Archive for the Teater/Musikal Category

”Hjälp sökes” – livsgåtor och egensinniga djur i Orionteaterns manege

Posted in musik, Teater/Musikal with tags , , , , , on 13 maj, 2013 by japetus

I den gångna helgen fick jag så tillslut se vårens mest omtalade uppsättning här i landet…

Det var en kraftigt försenad födelsedagspresent. Så har det också varit näst intill omöjligt att ordna biljetter till denna kritikerrosade musikal. Till slut gav två återbud mig och flickvännen chansen att få uppleva ”Hjälp sökes” på 30-årsjubilerande Orionteatern.

2013-05-11 2013-05-11 Besök på Orionteatern och Hjälp sökes 003
Halv tre lördag 11 maj, kön är lång en halvtimme innan det ska börja, jag sänker medelåldern, folk trängs utanför onumrerade Orionteatern och förväntan svävar tung i luften…

Kristina Lugn (dialog och manus), Benny Andersson (musik), Björn Ulvaeus (sångtexter) har tillsammans med regissören Lars Rudolfsson skapat en mycket speciell musikal som utspelar sig på en sliten och skitig liten bondgård i norra Uppland, inte långt från Tierp. Föreställningen börjar en tidig morgon med tjock dimma, genomlyst av isblått månljus.

En vemodigt stämningsfull musik spelas, en värdig ouvertyr av Benny Andersson med intryck från Hugo Alfvéns folkmusikkänsla och Lars-Erik Larssons naturlyriska ”Pastoralsvit”; mycket vackert.  Någon leder ett par getter över gårdsplan. Dimman lättar efterhand och den tämligen eländiga bondgården framträder obarmhärtigt tydligt. För det är sannerligen ingen vacker syn.

Gårdens invånare, de två bröderna Axel och Engelbrekt, spelade av Johan Ulvesson och Magnus Roosmann, dyker upp. Glor på varann en stund innan någon säger något. De ser smutsiga, sjaviga och slitna ut båda två. Uppgivna och trötta. När de börjar snacka med varann förstår man snart att detta sannerligen inte är en harmonisk duo. De är inte sams om just någonting, stämningen är närmast Norénsk och bitter. Gamla oförrätter tycks här leva ett evigt liv.  Jag associerade litet till luffarna i Beckets ”I väntan på Godot”.

I meningslösheten och misslyckandets skugga finns också en enorm malande molande ensamhet. Deras utdragna munhuggande leder efter en stund fram till idén att sätta in en kontaktannons i Uppsala Nya Tidning för att söka efter hjälp – ”Hjälp sökes”. De funderar en stund fram och tillbaka över formuleringarna innan de får till det.

Roosman Ulvesson foto Martin Skoog
Bröderna Engelbrekt/Magnus Roosman och Axel/Johan Ulvesson tänker sätta in en Kontaktannons i UNT

Och de blir bönhörda på typiskt Kristina Lugnskt vis. Hillevi (Sofia Pekkari) anländer med sin mamma (Suzanne Berdino) och Kalleman. Hillevis mamma har slagit dövörat till och ”förstummats av livet”. Kalleman är deras ”chef” och är en get. Föreställningen svävar sedan via filosofiska samtal och några vackra sånger ut i en magiskt harmonisk upplösning, Kristina Lugns version av ”Bonde söker fru” korsat med cirkusnummer och kulörta lyktor där gårdens egensinniga djur spelar huvudrollerna och de två slitna bröderna återuppstått i glittriga röda kostymer.

Johan Ulvessons röstresurser sätts på hårda prov som föreställningens dominerande och oberäknelige Axel, när han gapar och skriker och är elak mot sin bror. Han sjunger också helt ok, särskilt numret ”Stackars Axel” var minnesvärt. Ulvesson är en stor komiker där han i sitt flottiga, stripiga oklippta hår lufsar runt på gårdsplan och viftar och gestikulerar. Magnus Roosmans vresigt sammabitne bonde är ångestdrabbad, går runt och mumlar men sjunger minst lika bra och hittar till slut sin poesi i dialogen med Hillevi. Han är påfallande lik en mer sliten Niklas Strömstedt. Ja just det.

Hillevi är som en intensivt ljus sagofé, talar med ett vackert Kristina Lugnskt poetiskt bildspråk och det är hon som sjunger de finaste visorna med Bennys musik och Björns texter. Här anar man snabbt att det kommer bli ett par nya hits för upphovsmannaduon Andersson & Ulvaeus.
Hjälp sökes Hillevi
Ljusa Hillevi lyser upp brödernas mörker på den skitiga och slitna bondgården

Hillevis stumma mamma är danska dressyrmästarinnan och cirkusartisten Suzanne Berdino som får djuren att göra alla de märkliga konsterna. En stor häst, två jättelika kor, tre egensinniga hundar, två intensiva grisar och tre stolta gäss. Orionteatern rymmer inte så många åskådare men är den enda scen i Stockholm där denna kreativa föreställning kunnat realiseras och teatern med sin cirkusmanege och spiltor är också djurens hem.

Pjäsen slutar i dur där de båda bröderna sett ljuset i tillvaron och sensmoralen är det Axel som levererar i sin slutreplik; vi bör inte försöka förstå människan utan inse att hon är ett mysterium. Jag kliver ut i den vackra majdagen uppfylld av det mysterium jag fått ta del. Det var verkligen en alldeles speciell föreställning som alltid kommer stanna i minnet.

Hjälp sökes skådespelarna
Suzanne Berdino, Magnus Roosman, Sofia Pekkari och Johan Ulvesson


Ett avsnitt ur en av musikalens många vackra visor, ”Bortom sol och måne” som sjungs av Hillevi/Sofia Pekkari

”Judas is Lord!”

Posted in Fundersamt, musik, Teater/Musikal with tags , , , , , , , on 21 mars, 2008 by japetus

Han är själva sinnebilden för förräderi och svek. Hans svek är det största kända i historien. Han svek och förrådde självaste Jesus, Guds enfödde son… 

I Dante Alighieris ”Gudomliga Komedi” återfinns Judas i den djupast belägna nionde kretsen i Helvetet (Inferno); där mänsklighetens allra värsta syndare bestraffas i evighet. Här plågas och straffas han tillsammans med förrädarna Brutus och Cassius, som också förrådde en vän och välgörare – Julius Caesar. Deras brott är så fruktansvärt att Lucifer själv långsamt äter upp dem med sina tre munnar. Judas brott är värst och därför tuggar den mittersta munnen honom för evigt…  Hu!!! 

Jag tänker på honom idag, Judas Iskariot, idag denna Långfredag. Förräderiet har redan skett. På Skärtorsdagens kväll har Jesus och lärjungarna ätit den sista måltiden och Jesus förutser att ”en av er ska förråda mig” – Leonardo da Vincis världsberömda målning visar lärjungarnas reaktion ögonblicket efter att Jesus släppt denna bomb.

Sista måltiden Da Vinci
Den sista måltiden”, Leonardo da Vincis målning som kom till 1495-1498 (Klicka för större bild)

Judas ger sig iväg till de skriftlärda, fariséerna, och säljer informationen om var Jesus kommer att befinna sig denna natt. 30 silverpenningar är hans lön, det vanliga priset vid denna tid för att sälja en människa. Jesus och lärjungarna har efter den sista måltiden sökt sig till Getsemanes vackra trädgård på Oljebergets sluttning där Jesus ber och mediterar inför det fruktansvärda som han vet nu väntar honom. Lärjungarna sover.

Hit leder Judas nu fariséernas män. Judas ger Jesus ”judaskyssen” som tecken till vakterna som griper Jesus och för bort honom till översteprästerna vilka sedan anklagar honom för hädelse. Resten är historia…

Judaskyssen Di Bondone
Judaskyssen”, Giotto di Bondones fresk från 1304 (klicka för större bild)

Vilka var Judas motiv? Han förstod sig inte på Jesus och kände sig frustrerad. Det har talats om att han tyckte Jesus gick för långsamt och fredligt fram, att han så att säga ville ha mer världslig ”action” när det gällde att göra sig av med de romerska ockupanterna. På 80-talet återfanns också något som brukar kallas ”Judas-evangeliet” där Judas skildras som den ende av lärjungarna som verkligen förstod Jesus; förstod att Jesus måste ”dö” för att kunna återuppstå och frälsa oss alla till evigt liv. Och Judas ångrade sig. Det har också skildrats som att han helt enkelt bara var naiv, utnyttjades och lurades av de verkliga bovarna, översteprästerna, att han inte trodde eller förstod att Jesus skulle behöva dömas till döden. Så långt skulle det inte behöva gå. Men det gjorde det ju, som bekant.

Den vanligaste berättelsen om Judas slut är hur han försöker lämna tillbaka de 30 silverpenningarna till översteprästerna som dock vägrar att ta emot dem. Han känner sig utnyttjad. Judas är nu utom sig av ånger och kastar pengarna i en åker, ”blodsåkern”, och tar sedan sitt liv i yttersta förtvivlan. Han hänger sig.    

judas-suicide.jpg

Men tänk om inte Judas funnits? Hur hade det gått då? För att kristendomens budskap om frälsning, det nya förbundet, genom Jesus död på korset skulle gå i uppfyllelse krävdes det utan tvekan viss hjälp på traven. Någon måste göra det otänkbara. Någon måste ta på sig det fruktansvärda sveket att peka ut och förråda Guds son. En horribelt otacksam roll kan man tycka. Men ändå helt nödvändig för allas vår frälsning. Därav denna möjligen något provocerande titel på bloggen!


Judas död som den skildras i filmversionen av Jesus Christ Superstar från 1973 med musik av Andrew Lloyd Webber och text av Tim Rice. Denna rockmusikal var en av mina allra tidigaste musikupplevelser, jag brukade lyssna på den i familjens gigantiska 70-tals Koss-hörlurar i den gamla Braun-stereon i vardagsrummet, och den gjorde ett starkt intryck på mig. 

Av de olika filmversionerna tycker jag denna från 1973 är bäst i sin enkelhet. Musiken är stark och slutet på Judas tragiska story är mycket effektivt återberättad!