter Valley

Nåväl, de härliga viner jag inköpte är nu alltså på väg med ytpost till Sverige. Ytpost innebär transport medelst fartyg över de sju haven och det jag visste var att det skulle ta 60-90 dagar för vinet att nå fram till Sverige. Dvs det kommer att ske i slutet av mars eller slutet av april.

kester-3
Keith Tulloch, The Kester, Shiraz; ett makalöst gott vin jag verkligen hoppas kunna rädda hela, det blir en thriller! (klicka för större bild)

Väl åter i Sverige i början av mars får jag först goda nyheter från Skatteverket. Jag tar omedelbart kontakt med dem för att göra rätt för mig. Jag betalar mina TV-licens också. Jag är helylle! Det skulle nu bara vara att betala en punktskatt för vinerna så skulle de vara mina. Trodde jag…

Men snart hänvisas jag vidare till Tullverket och då kom de chockartat dåliga nyheterna. Tonläget förändrades nu dramatiskt. Jag har som privatperson ingen som helst rätt att importera vin. För detta ses som import av vin från ett land utanför EU. Det är inte tillåtet, eventuellt även kriminellt.
Mina vinflaskor kommer därför att destrueras av tullen, alltså helt sonika förstöras och hällas i vasken, så snart som de anländer till aktuell importhamn. Det var hårda bud må jag säga. Jag gillade inte tonläget hos den person jag talade med Tullverket. Här ansträngde jag mig för att göra rätt för mig och bollades mellan olika myndigheter. Nu bemöttes jag med tal om kriminella handlingar. Suck!

Hade jag kunnat bära med mig buteljerna på resan och själv tagit in dem personligen i Sverige hade det inte varit några problem. Men så mycket kunde jag inte bära med mig.

keith-tulloch-wine-12
Keith Tulloch Wine – en mycket gemytlig plats med förstklassiga viner. Hoppas de ska nå fram till mig i Sverige!

Jag försöker nu av Australia Post få besked om vilken importhamn som vinet är på väg till. Det kunde finnas en liten möjlighet att ringa de lokala tullklarerarna innan flaskorna når fram och möjligen beveka deras nitiska hjärtan. Detta har skett i god tro och är inte fråga om nån smuggling. Lådan är klart och tydligt uppmärkt med att den innehåller vin.

Detta må förvisso vara ett rent i-landsproblem, men inte desto mindre är det väldigt trist att behöva förlora så goda viner. De har nu även ett betydligt affektionsvärde och jag har lagt väldigt mycket tid på att transportera, förpacka och få hem dessa viner.

Jag ber att få återkomma till hur denna thriller utvecklas…

Hemma från den stora resan – om hur Evert Taube räddade mig ur febermörkret i Hanoi

Posted in musik, Resa with tags , , , , on 11 mars, 2015 by japetus

Efter tio veckors långresa är jag åter hemma i det svenska lagomlandet och kan blogga igen. Därav glappet i februari. Mobilappen är inte på något sätt realistisk för mig att använda till bloggen. Bloggar gör jag vid datorn som nu.

Så här såg min långresa ut. Jag har rest fem veckor i Australien, två veckor på Bali/Indonesien samt två veckor i Vietnam. Tanken var att resan  skulle avslutas de första dagarna i mars med ett besök i Beijing, Kina. Där skulle jag se Kinesiska Muren, Himmelska Fridens Torg samt Maos Mausoleum. Men så blev det nu inte, för något annat kom emellan. En elak barnsjukdom.

Under min resa genom Vietnam började jag känna mig dålig. Saigon/Ho Chi Minh var toppen, liksom Hoi An. Men i samband med bussresan upp mot Hué började jag känna mig risig. Tänkte först att det bara var effekterna av en dålig turistmage. Den villfarelsen lyckades jag behålla under mina två dygn i Hué, men väl framkommen till Hanoi blev det tydligt att något var fel.

Första natten i Hanoi svettades jag så lakanen blev blöta. Dessa symtom stämde någorlunda överens med vad jag kunde googla mig fram till angående malaria och dengue feber. Efter en mycket fundersam morgon efter svettningarna bestämde jag mig för att ställa in dagens guidade tur inne i Hanoi, bl a med besök vid Ho Chi Minhs hus och mausoleum. Jag måste till sjukhuset och testa mig. Men flera timmars tester visade att det inte var vare sig malaria eller dengue.

Stärkt i hågen bestämde jag mig för att följa med ut på en övernattningstur till Ha Long Bay, dryga tre timmars bilresa från Hanoi. Ha Long Bay är berömt för sina kalkstensgrottor och sockertoppsformade berg. Det var också vackert när vi åkt ut med båt i nästan en timme från kajen.

halong_bay
Så här vackert är Ha Long Bay när vädret är fint. Det var mer mulet när jag var där. Klicka för större bild.

Men väl där ute började febern stiga. Promenaden i kalkstensgrottan Hang Sung Sot och bestigningen av utsiktsberget på Ti Top Island blev ett vacklande och ett vilande. Och ett svettande. Middagen på båten blev bara en förrätt, en pumpasoppa jag fick tvinga i mig med våld. De övriga fem fantastiska seafood-rätterna fick jag bara lämna. Istället tog jag mig stapplande och febrig tillbaka till min hytt.

Sung_Sot_Cave_-_Halong_Bay_-_Vietnam
Och så här såg den berömda kalkstensgrottan ut där jag promenerade och fick sätta mig och vila med jämna mellanrum. Det var riktigt vackert. Klicka för större bild.

Där i den hytten fick jag en riktigt tuff natt med hög feber och magsjuka. Mat och vatten bara rann rätt igenom mig. Vad kunde detta vara? Jag började få yrsel och det hela började få vibbar av ”nära döden upplevelse”. En obehaglig upplevelse i allra högsta grad och kanske mest eftersom jag var helt ensam och utlämnad. Vad skulle jag ta mig till? I det läget var det dags att ringa pappa farbror doktorn hemma i Sverige. Hans lugna besked var rakt och tydligt. ”Du måste till sjukhus min son för du förlorar vätska i ett alarmerande tempo! Mat klarar du dig utan ett par dagar för du har depåer och är i god form. Men vattnet är kritiskt och det behåller du inte i nuläget. Du måste därför till sjukhus direkt imorgon bitti!”   

Så efter en del smått förvirrade samtal med min resebyrå och besättningen på det lilla kryssningsfartyget ordnades det fram en liten motorbåt som körde mig till kaj. Där väntade en taxi som tog mig på ca tre timmar in till sjukhuset i Hanoi. Det är frustrerande att åka bil eller buss på motorväg i Vietnam för de kör så otroligt långsamt. Det handlar om max 70 km/h, så allt tar sån tid. Just i det här fallet när jag var så sjuk kändes förstås resan väldigt långsam, jobbig och tålamodsprövande. Min mun var torr som läder. Jag var helt uttorkad och utmattad.

Till slut nådde min plågade resa sitt mål och jag kom fram till det utmärkta Franska sjukhuset i Hanoi. Ett internationellt sjukhus med god vård. Här konstaterades att jag hade 39,3 graders feber, försågs snabbt med både dropp och munskydd och lades in. Det var första gången i mitt liv som jag fick pröva på att hospitaliseras. En upplevelse. Först låg jag i gemensam sal bakom ett skynke, men efter några timmar stod det klart att jag hade någon form av smittsam virussjukdom så jag flyttades till ett eget isolerat rum. Intressant. Vad var detta? Kolera, pest eller tyfus eller rent av ebola? Bläh!

French Hospital in Hanoi
Det Franska sjukhuset i Hanoi, som det skrivs på vietnamesiska

Första natten på sjukhuset var också en sådan då jag kände av olustig yrsel och stökiga, oroliga feberdrömmar. Jag drömde att jag snärjde in mig i droppslangen och att alla ställningar jag låg i var fel och förbjudna. Troligen också farliga. Feberdrömmar. Det var som att sjunka i en mörk brunn. Då och då såg jag också viktiga personer i mitt liv dyka upp i mina drömmar. Nu började nära döden-vibbarna kännas olustigt nära.

Hanoi sjuk
Selfie som nyinlagd patient med dropp på Franska sjukhuset i Saigon

Men mitt i det febriga sjunkande tillståndet började jag också drömma ljusare drömmar. Det var drömmar om sommar, svensk ljus sommar och långt bort ifrån kom också musiken till mig. Det här var säkert hämtat nånstans långt nere bland mina barndomsminnen. Det var starka, ljusa minnen som ingen mörk feber långt borta kunde dränka. Och det var Evert Taubes musik som kom till mig i den mörkaste stunden. Troligen det tryggaste, svenskaste och ljusaste jag kan hitta inom mig. Hemlängtan blev så intensivt starkt och det kändes stärkande och positivt.

För att kunna begripa detta plötsliga Taube-fyrverkeri och dess symboliska betydelse av stor trygghet i en djupt otrygg situation måste läsaren förstå att personen som upplever detta är svårt sjuk, har hög feber och har befunnit sig i stark oro i många dygn. Dessutom är han helt ensam vilket förstärker den starka olust- och oroskänslan och mörkret. Mot bakgrund av detta kan läsaren bättre förstå det symboliska som nu händer på småtimmarna på Franska sjukhuset i Hanoi natten mellan den 27:e och 28:e februari 2015.

Taube är något jag hört sen jag var väldigt liten. Det sitter väldigt djupt och känns väldigt tryggt. Det är även något jag själv spelat många, många gånger under de dryga tio år jag spelade i orkester. Den gamla goda Specialensemblen i Brännkyrka kommunala musikskola som jag skrivit om här tidigare. Eftersom vi också ofta hade vokalissor som sjöng till låtarna vi spelade så har jag hört dessa texter många, många gånger. Nu kom dessa musikaliska pärlor till mig på natten och hjälpte mig hålla modet och humöret uppe.


Den odödliga berättelsen om den unge, oskuldsfulle och evige gentlemannen Karl-Alfreds äventyr i Port Adelaide, Australien som Evert Taube skrev för nu hundra år sedan är helt obetalbar. Det var en av Taubes allra första publicerade melodier. Karl-Alfred, som ”ännu ej förälskat sig”, förblir en av mina hjältar! Den ska höras i Sven-Bertils klassiska version, ingen gör den lika bra som han med samma timing och rytmiska precision!

För det var en väldigt stark positiv och trygg energi jag kände när jag inom mig hörde dessa härliga gamla hemlängtande låtar som gjorde mig på så gott humör. Det blev svensk sommar och svensk skärgård för mig med ens. Alla mina personliga Taube-favoriter passerade revy där i det vietnamesiska febriga nattmörkret: ”Karl-Alfred och Ellinor”, ”Linnea”, ”Pierina”, ”Västanvind”, ”Skärgårdsfrun”, ”Sommarnatt”, ”Så skimrande var aldrig havet”, ”Havsörnsvalsen”, ”Tango i Nizza” och så förstås ”Calle Schewens vals”. De flesta av de här låtarna är ju dessutom tämligen romantiska. Mycket ljusa för mig. Mycket helande. Troligen det tryggaste mitt undermedvetna kunde luta sig mot i den värld av minnen som finns där djupt nere.

Och det fantastiska är att jag kan nästan alla texterna till dessa stycken helt utantill. Nu gjorde de verkligen nytta. Den vietnamesiska nattsystern som tittade till mig på småtimmarna undrade säkert vad det var för något jag låg och sjöng för mig själv… Inte kunde hon veta att jag åter befann mig i Stockholms skärgård på Kanholmsfjärden med kurs på farbror Björns sommarställe där i krokarna. Midsommartid. Starkt helande bilder och texter!


Sven Bertil Taube framför ”Så skimrande var aldrig havet” i en upptagning från 1970

Så var jag också feberfri dagen efter på lördagen när den så vänligen doktor Hien kom in till mig och berättade att jag inte hade tyfus, pest eller kolera som jag själv ironiskt antytt, utan att jag hade mässlingen. MÄSSLINGEN! I kombination med maginfluensa. Jag vaccinerades aldrig som barn. Vi som föddes i slutet av 60-talet samt de första åren på 70-talet fick inget vaccin. Inte heller fick jag sjukdomen som barn. Istället fick jag den nu, med förfärligt resultat. Så vaccinera er ni vuxna som läser detta. Mässlingen är förfärligt besvärlig och obehaglig.

Den vänlige och humoristiske Dr Hien på Franska sjukhuset i Hanoi bekräftade att jag med all sannolikhet smittades av någon som hade mässlingen på flighten från Bali till Kuala Lumpur och vidare mot Saigon/Ho Chi Minh den 16 februari. Det stämmer precis med inkubationstid för denna sjukdom. Mässlingen är en oerhört smittsam sjukdom. Ni som inte haft eller inte är vaccinerade. Som sagt, vaccinera er nu! Detta är något ni INTE vill uppleva!

Samtidigt, ”nothing by chance”, det var meningen att denna den sista av barnsjukdomarna nu skulle strykas från listan för min del. ”Been there, done that!”. En stark erfarenhet rikare, utan tvekan!

Men sjukdomen vek undan från lördagen till söndagen och efter fyra dagar på sjukhuset fick jag flyga hem igen. På måndagen mådde jag betydligt bättre. Även om jag fortfarande var matt. Men jag ville verkligen hem nu. Aldrig har jag längtat så hem till Sverige som efter detta. Längtan var stark, så stark.


Ett annat barndomsminne, Hootenanny Singers version av Taubes ”Skärgårdsfrun”, som också kom till mig den natten. Det är förstås ingen mindre än Björn Ulvaeus som sjunger här om Ellinor.

Så kom det sig att jag den 3 mars till slut fick flyga med Thai Airways hem via Bangkok till Stockholm. Det blev både Boeing 787 Dreamliner och den mer vanliga långdistansmaskinen Boeing 777-300. Framförallt blev det den mest bekväma långa flygning jag gjort eftersom jag flög business class genom den gode Dr Hiens omvårdande välvilja. Känslan när planet kom in över svenskt vatten på Östersjön och jag kunde ana den första glimten av Sverige går inte att beskriva.

Efter 67 dagars resa genom sju länder, 14 flighter, två bussresor och tusen och ett äventyr hade jag till kommit hem igen…

Det kan också vara värt att nämna att jag hade nio fantastiskt fina semesterveckor på resande fot och en besvärlig vecka med mässlingen på slutet. Nu kom fokuset att ligga på sjukdomen i den här bloggen, men det kommer mera!


Jakob Hellmans version av det ultraromantiska happy end i Nizza (Nice) som Evert Taube skrev för Fritiof och Carmencita som ju träffats på Pampas i Samborombon redan 1932. Nu träffas paret igen på ett dansgolv i Nizza, Rivieran 1937 och den här gången är det Carmencita som friar till Fritiof. Med gott resultat denna gång. ”Flickan från Pampas har återfått sin vän, Fritiof ifrån Bohuslän…” Se det är vad jag kallar ett ultraromantisk happy end. Tack käre Evert för att du gav oss ett sådant klokrent romantiskt lyckligt slut!

Upplevelser Down Under – möte med gåtfulla Uluru

Posted in Resa with tags , , , on 29 januari, 2015 by japetus

Den senaste månadens tystnad beror på att jag befunnit och befinner mig på resande fot…

I mellandagarna flög jag ut från ett mörkt och kyligt Stockholm för att ca 24 timmar senare landa på Kingsford Smith-flygplatsen i Sydney. Nu ytterligare en dryg månad senare är jag så full av upplevelser från detta avlägsna och annorlunda land att jag knappt vet var jag ska börja?

För mycket är verkligen annorlunda. Från stjärnhimlen, fåglarnas utseende och sång, växtligheten, till bilmärkena och deras modellnamn. Som att kookaburran närmast låter som en uppretad apa när den ”sjunger” och att Opel heter Holden. Och så virveln i badkaret och handfatet som går åt andra hållet än vad jag är van vid, Corioliseffekten.

Jag har rest en del i Australien under dessa veckor. Den första av dessa resor gick till en mytomspunnen plats som ligger mitt i Australien, mitt i ”The Outback”; det extremt torra, varma och glest befolkade australiska inlandet.

Jag tänker förstås på Ayers Rock – eller som platsen egentligen heter på aboriginerspråk – Uluru. Detta är en 500 miljoner år gammal, gåtfull och mytomspunnen sandstensformation som ligger mitt inne i Australien ca 30 mil sydväst om Alice Springs. Klippan höjer sig till 348 meters höjd över det omgivande landskapet, men når egentligen hela 869 meter över havet.

Det är inte svårt att förstå att denna mäktiga plats fick en så viktig betydelse för aboriginerna. Inte bara för att här finns vatten, utan för den skönhet och karaktär som platsen har. Det finns en alldeles speciell och svårförklarlig känsla av besjälad närvaro som blir starkare ju närmare klippan man kommer.

uluru
Uluru – Australiens röda hjärta

Jag tillbringade ett par mycket minnesvärda dagar i den nationalpark, Uluru-Kata Tjuta, där den röda sandstensklippan är belägen. Att börja dagen strax före gryningen vid Uluru är ett minne som kommer stanna för livet. Vi bodde i tält för detta var en resa med äventyrliga bolaget Adventure Tours vilket bidrog till en för mig mer genuin och passande inramning än att bara passivt köras runt mellan olika luftkonditionerade kuvöser och inte ta ett enda eget steg på denna plats.

Vistelsens höjdpunkt var när vi besökte själva klippan. Jag vandrade de ca 8 km runt Uluru och mötte gryningen där. Sakta men säkert ökade ljuset och klippväggen ändrade färg vartefter ljuset tilltog. Jag gick alltså runt klippan, men klättrade absolut inte upp på den. Det var något turisterna gjorde tidigare när de inte visste bättre.

Nuförtiden lyssnar man lyckligtvis mer på aboriginerna och platsen är mycket, mycket helig för dem. Att klättra upp Uluru är att svårt vanhelga berget och det folk som levt där i 20 000 år, så därför gör i princip ingen det längre. Tyvärr är det, som vår guide sa, ”bara japaner och en del arroganta amerikaner” som fortfarande envisas med att klättra upp. Ingen i min grupp hade den minsta lust att klättra upp efter att ha lyssnat på vår aborigin-guides berättelser om hans folks skapelsemyter och vad denna plats betyder för dem.

Medan vandringen pågick såg jag olika gåtfulla mönster och tecken i bergssidan. En del av dem såg ut som ansikten med ögon och munnar som tittade på mig. Andra var ansikten i profil. Vissa delar av berget är så heligt att det inte får avbildas, bara ses IRL så att säga. En vacker tanke som jag givetvis respekterade. Inga foton från de platserna. Det är ingen överdrift att säga att platsen verkligen var besjälad på ett mycket speciellt sätt. Att bryta mot de förhållningsregler guiden givit oss hade känts väldigt, väldigt fel.

Jag tog dock en del foton där det var ok och räknar med att lägga upp fler här när jag får möjlighet.

Vandringen runt klippan skedde på en slät stig i gryningen när temperaturen fortfarande var ganska låg. Det var därför ingen strapats i sig. Dessutom var jag där vid en av de få gånger då det faktiskt regnar vid Uluru, så det blev aldrig varmare än dryga 30 grader på dagen. Vilket inte är mycket med Outback-termer mätt.

Det som var utmaningen här var mest flugorna vilka gjorde entré då ljuset återvänt. Jag lärde mig snart att göra ”the wave” med min gamla trygga Passagen-mössa från 1999. Dvs att göra en ständigt återkommande viftning för att jaga bort de närgångna små krypen från ögon, näsa och öron. Då blev det uthärdligt.

Besöket vid Uluru var en mycket själfull och vacker upplevelse, ett äventyr jag är mycket nöjd med att ha prioriterat att få uppleva under denna resa! Att på plats vid lägerelden få lyssna till aboriginernas berättelser om de myter som kringgärdar denna plats och vad den betyder för dem var helt enkelt oförglömligt vackert. Bara de starka synintrycken av de vackra jordfärgernas enkla färgskalor var en kaskad av upplevelser i sig.

 

Med Boeing 737-800/Primera Air till Canarias/Tenerife

Posted in Flyg, Resa with tags , , , , , , on 30 oktober, 2014 by japetus

Snart sags att resa söderut igen. Det vanliga enkla, korta upplägget då endast en vecka står till buds. Men ack vilken efterlängtad vecka det blir. Träning, mycket mat, bra böcker, meditation och strandpromenader. Och denna gång tillsammans med pappa, vilket var väldigt längesedan sist och därför känns extra bra att göra nu.

Det blir klassiska kanarieön Teneriffa denna gång. Det är verkligen tredje gången jag reser dit. 24 år sen första gången och 12 år sen förra gången. Vi anar här snabbt en 12-års periodicitet och ser det som ett gott tecken. Vad jag särskilt ser fram mot denna gång är ju att slutligen nå vulkanen Teides högsta topp.

Det gick inte i december 1990 när första försöket gjordes. Det var avstängt pga stora snömängder. El Teide är nästan 4 000 meter högt och Spaniens högsta berg.

Läsare av bloggen känner även till att det finns en återkommande tradition att beskriva flygplanstyper här. Jag vet att vi denna gång kommer att flyga med en Boeing 737-800, världens vanligaste trafikflygplan som jag beskrivit mer än en gång tidigare. Se här!

Boeing 737-800 Primera Air
En Primera Air Boeing 737-800 landar på Lanzarotes flygplats

Det är fråga om en riktig arbetshäst och jag ser som alltid fram mot flygturen och kommer inte missa att köra min traditionella tomatjuice och Tangerine Dream. Det ska helt enkelt bara vara så.

Boeing 737-800 in flight
En Boeing 737-800 in flight.

Och så var det detta med seatingen. Jag hävder ju fortsatt och bestämt att de bästa platserna i planet är bakom vänstra vingen, rad 22 eller längre bak, för siktens skull. För jag har ju också fortfarande inget emot att ta ett par foton under flygturen. Gärna då av Teide i samband med inflygningen.

sas_boeing_737-800-seating

Seating-konfigurering för en charter-version av Boeing 737-800.

 

Hastighetsrekordet Amsterdam-Stockholm, en episk resa genom Europa

Posted in Bilar, Electronica, musik, Resa with tags , , , , , on 20 april, 2014 by japetus

Min blick växlar mellan kartan och det suggestiva sceneriet vi passerar rätt igenom. Då och då tittar jag ned på den upplysta kartbilden i mitt knä för att hålla koll på att vi fortfarande är på rätt väg. Det är som att vara mitt i en filminspelning och jag är helt fascinerad av upplevelsen av fart, ljus, färger, snabba intryck på näthinnan som i ena ögonblicket är alldeles nära och i nästa ögonblick är långt borta.

Aldrig tidigare har jag passerat genom en storstad nattetid i den här farten. Neonskyltarna i alla regnbågens färger, de upplysta fönstren i lägenheterna där jag snuddar vid ögonblicksbilder av hur folk lever sina liv. De stora blå vägskyltarna, människor som väntar vid buss- och tågstationer längs motorvägen i den stora stad vi nu skär rätt igenom som en varm kniv genom smör. Vi passerar rakt igenom alla dessa fragmentariska synintryck i en hisnande fart; speed of life.

I det svaga ljuset från instrumentpanelen ser jag vännen T fokuserat styra oss genom den höghastighetsupplevelse som genererar dessa hypnotiska intryck. I baksätet vilar vännerna H och A ut efter att ha kört sitt tidigare pass som tagit oss utanför Sveriges gränser. Det känns som om vi flyger snarare än åker bil.

Men vi befinner oss verkligen i en bil som i mycket hög fart är på väg genom den stora industristaden Essen i det enorma tyska Ruhrområdet, Autobahn A40. I bilens utmärkta högtalare ljuder det perfekta soundtracket för upplevelsen: Kraftwerk: ”Aerodynamik”. Jag njuter i fulla drag av denna nära nog psykedeliska upplevelse.

Rush Hour
Autobahn A40 genom Essen nattetid (klicka för större bild)


Kraftwerk: ”Aerodynamik” från plattan ”Tour de France soundtracks”, 2003

När så tio år gått och preskriptionens räddande målsnöra passerats kan nu denna fascinerande berättelse göras mer allmänt känd. Påsken var relativt tidig i april 2004 och vi hade bestämt oss för en resa till Holland och Belgien. Det blev en upplevelse utöver det vanliga och då inte bara allt det vackra vi fick se i Holland och Belgien på de många muséer, restauranger, historiska platser och nöjesinrättningar vi besökte. Upplevelserna på Brouwerij de Koningshoeven i Tilburg där vi smakade det fantastiska ölet La Trappe, middagen på utmärkta Wagamama och besöket på Cirque de Soleil och deras magiska föreställning i Amsterdam har stannat i minnet.

En bonus för en lättroad kille som undertecknad är det holländska språket som fortsatt bjuder på många underhållande läten och komiska ordkombinationer. Bara det var jättekul för en ung man i 30-årsåldern. Måste erkänna att det fortfarande kan bli litet festligt med våra holländska vänners smått galna ordkonstruktioner.

La Trappe van Holland

Men resan i sig, själva bilresan, blev också minnesvärd. Det var en episk färd möjliggjord av den yppersta svenska ingenjörskonst i strömlinjeformat lyckosam förening med schweizisk respektive tysk samtida musik. En kombination mycket väl anpassad till behoven. Volvo S60 i potent utförande och Kraftwerks respektive Yellos musikaliska prestationer gav oss en upplevelse utöver det vanliga. 2003 var året då både Yello, Kraftwerk och DAF för första gången sedan 1981 släppt nya plattor samtidigt. Vi hade med oss alla tre i bilen på resan och de bidrog till både fortkörningen och den suggestiva och genreriktiga stämningen.

Autobahn by night Essen
Autobahn A40 genom Essen i hjärtat av Ruhrområdet

Kanske var det ändå hemresan, en enda episk etapp hela vägen från Amsterdam till Stockholm, som är mest minnesvärd. Den framstår än idag som något av ett hastighetsrekord. Det går i princip inte att, av flera anledningar, köra den här sträckan snabbare än på de knappa 10 timmar som vi gjorde det denna minnesvärda påsk för 10 år sedan.  Det är en sak att Autobahn, åtminstone på den tiden, inte hade några fartbegränsningar, men att vi fortsatte i det tempot hela vägen till Stockholm var naturligtvis grovt oansvarigt och direkt olämpligt. Jag vill starkt avråda läsare från att försöka göra om denna tveksamma bedrift.

Autobahn 1
Autobahn 1, A1, genom Nordtyskland på väg hem mot Sverige

Vi roade oss efteråt med att räkna ut snittfarten för vår resa Amsterdam-Stockholm och med tanke på att vi dessutom åkte färja från Puttgarden över Fehmarn-bält till Rödby är det en anmärkningsvärd (omdömeslös) prestation att resan hem till Midsommarkransen bara tog ca 9 timmar och 40 minuter. Jag ska inte skriva ut snitthastigheten här i tryck för den antyder snarare att färden gjordes med flygplan än med personbil…

Men det är inte desto mindre en mycket speciell och nu preskriberad upplevelse som stannat i minnet och slutligen även figurerar i bloggen. Och tack mina kära vänner H, T och A för den bestående källa till glädje och skratt i upprepade repriser som vi upplevde tillsammans. Bitvis hysteriskt roligt.

I övrigt gäller bara detta.  Don’t try this at home! 


Yello: ”Tiger dust” hämtade från plattan The Eye, 2003

Tummen ned för Norwegian och Travellink, tummen upp för Turkish Airlines

Posted in Flyg, Personlig kommentar, Resa with tags , , , , , , on 27 februari, 2014 by japetus

Har nyligen återvänt från en resa till klassiska Kanarieön Gran Canaria och semesterorterna Playa de Inglés, Maspalomas och San Agustin.

I vanlig ordning ska här nörd-rapporteras om hur flygningen genomfördes. Jo med en av Norwegians Boeing 737-800, världens mest tillverkade trafikflygplan. Avsedd för kort- och medeldistansflygningar. Alltså ett flygplan lämpat för att flyga från Sverige till Egypten eller Kanarieöarna. Boeing 737 konkurrerar direkt med Airbus A320-serie som jag också mycket riktigt flugit med på båda dessa rutter.

Tvåmotoriga Boeing 737-800, som premiärflög i linjetrafik i första version redan i februari 1968, tar i charterutförande nästan 200 passagerare, är 40 m lång och har en räckvidd på upp till 10 200 km. Det räckte mer än väl för att flyga oss till Las Palmas på Gran Canaria. Och det blev litet trångt igen. Det ingår i upplevelsen när man är 193 cm lång. Platserna vid nödutgångarna var bokade sedan länge, men flygningen var bara ca 6 timmar lång denna gång. Vi fick platser på rad 22 strax bakom vingen på babords sida av planet, ganska bra för fotografering, men optimalt är ett par rader till bakåt i kabinen.

Norwegian Boeing-737-800
Norwegian Boeing 737-800, stjärtfenan tradtionsenligt prydd med någon av de Scandinavian heroes man döpt flygplanen efter – här ”Anders Celsius” – en trevlig idé!

Vad vi reagerade starkt på var dock känslan av lågbudgetflyg som tillsammans med förseningarna – en liten på 15 minuter på ditvägen och en större på 40 minuter på hemvägen – gjorde upplevelsen av Norwegian till en besvikelse. Jo visst, det är verkligen kul med wi-fi ombord tycker jag som gärna tar foton och lägger upp på FB under färd, men att det inte ingick något som helst av mat eller dryck i priset var inte bra. Ingenting. Inte ens kaffe, té och bröd.

Vi betalade dyrt för en icke prisvärd maträtt, kyckling och ris, på nedfärden och på hemvägen fanns det inte ens varm mat att köpa – på en sådan långflygning som denna på 6 timmar. Att de drog igång ”safety onboard”-filmen fyra gånger och på alldeles för hög ljudnivå innan den kunde rulla till slut var förstås ytterligare något som irriterade och skapade en känsla av dålig kvalitet.

Seating Norwegian Boeing 737-800
Seating för Norwegian Boeing 737-800 (klicka för större bild)

Vad vi också reagerade på var att Travellinks bokningstjänst, med vilken flygning och hotell bokats, svek oss denna gång. Uppgifterna om vad som ingick i hotellpriset stämde inte vid bokningen – lunch utlovades också ingå i totalpriset –  och plötsligt dök en extra kostnad för väskor på flyget upp när vi kommit långt in i själva betalningsproceduren. Inte acceptabelt.

När vi sedan lade tid på att anmäla detta till Travellink som en möjlighet för dem att vässa sin bokningsapplikation, själva kärnan i deras tjänst till kunden, fick vi bara upprepade anonyma papegojsvar av undvikande goddag yxskaft-karaktär. Pinsamt dåligt och rent ut sagt korkat att bemöta hjälpsamma kunder på det viset. Så dåligt att jag tar mig tid att lägga upp det här som dagens ris!

Travellink logo
Skämmes Travellink!

Annat var det att flyga med Turkish Airlines som vi gjorde i november förra året då vi flög hem från Malta via Istanbul. En omväg, javisst. Men en omväg med mersmak. För servicen och maten ombord var lika generös som den var god. Här bjöds vi på utmärkt mat och dryck som om vi satt i business class – vilket jag inte gjort på många år.

Det är inte för inte som Turkish Airlines år 2011 vann utmärkelsen ”Europas bästa flygbolag”. Jag betalar gärna litet mer och får tydliga uppgifter om priser och flyger med den service och kvalitet som man får på Turkish Airlines än att dumsnåla på det oberäkneliga sätt som gäller som Norwegian-kund. (Jag vet ju inte heller vad jag betalar för flyget respektive hotellet när jag bokar via grumliga Travellink.)

Turkish-Airlines-logo

Türk hava yollari! Bäst i klassen