Archive for the Tävla Category

”Triumfens ögonblick” – ”Chariots of fire”, olympisk Vangelis i London 2012

Posted in musik, Personlig utveckling, Tävla with tags , , , , on 10 augusti, 2012 by japetus

Ingen har väl kunnat undgå att de 30:e olympiska spelen nu pågår i London sedan ett par veckor…

Förutom en ovanligt kreativ, humoristisk och storslagen öppningssceremoni är det särskilt en sak, detalj, jag uppskattat med årets spel. Man har haft den goda smaken att använda den grekiske kompositören Vangelis storslagna stycke ”Chariots of fire” i samband med varje medaljutdelning.

Detta briljanta, stämningsfulla, melodiösa och oscarsbelönade stycke musik är hämtat ur filmen med samma namn, på svenska ”Triumfens ögonblick” (1981). Filmen handlar om två brittiska löpares uppladdning och deltagande i de olympiska spelen i Paris 1924.


Bild från den berömda – och nu i OS av Mr Bean skickligt parodierade –  öppningsscenen ur ”Chariots of Fire” med de engelska löparna på stranden

Det är en ovanligt vacker och gripande film som belönades med fyra Oscar, bl a för bästa musik. Mycket välförtjänt för Vangelis skapade ett tidlöst mästerverk som kommer att leva vidare så länge någon minns de olympiska spelen och dess bärande storslagna tanke om fred och förståelse. Jag har älskat och inspirerats av den här musiken alltsedan jag hörde den för första gången när jag såg filmen för 30 år sedan.

Jag har hört detta stycke otaliga gånger, men har trots det inte kunnat tröttna på det. Det kändes fortfarande fräscht och lika storslaget vackert när jag hörde det igen nu för några veckor sedan. Jag har i perioder av mitt liv faktiskt t o m använt denna musik när jag behövt ladda mentalt och meditativt inför viktiga fysiska och mentala prestationer. Det fungerar alltid; jag blir inspirerad och gör garanterat bättre ifrån mig.

Jag har dessutom läst att Steve Jobs tydligen använde denna musikaliska pärla när den första Mac-datorn skulle lanseras. Ett lämpligt och passande val i mitt tycke då såväl OS som Apple/Steve Jobs tillhör de mer grandiosa uttrycken i vårt samhälle och mänskliga kultur.


Grandiost vacker musik och suggestiva bildsekvenser när Vangelis (född år 1943 som Evánghelos Odysséas Papathanassíou) vid sin flygel framför ”Chariots of Fire” på Panatheons klassiskt helvita marmorstadion i Athen inför 90 000 åskådare i samband med öppnandet av VM i friidrott september 1997.

PS: Har i minst en tidigare blogg för ett antal år sedan haft anledning att återkomma till denna musikaliska lilla pärla. Den här gången handlade det om ett av de mer okända men inte desto mindre triumfatoriska ögonblicken i mitt liv… Lol!
https://japetus.wordpress.com/2009/03/03/triumfens-ogonblick/

 

Om lugnet i kinesiska trädgården vid Östasiatiska muséet

Posted in Fundersamt, Tävla with tags , on 15 augusti, 2008 by japetus

Igår besökte jag Stockholms vackra Östasiatiska museum. Ett skönt andningshål och smultronställe i den stora staden. Där har man nu inrett en kinesisk trädgård – ett under av smakfullhet och balans –  skyddad från omvärldens vindar och blickar. En mycket harmonisk plats med intressanta växter, sorlet från vattnet, loja karpar som simmar rofyllt, broar över vattenytorna, skuggor, mångskiftande stenläggning, månportarna i den omgärdande muren och så den lilla kinesiska paviljongen. Det var skönt att sitta där en stund och tänka.

B_pagod_004

Jag tänkte på allt möjligt. Veckan har minst sagt varit händelserik. Tänk att man kan få så många starka intryck på en vecka… En av de mindre viktiga sakerna var att jag bestämde mig för att inte springa Midnattsloppet på lördag. Min kiropraktor A hade avrått mig från att göra det i år eftersom knät krånglade igen i veckan efter bara 15 minuters lätt jogg. Men så hörde en kompis av sig och berättade att han skulle springa, efter inspiration från mig.

Hmm… Jag ändrade mig då och försökte genast boka in mig själv. ”Jodå, en mil kan jag alltid kuta även om det gör litet ont…”. Men bokningen via nätet verkade stängd. Jag har nu ringt i två dagar flera gånger, men inte kommit fram. Nej det är inte meningen i år. Nej jag måste ta tag i det där på ett grundligare sett. Min Midnattsloppssvit bryts nu, tyvärr. Men det är ingen katastrof. Det kan hända värre saker i livet.

Jag har tänkt på det flera gånger i veckan, hur oerhört trött jag är på trängseln, knuffandet och stressen i lokaltrafiken här i stan. Kanske är det därför jag njuter så mycket när jag kommer till en liten kinesisk trädgård en torsdag i augusti och finner en plats att vila på?

PS: Den kinesiska trädgården på Skeppsholmen vid Östasiatiska kommer att finnas kvar till 14 september. Tyvärr är den inte permanent, vilket jag först trodde.

PPS: Idag 15 augusti är det prick ett år sedan jag till slut började blogga… Det var den där bloggen om belgiska Telex klassiska framträdande på Eurovion song contest 1980. 1-årsjubileum idag således för mitt bloggande. Det har blivit över 130 bloggar på ett år, många av dem ganska långa (vilket en och annan läsare säkerligen noterat). Det har varit spännande. Kanske blir det inte lika mycket och lika långt under året som kommer. Men det fortsätter, var så säker!

Med dubbla löparknän i Hässelbyloppet

Posted in Tävla, Träning on 16 oktober, 2007 by japetus

Ugh! Det var en tuff upplevelse i söndags. Så brutal att jag behövt några dagar för att hämta mig. Nu orkar jag skriva igen… 😉

Morgonen den 14:e oktober 2007 grydde rå, kall och grym i Stockholm. Vi hade 6 grader på Nybohov och vid starten kl 11.10 var det mellan 7 och 8 grader i Hässelby. Murr och burr! Jag borde nog ha haft fingervantar på mig. Dock var jag iförd mina nyinköpta svarta fodrade tights, en vit t-shirt och på detta en vit långärmad polotröja. Jag kände mig kraftigt obekväm i tightsen. Jag kände mig fånig. Ok.

Min gode vän Torulf (för er kära läsare som känner denne gentleman) var helsvart för dagen och startade i första gruppen, tävlingsgruppen i år. Jag var anmäld till motionärsgruppen och startade 10 minuter senare, kl 11.10. Med mig då fanns även två arbetskamrater från Arbetsmiljöverket, Gunnar och Åke, och en leverantörskollega, Jonas. Jonas är en ”40-minuterskille”, dvs han springer 10 km på runt 40 minuter. Han är mycket snabb. Då jag i bästa fall är en ”45-minuterskille” var min plan att söka ta rygg på Jonas. Min ambition var nu att slutligen gå under 45 minuter…

Nåväl, starten gick och de första kilometerpassagerna visade att jag höll god fart: 4:05, 8:15, 12:30… Vid 3 km tappade jag slutgiltigt Jonas ur sikte. Jag var aldrig närmare honom än 50 meter efter. Men sedan vid 4 km började vänsterknäet smärta. Vid 6 km smärtade även högerknäet. Jag kunde konstatera att jag sprang med ”dubbla löparknän”. Det var kraftigt jobbigt. Jag märkte hur folk började passera mig, svisch, svisch, svisch… Det kändes som att jag föll som en sten genom startfältet. Jag hade lust att bara kliva av.

Men det gjorde jag förstås inte. Jag kämpade på, struntade i smärtan och pressade mig vidare. Målet var nu att orka i mål och kanske gå under 50 min i alla fall… Vid 7 km var min arbetskamrat Gunnar ikapp mig. Han såg att jag plågades och försökte peppa mig. Gunnar är en mycket vältränad man i 50-åldersåldern, Friskis och Svettis-ledare. Han hade hjälpt mig genom att visa de stretch-övningar man måste göra för att förhindra uppkomst av löparknä. Jag hade inte gjort dessa övningar. Nu kunde jag inte heller hänga på honom. Gunnar drog ifrån.

Vid 8 km gick höger skosnöre upp och ett flertal vithåriga män i 60- till 70-årsåldern passerade mig. Suck! En av dem sprang och höll sig för ryggen som om han hade ont. Ändå sprang han om mig lekande lätt. Det var kraftigt demoraliserande.

Det var nu så pass nära mål att jag inte ville stanna för att knyta dojjan. Det var bara att fortsätta att springa. 1 km från målet började de flesta spurta. Jag kunde inte det i år. Det var bara att mala på.

Inne på Hässelby IPs tartan-bana, påhejad av en mångtusehövdad publik, lyckades jag ändå prestera en tempoökning och passerade otroligt nog en kille precis innan mållinjen. Min upplevelse var att jag måste ha varit en av de sista av de 2 700 som var anmälda.

Det var jag nu inte. Jag gick i mål på 46.51, vilket var en otroligt mycket bättre tid än vad jag vågat hoppas på. Jag fick min medalj, drack litet vatten, pratade litet med Gunnar som gått i mål ca 45 sek före mig. Sedan kom Åke i mål. Vi snackade en stund. Jag konstaterade dels att utomhussäsongen i o m denna smärtsamma final var slut (nu väntar Centralbadet, simning och styrketräning), dels att jag ALDRIG mer ska slarva med stretchningen. Aldrig mera löparknä!

PS:
Nu är det så finurligt att de filmat målgången i loppet. Kolla denna länk och ni får se en 60 sekunder lång film från loppet. Först ser ni starten och sedan följer litet stilstudier på olika löpare längs med banan. Vid 45 – 47 sekunder in i filmen får ni se Torulf in action i svart långärmad tröja och korta svarta tights när han spurtar in mot mål på en utmärkt personbästa tid 44.31. Torulf är en av dem som fått äran att vara med i den officiella delen av filmen, så var han också väldigt stark och imponerande denna dag!

Mellan 51 sekunder och 60 sekunder kommer mitt individuella avsnitt av filmen. Här kan ni se min målgång. Ja, jag är den plågade figuren i svarta långa tights och vitt ärmlångt på överkroppen…

http://www.racetimer.se/sv/runner/show/185496?race_id=91

Hässelbyloppet med löparknä?

Posted in Tävla, Träning on 13 oktober, 2007 by japetus

Imorgon är det dags igen för ett lopp… Jag är liksom förra året anmäld till ett 10 km lopp kallat ”Hässelbyloppet”. Tanken var ju onekligen att jag skulle gå under 45 minuter i år på denna flacka och relativt lätta bana, men det är inte så mycket som tyder på det just nu denna lördag.

Det är kallt, himla kallt nu. Jag fick vända tillbaka idag och hämta ett par handskar när jag gick ut. Är det lika kallt imorgon förmiddag så är det långbyxor och träningsoverallsjacka som gäller. Det bromsar förstås farten. Än mer bromsar mitt ”löparknä”. Det här är en trist stickande smärta som dyker upp på utsidan av knäet. Och här sitter jag nu och klagar som en gammal gubbe. Jag konsulterar NetDoktor:

”Löparknä är en överbelastningsskada som oftast ses hos långdistanslöpare (därav namnet) och i mindre utsträckning hos cyklister och skidåkare. Skadan brukar ske när man har ökat träningsdistansen, bytt träningsunderlag eller bytt skodon. Undersökningar tyder på att åkomman utgör upp till 20 procent av alla knäskador hos löpare. De som oftast drabbas av sjukdomen är män mellan 20 och 40 år med träningsdistanser på över 30 km i veckan. Åkomman ger sig till känna genom täta, spridda smärtor på utsidan av knät, särskilt på det ställe där tractus iliotibialis löper över ett benutskott (laterala femur-epikondylen) i nivå med knät…”

Jo tack, det där känns igen. Och jag har bitvis verkligen sprungit mer än 30 km i veckan den här säsongen. Det är mig NetDoktor berättar om.

Men jag skiter ärligt talat i det. Jag tänker springa ändå, så det så. Inget löparknä i världen ska stoppa mig från att fullfölja loppet. Dock får jag nog avskriva alla planer på att gå under 45 minuter imorgon. Det får bli min målsättning för nästa säsong, min första som 40+.

Långdistanslöpning är ju trevligt nog en sport där man inte är slut bara för att man fyllt 30, och litet till…

Ett officiellt tack till Peter och Lara…

Posted in Hyllningar, Tävla, Träning on 20 augusti, 2007 by japetus

…som visade sig vara paret som hejade på mig och peppade mig vid 5 km-passeringen under Midnattsloppet i lördags. Peter är arbetskamrat och mysteriet fick här sin lösning på måndagmorgonen. Hjärtligt tack för ert stöd! 😉

D-Day +1… Forza Kransen United!

Posted in Tävla, Träning on 19 augusti, 2007 by japetus

Så var det över för den här gången…

Och jag är nöjd. Klockade mig själv på 46.27 och nu på morgonen kunde jag läsa i den officiella listan på nätet att min sluttid var 46 min 24 sekunder, vilket placerade mig på plats 1 805 bland 18 000 anmälda. Helt ok!

Men jag slarvade till det med förberedelserna på slutet. Jag kom onödigt sent till starten. Vid 21.45 mötte jag mamma som fick mina överdragskläder, kameran, mobilen, hemnycklarna, etc. Sen hade jag problem att ta mig fram hela vägen till Grupp 1. Det var jättetrångt och tjockt med folk, så jag var inte på plats i fållan förrän 21.55, alldeles väldigt onödigt sent. Inte heller hann jag värma upp även om jag blev varm i överdragskläderna tidigare; kände mig trots allt inte 100% kry. Till nästa år ska jag inte heller äta så förtvivlat mycket som jag gjorde under dagen igår… Det är ju trots allt inte fråga om ett marathon-lopp.

Och fyrverkeriet gick mig förbi för då kämpade jag mig fram genom folkmassan på Ringvägen, snubblandes framåt i mörkret. Kentas klassiker fick jag i alla fall höra där jag klämde in mig i det röda havet av löpare i ettans fålla. Rött var årets t-shirtfärg. Sen smällde startskottet och konfettibomben. Och det blev ett ensamt lopp, men ett bra sådant. Jag såg inga löpare jag kände igen. Och inte heller nån ”45-minuters-man”. Inte heller några utklädda löpare; misstänker att de alla startar senare och att det är nåt man får acceptera i snabbaste startgruppen. Det blev inte riktigt lika charmigt och inte heller lika tokroligt som det bitvis var förra gången.  Men en särskild eloge till Hermans ”arrendator” Leo som dukat upp en lång rad med vackra marschaller på Fjällgatan vid Hälsans Hus just inför 7 km-passeringen. Mycket suggestivt och vackert med alla de ljusen som lyste så varmt i augustimörkret!

 

Det blev ett ensamt och trots halvtaskiga, bitvis överambitiösa, bitvis slarviga, förberedelser, bra lopp. Jag höll en jämn bra fart där 5 km passerades på 22.37. Och där, just vid 5 km stod också ett par som hejade just på mig. Jag hann aldrig se vilka ni var, ni okända supporters, men ni ska veta att ni värmde mitt hjärta med era applåder och tillrop! 🙂 Tack!

Det kändes aldrig plågsamt jobbigt denna gång, inte förrän på absoluta sluttampen. Nedför Götgatsbacken och St Paulsgatan höll jag väldigt hög fart och forsade förbi löpare efter löpare. Jag fortsatte i denna övermodiga uppvisningsstil vid Mariatorget förbi Rival och sedan var det vänster in på Hornsgatan och målspurten, nu t o m övermodigt viftande med knytnäven i luften när jag tog kurvan ”som en gasell” (citat Eddie Meduza)…

Men oj vad lång spurten blev. Spurten var längre än till buds stående krafter. Det var inga 200 m. Det måste ha varit dryga 400 meter. Usch vad trött jag blev. Litet som i en mardröm där man springer och springer och det avlägsna målet snarare avlägsnar sig än kommer närmare. Känslan av tunnelseende var uppenbar och här var det tydligt att jag pressade mig över gränsen. Presterandes en trotsig segergest vid mållinjen, fattas bara annat, stapplade jag sedan vidare in i målområdet. Men sjönk snart ned på knä där en funktionär vänligt men bestämt visade mig åt sidan:
”Det är bra kämpat gubben, men här kan du inte sitta, det är bra om du går åt sidan…”    

Kransen Uniteds ende löpare i denna tävling gjorde bra ifrån sig. Men nästa gång ska vi vara fler som tävlar för denna anrika, mytomspunna och stolta förening. Det fanns en tid när brorsan + flera av mina bästa vänner inklusive undertecknad alla bodde i anrika förorten Midsommarkransen. Det var också där jag tog studenten anno dazumal 1987. Men nu är den tiden längesen förbi… Ingen av oss bor längre i Midsommarkransen, men det är min tro att våra hjärtan alltid ska klappa litet extra för denna själfulla förort i Stockholm sydväst som stod för så mycket gemenskap. Nästa år blir vi fler som springer för Kransen United – här är det inget tjafs – du är också välkommen!  

Alla som känner mig vet vilken hatkärlek jag hade för min gamla insynsdominerade tvåa där på Valsbergs Gränd alldeles nära E4:an och hur många gånger jag försökte flytta därifrån under åren 1996-2005, men nu efteråt är det lätt att bli sentimental… 😉  Eller som min amerikanska kärlek skulle sagt det: ”Oh you’re such a cheezy old man!”   😉

”Run Forrest, run!”

Posted in Tävla, Träning with tags , , on 18 augusti, 2007 by japetus

This is it! D-Day…  Vaknade vid 08.30 med en härlig känsla av att vara utsövd för första gången på en vecka. Litet klibbig i ögonen och litet gubb-harklig i halsen, men absolut tillräckligt frisk för att springa. Låg och mornade mig en stund .

Stod sedan i vardagsrummet och tittade ut över Stockholm en lång tyst stund. Solen strålade över hela stan från Alvik i väster, över Gröndal, Kungsholmen, Norrmalm, City, Söder, Årstaviken och ända bort mot Globen i öster. (Ja jag uppskattar fortfarande utsikten efter nästan två år här uppe på Nybohov. Den är outstanding och alltid lika inspirerande.) En  härlig morgon i livet!

Jag laddade på med en tallrik gröt och två hårdkokta ägg plus utmärkta Kalles randiga kaviar till frukost. Den speciella mixade kaviar-osten har verkligen blivit en favorit. Rekommenderas! Så fick jag en bra start på dagen. Den här gången springer jag ensam. Det känns genre-riktigt för detta år som kommit att bli ensamt på många sätt och av flera orsaker, men ändå i en positiv bemärkelse.

Det var väl också meningen att jag skulle göra loppet själv utan moralisk support av en nära vän i år. Det klarar jag, det  kommer att gå bra. Jag har ett par kollegor från jobbet som jag kanske får syn på under loppet, hoppas det. Och jag kommer hålla ögonen öppna efter ”45-minuters-mannen” och hänga på honom åtminstone fram till backen vid Sofia Kyrka. Sedan räknar jag inte med att kunna hålla det tempot längre.

Jag får passa mig för att knäcka mig. Jag vet inte hur det kommer att funka med att inte ha tränat på hela veckan innan loppet? Kanske har jag vilat mig i form?  Jag ska i mål! Och på under 50 min så jag slår förra årets tid. Det är ambitionen idag. Och så fick jag en fullkomligt underbar mejlburen hälsning från en stark supporter i Denver, Colorado imorse… ”Run Calle, run!!!” Ja visst! Forrest själv ska inspirera mig i detta episka lopp!!! 🙂
FORREST GUMP, Tom Hanks, 1994. (c) Paramount Pictures/ Courtesy: Everett Collection.
Run Forrest, run! (Klicka för mycket större bild)