Archive for the Tv-program Category

Ted Gärdestad lyfte ”Så mycket bättre”; en flodvåg av barndomsminnen sköljer över mig

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , on 11 december, 2016 by japetus

Vajande högt gräs i motljus. Sommarblå himlar, nyckelpigor på grässtråna i gröna gräsmattor och glittrande vattenytor med guppande barkbåtar. Manchesterbyxor och collegetröjor, skrubbsår och smultron på strån. Långa frisyrer då örsnibbarna absolut inte fick synas. Bugg och Hubba Bubba bubbelgum, TOY tuggummi och läsken Car som jag inte fick dricka. Och Juicy Fruit man kunde böja som jag själv inte gillade…

till-minne-ted-garestad-malmo-konserthus-malmo-3167_56ca2df6ddf2b37a7462b845
Ted Arnbjörn Gärdestad (1956-1997)

Det är som att trycka på en knapp, så forsar en flodvåg fram av minnen. Ted Gärdestads musik formligen översköljer mig med starka barndomsminnen av ett längesedan försvunnet 70-tal.

Ted Gärdestad med ”Angela” i Stockholm 1976, en de Ted-låtar som för mig känns allra mest 70-tal och lågstadieår för mig

Spänningen och äventyret, doften av vår och blöt jord och lera. Mina leriga stövlar och nästa lika smutsiga jeans när jag helt utan mammas och pappas tillåtelse trots upprepade förmaningar åter smyger runt inne på byggområdet bland dumprar, hjullastare, kabelstumpar, letar märlor till slangbellan i Grästorp utanför Jönköping under en blåsig april-himmel med snabba moln 1973.

Känslan av att vara på väg mot något pirrigt och nytt, har lämnat det gamla och den första barndomen bakom mig. Vi flyttar från Jönköping till Stockholm en varm sommardag i augusti 1974. Pappa rattar vår motorstarka Ford Consul GT (säkra omkörningar), solreflexer i fönstren, doften av varm nylagd asfalt nånstans vid Vagnhärad och jag sitter i baksätet och leker med ett örngott som jag drar in och ut genom bilfönstret; det smattrar så spännande tycker jag. Sluta säger mamma och pappa, du kommer att tappa det. Nånstans mellan Södertälje och Stockholm händer det. Det vita örngottet med de små blåklockorna rycks ur min 6-åriga hand och försvinner för alltid. Tänkte på det skamset då och då länge efteråt.
ford-consul-gt-30-1973
Ford Consul GT 3,0 i tredörrarsversion med den ej nedhissningsbara (hyfsat) barnsäkra bakre sidorutan

Och soundtracket till allt detta, vid sidan av ABBA, Björn Skifs och ELO, väldigt mycket Ted Gärdestad. Jättemycket Ted Gärdestad. Så ursvenskt… För vad ska man säga om Ted Gärdestads musikskatt? En av de så beundrade 56-orna. Den aldrig överträffade rekordgenerationen. Det bästa. Det är så väldigt svenskt.

calle-1976
Calle i september 1976, klass 2d Herrängens skola, Älvsjö, Stockholm

Vad var detta för mig? Jag var ju aldrig nån egentlig Ted-fan som barn, men har blivit det mer och mer med åren. Teds musik är så integrerad, så synonym med min barndom på 70-talet. Det börjar åren innan skolan och fortsätter genom lekskolan på Hattmakarbacken i Mälarhöjden, lågstadiet med stränga fröken Majken som spelade orgel till psalmerna vi fick sjunga på mornarna, mellanstadiedisco, pärlplattor på Fritids. Väldigt mycket Herrängens Skola i Älvsjö inser jag. Allt detta representerar en stor trygghet. Allt det jag förknippar med denna för länge sedan förlorade värld. ”En annan tid, ett annat land”, jag minns dokumentären om Olof Palme som jag skrev om för några år sedan och i samma stund tänker jag förstås på Himlen är oskyldigt blå från sommaren 1975.


En ung och ännu ekorrpigg Ted hamrar på pianot i Toto ”Hold the line”-inspirerade ”Satellit” i Melodifestivalen 1979. Det är lördagen den 17 februari, jag har precis fyllt 11 år och sitter med mitt lördagsgodis, en uppbruten 200 g Marabou Schweizernöt i den bruna Arabia-skålen, hemma i mörkblommiga soffan i Älvsjö och tittar.

Allt detta är nu ett koncentrat av vad jag ännu mitt i livet minns och känner kring dessa år. Det är starka minnen, som lyckligtvis nästan alla är fina och rimmar väl med Kenneth Gärdestads eminenta text i just ”Himlen är oskyldigt blå”.

För visst var det ett genialiskt drag att i årets upplaga av ”Så mycket bättre” släppa det sista avsnittets duetter som inte tillförde något mer än det vi redan hört och sett och istället välja en annan och riktigt folkkär artist. På det här viset fick ju programmakarna in Ted Gärdestad i programmet med hela den klassiska låtskatt som är hans och brodern Kenneths.

Det blir också uppenbart i programmet vilken extra nerv det lägger på deltagarna när de får klart för sig att Kenneth Gärdestad är på väg och kommer att sitta med dem och lyssna på låtarna. Little Jinders reaktion är mycket stark och det är nästan litet rörande att se hennes uppenbara och äkta fascination för Ted Gärdestad. Det är charmiga och spontana reaktioner som jag tycker är sympatiska och de går samtidigt hand i hand med de mer negativt omogna reaktioner jag kommenterade i förra bloggen.

Den första av kvällens låtar jag verkligen fastnade för var Jill Johnsons version av den episka och av mig tidigare omnämnda ”Himlen är oskyldigt blå”. Det här tyckte jag var riktigt, riktigt bra. Jill bottnar verkligen i den här låten och uttrycker kanske även här liten av den sorg hon uppenbarligen bar inom sig under inspelningen av programmet.

Den glädje och det jag upplevde som ekorrpigga energi som präglar början på Teds karriär med tennisspelandet och de första plattorna, att han var så bra på allt han gav sig på, kom att förbytas till något helt annat med åren. Ett mörker av psykisk ohälsa. Kenneth beskriver 80-talet som den svåraste perioden när de hade sämst kontakt och inte gjorde någon musik. Det var när Ted fick kontakt med baghwan-rörelsen i USA, som nu kallas Osho, och blev sanyasin, lärjunge. Det framstod då som än mer obskyrt än vad det gör idag.

Kenneth använder just ordet obskyrt, men vill inte använda ordet sekt, vilket annars var den vanligaste kommentaren kring baghwan i Oregon. I dagsläget många år senare är det litet annorlunda. Jag känner många människor som provat Oshos meditationer och även levt i anslutning till hans ashram i Indien. Inte minst har jag själv provat några av Oshos meditationstekniker och har haft positiva upplevelser av dem, även om jag själv aldrig känt nåt behov av att kliva närmare den rörelsen än några smakprov här i Sverige. Det har normaliserats idag, men jag minns hur skumt och mystiskt man då på 80-talet relaterade till Teds val att flytta till ”baghwan-sekten”.

Kanske hade det med saken att göra när de absurda ryktena spreds i slutet på 80-talet att Ted skulle vara ”33-åringen” som var misstänkt för Palme-mordet. Tanken är så löjligt absurd och ändå verkade den på nåt sätt ha tagits på något sorts allvar. Ett bevis på de underliggande misstankar och tvivel som med åren kommit att kopplas till Teds person; ljusår från 70-talets ”Sol, vind och vatten”-energier. Djupt tragiskt och minst lika obehagligt. Klippen från Caramba med Jacob Dahlin som intervjuade Ted 1991 och Kenneths reaktioner i gårdagens program är starka och talande.

Jag tycker programmet igår fick en alldeles ny nerv och det berodde inte bara på bröderna Gärdestads magiska låtskatt som berört mig så mycket mer än någon av årets artister. Det blev ännu något bättre, men att gå så långt som den berömde nöjesjournalisten på Aftonbladet och kasta den typen av kategoriska uttalanden kring sig som hur värdelös säsongen i övrigt varit, det kan jag inte se någon anledning till. Det är bara onyanserat och kvällstidningsjournalistiskt skruvat.

Samtalet kring Teds sjukdom var mycket allvarligt och allt annat än glättigt. Det tycker jag var bra av TV4s produktionsbolag att man lät detta svåra ämne få plats. De tog inte berättelsen vidare till det djupt tragiska slutet, det ordet nämndes inte och behövdes inte heller. Istället blev det bra fokus på den sista starka plattan de gjorde, ”Äntligen på väg” från 1995. En platta där min personliga favorit återfinns. Jag tänker på en av de allra vackraste kärlekslåtar jag hört på svenska ”För kärlekens skull”, men den obegripligt vackra videon från magiska Huvudskär, ytterst i havsbandet av Stockholms södra skärgård. Från den plattan gjorde Tommy Nilsson en kraftfull version av nattsvarta ”I den stora sorgens famn” som helt tydligt gav Kenneth Gärdestad något extra. Tommy kunde uttrycka mer av Kenneths sorg och frustration än vad Ted av naturliga skäl kunde göra. Det var mycket starkt och djupt känt.

Jag tycker det var helt underbart bra att Ted Gärdestads musik och Kenneth Gärdestads fantastiska och vackra kärlekstexter – ofta häcklade av den elitistiska sönderpolitiserade progginfluerade journalistkåren på 70-talet – fick maximal upprättelse på bästa sändningstid 2016. Kanske är det först nu jag förstått Kenneth Gärdestads storhet som textförfattare? Jodå, klart att jag också fattar att Ted Gärdestads musik sedan länge är fullt upprättad och respekterad i en mer tolerant tid, men det här var oerhört viktigt, respektfullt och bra. Glädjen att se den här musikskatten – som också jag bär som en del av min identitet, mina minnen – föras vidare till nya generationer lyssnare känns sjungande gott i hela hjärtat.

Avslutningsvis, det blev en mäktig avslutning. Passande. Åter tyckte jag att Dannys uppriktighet kring sin inledande okunskap om Ted Gärdestad var ärlig och uppfriskande. Även om jag inte gillade hur han stuvade om harmonierna och melodin i versen så fick han verkligen till refrängen och gospellyft i avslutningen var magnifik. Som jag nämnde är ”För kärlekens skull” och min personliga Ted-favorit i kraft av alla de vackra minnen jag har till den. Minnen jag inte ska gå in på här utan bara konstatera att det blev en mycket fin avslutning på det bästa programmet i årets upplaga av programserien som fick extra känslor i kraft av Freddie Wadlings bortgång och Ted Gärdestads djupt berörande livsöde.

~  ~  ~

Den här bloggen vill ju gärna bjuda på mer än det allra vanligaste. Därför kryddar jag slutet med ett par fler Ted-låtar

Börjar med en låt från Melodifestivalen 1980 där Ted sjunger en av sina mindre kända hits, popreggaen ”Låt solen värma dig”, möjligen inspirerad av kärnkraftsomröstningen samma år, tillsammans med dåvarande flickvännen Annica Boller (som själv hade bandet Rock de luxe och senare gjorde den ännu så mycket bättre singeln ”St Paul de Vence” från 1984, mer om den en annan gång). Jag noterar att den här låten är starkt influerad av en annan av den tidens stora internationella hits, 10cc’s ”Dreadlock holiday”. Reggaen var väldigt stor vid den här tiden.

I det här live-klippet från de svarta västarnas 1993 sitter en 80-talsstylad Ted vid pianot precis innan sjukdomen och medicinerna fick honom att börja förändras. Det är en väldigt fin låt och dessutom ser vi en 23-årig Helen Sjöholm i kören plus ett par små solon. Mycket fint!

Annonser

Magnus Carlsons fullträff i ”Så mycket bättre”

Posted in musik, Tv-program with tags , , on 4 december, 2016 by japetus

Äntligen fick han till det! Det var det här jag väntade på och anade att det skulle komma. Magnus Carlson är suverän på covers, men jag har inte riktigt tyckt att han fått till det hittills i ”Så mycket bättre”. Inte förrän nu när han gjorde Jill Johnsons ”Kärleken är” i sin egen engelska coverversion.

magnus-carlsson-eternal-love

Jag har haft så mycket kring mig de senaste veckorna att jag inte hunnit skriva om Little Jinders och Lisa Ekdahls program. Jag gillade dem båda. Mina  starkaste intryck från de programmen var annars Lisa Ekdahls enorma integritet, djupt rotade Beppe Wolgers-mysfaktor och uppenbara tankeskärpa samt Josefine Jinders dito snabba tanke, repliker och uttrycksförmåga, men också hennes disharmoni. Det märks att hon inte mådde så bra under inspelningarna.

Det var också intressant att se hur Jill Johnsons månande och uppmärksammande av husbandet i gårdagskvällens program tycktes provocera Little Jinder som uppenbarligen irriterade sig på ”smörandet”. Det gav ett missunnsamt och omoget intryck. Litet småaktigt. Hon hade redan glömt bort att Jill började dagen med att bjuda alla de andra deltagarna frukost på sängen, precis det de ville ha. Men det är ju sånt som gör ”bra tv” med litet dynamik gissar jag.

Dannys program har också passerat utan kommentar från min sida. Jag har aldrig lyssnat på Dannys musik, men jag gillar honom som person. Han ger intryck av att vara omtänksam, sympatisk, rak, öppen och odivig. Han har visat mycket känslor i programmet och verkat mogen och reflekterande. Litet av en svärmorsdröm. Nåt som var kul i Dannys program var annars när deltagarna fick göra en låt tillsammans och även spela den. Kul grepp!

Men åter till gårdagskvällens program och utropet som inledde bloggen. Jill Johnson framstår som en målmedveten tjej som sedan 14-årsåldern jobbat hårt för att slå igenom och göra karriär. Det är en attityd som utmanar jante och som kan irritera missunnsamma svenskar. Men Jill är en omtänksam och sympatisk person som månar om sina medmänniskor. Att hon ställt sig och hälsat på alla gästerna som skulle se hennes show är ett exempel på det.

Hursomhelst, Jills långa resa – hon har turnerat i 30 år trots att hon inte hunnit fylla 45 – har gett henne massor med rutin och, som hon själv berättade, med tiden även djupare insikter om livet. Det blev tydligt för henne att det kostade mentalt att köra på helt tanklöst.

Men nu ska det ju handla om att jag verkligen gillade Magnus Carlsons ”Eternal love”, alltså hans version av Jill Johnsons schlagerdänga ”Kärleken är”. Magnus är noga med att påpeka att han här bara gör ett kort besök i ”mello-land”, viktigt för honom att inte skada sin cred, men att han verkligen gjort allt han kunnat för att göra låten på sitt sätt. Och visst gör han det. Det är underbart snygga harmonier, storslaget och berörande vackert!

Visst kan man höra Elvis och Righteous Brothers, men jag hör förstås också direkt pianointrot från Agnetha Fältskogs ”Tack för en underbar vanlig dag”. Vilka arr och låtar Magnus Carlson nu än hämtat inspiration ifrån spelar mindre roll. Den är underbar och jag tar den med mig från den här omgången av serien.

Och lyssna på pianointrot här så förstår ni vad jag menar. Och så Agnetas kristallklara röst. Året var 1975; jag började första klass i Herrängens skola i Älvsjö och var en fanatisk ABBA-fan. Det kudne ha varit värre…

 

Magnus Carlsons kväll i Så mycket bättre – en flod av tårar

Posted in musik, Tv-program with tags , , on 30 oktober, 2016 by japetus

Så har publiken bjudits på sjunde säsongens andra avsnitt av ”Så mycket bättre”. Denna gång med Magnus ”Weeping Willows” Carlson som huvudperson. Och jag som upplevde att förra veckans avsnitt var ett sånt känslosvall… Den här veckan blev det så mycket mer av den varan. För kvällens huvudperson.

magnus-carlson-sa-mycket-battre

Att det blev så känsloladdat berodde förstås på att programmet spelades in bara en dryg vecka efter Freddie Wadlings död och det faktum att Magnus och Freddie var goda vänner. Att Freddie betytt mycket för Magnus var tydligt. När Freddies version av Weeping Willows paradnummer ”Broken promise land” spelades av bandet till Freddies röst blev reaktionen enormt stark, kusligt stark. Det var både smärtsamt och vackert att se Magnus tårar. Kvällstidningarna har blåst upp bilder på den sörjande Magnus som gråter så han skakar, men det tycker jag känns rätt onödigt att göra här.

När programmet spelades in var Magnus ännu i chock efter vännens död så det är inte svårt att förstå att reaktionen blev så stark. Magnus har också under sin hela karriär, särskilt med Weeping Willows, odlat ett kompromisslöst sentimentalt och brutalt känslosamt tonläge som jag alltid gillat och kunnat identifiera mig med.

Två saker till framkom även tydligt i programmet; Magnus seriösa miljöengagemang och kärleken till Hammarby.

Magnus tog med sig gänget till Östersjöns strand och vi fick lära oss litet om den marinbiologiska obalans som är orsaken till algblomningen, men framförallt fick artisterna engagera sig praktiskt för en del av en lösning på problemet genom att bygga en lekbädd för havsöringar. Ett mycket seriöst inslag i programmet som också visade en del av Magnus sympatiska personlighet. Allvaret.

Roligast var helt klart när Magnus bjöds på en fotbollsmatch mot några fullfjädrade Hammarbylegendarer med Kenta Olsson, Matte Werner, Sten-Ove ”Putte” Ramberg och Uffe Eriksson i spetsen. Det var väldigt kul och lekfullt att se. Magnus glädje var på topp när han pratade om Söderstadion 1970 och att han från sjuårsåldern (1975) börjat gå på matcherna. Själv såg jag min första Bajen-match på gamla Söderstadion 1977 så jag är inte långt efter. Forza Bajen!

Musiken då? Jag ska ta det litet sammanfattat och kort denna gång. Om vi undantar Freddies starka version av ”Broken promise land” tyckte jag denna gång att Lisa Ekdahls ”Det värsta av allt” var bästa covern. Jag tyckte hon gjorde om denna Morrissey-inspirerade depplåt till suverän vispop.

Jill Johnsons val av ”The Burden” var sorgligt och deppigt på ett sätt hon bevisligen inte brukar låta, men kanske fanns det också en av lyssnarna oanad självupplevd aktuell dramatik i botten?

Little Jinders hammarbyhyllning ”Platsen i mitt hjärta” från Söderstadion funkade och kändes äkta medan Tommy Nilssons David Coverdale-inspirerat bredbenta rockposer var roliga att se. Liksom Tommys röstresurser var trevliga att höra. Det var kul och stack av från det vanliga.

Annars blev jag den här gången också rejält besviken, vilket sällan brukar hända i detta sammanhang. Och överraskande nog var det Danny Saucedo som denna gång i mitt tycke lyckades förstöra ”Touch me”, min absoluta favorit med Weeping Willows. Detta är en oerhört melodiös och vacker låt där en stor sångare som Danny verkligen borde kunnat sjunga ut och låta oss lyssnare njuta av de storslagna harmonierna. Men nej. Istället hade han trams-arrat bort refrängen med de vackraste harmonierna och pressat ned låten i en plastburk av söndermixat lågt tempo där den aldrig kunde tilläts ta fart och lyfta. Vart tog denna fantastiska låt vägen? Att översätta texten och uppdatera den till nutid som Danny gjorde kunde ju ha varit helt ok, men här blev det mer fånigt.

Nej låt oss hoppas på bättre covers av Danny i nästa veckas avsnitt!

Så den här gången avslutar jag med en originalversion, eller snarare en liveversion med artisten i fråga från Hultsfred 2002. Så det blir ordning på torpet igen…

 

 

Känslosvall med Tommy Nilsson i säsongspremiären 2016

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , on 24 oktober, 2016 by japetus

Jag brukar säga att jag har svenskt rekord i bröllop. Ja inte egna då, men andras. 25 bröllop mellan 1990 och 2010 blev mitt facit från 22 till 42 års ålder. Det var då alla mina vänner och nära släktingar gifte sig. Två gånger har jag som bestman vandrat bredvid tärnan bakom brudparet längs kyrkans gång och stått framför altaret. Sex gånger har jag varit toastmaster på bröllopsfester. Det är starka minnen. Vackra minnen.

I lördagkvällens säsongspremiär för ”Så mycket bättre” var Tommy Nilsson huvudperson och Jill Johnson valde att göra hans kanske mest kända låt: ”Öppna din dörr”. Hon talade om alla de par som gifte sig till den här låten i mitten på 90-talet, för 20 år sen, och jag tänkte: ”Ja det stämmer, för jag var med”. Jag hörde den här låten många gånger på bröllopen då. Skulle säga att det är 90-talets listetta i detta avseende. Tätt följd av Lundells ”Kärleken förde oss samman” och Cecilia Vennerstens ”Det vackraste”. Och som sagt, jag vet, för jag var med.

sa-mycket-battre-2016

När balladernas och de lugna favoriternas mästare Tommy Nilsson hade sin dag var det mycket känslor i tolkningarna av hans låtar. Ursprunget i rocken, eller pudelrocken, märkte vi inte så mycket av. Men det är ju inte för de åren och de låtarna som Tommy blivit så folkligt populär. Nej det är balladerna som gjort honom stor.

Han har haft ett ”brokigt” liv där vi genom Jill Johnsons, av kvällstidningarna uppmärksammade, frågor också fick reda på att Tommy har fem barn med fyra olika damer. Alkohol har han fått för mycket av och inte kunnat hantera så det avstår han helt nu. Jag tycker Tommy hanterade frågorna kring detta på ett utmärkt och avväpnande sätt. Jag måste säga att jag tycker att han gjorde ett sympatiskt och vettigt intryck med självdistans och humor. Det var uppenbart att han inte haft en lätt uppväxt, verkligen inte. Han verkar nu göra något riktigt bra av sin resa. Respekt för Tommy!

Men åter till Jill Johnsons känslosamma version av Tommys tryckarklassiker från 1994. Hon hade flyttat låten 20 år framåt till vår nutid och gjort en engelsk version, ”Open your heart”. Det blev en riktig snyftare. Mycket också för att Jills uttryck här kändes så äkta; i den här låten lät vartenda ord starkt och sant. Här fick hon mig att tro på henne. Vi var flera runt TVn som blev blöta i ögat, bland annat undertecknad, när vi hörde denna starka tolkning. Omständigheterna var speciella då jag såg programmet på söndagförmiddagen i en god väns semesterlägenhet i Sopot i Polen morgonen efter en festkväll. Vi blev alla väldigt gråtmilda medelåldersmän.

Jag minns att jag upplevde originalet som nog så töntigt, svennigt och kraftigt over the top då 1994. Men vid den här tiden var jag ju också så ball att jag inte riktigt kunde erkänna att jag faktiskt också tyckte det var bra. Det är annat nu. Nu passerade istället en inre springflod av minnena från alla de fantastiska bröllop jag var på under 90-talet. Tankar kring de kärlekspar som brutit upp sedan länge, men också de som fortfarande hänger ihop. Tankar på mina egna relationer från den här tiden. Det blev helt enkelt väldigt starkt. Vackert. Sammanfattningsvis.

Och så fick vi se Little Jinder göra något modigt och utmanande när hon tolkade Tommys delvis utskällda sexballad och försök till amerikansk snusk-r’n’b med den kärnfulla titeln ”Jag vill ha sex med dig”. Jinder skruvade om den till ”Du vill ha sex med mig”. Det lät övertygande. Hela framtoningen med den specialdesignade klänningen med alla utmanande glosor som prydde den stod i bjärt kontrast till det drömska, mjuka, sårbara och sensuella framförandet. Hon gillar att provocera och detta var en stark öppning från hennes sida. Tyckte också att hon ställde flera bra frågor vid bordet och kom med snabba och rappa repliker som visar på det jag hört tidigare och kommenterat i min inledande analys. Kvällstidningarna vet att berätta att Jinder haft en mycket tuff vecka pga omständigheter i sitt privatliv (jag inte vill grisa med) och problem med stämbanden. Och det märktes att hon var väldigt spänd innan framförandet. Särskilt mot bakgrund av detta måste jag säga att hon borde känna sig mycket nöjd nu!

Magnus Carlson var elegant, artig och belevad, drog ut stolar och höll upp dörrar. En gentleman, ungefär som jag föreställt mig att han skulle göra. Liksom Tommy är han en balladmästare han med och trots att han nu inte hade Tone Norum med sig gjorde han en godkänd version av ”Allt som jag känner”, Tommys första stora balladhit från 1988 och filmen ”PS sista sommaren” som jag minns att jag såg den hösten. Jag tror att Magnus kan ännu bättre!

Lisa Ekdahl gjorde en för sig typisk version av Amelia med Cornelis-vibbar. Det var ganska bra och jag tror att han kanske kommer kunna göra ännu bättre saker. Det märks att hon är litet skygg så hon fick inte så stor plats i detta första avsnitt. En och annan snabb reflektion stack hon in här och där. Återstår det att se om hon håller den halvdistansen eller vad som kommer att hända.

Danny Saucedo levererade en riktig hit då han gjorde gladpop med stor glimt i ögat av den nu saligen bortglömda och insomnade gamla ”Easy Action”-hitten, eller halvhitten, ”Talk of the Town” nu ”Snacket på stan”. Det tyckte jag var ett kul grepp att det dök upp nåt från Tommys tidiga rockperiod. Det här var piggt och proffsigt genomfört i både Orupsk och Justin Timberlakesk-anda, en solklar hit med tonartshöjning och komplett med bruten mick på slutet. Fullt pådrag.

Och så Freddie Wadling… För vi fick ju höra en demo av hans låtval, Tommys schlagerfestivalsvinnare ”En dag” från 1989. Det hade blivit en reggae. Ett kul och kanske litet oväntat grepp från Freddies sida. Jag tycker det är toppen att de låter oss höra i alla fall något av Freddies alster. Det är mycket givande och jag ser fram mot fortsättningen.

Sammanfattningsvis tycker jag det kändes som ett väldigt avslappnat och trevligt inledande program i serien. Säkert beror detta bl a på att gänget fick en ovanlig start i samlingen omedelbart efter Freddie Wadlings död. Tre nya hits fick vi också med oss, alla bifogade här i bloggen ovan. Ser mycket fram mot nästa program!
sa-mycket-battre-2016

 

Så mycket bättre 2016 – min analys

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , , on 17 oktober, 2016 by japetus

Nu på lördag 22 oktober är det premiär för årets upplaga av ”Så mycket bättre” på TV4. Det är nu den sjunde säsongen, vilket som vanligt kommenteras här i bloggen. Och först kommer i vanlig ordning min traditionsenliga analys av säsongens aktuella artister. Från min ofelbart otrendiga men i ämnet kraftigt pålästa position gör jag mina uttalanden varje år. Läs vidare och lär!

Åter igen kan jag, inte utan stolthet, bekräfta att jag kände igen samtliga artister och har lyssnat på dem. Alltså inte bara de medelålders. Ja egentligen var det ju bara en av dem i år som möjligen kunde ha varit litet svår.  Årets medverkande består alltså av Danny Saucedo, Little Jinder, Magnus Carlson, Lisa Ekdahl, Jill Johnson, Tommy Nilsson. Och så Freddie Wadling, som ju så tragiskt gick bort veckan innan programmet skulle börja spelas in, men som ändå får sitt program och vars låtar kommer att tolkas av artistkollegorna. Rätt beslut att göra det bästa av situationen.

sa-mycket-battre-2016
Så mycket bättre 2016 – klicka för större bild

Den nya säsongen fick en djupt tragisk start med Freddie Wadlings plötsliga död. Men den händelsen kom utan tvekan också att få de övriga artisterna att desto snabbare finna varandra och få en tightare gemenskap, vilket omvittnats mangrant i intervjuer inför premiären på lördag. Nytt för säsongen är att TV4 skruvar om sitt succékoncept genom att slopa duettformatet i det sista avsnittet för att i stället ersätta det med ett hyllningsprogram.

I hyllningsavsnittet gör de medverkande artisterna tolkningar av en utvald artists låtskatt, Ted Gärdestad. Troligen också det ett bra beslut. Duettprogrammet har träffsäkert beskrivits som en ”blindtarm” och ett inslag som saknat ”usp” – unique selling point. Det ligger mycket i det. Ted Gärdestad är ett mycket säkert kort. Egentligen kan man då säga att det blir två hyllningsprogram i årets säsong; Ted Gärdestads och Freddie Wadlings. Två hyfsat jämnåriga, men så väldigt olika artister. Intressant brytning.

Här är första bilderna från Så mycket bättre
Trailern till årets upplaga av ”Så mycket bättre”

Magnus Carlson (1968-)
Weeping Willows-Magnus är egentligen den ende artisten i årets startfält som jag själv lyssnat mycket på och verkligen gillar. Magnus är stor Morrissey-fan och jag fick upp ögonen för Weeping Willows redan i samband med debuten 1997. Jag har ingen egentlig koll på Magnus soloplattor och grejerna han gjort med Tandem Sky och The Moon Ray Quintet. Men jag vet att han är mycket bra på covers och att han i samband med Musikhjälpen tillsammans med Petra Marklund gjorde en suverän tolkning av Coldplays ”Fix you”. Magnus är litet indie och har cred. Då Freddie W fallit ifrån är det Magnus som får fylla den genre-rutan i programmet liksom tidigare Olle Ljungström och Andreas Kleerup. Ett bra val.
smb5

Lisa Ekdahl (1971-)
Lisa Ekdahl har aldrig varit någon personlig favorit och jag minns hur jag hade svårt för hennes nasala pratsång när hon slog igenom med ”Vem vet” 1994. Ett massivt genombrott. Men jag har stor respekt för hennes integritet och sparsamhet med intervjuer då hon framstått som mediaskygg. Hon är litet som en sagofigur och det råder inga tvivel om att det är en begåvad artist. Det var för mig att överraskande beslut att hon ställde upp i programmet och det ska bli intressant att se hur hon hanterar den här exponeringen.
smb6

Josefine ”Little Jinder” (1988-)
Josefine är riksspelmannen Åsa Jinders dotter och har utan tvivel ärvt sin mammas musikalitet. Hon har kallats mystiska Södermalmsbruden och har dessutom haft den goda smaken att jobba ihop med Mauro Scocco och som grädde på moset snott litet italo-disco intros till sina låtar, vilket gjort att jag fått upp ögonen för henne. Hon är frispråkig och uttrycker sig välformulerat och skarpt i intervjuer, vilket också är sympatiskt. Jag ser mycket fram mot att få höra både hennes covers och uttalanden.
smb3

Jill Johnson (1973-)
Det här tror jag är en mycket klok och folkligt stabil bokning. Jill Johnson är superproffsig och mycket engagerad i allt hon gör. Sen hon stylade om sig från präktig schlager till sexig country har karriären lyft. Många gubbar i min ålder och äldre gillar henne och då kanske inte bara musikaliskt utan visuellt. Hennes musik har aldrig varit något jag lyssnat på, men jag vet att hon är väldigt duktig, sjunger bra och har en säker framtoning. Hon är ju också programledare med erfarenhet att jobba framför kameran genom sina veranda-program i SVT.
johnsson

Tommy Nilsson (1960-)
Tommy ”uppna din durr” Nilsson har jag förstås koll på. Jag var ju i själva verket på plats i Globen 1989 och såg honom vinna melodifestivalen. Den gamle Easy Action-hårdrockaren kan sjunga och har mycket, mycket rutin. Efter pudelhårdrocken på 80-talet blev han de smöriga balladernas man. Han har haft en del personliga problem jag inte vill gå in på, utan fokuserar på det musikaliska och den biten är jag övertygad om att han klarar bra. Det är ett trevligt val i programmet för min upplevelse är att Tommy gör ett sympatiskt och öppenhjärtligt intryck. Då Freddie fallit ifrån blir Tommy äldst i årets upplaga med sina 56 år. Man kan också, som min gamle arbetskamrat Olle Kvarnsmyr, kalla Tommy för ”sköna-brallan snubben”. Inte helt fel.
smb7

Danny Saucedo (1986-)
Grabben hela dan. Smörige flickidolen Danny ger intryck av att vara något av svärmorsdröm och en genuint vänlig person och det är trevligt. Han har också varit med i massor av  olika tv-program och har nu haft en tio år lång karriär trots att han bara precis fyllt 30. Han har beskrivits som litet fläckfri och tråkig. Men varför måste man knarka eller vara sexmissbrukare för att vara intressant? Danny är en mycket duktig sångare och kraftigt musikalisk. Sen jag såg honom spela fiol i Kalle Moraeus program är jag dessutom extra imponerad. Det är inget förlåtande instrument. Jag tror Danny kan göra riktigt bra covers också, litet som Darin, i vars genremässiga ruta han också står stadigt till småtjejernas förtjusning.
smb4

Freddie Wadling (1951-2016)
Och så till sist… Den käre Freddie Wadling som på så många sätt var en drömvärvning till programmet. I än högre grad än Magnus Carlson var Freddie indie-alternativt i programmet och det skulle ha varit oerhört intressant att få ha se och höra honom. Nu blir det inte så, men vi får höra de andra artisternas tolkningar av hans låtar och det ska bli spännande. Jag har skrivit mycket om Freddie här tidigare så det enda jag tillägger nu är att han var en mycket spännande och oväntad värvning. Mannen som gett indie- och alternativmusiken ett ansikte sen han spelade med punkbandet Cortex i slutet av 70-talet. En väldigt udda och alternativ person. Jag sörjer att han inte är med oss längre och att han inte fick vara med i programmet.   
Freddie Wadling

Sammanfattande kommentar:
Hmmm… Ja. TV4 ser ut att åter ha lyckats pricka in tillräckligt många genrer även i årets upplaga. Med Freddie W föll indierocken och det oförutsägbara bort, men det ska nog gå bra ändå. Magnus Carlson står för indiepop och Tommy Nilsson var en gång rockare, låt vara i pudelformat. Vi har däremot ingen äldre schlager- eller visartist i år, men Lisa Ekdahl är en duktig yngre (nåja) vissångerska och Jill Johnson började med schlager och gör nu country. Det åldersmässiga spannet blev ovanligt litet i år; 60-talister, 70-talister och 80-talister, men småtjejerna får sitt med Danny och Jill har helt säkert fans högt upp i åldrarna. Lisa skulle nog kunna ha det men är för okänd, säkert får hon fler fans efter detta. Tror inte det kommer bli med henne som med Kajsa Grytt som liksom bara tyvärr inte funkade i formatet.

Vi saknar rappare i årets säsong. Där finns en genre-glipa, men dock ingen som jag själv sörjer. Gissningsvis är det väl så att programmet nu är så väl intittat att man på TV4 totalt sett kan vara lugna inför årets upplaga av framgångsprojektet. Jag tror säkert att de fortsätter ha höga tittarsiffror och det blir som alltid spännande att se vilken/vilka artister som sticker ut i år. Som jag brukar säga är detta framförallt möjligheten för de mindre kända artisterna att ta ett steg mot folkligheten. Little Jinder ligger förstås väldigt bra till för det.

smb2
Ännu en somrigt gotländsk pressbild för årets upplaga av Så mycket bättre 2016 (klicka för större bild)

Samtliga foton utom bilden på Freddie Wadling är tagna av TV4s fotograf Pär Bäckstrand. Bilden på Freddie är tagen av Axel Brattberg.

Månbas Alpha, på skottdagen 40 år senare

Posted in Tv-program with tags , on 29 februari, 2016 by japetus

Månaden februari är nu inne på skottdagen och närmar sig sitt absoluta slut. Igår var det 30 år sedan Palmemordet, som jag ju redan skrivit om upprepade gånger. Tankarna har kommit och gått kring detta obegripliga i att det nu hunnit gå så lång tid sedan detta svenska trauma.

Apropå rymdfärjan Challenger jag skrev om för en månad sedan. Kanske är det lättare att förstå att det är 40 år sedan jag med stort intresse följde TV-serien ”Månbas Alpha”.  Eller ”Space: 1999” som den hette i original. Denna serie är ett härligt exempel från SFs guldålder långt innan rymdfärjornas tragiska haverier lade sordin på framtidsdrömmarna om snabb kolonisation av rymden och ströp NASAs budget.

Jag hade också en mycket tidig crush på Barbara Bain/Dr Helena Russel som tillsammans med sin äkta make Martin Landau spelade huvudrollerna i serien. Jag älskade Månbas Alpha – tycker fortfarande att det var ovanligt smakfullt att som 8-åring uppskatta en sådan tidlös skönhet – och hade även som 8-åring räknat ut att jag skulle vara 31 år gammal år 1999 när rymdbasen på månen skulle vara på plats.

GENERAL SHOTS

Barbara Bain (1931- ) och Martin Landau (1928- ) från Månbas Alpha

Kanske skulle jag ha en möjlighet att på något sätt få resa dit då? Kanske skulle jag också få se ”Earthrise”, jorduppgången sedd från Månen? Fantastiska drömmar för 8-åringen.

Det slutade i alla fall i verkligheten med att jag som 31-åring från Hasselblads köpte det klassiska motivet och ramade in det. Pryder fortfarande sin plats i mitt vardagsrum…

apollo11_earthrise
”Earthrise” – ett ikoniskt foto, jorduppgång sedd från Månen, taget av Apollo 11, juli 1969

Final i 2015 års ”Så mycket bättre” – finstämt och sympatiskt

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , on 6 december, 2015 by japetus

Så har årets upplaga av Sveriges bästa musikunderhållning på TV nåt sitt slut med den sedvanliga duettkvällen.

Jag måste säga att årets upplaga av ”Så mycket bättre” nått nya feelgood-höjder. Det känns som att det varit extra vänligt och fint denna säsong, som om årets artister varit extra sympatiska och omtänksamma. Extra mycket feelgood. Allt från Isons omtanke om Sven-Bertil över Niklas Strömstedts genuint vänliga approach, vidare till Lisa Nilssons kvicka inkluderande humor och Kleerups blyga och lätt försagda hyllningar till Miriam Bryants och Sven-Bertils vänskap. Det har varit väldigt fint och genuint hjärtevärmande att se höstens program. Och mycket musikaliskt.

Sven-Bertil och Miriam Bryant
Feelgood av högsta klass – Sven-Bertil överlämnar en av sina målningar som present till Miriam Bryant

Så mycket bättre fortsätter att vara en behaglig motvikt till mycket av den negativa förnedrings-TV vi fått så mycket av på senare år. Och att som Aftonbladets arrogante och empatistörde skribent såga programserien, krystat kalla det just ”förnedrings-TV” och jämföra dess underhållningsvärde med att titta på mikrovågsugnen är så fullkomligt tondött ironiskt cyniskt och poänglöst att jag äcklas. Och känner medlidande över en person som antingen måste ljuga för att spela sin typecastade pretto-roll som media-hipster eller verkligen bara är just precis så här empatistörd.

En ”analys” som kokar ned till att Kleerup är den ende musikaliskt begåvade i sällskapet och den ende som gjort intressanta tolkningar – nåja Miriam Bryant kunde han, trendängslig som han är, också möjligen ha något positivt att säga om – är bra exempel på våldsamt onyanserad kvällstidningsjournalistik på den nivå som en gång fick Ingmar Bergman att kalla tidningen för ”samhällets kloakutsläpp”. Nej det här programmet görs ju inte för skitnödiga till Stockholm nyligen inflyttade media-hipsters, kvasiskribenter och skruvade pseudo-nollåttor utan för en bredare och mindre förstoppad målgrupp. Nog om det.

Jag tror inte att någon normalt funtad tittare kunna undgå att beröras och kanske även röras av de möten och tolkningar vi fått ta del av. Jovisst, jag kan hålla med om att TV4 klippt ned samtalen vid bordet litet för mycket, mer än tidigare år, och att det ibland känts som att klingandet i glasen kommit just som de varit på gång att hitta en intressant tråd. Förra året fick fortfarande samtalen större utrymme, vilket då funkade extra bra med spirituella personer som Love Antell och Ola Salo vid bordet.

Men att kamerorna stängs av då och då av respekt för artisternas integritet och att de inte vill bli för personliga inför TV-publiken är inte det minsta konstigt eller något som man kan kritisera eller klandra produktionsteamet för.

Och musiken har varit minst lika bra i år som tidigare år. Det är klart att det blir speciellt när de får med en sån levande legend och storslagen musikpersonlighet som Sven-Bertil i programmet. Det var väldigt lyckat att de fick med honom innan det blev försent. Nu fick han vara med och ge programmet en touch av sin värdighet, gentlemannamässighet, skådespeleri och musikalitet. Likaså att Andreas Kleerup blivit så pass stabil att han kunnat vara med i programmet. Kanske var det också dessa två herrars insatser med sina duettkompisar som gjorde störst intryck och berörde mig mest så här på slutet.

För nu fick jag ju till slut höra min Kleerup-favorit och tidigare omskrivna pärla. Det här är ett stycke underbart vacker musik som berört mig djupt och har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Att få höra Lisa Nilsson och Kleerup göra den gjorde mig därför väldigt, väldigt glad. Det här hade jag hoppats på från den stund jag visste att de båda skulle vara med i årets program. Visst, det var kanske inte så långt från originalet, men att kalla det för karaoke är förstås bara trams. Det är ju så vackert…

Och så fick vi se Sven-Bertil och Miriam Bryant göra Evert Taubes ”Som stjärnor små” från 1955 med det korrekta dig och mig-uttalet. Det var innerligt vackert och rörande att se och höra. Det här är bara så fint.

Jag har också förstått att TV4 planerar att göra minst en säsong till, kanske blir det tio till slut? Det hoppas jag för detta är fortfarande den mest intressanta programidé för musikunderhållning på TV som jag känner till.

…och jag har blivit riktigt förtjust i den oförställde och oefterhärmlige Kleerup!