Archive for the Vardagligt Category

Vacker juli med värdslig dramatik

Posted in Vardagligt on 31 juli, 2016 by japetus

Nu när sommarsemestern börjar närma sig sitt allra sista slut tänker jag ofta på dikten ”Slut på sommarlovet” jag skrev om här för fem år sedan. Den där upplevelsen när varje timme ”äger en särskild kraft som måste vinnas ut”. Snart har jag vunnit ut allt som fanns i denna semester.

Mina sommarsemestrar ser ju ungefär likadana ut varje år med resor till Misterhult/Småland, Österlen/Skåne och Halmstad/Halland så det blir liksom inte så att jag skriver så mycket mer om det. Denna semester har varit en typisk sådan vädermässigt lyckad semester, vilket gjort att jag verkligen inte behövt söka mig utomlands för vackert väder. Tacksam!

Men det finns även dramatik som ofta infunnit sig under julimånaden. Det som hände under min semester 2011 var katastrofen på Utöya. Fortfarande svårt att förstå att det hänt. Denna sommar är det Nice och den förfärliga som hände där på strandpromenaden som kommer att stanna i minnet. Liksom den troligen mer eller mindre fejkade statskuppen i Turkiet som gav den alltmer totalitäre president Erdogan allt större möjligheter att kontrollera sitt land och sakta förvandla det till en diktatur. På så vis distanserar han sig mer och mer från EU.

På det privata planet har jag också haft möjlighet att smaka på den av mig tidigare omskrivna läsken Car, ja eller åtminstone få en uppfattning om hur den smakade. Genom informativa kommentarer från mina läsare har jag fått informationen att dagens Zingo Tropical är väldigt nära röda Car i smaken. Den gillade jag!

 

Annonser

Spellistor är som snabbmat

Posted in Personlig kommentar, Vardagligt with tags , on 26 augusti, 2015 by japetus

Visst jag förstår hur praktiskt och enkelt det kan kännas med spellistor. Att inte behöva hantera plattor som tar en massa plats och samlar damm. Att inte behöva trycka på knappar och vrida på rattar på en stereo. Att inte behöva byta platta ca var 40:e – 50:e minut.

Jag förstår hur praktiskt det är att närma sig musik på det sättet. Snabbt, bekvämt, enkelt. Litet som snabbmat. Musikens fastfood. Musikens junkfood? Att lyssna på musik som bara är just musik kommen någonstans från ett diffust moln.

Men jag måste säga att jag fortfarande är väldigt förtjust i mitt historiska lyssnarbeteende. Det som går ända tillbaka till tidigt 70-tal då jag tyckte om att sitta vid familjens antika Braun-stereo med de stora klumpiga gråsvarta Koss-hörlurarna på mig och lyssna på vinyl. Vad som helst, men kanske helst ABBA, Burt Bacharach, Herb Alpert, Astrud Gilberto, Sibelius och Grieg då för länge, länge sen. Det fanns ju inte så många skivor att välja på. Så musik kom att kännas som något mycket exklusivt. Mer som en trerättersmiddag än fastfood.

Koss
Forntid: de stabila gamla Koss-hörlurarna (Modell ”Koss PRO/4AA”)

Jag älskar fortfarande att slå mig ned i soffhörnet hemma och njuta av musiken. Att kolla in skivkonvolutet, se hur artisten vill presentera musiken med omslagsbilder, att läsa texterna och se vilka som spelar på plattan och vem som producerat. Att sträcka ut benen, luta mig bakåt, höja volymen på ”stereoanläggningen” och bara njuta…

Som ni kan se är detta ett mycket historiskt och daterat musikbeteende. So 90s – and I’m proud of it! Ja eller so 80s eller so 70s med för den delen.

Att lyssna på skivor, vinyl eller CD, känns för mig mer som att verkligen smaka på musiken. Förrätt, varmrätt, efterrätt… Vi talar då inte om opersonlig musik som är försvunnen i ett moln. Snuttifierad i opersonliga spellistor där artisterna är utbytbara och egentligen är ointressanta i sammanhanget. Ett lyssnande som för mig kan tyckas själlöst. Ungefär som ”Mr Music” på 80- och 90-talet. Fast bara än mer opersonligt.

Det är egentligen förstås bara fråga om olika sätt att närma sig musik. Olika sätt att förhålla sig till musikupplevelsen. Inget är mer rätt än det andra. Möjligen kan det också ses som mått på hur sort musikintresset är.

Jag inser också att det är en fråga om tidens gång. En ständigt pågående process av utveckling. I det här fallet har musiken, liksom musikvideos, blivit så oerhört mycket mer lättillgängliga. Med detta har upplevelsen av dessa intryck förändrats. Eller devalverats.  Och jag tycker fortfarande att den ursprungliga musikupplevelsen smakar bäst!

Soffhörnet
Nutid: i soffhörnet, med musik

 

Återbesök i Tessinparken

Posted in Vardagligt with tags , , , on 10 augusti, 2015 by japetus

När jag flyttade hemifrån hade jag glädjen att landa i en lägenhet på Strindbergsgatan alldeles nära Tessinparken på nedre Gärdet vid Valhallavägen. Där kunde man från balkongen på nätterna höra springbrunnen, fontänen i parken, plaska och spela. En mycket angenäm upplevelse.

Att parken dessutom ligger just vid T-Karlaplan, bara två stationer från Centralen, och att det var gångavstånd till Stureplan var andra mycket praktiska omständigheter som framförallt vid denna tid uppskattades av mig.

En annan angenäm upplevelse var att medtaga handduk och filt och lägga mig och läsa i parken. Det kan jag gärna skriva i presens för det är något jag, till skillnad från Stureplansbesök, fortfarande njuter av några gånger varje sommar.

Tessinparken brukar också vara min utgångspunkt för minst en årlig vår- och höstpromenad. Kan rekommendera start vid t-baneuppgången Karlaplan/Tessinparken och promenad genom parken upp till Askrikegatan. Sedan tar man höger och går ut på och tvärs över Gärdet, förbi Finska och Amerikanska ambassaderna, Berwaldhallen och fram till Djurgårdsbron.

Sen är det över bron, förbi Nordiska Muséet, Galärvarvet, Vasamuséet, Hasselbacken och Gröna Lund bort Djurgårdsfärjan för transport till Slussen. En härlig promenad!

En återkommande och trevlig tradition är också att jag brukar avsluta mina sommarsemestrar i Tessinparken och då gärna på Café Tessinparken, vilket också skedde nu senast i söndags. Sen lunch eller eftermiddagsfika, sen kan man njuta i solen tills den vid 18-tiden dyker ned bakom funkishusen och det är dags att acceptera faktum och gå hem.

Tessinparken_cafe_2
Café Tessinparken – en personlig favorit

Tessinparken mid 30s
Tessinparken vid 30-talets mitt med de nyuppförda funkishusen runt om (klicka för större bild) Notera hur små de då nyplanterade träden var vid denna tid!

Berättelsen om estoniablommorna

Posted in Vardagligt with tags , , , , , on 28 september, 2014 by japetus

Jag är på väg hem från jobbet torsdagen den 28 september 1995. En alldeles vanlig höstdag i mitt 27-åriga liv. Sent i september. Jag jobbar ganska mycket, är väldigt engagerad i mitt första fasta jobb på den upphovsrättsliga organisationen BONUS.

Jag har åkt från kontoret vid Sandhamnsgatan 81 på Gärdet, t-banetåget glider nu över Tranebergsbron och jag gör mig som vanligt redo för att kliva av vid Alviks station. Jag sitter längst bak i tåget för att gå ut mot utgången vid Tranebergsvägen och via den vidare ned mot min andrahandslägenhet på Svartviksvägen 23 nära småbåtshamnen i Traneberg. Det är en tidig kväll ungefär som denna, mörkret faller och det är en lätt fuktig höstkänsla i luften.

Huset jag bor i är en alldeles vanlig 50-talsskapelse i tre våningar, men fasaden är vit till skillnad från de kringliggande beiga husen. Under sommaren som gått har jag kunnat sitta ute på balkongen och äta frukost med utsikt över Ulvsundasjön och Fredhäll på andra sidan vattnet; nere i småbåtshamnen har ljuden av vinden i segelbåtarnas rigger skapat en mysig atmosfär. Jag trivs i min lilla lägenhet på knappa 40 kvadrat.

Utsikten mot småbåtshamnen
Utsikten från balkongen på Svartviksvägen 23, sommaren 1995

Men när jag kommer in i trapphuset och går en trappa upp med nycklarna i handen får jag se något speciellt denna kväll. En alldeles ovanligt stor blomsterkvast står utanför min dörr och jag blir naturligtvis både glad och överraskad. Vem kan ha velat överraska mig så här? Vad kan det vara frågan om?

Utsikt mot svartviksvägen 23
Utsikt mot ”mitt” vita trevåningshus på Svartviksvägen 23, småbåtshamnen just nedanför

När jag tittar på kortet som medföljt den omfångsrika buketten ser jag dock snabbt att inget stämmer. Blommorna är tyvärr inte alls till mig. Med en lätt snopen känsla låser jag upp dörren, tänder i den mörka lägenheten och slår mig ned vid bordet för att titta närmare på kortet. Klockan är strax före 18.00 så jag, vän av ordning, ringer upp blomsteraffären och frågar om de är medvetna om att det levererat en jättebukett till helt fel adress. Det verkar de inte vara. Inte heller har de nån möjlighet att ta hand om blommorna.

Den storslagna buketten ska till en person på Svartviksslingan 23 och jag vet att det ligger i Minneberg, några hundra meter bort från Traneberg där jag nu sitter. Hur kunde blomsterbudet göra en sån miss? Inte ett rätt, så när som på att början på adressen stämde. För ett försvinnande kort ögonblick överväger jag att behålla blommorna, de doftar gott, men den tanken slår jag snabbt ur hågen. Så kan jag inte göra.

Blombuketten är så stor. Det måste vara något speciellt och alldeles extra viktigt. Blommorna måste fram, någon måste leverera dem. Och någon… Ja det är förstås jag!

Ingen idé att ta sig skorna och hänga av jackan. Jag lämnar min bruna svinlädersportfölj (en 27-årspresent jag fortfarande har kvar) och låser bakom mig. I det ljumma höstmörkret går jag längs Svartvikssvägen som rundar udden med de vackra pilträden och blir Svartviksslingan och befinner mig så i nybyggda Minneberg. För när denna berättelse utspelar sig är Minneberg ganska nybyggt, inflytt från hösten 1987 och framåt.

Svartviksvägen strandpromenaden
Strandpromenaden längs Svartviksvägen i sommartid,  runt udden på andra sidan ligger Svartviksslingan och Minneberg

Jag hittar snart nr 23, men dörren är låst. Väldigt låst. Funderar på att ställa blommorna utanför, men det känns inte bra. Vill kompensera för blomsterbudets nonchalans. Blommorna ska fram! Jag börjar gå runt det stora flerfamiljshuset. Snart ser jag att det lyser i ett fönster på bottenvåningen. Kan det vara min räddning?

Tur att jag är lång. Så lång att jag kan titta in i fönstret som sitter ganska högt och se människor i möte runt ett bord. Ser ut som ett styrelsemöte i en bostadsrättsförening. Och det är precis vad det är. Jag knackar på och blir snart insläppt i lokalen. Jag förklarar mitt ärende och håller upp den stora blomsterbuketten och berättar vem den ska till.

Det blir alldeles tyst i möteslokalen. Styrelsemedlemmarna tittar ett ögonblick på varandra och ingen säger något. Kvinnan som släppt in mig bryter sedan tystnaden: ”Estonia… Hon förlorade sin man på Estonia…” 

estonia
M/S Estonia 1994. Foto Marko Stampehl, från Mikael Asklanders samling.

Då inser jag att det är ettårsdagen av Estoniakatastrofen och fattar snabbt sammanhanget… Jag inser hur extra rätt det var av mig att verkligen se till att blommorna nådde fram. När jag får frågan av styrelsemedlemmarna om de ska ta hand om blommorna åt mig så jag slipper själv avböjer jag. Har jag kommit ända hit vill jag definitivt överlämna buketten själv.

Så jag andas in djupt, går upp en trappa och ringer på dörren. Efter en kort stund öppnas dörren av en liten medelålders dam. Jag förklarar att blommorna hamnat fel, men är till henne och att det känns bra att få överlämna dem. Varsågod!   

Jag kan se att hon inte är långt ifrån gråten. Jag ler så omtänksamt och vänligt jag kan och säger varsågod en gång till. Hon tackar så hemskt mycket för min omtanke, drar igen dörren bakom sig och försvinner. Kvar står jag med en väldigt fin känsla inom mig. Samtidigt som hela upplevelsen känns sorglig.

Men det är ändå med en god känsla av att ha gjort en riktigt god gärning som jag i mörkret sedan går tillbaka mot min andrahandslägenhet i Traneberg på andra sidan udden. Jag har behagliga Karl-Bertil vibbar inom mig och ler för mig själv.  Det är nästan 20 år sedan, men jag minns det alldeles precis. Blommorna och hälsningarna nådde fram och det var verkligen något alldeles speciellt.

Jag tänkte också på själva färjan Estonia som tidigare hade hetat Viking Sally då jag 1980 åkt med henne och lyckats göra highscore på arkadspelet Space Invaders inför en stor grupp människor som samlats runt omkring mig. Ett mycket stolt ögonblick i mitt då 12-åriga liv.

Jag såg också Estonia många år sendare nere i Värtahamnen från jobbet och minns även morgonen efter olyckan väl. Den morgonen då hon inte låg vid kajen som hon borde ha gjort. Förvirringen och förstämningen i morgon-TV soffan när det först inte gick att förstå vad det var som hade hänt. Varför var stämningen så konstig? Jag minns det tydligt.

Viking Sally
M/S Viking Sally vid Stadsgårdsterminalen i Stockholm 1989

Jag minns också strömmen av människor och bilar som passerade vårt kontor på Sandhamnsgatan i STIM-huset på väg ned mot Estlines lokaler i Värtahamnen. Det var en ljus och klar septemberdag för 20 år sedan.

Estonia har förblivit ett nationellt trauma och frustrationen över att de döda aldrig togs upp finns kvar bland de efterlevande. I Anders Jallais böcker dyker Anton Modin själv med risk för sitt eget liv ned till färjan för att hämta upp sina nära och kära ur hytten. Det är starkt. Det är frustrerande. Ännu.

Sju år med bloggen!

Posted in Vardagligt with tags , on 15 augusti, 2014 by japetus

Idag är det hela sju år sedan jag skrev mitt första blogginlägg i ”Japetus Öga” på WordPress. Tidigare försök att börja blogga på andra ställen hade runnit ut i sanden. Men här tog det fart. Och fortsatte rulla.

I själva verket har det nu mot alla odds och trender fortsatt långt bortom gränsen för bloggens bäst-före-datum, om man får tro förståsigpåarna. Bloggar har nog aldrig varit mer otrendiga än nu.

Å andra sidan brukar jag lukta på mjölken innan jag slänger den trots bäst-före-datumet och inte heller lyssnar jag slaviskt på förståsigpåarna. Framförallt berömmer jag mig ju om att  inte vara trendängslig, pk och opportun. Alltså. Jag fortsätter. Ja jag till och med expanderar verksamheten, vilket kommer att märkas i höst…

De bortglömda, marginaliserade och missförstådda ämnenas främsta försvarare i bloggvärlden – bloggen som obönhörligt fortsätter vara sig själv – kommer att bestå.

Use it or lose it!

7th anniversary

 

En makalös majhelg mellan hägg och syrén

Posted in Natur och årstider, Poesi, Vardagligt with tags , , , , on 25 maj, 2014 by japetus

”Maj är väl ändå den härligaste tiden på året…”

Så skrev en arbetskamrat på FB för någon dag sedan tillsammans med ett par av de vackraste försommarfoton jag sett på länge. Och det är nog många svenskar som kan hålla med om det när vinter blivit vår och övergått i de första färgstarka fyrverkerierna av blommande blomsterprakt, vacker fågelsång och ljuvlig blomdoft.

Livets krafter är så obändigt starka och bryter fram som en vårflod av starka intryck efter vinterns monotona och starka tigande grepp om naturen, som våren sedan mjukat upp med tö, lövsprickning och murriga jordfärger. Maj kan nästan kännas som en dröm, en försmak av paradiset efter det kärva, kalla och monotona järngrepp som vintern hållit oss i.

Blommande hägg i Stockholms skärgård
Blommande hägg i majskymningen, Stockholms skärgård, fångad av min arbetskamrat Ebba H.

Maj är månaden som återställer sommartonerna och naturens hela vackra färgpalett. Maj målar naturen i ljuvliga färgtoner och hela sommaren ligger framför oss som på ett silverfat. Det är stark förväntan och längtan i luften. Nätterna är så ljusa och ljuvliga. Dagarna så skinande blå. Maj återbefolkar naturen med den livligaste och vackraste fågelsången. Själv får jag höra koltrasten varje morgon när jag strax före 06.00 åker till jobbet. Den sitter alltid i någon av trädtopparna och sjunger vid busshållplatsen. Det är en ynnest att få uppleva detta och den vackra upplevelsen gör den långa resan till jobbet så mycket lättare än den är vintertid.

humla_pa_lila_syren
Humla på lila syrén, foto: Thor Thorsson, ”Thors fotoblogg”.

Och så ger oss ju maj både häggen och syrénen, dessa två starka symboler för romantik, examenstid, giftermål och löftesrik försommar. Men maj är också blommande fruktträdgårdar, hagtorn, oxel och ginst. Makalöst vackra de med. En känsla av ett drömskt Astrid Lindgren-land som i Körsbärsdalen, i det evigt blommande Nangijala.

Bröderna Lejonhjärta i Körsbärsdalen
Jonatan och Skorpan Lejonhjärta i Körsbärsdalen

spindel_i_naet_under_vita_syrenblommor
Vit syrén med spindel, eller som Bellman uttryckte det: ”minsta kräk i kärr och syra, nyss av solens värme väckt”. Foto: Thor Thorsson, ”Thors fotoblogg”.

Kanske är det så att maj förenar det bästa av våren med det bästa av sommaren? Vårens friskhet och fräschet med sommarens värme och blomning? Och myggen, flugorna och getingarna lyser ännu till största del med sin frånvaro. Maj, vårmånaden som ofta känns som sommar. Kanske är det därför vi tycker så mycket om maj? (Jag har här lämnat allergikerna utanför resonemanget för de har ofta en annan syn på maj av uppenbara skäl.)

I den pågående och snart gångna majhelgen kom så till slut också den definitiva sommarkänslan. Med besked. Temperaturen kröp upp till strax under 30 grader och solen sken från en klar och nästan helt sommarblå himmel. De få moln som visade sig var bara välkomna. Så kunde jag gå ut och uppleva sommarvärmen i kortbyxor och t-shirt och samtidigt ännu befinna mig mellan hägg och syrén i den allra vackraste blomningen. Det blev en alldeles magnifikt makalöst majhelg!

Verner Aspenström har skrivit en fin och finurlig dikt om maj:

”Maj månad kom som ett fotbad
efter en lång marsch.
För göken var det en strävsam tid.
Nätterna seglade som dun på sjöarna.
Hade inte grannens svarta hund skällt
skulle vi drömma än…”

Jag gillar den den dikten. Den säger också något om hur man kan uppleva drömska maj.

Jag återkommer också gärna till de fantastiskt uttrycksfulla och vackra naturstämningar av försommar som den engelska författaren Richard Adams fångade i sin klassiska roman ”Den långa flykten”, i original Watership Down. Jag brukar återvända till den så här års när jag vill sätta fingret på den underbara känsla av naturens skönhet som fyller mig med sådann ro och harmoni. Maj och juni, härliga ljusa månader.

watership-down

Det är kapitlet ”The crow and the beanfield” ur Watership Down (1972) som inleds med detta härliga naturlyriska viktorianska citat:

”And let them pass, as they will too soon,
with the beanflower’s boon
and the blackbird’s tune
and May and June!”

(Robert Browning: ”De Gustibus”, 1855)

Maj känns för mig litet som en dröm – mellan vår och sommar – med ständigt för mycket att göra på jobbet och en känsla av att ständigt försöka hålla fast vid och hinna uppleva något overkligt vackert som alltför hastigt glider undan och bleknar bort…

PS:
En avslutande fotnot till den här bloggen kan vara att berätta att min romantiska känsla för denna månaden t o m tog sig det uttrycket att jag i maj 1999 plockade och sparade det gamla årtusendets sista hägg. Jag har den pressad kvar som bokmärke i en av mina favoriter bland det 20:e århundradets finaste diktsamlingar, lämpligen maj-mästaren Hjalmar Gullbergs mästerverk ”Kärlek i tjugonde seklet”.

PPS:
Under rubriken ”Relaterade” nedan finns mer av mig om maj, det här var nämligen inte det första jag skrivit om detta ämne.

Exit – Malik Bendjelloul, första vackra majkvällen 2014

Posted in musik, Natur och årstider, Vardagligt with tags , , , on 14 maj, 2014 by japetus

Hälsade igår på en gammal god vän som i förra veckan varit nära döden i en trafikolycka. Han överlevde, svårt skadad, och befann sig på rehab Furuhöjden i Täby/Gribbylund. Livet är skört.

Vägen vidare var en folktom buss 524 som i ca 50 min snirklade sig fram från Löttingelund genom för mig mindre välkända norrförorter mot Upplands Väsby i den tilltagande majskymningen. Den vackraste hittills denna regniga och kylslagna maj. Och där satt jag ensam i den tomma bussen och funderade på hur små marginalerna som skiljer liv från död kan vara. Hur nära det varit att min gamle vän inte överlevt.

Färden gick genom Vallentuna; längs vidsträckta fält, åkrar och betesmarker, längs sjöar och stora golfbanor, hästgårdar och skogsdungar. Ett vackert kulturlandskap. Också ett mycket gammalt kulturlandskap för här finns många minnesmärken från vikingatiden. Tankarna kom och gick. Solen, fortfarande bländande stark som en gigantisk scenstrålkastare, sjönk allt lägre.

Vallentuna om våren
Vackra Vallentuna om våren

Det var en makalöst meditativ stilla och underbar upplevelse. På väg genom okänt land i skymningen; en mini-roadmovie. I den sista kvällssolens ljus såg det förbirusande landskapet ut som paradiset på Jorden. Kanske var det i själva verket just så? Det var hursomhelst en alldeles väldigt vacker majkväll på Jorden.

Senare på kvällen nåddes jag av det mycket sorgliga och lika överraskande beskedet att dokumentärfilmaren Malik Bendjelloul hastigt avlidit. Det verkar helt obegripligt att denne vitale, begåvade man skulle behöva ryckas bort så tidigt som vid 36 års ålder. För äldre än så blev han nu inte.

Malik Bendjelloul
Malik Bendjelloul (1977-2014)

Ja det här var en stor chock, mycket sorgligt. För de flesta är Malik Bendjelloul förstås den Oscars-vinnande dokumentärfilmaren med succén ”Searching for Sugarman” om den amerikanske musikern Sixto Rodriguez. För mig är Malik nog än mer den underfundige journalisten bakom den mycket välgjorda dokumentären om Kraftwerk jag tidigare skrivit om. SVTs barnprogram ”Ebba och Didrik” från 1990 var jag nog inte i målgruppen för, men har förstått att många också minns honom för den roll han hade där.

Formuleringen ”hastigt” om dödsorsaken lämnar fältet fritt för spekulation. Å andra sidan är nog en död vid 36 års ålder oftast hastig, på ett eller annat sätt.

Så kvällen igår slöt sig i en mix av glädje över min vän som överlevt sin svåra olycka och den plötsliga chocken och sorgen över att en så vital och ung man som Malik Bendjelloul inte längre fanns bland oss. Det var en riktig existentiell kväll igår.

Men om jag nu själv skulle få välja den kväll då jag slutar mina dagar så skulle jag nog välja en kväll som den då Malik Bendjelloul reste hem. En kväll som den igår. En obegripligt vacker stilla försommarkväll i maj.

Avslutar med en av mina absoluta favoriter med uttrycksfulla The Cure: ”A night like this” från 1985 som verkligen känns alldeles helt rätt för denna stund…


PS: Någon timme efter att bloggen skrivits klar kommer så beskedet, svaret på frågan som hängt i luften alltsedan Bendjellouls ”hastiga” död rapporterades sent igårkväll. Det var självmord. Så blev denna händelse än mer obegripligt sorglig.

Det är ett sånt förfärligt slöseri varje gång en ung människa tar sitt liv och jag kan bara beklaga att Malik uppenbarligen inte kunde få det stöd han hade behövt. Med mina erfarenheter från SPES i ryggen kan jag säga att det i de allra flesta fall går att rädda en deprimerad suicidbenägen person. Men i de fallen där en vuxen människa verkligen bestämt sig för denna sista handling är det förstås i längden omöjligt att undvika.