1977 jobbade pappa på barnsjukhuset ”Hospital för sick children” i Toronto i Kanada och det var då Börje Salming fick en alldeles särskild plats i mitt 9-åriga hjärta
Anders Börje Salming (1951-2022)
Jag har starka minnen av pappas entusiastiska berättelser, på sprakande atlantisk telefonlinje, om omåttligt populäre och fantastiskt duktige Börje och hur tacksamt det var att som svensk komma till Toronto vid denna tid. Börje var tuff, stark och orädd – stenhård mot dom hårda och ödmjukt tystlåten. En stor svensk stjärna i Toronto Maple Leafs. Dessutom från Kiruna så det var självklart att min hockeyälskande norrbottniska pappa gillade Börje. Från den tiden blev Börje en mytomspunnen hjälte för mig.
Börje Salming i Toronto, sent 70-tal
Det känns helt overkligt att Börje nu är borta och att det gick så obegripligt fort på slutet. ALS är en lika skrämmande som fruktansvärd sjukdom. Nu har ännu en av min barndoms hjältar lämnat oss. Jag hyllar denne lika inspirerande som ikoniske legend
1971 skapades en av de bästa vinjetter/intron som någonsin gjorts för TV-mediet där vi får höra John Barrys suggestiva synth-ledmotiv till ”The Persuaders!” – eller ”Snobbar som jobbar” – som serien underbart  nog döptes till på svenska i Landet för längesedan. Serien var ett fiasko i USA men en enorm succé i Europa och framförallt i Sverige där halva befolkningen tittade.
Berättelsen om de två omaka huvudpersonerna som finner varandra – den engelske aristokraten Lord Brett Sinclair (Roger Moore) och den framgångsrike amerikanske affärsmannen Danny Wilde (Tony Curtis) – då de tvingas arbeta ihop och jaga skurkar för att undvika ett fängelsestraff, fascinerade många ⭐️ Mina minnen från det tidiga 70-talet när serien sändes första gången i Sverige är mycket begränsade. Det kan bara ha varit pga rena misstag som jag möjligen kan ha sett början på något av avsnitten innan jag skickades i säng ögonaböj. Men vinjettmusiken och introt minns jag och jag gillade båda redan som 5-åring 1973.
I introt får man se deras olika vägar genom livet, återberättade på ett helt suveränt och effektivt suggestivt sätt. Snabba bilar, snygga brudar, jetset-liv och festande har alltid fascinerat publiken. Visst, det är tydligt nu bara i detta korta intro nästan 50 år senare att serien naturligtvis åldrats och inte alls är PK längre, precis som så mycket annat av populärkulturen från perioden. Men den är oerhört charmig, vinjettmusiken är i världsklass och Moore & Curtis är en oslagbar duo!
Tony Curtis (1925-2010) och Roger Moore (1927-2017)
Det var en sorglig nyhet jag nåddes av på restaurang ”Samurai” igårkväll (alldeles intill Maxim-teatern där Magnus var teaterdirektör i många år). Jag sjönk ihop och suckade djupt. Nej inte nu igen, tänkte jag, inte Magnus också! I slutet augusti förra året satt jag på en thairestaurang i Vasastan när jag nåddes av nyheten att min gamle idol Brasse Brännström lämnat oss. Och nu mindre än ett år senare är alltså även Brasses gamle parhäst Magnus Härenstam borta. Magnus och Brasse var verkligen ett radarpar som gjorde ett mycket starkt intryck på mig under min uppväxt och barndom.
Magnus och Brasse i krogshowen ”Varning för barn”, 1976
Och för mindre än en vecka sedan hade jag stått på stora Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan i Stockholm och bläddrat i den alldeles nyligen utkomna memoarboken ”Morsning & Goodbye”. Jag läste litet här och där, tittade på bilderna skrattade för mig själv och tänkte att – den här ska jag nog läsa närsomhelst! Och nu detta… Magnus är borta.
Det känns väldigt sorgligt för mig, för Magnus var en viktig offentlig person under min uppväxt. Han var på nåt sätt ständigt närvarande. Medan Brasse mycket medvetet drog sig tillbaka från rampljuset under de 15-20 sista åren av sitt liv, för att bara göra enstaka (bejublade) inhopp, fortsatte Magnus hålla en högre (framgångsrik) offentlig profil. Jag visste att han hade drabbats av cancer för ganska många år sedan (2002), men jag trodde han besegrat den.
Därför var det ändå en chock att han nu plötsligt gått bort. Magnus känns som en institution i mitt 70-tal. En bergfast sådan. Han var ju med i så många sammanhang. Jag tänker förstås först och främst på ”Fem myror är fler än fyra elefanter” (1973), krogshowen ”Varning för barn” (1976) och Lasse Hallströms härliga klassiker ”Jag är med barn” (1979) men även ”Tuppen” (1981). Och så förstås även Lasse Åbergs i alla avseenden klassiska ”Sällskapsresan” (1980).
För mig är Magnus även kamrer Gunnarsson som råkade ramla av Djurgårdsfärjan (1976) och genom ett antal slumpartat dråpliga omständigheter till slut hamnar ända ute på Sandhamn i midsommartid. En mycket fin och litet vemodig film som få minns idag, men som jag tyckte väldigt mycket om. Kamrer Gunnarsson var också en av de här väldigt typiskt härenstamska karaktärerna. En ärendesför och töntig antihjälte.
Inte mindre än tio gånger var Magnus Härenstam sommarvärd i Sveriges Radios sommarpratarprogram. Han måste beskrivas som en mycket, mycket folkkär artist. Och så var det ju ingen mindre än Magnus som spelade den av Agneta Fältskog kysste läraren i ABBAs ”When I kissed the teacher”-video från 1976.
Johan Herbert Magnus Härenstam (1941-2015)
Ja Magnus berörde mig verkligen, på ett speciellt sätt. Jag får citera mig själv från bloggen om Brasse den 30 augusti förra året: ”Magnus hade sin speciella, frustrerade, beskäftiga och inte helt tacksamma (men nödvändiga) roll att spela. Eva var den kloka och vuxna av de tre; hon höll ordning på killarna. Men Brasse med sina infall, skratt, sitt minspel och (förstås!) lattjolajbanlåda var självklart den som i högsta grad vann mitt hjärta! Jag gillade verkligen Brasse.”
Magnus, Eva och Brasse i ”Fem myror…”, 1973
Ja jag ville som barn helt enkelt vara mer av Brasse, men kände mig mest som Magnus. För i deras rollkonstellationen var det ju Magnus som var pessimisten och Brasse som var optimisten. Magnus var mera nörden, tönten och besserwissern. Nån måste ha den inte helt tacksamma rollen för att saker och ting ska fungera. Magnus var mera jag som jag upplevde mig själv i barndomen och (åtminstone) de tidiga tonåren, ”en bussig och aningen töntig ordningsman”. I själva verket är det väl precis så det på många sätt är med mig än idag, lol!
Magnus var på så många sätt en så viktig del av mitt 70-tal. Det som för mig var det så trygga och självklara Sverige sedd genom softat glas i motljus ur barnets perspektiv med ABBA, Ingemar Stenmark, Björn Borg, ”Fem myror…” och ”Magnus & Brasse”. Det är och var tiden för lekis, lågstadiet, mellanstadiet och fritids. Det är och var en mycket trygg period i mitt liv. Det är som en stor och vacker blommande sommaräng i minnet.
Den sockersöta ABBA-videon till ”When I kissed the teacher” med Agneta Fältskog och Magnus Härenstam i huvudrollerna (1976). Jag kan förstå att Magnus, ”riksmagistern”, var ett tämligen självklart val för denna roll.
Och nu är de alla tre borta, Magnus, Brasse och Eva… Det känns väldigt sorgligt att konstatera att denna så viktiga del av min barndom nu definitivt är historia. Vi ska naturligtvis alla den vägen vandra och det är inget konstigt att människor går bort, men i samtliga dessa fall – och då särskilt Eva Remaeus – hände det ju för tidigt! Men visst är det en väldigt fin tanke att denna kära trio nu återförenats någonstans bortom tid och rum.
Så jag vill avsluta med att nyansera mig en aning från i augusti förra året. Oj vad jag gillar dig Magnus! Så mycket. Du påminde mig om hur fånig jag kan vara – och det kunde jag inte riktigt hantera som barn. Jag har litet lättare att hantera det nu. I ”Fem myror…” var det så lätt för barnet att ha Brasse som favorit, men på den fortsatta resan genom alla roller du gjorde djupnade bilden. Du spelade en inte alltid så tacksam men desto viktigare roll och du gjorde det med bravur! Det är stort – och vackert så.
”Han vågar fåna sig så att vi andra fånar känner igen oss” skrev Lars Ring i SvD så sent som den 28 maj i sin recension av Härenstams självbiografi. Minnena av alla Magnus gubbar och karaktärer rullar in. Det får mig att tänka på den här underbara scenen på t-banan i Stockholm när Magnus helt tappar humöret och gapar, hoppas och skriker i frustration. Även där kan jag skämmas och känna igen mig…
Magnus Härenstams alldeles nyligen utkomna självbiografi ”Morsning & Goodbye”, 2015
Jag satt på en restaurang i Stockholm när jag igårkväll nåddes av den sorgliga nyheten att Brasse Brännström inte längre finns med oss. Den glada stämning jag befunnit mig i dippade och jag drog ett par djupa andetag. Nej, nej, nej vad sorgligt!
Skönt att det åtminstone inte denna gång fanns de där tragiska ingredienserna av självmord och missbruk med i bilden. Men Brasse var bara 69 år gammal ändå. Det är helt enkelt för tidigt. Det gör mig ont att det måste sluta nu, i förtid, även om orsakerna var mer naturliga.
På thai-restaurangen gled mina tankar iväg från det stora sällskap jag satt med. Jag försjönk i ett mer introvert tillstånd och tankarna tog mig långt bort. Jag tänkte på Brasse, på 70-tal och barndom… Jag tänkte förstås först på ”Fem myror….”.
Magnus hade sin speciella, frustrerade, beskäftiga och inte helt tacksamma (med nödvändiga) roll att spela. Eva var den kloka och vuxna av de tre; hon höll ordning på killarna. Men Brasse med sina infall, skratt, sitt minspel och (förstås!) lattjolajbanlåda var självklart den som i högsta grad vann mitt hjärta! Jag gillade verkligen Brasse.
Lars Erik ”Brasse” Brännström (1945-2014)
Brasses värme, ödmjukhet och sköna humor nådde fram förbi och genom TV-rutan och hela vägen till mitt hjärta. Brasse berörde mig. På nåt sätt känns det som att jag faktiskt träffat honom och pratat med honom. Vilket jag aldrig gjorde.
Om jag ska peka på nån svensk TV-personlighet som allra mest personifierade mina lågstadie- och mellanstadieår så skulle jag säga Brasse Brännström. Det är så här i efterhand väldigt tydligt för mig. Om Beppe Wolgers var före så var det Brasse som tog över stafettpinnen vid 70-talets mitt och hade den ända till slutet av detta barndomsdecennium. Jag har också lyssnat väldigt, väldigt mycket på ”Varning för barn”. Det är så många av de dialogerna som etsat sig fast i minnet nästan ordagrant.
Ja Brasse var verkligen närvarande i mitt liv under de här åren. Närvarande och viktig. Jag kände mig själv för det mesta som Magnus-typen, men ville hela tiden vara mer som Brasse. Förstås. Så kan jag beskriva det. För så var det.
Magnus och Brasse, ”Varning för barn”, 1977
Du är saknad nu Brasse! Det var väldigt tråkigt att höra att du inte är med oss längre. Och allra mest vill jag tacka dig för all den positiva, snälla och genuint goda inspiration du bjudit på. Den bär jag alltid med mig! För den är nu en del av mig.
”Car” – det var en gång en läsk som såldes i mjuk Rigelloflaska av Pripps och marknadsfördes med maffiga 50-talsromantiska bilder av ungdomar utanför diners i stora amerikanska bilar kopplat till den då (sent 70-tal) starka 50-talsnostalgin. Ja det var när filmen ”Grease”, The Boppers och Fonzie var som mest populära.
”Car” – i sin smaskiga och mysiga Rigello-flaska med den livsviktiga ”Non Alcoholic” informationen
Car fanns i röd (ananas-grape) respektive grön (citron-lime) smak. Jag kom på mig själv med att längta efter den idag, trots att jag inte ens minns hur den smakade?
Var den god? Var den sliskig? Kanske rent av äcklig? Du som minns, berätta gärna för mig!
Japetus öga 