Arkiv för 1793

Extrema 1793: ”Bellman noir” – det var inte bättre förr

Posted in Historia, Litteratur with tags , , , , , on 29 juli, 2018 by japetus

Den är extrem den här boken. Den väcker starka känslor. Grotesk, vidrig, fantastisk, äcklig, vedervärdig, bladvändare, skoningslös, grym, märkvärdigt välskriven, sadistisk, fascinerande, otroligt spännande, smart, märkvärdigt bra… Omdömena är många. Jag har förstått att det inte är alla som börjat läsa den som förmått läsa den till slutet.

Jag läste Niklas Natt och Dags debutroman ”1793” under min semester och sitter nu här på den sista dagen i denna historiskt varma semestermånad och ska skriva några rader om denna märkvärdiga roman. Det är klibbigt varmt idag och jag känner mig både litet trött och svettig. Ja vädret denna sommar är lika extremt som boken är extrem och den har berört mig både illa och väl.

Detta är alltså en historisk deckare som utspelar sig under år 1793. Inte ett omedelbart ”känt” år i Sveriges historia, faktiskt är det ett år som är en del av något (som nästan ingen minns idag) som kommit att kallas ”Reuterholms regim” eller ”Reuterholms diktatur”. Kungen Gustav III blev som vi vet skjuten på maskeradbalen 1792 och dör efter 10 plågsamma dygn med tilltagande infektioner. Dåtidens läkekonst kunde inte rädda honom.

Kronprinsen, den unge Gustav Adolf, är omyndig och Sverige styrs därför under perioden 1792-1796 av en förmyndare, den mördade kungens bror hertig Karl. Men hertigen är inte riktigt vuxen denna stora uppgift. Han har andra intressen, är obeslutsam på gränsen till det sjukliga och litar istället till den kapable och durkdrivne Reuterholm, friherren Gustav Adolf Reuterholm (1756-1813). Reuterholm kommer att skapa en ny diktatur efter den era, den gustavianska tid som det sägs ska ha legat ett skimmer över, dessa Gustavs dagar som nu definitivt i o m Reuterholm är slut. Mannen i fråga är i historien verkligen ihågkommen och beskriven som en intrigant och reaktionär mörkerman. Ett porträtt som dock mest tecknats av hans fiender, får jag ändå säga för balansens skull.

Och 1793 finns alltså denne Reuterholm bakom Hertig Karl som en mörk skugga, en grå eminens som fattar alla beslut, avgör alla tillsättningar, sköter utrikespolitiken, kontrollerar en växande åsiktspolis som öppnar brev och har hemliga spioner och informatörer i vart och vartannat kvarter. Gustav IIIs diktatur hade åtminstone det sympatiska draget att kungen var intresserad av och var en stor gynnare av kultur och upplysning. Detta kom nu att förändras dramatiskt. Reuterholms regim uppfattas som mycket reaktionär. Det är också en tid av stor oro och förvirring, stor förändring i världen, en politiskt kaotisk tid. Några år tider har Franska Revolutionen ägt rum och under den tid då boken utspelar sig råder det som kom att kallas ”Skräckväldet” i Frankrike och i Paris går giljotinen varm. Både kungen och drottningen avrättas 1793.

Men åter till boken 1793. Berättelsen består av fyra delar, en för varje årstid, och vi får uppleva ett  gammalt och till stora delar försvunnet Stockholm som mycket väl beskrivs. Många namn som vi inte använder längre figurerar i berättelsen och jag fick slå litet på nätet för att förstå var vi befinner oss. Jag fick då bl a lära mig att t ex Kattrumpstullen sedan länge heter Roslagstull. Det stinkande träsket Fatburen där romanens mordoffer hittas, eller snarare torson av det stympade liket, känner vi idag som Södra Stationsområdet. Redan i början av boken blir berättelsen väldigt naturalistisk. Extremt naturalistisk. Här beskrivs vidriga detaljer, stanker, lyten, snusk, spyor, avföring och allmänt elände. Författaren vägrar att vända bort blicken från smutsen, fylleriet, snusket, cynismen, fattigdomen och sjukdomarna som är allestädes närvarande i 1793-års Stockholm.

Jag har även läst om några av Jan Guillous böcker i ”Coq Rouge”-sviten denna sommar och påmints om de där ofta förekommande naturalistiska beskrivningarna av mord och detaljer kring hur dessa mord gått till. Minns att det ibland äcklade mig då när jag första gången läste dessa böcker på 90-talet. Fortfarande kan det vara vidrigt, men det är ingenting mot de ytterst detaljerade beskrivningar av allt bisarrt som figurerar i boken 1793. Som jag började, detta är en extrem bok, en extrem berättelse. Några gånger tycker jag helt enkelt att författaren blir övertydlig, att han tar det hela ett steg för långt. Det blir litet för mycket av äckel och vidrigheter och jag vill säga: ”stopp det räcker, point taken, vi fattar!”.

Jag har länge fascinerats av Bellmans Stockholm; musiken, kläderna, uttrycken, livsglädjen, intensiteten. Men att läsa denna roman ger förstås ett helt annat intryck. ”Bellman-noir” har den välfunnet kallats. Vi kan definitivt konstatera att det inte var bättre förr. Något som boken verkligen inpräntar i läsaren är vilket elände vi hade vid denna tid. Och därmed också vilken tacksamhet vi kan känna över det så oerhört mycket mer sympatiska samhälle vi har idag. Låt vara att vi verkligen har våra utmaningar i dagens Sverige, men det är naturligtvis ingenting mot det koncentrat av bisarr grymhet och fullkomligt nyckfull orättvisa som så besvärande ofta var dåtidens signum.

Trots obehaget jag nu beskrivit vill jag verkligen säga att det är en mycket välskriven bok. Historieskildringen är helt briljant och det är tydligt hur exceptionellt väl inläst författare är i dåtidens seder och bruk. Det är också en mycket spännande berättelse, bitvis en bladvändare som någon recensent uttryckt. Och de två huvudpersonerna är båda nog så intressanta och kompletterande personligheter. Ett udda och omaka par, den lungsotsplågade skarptänkte upplysningsmannen Cecil Winge och den alkoholiserade och stympade men kraftfulle krigsveteranen Mickel Cardell, som inofficiellt får i uppdrag av stadens polischef att försöka ta reda på vad som hänt. Dessa två förenas i en hårdnackad kamp för gräva fram sanningen om det avskyvärda fyndet av vattenliket i Fatburen: torson av en man som visar sig ha stympats bit för bit under en lång tid innan han slutligen tillåtits att dö. Ja det där är nog bland det vidrigaste form av mord jag någonsin läst. Det är så fullständigt sinnessjukt, empati-dött och gränslöst.

Men mitt i allt elände kommer några korta glimtar och omtanke och kärleksfullhet som formligen bländar i det tröstlösa mörker, bildligt och bokstavligt, som annars oftast råder i berättelsen. Dessa glimtar av hopp och ljus hör dock till undantagen och förtydligar den hopplöshet som den oprivilegierade majoriteten av befolkningen har att förhålla sig till.

Som ni kan förstå blev jag väldigt berörd av den här berättelsen. Kanske mest illa berörd. Men jag uppskattade verkligen det utmärkta språket och den fascinerande tidsbeskrivningen. Det är mästerligt skrivet och oerhört spännande.

Jag kan inte hitta någon bättre sens moral än att konstatera att det som kom ur denna tids misär och totala elände var så väldigt mycket bättre. Vår demokrati. Vår yttrandefrihet,  vår människosyn och våra mänskliga rättigheter. Vi kan konstatera att vi har kommit långt, och så mycket till det bättre, från det samhälle som beskrivs i denna välskrivna historiska deckare. Läs den! Men kanske inte just innan maten…

…och jag ser med spänning och intresse fram emot Niklas Natt och Dags uppföljare till denna utmärkta debut! Och tänk om de skulle försöka sig på att filma detta? En utmaning på många sätt.

Annons

Sommarläsning 2018

Posted in Litteratur with tags , , , , , , on 22 maj, 2018 by japetus

Vid besök på Akademibokhandeln igår fick jag med mig nåt till sommaren. Inte till hängmattan som det brukar sägs, för jag har ingen hängmatta. Däremot brukar jag sitta utomhus varma sommarkvällar och läsa hemma på balkongen. Eller härliga julidagar på bryggan hos pappa vid Smålandskusten. Eller tidigt i augusti hos mamma på en österlensk strand. Det är starkt positiva associationer vad jag än tänker på när det handlar om sommarläsning.

Och se här vad det blev! En sprillans ny Scarrow (nåja den visade sig vara från 2017),  en gammal filmatiserad Harris, en intressant ny svensk 1700-talsdeckare i stockholmsmiljö och en riktig gammal klassiker i ordets rätta bemärkelse ⭐

Jag har ju läst allt skönlitterärt av Harris utom denna, ”Ghost”, som när den kom 2007 kändes som ett avsteg från formeln att skriva historiska spänningsromaner. Så jag hoppade över den. Då.
Men nu är det alltså dags! Den här boken blev ju också en framgångsrik film 2010 -”The Ghost Writer” – regisserad av Roman Polanski med Ewan McGregor och Pierce Brosnan i huvudrollerna.

Scarrow-boken ”Day of the Caesars” är den 16:e och senaste boken i den långa och mycket spännande serien om de två romerska legionärerna prefekt Cato och centurion Macro. Jag köper och läser dem när de kommer ut, men den här har jag missat med några månader. Alltid mycket spännande!

Och sen har vi en klassiker ordets verkliga bemärkelse. ”Walden” av Henry David Thoreau. Eller ”Skogsliv vid Walden” som den hette i Frans G Bengtssons första svenska översättning från 1925. Men jag ska förstås läsa den på originalspråk. Boken kom ut 1854 första gången och det jag läser om den är hur modern den ännu kan kännas och hur oerhört långt före sin tid den var. Också med sitt miljöperspektiv. Blir trevligt att läsa den! Jag har anledning att tro att språket i berättelsen är mycket vackert. Jag tror mig veta att den engelske för fattare Richard Adams underbara naturskildringar i sin odödliga Watership Down/Den långa flykten delvis kan ha inspirerats av denna klassiker.

Och så den här nya svenska 1700-talsdeckaren – ”1793” – jag hört talas om då och då. När jag skrev om den på FB fick jag genast många positiva tillrop. Vad roligt att få än mer bekräftelse på att detta är en intressant bok. Ser verkligen fram mot att få läsa den!

Som jag just skrev på FB så fick den mig genast att tänka på Niklas Rådströms stämningsfulla ”Vänd ditt timglas” som utspelar sig precis efter mordet på Gustav III. Alltså vintern 1791-1792 i ett vintrigt och fruset Stockholm. Boken kom 1991, tajmat med 200 årsminnet av mordet och jag minns att jag blev berörd av den och fascinerades av de gustavianska miljöerna. På den här tiden spelade jag ju ännu i Specialensemblen och det var mycket Bellman på repertoaren. Och visst citeras Bellman i Rådströms bok:
”Fäll din lia. Göm din båga.
   Vänd ditt timglas än en gång…”
C.M. Bellman 1777

Ett utmärkt tips för dem som gillar nya ”1793” och historiska spänningsromaner! Och när jag plockar denna Rådströmska pärla ur bokhyllan ser jag att jag  köpte den påsken 1993 på väg till pappa som då en gång bodde i Linköping.

1700-talet och den gustavianska tiden har en särskild fascination på oss nu så långt senare. Jag minns även den svenska historiska TV-satsningen ”Anno 1790” i tio avsnitt som jag uppskattade så mycket. Bra skådespelare, fantastiska visuella egenskaper, suggestiva miljöer i ett smutsigt mörkt realistiskt återskapat Stockholm, utmärkta kostymer och dito rekvisita plus stark spänning i upplysningens brytningstid då denne rationelle svenske Sherlock utmanar det dåtida tänkandet. 2011 såg jag den, sju år sen nu…

Tiden jagar oss alla…