Ikväll den 28 februari 2023 har det gått svindlande 37 år sedan vår statsminister Olof Palme sköts ned i hörnet Tunnelgatan – Sveavägen mitt i Stockholm. Under åren som gått har jag sett, läst, skrivit (i denna blogg) och tänkt en hel del om detta rikstrauma. Denna till synes eviga följetong utan slut i form av en upplösning. Men nu i veckan har jag sett något nytt på detta tema, något som fångat min nyfikenhet.
Denna nya dokumentär på SVT är pedagogiskt välgjort intressant och förklarar hur Lisbeth Palme faktiskt kan ha sett Christer Pettersson vid mordplatsen – trots att det inte var Christer P som sköt. För det var ju inte han som begick mordet. Men han var där den kvällen.
I dokumentären går man minutiöst igenom de första 30 sekunderna efter att de två skotten föll. Vittnena som fanns runtomkring där – och de var många – hörs här om sina iakttagelser. Trafikljusens intervaller från grönt till rött spelar en viktig roll när man i dokumentären förklarar just varför Lisbeth kunde få syn på Christer P och få intrycket av att det var han som var mördaren.
Det är både intressant och fascinerande att följa processen steg för steg, sekund för sekund. För den här dokumentären tillför faktiskt något helt nytt till förståelsen av detta nu lika klassiska som tragiskt välbekanta scenario.
Se denna dokumentär på SVT Play – den är mycket sevärd!
The Sandman – Netflix nya satsning hade premiär 5 augusti och jag såg hela serien första helgen den var tillgänglig. Men så blev bloggen liggande som ett utkast här i nästan två månader innan jag slutligen – äntligen – kommenterar den nu sent i september. Men Sandman känns mer sent i september än tidigt i augusti, så det finns en poäng i att jag väntat. Den passar så mycket bra nu efter höstdagjämningen när vi klivit in i det mörka halvåret.
Den passar att kommentera efter midnatt, så jag borde egentligen vänta ytterligare några timmar. Den är en mörk, episk, fantasifullt vacker och mycket fascinerande berättelse om Morpheus Drömmarnas Konung. Både fantasy, gotisk skräck och thriller, med en touch av steampunk, på samma gång. Miljöerna är en fest för ögat – häpnadsväckande och suggestiva.
Många kända ansikten ser vi också bland de utmärkta skådespelarna – även i de små rollerna. Den bästa nya tv-serien i år. En mix av mytologi, folktro, myt och mörk fantasy med touch av Edward Scissorhands och mina deppiga tonårsidoler Sisters of Mercy. Underbart!
Det började naturligtvis med Berra i första Sällskapsresan 1979. Berras många oneliners är nu sedan decennier en odödlig del av den svenska populärkulturella samtidshistorien. Sen följde ett åttiotal med Nöjesmaskinen och Nöjesmassakern. Jag är närmast cementerad i den mål- och åldersgrupp som verkligen hört och sett mycket av Sven Melander. Och som haft så väldigt roligt i hans sällskap.
Senare, i mitten av 90-talet, fick jag också glädjen och äran att träffa honom själv vid ett par tillfällen. Det i samband med ett personlighetsutvecklingsseminarium där vi sågs några gånger och jag fick en litet närmare bild av denne för mig så oerhört välkände person. Jag var helt starstruck när han plötsligt stod där framför mig i konferensrummet, med sitt varma breda leende. Jag mötte en osedvanligt klok och varmhjärtad person i Sven. Och så var han ju rätt rolig också… Mellan varven.
Sven Alarik Melander (1947-2022)
När jag nu idag tidigt på morgonen nås av den sorgliga nyheten att Sven till slut förlorat kampen på cancern kändes det mycket vemodigt och sorgligt. Jag har följt honom i sociala medier och vet att han under flera år kämpat mot den vidriga sjukdom som jag är så obeskrivligt trött på.
Och även om Sven under 90-talet försvann ur det där riktigt starka scenljuset som han stod i under hela 80-talet så har han fortsatt att göra många bra saker. Väldigt bra saker. Han har tagit debatt och utifrån sitt kändisskap engagerat sig som opinionsbildare på ett sätt jag verkligen gillat.
Dessutom fanns det ju en personlig koppling till. En litet festlig sådan. Pappa Stig och Sven gjorde en skånsk repmånad ihop på Revingehed i början av 70-talet och fick bra kontakt. Svens humoristiska vykort dök upp då och då, liksom telefonsamtalen – och det känns nu helt overkligt för mig att konstatera att de nu båda är borta med några få månaders mellanrum.
Jag kommer alltid att minnas Svens varma kloka röst. I det personliga mötet såväl som i det större sammanhanget. Den slog an en särskild sträng i mitt hjärta och stannar hos mig för resten av detta livet.
Tack käre Sven för all inspiration!
”I lost my backbone back home somewhere in Stockholm…”
Daniel Adams-Ray och Tim ”Avicii” Bergling hade haft en diskussion om den textraden ur låten ”Somewhere in Stockholm” där Tim inte alls var riktigt bekväm med den, men Daniel drev igenom att den skulle vara med just för att den var så stark och sårbar. Att det var sann styrka. Med facit i hand alla dessa år senare är det lätt att förstå att Daniel känt olust och t o m skuld inför Tims öde och hur skoningslöst sanna och olustigt nära verkligheten de orden möjligen kan ha varit för Tim…
”Kommer nån att vilja se på det här i höst?”, frågar sig Melissa Horn. Och hon har väl både rätt och fel för i sjunde programmet av Så mycket bättre 2021 vågar produktionen släppa fram det som troligen blev det tyngsta och mest sorgliga avsnittet någonsin. Så mycket gråt. Och det i en säsong där vi redan haft så pass mycket av den varan; lär aldrig glömma bröderna Noréns berättelse om sin alltför tidigt bortgångne vän och bandmedlem Kristian Gidlund. Jag har förstått att det höjts röster om att det nu blivit för tungt och mörkt, att programmet måste ha mer av glädje, upptempo, schlager och glättighet. Jag kan förstå det. Och samtidigt tycker jag att det här är fantastiskt stark och viktig tv. Som Expressens recensent uttrycker det – ”När Marie Nilsson slår sig ned vid flygeln, så löper trådarna mot evigheten…”
Jag tycker det var start och modigt av produktionen att våga släppa fram ett program som så tydligt fokuserade på det svåraste. Och att se Daniel Adams-Rays blick, när man liksom förstår att han på något sätt känt skuld över Tims självmord, att han inte sett/förstått och därmed inte kunnat göra något… Och att den känslan på något sätt fick tröstas av Maries vackra låttolkning ”Anropar himlen”. Det var starkt. Jag tycker det var helt fantastiskt bra tv. Bara så fint att få se Marie och Daniel krama om varann på slutet i djup och sann sympati. Vilket möte! Det var alldeles sagolikt vackert. Liksom det var vackert att höra Andreas Mattssons avskalade tolkning av Marie och Josefins låt ”Innan livet är förbi”.
Och ja, årets mollstämda säsong har ifrågasatts, bl a av QXs recensent som uttrycker sig så starkt att jag vill ta in hela citatet även om det är lätt raljerande. Jag kan förstå honom och han har poänger:
”Det har varit skjutningar i förorten, kvinnomisshandel, sameförtryck, döda vänner, döda släktingar, förhållandeuppbrott, depressioner, och därtill hela Melissa Horns låtkatalog. Viktiga ämnen absolut, men det är inte direkt humörhöjande under en tid då solen lyser med sin frånvaro, kylan biter oss ilsket i ansiktet och vi dessutom ska behöva stå ut med pandemi-helvetet.”
Ja… Jag kan förstå att det blir litet för svårt och tungt för många när programmet blir så existentiellt som det blev igårkväll när programmet tar upp Aviciis och Josefin Nilssons öden. Det blir sorgligt, mörkt och tungt, men jag tycker att det är starkt och rätt att produktionen inte väjer för det svåra, särskilt när de har en sådan genialiskt poetisk textförfattare som Marie Nilsson Lind, med i programmet. Marie har också kallats ”mästare av tröst” och hon får mig att minnas och tänka på vår legendariska svenska vispoet Barbro Hörberg, som också hade en makalös förmåga att sätta ord på det svåraste i livet och uttrycka det med unik personlighet och musikalisk skönhet och skörhet.
Barbro Hörberg är en av dem som också lämnade för tidigt, en av dem som sedan länge ”bebor staden ovan molnen” som Marie sjunger om. Barbro hade nog älskat mycket av det som gjordes denna kväll och denna säsong, ”gråt i gräset” för att citera Barbro.
Det var lätt att förstå att samtliga deltagare, även Harpo bakom sin brillor, blev djupt tagna och bara grät. Troligen det sorgligaste och vackraste som gjorts i Så mycket bättre. Någonsin. För sorgen och saknaden måste också få ha sin plats, även i kommersiell tv. Modigt och starkt av TV4.
Och för att vara rättvis vill jag också säga att nu behöver den mer lättsamma kvoten i årets säsong fyllas på. Det behövs en balans. Ljuset kan inte finnas utan mörkret och mörkret kan inte finnas utan ljuset. Lika självklart som dagen och natten. Står du på en svart ruta på livets schackbräde så har du fyra vita rutor runt om dig. Och tvärtom…
Gårdagskvällens ”Så mycket bättre”, femte avsnittet 2021, bjöd äntligen på musik som verkligen berört mig – som jag uppskattat mycket – och så ett historiskt TV-ögonblick när en gammal konflikt fick sitt slut efter 28 år. Så den här gången är det läge för mig att skriva några rader.
De intensiva och personliga bröderna Norén har lämnat programmet, men Casper från Arvingarna har tagit över litet av Benjamins roll som glad, spontant socialt kitt i gruppen, helt utan filter. Sympatiskt. Till programmet igårkväll kom också Moonica Mac och Daniel Adams-Ray som jag ser fram mot att få bättre koll på. Till skillnad från Melissa Horn blir jag ju inte ett dugg starstruck, så långt utanför målgruppen som jag är, men det är tydligt att Daniel är en kille med huvudet på skaft. Ska bli intressant att höra mer av honom.
Redan förra veckan kom Andreas Mattsson från Popsicle, som jag har betydligt bättre koll på, med i programmet och gjorde det hela litet mer personligt intressant för mig. Popsicle är ett band jag lyssnat väldigt mycket på och också sett live ett antal gånger. Inte minst har jag fantastiska minnen från de spelningar bandet gjorde på KTH Arkitekturs storslagna fester då Andreas pluggade där i tidigt 90-tal samtidigt som min kusin P.
Vid samma tid, närmare bestämt på Grammisgalan 1993, inträffade ett av de mest beklämmande TV-ögonblick jag sett i direktsändning. Det är när Sofia Källgren presenterat ”Popsicles” som Popsicle tar emot priset som årets rockband det obegripliga händer då gitarristen, vars namn jag av omtanke inte vill nämna, passar på att mumlande önska livet ur Arvingarna som han hoppas ska omkomma i en tragisk bussolycka. Det var så makalöst awkward. Det hände sig på det ironiska 90-talet och den unge mannen var full och dum och kopplade inte att hundratusentals hörde detta fullkomligt empatistörda och vidriga ”skämt”. Jag gillade verkligen inte Arvingarna där och då, tyckte de var töntiga och trista, men den där kommentaren var ett sånt fruktansvärt lågvattenmärke att jag skämdes så förfärligt å Popsicles vägnar och alla sympatier gick förstås till Arvingarna.
Därför var det intressant att se vad som skulle hända nu när Andreas Mattsson och Casper Janebrink hamnade tillsammans i programmet. Skulle detta beklämmande ögonblick komma upp?
Popsicle och den legendariska skandalen på Grammisgalan 1993
Och jodå, visst kom det upp. Och på ett mycket speciellt och vackert symboliskt sätt. Stämningen blev väldigt tät i rummet denna varma sommarkväll då denna gamla stridsyxa skulle komma att begravas och ”denna taggtråd genom det popkulturella Sverige äntligen skulle plockas ned”.
Andreas Mattsson och Casper Janebrink – stridsyxan begravd, taggtråden bortrullad…
”Hey princess” är Popsicles genombrottslåt som blivit en svensk indieklassiker. Jag är väldigt förtjust i den och har starka positiva personliga minnen kopplat till en tidigare relation där och då. Jag kan hålla med Maria Brander på Expressen att den ”definierar en era, där sådana som Popsicle trotsade strömmen på ett sätt som knappt går att föreställa sig i dag, då saker bör uttryckas övertydligt med en emoji på slutet.”
Och visst var det fint när både Andreas Mattson och Casper Janebrink ser den stora i symboliken i det som sker när Arvingarna plockar upp ”Hey princess” som har sådana uppenbara schlagerkvalitéer och levererar den åter som ”Prinsessan” och fred sluts på ett så självklart sätt att man önskar att det kunde funka överallt. ”Men regeringskriser blir tyvärr inte lösta av ett ”We shall overcome”, och klimatfrågan har inget svar i att Greta Thunberg sjunger en Rick Astley-hit i Kungsträdgården”.
Men denna trista gamla fejd, som överlevt i ofattbara 28 år, fick ett mycket elegant och definitiv slut igår i o m Arvingarnas symboliska framträdande. Kanske finns det hopp för mänskligheten?
Laguppställning i SMB del 5 efter att Cherrie och Casper J just lämnat.
Så här tyckte jag hursomhelst om låtarna:
Kom till mig – Moonica Mac (Arvingarna) Väldigt uttrycksfullt bjöd Moonica Mac på sin Arvingarna-låt som kändes som den hörde kanske hade hört hemma i 60-talet. Kanske mer Monica Zetterlund än Fleetwood Mac, men jag tyckte det var coolt. Hon sjunger speciellt, som ju även Melissa Horn och vi får se vad kommer att tycka om det fortsättningsvis. Cool är hon utan tvekan. Och är det nån mer än jag som tycker att Monica liknar Gillian Andersson (särskilt under middagen)? https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/moonica-mac-kom-till-mig/13730438
I Do – Cherrie (Arvingarna Ja hon hade verkligen gjort sin egen version här, Cherrie. Det var långt från originalets stadiga schlager. Jag tyckte det var ok, men inte mer. Cherries rnb är inte riktigt min grej, men hon är en duktig sångerska. https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/cherrie-i-do/13730461
Änglar – Maxida Märak (Cherrie) Ett mycket starkt budskap i en låt som Cherrie inte förmår framträda med för att det känns för starkt och tungt. Skjutningarna i förorterna är Sveriges hemskaste trauma sen några år och jag kan förstå att medvetna Maxida valde att fånga upp detta angelägna ämne. Budskapet var glasklart och urstarkt, och det var starkt att Maxida förstås tog in jojken i sin musik. Här kan Cherrie och Maxida förenas i känslan av att inte står mitt i det svenska. Jag kan förstå att de fann varandra i detta. https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/maxida-m%C3%A4rak-%C3%A4nglar/13730472
Dum av dig – Melissa Horn (Daniel Adams Ray) Här förstår jag förstås ingenting, ja nästan i alla fall av Melissa Horns starstruck-känsla. Jag har ju ingen relation till Daniel Adams-Ray, men känner i alla fall igen hitten om att ta en kula och få en smula tillbaka. Den känslan är Daniel inte ensam om att ha upplevt. Och jag är ju helt enkelt inte så förtjust i Melissas nasala sätt att pratsjunga, men jag måste säga att det är lätt att gilla henne för att hon ger ett så sympatiskt intryck. Hon gör en fin cover på sitt speciella sätt och jag kan förstå att det betydde mycket för henne att få sjunga den för sin idol. Jag får väl tänka Mauro Scocco eller Olle Ljungström för att förstå hur hon kände det. Och det är tydligt att Daniel skriver bra texter! https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/melissa-horn-dum-av-dig/13730485
Jokkmokk/Skotthåll – Daniel Adams-Ray (Maxida Märak) Ja här imponerar Daniel på mig igen. En riktigt snygg debut gör han här när han vågar ta sig an en låt som från början är en jojk, alltså utan text. En jojk om Maxidas hemort Jokkmokk. Texten har han lyckats väl med det känns som att han även i sin klädsel ville visa samiska sympatier. Han lyckas behålla den vackra ursprungstonen från originalet och när han dessutom har lyckats engagera Maxidas färgstarka och karismatiska mamma Nik Märak som jojkar på slutet i låten, ja då blir det starkt och man kan förstå att Maxida blir djupt berörd. Det var kampsångskänsla, smart och snyggt gjort. https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/daniel-adams-ray-skotth%C3%A5l/13730552?first=13730575
Prinsessan/Hey Princess – Casper/Arvingarna (Popsicle) Och så finalen, vilken final! Efter Caspers spelade raseriutbrott när han rusar ut undrar man vad som ska hända… Och jo, det var ju en kupp. Och det blev helt fantastiskt fint när Casper i sitt slutnummer får med hela bandet på scen och de tillsammans får fyra av ”Prinsessan” med stämsång och 60-talskänsla medan den alltid lugne och samlade Andreas Mattsson sitter där och faktiskt blir litet blöt i ögat. Väldigt fint att se honom uppskatta Arvingarnas goda gest. Symboliken jag skrev om här ovan är ju oerhört stark när denna gamla konflikt biläggs och begraves på detta fina sätt. Så fick snällheten möta elakheten och visa hur man bäst gör för att få slut på bråket. Det var bara tramsigt att som i Aftonbladet genast börja skriva om ”den perfekta hämnden” i att göra en dansbandshit av indiehitten, typisk kvällstidningsjournalistik. Nej det fanns inte en gnutta av hämnd i detta, bara försoning. Det var ju också fint att killarna i bandet fick plocka upp Casper med turnébussen och rulla vidare in i den svenska sommarnatten. En vacker sorti. Snyggt jobbat Casper! Det har du all heder av! https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/arvingarna-prinsessan/13730575
Det är omöjligt att inte bli berörd av den tragiska scenen när den lille pojken av sina föräldrar blir bortlämnad till släktingar i tidigt 40-tal. Det är också tragiskt att se den frustrerade medelåldersmannen som 50 år senare blir mer och mer socialt isolerad, dricker för mycket, hamnar i upprepade konflikter på jobbet och till slut förlorar det. Scenen då han sitter framför sin MacIntosh, den nya tekniken som han har svårt att hantera, och får psykbryt i tidigt 90-tal är talande.
Det är helt enkelt plågsamt att se många av scenerna i serien med den trumpne och alltmer missnöjde mannen som så desperat försöker vidmakthålla sin livslögn om att vara en annan person än han egentligen är. Det är lika plågsamt att se det tilltagande alkoholmissbruket, de nervösa blickarna, den bittra och osäkra uppsynen. Sen har vi det sjukliga uppmärksamhetsbehovet och alla de pinsamma lögnerna.
Jag har just sett Netflix serie ”Den osannolike mördaren” med Robert Gustafsson i huvudrollen som Stig Engström, alias ”Skandiamannen”. Det är en djupt tragisk och olustig historia i fascinerande nogsamt återskapade miljöer. Men Gustafsson gör, bakom sin massiva silikonmask, en mycket bra prestation i rollen – han har ju en odiskutabel förmåga att spela udda, märkliga och inte sällan tragiska figurer. Och just så framställs ju Engström i denna serie.
Serien, i fem avsnitt, baseras på Thomas Petterssons bok ”Den osannolika mördaren: Skandiamannen och mordet på Olof Palme” från 2018 och är en fiktiv tolkning av hur Stig Engström, den grafiske formgivaren på Skandia som utpekades som den trolige gärningsmannen till mordet på statsminister Olof Palme, fram till sin död 2000 lyckades klara sig undan Polisen.
Serien fokuserar på tiden runt mordet den kalla vintern 1985-1986, men gör även flera tidshopp från Engströms barndom ända fram till nutid, inklusive den famösa presskonferensen i juni 2020 där åklagare Krister Petersson presenterar att det med största sannolikhet var just Stig Engström som var mördaren. Någon bindande bevisning kunde Petersson som bekant inte presentera och eftersom Engström sedan länge var framliden lades utredningen ned. Ridå. Mordet förblev olöst.
Men med denna serie presenterar här regissörerna Charlotte Brändström och Simon Kaijser sin version av hur det kan ha gått till när Palme mördades, hur det kan ha gått till givet att ”Skandiamannen var mördaren”. På det sättet påminner serien om SvTs ”En pilgrims död” från 2013 där GW Persson lade fram sin alternativa lösning till mordet. Man kan grovt dela in teorierna om vem som mördade Olof Palme i tre kategorier: den ensamme galningen, en inhemsk konspiration eller en utländsk konspiration.
I GWs version förklaras mordet som bekant genom inhemsk konspiration – ”polisspåret”, men här i ”Den osannolike mördaren” handlar det om scenariot med den ensamme förövaren. Jag vill ändå inte kalla Engström för ”den ensamme galningen”, det tycker jag trots allt är att ta för mycket ära av denne sedan länge framlidne person.
Vintern 85-86 i Stockholm var en av de tre mycket kalla vintrarna i mitten av 80-talet, vintrar som sammanföll med mina tre år på gymnasiet. Läsare av denna blogg vet jag att jag uppehållit mig mycket kring Palmemordet och skildringar av de här åren i ”en annan tid, ett annat land”. Och jag måste säga att man lyckats väl med att återskapa tidskänslan även i denna serie. Bilden ovan är ett exempel på en sådan minutiöst återskapad miljö. Jag minns ju detta själv eftersom jag kom att ”prya” på Bonniers förlag på Sveavägen i mars 1986 bara någon vecka efter mordet. Jag såg alla de här miljöerna; havet av rosor och alla plakat som var uppsatta kring tunnelbaneuppgången från station Hötorget.
Och så var det ju på det viset att jag redan 1991 själv började jobba på Skandia och kom och gick i den entré på S44 som byggnaden på Sveavägen 44 kallades med intern jargong. Jag pratade aldrig med Stig Engström, men jag såg honom vid ett par tillfällen, men min chef hade haft betydligt mycket mer med Engström att göra genom åren. Av henne har jag hört mycket om honom.
Och när vi pratar om de realistiskt återskapade miljöerna vill jag ändå säga att jag har vissa invändningar emot ”murrigheten” i snart sagt alla scener. Det är som att de lagt på ett brungrönt filter som väl egentligen känns mer 70-tal än 80-tal. Eller kanske mer öststater och DDR än Sverige? Låt vara att mycket av dessa 70-talsmiljöer givetvis fanns kvar vid den här tiden i Stockholm. Jag lånar här filmrecensenten Fredrik Sahlins festliga formuleringar där han funderar runt just detta:
”Berättelsen lunkar framåt stegvis men självsäkert i en välskräddad kostym som vi känner igen från andra alster (Call Girl, Gentlemen och Jakten på en mördare) som vill berätta hur det gick till när Sverige luktade svettvarm nylonskjorta och gula Blend: tokiga frisyrer, ett hejdlöst rökande och en scenografi i byråkratisk, grön nyans. Såg det ut så? Kanske. En suggestiv kliché är det i alla fall.”
Det är hursomhelst fascinerande att se alla dessa återskapade miljöer och alla detaljer, kläderna, uniformerna, bilarna och jag kan frysa och minnas hur kall den där vintern var och hur gråmulet, murrigt, inrökt och trögt det kunde kännas. Men så mycket som de i serien vill få oss att tro att det röktes överallt och hela tiden, det kan jag inte riktigt köpa. Men brungrön-murrigt eller inte. Det blir hursomhelst väldigt suggestivt att se scenerna och minnas hur det kunde se ut. Och det är väldigt välspelat för i princip hela svenska skådespelareliten är ju med.
Vi ser en festlig macho-Holmér spelad av Mikael Persbrandt i den oförglömliga koftan och tidstypiska gubbfrisyren. Magnus Krepper är vidrigt bra som Engströms vuxenmobbande Täby-kompis. Peter Andersson är fantastisk som den stoiske gamle kommissarie Irvell som gör tappra försök att sköta mordutredningen professionellt, men som övertrumfas av den hierarkiskt överordnade, legendariskt inkompetente men vältaligt kaxige Holmér (det är plågsamt att påminnas om hur klantigt och oproffsigt den här utredningen sköttes). Joel Spira är härligt underhållande som kommissarie Irvells underhuggare och kedjerökande ironiske polisutredare. Och bakom tjocka lager av smink och lösnäsa döljer sig Peter Viitanen som Olof Palme.
Jag vill även särskilt kommentera de Täby-miljöer som återges i serien och hur kvävande konventionellt det känns kring bridgeborden. Det känns så förfärligt kälborgerligt och konformistiskt att jag inte vill tro på att det ska ha varit så pass otrevligt. Men Stig Engström var ju sorgligt nog, i den här skildringen, en man som ville vara med i överklassgänget i Täby och låtsas vara någon han inte hade pengar och titel att vara, låt vara att han den rätta bakgrunden internatskolan i Sigtuna och allt. I Engströms värld och umgänge fanns det starka Palmehatet och t o m de sanslösa EAP-karikatyrerna och nidbilderna av Palme – ”Palme busters”. Kanske såg här Engström sin chans att imponera på sina mer uppburna vänner?
Jag citerar här åter Fredrik Sahlin:
”Det var med andra ord överklassens Palme-hat som krattade banan för mordet men det var en svag själs mindervärdeskomplex som avlossade skotten.”
Jag kan ändå hålla med nån recensent som tyckte att kanske Henrik Dorsin hade kunnat göra rollen lika bra med mindre silikonmask? Det här kunde ha varit Oves storebror från Solsidan.
Och slutfrågan: var det Engström som sköt? Ja kanske? Det går ju, likt åklagare Petersson konstaterade, inte att komma runt honom i utredningen. Men jag tror ändå fortfarande mer på GWs scenario.
Hursomhelst, se den här nya serien om du är det minsta intresserad av detta svenska trauma…
Robert Gustafsson som ”Skandiamannen!
Stig Folke Wilhelm Engström alias ”Skandiamannen” (1934-2000)
Stig Engström dog ensam under tragiska omständigheter, försupen och värkbruten i sin lägenhet. Han ligger nu begravd på Täby Norra Kykogård, kvarter 1A gravplats 073.
”Så mycket bättre 2021” – den tolfte säsongen av denna populära långkörare på TV4 hade sin premiär igårkväll. Pga en extrem arbetssituation blev det i år, för första gången, ingen analys av startfältet i god tid innan, men här är listan med medverkande artister:
Melissa Horn
Thomas Stenström
Peter Jöback
Casper Janebrink (Arvingarna)
Siw Malmkvist
Cherrie
Bröderna Viktor och Gustaf Norén (Sugarplum Fairy och Mando Diao)
Maxida Märak
Marie Nilsson Lind (Ainbusk singers)
Harpo
Andreas Mattsson (Popsicle)
Daniel Adams Ray
Moonica Mac
I år kände jag nog nästan igen alla namnen, bara ett par, tre stycken som var okända för mig.
Thomas Stenström och Melissa Horn är med i samtliga 8 avsnitt och får därmed anses vara programledare. Det markerades också genom att de hämtade upp Siw Malmkvist och därmed var först på plan. Fortsatt gäller upplägget att ingen artist längre är i fokus varje program, men den här första kvällen var det ett brödrapar som av olika anledningar i praktiken kom att vara det.
De personliga och omtänksamma bröderna Norén kom att märkas mycket i detta första program. För mig är de egentligen inte kända sedan tidigare, även om jag lyssnat en del på båda Mando Diao och Sugarplum Fairy, särskilt Mando Diao. När det gäller Sugarplum Fairy är det nog mest den gripande och tragiska historien om bandets trummis Kristian Gidlund som fick cancer och sen valde att berätta om det i sin blogg ”I kroppen min” som jag har koll på. En tung historia som dyker upp längre fram i låtarna i första avsnittet där tårarna flödade.
Bröderna Norén arrangerade hursomhelst en överraskning för Peter Jöback som dagen innan fyllt 50 år och bidrog utan tvekan till mysfaktorn i programmet. Även den för mig tidigare okände Thomas Stenström, som ju även har ett programledaransvar, brydde sig litet extra om de andra i gruppen. Programmet brukar ju behöva en social motor som enar och drar alla framåt. I fjol kan man säga att den rollen delades mellan Benjamin Ingrosso och Tommy Körberg som sannerligen tog sitt realityansvar – särskilt Benjamin Ingrosso som med sin enorma nyfikenhet och engagemang bar hela programmet när programledare Plura var för trött.
Under denna säsongspremiär var det nog annars mest Siw Malmkvist som var riktigt pigg och ”på”. Självklar, rak och inte längre rädd för att på nåt sätt göra bort sig. Litet som Miriam Bryant tidigare. Festligt är det också med hennes starka koppling till Tyskland och att hon då och då faller in i sin skånska.”Ge mig 10% av det där”, säger Thomas Stenström och syftar just på Siws energi och förmåga att nå ut – hon är helt enkelt karismatisk. Och det kan vara ett problem i vardande om det visar sig att han har rätt, för Siw är bara med i de två första programmen.
Så mycket bättre av årsmodell 2021 är hittills mycket känslor och tårar, men vi kan nog ändå inte förvänta oss att Siw Malmkvist ska kunna fylla Benjamin Ingrossos plats som det sociala kittet i årets upplaga. Med tanke på att Siw underhållit oss ända sedan 50-talet är det nog ändå trots allt lite för mycket begärt.
~ ~ ~
Slå mig hårt i ansiktet (Thomas Stenström) – Siw Malmkvist Siw får till en charmig start på programmet när hon gjorde sitt bästa av den svenska superhiten som gått mig spårlöst förbi och där hon skippade våldet och bytte ”slå” mot ”smek” i nån sorts mogen dansbandsversion av låten där texten också anpassats till pensionärslivet. Och plötsligt sjunger hon på skånska. Det var mysigt och jag är imponerad över Siws förmåga att prestera så bra vid 84 års ålder. https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/siw-malmkvist-smek-mig-mjukt-i-ansiktet/13724755?first=13724748
Mamma är lik sin mamma (Siw Malmkvist) – Cherrie Det är en väldigt vacker tanke att Cherrie hyllar sin covid-döda farmor och hennes matriarkstyrka genom att tolka Siw Malmqvists klassiska slagdänga om kvinnofällan. Men även om Cherrie sjungar bra så tyckte jag det blev litet tråkigt i framförandet och gospelkören kändes aningen självgod.
Falla fritt – (Melissa Horn) – Peter Jöback Det var ett väldigt starkt försnack från Peter här om hur han till slut bestämde sig att komma ut som gay vid 35, även i den här låten fanns en stor och vacker tanke bakom låtvalet. Och det känns ok men inte mer än så under större delen av låten. Peter sjunger verkligen fantastiskt bra och det vet vi alla. Precis som att han ger ett mycket sympatiskt intryck, men trots uppbyggnadsberättelsen om att komma ut så berörs jag inte riktigt förrän på slutet när det bränner till i sista minuten och Peter nästan skriker ut, ”Låt ingen jävel ta din makt”. Starkt!
Lämna han (Cherrie) – Melissa Horn
Det är ju väldigt bra att Cherrie kunnat skriva en låt om sin vän och hennes destruktiva förhållande som i sin tur kunnat få unga tjejer (och killar) att lämna riktigt dåliga förhållanden. Om det nu var så att de inte själva på något annat sätt fått lära sig att man inte måste vara i en relation – särskilt inte om den är så usel. Jag har aldrig hört Cherries version och jag har själv haft svårt för Melissa Horns röst och i mitt tycke överlastade offerrolls-låtar, men här blev det mycket bra. Att Melissa ger ett sympatiskt intryck förvånar mig inte, och hon får stilpoäng av mig för att hon faktiskt sjunger ”Lämna honom” i en värld där allt fler tycks glömma bort att det faktiskt är så det heter på svenska.
Guldet blev till sand (Peter Jöback) – Gustaf & Viktor Norén
Oj, ja här blev det starkt! I upptaktsberättelsen får vi höra bakgrunden om av Viktor som berättar om barndomsvännen Kristian Gidlund och deras drömmar om guld där upplevelsen var att det till slut blev till sand i o m Kristians obotliga cancer ryckte bort honom före 30-årsdagen. Låt vara efter att bandet Sugarplum Fairy haft en strålande om än intensiv och kort karriär. Tolkningen blev helt ok, men berörde mig inte på djupet. https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/gustaf-viktor-nor%C3%A9n-guldet-blev-till-sand/13724748
Sweet Jackie/Alltid med mig här – (Sugarplum Fairy/Viktor Norén) – Thomas Stenström
Det blir väldigt mycket Oasis här tycker jag. Väldigt tydligt att den här låten är kraftigt inspirerad av det stökiga britpop-bandet, så det var inte bara Stenströms långa polisonger som påminner om Gallagher-brödernas. Soundet i den här svenska tolkningen gav mycket starka Don´t Look Back in Anger-vibbar. Kanske kan detta bli en hit för Thomas Stenström?
Men vad som framförallt händer här är att båda bröderna Norén blir kraftigt berörda och rörs till tårar eftersom låten – med svenska titeln ”Alltid med mig här – får dem att minnas vännen och bandmedlemmen Kristian Gidlund. Lillebror Viktor gråter mest och när plötsligt mellanbror Calle dyker upp med gitarr, även han tidigare medlem i Sugarplum Fairy, bryter Viktor ihop och storebror Gustaf går upp och kramar om sin likt ”Emil i Lönneberga” uppdykande mellanbror. Ja det var väldigt speciellt och stark.
Och så fick det bli litet rejält kramkalas om – vilket inte varit självklart tidigare under kvällen.
Viktor Norén uttryckte upplevelsen på detta talande sätt: ”Det var som hela mitt liv komprimerat, alla känslor jag känt i hela mitt liv komprimerat till en liten, liten, prick och sen bara BIG BANG av känslor som exploderade…”
Väl talat! Nu får vi se vart den här säsongen tar vägen?
Avsnitt 2, sänds 6 november Thomas Stenström
Melissa Horn
Cherrie
Siw Malmkvist
Peter Jöback
Viktor och Gustaf Norén
Casper Jarnebrink
Avsnitt 3, sänds 13 november Thomas Stenström
Melissa Horn
Cherrie
Peter Jöback
Viktor och Gustaf Norén
Casper Jarnebrink
Maxida Märak
Avsnitt 4, sänds 20 november Thomas Stenström
Melissa Horn
Cherrie
Casper Jarnebrink
Maxida Märak
Andreas Mattsson
Viktor och Gustaf Norén
Peter Jöback
Avsnitt 5, sänds 27 november Thomas Stenström
Melissa Horn
Andreas Mattsson
Maxida Märak
Daniel Adams-Ray
Moonica Mac
Cherrie
Casper Jarnebrink
Avsnitt 6, sänds 4 december Thomas Stenström
Melissa Horn
Andreas Mattsson
Moonica Mac
Daniel Adams-Ray
Harpo
Maxida Märak
Avsnitt 7 & 8, sänds 11 respektive 18 december Thomas Stenström
Melissa Horn
Andreas Mattsson
Moonica Mac
Daniel Adams Ray
Harpo
Marie Nilsson Lind
Det är en utsökt suggestivt drömlik scen där musiken, ljussättningen, färgerna, interiören och kostymerna smälter samman till en lika förtjusande som övertygande vacker och berörande enhet… Ett stycke symbolisk feelgood när vi vill bort från nuvarande mörka pandemiska tunnelvandring. Om den scenen vill jag berätta!
Jag har just sett sista avsnittet, femte säsongen av TV-serien ”Outlander”. Det dröjde ända till nu i februari 2021 innan den till slut kom till Netflix så att jag kunde se den, ungefär ett år efter premiären. Jag upplevde att den femte säsongen överlag var bra, men ska inte ge mig in på att recensera den mer än att här kommentera denna enskilt extraordinära scen. En mycket kreativ scen som triggade och berörde mig på flera plan och på många sätt. Ni som till äventyrs ännu inte sett denna säsong men planerar att göra det, sluta läs här. Spoiler alert!
Det är en i grunden oerhört svår och stark scen. Men sättet som den berättas på är rent magiskt; det är ett gripande växelspel mellan det paradisiska och det helvetiska. Scenens grundförutsättning är faktiskt så till den milda grad obehaglig att jag inte vill säga mer om den än just att huvudpersonen Claire utsätts för något fruktansvärt. Det var länge sen en filmscen gjort mig så upprörd och rasande som denna, känslan av att vilja gripa in blev lika stark som när jag den gången såg tonårsligisterna kasta snöboll på den gamla stapplande tanten. Litet samma känsla, även om filmscenen naturligtvis är så ohyggligt mycket värre. Men ni förstår vad jag menar. Med den skillnaden att denna gång kunde jag av uppenbara skäl inte ingripa i filmscenen…
I denna nattsvarta situation skyddar sig tidsresenären Claire psykologiskt genom att i dagdrömmen ta sin tillflykt till något som för henne känns riktigt tryggt, långt bort från den ohyggliga 1700-talssituation hon befinner sig mitt uppe i. Hon dagdrömmer och tänker sig att hon åter befinner sig hemma i det sena 60-talets USA och att hon nu även har sin 1700-talsfamilj med sig. Hon visualiserar en möjlig fantasivärld och det är hennes bild av familjen transformerad till sent 1960-tal som vi får se. Det är hennes trygga dröm av Thanksgiving där en efter en av familjemedlemmarna dyker upp för att vara med på den gemensamma måltiden. Sekvensen är fylld av symboliska detaljer från de tidigare säsongerna.
Ljuset och känslan är som i en riktig feelgood-reklamfilm. Alla mår bra, alla individuella krämpor är borta och alla stympade kroppsdelar tillbaka. Ja t o m de döda har återuppstått. Så nog är detta en härligt paradisisk scen. Och inledningen med den gamla grammofonen och LP-skivan som Claire börjar spela medan hon väntar på sin familj är helt ljuvlig. Låtvalet får sägas vara perfekt, mer om det längre fram. I den här underbart kreativa scenen imponerar teamet bakom ”Outlander” verkligen på mig.
”The Fraser-family 1968” – klicka för större bild
Och det är detta dubbla tidsresande som blir så fascinerande att se för oss som följt serien och så länge bara fått sett dessa personer i sina 1700-talsroller och dito kostymering. Plötsligt får vi se dem alla 60-talsstylade från topp till tå. Och det ser förstås väldigt bra ut. Estetiskt ut i fingerspetsarna. Som läsare av denna blogg känner till har jag en mycket stark fascination för det sena 60-talet. Den tid då jag själv blev till och tog mina första stapplande steg. Därför blev det extra suggestivt för mig att se Claire, Jaime, Ian, Murtagh, Jocasta, Marsali och Fergus som de kunde ha sett ut 1968, det år då Claire lämnade samtiden, vår tid och gjorde sin andra tidsresa.
Det kändes också extra bra för mig att i denna mörka tid av pandemi för ett ögonblick symboliskt ta min tillflykt till något som också för mig känns oerhört tryggt och feelgood. Att regrediera tillbaka till ett varmt, tryggt och färgglatt sent 60-tal. Denna dimension gav scenen en extra nerv och aktualitet för mig här och nu. Se själva hur vacker den är!
Mitt i denna ljuva 60-talspastisch är det egentligen bara Claire som inte ser alltigenom jätteglad ut, hennes oro speglas väl av hennes allvarliga ansiktsuttryck. Som att hon förväntar sig att något hemskt närsomhelst ska hända. Hon gör det uttrycksfullt och elegant.
Njut av dessa 60-talsstylade färgstarka feelgood bilder…
Claire & Jaime
Marsali & Fergus, nu med båda händerna i behåll
Jocasta & Murtagh
Jaime, Ian (nyss hemkommen från Vietnam som dekorerad korpral i infanteriet) & Claire
Claire av årgång 1968 i tidstypiskt hem
Musiken man valt är hitsingeln ”Never my love” med gruppen The Association som hösten 1967 tog sig upp på en mycket hedrande andraplats på US Billboard Hot 100. I sig en väldigt mjuk och drömsk låt med en text som på ett utmärkt sätt passar den situation som Claire befinner sig. Texten är lika symboliskt tröstande och värmande som den trygga skotska tartan Jamie sveper in henne i. Harmonierna och stämsången i låten har en överjordiskt vacker känsla och kvalitet som på ett utsökt sätt gifter ihop känslan i bilderna. En sån känsla som när allt stannar upp, bromsar upp, en riktigt vacker sommarkväll när allt liksom står stilla. Det är så vackert gjort. Mycket smakfullt.
”You ask me if there’ll come a time When I grow tired of you Never, my love Never, my love
You wonder if this heart of mine Will lose its desire for you Never, my love Never, my love
What makes you think love will end? When you know that my whole life depends On you (on you)
Ba-ba-ba-ba-ba-ba (ba-ba-ba-ba-ba-ba)
Never, my love Never, my love
You say you fear I’ll change my mind I won’t require you Never, my love Never, my love
How can you think love will end
When I’ve asked you to spend your whole life With me? (with me, with me)
Never, my love (never, my love) Never, my love Never, my love (never, my love) Never, my love Never, my love…”
Get-yoga?! Jag har under de senaste 25 åren provat många olika varianter av yoga, även om yoga aldrig blivit just något annat än nåt jag testar då och då. Men eftersom jag har många vänner som är riktigt duktiga på yoga har jag ändå litet koll på området. Men detta till trots har jag noll-koll på denna fascinerande form av yoga.
Mitt öppna sinne till trots måste jag säga att det kändes litet konstlat och sökt. Även om jag inte reagerade så starkt som Alexander som verkligen inte gillade något av det hela. Det låg mycket i Toves kommentar att han är ”en riktig Citykid”. Plura somnade givetvis. Men han vaknade och talade om att han helst skulle vilja äta upp de söta små djuren. Och hans uppvaknande skulle blir mer symboliskt då han längre fram i programmet visade de bästa framfötter han överhuvudtaget visat denna säsong.
Vad som kom att sticka ut mest, utöver låtarna, i denna säsongsavslutning var den aktivitet som Tove Styrke bidrog med på eftermiddagen. Bröllopsklänningarna – med en avslutande gemensam gruppbild.
Alla ställde upp på denna kreativa och tjusiga övning i vitt. Ja alla utom Plura. Men förklaringen till varför Plura inte var med och provade dessa brudklänningar var inte bara att han troligen inte fått plats i någon av dem. Han hade kreerat något speciellt till avslutningskvällen. Något alldeles speciellt.
Här upplevde jag att vi fick se något som liknade Pluras återuppståndelse och det i form av en alldeles utmärkt version av klassiska ”Jag hade en gång en båt” med Cornelis Vreeswijk och Ann-Louise Hansson från 1966. Plura hade skrivit en överraskande lång och välformulerat humoristisk ironisk text om vad som hänt under veckan. Här tog han sitt ledaransvar fullt ut och gjorde det med den äran. Jag skriver inte ”överraskande” för att jag överraskats av att Plura skrivit en så bra och slagfärdigt träffsäker text. Han är en ypperlig textförfattare, men det härliga var att han liksom vaknat till och faktiskt gjort detta.
Och kvällens låtar bjöd även de på flera ypperliga inslag och de ramades in av två helt makalösa svenska kvinnoröster. En började och en avslutade. Båda med överlägsen bravur på sina egna respektive sätt.
Loreen – Jag är en vampyr (Markus Krunegård) Oj, nu händer det nåt. Loreen får kontakt med marken och står plötsligt stadigt med båda fötterna på den med en kraft och en energi vi inte hört och sett tidigare i programmet. Det kosmiska och svårtillgängligt konstnärliga får för detta ögonblick stryka på foten och vi serveras en catchig och driven cover av denna brottarhit och stora personliga favorit. Och hon ser verkligen personifierat cool ut i varenda fläta och fingerspets när hon framför den. Det finns en enorm kraft och knappt dold aggressivitet som pyr just vid ytan i leken med vokalljuden i Loreens version. Vilken röst! Hon spar på den egentliga refrängen om vampyren till slutet och fokuserar mer på hur världen är så underbar. För det är ju hennes version. En alldeles suverän version. Så alldeles väldigt sympatiskt av henne att göra den!
Jakob Hellman – Lakan (Newkid) Oj igen, här kom ett helt annat uttryck. Jakob gör denna version på ett sätt som inte är typiskt hans eget. Han talar också om att han är nyfiken på hur yngre artister som Alexander ”jobbar” och deras uttryck. Verkligen kul att Jakob vill pröva det och han ser tagen ut på slutet. Intressant. Bra text. Berörande. Utan att för den skull troligen kunna bli en hit. https://tv4play.se/program/så-mycket-bättre/13310800
Newkid – Visa mig (Jakob Hellman) Alexander svarar med en omedelbart ”tillbaka-kaka”. Och det här blir speciellt för han plockar delar ur flera av Jakobs låtar och adderar det till en helt fri tolkning som inte har så mycket med originalet att göra. Men det blir bra och visst är det kul när Alexander beskriver Jakobs speciella gester och uttryck på scen och att Jakob gjort en del bra texter det glimmar till om då och då. Jodå, det kan vi vara överens om. https://tv4play.se/program/så-mycket-bättre/13310806
Tove Styrke – Varje sår söker ett sår (Helen Sjöholm/Billy Joel) Här kommer ännu en för mig okänd låt. Jag har inte mycket koll på Billy Joel, men det är tydligt att det är en väldigt fin låt som jag kan förstå varför Helen valt att göra. Och Tove gör den känslosamt och starkt och nästan väsande. Särskilt mycket sticker en tänkvärd rad ut: ”Säg kan vi ha varann ändå?” – väldigt fint. Så kan det kännas. https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/13310805&first=13310806
Markus Krunegård – 3ans spårvagn genom ljuva livet (Eldkvarn/Plura) Så kom den till slut – ”Norrköpings nationalsång”. Jag tänkte väl att den eller ”Kärlekens tunga” måste nån bara göra. Men det är naturligt att norrköpingssonen Markus väljer att göra just denna låt. Han är trogen texten i originalet, men har gjort om melodin i refrängen, som jag egentligen – i kraft av den stora catchigheten – tycker är det bästa med låten. Nu är det bra ändå för Markus version har sina poänger plus att han fyller på med litet extra rappad guidning genom centrala Norrköping och förstås med en enorm energi i framförandet. Och därför får vi då tillslut äntligen säsongens första riktiga rockhopp. Och det är rejält och ser rätt allvarligt ut för Markus rasar omkull som den värste Jim Morrison eller Iggy Pop. Men likt Iggy och Jim klarar han sig utmärkt bra ändå och reser sig efter en liten stund, svärande över alla sladdar. https://tv4play.se/program/så-mycket-bättre/13310803
Helen Sjöholm – ”Euforia” (Loreen) Från den första vackra treklangen och vidare rakt igenom är detta en väldigt poetiskt vacker svensk version av Loreens majestätiskt stora megahit från ESC 2012. Och Helen gör det som vanligt med bettet i rösten och den pipa som bara hon har. Vilken röst! Avslutningens crescendo är mästerligt och kommer säkert kunna bli en svensk evergreen. Det är existentiellt, monumentalt, grandiost och episkt. Ja ni hör hur orden bara växer när jag beskriver denna genuint storslaget poetiska upplevelse. Strålande vackert och bra Helen!
Och just så med denna monumentalt vackra svenska eufori avslutas det sista avsnittet av den elfte säsongen av Så mycket bättre. Detta avsnitt blev damernas då både Loreen och Helen briljerade och ramade in föreställningen på sina egna unika sätt. Och Jakob får nog mycket medhåll när han säger att det var en perfekt avslutning. För det var det ju.
Klicka för mycket större bild.
Och jag skulle för egen del vilja summera denna säsong med att jag upplevt den som en av de bättre. Och det är tacksamt eftersom denna covid-säsong är så fattig på livemusik. Det här är nog på det sättet den kanske allra viktigaste säsongen hittills. Men hursomhelst, det var intressant att få stifta en första bekantskap med Ana Diaz, Silvana Imam och Newkid. Men den trio som lämnar starkast intryck i mig är dessa som i mitt tycke mest bidrog till årets upplaga. Jag tänker förstås på Benjamin Ingrossos nyfikna och energigivande närvaro med proffsiga framträdanden, Jakob Hellmans lysande återuppståndelse med nerv och sanningssäganden och Helen Sjöholms vackraste kvinnoröst i Sverige. Många bra framträdanden fick vi, men dessa tre intryck är de jag väljer för min topp-3.
Visst, jag hade så gärna velat höra ”Du är allt jag vill ha” av Jakob Hellman framförd av kanske Markus Krunegård, men man kan inte få allt här i livet. Man – eller en om du är mer genusmedveten – måste vara väldigt nöjd med det som bjöds. Framförallt är jag det. Och det är ju min blogg. Varken man eller ens.
Jag tycker Jakob summerade det fint: Jag har oroat mig för vad man gör här i det här sammanhanget. På slutet känns det som att det inte spelar så stor roll. Jag får vara med om det…
Ett särskilt tack till dig Jakob för din nyfikenhet och för att du vågade delta som dig själv med din integritet efter alla dessa år och för att jag fick vara med om det innan våra livsresor tog slut.
”Stopp! Hej hallå! Jag ville bara säga, du är inte ensam om att bära denna längtan…”
Ja där kom den! En av 90-talet allra största och mest personligt berörande svenska popfavoriter, men vi kommer till det litet längre fram. Först något om mina intryck från det sjunde avsnittet av höstens upplaga av Sveriges största musikunderhållning.
Plura och Per Persson gör ”Tusen dagar härifrån”, men mer om det längre fram (och klicka för större bild)
Efter en kort fundering kring ev spökerier på Grå Gåsen stod det klart att Jakob vill prova fäktning och får med sig Markus, Tove och Alexander. Alexander visar sig ha god talang, men i en rafflande final lyckas Jakob ändå till slut slå honom. Det var en udda och roligt icke-tippad aktivitet, även om den inte var hade samma icke-PK-vibbar som Olle Ljungströms pistolskytte när det begav sig 2012.
Loreen erbjuder ett för henne mer genreriktigt mindfulness-alternativ och håller i en meditationsklass som Helen och Plura följer med på. Det blir en andningsövning där Plura naturligtvis somnar. Ingen är knappast förvånad, men det ska sägas att är man litet trött efter en sen gårdagskväll kan den bäste somna en vacker morgon då denna typ av övningar pågår – vilket undertecknad också upplevt på en loge i en underbar värmländsk kursgård.
Jag måste också säga att det är väldigt fint och glädjande att se att Jakob Hellman i detta tredje program ser mer bekväm ut. Det gick mycket lättare att framträda och det tycks som att han faktiskt trivs ännu mer nu, kanske kan slappna av mer och faktiskt uppskatta och gilla det mesta. Det gläder mig.
Och det var faktiskt riktigt kreativt kul tycker jag att Markus Krunegård, Ana Diaz och Plura tar sig an att göra en egen ny video till mamma Pernilla Wahlgren och pappa Emilio Ingrossos gamla bortglömda 80-talshit och spela in detta till Benjamin. Det blir en succé och Benjamin ”dör” naturligtvis när han ser det, för det är ju faktiskt riktigt kul. Plura är episk som segelbåt och det kändes litet extra trevligt att Ana D ville och orkade delta i den utflykten, hon har ju annars av olika skäl inte deltagit så mycket. Det här gjorde hon däremot verkligen med bravur!
Jodå, vi anar Plura med segelbåten där i bilden. Det är kul. Jättekul.
Charmigt är också att få se ett klipp från Vuollerim i sent 70-tal då en av Jakobs barndomsvänner i bandet Ampere berättar om bandets fokuserade gitarrist och sångare. litet festligt att man får höra en Gyllene Tider-cover. Oväntat? Nej kanske inte ändå 1979.
En sak som helt enkelt behöver styras upp och redas ut är denna. Har sett att det skrivs i kvällstidningarna att versionerna vi fått höra av Jakob Hellmans låtar så här långt är usla och särskilt mycket med ”Roy & Roger”/Macken-skäll (vad nu det har med plåtslageri att göra?) har Helen Sjöholms kreativa plåtslagar-version av ”Hon har ett sätt” fått. Helt orättvist måste jag säga. Det är en tämligen tondöv sågning av säga nåt sånt. Tvärtom var det där en väldigt musikalisk och kreativ version. Den är absolut inte dålig.
Helen Sjöholm – Vintergatan och Korallreven (Markus Krunegård) Jag har ju egentligen själv bara lyssnat på Markus första platta, så jag känner inte igen den här låten från 2012 som uppenbarligen är värd mer uppmärksamhet. Väldigt fin och välskriven text som proffset Helen Sjöholm gör en uttrycksfull, finstämd och välsjungen version av. Hon har en enorm förmåga att återge en text; en sagolikt tydlig och i nutid mer ovanlig diktion. Och den här texten är värd att höras, ”Mänsklig värme, snälla kom närmre”, som jag förstår att den också kallas.
Jakob Hellman – Säg inte nånting (Tove Styrke) Kanske var det oväntat att Jakob skulle ta sig an denna, som jag förstått, nya Tove-låt. Självklart har han översatt den och ”hellmanifierat” den på omisskänligt sätt. Det är en klurig och finurlig textöversättning han gjort och trots att han inledningsvis tappar sin publik genom en litet ekivok inledning och att det kan vara litet svårt att höra allt han sjunger – till skillnad från Helen – så är det en väldigt fin version han skapat. Och visst är detta ett helt outstanding stycke text: ”Du är litet ung, kanske 42…” en helt obetalbar hellmansk rad.
Ana Diaz – Vara Vänner (Jakob Hellman) Jo där ser man, Ana Diaz tar sig an Jakobs största hit, hon var ett stort fan förstår vi och lyssnade mycket på Jakobs platta i mellanstadiet där hon befann sig när det begav sig. Men det är ju knappast oväntat ändå eftersom hon gärna gör relationslåtar av det mer vemodiga eller sorgliga slaget. En låt som jag upplever hann bli lätt sönderspelad där och då, men här har vi en intressant ny upplaga. Känns som en lätt Sting-inspirerad version med inslag av ”Fields of Gold”. En ny melodi, men nästan helt trogen den fina texten i originalet. Och visst syns det att Jakob gillade det.
Loreen – Du är min man (Helen Sjöholm) Liksom Jakob Hellman kan Loreen stöpa om sina covers och på ett omisskännligt sätt göra dem till sina. Det blir mystiskt, eteriskt, konstnärligt med en speciell nattradio-känsla. Det blir kosmiskt. Så alldeles väldigt annorlunda det kraftfullt taktfasta originalet. Det här är en till loreenifierad låt där jag åter upplever att själva melodin försvinner litet för mycket i mystiken och ambient-stämning. ”Voodoo” säger Plura och jag förstår vad han menar även om det blir litet bakvänt i det här sammanhanget då det fenomenet snarast brukar förknippas med motsatsen till kärlek.
Det betyder inte att jag tycker att det är dåligt, bara att det är så långt från originalet att det nästan inte går att höra att det är en cover. Jag kan tänka mig vilken stor artist som Loreen skulle kunna bli om hon gjorde det enkelt för sig och gjorde mer hits. Men det vill hon ju inte. Det är ju inte hon. När hon vill göra en ny version av ”Euphoria” så accepteras det inte av fansen. De vill höra hitten och ingen ambient.
Loreen gör en typiskt Loreen-eterisk konstnärlig cover på Helen Sjöholms ”Du är min man”
Newkid – Mitt hjärta bara sviker mig (Loreen) Här visar det sig att Alex gör en cover på Loreens första försök i Melodifestivalen 2011. Naturligtvis var den på engelska där och då, även om jag naturligtvis inte minns den, så ingen idé att låtsas. Han sjunger fortsatt riktigt bra och han har verkligen talang. Men i detta lägre tempo och mindre format blir det inte mer än ok för mig, men det är härligt att se hur Loreen gillar Alex cover. https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/13309137&first=13309135
Plura & Per Persson – Tusen dagar härifrån (Perssons Pack & Jakob Hellman)
”I ett helt annat land har vintern börjat komma och dagarna på stranden känns som hundra år sen, när ett regn tar sig ned på insidan av kragen och stövlarna hon köpte imorse är förstörda..”
Ja här kommer den då till sist i kvällens avsnitt. Har hoppats att den skulle dyka upp. En av det tidiga 90-talets största svenska pophits och i kraft av de ljuvligt känslosamma och starka upplevelser jag personligen förknippar låten med är det nog min största favorit från där och då. Åtminstone solklart i den genren på svenska. Och detta är djupt rotat på flera plan kan man säga. Den här låten knyter nämligen an såväl till en av mitt livs stora kärleksupplevelser som till de två stora teman som jag jobbat litet extra med på den här livsresan – längtan och tålamod. Jag jobbar på dem än…
Men det här är ju egentligen inte Jakobs låt, även om han medverkade i den. Det är en låt med Perssons Pack, i själva verket öppningsspåret från deras tredje LP ”Äkta hjärtan” från 1991. Också det en alldeles utmärkt platta som även rymmer den suveräna och för mig starkt personliga ”Nyårsafton i New York”.
Perssons Pack är kanske det svenska band som jag (tillsammans med The Creeps) sett flest gånger live. Och de var kända för sina vilda konserter. Jo då, så var det. Jag vet för jag var med. De spelade väldigt mycket och ofta live under den första hälften av 90-talet då de var som störst. Per Persson var finurlig och rätt kaxig på scen och han har skrivit alldeles överraskande många utmärkta fascinerande skrönor till låtar. Han är speciell och inte direkt pk. Jag tror att han skulle kunna vara utmärkt för det här programmet.
Och visst är det kul att se Plura väckas till litet mer liv. Jag är inte ett dugg överraskad att han väljer just den här låten, eftersom jag dessutom förstår att han/Eldkvarn turnerat med Perssons Pack. Även om jag är ganska säker på att Markus kunnat göra en bättre cover av den. Men nu ska jag inte vara sån och visst är det bra! Jag ser att recensenten i Aftonbladet skruvat upp de stora lovorden och det är trevligt att se, för han kan vara ganska så elak annars. Men det här gillar han verkligen. För ja, det är en grym låt. Och Jakob sitter med tårar i ögonen på slutet. Fint!
Plura och Per Persson gör Perssons Packs ”Tusen dagar härifrån”
Hursomhelst är originalet av ”Tusen dagar härifrån” fortfarande den klart bästa versionen och jag lägger den här för er skull kära läsare. Det är en riktig höjdare som nu kan sägas komma från den tid som nu kan sägas vara när ”farfar var ung”. Här kommer den utsökt vackra melodin och dito poetiska texten mer till sin rätt.
”Tusen dagar härifrån” med Perssons Pack & Jakob Hellman, 1991. Dålig upplösning i videon, men ljudet är bra
Inför nästa vecka uppfattade jag att Loreen var på gång att göra Markus stora hit ”Jag är en vampyr” som verkligen är en brottarhit. Och det verkar som att hon kanske inte helt gått in i sin annars oftast konstnärliga värld. Det låter som att hon kanske har en rejäl hit på gång där. Ser fram mot det!
Popsicle och den legendariska skandalen på Grammisgalan 1993
Andreas Mattsson och Casper Janebrink – stridsyxan begravd, taggtråden bortrullad…
Japetus öga 