Archive for the Tv-program Category

Med Trollflöjten genom livet

Posted in musik, Teater/Musikal, Tv-program with tags , , , , , , , , , , , , , , , on 10 februari, 2018 by japetus

”Det är vackert, det är en lovsång till musikens och kärlekens makt! Om vi alla känner att det här med tilltron till kärleken och musiken, att det är en jävla moralisk angelägenhet, att det är en lidelsefull angelägenhet för Mozart just i det ögonblicket, en människa som just håller på att ta ned skylten, alltså som har ett par, tre månader kvar att leva, han vet vad han talar om här…”

I helgen som gick återsåg jag Ingmar Bergmans TV-filmatisering av Wolfgang Amadeus Mozarts opera Trollflöjten från 1975. Det var min första fullständiga närkontakt med en opera och den gjorde ett mycket starkt intryck på mig – ”en opera om sagans och drömmens verklighet”. Jag tyckte som sjuåring att den var både spännande och rolig och blev helt fascinerad av den suggestiva föreställningen när den sändes på nyårsdagen 1975. Musiken är också helt magiskt sprudlande vacker; oemotståndligt melodiöst virtuos Mozart när han är som allra bäst. Det är fullkomligt odödlig musik skriven 1791. Mamma köpte sedan skivan som jag sedan så ofta kom att lyssna på; inte sällan med de gamla Koss-hörlurarna på i någon av våra två orangea snurrfåtöljer nere i vardagsrummet hemma i barndomshemmets Älvsjö.


Ingmar Bergman räcker fram Trollflöjten till Prins Tamino (Josef Köstlinger) och ger regi till Papageno (Håkan Hagegård) och de Tre Damerna (Birgitta Smiding, Kirsten Vaupel och Britt-Marie Aruhn)

Kanske är det Mozarts mest älskade opera? Ja en av världens mest kända och älskade operor. Jag läser att det är världens näst mest spelade opera (efter Verdis ”La Traviata”). Ingmar Bergman beskriver att den följde honom genom livet. Först i form av en egen dockteater-version som han och hans vänner försökte sätta upp. Han beskriver också en gång då han som barn hade kommit till den gamla 1700-talsteatern i Drottningholm och funnit den olåst. Där hade han gått in och känt magin inne i den då tysta och tomma teaterlokalen. Då föddes drömmen om att få sätta upp föreställningen i dessa fullt tidstypiska lokaler, med sitt ännu fungerande teatermaskineri av 1700-talsmodell. Och till slut kom han att få förverkliga den drömmen då han 1973-1974 med en rekordstor budget fick spela in Trollflöjten. Låt vara att den egentligen inte spelades in på själva Drottningholmsteatern, utan i en kopia av densamma som byggts i Filmhuset på Gärdet.


Den gamla LP-boxen som en gång fanns hemma hos familjen när jag växte upp. Här ser vi de tre magiska gossarna (Urban Malmberg, Ansgar Krook och Erland von Heijne) – deus ex machina – som i sin luftballong svävar fram med Pamina (Irma Urrila)

Trollflöjten har alltid förbryllat. Den anses å ena sidan vara höjdpunkten i Mozarts operasvit – och det är också hans sista, han var i själva verket döende när han skrev den – och det är troligen hans  mest älskade opera. Det är å andra sidan svårt att förstå vad den egentligen handlar om? Librettot är fyllt av motsättningar och bjuder på en fascinerande mix av frimurarsymbolik, buskiskomedi, djupaste allvar, slapstick och högstämda ritualer. Vi möter hämndbegär och svek. En bildskön prinsarnas prins, Tamino, får sällskap av en fågelliknande sagofigur, Papageno, som mest är en hopplöst pladdrig slarver och en feg latmask.


”Det var en sällsynt vacker man…. Ja det är ont om män som han… Ack ja det var en bildskön man…”
Prins Tamino (Josef Köstlinger) uppskattas av De Tre Damerna (Birgitta Smiding, Kirsten Vaupel och Britt-Marie Aruhn)

En mycket vacker prinsessa, Pamina, finns också som hålls fången i ett palats. Hennes pappa Sarastro är den gode men orättvist misstänkliggjorde patriarken medan mamman Nattens Drottning är den intrigerande, svekfulla och farliga kvinnan. Paminas fångvaktare Monostatos är en obehagligt elak figur, han är mörkhyad och påträngande närgången – en utländsk främling. Här finns för våra nutida ögon ett antal hopplöst politiskt inkorrekta resonemang och fördomsfulla schabloner väller över tittaren. Och på denna historia har Mozart alltså ”slösat” sin kanske mest inspirerade musik. Men det fantastiska är att ur denna omöjliga kombination skapades ett odödligt kärleksfullt mästerverk som utan problem tagit sig genom århundraden.


”Lyssna Tamino, hör du ett avlägset dån. Ser du hur det skymmer över bergen. Vår drottning kommer…” En mycket suggestiv och vacker scen ur Trollflöjten när Nattens Drottning (Birgit Nordin) sjunger sin första aria. (Kuriosa är här att en av mina äldre farbröder hade sällskap med Birgit Nordin i början på 50-talet)

För mer än 40 år sedan hade Trollflöjten tagit sig fram till mig och den har följt mig alltsedan dess på livsresan från 7 år till nu alldeles strax 50. Jag älskar verkligen den här musiken. Och jag älskar Ingmar Bergmans föreställning och tycker fortfarande den är helt oemotståndligt charmig. Det här är ur-Trollflöjten för mig. Det här är definitionen av Trollflöjten.


Sarastro (Ulrik Cold) och hans präster, egentligen en frimurarloge, en av många och stämningsfulla och suggestiva bilder ur Bergmans Trollflöjten

Och det är väldigt tydligt att den även berört Bergman mycket djupt. Det inledande citatet här ovan i bloggen är från SVT-dokumentären om operans tillkomst ”Tystnad! Tagning! Trollflöjten!” där en djupt engagerad Bergman ger musikerna i Sveriges Radios Symfoniorkester kraftigt inspirerande regi.


Den charmige slarvern och fågelfångaren Papageno (Håkan Hagegård) och den tjusiga prinsessan Pamina (Irma Urrila) i klassisk duett under Trollflöjtens vackra kärleksbudskap

För som Bergman själv fortsätter i SVT-dokumentären:


Trollflöjten är inte bara ett larvigt sagospel. Utan Trollflöjten, även som konglomerat av text och musik, är saga, dikt och dröm.
Och det är något som vi gång på gång kommer tillbaka till – att plötsligt är vi i en dröm…
Och så kommer hela sensmoralen i Trollflöjten, hela evangeliet i Trollflöjten.

Av kärlek lindras alla plågor och kärlek genomtränger allt.
Naturen fylls av kärleks lågor, i kärlek tar allt liv gestalt.
På kärlek kommer allting an, gudomens verk är kvinna och man.
Gudomens verk är hon och han. Han och hon och hon och han.
Himlen drar dem till varann…

Är det inte bedårande så säg? För här är fanimej ett av de centrala ställena!
Och om ni känner alltså verkligen att ni sitter bredvid varandra och tycker om varandra och är som en brorsa och en syrra och som liksom gillar varandra som sjutton…

Och där satt ju Papageno-Håkan Hagegård och Pamina-Irma Urrila och såg ut just så… Det är tydligt att Ingmar Bergman hade en underbar förmåga att inspirera och lyfta sina skådespelare till nya kreativa höjder. Det var ingen slump.

En annan klassisk, men mer komisk scen är denna när Papageno och Pamina fångas in av de elake Monostatos (Ragnar Ulfung) och hans slavar, men så börjar Papageno spela på sitt magiska klockspel. ”Hit med kätting, black och boja, ty med mig skall ingen skoja!” Sjuåringen tyckte redan 1975 mycket om många av det obetalbara stroferna i Alf Henrikssons översättning. Jag tycker fortfarande det är härligt obetalbart charmigt!

 

Och här har vi länken till hela operan, ligger uppe till 5 mars 2018 Trollflöjten på SVT

Och här finns dokumentären. Länken ligger uppe tills vidare Tystnad! Tagning! Trollflöjten!

Annonser

”Morgondagen inställd pga ointresse” – SVTs ”Eran” om punken och det Sverige som var

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , on 29 december, 2017 by japetus

”Stopp, vill ni se oss dö?”

Volymen är så extremt högt uppskruvad att rutorna vibrerar nere i källarplanet i uppehållsrummet i Långbrodals Nya Skola (nu Johan Skyttesskolan) och Joakim Thåströms kalla kriget-dramatiska text berör och får mig att haja till där jag står vid sidan av dörröppningen. Inne i vårt uppehållsrum sitter de litet coolare och mer självsäkra och nu är det punkarnas tur att välja skiva. Snart kommer vår lika tålmodige som omtänksamme elevassistent Hasse Thambert att komma in i uppehållsrummet och sänka volymen under högljudda kommentarer från de kaxigaste eleverna. Det hela är en mycket välbekant scen även för mig med mitt vid-sidan-om-perspektiv, för den upprepas flera gånger i veckan.

Ebba Grön: ”Stopp”, 1982 med tidstypisk och genreriktig miljonprogramsbebyggelse i bakgrunden

Jag går i sjuan läsåret ’81-’82, är 13-14 år gammal och en mer sällsynt gäst i det balla uppehållsrummet där det vanligtvis spelas mest bara hårdrock i detta elevernas gemensamma utrymme som hårdrockarna dominerar fullständigt. Det är med andra ord väldigt mycket Saxon, Iron Maiden, Motörhead och Judas Priest. Men ibland spelas även Ebba Grön (och t o m Freestyle!) och just nu den här vårdagen är det mitt favoritspår från den självbetitlade rosa-lila plattan med de franska liljorna som snurrar på skivtallriken. Plattan släpptes i april 1982, så minnet kan dateras exakt till slutet av vårterminen i sjuan.

Ebba Grön
Ebba Grön: ”Ebba Grön”, 1982

Jag är ingen punkare, men gillar punk mer än hårdrock, och vissa av Ebba Gröns låta är jag väldigt förtjust i för de känns så melodiösa, har vackra mörka harmonier samt starka och ibland väldigt roliga texter. Inte sällan för provocerande texter för mig. Den förra plattan ”Kärlek & Uppror” från 1981 har spelats mycket under året som gått, så ”800 grader”, ”Scheisse” och ”Mamma, pappa, barn” är mycket välbekanta.

Det är mycket Kalla Kriget-vibbar och det är verkligen inte konstigt för vi befinner oss mitt upp i en av de kallaste perioderna av den epoken och jag berörs av texterna. Jag har också en äldre influerande kusin som spelar trummor i punkbandet Strindbergs och honom lyssnar jag förstås uppmärksamt på vid de tillfällen som ibland bjuds att få lära mig mer om spännande musik. Jag vet det naturligtvis inte själv vid den här tidpunkten, men våren 1982 är Ebba Grön egentligen inte längre ett punkband, utan ett postpunkband. Och jag gillar verkligen postpunk, det är synth, new wave och postpunk som gäller för mig, för jag var alldeles för ung när punken kom till Sverige 1977.

Det är nu alltså 40 år sedan punken kom till Sverige och om detta berättar SVTs ””Eran”” om på ett mycket suggestivt och föredömligt välresearchat sätt. Eran är en mycket välgjord dokumentär som fångar tidsandan och känslan, främst genom att man fått tag i samtliga huvudpersoner där flertalet ännu är i livet. De är färgstarka och kan uttrycka sig vasst och nyanserat. Jag tänker kanske speciellt på Stefan Sundström, Joakim Thåström, Stina Berge, Annika von Hausswolf och lyckligtvis även Freddie Wadling som hann intervjuas för denna dokumentär kort innan bortgången.

https://www.svtplay.se/klipp/16457870/trailer-eran—punk-i-tre-delar
Trailer till SVTs Eran

Men det är också en ström av filmklipp och stillbilder från perioden som sköljer över tittaren och påverkar starkt. De fångar verkligen tidskänslan, ”eran”. En känsla jag från mitt barnperspektiv kan relatera till och beröras av. Vi är åter på besök i landet för längesedan, en annan tid i ett annat land. Det berör mig så mycket varje gång jag ser detta som jag en gång var en del av. Den stora tystnaden före mobiltelefonerna. De bleka och murriga färgskalorna i ”Skandinaviens DDR”…


Thåström, Fjodor och Gurra, Ebba Grön vid Rågsveds t-banestation. Foto: Lars Sundestrand

Stefan Sundström berättar om 70 000 nyinflyttade i Farsta och ingen hade bott där längre än i några år. Alla kommer nån annanstans ifrån, Ingen var hemma, alla är borta. Så är det innan ”det sätter sig”. Ingen tog ansvar som man gör när man känner sig hemma. Man har ingen relation till platsen. Vilda västern, ett nybyggarsamhälle, där vandalisering och tristess präglade. Bilden av det tråkiga och trista Sverige där allt stänger vid 6-7 på kvällen och folket åker hem och tittar på TV. Alla tittade på TV. Stockholm var helt dött, allt stängde. Stockholm 1977 var ungefär lika kvällsöppet som Ockelbo. Sverige var verkligen ett helt annat och oerhört mycket mindre internationaliserat samhälle än idag. Punken blev ett uppror mot normer och tristess och en möjlighet för alla de ungdomar som upplevde att de höll på att kvävas i den glåmiga miljonprogramsmisären.

”Jobba, bo i en låda, titta på Hylands hörna och sen dö. För mig var det en mardröm…” berättar Stefan Sundström och Joakim Thåström har en liknande story: ”Jag fick inget jobb på Clocks hamburgerkedja, de ville inte ha mig. Jag trodde jag skulle dö av tristess. Är det så här livet ska va?

Johnny Rottens depressiva budskap om misären i svensson-livet är helt brutalt skoningslöst: ”När man slutar skolan är ens enda framtidsplan att gifta sig. När man är runt 29 har man två barn och vill bara begå självmord.”


Miljonprogrammet (1965-1975) i Fittja

Det är fantastiska klipp av nedgångna, slitna och vandaliserade stockholmsmiljöer i sent 70-tal. Dova, murriga färger, höga hus, tysta blåsiga miljöer mer än 20 år innan internet och mobiltelefoner. 70-talsångest i förorten, ofta filmat i och kring tunnelbanans gröna linjer i det blekgråa ljuset  med höghusen i Stockholms sydöstra förorter som flimrar förbi utanför fönstren.  Bleka och glåmiga människor i de gamla gröna C4-vagnarna nånstans söder om Gullmarsplan.  Egentligen är många av dessa miljöer i och runt tunnelbanestationerna inte så gamla vid den här tiden. Men det ser väldigt slitet och sjaskigt ut. Filmen ”Låt den rätte komma in” (2008) efter Johan Ajvides roman med samma namn fångar mycket av de här blekta, tysta, dova, ”glåmiga” stämningen som jag upplevde då. Täckjackorna, de utsvängda jeansen och de oklippta frisyrerna. Huvudpersonen Oskar är också precis jämngammal med mig.

Budskapet om hur oerhört tråkigt Sverige och Stockholm var vid denna tid hamras in. Kanske var det så? I alla fall var det vad punkgenerationens ungdomar upplevde väldigt starkt. ”Morgondagen inställd pga ointresse” är det omisskännligt punk-ironiska klottret som sprejades på Gullmarsplans tunnelbanestation så att alla passagerare på väg till och från jobbet skulle få se det. Ebba Gröns kommentar till svensson-livet var skoningslös.

”Vad ska du bli när du blir stor? Ska du bli som far och mor?
Gå upp, gå till jobbet, jobba, jobba äta lunch. Samma sak händer imorgon.
Jobba, åka tricken och sätta sig och glo. Det är inget liv. Det är slaveri!
Hur ska det bli med din framtid då? Hur ska det bli om några år?
Ska du sjunka in i en fåtölj, ja vad ska hända med dig?
Vad ska du bli?”

Ebba Grön: ”Vad ska du bli?”, singel, 1979

Ebba Grön: ”Vad ska du bli”, live i SVTs ”Fäderneslandet och punkrockarna”, 1979. Notera de medelålders människor som bjudits in och som sitter i bakgrunden som uppstoppade djur och hur alldeles väldigt unga många av ”punkarna” i publiken är. Ibland får jag en känsla att generationsklyftan aldrig varit så stor som då.

Men ”Eran” handlar inte bara om Ebba Grön, Joakim Thåström och Stefan Sundström, och har lyckligtvis inte bara stockholmsperspektivet utan tittar även (i andra avsnittet) särskilt närmare på punken i Göteborg och Malmö-Lund. Ett oerhört fascinerande och kreativt persongalleri växer fram. Här figurerar förstås Freddie Wadling som punkens motor i Göteborg, ”han var med i alla band utom Attentat”. Vi får även se litet klipp med Mare Kandre som senare skulle bli känd som utomordentligt kritikerrosad författare och litterärt underbarn. I ett starkt klipp får vi se Commando M Pigg-basisten Anders Karlsmark hålla upp en glasburk med ett dockhuvud av en flicka i. Han berättar att det är en julklapp han fått av Mare. Mare beskrivs som en komplicerad och väldigt begåvad person, det står klart för tittaren att den instängda dockan i glasburken är Mare. Thåström kände hon också; där var det nånting som inte kommer ut i klartext.

Tjejbanden Pink Champagne, Tant Strul och Mögel ges också viktigt utrymme i programmet och berättar om hur de bemöttes och upplevde situationen. Att jag överhuvudtaget ger dem etiketten ”tjejband” är förstås bara en del av det problem de själva beskriver. De var naturligtvis punkband som alla andra och här möter vi flera starka personligheter som skulle fortsätta märkas i musik- och kultursverige; Nike Markelius, Ulrika Malmgren och Stina Berge framförallt.  Men jag tänker särskilt också på Kajsa Grytt och Malena Jönsson som jag kom att lyssna på mycket och se live vid flera tillfällen senare under 80-talet.

Från Malmö-Lunds punkscen får vi se Henrik Venants TT-Reuter med Peter ”Ivarss” Ivarsson på bas – Peter som senare skulle bli postpunkare och Sveriges bäste rockbasist i Reeperbahn – samt Garbochock med Stry Terrarie (senare i Ebba Grön) och Bengt ”Binkie” Liljegren.  Det är väldigt intressant att med Bengt Liljegrens analys av de olika punkstädernas nyanser. Göteborg med den hårdaste arbetarpunken (Attentat), Stockholm med proggpunken (Ebba Grön och KSMB) och Malmö-Lund som konstnärlig punk, psykedelisk punk (TT-reuter och Garbochock).

TT-Reuters ”Krossa alla tankar” med Henrik Venant, Sveriges svar på Robert Smith, för det här känns verkligen som besläktat med The Cure och depprock

Vi får även höra akademikerna Bengt ”Binkie” Liljegren och Aris Fioretos – då skribenter i punkfanzinet ”Noncha allt” – som hängde med Sex Pistols när de – bannlysta i England – turnerade på småställen i Sverige. Mycket fascinerande bilder från konserter i vad som ser ut att vara vanliga vardagsrum på olika håll i landet. Bengt och Aris hjälper Sid Vicious att köpa ost på Konsum. Bengt Liljegren blev med tiden historiker och författare och jag har läst flera av hans böcker och även hört föredrag med honom.

Aris Fioretos blev sedermera professor i estetik och jag träffade honom på Södertörns högskola, en karismatisk och fascinerande person. Jag gillar hans analyserande kommentarer om punken.
Punken gjorde det möjligt att dela denna hormonella rubbning som man genomlevde på den tiden med andra som befann sig i ungefär samma tillstånd. Den innehöll ett budskap att man kan göra nånting själv, att man kunde bejaka allt detta skeva konstiga…” Aris Fioretos beskriver den intellektuella aspekten i Malmö-Lund punken – ”i den mån man kan tala om intellektualitet i den åldern” – och han beskriver en depressiv kultur där självmordet inte var okänt”. Detta är något jag definitivt känner igen i TT-Reuters musik och i Henrik Venants senare postpunk med Underjordiska Lyxorkestern och Pojken med Grodan i Pannan (!).

När jag nu sett alla tre avsnitten av ”Eran” är jag mycket imponerad av det stora jobb som här nedlagts. En kaskad av olika kulturpersonligheter har lokaliserats, kontaktats och intervjuats så proffsigt. Det är en stor kulturgärning! Det är egentligen bara ett av de stora punkbanden jag verkligen saknar – KSMB. Jag kan inte förstå att de inte är med. Det måste bero på att de inte ville. Och Michael Alonzo är liksom Thåström och Stefan Sundström en verbal och uttrycksfull person och jag har bara svårt att förstå varför han inte ställde upp. Nåt beror det förstås på. KSMB hade många av de allra roligaste punktexterna som jag då och då haft väldigt skoj åt på resan genom livet.

Det är alltså nu i år 40 år sedan punken kom till Sverige. Jag minns det naturligtvis bara med 9-åringens perspektiv och kom inte att beröras av musiken förrän några år senare som tonåring, just i början på 80-talet. Det är en del av mitt liv, en del av landet för längesedan, vår samtidshistoria.

När jag med mitt nu snart 50-åriga perspektiv ser Eran och höra alla dessa röster från det som var får jag många flashbacks och tankar, gör många reflektioner. Jag reagerar på allt det negativa tänkandet – allt hat, allt självförakt all negativ programmering som jag hade svårt att relatera till då och som känns så oerhört fjärran från mig nu. Men det var också så att många som mådde dåligt då drogs till detta sammanhang, vilket även kommenteras av någon av de samtida intervjupersonerna. Detta är uppenbart.

Jag kan också med litet distans tycka att det var ett i-landsproblem att i ombonade och curlade Sverige på 70-talet tycka så oerhört synd som sig själv och uppleva sin situation som så förfärlig. Kanske en aning bortskämt och offer-koftigt att tycka så synd om sig själv och uppleva sin situation som så fruktansvärd i det priviligierade landet Sverige?

Det är naturligtvis lätt för mig som fick växa upp som ”villabarn” i ett stabilt medelklassområde att i efterhand sitta med facit, med helt andra verktyg och en helt annan förståelse och andra förutsättningar. Där och då upplevdes detta verkligen som en sådan tristess och misär. Det var tonåringars upplevelser, barns upplevelser. Många av dem väldigt utsatta och med högst reella problem. Detta var deras upplevelse, deras sanning. Den har jag djup respekt för.

Det är dock lättare att se det positiva i punkvågen – all kreativitet som kom ur insikten att alla kan vara med och spela. All den underfundighet, samhällskritik och humor och alla de kulturpersonligheter som Sverige kom att berikas med genom att de genom punken fick möjligheten och självförtroende att höja sina röster och på så många olika sätt uttrycka sig. Tack för det!

En allvarsam kväll med Tomas Andersson Wij

Posted in musik, Tv-program with tags , on 26 november, 2017 by japetus

Efter några veckors intensivt skrivande på 1987-bloggen här alldeles före, så blir det några rader om gårdagskvällens ”Så mycket bättre”.  Äntligen fick jag se Tomas Andersson Wijs program i höstens/årets upplaga av detta omtyckta musikprogram.

T A W är artisten jag egentligen aldrig haft någon relation till och fascinerats av det faktum att han synts tillsammans med så många artister som jag gillar och hyllas så mycket utan att jag själv kommit att höra något, snappa upp något av/med honom som fastnat. Det är märkligt att det blivit så. Men när jag på FB luftade min oförståelse inför T A Ws storhet fick jag också snabbt svar på tal av vänner med T A W – koll. Jag förstod snabbt att det fanns stora kvalitéer och att det var kvalitet av en sort som jag uppskattar. Det är starka poetiska stämningar i de mycket välskrivna texterna och jag kan inte annat än att med glädje hålla med motiveringen till Evert Taube-priset som han fick 2013: ”För att han är en unik rockpoet som med uppfriskande allvar står fast vid dygder som musikalisk noggrannhet, tematisk räckvidd och existentiellt djup.”

För nu när jag sett hans program är det mycket av det han gjort som berör mig. Det allvarsamma har jag genom åren fått en försmak av genom de många nedstämt mörkklädda foton jag mött när jag googlat på hans namn och kollat bilderna. Jag tror det var ett (1) leende på 50 foton. Han har övertygat mig om sitt allvar och signalerar sin medvetenhet kring detta direkt i början av programmet då han humoristiskt väljer att ordna ett poolparty med Boz Scaggs-strömlinjeformade feelgood-stukade västkustrock. Fast det är ju pop.

T A W är själv journalist och programledare och det har märkts genom hela serien då han ställer många intressanta frågor till sina kollegor. En festlig detalj i sammanhanget är att han vuxit upp i Fruängen, en stockholmsförort som jag har en speciell relation till och alldeles nyligen bloggat om. Så när han berättar om sina barndomsminnen rör han sig i miljöer som också är min. Svandammsparken i Midsommarkransen är nära mitt hjärta; här bodde jag i tio år och alldeles i närheten på Brännkyrka tog jag studenten.  Men eftersom Tomas är fyra år yngre än vad jag är har vi aldrig rört oss i samma stadier och samma årskullar. Fyra år är en stor – och kan vara en vattendelande – åldersskillnad i tonåren.

Det är mycket trevligt att följa Tomas program. Han är en suverän berättare och ger ett mycket lugnt, sympatiskt, respektfullt och eftertänksamt intryck. Jag gillar Tomas och skulle lätt kunna se att vi kunde haft långa intressanta samtal inte bara om musik utan även om livsåskådningsfrågor. Tomas resonemang kring skrivandets villkor och skribentens påverkan på sin omgivning berörde mig och var oerhört intressant.

Det var också trevligt att se honom i ett gammalt klipp med Irma Schultz, som ju liksom Mauro Scocco är en av mina riktigt gamla idoler. Jag vet att Tomas också var involverad i Allhelgonakyrkans och Olle Carlssons verksamhet i ett tidigt skede precis runt millennieskiftet. Jag var själv tidigt på plats och tog del av dessa välkomnande gudstjänster, men jag minns inte T A W från dem, men så var jag heller inte med från absoluta början heller.

Nåt som däremot möjligen bara var skoj en liten, liten stund var Eric Saades idé om att driva med Uno genom att använda sig av Icona Pop-tjejernas avstickare och konsert som gjorde att de fick avvika från inspelningen under ett halvt dygn eller så. Uno tidigare örn-skämt var verkligen tämligen oförargligt och att ge igen med tidningsrubriker om ”största ballen” kändes för plumpt mot Uno. Det syntes verkligen att tankarna rusade panikartat i skallen på honom när han kämpade med mental krishantering under det sekunder det tog innan räddningen kom och det hela förklarades vara ett skämt… Huga!


Tomas Andersson Wij (1972- )

Moneybrother – ”Tommy och hans mamma”

Här har vi en låt som jag snabbt fick höras talas om när jag skrev om min icke-relation till T A W, så det var ingen överraskning när den dök upp. Och Moneybrother går även i denna låt med stor energi och närmast krampaktigt engagemang. Det är tydligt att han berörs av den här berättelsen för han ”gör den till sin egen” och får ihop berättelsen om en vän som han förlorat. Jag tycker det låter både Ulf Lundell och Eldkvarn. Framförallt väldigt mycket Eldkvarn som jag själv lyssnat väldigt mycket på genom åren. Han till och med lånar in en av Pluras rader ur Eldkvarn-klassikern ”Fulla för kärlekens skull”. Det är starka känslor i Anders Wendins tolkning och han tar i från tårna.

Kikki Danielsson – ”Hälsingland”

Det var uppenbart att Tomas Andersson Wij var nöjd med att hans magnifika landsbygdshyllning kom att framföras av Kikki Danielsson. Inte så konstigt eftersom hon bott i Hälsingland i så många år. Det är lätt att förstå varför hon valt just denna låt och att hon ville rikta den till sina barn. Liksom Anders Wendin gör hon en liten anpassning av texten. Kanske var detta kvällens bästa tolkning? Kikki gör nåt riktigt bra av denna så vackra och starka låt. Folkvisekänslan passar naturligtvis bra. Litet äktsvensk landsbygdsidyll på stigen som leder ned till tjärnen i sommarkvällen. Det här berörde mig.

Icona Pop – ”The city we call home”

Originalet heter ”Landet vi föddes i” och är en stark politisk låt som här tappar det mesta av den ursprungliga stämningen. Ja Icona Pop gör förstås sin egen tolkning, precis som de ska, men jag tycker den här låten tappar för mycket av det som gör låten bra. Det blir så mycket lättviktigare, eller egentligen bara något annat. I översättningen tappar låten mycket av sin laddning. Den ursprungliga låten och den idé den föddes ur passar inte riktigt i det här arrangemanget. Men den nya låten är bra, på ett annat sätt.

 

Uno Svenningsson – ”Ett slag för dig”

Det här tyckte jag förstås var kul att Uno också fick en chans att hämta in en gammal kompis och passande nog blev det då gitarristen Arne Johansson så de fick till en liten återförening av Freda, vilket naturligtvis var stort i T A Ws värld eftersom han lyssnade mycket på dem i tidiga tonår. Han hade ju t o m coachat Arne att de borde dumpa sångaren. Och jag tycker deras U2-inspirerade version är stämningsfull och bra. Ja det är t o m litet The Cure i gitarrerna. Gillar trummet också. Tomas text talar om att de kör genom Sverige och den stora ensamheten som direkt för mina tankar till Teds Ströms ”Vintersaga” som är den bästa poptext jag nånsin hört om Sverige. Att det är ett 80-talsarr på låten är givetvis inget som i sig stör eller irriterar mig. Det kan vara ett bra eller dåligt 80-talsarr. Det här är vackert och bra.

 

Sabina Ddumba – ”Orden i vinden”

Det här var nog kvällens mest komplicerade tolkning. Intressant och sammansatt. Det är många intryck och känns spretigt och knepigt samtidigt som jag då och då tycker att det är riktigt bra. Framförallt sjunger hon ju väldigt bra. Det är intryck av psalm och kyrkorgel i ljudbilden. Och barytonsax! Sen hör jag litet av INXS gamla tryckare ”Never tear us apart” (från 1987, apropå min långa blogg om det året). Det är både rock och r´n´b och inte så lättsmält. Dramatiskt och allvarsamt som det ska vara i T A W-land; det handlar för Sabina om att göra upp med starka känslor efter mamman som flyttade ifrån henne. Men oj vilken stark röst hon har.

 

Eric Saade – “Där får du andas ut”

Kanske är det nyttigast för Eric Saade av alla deltagarna att få ta sig an en av Tomas låtar. Att ta sig an och möta allvarsamma händelser i livet som vi kan förstå att han inte ännu fått möjlighet att bearbeta. Steget är långt mellan T A W och Saade och det är ju i själva verket den stora charmen med detta program. Erics morfar betydde oerhört mycket för Eric när han växte upp; uppenbarligen var det just morfar som var den som verkligen trodde på honom som artist och stöttade honom. Morfar gick bort alldeles för tidigt och fick aldrig se Erics stora genombrott. Här ville Eric sjunga för morfar så visst blev det känslosamt och allvarsamt. Det funkar inte jättebra och jag tycker att Eric ibland sjunger med tillgjord röst. Nån journalist skrev att han sjunger på bred stockholmska, men det tycker jag inte skånske Eric gör. Det kanske är nån egen variant av r’n’b-uttryck. Ingen höjdare, men det stora är att han tar sig an ett helt nytt och svårt uttryck. Eric växer som artist

Sammanfattningsvis har jag nu definitivt i o m detta program och dessa tolkningar fått klart för mig vilken utsökt skicklig och stämningsfull textförfattare Tomas Andersson Wij är. Jag ser fram mot att skaffa några plattor med honom, för jag köper ju fortfarande CD-skivor. Gillar den härliga ljudkvalitet jag får i min anläggning här hemma och ser fram mot att få luta mig bakåt i soffan och njuta av T A Ws texter och stämningar.

Uno Svenningssons kväll i ”Så mycket bättre” – Uno och örn-kuppen

Posted in musik, Tv-program with tags , on 23 oktober, 2017 by japetus

I lördags fick vi se premiären av Så mycket bättres åttonde säsong och det var sympatiske Uno Svenningsson som var först ut. Ett stabilt val tänker jag. Ändå blev jag litet besviken på detta första avsnitt. Kanske berodde det till stora delar på att i princip ingen av kvällens covers var bättre än originalversionerna? Det måste i så fall vara ett högt betyg till Uno själv. Samtidigt upplevde jag Uno som oväntat stram och försiktigt opersonlig. Han antydde också att han inte alls kände sig bekväm i situationen som huvudperson och värd vid bordets kortsida.


Dagens sympatiskt lågmälde huvudperson verkade inte trivas helt med situationen

Uno är lågmäld och är öppen med att han är ganska blyg och jag tyckte det märktes. Han hade också valt en härligt sympatisk och patenterat nördig aktivitet för eftermiddagen – fågelskådning…
En aktivitet som inte riktigt föll i den godaste jorden hos programmets yngre och mer urbana deltagare. Det märktes att de hade litet svårt att ta aktiviteten på allvar. Men den stora grejen här var förstås att ALLA – även jag – lurades av Unos högst oväntade Örn-kupp. Löjligt egentligen. Jag kunde inte ens se att det var en uppstoppad fågel, som satt helt blickstilla alldeles orimligt nära vägen, men ändå litet arrangerat skymd. Säger en del om vilket omutligt hederligt intryck Uno gör. Att inte kvällstidningarna hade fler löp av typen  ”Alla blåstes av Unos örn-kupp” är obegripligt.

Jag fick litet snabba intryck av deltagarna. Det var ungefär som jag tänkt mig. Anders Moneybrother Wendin verkar charmig och trevlig. Eric Saade ger ett litet omoget men omtänksamt intryck. Tomas Andersson Wij verkar sympatisk, välformulerad och eftertänksam. En trevlig bekantskap. Han hade mer gemensamt med Uno än vad jag kunnat gissa och han ställde flera intressanta frågor till Uno, som Uno tyvärr inte riktigt ville svara särskilt utförligt på. Kände inte till TAWs frikyrkliga bakgrund. De hade kunnat byta en del texter, tydligt är att TAW är väldigt hemma i Unos låtkatalog och texter.

Kikki Danielsson var litet oväntat fräck i mun i sina kommentarer och jag blev litet orolig när hon inte kunde följa med på aktiviteten, bara det inte var missbruksrelaterat? Icona Pop slog snabbt vakt om sin diva-status och kom försent. Sen gjorde de ett mer sympatiskt intryck. Sabina D fick jag inget direkt intryck av, vi får vänta och se.


Hela gänget i promotionbild nr 2 (klicka för större bild)

 

Monebrother – ”Tro på varann”
I originalversionen från Unos första soloplatta 1994 är detta en makalöst stark och catchig hitlåt. Det är en oerhört vacker och melodiös låt. I Anders Wendins tappning blir det för mycket av tvära, abrupta och rivstartande kast mellan kraftlöst krampaktig vers och nedbantad refräng. Det blir nåt av en Uffe Lundell-grabbig version, desperat i uttrycket där han av någon svårbegriplig anledning just kortat ned de vackra refrängerna och inte ens själv sjunger den sista refrängen. Varför??? Istället för att låta publiken njuta av denna pärla och sjunga ut i refrängen och hålla ut på det vackraste så slarvar han bort just det bästa i låten. Det känns som att han ganska enkelt kunnat göra det här så mycket bättre. Här blir de melodiösa refrängerna alldeles för korta och det slår mig att flera av Unos låtar är sådana med extremt starka refränger. Moneybrother måste kunna mycket bättre än så här!

Sabina Ddumba – ”Vågorna”
Sabina har en stor röst men det var svårt att förstå varför hon (?) valt att först framföra den ganska lama och sömnigt tama förstaversionen. På slutet fick vi höra en snutt av den alternativa versionen som lät mycket intressantare, piggare och som verkligen var en riktig personlig cover. Den versionen var helt enkelt mycket bättre. En fotnot här är att detta är Unos ”Pripps-låt”, för liksom kompisen Tommy Nilsson och tidigare Så mycket bättre-deltagaren Tomas Ledin har han gjort en av Sveriges legitimerade Pripps-låtar.

Eric Saade – ”Allt man kan önska sig”
Ännu en låt med väldigt stark refräng och försiktigare vers. En version som varit i Danny Saucedos påse innan den från början upphittades i Justin Timberlakes säck. Funkade ok. Eric wailar litet och gör sig till som han förväntas och han sjunger bra. Ingen favvis för mig

Tomas Andersson Wij – ”I en annan del av världen”
Alldeles väldigt suggestivt och oväntat elektroniskt. En version som tog väldigt god tid på sig att komma i gång, så lång tid att det blev litet för diffust, utspätt och atmosfäriskt. Samtidigt som det var vackert; det är ju en väldigt vacker låt även denna. Phil Collins brukar kunna göra låtar som tar god tid på sig innan de kommer igång, men här är det tre hela minuter innan trummorna kommer igång och det känns litet för utspätt när jag nu lyssnar på den igen. Samtidigt är det kul att TAW gör en så annorlunda version. Annorlunda från båda hans eget och Unos uttryck. Det ska han ha cred för.

Kikki Danielsson – ”Under ytan”/”At the border”
Kikki översätter till engelska och gör en amerikansk 70-talssoulversion (hon t o m sjunger ”What’s going on?” som Marvin Gaye 1971…). Jag tycker det var bra. Jag tycker hon gjorde det bra. Och ändå måste jag säga att även denna låt är starkare i sin originalversion. Inte minst för att den svenska texten är starkare och mer poetiskt berörande.

Icona Pop – ”Det måste gå”
ganska bra gung i den här versionen, litet Freestyle-känsla, inte minst i vokalerna (”ååeehh”, ”gåååeeehh”), men litet för långsam för att nå hela vägen fram. Den kändes oväntat trög och gjord i för låg bpm. Här skulle de alla gånger ha kunnat öka tempot och krämat på litet mer. Men både tjejerna sjunger mycket bättre än jag trodde och det var väldigt trevligt att notera.

~  ~  ~

Ska jag sammanfatta det här är måste det bli att jag förväntat mig mer av första avsnittet, bättre covers och mindre lamt. Kanske beror det just på min misstänka från analysen – att dessa artister har för liten spridning? Att de ligger för nära varandra genremässigt, så det blir inte så spännande covers? Eller så är det helt enkelt så att Uno Svenningssons versioner helt enkelt är omöjliga att överträffa? Att de kräver hans speciella röst och känsla för att komma till sin rätt? Jag tror att programmet kommer ta sig och bli så mycket bättre redan nästa vecka. Och tills dess…

… rundar jag av med en av mina absoluta favoriter från denna fantastiska programserie. Titiyo gör ett oerhört suggestivt och grymt framträdande som en mer skönsjungande version av Joey Ramone i The Soundtrack of our lives rockpärla ”Sister surround”. Det är så snyggt. Det är så bra. Det är så nervigt och kraftfullt. Jag får gåshud varje gång jag hör denna mästerliga version!
http://www.tv4.se/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/klipp/titiyo-jah-sister-surround-2502763

Så mycket bättre 2017 – min analys

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , , on 18 oktober, 2017 by japetus

Dags för ännu en säsong av denna institution inom svensk television. Dags för den åttonde säsongen av ”Så mycket bättre” och i vanlig ordning går jag igenom startfältet innan säsongspremiären, vilken i år inträffar nu på lördag den 21 oktober. Och då kommer, även det i högst vanlig ordning, min traditionsenliga analys av säsongens aktuella artister. Från min massivt otrendiga men i ämnet generellt sett kraftigt pålästa position gör jag mina uttalanden varje år. Så läs vidare och lär!


Årets deltagare: Uno Svenningsson, Anders ”Moneybrother” Wendin, Kikki Danielsson, Tomas Andersson Wij, Icona Pop (Aino Jawo och Caroline Hjelt), Sabina Ddumba och Eric Saade.  (Klicka för mycket större bild)

Första checken; hur många av artisterna känner jag igen? De två senaste åren har jag överraskat mig själv totalt genom att känna igen alla. Men så inte i år. Sabina Ddumba är en helt ny bekantskap för mig. Men jag ser det ändå som ett tydligt tecken på att årets artister alla är tämligen etablerade. Vad kan jag mer säga om detta? Jo jag kan ju börja med att konstatera att jag inte kan hålla med Eric Saade som öppnat hårt med: ”Det är det starkaste gänget på många år”. Inte i mina ögon. För egen del är det egentligen bara Svenningsson och Moneybrother som jag verkligen lyssnat på och uppskattat.

Och tittar jag objektivt på de två senaste säsongerna så måste jag säga att de totalt sett innehöll ”större” namn. Det är inte nödvändigtvis något som någon av årets artister behöver känna sig ledsna över. Ingen skam. För om ni kollar in senaste årens startfält förstår ni vad jag menar.
Så mycket bättre 2015
Så mycket bättre 2016


Uno Svenningsson (1959- )

Uno fick jag upp ögonen för sommaren 1986 när Freda’ slog igenom med ”Vindarna”. Att det var Danne Sundqvist som producerat fick naturligtvis en gammal Reeperbahn-fan som jag att bli väldigt nyfiken. Minns att deras bedrövliga hockeyfrillor fick mig att må genuint illa, men jag gillade den där första plattan, trots titeln ”Välkommen Hero”. Och även så uppföljaren ”Tusen eldar” från 1988. Ja det var många låtar på Freda’s fem första plattor fram till 1993 som jag uppskattade. Melodiöst! Och många bra texter. Sen har de återförenats 2009 och gjort två plattor till som jag dock inte har nån koll på.

Uno har förstås även gjort flera soloplattor och de två första har jag lyssnat väldigt mycket på. Uno Svenningsson har liksom saligt framlidne Olle Ljungström en alldeles speciell ljus röst om inte alla gillar. Jag har alltid tyckt att han sjunger ok. Att han skriver väldigt bra låtar och texter har han bevisat i mer än 30 år. Dessutom ger han ett mycket sympatiskt intryck, vilket gjort att jag fått en särskild respekt för honom. Jag är väldigt glad att Uno är med i år; här finns förväntningar från min sida.

Anders ”Moneybrother” Wendin (1975- )
Slog igenom med 2003 med Grammis-vinnande plattan ”Blood Panic” och jag minns att jag hörde en och annan låt där som jag gillade. När jag sedan hörde ELO-covern (nåja, det är en grym influens) ”They’re building walls around us” 2005 blev jag riktigt nyfiken. Jag har gillat hans sound och hans låtar utan att bli nån riktig fan. Kuriosa är att han var en av dem som fick frågan att vara med redan första året. Då tackade han nej. Dags att tänka om och få en puff i karriären. Mer märklig kuriosa är att jag tycker att han intill förväxling liknar Pål Hollender. Trevligt att han är med i årets upplaga och jag tror han kommer göra covers som jag kommer att gilla!


Tomas Andersson Wij (1972- )
T A W är artisten jag rimligen borde gilla, men där det inte klickat en enda gång hittills och det bara lämnat mig oberörd. Jag har (ännu) inte hört nåt med honom som fått mig att bli nyfiken. Ingen jag känner har heller talat sig varm för honom eller kunnat influera mig. Jag bara ser honom gång på gång i olika intressanta sammanhang tillsammans med andra artister jag gillar och tänker hela tiden: ”Det här borde vara något för mig”. Men… Jag har inte förstått mig på honom än. Han verkar oerhört seriös, ambitiös och kanske även en aning pretentiös. Som att han ständigt är på väg för att medverka i SvTs ”Babel”. Som att han möjligen tar sig själv på ganska stort allvar. Det finns säkert självdistans, men eftersom jag inte varit intresserad av att titta närmare så har jag missat den. Jag hoppas verkligen att den här säsongen av Så mycket bättre ska få mig att inse T A Ws storhet.


Icona Pop
Dj- och popduon Icona Pop, som består av Aino Jawo (1986-), och Caroline Hjelt (1987- ) har haft stora internationella framgångar. Som alla i Sveriges avlånga land (!) hört fick de 2012 en superhit med låten ”I love it”. Där återfanns en famös textrad som nådde hela vägen in i mina medelålders öron och fick mig att dra på de trötta gamla smilbanden:  ”You’re from the 70’s, but I’m a 90’s bitch…”  Jag skrattade gott åt att nu t o m vara utanför zonen för vilka som bevärdigas att häcklas för att de är för gamla och hopplöst ute. Men tydligen är tjejerna inga riktiga 90s bitchar, vilket i mina ögon skapar ett massivt trovärdighetsproblem och faktiskt gör mig djupt oroad. Vi får se om de kan övertyga mig om trovärdigheten i sin rebelliskt nonchiga couldn’t care less I wanna party till I drop-attityd när de nu får chansen på bästa sändningstid!


Eric Saade (1990- )
Efter Darin och Danny Saucedo är det så äntligen dags för ännu en av tonårstjejernas favoriter, tvålfagre Eric Saade att debutera i Så mycket bättre. Nåja han är ju 27 i år så fansen har kanske börjat hinna passera 20… Även om jag inte delar hans analys av årets startfält tycker jag att det ska bli kul att se honom i programmet, vilka covers kommer han att göra? Hur ska det låta? Jag har ju t o m själv förärat honom en exklusiv blogg där jag avslöjade att hans vinnarlåt i själva verket var en Boney M + Lili & Susie-cover. Sug på den – Go for it Eric!


Kikki Danielsson (1952-
)
Kikki är årets veteran och täcker in schlager- och dansbandsgenren. Nu även country på senare år. Hon har en nu närmare 50 år lång karriär. Jag läser på nätet att hon slog igenom i dansbandet Nickies som jag helt missat, och att hon har tävlat i Melodifestivalen hela nio gånger. Jag minns förstås att hon 1985 kammade hem en tredjeplats i Eurovision med låten ”Bra vibrationer”. 

Min personliga favorit med Kikki är dock hämtad ur svenska Melodifestivalen 1978. Från mitt TV-tittandes guldålder, lördagsgodis-epoken. Miss Decibel är en höjdare ännu 39 år senare och jag hoppas verkligen få höra någon av de andra artisterna göra en cover på denna odödliga och ack så melodiösa schlager-dänga!

Sabina Ddumba (1994- )
Jag har läst mig till att hon var med i ”X factor” 2012, men att det var 2015 hon slog igenom med singlarna ”Effortless” och ”Not too young”.  Ingen koll på detta. Lyssnar nu på båda dessa nämnda låtarna och upplever det som godkänd pop-rnb. Helt  ok. Ja ganska bra faktiskt. Och sjunga kan hon helt tydligt. Det låter väldigt bra och jag ser fram mot att få höra henne sjunga de covers hon väljer göra. Det kommer hon helt säkert att göra utmärkt bra.


Sammanfattande kommentar:

Aha… Det var det. Dags att sammanfatta och analysera årets startfält. Kommer detta funka? Har TV4 lyckats pricka in de genrer som brukar finnas representerade? Njaae… Jag kan nog inte riktigt se det i år. Vem står för indiepopen? Finns det någon rappare? Har vi nån vissångerska? Kan vi hitta någon riktig rockare i årets startfält? Hmmm… Många frågor. Och jag kan inte se annat än att alla dessa frågor måste besvaras med nej. Däremot har vi både schlager och både ung och mer mogen ”pop”. Mycket listmusik av olika slag. Och så Tomas Andersson Wij. Kanske han är indiepop? Eller var? Eller vissångare? Jag vet inte. Men det ska bli intressant att höra och se honom i programmet.

Det åldersmässiga spannet är också hyfsat från 50-tal till 90-tal. Men jag tar det som en personlig kränkning att man lyckats missa 60-talet i årets upplaga. Jag ser det som att det också finns flera rejäla genre-glipor i år. Vi får se hur det kommer att funka. För mig som följt programmet nog från början måste jag snarast säga att årets startfält är det genremässigt smalast, vilket inte bådar gott. Men. Det blir säkert bra tittarsiffror ändå. Jag kommer förstås att titta och återkomma med fler upplysta visdomsord i ämnet.

En sak verkar vara sig lik i alla fall. Det brukar ju varje år vara så att detta framförallt möjligheten för de mindre kända artisterna att ta ett steg mot folkligheten. Sabina Ddumba ligger uppenbarligen bra till för den rollen i år.

 

Ted Gärdestad lyfte ”Så mycket bättre”; en flodvåg av barndomsminnen sköljer över mig

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , on 11 december, 2016 by japetus

Vajande högt gräs i motljus. Sommarblå himlar, nyckelpigor på grässtråna i gröna gräsmattor och glittrande vattenytor med guppande barkbåtar. Manchesterbyxor och collegetröjor, skrubbsår och smultron på strån. Långa frisyrer då örsnibbarna absolut inte fick synas. Bugg och Hubba Bubba bubbelgum, TOY tuggummi och läsken Car som jag inte fick dricka. Och Juicy Fruit man kunde böja som jag själv inte gillade…

till-minne-ted-garestad-malmo-konserthus-malmo-3167_56ca2df6ddf2b37a7462b845
Ted Arnbjörn Gärdestad (1956-1997)

Det är som att trycka på en knapp, så forsar en flodvåg fram av minnen. Ted Gärdestads musik formligen översköljer mig med starka barndomsminnen av ett längesedan försvunnet 70-tal.

Ted Gärdestad med ”Angela” i Stockholm 1976, en de Ted-låtar som för mig känns allra mest 70-tal och lågstadieår för mig

Spänningen och äventyret, doften av vår och blöt jord och lera. Mina leriga stövlar och nästa lika smutsiga jeans när jag helt utan mammas och pappas tillåtelse trots upprepade förmaningar åter smyger runt inne på byggområdet bland dumprar, hjullastare, kabelstumpar, letar märlor till slangbellan i Grästorp utanför Jönköping under en blåsig april-himmel med snabba moln 1973.

Känslan av att vara på väg mot något pirrigt och nytt, har lämnat det gamla och den första barndomen bakom mig. Vi flyttar från Jönköping till Stockholm en varm sommardag i augusti 1974. Pappa rattar vår motorstarka Ford Consul GT (säkra omkörningar), solreflexer i fönstren, doften av varm nylagd asfalt nånstans vid Vagnhärad och jag sitter i baksätet och leker med ett örngott som jag drar in och ut genom bilfönstret; det smattrar så spännande tycker jag. Sluta säger mamma och pappa, du kommer att tappa det. Nånstans mellan Södertälje och Stockholm händer det. Det vita örngottet med de små blåklockorna rycks ur min 6-åriga hand och försvinner för alltid. Tänkte på det skamset då och då länge efteråt.
ford-consul-gt-30-1973
Ford Consul GT 3,0 i tredörrarsversion med den ej nedhissningsbara (hyfsat) barnsäkra bakre sidorutan

Och soundtracket till allt detta, vid sidan av ABBA, Björn Skifs och ELO, väldigt mycket Ted Gärdestad. Jättemycket Ted Gärdestad. Så ursvenskt… För vad ska man säga om Ted Gärdestads musikskatt? En av de så beundrade 56-orna. Den aldrig överträffade rekordgenerationen. Det bästa. Det är så väldigt svenskt.

calle-1976
Calle i september 1976, klass 2d Herrängens skola, Älvsjö, Stockholm

Vad var detta för mig? Jag var ju aldrig nån egentlig Ted-fan som barn, men har blivit det mer och mer med åren. Teds musik är så integrerad, så synonym med min barndom på 70-talet. Det börjar åren innan skolan och fortsätter genom lekskolan på Hattmakarbacken i Mälarhöjden, lågstadiet med stränga fröken Majken som spelade orgel till psalmerna vi fick sjunga på mornarna, mellanstadiedisco, pärlplattor på Fritids. Väldigt mycket Herrängens Skola i Älvsjö inser jag. Allt detta representerar en stor trygghet. Allt det jag förknippar med denna för länge sedan förlorade värld. ”En annan tid, ett annat land”, jag minns dokumentären om Olof Palme som jag skrev om för några år sedan och i samma stund tänker jag förstås på Himlen är oskyldigt blå från sommaren 1975.


En ung och ännu ekorrpigg Ted hamrar på pianot i Toto ”Hold the line”-inspirerade ”Satellit” i Melodifestivalen 1979. Det är lördagen den 17 februari, jag har precis fyllt 11 år och sitter med mitt lördagsgodis, en uppbruten 200 g Marabou Schweizernöt i den bruna Arabia-skålen, hemma i mörkblommiga soffan i Älvsjö och tittar.

Allt detta är nu ett koncentrat av vad jag ännu mitt i livet minns och känner kring dessa år. Det är starka minnen, som lyckligtvis nästan alla är fina och rimmar väl med Kenneth Gärdestads eminenta text i just ”Himlen är oskyldigt blå”.

För visst var det ett genialiskt drag att i årets upplaga av ”Så mycket bättre” släppa det sista avsnittets duetter som inte tillförde något mer än det vi redan hört och sett och istället välja en annan och riktigt folkkär artist. På det här viset fick ju programmakarna in Ted Gärdestad i programmet med hela den klassiska låtskatt som är hans och brodern Kenneths.

Det blir också uppenbart i programmet vilken extra nerv det lägger på deltagarna när de får klart för sig att Kenneth Gärdestad är på väg och kommer att sitta med dem och lyssna på låtarna. Little Jinders reaktion är mycket stark och det är nästan litet rörande att se hennes uppenbara och äkta fascination för Ted Gärdestad. Det är charmiga och spontana reaktioner som jag tycker är sympatiska och de går samtidigt hand i hand med de mer negativt omogna reaktioner jag kommenterade i förra bloggen.

Den första av kvällens låtar jag verkligen fastnade för var Jill Johnsons version av den episka och av mig tidigare omnämnda ”Himlen är oskyldigt blå”. Det här tyckte jag var riktigt, riktigt bra. Jill bottnar verkligen i den här låten och uttrycker kanske även här liten av den sorg hon uppenbarligen bar inom sig under inspelningen av programmet.

Den glädje och det jag upplevde som ekorrpigga energi som präglar början på Teds karriär med tennisspelandet och de första plattorna, att han var så bra på allt han gav sig på, kom att förbytas till något helt annat med åren. Ett mörker av psykisk ohälsa. Kenneth beskriver 80-talet som den svåraste perioden när de hade sämst kontakt och inte gjorde någon musik. Det var när Ted fick kontakt med baghwan-rörelsen i USA, som nu kallas Osho, och blev sanyasin, lärjunge. Det framstod då som än mer obskyrt än vad det gör idag.

Kenneth använder just ordet obskyrt, men vill inte använda ordet sekt, vilket annars var den vanligaste kommentaren kring baghwan i Oregon. I dagsläget många år senare är det litet annorlunda. Jag känner många människor som provat Oshos meditationer och även levt i anslutning till hans ashram i Indien. Inte minst har jag själv provat några av Oshos meditationstekniker och har haft positiva upplevelser av dem, även om jag själv aldrig känt nåt behov av att kliva närmare den rörelsen än några smakprov här i Sverige. Det har normaliserats idag, men jag minns hur skumt och mystiskt man då på 80-talet relaterade till Teds val att flytta till ”baghwan-sekten”.

Kanske hade det med saken att göra när de absurda ryktena spreds i slutet på 80-talet att Ted skulle vara ”33-åringen” som var misstänkt för Palme-mordet. Tanken är så löjligt absurd och ändå verkade den på nåt sätt ha tagits på något sorts allvar. Ett bevis på de underliggande misstankar och tvivel som med åren kommit att kopplas till Teds person; ljusår från 70-talets ”Sol, vind och vatten”-energier. Djupt tragiskt och minst lika obehagligt. Klippen från Caramba med Jacob Dahlin som intervjuade Ted 1991 och Kenneths reaktioner i gårdagens program är starka och talande.

Jag tycker programmet igår fick en alldeles ny nerv och det berodde inte bara på bröderna Gärdestads magiska låtskatt som berört mig så mycket mer än någon av årets artister. Det blev ännu något bättre, men att gå så långt som den berömde nöjesjournalisten på Aftonbladet och kasta den typen av kategoriska uttalanden kring sig som hur värdelös säsongen i övrigt varit, det kan jag inte se någon anledning till. Det är bara onyanserat och kvällstidningsjournalistiskt skruvat.

Samtalet kring Teds sjukdom var mycket allvarligt och allt annat än glättigt. Det tycker jag var bra av TV4s produktionsbolag att man lät detta svåra ämne få plats. De tog inte berättelsen vidare till det djupt tragiska slutet, det ordet nämndes inte och behövdes inte heller. Istället blev det bra fokus på den sista starka plattan de gjorde, ”Äntligen på väg” från 1995. En platta där min personliga favorit återfinns. Jag tänker på en av de allra vackraste kärlekslåtar jag hört på svenska ”För kärlekens skull”, men den obegripligt vackra videon från magiska Huvudskär, ytterst i havsbandet av Stockholms södra skärgård. Från den plattan gjorde Tommy Nilsson en kraftfull version av nattsvarta ”I den stora sorgens famn” som helt tydligt gav Kenneth Gärdestad något extra. Tommy kunde uttrycka mer av Kenneths sorg och frustration än vad Ted av naturliga skäl kunde göra. Det var mycket starkt och djupt känt.

Jag tycker det var helt underbart bra att Ted Gärdestads musik och Kenneth Gärdestads fantastiska och vackra kärlekstexter – ofta häcklade av den elitistiska sönderpolitiserade progginfluerade journalistkåren på 70-talet – fick maximal upprättelse på bästa sändningstid 2016. Kanske är det först nu jag förstått Kenneth Gärdestads storhet som textförfattare? Jodå, klart att jag också fattar att Ted Gärdestads musik sedan länge är fullt upprättad och respekterad i en mer tolerant tid, men det här var oerhört viktigt, respektfullt och bra. Glädjen att se den här musikskatten – som också jag bär som en del av min identitet, mina minnen – föras vidare till nya generationer lyssnare känns sjungande gott i hela hjärtat.

Avslutningsvis, det blev en mäktig avslutning. Passande. Åter tyckte jag att Dannys uppriktighet kring sin inledande okunskap om Ted Gärdestad var ärlig och uppfriskande. Även om jag inte gillade hur han stuvade om harmonierna och melodin i versen så fick han verkligen till refrängen och gospellyft i avslutningen var magnifik. Som jag nämnde är ”För kärlekens skull” och min personliga Ted-favorit i kraft av alla de vackra minnen jag har till den. Minnen jag inte ska gå in på här utan bara konstatera att det blev en mycket fin avslutning på det bästa programmet i årets upplaga av programserien som fick extra känslor i kraft av Freddie Wadlings bortgång och Ted Gärdestads djupt berörande livsöde.

~  ~  ~

Den här bloggen vill ju gärna bjuda på mer än det allra vanligaste. Därför kryddar jag slutet med ett par fler Ted-låtar

Börjar med en låt från Melodifestivalen 1980 där Ted sjunger en av sina mindre kända hits, popreggaen ”Låt solen värma dig”, möjligen inspirerad av kärnkraftsomröstningen samma år, tillsammans med dåvarande flickvännen Annica Boller (som själv hade bandet Rock de luxe och senare gjorde den ännu så mycket bättre singeln ”St Paul de Vence” från 1984, mer om den en annan gång). Jag noterar att den här låten är starkt influerad av en annan av den tidens stora internationella hits, 10cc’s ”Dreadlock holiday”. Reggaen var väldigt stor vid den här tiden.

I det här live-klippet från de svarta västarnas 1993 sitter en 80-talsstylad Ted vid pianot precis innan sjukdomen och medicinerna fick honom att börja förändras. Det är en väldigt fin låt och dessutom ser vi en 23-årig Helen Sjöholm i kören plus ett par små solon. Mycket fint!

Magnus Carlsons fullträff i ”Så mycket bättre”

Posted in musik, Tv-program with tags , , on 4 december, 2016 by japetus

Äntligen fick han till det! Det var det här jag väntade på och anade att det skulle komma. Magnus Carlson är suverän på covers, men jag har inte riktigt tyckt att han fått till det hittills i ”Så mycket bättre”. Inte förrän nu när han gjorde Jill Johnsons ”Kärleken är” i sin egen engelska coverversion.

magnus-carlsson-eternal-love

Jag har haft så mycket kring mig de senaste veckorna att jag inte hunnit skriva om Little Jinders och Lisa Ekdahls program. Jag gillade dem båda. Mina  starkaste intryck från de programmen var annars Lisa Ekdahls enorma integritet, djupt rotade Beppe Wolgers-mysfaktor och uppenbara tankeskärpa samt Josefine Jinders dito snabba tanke, repliker och uttrycksförmåga, men också hennes disharmoni. Det märks att hon inte mådde så bra under inspelningarna.

Det var också intressant att se hur Jill Johnsons månande och uppmärksammande av husbandet i gårdagskvällens program tycktes provocera Little Jinder som uppenbarligen irriterade sig på ”smörandet”. Det gav ett missunnsamt och omoget intryck. Litet småaktigt. Hon hade redan glömt bort att Jill började dagen med att bjuda alla de andra deltagarna frukost på sängen, precis det de ville ha. Men det är ju sånt som gör ”bra tv” med litet dynamik gissar jag.

Dannys program har också passerat utan kommentar från min sida. Jag har aldrig lyssnat på Dannys musik, men jag gillar honom som person. Han ger intryck av att vara omtänksam, sympatisk, rak, öppen och odivig. Han har visat mycket känslor i programmet och verkat mogen och reflekterande. Litet av en svärmorsdröm. Nåt som var kul i Dannys program var annars när deltagarna fick göra en låt tillsammans och även spela den. Kul grepp!

Men åter till gårdagskvällens program och utropet som inledde bloggen. Jill Johnson framstår som en målmedveten tjej som sedan 14-årsåldern jobbat hårt för att slå igenom och göra karriär. Det är en attityd som utmanar jante och som kan irritera missunnsamma svenskar. Men Jill är en omtänksam och sympatisk person som månar om sina medmänniskor. Att hon ställt sig och hälsat på alla gästerna som skulle se hennes show är ett exempel på det.

Hursomhelst, Jills långa resa – hon har turnerat i 30 år trots att hon inte hunnit fylla 45 – har gett henne massor med rutin och, som hon själv berättade, med tiden även djupare insikter om livet. Det blev tydligt för henne att det kostade mentalt att köra på helt tanklöst.

Men nu ska det ju handla om att jag verkligen gillade Magnus Carlsons ”Eternal love”, alltså hans version av Jill Johnsons schlagerdänga ”Kärleken är”. Magnus är noga med att påpeka att han här bara gör ett kort besök i ”mello-land”, viktigt för honom att inte skada sin cred, men att han verkligen gjort allt han kunnat för att göra låten på sitt sätt. Och visst gör han det. Det är underbart snygga harmonier, storslaget och berörande vackert!

Visst kan man höra Elvis och Righteous Brothers, men jag hör förstås också direkt pianointrot från Agnetha Fältskogs ”Tack för en underbar vanlig dag”. Vilka arr och låtar Magnus Carlson nu än hämtat inspiration ifrån spelar mindre roll. Den är underbar och jag tar den med mig från den här omgången av serien.

Och lyssna på pianointrot här så förstår ni vad jag menar. Och så Agnetas kristallklara röst. Året var 1975; jag började första klass i Herrängens skola i Älvsjö och var en fanatisk ABBA-fan. Det kudne ha varit värre…