1971 skapades en av de bästa vinjetter/intron som någonsin gjorts för TV-mediet där vi får höra John Barrys suggestiva synth-ledmotiv till ”The Persuaders!” – eller ”Snobbar som jobbar” – som serien underbart  nog döptes till på svenska i Landet för längesedan. Serien var ett fiasko i USA men en enorm succé i Europa och framförallt i Sverige där halva befolkningen tittade.
Berättelsen om de två omaka huvudpersonerna som finner varandra – den engelske aristokraten Lord Brett Sinclair (Roger Moore) och den framgångsrike amerikanske affärsmannen Danny Wilde (Tony Curtis) – då de tvingas arbeta ihop och jaga skurkar för att undvika ett fängelsestraff, fascinerade många ⭐️ Mina minnen från det tidiga 70-talet när serien sändes första gången i Sverige är mycket begränsade. Det kan bara ha varit pga rena misstag som jag möjligen kan ha sett början på något av avsnitten innan jag skickades i säng ögonaböj. Men vinjettmusiken och introt minns jag och jag gillade båda redan som 5-åring 1973.
I introt får man se deras olika vägar genom livet, återberättade på ett helt suveränt och effektivt suggestivt sätt. Snabba bilar, snygga brudar, jetset-liv och festande har alltid fascinerat publiken. Visst, det är tydligt nu bara i detta korta intro nästan 50 år senare att serien naturligtvis åldrats och inte alls är PK längre, precis som så mycket annat av populärkulturen från perioden. Men den är oerhört charmig, vinjettmusiken är i världsklass och Moore & Curtis är en oslagbar duo!
Tony Curtis (1925-2010) och Roger Moore (1927-2017)
Jag satt på en restaurang i Stockholm när jag igårkväll nåddes av den sorgliga nyheten att Brasse Brännström inte längre finns med oss. Den glada stämning jag befunnit mig i dippade och jag drog ett par djupa andetag. Nej, nej, nej vad sorgligt!
Skönt att det åtminstone inte denna gång fanns de där tragiska ingredienserna av självmord och missbruk med i bilden. Men Brasse var bara 69 år gammal ändå. Det är helt enkelt för tidigt. Det gör mig ont att det måste sluta nu, i förtid, även om orsakerna var mer naturliga.
På thai-restaurangen gled mina tankar iväg från det stora sällskap jag satt med. Jag försjönk i ett mer introvert tillstånd och tankarna tog mig långt bort. Jag tänkte på Brasse, på 70-tal och barndom… Jag tänkte förstås först på ”Fem myror….”.
Magnus hade sin speciella, frustrerade, beskäftiga och inte helt tacksamma (med nödvändiga) roll att spela. Eva var den kloka och vuxna av de tre; hon höll ordning på killarna. Men Brasse med sina infall, skratt, sitt minspel och (förstås!) lattjolajbanlåda var självklart den som i högsta grad vann mitt hjärta! Jag gillade verkligen Brasse.
Lars Erik ”Brasse” Brännström (1945-2014)
Brasses värme, ödmjukhet och sköna humor nådde fram förbi och genom TV-rutan och hela vägen till mitt hjärta. Brasse berörde mig. På nåt sätt känns det som att jag faktiskt träffat honom och pratat med honom. Vilket jag aldrig gjorde.
Om jag ska peka på nån svensk TV-personlighet som allra mest personifierade mina lågstadie- och mellanstadieår så skulle jag säga Brasse Brännström. Det är så här i efterhand väldigt tydligt för mig. Om Beppe Wolgers var före så var det Brasse som tog över stafettpinnen vid 70-talets mitt och hade den ända till slutet av detta barndomsdecennium. Jag har också lyssnat väldigt, väldigt mycket på ”Varning för barn”. Det är så många av de dialogerna som etsat sig fast i minnet nästan ordagrant.
Ja Brasse var verkligen närvarande i mitt liv under de här åren. Närvarande och viktig. Jag kände mig själv för det mesta som Magnus-typen, men ville hela tiden vara mer som Brasse. Förstås. Så kan jag beskriva det. För så var det.
Magnus och Brasse, ”Varning för barn”, 1977
Du är saknad nu Brasse! Det var väldigt tråkigt att höra att du inte är med oss längre. Och allra mest vill jag tacka dig för all den positiva, snälla och genuint goda inspiration du bjudit på. Den bär jag alltid med mig! För den är nu en del av mig.
Traktorerna och dumprarna har lämnat djupa, delvis vattenfyllda hjulspår som skär likt oregelbundna vallgravar kors och tvärs över fälten. Här och där ligger bråte från bygget som pågår. Lukten av lervälling, upprivna grästuvor och olja och bensin från de jättelika entreprenadmaskinerna känns spännande och fylld av äventyr. Det är lerigt, kladdigt och rörigt där jag och mina kamrater tar oss fram så försiktigt vi kan under den låga molniga vårhimlen.
Här och där måste vi hoppa för att komma fram. Det hela känns väldigt spännande, men är också helt säkert en mycket olämplig lekplats för småbarn och våra föräldrar har förbjudit oss från att gå dit. Ändå är vi nu här igen. Tidigare på dagen har vi hängt upp och ned i klätterställningen inne på gården och ropat ”Sluta bomba i Kambodja!” som vi hört att de ropar på TV. Vi förstår inte vad det betyder, men ordet Kambodja låter spännande. Men ännu mer spännande är att smyga runt på byggarbetsplatsen, så nu är vi där igen.
Plötsligt händer det som inte får hända. Jag halkar till i ett traktorspår, ramlar omkull och sätter mig pladask i geggan, den unkna lervällingen doftar starkt. Hur ska jag förklara detta för mamma? Skamsen, blöt och geggig springer jag närmaste vägen hem över det leriga fältet. Året är 1973 och jag är 5 år gammal på väg hem till vårt radhus på Brushanevägen i Grästorp strax utanför Jönköping (i en av de röda ringarna för den som känner till området). Det är snart 40 år sen nu, men minnesbilden är knivskarp.
Hemma väntar en värld i grönt, brunt och orange och obligatorisk gillestuga med träpaneler i bottenvåningen. 70-talets miljonprogram var inte bara flerfamiljshus utan också många radhus- och kedjehus i stil med dessa på Brushanevägen utanför Jönköping. Här bor många barnfamiljer med föräldrar födda på 40-talet och barn födda i mitten och slutet av 60-talet och början på 70-talet, så jag har många jämnåriga lekkamrater. Det här är min värld som jag flyttade in i 1971 som treåring och lämnade som sexåring då flyttlasset gick till Stockholm 1974.
Jag i mars 1972, leker hemma i badrummet med min tuffa röda dykargubbe
Det är den värld där mina första riktiga minnen uppstår. Det är en liten värld av leriga fält, klätterställningar, sandlådor, en skogsdunge, asfalterade gångvägar där läskiga tonåringar på moppar vrålar fram i moln av rök, omkullkörningar med skrubbade armbågar och knän när jag lär mig cykla, men också barnprogram på TV och mina första böcker. Det är vajande gräs i motljus, grusiga fotbollsplaner där cykelns bakhjul slirar och där man hittar små märlor gjorda av snuttar av elkablar som ”råslättarna” skjuter med sin hemmagjorda slangbellor. Vi vet att man blir blind om man får en sån märla i ögat; kanske kan man till och med dö av det?
Jag och mina kamrater är livrädda för ”råslättarna”, dvs ungdomar från det närliggande hyreshusområdet Råslätt, en klassisk produkt av miljonprogrammet. Vi vet att de binder små barn vid träd eller lyktstolpar och piskar dem med grenar och elkablar från bygget. ”Råslättarna” är i själva verket fullkomligt livsfarliga. När varningsropet ”råslättarna kommer” hörs över Grästorp springer vi alla för livet in mot vår respektive skyddande ring. Där innanför de röda kedjehusens skyddande rad är vi trygga. Där kan inte ondskans utsända komma åt oss.
Lyckligtvis finns också en extra trygghet på vardagarna då jag och min lillebror blir passade och omhändertagna av vår goa och omtänksamma barnflicka ”Ikka”, som vi tycker mycket om. Ikka har fina flätor och heter egentligen Annika, men smeknamnet är starkt för oss småbarn. Det var ”en annan tid, ett annat land” och dagis var ingen självklarhet. Ikka var som en extramamma men också en kompis på samma gång, en av de vuxna men samtidigt också en kompis. Hon kan inte ha varit mer än 17-18 år gammal då och jag minns och tänker på henne med värme och undrar var hon finns idag. Hon måste närma sig de 60 nu. Tanken svindlar…
Men minnena från den här tiden är också som sagt kopplade till barnprogram på TV och de första böckerna. Och det gjordes en del bra barnprogram fulla av fantasi och kreativitet som jag verkligen tyckte om.
Gunnel Lindes bok ”Fröken ensam hemma åker gungstol” är ursprungligen från 1963. Det är en härligt underfundig fantasifull barnbok som blivit ännu bättre tack vare konstnären Hans Arnolds teckningar som i vanlig ordning är lika uttrycksfulla som säregna.
Boken blev till ett mycket omtyckt barnprogram tio år senare, 1973, och det är där jag kommer in i bilden. Jag såg detta program och tyckte det var magiskt spännande med nallar, älvor och kraxebraxer. Själva idén med att lägenheten förvandlas till ett annat och mycket större sagoland när de vuxna går ut kändes väldigt sann och övertygande. Jag hade ju upplevt detta själv många gånger. Korkmattehavet, Blommiga sängängen, Bordsön och Skrivbordsgrottan var mycket verkliga för mig.
Det var väldigt inlevelsefullt för mig att se de äventyr som Fröken Ensam Hemma och nallarna råkade ut för när de gungade ut med den stora gungstolen över Korkmattehavet och särskilt minns jag ”kraxebraxerna” och den gnistrande vispen som de kunde skrämmas bort med. Detta att inte nudda golvet, havet och locka dessa läskiga rovdjur till sig fick jag inpräntat i min femåriga ryggmärg. Och jag mindes kraxebraxerna så väl att jag utan svårighet kände igen dem när jag nu återsåg dem häromdagen.
Jag blev väldigt glad när jag på Youtube hittade ett avsnitt av detta älskade program. Det var verkligen nostalgiskt att se detta rara barnprogram igen. Mycket fint. Av alla kommentarer i många olika trådar på nätet är det uppenbart att många i min ålder minns programmet med stor glädje och nostalgi.
Så här kunde det se ut i TV-tablån den 19 september 1973
Gunnel Linde hade/har en härlig berättarfantasi och hon har även skrivit den fantastiskt fina berättelsen den ”Den vita stenen” som också producerades och sändes i TV just 1973. Oförglömligt! Hon debuterade som författare 1958 och har skrivit inte mindre än 42 barn- och ungdomsböcker, som kommit ut i hela 23 länder. Hon har fått många priser för sitt författarskap. Gunnel Linde har också skrivit både radio- och tv-pjäser, liksom filmer, musikaler och barnopera.
Gunnel Linde (1924 – ) här på sin 80-årsdag
Dagens tidsresa är hämtad ur Sveriges Televisions skattkammare; ett avsnitt av ”Fröken ensam hemma åker gungstol” från 1973. Det hela är mycket rart…
Jag sitter på en cykel och trampar mig fram på vägen mellan Kneippbyn och Visby i det gassande solskenet. Det är hett och svettigt. Lastbilar fulla med skrikiga värnpliktiga dånar förbi och jag prejas ned i dikesrenen. Jag befinner mig på Gotland för första gången i mitt liv och minns att det var en både spännande och lätt skrämmande upplevelse. Jag sätter mig ned vid vägkanten, i vägdammet från den senast passerade lastbilen, och tröstar mig med en medhavd Zingo apelsin.
Jag är sju och ett halvt år gammal och ska börja skolan till hösten i Herrängen i Älvsjö dit vi alldeles nyligen flyttat. Men just nu befinner jag mig alltså på semester på Gotland och min cykeltur har fört mig bra mycket längre bort från familjens hyrda sommartorp än mamma och pappa nånsin skulle godkänna. Mina minnesbilder från den här sommaren är ganska begränsade, men jag minns att det slogs värmerekord att det musikaliskt för min del handlade om säkra svenska kort som Abba, Björn Skifs och Ted Gärdestad. Pugh var för skrikig, rockig och läskig för mig vid denna tid.
Samtidigt huserar skojaren, knarklangaren och lebemannen Fleming Broman på anrika Seglarhotellet i Sandhamn i Stockholms skärgård. Det är prick 30 år mellan mig och Fleming Broman och hans upplevelser av denna heta sommar 1975 är helt annorlunda och avgjort mindre oskyldiga än mina. Milt uttryckt.
Fleming Broman framstår som en riktig ärkeskojare där hans knarkaffärer, amfetaminförsäljning, distribuerar över 100 kg av detta pigga vita pulver vid denna tid. Bordellverksamhet ingick också i repertoaren. Om detta har nu Hannes Holm gjort en uppmärksammad film. Det är en film som fått goda recensioner och som jag trott mig förstå innehåller många utmärkta tidsbilder och trovärdigt återskapar tidsanda och atmosfär.
Jag ser mycket fram mot att se den. Räknar med mycket motljusbilder, mellanöl och nakenbad i skymningen. Och så förstås Pugh och Ted som musikalisk kuliss. Trailern till Hannes Holms ”Himlen är oskyldigt blå” som hade premiär 15 oktober 2010, på dagen 35 år efter att polisen sprängde Sandhamnsligan och satte dit Fleming Broman för knarkbrott.
Fleming Bromans memoarer – ”Ursäkta mitt namn är Broman” – från 1982 anses läsvärda, men att som en av kommentatorerna påstå att han bara var ”småkriminell”, det är verkligen en underdrift. Det var en grov kriminalitet som pågick bakom den fina och mycket respektabla folkhemska kulissen ute på Sandhamn och det var den fashionable fd arkitekten Fleming Broman som höll i trådarna…
Japetus öga 