”Jag har ett kontrakt med Gud, så jag gör som jag vill…”
Åter vid tangentbordet denna mellandag och det ska åter handla om Kent. För första gången ska jag skriva en Exit-betraktelse utan att föremålet faktiskt gått bort. Fast ändå är det ju just precis vad som hänt. Det är en märklig känsla. Jag har känt till Kent i 21 år, haft en relation till dem. Ganska stark. Och nu är det slut även med dem. Fast den här gången har jag vetat sedan söndagen den 13 mars i år att slutet var nära. Det var ju då Kent släppte bomben och drog igång den omsorgsfullt regisserade slutakten. Helt i linje med Kents ambitioner, seriositet och pretentioner. De förnekade sig inte utan blev sina seriösa ideal trogna till slutet.
Ännu ett avsked detta avskedsfulla år, om man kan säga så?
Har just sett andra delen av Per Sinding Larsens slutdokumentär om Kent. Det lysande öppningscitatet är hämtat ur en låt jag hoppades på när jag satt där på Tele 2 Arena/Nya Söderstadion den 15 december för ett par veckor sedan. #jagvardär. Ett citat från en av de första Kent-låtar som verkligen berörde mig. En av många Kent-låtar som med en existentiell touch berört min livsnerv; det starkaste intryck musik kan ge mig. Och nu skulle jag få se min sista Kent-konsert den 15 december 2016. Jag såg den första av de tre avskedskonserterna i Stockholm. Nu har jag också tittat på båda avsnitten av Per Sinding Larsens dokumentär om Kents sista år och berörs. Det känns mycket att se allt detta och bombarderas med alla intryck från de senaste 26 åren. Väldigt konstigt hade det varit annars.
Den här typen av återblickande berättelser som fokuserar på jämnåriga personer med flera beröringspunkter i tidslinjen känns naturligtvis stark för mig att se. Jag är en ganska empatisk person och har oftast lätt för att känna med andra människor. Det är inte svårt för mig att förstå det mesta av vad killarna i bandet uttrycker om allt vad de upplevt under den 26 år långa resa de varit ute på tillsammans. Och det är nästan plågsamt att höra hur plågad Jocke Berg är inför kändisskapet och vad det innebär att vara igenkänd. Mot bakgrund av det är inte svårt att förstå att han vill lägga av nu. Att det räcker.
Det var många aha-upplevelser i dokumentären. Tyckte bl a det var väldigt kul att höra Johan Rencks reaktion när han första gången fick höra namnet ”Kent”. Det var precis samma reaktion som jag själv fick sommaren 1995 när jag med en skeptisk min betraktade programbladet till det årets upplaga av Dalarocken och såg att ett band med detta i mitt tycke töntiga och lätt opassande namn skulle spela på mellanscenen: ”Va!? Vad är det här för nåt?”
Det är längesedan nu och jag har för längesedan accepterat namnet Kent som någonting självklart och allt annat än töntigt. Varumärket Kent har laddats med mycket seriositet, elegans och djup. Töntigheten blåste för mig i själva verket bort redan den där julikvällen i Hedemora 1995, även om recensenten i Södra Dalarnas Tidning var litet tveksam: ”Indiepop i svensk kostym stod Kent för på scen 2. Högtravande texter med trevliga gitarrer. Vore det inte för texterna om ensamma astronauter och vad det nu är så skulle Kent vara riktigt utmärkta…”.
Jag tycker denna tidiga reaktion är belysande. Just denna reaktion inför högtravande texter och dito ambitioner har på något sätt hela tiden varit garantin för att Kent inte skulle bli folkliga på det sätt de aldrig velat. Att de nu valt att avsluta sin existens på detta oerhört välregisserade sätt är bara en logisk följd av deras konstnärliga uttryck och ambition. Naturligtvis ska det sluta på just detta sätt för Kent.
Dokumentären var effektfull på många sätt. Per Sinding Larsen har följt bandet de sista åren och dokumenterat litet på samma sätt som Erik Fichtelius gjorde med Göran Persson för några år sedan. (Kanske finns här fler likheter än man spontant tror?) Denna möjlighet har PSL förvaltat väl, bl a kunde han då dokumentera hardcore-fansens reaktioner på nyheten att Kent skulle sluta, när de efter att ha sett den suggestiva ”Då som nu för alltid”-videon får se dödsannonsen komma upp… Dramatik och starka känslomässiga reaktioner. En mycket stark upplevelse även för mig detta Dödens år, avskedsåret 2016. Då blev jag blöt i ögat igen.
Kent har lämnat djupa och bestående avtryck efter sig i den svenska musikhistorien och i tusen och tusen lyssnares minnen och sinnen. Det är fascinerande att i dokumentären höra hur flera fans – kända och okända – berättar om hur Kents texter känts specialskrivna för just dem. Att det funnits en låt som verkat specialskriven för just dem. Hmmm, gäller inte mig, tänkte jag spontant. Även om jag verkligen gillat många av deras texter. Men… Så slog det mig. Jo, det finns ju en sån låt för mig också. Verkligen. Jag fick gåshud när jag första gången hörde texten till ”Pärlor” från 2002.
Hur denna låt kan ha en så personlig betydelse för mig är för personligt att gå in på här och nu men om du träffar mig nån gång så fråga bara. Så ska jag berätta. Det är en fantastisk historia som tål att berättas och höras. Och om det osannolika skulle inträffa att jag nånsin kommer i samspråk med Jocke Berg så är detta en sak jag skulle vilja prata med honom. Vad var det för situation som han upplevt som är så kusligt snarlik det han berättar i låten som beskriver det fullkomligt unika som är som hämtat ur mitt liv? Kanske är detta kärnan av Jocke Bergs genialitet som textförfattare? Att han lyckas skriva texter som berör så oerhört starkt och personligt?
Genom Kents förvarning i mars fick lyssnarna tid att bearbeta. Det har säkert tagit sig många olika uttryck. Jag och vännen Toivo satt en fredagkväll hemma hos mig den 18 november och gick igenom alla Kents plattor. Vi hade själva fått välja favoritlåtar till varsin spellista som förberetts innan. En lika värdig som kärleksfullt nördig hyllning och markering av bandets betydelse inför slutet denna historiska sista höst. Detta avskedens år, dödsåret 2016.
Vardagsrumsbordet i samband med Kent-kvällen den 18 november i år
En av låtarna på min spellista var ”En timme en minut” från Kents andra platta ”Verkligen” från 1996. En låt ja lyssnat väldigt mycket på. Men då den kvällen hemma i soffan insåg jag plötsligt, 20 år senare, att jag hör tydliga referenser till åtminstone två andra låtar. Men vilka då… Det tog ett dygn innan dessa två polletter ramlade ned. Det handlar om avsnitt hämtade från ABBAs ”I have a dream” (1979) samt Jakob Hellmans ”Tåg” (1989), inga dåliga inspirationskällor.
Det här är nördigt viktigt och måste dokumenteras för framtiden.
Det är först och främst melodislingan i det karakteristiska riffet i början på ABBA-låten som återkommer i Kents ”En timme en minut”, här i form av pianot som hörs första gången vid 2:40 och sen återkommer.
Men det är också när Jocke sjunger ”Allting jag gjort ska göras om igen” vid 2:09 och det är väldigt likt melodin när Jakob Hellman sjunger ”Så du ser vår slutstation vårt mål, en del målar himlar andra kalla hål” i ”Tåg”. Denna kommentar är inte på något sätt nedvärderande, utan möjligen mest bara nördigt kärleksfull.
”Så du ser vår slutstation vårt mål, en del målar himlar andra kalla hål…”
Och med klippet ovan är vi inne i den sista turnén. Vi närmar oss slutet och mina sista upplevelser av Kent. Nej jag fick inte höra min gamla favorit den kvällen den 15:e på Tele2, men den här versionen av ”En timme en minut” är från Kents turnépremiär den 23 september i höstas i Linköping. Vi landar mitt i publiken och bjuds på ett intryck av den makalösa visuella upplevelse det var att se denna sista turné. Vi bjuds även på en del riktigt sur körsång av delar av publiken, men det hör till.
Visuellt var denna sista spelning den 15 december inte bara bland utan det vackraste jag någonsin sett på en musikscen. Och jag har sett mycket i den vägen. Så vackert var det. Vem gjorde detta? Tydligen ett produktionsbolag som heter Indio. De borde hyllas för detta. Jag hoppas att det redan skett utan min vetskap. Jag ville publicera några av mina egna mobilkamera-foton från min sista kväll med Kent.
Bilderna ger ett intryck av det oerhört vackra visuella fyrverkeri vi bjöds på.
Kent bjöd på kaskader av ljus
Utsikten mot publikhavet var också effektfull
Ett eldhav
Soleffekterna var också mäktiga, att se solen i rymden med de rörelser av eld och de protuberanser som kastas ut i rymden
Så kom jag till slutet på min resa med Kent. Ombytta i vitt gör bandet sitt tredje och sista extranummer, den sista låten som förstås inte kan vara något annat än just ”Sista sången”. Ett mycket värdigt slut i det vita konfettiregnet.
Kent: ”Sista sången” på Tele2 den 17 december 2016
I den här filmen sammanfattas hela sista konserten väl och man får ett intryck av alla de storslagna visuella effekterna.
Ja det var en stark konsert och en värdigt fin dokumentär. Jag har alltid lätt för att bli både berörd och rörd av att se gamla filmer och bilder med jämnåriga från deras resor genom livet. Jag har gjort min parallellt och beröringspunkterna är flera. Därför blir jag också känslomässigt påverkad när det klickar till inom mig. Kent är ett av de band som verkligen lämnat ett djupt avtryck och bjudit på ett soundtrack till mitt liv.
Nu är vi mitt i livet och människor i vår ålder styr världen, som Jocke Berg så riktigt sa. Våra föräldrar har gått i pension. Det är vårt ansvar nu. Ja vi har alla ett kontrakt med Gud att göra vad vi vill med våra liv, det fria valet. Ungdomen är ganska långt borta, även om rockartister kan försöka hålla den myten levande längre än vad som emellanåt är värdigt. Men så icke Kent. Kent har nu gjort sin resa. Föreställningen är slut, över scenen har lamporna slocknat och konfettin sopats undan. Scenen är tom och redo för det nya.
Kvar finns den extraordinära låtskatt de givit oss. Då som nu för alltid…
Japetus öga 