Archive for the Teater/Musikal Category

Med Trollflöjten genom livet

Posted in musik, Teater/Musikal, Tv-program with tags , , , , , , , , , , , , , , , on 10 februari, 2018 by japetus

”Det är vackert, det är en lovsång till musikens och kärlekens makt! Om vi alla känner att det här med tilltron till kärleken och musiken, att det är en jävla moralisk angelägenhet, att det är en lidelsefull angelägenhet för Mozart just i det ögonblicket, en människa som just håller på att ta ned skylten, alltså som har ett par, tre månader kvar att leva, han vet vad han talar om här…”

I helgen som gick återsåg jag Ingmar Bergmans TV-filmatisering av Wolfgang Amadeus Mozarts opera Trollflöjten från 1975. Det var min första fullständiga närkontakt med en opera och den gjorde ett mycket starkt intryck på mig – ”en opera om sagans och drömmens verklighet”. Jag tyckte som sjuåring att den var både spännande och rolig och blev helt fascinerad av den suggestiva föreställningen när den sändes på nyårsdagen 1975. Musiken är också helt magiskt sprudlande vacker; oemotståndligt melodiöst virtuos Mozart när han är som allra bäst. Det är fullkomligt odödlig musik skriven 1791. Mamma köpte sedan skivan som jag sedan så ofta kom att lyssna på; inte sällan med de gamla Koss-hörlurarna på i någon av våra två orangea snurrfåtöljer nere i vardagsrummet hemma i barndomshemmets Älvsjö.


Ingmar Bergman räcker fram Trollflöjten till Prins Tamino (Josef Köstlinger) och ger regi till Papageno (Håkan Hagegård) och de Tre Damerna (Birgitta Smiding, Kirsten Vaupel och Britt-Marie Aruhn)

Kanske är det Mozarts mest älskade opera? Ja en av världens mest kända och älskade operor. Jag läser att det är världens näst mest spelade opera (efter Verdis ”La Traviata”). Ingmar Bergman beskriver att den följde honom genom livet. Först i form av en egen dockteater-version som han och hans vänner försökte sätta upp. Han beskriver också en gång då han som barn hade kommit till den gamla 1700-talsteatern i Drottningholm och funnit den olåst. Där hade han gått in och känt magin inne i den då tysta och tomma teaterlokalen. Då föddes drömmen om att få sätta upp föreställningen i dessa fullt tidstypiska lokaler, med sitt ännu fungerande teatermaskineri av 1700-talsmodell. Och till slut kom han att få förverkliga den drömmen då han 1973-1974 med en rekordstor budget fick spela in Trollflöjten. Låt vara att den egentligen inte spelades in på själva Drottningholmsteatern, utan i en kopia av densamma som byggts i Filmhuset på Gärdet.


Den gamla LP-boxen som en gång fanns hemma hos familjen när jag växte upp. Här ser vi de tre magiska gossarna (Urban Malmberg, Ansgar Krook och Erland von Heijne) – deus ex machina – som i sin luftballong svävar fram med Pamina (Irma Urrila)

Trollflöjten har alltid förbryllat. Den anses å ena sidan vara höjdpunkten i Mozarts operasvit – och det är också hans sista, han var i själva verket döende när han skrev den – och det är troligen hans  mest älskade opera. Det är å andra sidan svårt att förstå vad den egentligen handlar om? Librettot är fyllt av motsättningar och bjuder på en fascinerande mix av frimurarsymbolik, buskiskomedi, djupaste allvar, slapstick och högstämda ritualer. Vi möter hämndbegär och svek. En bildskön prinsarnas prins, Tamino, får sällskap av en fågelliknande sagofigur, Papageno, som mest är en hopplöst pladdrig slarver och en feg latmask.


”Det var en sällsynt vacker man…. Ja det är ont om män som han… Ack ja det var en bildskön man…”
Prins Tamino (Josef Köstlinger) uppskattas av De Tre Damerna (Birgitta Smiding, Kirsten Vaupel och Britt-Marie Aruhn)

En mycket vacker prinsessa, Pamina, finns också som hålls fången i ett palats. Hennes pappa Sarastro är den gode men orättvist misstänkliggjorde patriarken medan mamman Nattens Drottning är den intrigerande, svekfulla och farliga kvinnan. Paminas fångvaktare Monostatos är en obehagligt elak figur, han är mörkhyad och påträngande närgången – en utländsk främling. Här finns för våra nutida ögon ett antal hopplöst politiskt inkorrekta resonemang och fördomsfulla schabloner väller över tittaren. Och på denna historia har Mozart alltså ”slösat” sin kanske mest inspirerade musik. Men det fantastiska är att ur denna omöjliga kombination skapades ett odödligt kärleksfullt mästerverk som utan problem tagit sig genom århundraden.


”Lyssna Tamino, hör du ett avlägset dån. Ser du hur det skymmer över bergen. Vår drottning kommer…” En mycket suggestiv och vacker scen ur Trollflöjten när Nattens Drottning (Birgit Nordin) sjunger sin första aria. (Kuriosa är här att en av mina äldre farbröder hade sällskap med Birgit Nordin i början på 50-talet)

För mer än 40 år sedan hade Trollflöjten tagit sig fram till mig och den har följt mig alltsedan dess på livsresan från 7 år till nu alldeles strax 50. Jag älskar verkligen den här musiken. Och jag älskar Ingmar Bergmans föreställning och tycker fortfarande den är helt oemotståndligt charmig. Det här är ur-Trollflöjten för mig. Det här är definitionen av Trollflöjten.


Sarastro (Ulrik Cold) och hans präster, egentligen en frimurarloge, en av många och stämningsfulla och suggestiva bilder ur Bergmans Trollflöjten

Och det är väldigt tydligt att den även berört Bergman mycket djupt. Det inledande citatet här ovan i bloggen är från SVT-dokumentären om operans tillkomst ”Tystnad! Tagning! Trollflöjten!” där en djupt engagerad Bergman ger musikerna i Sveriges Radios Symfoniorkester kraftigt inspirerande regi.


Den charmige slarvern och fågelfångaren Papageno (Håkan Hagegård) och den tjusiga prinsessan Pamina (Irma Urrila) i klassisk duett under Trollflöjtens vackra kärleksbudskap

För som Bergman själv fortsätter i SVT-dokumentären:


Trollflöjten är inte bara ett larvigt sagospel. Utan Trollflöjten, även som konglomerat av text och musik, är saga, dikt och dröm.
Och det är något som vi gång på gång kommer tillbaka till – att plötsligt är vi i en dröm…
Och så kommer hela sensmoralen i Trollflöjten, hela evangeliet i Trollflöjten.

Av kärlek lindras alla plågor och kärlek genomtränger allt.
Naturen fylls av kärleks lågor, i kärlek tar allt liv gestalt.
På kärlek kommer allting an, gudomens verk är kvinna och man.
Gudomens verk är hon och han. Han och hon och hon och han.
Himlen drar dem till varann…

Är det inte bedårande så säg? För här är fanimej ett av de centrala ställena!
Och om ni känner alltså verkligen att ni sitter bredvid varandra och tycker om varandra och är som en brorsa och en syrra och som liksom gillar varandra som sjutton…

Och där satt ju Papageno-Håkan Hagegård och Pamina-Irma Urrila och såg ut just så… Det är tydligt att Ingmar Bergman hade en underbar förmåga att inspirera och lyfta sina skådespelare till nya kreativa höjder. Det var ingen slump.

En annan klassisk, men mer komisk scen är denna när Papageno och Pamina fångas in av de elake Monostatos (Ragnar Ulfung) och hans slavar, men så börjar Papageno spela på sitt magiska klockspel. ”Hit med kätting, black och boja, ty med mig skall ingen skoja!” Sjuåringen tyckte redan 1975 mycket om många av det obetalbara stroferna i Alf Henrikssons översättning. Jag tycker fortfarande det är härligt obetalbart charmigt!

 

Och här har vi länken till hela operan, ligger uppe till 5 mars 2018 Trollflöjten på SVT

Och här finns dokumentären. Länken ligger uppe tills vidare Tystnad! Tagning! Trollflöjten!

Annonser

”Hjälp sökes” – livsgåtor och egensinniga djur i Orionteaterns manege

Posted in musik, Teater/Musikal with tags , , , , , on 13 maj, 2013 by japetus

I den gångna helgen fick jag så tillslut se vårens mest omtalade uppsättning här i landet…

Det var en kraftigt försenad födelsedagspresent. Så har det också varit näst intill omöjligt att ordna biljetter till denna kritikerrosade musikal. Till slut gav två återbud mig och flickvännen chansen att få uppleva ”Hjälp sökes” på 30-årsjubilerande Orionteatern.

2013-05-11 2013-05-11 Besök på Orionteatern och Hjälp sökes 003
Halv tre lördag 11 maj, kön är lång en halvtimme innan det ska börja, jag sänker medelåldern, folk trängs utanför onumrerade Orionteatern och förväntan svävar tung i luften…

Kristina Lugn (dialog och manus), Benny Andersson (musik), Björn Ulvaeus (sångtexter) har tillsammans med regissören Lars Rudolfsson skapat en mycket speciell musikal som utspelar sig på en sliten och skitig liten bondgård i norra Uppland, inte långt från Tierp. Föreställningen börjar en tidig morgon med tjock dimma, genomlyst av isblått månljus.

En vemodigt stämningsfull musik spelas, en värdig ouvertyr av Benny Andersson med intryck från Hugo Alfvéns folkmusikkänsla och Lars-Erik Larssons naturlyriska ”Pastoralsvit”; mycket vackert.  Någon leder ett par getter över gårdsplan. Dimman lättar efterhand och den tämligen eländiga bondgården framträder obarmhärtigt tydligt. För det är sannerligen ingen vacker syn.

Gårdens invånare, de två bröderna Axel och Engelbrekt, spelade av Johan Ulvesson och Magnus Roosmann, dyker upp. Glor på varann en stund innan någon säger något. De ser smutsiga, sjaviga och slitna ut båda två. Uppgivna och trötta. När de börjar snacka med varann förstår man snart att detta sannerligen inte är en harmonisk duo. De är inte sams om just någonting, stämningen är närmast Norénsk och bitter. Gamla oförrätter tycks här leva ett evigt liv.  Jag associerade litet till luffarna i Beckets ”I väntan på Godot”.

I meningslösheten och misslyckandets skugga finns också en enorm malande molande ensamhet. Deras utdragna munhuggande leder efter en stund fram till idén att sätta in en kontaktannons i Uppsala Nya Tidning för att söka efter hjälp – ”Hjälp sökes”. De funderar en stund fram och tillbaka över formuleringarna innan de får till det.

Roosman Ulvesson foto Martin Skoog
Bröderna Engelbrekt/Magnus Roosman och Axel/Johan Ulvesson tänker sätta in en Kontaktannons i UNT

Och de blir bönhörda på typiskt Kristina Lugnskt vis. Hillevi (Sofia Pekkari) anländer med sin mamma (Suzanne Berdino) och Kalleman. Hillevis mamma har slagit dövörat till och ”förstummats av livet”. Kalleman är deras ”chef” och är en get. Föreställningen svävar sedan via filosofiska samtal och några vackra sånger ut i en magiskt harmonisk upplösning, Kristina Lugns version av ”Bonde söker fru” korsat med cirkusnummer och kulörta lyktor där gårdens egensinniga djur spelar huvudrollerna och de två slitna bröderna återuppstått i glittriga röda kostymer.

Johan Ulvessons röstresurser sätts på hårda prov som föreställningens dominerande och oberäknelige Axel, när han gapar och skriker och är elak mot sin bror. Han sjunger också helt ok, särskilt numret ”Stackars Axel” var minnesvärt. Ulvesson är en stor komiker där han i sitt flottiga, stripiga oklippta hår lufsar runt på gårdsplan och viftar och gestikulerar. Magnus Roosmans vresigt sammabitne bonde är ångestdrabbad, går runt och mumlar men sjunger minst lika bra och hittar till slut sin poesi i dialogen med Hillevi. Han är påfallande lik en mer sliten Niklas Strömstedt. Ja just det.

Hillevi är som en intensivt ljus sagofé, talar med ett vackert Kristina Lugnskt poetiskt bildspråk och det är hon som sjunger de finaste visorna med Bennys musik och Björns texter. Här anar man snabbt att det kommer bli ett par nya hits för upphovsmannaduon Andersson & Ulvaeus.
Hjälp sökes Hillevi
Ljusa Hillevi lyser upp brödernas mörker på den skitiga och slitna bondgården

Hillevis stumma mamma är danska dressyrmästarinnan och cirkusartisten Suzanne Berdino som får djuren att göra alla de märkliga konsterna. En stor häst, två jättelika kor, tre egensinniga hundar, två intensiva grisar och tre stolta gäss. Orionteatern rymmer inte så många åskådare men är den enda scen i Stockholm där denna kreativa föreställning kunnat realiseras och teatern med sin cirkusmanege och spiltor är också djurens hem.

Pjäsen slutar i dur där de båda bröderna sett ljuset i tillvaron och sensmoralen är det Axel som levererar i sin slutreplik; vi bör inte försöka förstå människan utan inse att hon är ett mysterium. Jag kliver ut i den vackra majdagen uppfylld av det mysterium jag fått ta del. Det var verkligen en alldeles speciell föreställning som alltid kommer stanna i minnet.

Hjälp sökes skådespelarna
Suzanne Berdino, Magnus Roosman, Sofia Pekkari och Johan Ulvesson


Ett avsnitt ur en av musikalens många vackra visor, ”Bortom sol och måne” som sjungs av Hillevi/Sofia Pekkari

”Judas is Lord!”

Posted in Fundersamt, musik, Teater/Musikal with tags , , , , , , , on 21 mars, 2008 by japetus

Han är själva sinnebilden för förräderi och svek. Hans svek är det största kända i historien. Han svek och förrådde självaste Jesus, Guds enfödde son… 

I Dante Alighieris ”Gudomliga Komedi” återfinns Judas i den djupast belägna nionde kretsen i Helvetet (Inferno); där mänsklighetens allra värsta syndare bestraffas i evighet. Här plågas och straffas han tillsammans med förrädarna Brutus och Cassius, som också förrådde en vän och välgörare – Julius Caesar. Deras brott är så fruktansvärt att Lucifer själv långsamt äter upp dem med sina tre munnar. Judas brott är värst och därför tuggar den mittersta munnen honom för evigt…  Hu!!! 

Jag tänker på honom idag, Judas Iskariot, idag denna Långfredag. Förräderiet har redan skett. På Skärtorsdagens kväll har Jesus och lärjungarna ätit den sista måltiden och Jesus förutser att ”en av er ska förråda mig” – Leonardo da Vincis världsberömda målning visar lärjungarnas reaktion ögonblicket efter att Jesus släppt denna bomb.

Sista måltiden Da Vinci
Den sista måltiden”, Leonardo da Vincis målning som kom till 1495-1498 (Klicka för större bild)

Judas ger sig iväg till de skriftlärda, fariséerna, och säljer informationen om var Jesus kommer att befinna sig denna natt. 30 silverpenningar är hans lön, det vanliga priset vid denna tid för att sälja en människa. Jesus och lärjungarna har efter den sista måltiden sökt sig till Getsemanes vackra trädgård på Oljebergets sluttning där Jesus ber och mediterar inför det fruktansvärda som han vet nu väntar honom. Lärjungarna sover.

Hit leder Judas nu fariséernas män. Judas ger Jesus ”judaskyssen” som tecken till vakterna som griper Jesus och för bort honom till översteprästerna vilka sedan anklagar honom för hädelse. Resten är historia…

Judaskyssen Di Bondone
Judaskyssen”, Giotto di Bondones fresk från 1304 (klicka för större bild)

Vilka var Judas motiv? Han förstod sig inte på Jesus och kände sig frustrerad. Det har talats om att han tyckte Jesus gick för långsamt och fredligt fram, att han så att säga ville ha mer världslig ”action” när det gällde att göra sig av med de romerska ockupanterna. På 80-talet återfanns också något som brukar kallas ”Judas-evangeliet” där Judas skildras som den ende av lärjungarna som verkligen förstod Jesus; förstod att Jesus måste ”dö” för att kunna återuppstå och frälsa oss alla till evigt liv. Och Judas ångrade sig. Det har också skildrats som att han helt enkelt bara var naiv, utnyttjades och lurades av de verkliga bovarna, översteprästerna, att han inte trodde eller förstod att Jesus skulle behöva dömas till döden. Så långt skulle det inte behöva gå. Men det gjorde det ju, som bekant.

Den vanligaste berättelsen om Judas slut är hur han försöker lämna tillbaka de 30 silverpenningarna till översteprästerna som dock vägrar att ta emot dem. Han känner sig utnyttjad. Judas är nu utom sig av ånger och kastar pengarna i en åker, ”blodsåkern”, och tar sedan sitt liv i yttersta förtvivlan. Han hänger sig.    

judas-suicide.jpg

Men tänk om inte Judas funnits? Hur hade det gått då? För att kristendomens budskap om frälsning, det nya förbundet, genom Jesus död på korset skulle gå i uppfyllelse krävdes det utan tvekan viss hjälp på traven. Någon måste göra det otänkbara. Någon måste ta på sig det fruktansvärda sveket att peka ut och förråda Guds son. En horribelt otacksam roll kan man tycka. Men ändå helt nödvändig för allas vår frälsning. Därav denna möjligen något provocerande titel på bloggen!


Judas död som den skildras i filmversionen av Jesus Christ Superstar från 1973 med musik av Andrew Lloyd Webber och text av Tim Rice. Denna rockmusikal var en av mina allra tidigaste musikupplevelser, jag brukade lyssna på den i familjens gigantiska 70-tals Koss-hörlurar i den gamla Braun-stereon i vardagsrummet, och den gjorde ett starkt intryck på mig. 

Av de olika filmversionerna tycker jag denna från 1973 är bäst i sin enkelhet. Musiken är stark och slutet på Judas tragiska story är mycket effektivt återberättad!