Arkiv för 80-talsmusik

”Ready player one” – en makalöst fascinerande berättelse som nu blir storfilm

Posted in Film, musik, Spel with tags , , , , , on 31 juli, 2017 by japetus

Året är 2044 och vi befinner oss i en dystopisk framtid där världen är tömd på naturresurser, drabbad av energikris och de flesta människor framlever sina dagar i ett eländigt tillstånd boende i höga staplar av husvagnar/trailers. Det är en mycket ogästvänlig värld och det är därför inte så konstigt att så många av dess invånare väljer att fly till en alternativ virtuell verklighet som kan ge dem det liv de inte längre har. Detta digitala universum heter ”OASIS” och erbjuder den perfekta verkligheten, den som alla drömmer om och vill fly till. Eskapism på högsta nivå.


I våras läste jag den bästa SF-bok jag läst på åratal, ”Ready player one” av Ernest Cline – nu blir den en storfilm av Steven Spielberg.

Så vem kan förvånas över att bokens huvudperson Wade, vår berättare, tillbringar det mesta av sin tid i denna virtuella värld. Wade är 18, föräldralös sedan 11 och bor under eländiga förhållanden hos sin elaka faster högt upp i den vertikala trailer-parken i Oklahoma City. OASIS ger honom en meningsfull tillvaro och det är gratis att vara där. Det som gjort OASIS extra spännande är att dess skapare, den legendariske och ännu mer excentriske gamle miljardären James Halliday just avlidit och lämnat ett märkligt testamente efter sig. Han har skapat ett makalöst snillrikt onlinespel i form av en jakt efter ett gömt påskägg. Den som hittar detta virtuella påskägg nånstans i OASIS jättelika värld kommer att få ärva hela Hallidays gigantiska förmögenhet.

Men för att lyckas med denna virtuella Graal-jakt måste man lösa ett antal gammaldags gåtor som ger ledtrådar till var man kan hitta de tre nycklarna. Varje nyckel öppnar en ny port som leder närmare och närmare det ovärderliga påskägget… Eftersom den gamle gubben Halliday (född 1972) var besatt av 1980-talets popkultur – musik och filmer men framförallt rollspel, videospel, dataspel och arkadspel blir romanen lika mycket retro som framtidsskildring. Vår hjälte Wades styrka är att han under sin uppväxt fokuserat det mesta av sin lediga tid på att sätta sig in i Hallidays värld och hans besatthet av 80-talet. Wade är en riktigt fullfjädrad nörd som kan dialoger ur filmer, vilka plattor låtarna kommer ifrån, hur man spelar Advanced Dungeons & Dragons och alla de gamla arkadspelen: Defender, Asteroids, Space Invaders, etc.

Ready player one
Vår hjälte Wade befinner sig fysiskt i sin trailer fylld av 80-talsreferenser – men egentligen är han nånstans i OASIS många världar…

Du som läst så här långt och känner mig någorlunda förstår direkt att den här boken träffar rätt i mitt hjärta. Jag är bara några år äldre än författare Ernest Cline som av någon anledning är jämngammal med bokens miljardär Halliday, så jag är väl bekant med det mesta som det hänvisas till i boken. Nästan allt.

Boken är knappast ett litterärt mästerverk och jag har läst en del pk-kritik mot dess ”grabbighet”, men även dessa kritiker erkänner att det finns en enormt sprudlande berättarglädje som inte ens en välutbildad genusvetare kan värja sig mot. Det är även en mycket romantisk berättelse för den innehåller faktiskt en riktigt fin och rar kärlekshistoria. Ja detta är sammantaget en oerhört fascinerande och kreativ skapelse. En berättelse som jag mer än de flesta önskar att jag skrivit själv. Och jag kunde nästan ha gjort det för jag kan bitvis minst lika mycket som författaren om ämnesområdena han berör.

”Ready player one” är en väldigt underhållande, bitvis galet rolig och definitivt spännande story. Redan när jag läste den tänkte jag att det här måste det bli en storfilm av. Och så blir det. Nu kan jag bekräfta att Steven Spielberg tagit sig an denna fascinerande berättelse som kommer att ha premiär nästa vår. Kolla in trailern här så förstår du vilket storslaget äventyr som väntar!

 

Annonser

Billy Idol överraskar på Gröna Lund

Posted in musik with tags , , , , on 1 juli, 2015 by japetus

Det blev en rejäl överraskning i söndags kväll på Gröna Lund. Och en positiv sådan…

Vi hade börjat med att komma till Grönan i rejält god tid, för att slippa bli stoppade i entrén pga en fullsatt nöjespark alternativt drabbas av försenade eller uteblivna färjor. Vi gjorde detta evenemang viktigt. Det kändes litet viktigt. Och vi var många. Aldrig någonsin tidigare har jag varit på en konsert som samlat så många olika vänner vid ett och samma tillfälle. ”Alla var där”.

Billy Idol Grönan 150628
17 000 i publiken, fullsatt på Grönan denna vackraste junikväll

För när alla vi medelålders var tonåringar på 80-talet så var Billy Idol artisten som alla gillade. Det spelade egentligen ingen roll vad du ”var”; hårdrockare, punkare, synthare eller disco. Alla kunde gilla Billy Idol och alla gjorde det. Ja åtminstone de där hitlåtarna. Och han har visst sålt närmare 50 miljoner plattor, så visst funkade hans grej.

Alltså är det inte så konstigt att när det perfekta vädret för en utomhuskonsert till slut infann sig, då ville vi alla gå dit och se Billy Idol. Enkelt att kombinera ett Grönan-besök med en konsert en sådan här kväll. Alltså blev det fullsatt.

Och showen kom igång i tid och Billy levererade. Han for runt med energi, glimten i ögat, full fart på scen, särskilt med tanke på att han fyller 60 år nu i höst. Det är uppenbart att han håller sig i god form och har gjort det viktigt för sig. Det gör mig glad att han ser ut att må bra. Och ha roligt.

Billy Idol
William Michael Albert Broad a k a Billy Idol (1955- )

Mot slutet av konserten åkte skinnrocken av och vår hjälte for runt i skinnbrallor och boots med bar överkropp i gammal god stil. Visst, det här kunde ha blivit patetiskt, men jag tycker han kommer undan med det ändå genom att han gör det med glimten i ögat och sån uppenbar energi och glädje. Dessutom syns det att han tränar. Respekt för detta. Långt ifrån alla stjärnor inom hans genre klarar sig så väl, så långt i livet.

Billy Idol är en rutinerad publikdomptör och bidrar verkligen till den goda stämningen. Jag har läst i andra recensioner att det upplevdes som att gensvaret från publiken var dåligt, men det känner jag inte riktigt igen. Det var mycket handklapp och skrikande. Jag kan tycka att han hade varit värd ett än starkare gensvar med tanke på hur mycket han själv gav på scen. Det var en bra show, klart godkänd och helt enkelt överraskande bra.

Han körde några låtar från den nya plattan, som också den är överraskande bra, men drog sen av alla de gamla hitsen från 80-talet. Möjligen saknade jag ”Hot in the city”, men annars körde han alla låtar jag förväntat mig. Kanske blev jag litet särskilt glad för ”Eyes without a face” som av flera skäl är en personlig favorit.

En låt jag inte upptäckte då när han gjorde den 1990 är den utmärkta covern på Doors ”LA Woman”. Billys litet dramatiskt raspiga rockröst gör sig utmärkt bra till denna starka låt. Jim Morrison var kraftigt på dekis när den spelades in 1970 och hade ett speciellt lätt fyllesludder när han sjöng. Billy sluddrar inte, men tar igen dekis-känslan på sitt sätt.

Och så har vi ju den eminente Steve Stevens, Billys gitarrist och vapendragare sedan 1981. Steve är en exceptionellt duktig gitarrist, vilket jag förstod i vintras i januari när jag besökte Australien och träffade min vän Johan A som själv med tiden blivit riktigt proffsig på detta instrument. Johan hade förvarnat mig. Och han hade helt rätt. Steve Stevens är en virtuos gitarrist och den bästa jag sett på scen sen svenske Jonas Isaksson för några år sedan.

Steve byter mellan fem olika gitarrer och visar att han behärskar många olika stilar. Vilket proffs! Jag blev grymt imponerad av denne suveräne mästergitarrist. Det bidrog ytterligare till att flytta helhetsintrycket upp till nivån ”klart godkänt”.

Steve Stevens Billy Idol
Steve Stevens och Billy Idol på Grönans scen

Rör inte mitt 80-tal!

Posted in Electronica, Hyllningar, musik, Nostalgi, Personlig kommentar with tags , , , , , on 9 augusti, 2010 by japetus

Helgens besök, utan mobiltelefon – offline, på 80-talsmusikfestivalen ”Forever young” fick mig att reflektera över det aktuella decenniet. Jag kände att jag gärna ville säga något om ”mitt 80-tal”, något som inte har så mycket gemensamt med den förenklade klichéfyllda bild som vi oftast möts av i kvällspress och (kommersiella) tv-kanaler när det handlar om 80-talet…

Jag minns en artikel i den hippa engelska tidskriften ”Wallpaper” som skrevs strax innan det stora millennieskiftet (om nån ens minns det idag?). Det hade gjorts en omröstning på tema ”populäraste årtiondet under 1900-talet”, sådana grepp är vanliga när det börjar dra ihop sig till stora kalenderbyten. Föga förvånande placerade sig 20-, 60- och 70-talen då högt på listan. 80-talet kom sist. Tvärsist. Varför?

Mest berodde det helt säkert på att omröstningen gjordes bara tio år efter att 80-talet tog slut. Det brukar ta litet längre tid innan nostalgin får grepp om publiken, särskilt en så hipp som Wallpapers läsare. Nostalgi har ju inte sällan förlöjligats, ett guilty pleasure. Hade omröstningen gjorts idag tror jag listan skulle sett annorlunda ut, åtminstone i botten.

Det har nu gått 20 år sedan 80-talet tog slut. Men det odlas fortfarande en massa myter om den tiden, ja det har varit populärt att dränka i klichéer; galet, oansvarigt, sterilt och krasst, neonfärger och axelvaddar, hockeyfrillor och rubiks-kubar, känslokallt och andefattigt och på samma gång champagnerusigt. Det är den stereotypa vulgobilden av 80-talet som kvällstidningarna gärna pumpar ut.

Så synd, jag missade nog festen, jag märkte inte så mycket av det där det skrivits om. Det är journalistiskt opportunt att skriva så. Att förenkla och vulgarisera. Nu är jag inte journalist och behöver därför inte ha professionell hänsyn till någon eventuell journalistisk renommé. Jag samlar mig nu för att slå ett slag för ett missförstått och ärekränkt årtionde. Jag har något att berätta. Jag vet, för jag var med.

Ett åttital – Jag var 11 när det började och 21 när det slutade. Under dessa tio år rymdes så mycket mer än den ytliga, andefattiga, champagnerusigt glittrande egofixerade yta som nu är kärnan i det som tillskrivs dessa år. Från mitt perspektiv såg det annorlunda ut, jag såg och hörde något annat.

Det var långt innan vi hört talas om nätet och mobiltelefoner, då man fick lov att passa överenskomna tider och slå i uppslagsböcker för att hitta fakta. Då utbudet på teve ännu begränsades till två public service kanaler och det var en smärre sensation när det visades rockvideos i program med Cia Berg, Kaj Kindvall eller ”Clabbe” af Geijerstam. Då var även ”Maratonrock” från Westfalenhalle i västtyska Dortmund en sällsynt men återkommande höjdpunkt. Fast det gällde att hålla sig vaken till 03.00 då Talking Heads, Ultravox, Simple Minds, Human League eller Depeche Mode slutligen äntrade scenen.


Klipp ur videon till ”Glittering prize” med Simple Minds, 1982

Med hörlurarna kopplade till teven, för att inte väcka familjen och troligen omedelbart skickas i säng, avnjöts den nya musiken. ”Synth”, ”New wave” och ”New romantic” kallades den, ”Photographic”, ”Once in a lifetime” och ”New Gold Dream” stavades den. De som spelade såg annorlunda ut och lät på ett annat sätt; det här var en förbjuden och spännande upplevelse tyckte den fascinerade och förförda 14-åringen i hemmasoffan.

I radion sköljde Metropols festliga fredagsvåg in i de svenska vardagsrummen medan alltid lika vansinniga som snillrika verbala excesser, signerade Kjell Alinge, serverades i Eldorado; söndag i siden. Ja det var exotiskt som jag minns det, på rockklubben Ritz i Stockholm hade klubbarna namn som Zanzibar, Pau Wau och NagNagNag. Och några år innan hade klassiska stockholmska synthdiscot Rip Off givit mig och andra likasinnade kortklippta med långa luggar ett tryggt och skyddat musikaliskt vattenhål i en annars ofta hotfull tonårsverklighet; en bubbla av lyckorus där vi fick höra vår musik och dansade som om varje natt var den sista.

På Stranded Rekords högkvalitativa skivetikett sjöng Olle Ljungström i Reeperbahn om Marrakesh, Mauro Scocco i Ratata tog ett tåg någonstans och Johan Kinde i Lustans Lakejer befann sig på uppdrag i Genéve och Moskva. Andra artister bidade sin tid på hemmaplan. Tomas Eriksson försökte och försökte med olika bandkonstellationer i ett helt årtionde innan det slutligen slog stort då han jagades av vargar och blev Orup med hela svenska folket.

På bio jagade Harrison Ford som blade runner livsfarliga överintelligenta och superstarka replikanter i ett regnigt dystopiskt Los Angeles ännu mycket avlägsna framtid anno 2019, Anthony Andrews excellerade som den dekadente dandyn Sebastian Flyte i ”En förlorad värld” och Beatrice Dalle förförde i Jean-Jacques Beineix’ vackra drama ”Betty Blue”…


Filmposter till Jean-Jacques Beineix ”Betty Blue”, 1986

För mig var det dock inte alltid fullt så exotiskt. Vintrarna tycktes ständigt vara ”de kallaste sedan kriget” och i kylan sprang jag genom meterdjupa snödrivor i alltför tunna lånade skor utan pengar kvar till taxi. Halsduken satt virad runt huvudet, en mössa hade förstört frisyren. Men somrarna var vackra.

Värmdöbussen 434 rullade ut ur Slussens ännu betonggråa odekorerade garage. Detta var vägen till äventyret. En smak av Sunkist på en havererad Mercedes buckliga huv i hörnet av den stora bilparkeringen vid Stavsnäs Brygga. Och så matsäcken som blåste i sjön från klipporna så jag fick klä av mig, hoppa i och simma. Grilloset skymde solnedgången mitt för Djuröbron och skrämde myggen långt från Stavsnäs By, vidare mot klipporna längst ut.

Frihetskänslan. Turerna på den gamla 500cc-hojen varma augustikvällar med klasskompisen H som liksom alltid varit ett par år före och äldre än oss andra trots att han inte var det; Globen, ännu inte färdig, växer sakta fram segment för segment som den blivande stora vita champinjonen där vid horisonten.

Och så Toulouse dit jag och mina tonåriga kamrater kom åkande i Folkabuss då vi i juli 1987 gett oss ut på en odyssé genom ett Europa som ännu delades av järnridån långt innan ett svenskt EU-medlemskap ens var påtänkt. Vi hade mellanlandat på 80-talets bästa Roskildefestival (japp!) och susade nu fram med uppskjuten sidodörr över de böljande sydfranska fälten och vidare över Pyrenéerna ned i hemlighetsfulla spanska gränsbyar i skymningen, mötande blickar från människor på små uteserveringar där ljusen just tänts, ”where the streets have no name”.


Vännen S i VW-bussen med uppskjuten sidodörr på väg genom södra Frankrike, juli 1987


U2: ”Where the streets have no name” det suggestiva öppningsspåret från succéplattan ”The Joshua Tree”, 1987. Plattan som blev något av ett soundtrack till det årets långa resa som var så avgörande viktig för mig och mitt 80-tal.

Vi hittade en gammal rostig gungställning på en bakgård bakom ett värdshus med utsikt över åkrarna. Vi satt och gungade och smälte maten under en stämningsfull halvtimme medan solen sjönk så sakta; genom ett öppet fönster inne i matsalen kunde vi höra hur någon försiktigt klinkade ett stycke av Eric Satie. Jag kände det som att jag kunnat stanna där för evigt. När vi gick tillbaka mot bilen vände jag mig om en sista gång och såg gungorna sakta svänga fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det var en obegripligt poetisk och vacker upplevelse för 19-åringen. Jag har alltid haft en känsla av att om jag kom tillbaka dit igen, så skulle gungorna fortfarande svänga fram och åter som de gjorde just den julikvällen 1987.

Men i allt det enkla och vackra finns också några fasansfulla minnesbilder. Stickflamman från rymdfärjan Challengers externa bränsletankar, blodfläcken rödare än de rosor som snart skulle ligga på Sveavägens trottoar dagarna efter Palme-mordet och de cementbombande sovjetiska helikoptrarna över reaktor fyra i Tjernobyl, allt detta den annars så vackra våren 1986.


Rymdfärjan Challenger med den ödesdigra stickflamman, 28 januari 1986

Och av alla dessa minnesfragment står ett fullständigt meningslöst (?) ögonblick starkast kvar. Cigarettfimpen på Västertorps stationsperrong som inte slocknade trots att någon satte klacken på den. Den sände upp en lång och blekblå rökslinga, avtecknande sig mot huslängorna längre bort mot det som sedan skulle bli till bullervallar, skyddande emot E4an. Så vajade då den tunna röken över perrongen, existerande i andrummet innan tunnelbanan tog ny fart och löste den till intighet.

I accelerationen, utplånandet, uppfattades barat en svag aning om det som var på väg att sägas mig. Som det kan kännas i en millisekund när man är nära en insikt, en förståelse, den lidnerska knäpp som bara uteblir. Bara lämnande sakta igengroende spår i sinnet, igengroende som de gamla traktorspåren från timmerfordonen sommaren 1984 i det som nu snart åter är en liten skogsdunge på landet.

Nästan varje gång jag passerar Västertorp med t-banan – och det gör jag fortfarande ibland även om det nu snart är 20 år sen jag flyttade från Älvsjö – kommer jag på mig själv med att fundera över vad som egentligen sades mig den där majkvällen 1986?

Något – annat… Något vackert. Något gåtfullt. Något poetiskt. Något oskuldsfullt. Något drömskt. Något romantiskt… Något som är nära den svårgripbara kärnan i det som är ”mitt 80-tal”…

Och så med ens, raketerna som ändå mycket plötsligt och med många färger satte punkt uppe på Fjällgatan i Stockholm i mildvinternattens snöglopp den 31 december 1989 där jag stod och drömde om vad 90-talet skulle innebära – bara 10 år till ett nytt årtusende. Och ingen visste heller då, som vanligt, vad som väntade. Nu vet vi.

Och med den distans vi nu har till 80-talet hoppas jag att vi alla kan få ha vår egen personliga bild av detta emellanåt så missförstådda årtionde. På musikfestivalen ”Forever young” kan vi snudda vid några av de musikaliska aspekterna detta decennium bjöd oss.

”Skål, ta mej fan!”

(Tack Jacob Dahlin för citatet!)

Thin White Duke 1
”Rör inte mitt 80-tal!”  Tidstypiskt självporträtt från oktober 1984

 

Fotnot:
För yngre läsare som möjligen inte minns kan jag berätta att Rör inte min kompis var en kampanj på 80-talet syftade till att motverka rasism och främlingsfientlighet. Kampanjen startades 1985 i Frankrike av organisationen SOS Racisme som Touche pas a mon Pote och spred sig efter några år även till Sverige. Därav titeln på denna blogg!