Arkiv för Adolf Hitler

”Munich” – om Robert Harris nya roman och ett lugubert historiskt foto

Posted in Historia, Litteratur with tags , , , , , on 25 oktober, 2017 by japetus

”The silence was palpable, as if nobody wished to be there, like guests at an arranged wedding. The moment the photo was taken the group broke up .” 

Det är verkligen ett märkligt olustigt foto av ett märkligt obekvämt gäng. Ett lugubert foto, för att citera Sjöwall/Wahlöös Gunvald Larsson. Bilden formligen dryper av olust och det är riktigt komiskt hur väl det syns.

Chamberlain till vänster i kritstrecksrandigt med klockkedja och gammaldags hög ståkrage som en vaxdocka från ett viktorianskt museum. Bredvid honom står Daladier, även han i kritstrecksrandigt, och ser sorgsen ut med sin dåliga hållning, kalaskula och flackande blick. Hitler, mitt i bilden, känslolöst stirrande med död blick och händerna knäppta över skrevet. Mussolini står grubblande med sitt stora köttiga ansikte och flackande blick. Längst ut till höger står italienske utrikesministern Ciano, Mussolinis fåfänge svärson, som lyckats tränga sig med i fotot bland statscheferna, där han inte hör hemma.


München 1938, ett lugubert gäng som inte trivs tillsammans: Chamberlain, Daladier, Hitler, Mussolini och Ciano (klicka för större bild)

Om det inte vore för att toppmötet i München i september 1938 och allt som förknippas med det och den katastrof som skulle komma är så fullständigt genomtragiskt skulle detta, för den nutida betraktaren, verkligen varit en mycket komisk bild. Och att jag skriver om detta beror på att jag läst en ny bok av min engelske favoritförfattare Robert Harris som sent i september gav ut ännu en historisk thriller: ”Munich” som handlar just om toppmötet där och då.


Berättelsen handlar om två vänner, en tysk och en engelsman, som pluggat tillsammans i Oxford tidigare och nu får en möjlighet att tillsammans påverka toppmötet. Tysken Hartmann jobbar som tolk för utrikesministeriet och engelsmannen Legat är sakkunnig och sekreterare åt Chamberlain. Hartmann är knuten till den tyska motståndsrörelse som redan före kriget oroades av Hitlers aggressiva utrikespolitik och han får i samband med toppmötet i München en möjlighet att försöka smuggla graverande information i form av Hitlers krigsplanering till sin gamle vän Legat. Allt för att få engelsmännen att förstå att Hitler inte alls är intresserad av fred, tvärtom. Men det är naturligtvis livsfarligt för Hartmann att ägna sig åt detta. Boken blir oerhört spännande ju längre in i den läsaren kommer.

Som vanligt när det gäller Harris är berättelsen mycket initierad och inget annat är att förvänta sig av Harris som är mycket väl inläst på Tredje Rikets historia och det aktuella persongalleriet. Han är väldigt duktig på att återskapa tidstypiska atmosfärer och få läsaren att verkligen känna att han/hon är där. Harris är också en suverän människoskildrare. Boken ger många intressanta porträtt av de historiska personer som medverkar och jag tänker då särskilt på Hitler och Chamberlain som porträtteras realistiskt och trovärdigt. Det är riktigt fascinerande.

Vad han också på ett lovvärt sätt vill göra med sin berättelse är att ge den utskällde Chamberlain bättre förståelse för sina beslut och sitta agerande i denna avgörande historiska skeende. Chamberlain som fått ge den bespottade eftergiftspolitiken ett ansikte, appeasement. Harris placerar in Chamberlain i sitt historiska sammanhang som ledare för en nation som inte är psykologiskt redo för krig och som till varje pris vill undvika ett nytt världskrig som han förstår kommer att bli ännu värre än det förra. För Chamberlain är minnet av Första Världskrigets vansinniga meningslöshet väldigt tydlig och levande. Det får inte hända igen! Chamberlain visste också att England inte var redo för krig i september 1938, bl a var engelska flygvapnet RAF långt ifrån redo. Det gällde också att köpa tid, och det gjorde Chamberlain.

Och vi förstår att Chamberlain naturligtvis inte var så fullkomligt naiv att han bergfast och fullt ut trodde på Hitlers ord om varaktig fred mellan England och Tyskland. Men Chamberlains tanke var att åtminstone så snart som möjligt avslöja Hitler, få honom att bekänna färg. Då Hitler och Chamberlain gemensamt undertecknat den överenskommelse, viljeyttring om fred och dialog som Chamberlain sen viftade med vid sin hemkomst till England, så var Chamberlain nöjd med att på detta sätt ha bundit Hitler vid dessa ord och satt sanningsljuset på honom. Nu skulle det bli väldigt tydligt om Hitler var att lita på och Hitler skulle förlora hela sitt internationella anseende om han bröt denna överenskommelse. Ett rationellt tänkande av gentlemannen Chamberlain – utifrån det han visste då.

Chamberlain var måhända naiv i sin tro att detta skulle påverka Hitler, risken att förlora sitt internationella anseende. Men det är lätt för oss med facit på hand att döma honom. Vi vet så väldigt mycket nu som han inte ens kunde föreställa sig. Det var svårt för Chamberlain att föreställa sig vilken typ av människa han faktiskt hade att göra med. Det var svårt för världen. Det gick inte att föreställa sig vilka fasor som doldes bakom Hitlers fasad. Det var för ohyggligt för att ta till sig. För det är ju så som den engelske historikern F W Maitland en gång sa:

”We should always be aware that what now lies in the past once lay in the future…”


Arthur Neville Chamberlain (1869-1940) – en missförstådd och lätt förlöjligad man med de bäst intentioner som i Robert Harris nya bok får viss upprättelse och större utrymme för förståelse


”Peace for our time…”
 Det historiska ögonblicket med den fladdrande papperslappen i vinden den 30 september 1938 på Hestons flygplats utanför London som Chamberlain blivit mest ihågkommen för.

Men det var inte just då på flygplatsen han yttrade de berömda orden om fred i vår tid, utan de kom i ett radiotal från 10 Downing Street senare samma dag. Det här är vad han verkligen säger ögonblicken efter att han kliver ur Lockheed Super Electran till folkmassans entusiastiska hurrarop. Som Harris noterar i boken är Chamberlain litet fåfäng här när han ska läsa upp överenskommelsen med Hitler; han vill inte sätta på sig läsglasögonen, utan får istället sträcka ut armarna maximalt…:

Och ett hopp tillbaka någon vecka med klipp från Chamberlains första samtal med Hitler, då han den 18 september tog sig hela vägen upp till Berchtesgaden i de bajerska alperna. Bitvis strålande kvalitet på journalfilmen och det är rörande att höra den gamle gentlemannen Chamberlain godmodigt humoristiskt berätta om sitt möte med ”Herr Hitler”.

 

 

Annonser

Stalingrad oktober 1942 – infernots kulmen

Posted in Historia with tags , , , , , on 18 oktober, 2012 by japetus

”Inte ett steg tillbaka!”  ”Det finns ingen mark på andra sidan Volga!”

Stalingrad i oktober 1942… Ett inferno; en titanisk kraftmätning mellan 1900-talets två stora totalitära politiska ideologier – kommunism och nazism. Slaget som skulle avgöra 1900-talets utveckling och den verklighet som skulle följa. För i dagarna 70 år sedan rasade andra världskrigets kanske mest omtalade och definitivt mest avgörande slag. Det är dags att åter ta upp den historiska tråden.

Uppfyllda av de hetsande slagorden i Stalins berömda dagorder 227 och med de politiska kommissariernas och polistrupperna NKVDs vapen i ryggen kämpade Röda Armén om varje kvadratmeter av den sönderbombade och sprängda staden vid Volga. Tyska arméns starkaste enskilda gruppering, den 6:e armén hade gått från sin specialitet, rörlig krigföring där deras taktiska överlägsenhet kom bäst till pass, till ett besinningslöst kaos av närstrider i en sönderbombad stad.


”Framåt! Krossa de tyska inkräktarna och kasta ut dem ur Moderlandet!”

Hur kunde det bli så här? Efter att Stalingrad inledningsvis i den tyska krigsplaneringen bara nämnts som i förbigående och den ryska kaukasiska oljan varit det självklara strategiska målet för sommaroffensiven hade det nu i praktiken blivit tvärtom. Armégrupp B’s operation mot Volga som skulle vara flankskydd för huvudoperationen i söder hade nu hamnat i fokus på bekostnad av Armégrupp A’s offensiv i Kaukasus som helt stannat av. Hela den stolta tyska 6:e armén, från början 330 000 man stark, hade kommit att sättas in i de alltmer besinningslösa striderna i Stalingrad.

Inledningen – ”Fall Blau” Hitlers strategiska plan som skulle avgöra andra världskriget:
https://japetus.wordpress.com/2012/04/05/fall-blau-hitlers-strategi-som-avgjorde-andra-varldskriget-presenteras-5-april-1942/

Vägen till Stalingrad:
https://japetus.wordpress.com/2012/06/28/fall-blau-borjar-pa-allvar-28-juni-1942/

I de tidigare bloggarna på detta tema har jag berättat om hur tyska armén och då närmare bestämt 6:e armén samt 4:e pansararmén under sommaren 1942 tagit sig ända fram till Stalingrad vid Volga dit de nått i slutet av augusti. Det var enheter ur den 16:e pansardivisionen som den 23 augusti nått ända fram till Volga och Stalingradförorten Rynok. De kunde nu beskjuta och störa trafiken såväl på floden som de ryska förband som rörde sig på andra sidan den mäktiga floden, Europas största.

I och med detta hade de uppnått sin del av ”Fall Blau”, men Hitler nöjde sig inte med det. Han ville nu mer. Han ville nu plötsligt inta Stalingrad. Det kom att bli en stor utmaning för honom, ja en ren galenskap. Hitler hade blivit som besatt av att till varje pris erövra staden som bar Stalins namn. Det hela spårade ut i en enorm prestigekamp som kom att vända krigslyckan för tyskarna.

Därför hade Hitler beordrat att Stalingrad skulle intas och det hela började med ett antal fruktansvärda flygräder i slutet av augusti. Armégrupp A nere i Kaukasus hade berövats hela sitt flygunderstöd utom spaningsflyget och Hitler hade dessutom börjat plocka förband ifrån dem. Viktigast var förstås att 4:e pansararmén riktats om norrut mot Stalingrad.


Ju 87 Stuka över Stalingrad, det tyska taktiska bombflyget spelade en intensiv roll från början till slutet i Stalingrad

Flyganfallen mot Stalingrad sista veckan i augusti 1942 var de våldsammaste under hela kriget på östfronten då 40 000 människor ur civilbefolkningen dödades och stora delar av staden raserades och förvandlades till en förvriden ruinhög. Detta skulle komma att visa sig vara ett taktiskt misstag då det skapade bästa förutsättningar för de försvarande ryssarna.

Efter flyganfallen, i början av september påbörjades anfallen in i själva Stalingrad.


Kampen om Stalingrad, de tyska anfallen september till november 1942 (Klicka för större bild)

Den 12 september började det tyska huvudanfallet in i staden. Bit för bit tog sig tyskarna närmare och närmare Volga och drev ryssarna långsamt bakåt – till ett fruktansvärt högt pris. Nya förband hämtades in från armégruppens flyglar och sögs in i striderna i staden. Under september månad låg tyskarnas fokus i de södra delarna av staden, medan tyskarna i oktober – de allra våldsammaste veckorna av striderna – kraftsamlade mot norra Stalingrad och dess fyra så berömda fabrikskomplex.


Anfallet börjar. Tyska infanterister i Stalingrads södra förorter, september 1942

Sakta men säkert tog tyskarna över mer och mer av staden. I november kontrollerade de tillslut ca 90% av Stalingrad. Hitler skröt också om detta i sitt årligen återkommande tal till sina gamla vapenbröder i München den 8 november på årsdagen av ölkällarkuppen. Men det hela var ett stort strategiskt misstag. Och ett mycket dyrt sådant. Enorma resurser hade slösats i Stalingrad och koncenterade längst framme i linjen utan tillräckligt flankskydd satt nu 6:e armén som en väntande munsbit för Röda Armén att överflygla och omringa. Men Hitler visste ju säkert att Stalin inte hade några fler reserver att sätta in…


Elegant färgkarta över Stalingrad vid kulmen av striderna, oktober 1942 (klicka för mycket större bild). Här finns alla de namn som kommit att bli klassiska i militärhistorien: Traktorfabriken, Röda Oktober, Barrikad, Spannmålsmagasinet (The Grain Elevator) och Mamajev Kurgan.


Tyskt infanteri ur någon av 6:e arméns divisioner i Stalingrad hösten 1942

Här följer andra delen av den engelska dokumentären ”Battles of World War II – Stalingrad” som bl a på ett åskådliggörande sätt beskriver striderna inne i själva staden från september till början av november. Dokumentären börjar med Luftwaffes stora bombanfall mot staden sista veckan i augusti 1942:

Och antalet välgjorda dokumentärer om detta slag är många… Serien ”The lost Evidence” som specialiserat sig på att skapa tredimensionella kartor av slagfälten har även gjort ett avsnitt om Stalingrad.

The lost Evidence” del 1 börjar med 16:e pansardivisionens berömda rusning från Don till Volga den 23 augusti och de stora bombanfallen i slutet av augusti:

The lost Evidence” del 2 beskriver med stor noggrannhet det första anfallen in i södra Stalingrad kring Mamayev Kurgan, järnvägsstationen, spannmålsmagasinet och Pavlovs hus i september månad 1942:

The lost Evidence” del 3 berättar om den andra stora anfallsvågen vidare in i Stalingrad i oktober 1942 och fokuserar då främst på striderna kring de fyra fabrikskomplexen i norra delarna av staden:


Rykande ruiner i Stalingrad november 1942. Tyskarna kontrollerar 90% av staden och Hitler anser sig ha vunnit slaget; han vet ju att Stalin inte har några fler reserver att sätta in…

To be continued…

”Fall Blau” – Hitlers strategi som avgjorde andra världskriget – presenteras 5 april 1942

Posted in Historia with tags , , , , , , , , , , on 5 april, 2012 by japetus

Våren 1942…

Andra världskriget är ännu inte avgjort och allt är ännu möjligt. En helt annan värld än den vi lärt känna finns ännu som en skrämmande möjlig realitet för dem som var med där och då. För 70 år sedan idag lades den strategi fast som skulle komma att avgöra 1900-talets största och mest avgörande världskonflikt.

Den 5 april 1942 presenterar Hitler i sitt högkvarter Wolfschanze i Rastenburg, Ostpreussen Führerdirektiv nr 41  – den strategiska planen för andra säsongen av kriget på östfronten, den titaniska kraftmätningen mellan Hitlertyskland och Stalins Sovjet.

Den offensiva kraften från ”Operation Barbarossa” året innan finns inte längre efter den svåra vinter som varit och resurserna räcker inte längre till en strategisk offensiv längs hela östfronten. Kriget i Nordafrika och försvaret av Västeuropa kräver också resurser. Hitler har ersatt dessa med allierade förband från Italien, Rumänien och Ungern och de håller inte samma standard som de tyska förbanden. Den offensiva kraften räcker alltså inte till hela östfronten. Den här gången måste man välja någon av de tre frontavsnitten, armégrupperna: Nord, Mitt eller Syd.


Trion i den högsta tyska krigsledningen, OKW (Oberkommando der Wehrmacht): Hitler, Generalfeldmarschall Wilhelm Keitel och Generaloberst Alfred Jodl, i Rastenburg, april 1942

Förslag från den tyska arméledningen om att kraftsamla mot Moskva med Armégrupp Mitt därför att Stalin då måste ta strid, inte kan dra sig undan och att detta skulle ge möjlighet att slutgiltigt besegra Röda Armén, förkastas av Hitler. 1942 väljer han istället att satsa stort i syd. Och litet i norr.

”Fall Blau” – Operation Blå – var alltså det tyska kodnamnet för Armégrupp Syds förnyade anfall mot sydvästra Sovjetunionen 1942. Syftet, det ursprungliga, var att få kontroll över de rika oljekällorna i Kaukasus vid Kaspiska havet och att inledningsvis knäcka det återstående sovjetiska försvaret på halvön Krim där fästningen Sevastopol varit belägrad sedan november 1941. Att säkra Tysklands försörjning av olja och samtidigt beröva dödsfienden Sovjet deras viktigaste oljekällor kunde avgöra kriget. Observera att det på detta stadium är Kaukasus olja som är det solklara målet för offensiven. Namnet Stalingrad är knappast ens ännu nämnt i sammanhanget.

Men Hitler kunde inte låta blir att också satsa litet i norr där Armégrupp Nord slutligt skulle inta det belägrade Leningrad, skära av Sovjet från kontakt med Östersjön och få kontakt med den finska armén väster om Leningrad.

Detta var den strategiska planen för 1942, men det skulle komma att visa sig att 1942 var det år då Hitler verkligen för första gången på allvar började lägga sig  i inte bara strategin utan även operationernas genomförande ned på betydligt lägre nivå. Han inte bara la sig i, utan ändrade i planeringen fram och tillbaka på ett sätt som helt skulle avgöra utfallet av operationen.

Fall Blau var planerad att ta sin början i maj 1942 när den ryska vårfloden och perioden av lervälling, rasputitsa, skulle vara över…

…men hur det blev med detta får jag anledning att återkomma till.


Det här klippet ur filmatiseringen av Herman Wouks ”War and remembrance” 1988 återskapar den tänkta händelsen då Hitler i Wolfsschantze presenterar ”Fall Blau” för den högsta tyska militärledningen. Engelske skådespelaren Steven Berkoff, som senast sågs göra rollen som advokat Dirch Frode i amerikanska versionen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” gör en hyfsad insats som manisk Hitler.

30 april 1945, slutakten i Berlin

Posted in Historia, musik with tags , , , , on 30 april, 2010 by japetus

När det gäller min historiska tråd från våren 1945 i Berlin kan vi konstatera att det idag 30 april snart är helt slut på slutstriden. Här tog denna tråd sin början:
https://japetus.wordpress.com/2010/04/20/slutakten-i-berlin-inleds/

Efter ca 10 dygns kamp har de ryska trupperna under 29 april tagit sig ända in till Berlins absoluta centrum där våldsamma strider pågått i ett dygn i och kring det gamla Riksdaghuset. Hitler nere i sin bunker under Rikskansliet alldeles i närheten förstår att inte många timmar nu återstår innan ryssarna kommer nå ända fram och ned till honom.


Röda armén har nått sitt mål, efter nästan två års offensiv har de nått ända fram till Berlin och kan hissa den röda fanan över Riksdagshuset.

Att tas levande av de framryckande ryska trupperna är otänkbart för Hitler. Han vill inte under några omständigheter gripas av Röda Armén med de för honom förnedrande konsekvenser som skulle följa på det. Här är han åtminstone konsekvent i sitt vansinne. Han dikterar sitt politiska och personliga testamente och förbereder sig för slutet.

På eftermiddagen den 30 april 1945, för idag 65 år sedan, begår han därför slutligen självmord och skjuter sig tillsammans med flickvännen Eva Braun,  som efter många långa års trogen väntan i undanskymdhet, några timmar innan självmordet, blivit hans fru i något som måste ha varit en av världshistoriens dystraste vigslar – med Martin Bormann och Josef Goebbels som bröllopsvittnen.

Hitler iscensätter sin egen undergång, sin wagnerska ”Götterdämmerung”/”Rienzi”-final; efter det gemensamma självmordet nere i bunkern vid halv fyratiden på eftermiddagen den 30 april 1945 förs de båda kropparna upp för att brännas med bensin i en grop i Rikskansliets trädgård. Ett tragiskt och sjabbigt, men passande, slut för honom och hans regim som nu faller samman.

Nu återstår inte många dagar av andra världskriget i Europa. Den långa berättelsen om denna 1900-talets viktigaste och mest historiskt-politiskt omvälvande händelse närmar sig äntligen sitt slut.


In i mörkret… Ouvertyren till Wagners dramatiska opera ”Rienzi”,  Wiener Philharmoniker. Operan handlar om den medeltida italienske upprorsledaren och folktribunen Cola di Rienzis (1313-1354) uppgång, fall och våldsamt dramatiska död. ”Rienzi” var den 14-årige Hitlers första möte med Wagners musik och operan hade en mycket speciell betydelse för honom, ända till slutet.

20 april 1945, slutakten inleds i Berlin

Posted in Historia with tags , , , , , , , , on 20 april, 2010 by japetus

Ja det är många historiska datum denna vår…

Fredagen den 20 april 1945, för idag prick 65 år sedan, är en sådan dag. Det är Hitlers sista födelsedag, hans 56-årsdag, en mycket solig och vacker vårdag i Berlin med omnejd. De nazistiska höjdarna, ”guldfasanerna”,  har i samband med firandet försökt övertala Hitler att lämna Berlin och dra sig ned mot Alperna. Han har vägrat. Han stannar i Berlin tillsammans med Goebbels och Bormann. Utan tvekan är Hitler besviken på det han upplever som feghet från många  av sina gamla hejdukar som efter att ha uppvaktat honom nu flyr fältet.


Det sista officiella framträdandet, april 1945, en darrande sjuklig Hitler delar ut medaljer till barn, pojkar som utmärkt sig i strid. Ett i alla avseenden tragiskt framträdande.

Denna soliga aprildag är det många nazistiska höjdare som lämnar Berlin, för gott som det kom att visa sig. Solen strålar ned över dramat. Det är vad tyskarna vid den tiden brukade kalla ”Führer-väder”. Hitler var nämligen känd för att ha tur med vädret i olika sammanhang. Utöver det vackra vårvädret denna aprildag är det inte mycket tyskarna annars kan glädja sig över. Andra världskrigets europeiska slutakt, den sovjetiska slutoffensiven mot Berlin har börjat den 16 april.

Med förkrossande överlägsenhet anfaller Röda Armén den tyska huvudstaden under ledning av marskalkarna Grigorij Zjukov och Ivan Konjev som för befäl över varsin armégrupp, eller ”Front” som ryssarna kallade dem. Ryssarna satte in hela 2,5 miljoner man i anfallet mot Tredje Rikets huvudstad, och man förfogade över bland annat 41 000 artilleripjäser, 7 500 flygplan, drygt 6 000 stridsvagnar och över 3 000 ”stalinorglar”, de berömda ramperna för de ylande katjusjaraketerna.

Tyskarna hade cirka 800 000 man, men många av dessa var inte reguljära soldater utan medlemmar i en milis, hemvärn (Volkssturm) och tvångskommenderade ungdomar utan stridserfarenhet och med bristfällig utrustning. Bland försvararna finns förstås också några få extremt motiverade, välutrustade, stridserfarna och fanatiska SS-förband kvar, ironiskt nog inte rikstyska enheter utan frivilliga från övriga Europa som skandinaver, fransmän och holländare som in i det sista kom att kämpa för en vidrig regim och en förlorad sak. I övrigt hade tyskarna ca 1 500 tanks, 2 200 flygplan och 9 000 artilleripjäser. Bristen på drivmedel förlamar insatserna från tyskt flyg och pansar.


En gammal Volkssturm-man utbildas i användande av pansarskott, s k panzerfaust

Tvärtemot vad man kanske kunde tro var relationen mellan de ryska marskalkarna som ledde anfallet mot Berlin inte den bästa. Någon samordning av hur Berlin skulle erövras fanns inte. Tvärtemot gick Stalins strategi ut på att utlösa en inofficiell tävling mellan de två marskalkarna om vem som snabbast kunde erövra den tyska huvudstaden. Som den totalitäre och dålige ledare han var spelade han på sina underordnades rivalitet istället för att motivera dem. Stalin ville till varje pris att Röda Armén skulle hinna inta Berlin före den 1 maj ,vilket troligen var skälet till ”tävlingen”. Först senare när slaget gick in i slutskedet fick Zjukov och Konjev klara riktlinjer från Stalin.

En av Berlins mer otippade försvarare kom från Karlskrona- den svenske SS-kaptenen (Hauptsturmführer) och kompanichefen Hans-Gösta Pehrsson (1910-1974). Pehrsson överlevde den desparata slutstriden och bilden av hans utslagna halvbandvagn inne i centrala Berlin kom att bli en av de mest kända och finns med oräkneliga översiktsverk.

Men… Anfallet har till Stalins frustration inledningsvis gått oväntat dåligt. Det har tagit ryssarna tre kostsamma dygn av våldsamma strider att passera Seelowhöjderna, kullar som ligger där huvudvägen till Berlin passerar strax väster om Oder.  Till priset av 30 000 stupade ryssar och cirka 12 000 tyskar har Röda Armén genom upprepade blodiga frontalangrepp utan taktisk finess till slut brutit irgenom den sista betydande tyska försvarlinjen framför Berlin. Hundratals ryska tanks har slagits ut. Tyskarna har utnyttjat den goda defensiva ställningen, sina kvalitativt utmärkta pv-pjäser och har försvarat sig hårdnackat, professionellt och tappert mot övermakten.
Ryskt artilleri öppnar eld mot Berlin, april 1945

Men nu, den 20 april, då Hitler och hans närmsta anhängare firar födelsedagen i det bombskadade Rikskansliet, har försvaret av Seelowhöjderna genombrutits och något extra dramatiskt händer, något som ytterligare stör ”feststämningen”. De första ryska artillerigranaterna börjar falla över Berlins nordöstra förorter. Kriget, i dess mest definitiva form – markstriden,  har efter sex långa år slutligen och definitivt nått ända fram till den tyska huvudstaden.

Röda arméns ”Första Vitryska Fronts” artilleri skjuter på maximal skottvid. Efter tre års bombräder gör det allierade bombflyget dagen till ära sitt näst sista flyganfall mot den raserade tyska huvudstaden. Nu väntar något ännu värre, mycket värre. Slutakten.
Den så berömda och ofta publicerade bilden av SS-kaptenen Pehrssons utslagna ledningsbandvagn efter slutstriden, Hanomag Sd.Kfz 251.


F  I  L  M  E  R:

En initierad engelsk presentation av slaget om Berlin med bra underlag av dokumentärfilm Trailern till den mycket välgjorda tyska filmen ”Undergången” som tar sin början just den 20 april och berättar om de 12 sista dygnen av andra världskriget i Europa, slaget om Berlin, undergången. Och här första delen av ”The lost evidence”,  en längre och mer detaljerad dokumentär med dramatiserade filmavsnitt, tredimensionella kartor samt ett strategiskt och politiskt grepp om hela slutstriden Andra delen av dokumentären Tredje delen av dokumentären Fjärde delen av dokumentären Femte och sista delen av dokumentären

Lögnens mästare i aktion, Adolf Hitler den 1 september 1939

Posted in Historia with tags , , , on 1 september, 2009 by japetus

Idag för 70 år sedan…

Andra världskriget inleddes klockan 04:40 på morgonen den 1 september 1939 när tyska Luftwaffe attackerade den polska staden Wieluń, som då förstördes till 75% och 1 200 personer dödades, huvudsakligen civila. Fem minuter senare, 04:45 öppnade det gamla tyska slagskeppet Schleswig-Holstein eld mot den polska befästningen vid Westerplatte i Gdansk, dåvarande Danzig.

Schleswig_Holstein_firing_1939
Schleswig-Holstein öppnar eld

Vid 10 på förmiddagen samma dag höll Hitler ett berömt tal i riksdagen där han, iklädd den enkla fältgrå uniform som skulle bli hans kännetecken under krigsåren, åter visade prov på vem han var – en lögnens mästare – när han bedyrade sin fredskärlek, sitt ändlösa tålamod med de gränsintermezzon som  p g a Polens aggressivitet drabbat Tyskland och hur nu polsk militär börjat beskjuta tyskt territorium:

Hitler-speech 1 September 1939
Adolf Hitler talar i den tyska riksdagen den 1 september 1939 och informerar den tyska befolkningen om kriget mot Polen; ett krigsutbrott befriat från de glädjeyttringar man sett 1914

”Sedan 05.45 imorse besvarar vi elden och från och med nu kommer bomber att besvaras med bomber… Jag har därför åter dragit på mig den rock som för mig själv var den heligaste och dyraste. Jag kommer bara att ta av den efter segern – eller jag kommer inte att uppleva detta slut”.

Men i denna sista föresats var han dock ärlig. Han fick aldrig någonsin mer ta av sig den uniformen…

Iskall kapitulation, Friedrich Paulus i Stalingrad den 31 januari 1943

Posted in Film, Historia with tags , , , , , , , , on 31 januari, 2008 by japetus

”… Kapitulation är omöjligt!  Den 6:e Armén kommer att fullgöra sin historiska plikt i Stalingrad till sista man, till sista patron …”

Adolf Hitlers svar till Friedrich Paulus var skoningslöst kategoriskt. Det var ett mycket typiskt svar för att komma från Hitler. I den fullständigt hopplösa situation som rådde i det inringade Stalingrad i slutet av januari 1943 hade Paulus till slut bett sin överbefälhavare om att få göra det enda rationella – kapitulera!

Och så blev det, den 31 januari 1943. En rasande Hitler borta i Tysklands ostpreussiska skogar kunde inte göra något åt det. Det blev aldrig någon stor dramatik när kapitulationen skulle ske. Det blev ingen ”heroisk kamp till sista patronen” och inget dramatiskt självmord. Det bara tog slut, till slut. Friedrich Paulus kom orakad och hålkindad upp ur sitt högkvarter som fanns i källaren under Univermag-varuhuset i södra Stalingrad vid lunchtid den 31 januari 1943; en lång magerlagd man, 53 år gammal men han såg äldre ut. Det var svinkallt, nästan 30 minusgrader. Fältmarskalk Paulus var sliten, deprimerad och medtagen när han överlämnade sig till löjtnant Fjodor Ilchenko, Röda Armén.

paulus.jpg
En medtagen fältmarskalk Paulus på väg att kapitulera till Röda Armén, 31 januari 1943

Det är idag prick 65 år sedan de 91 000 återstående männen i tyska 6:e armén kapitulerade i Stalingrads ruiner. Friedrich Paulus, chef för tyska 6:e armén, hade dagen innan utnämnts till fältmarskalk av Hitler. Ett cyniskt sätt att markera att självmord var det minsta som förväntades av honom så här på slutet. Ingen tysk fältmarskalk hade nämligen någonsin kapitulerat tidigare. Det var otänkbart att så skulle ske. Men så hade nu alltså skett!


Paulus litet senare i samband med undertecknandet av kapitulationen

Ja för all del, alla tyskar i Stalingrad kapitulerade inte 31 januari.  Resterna av General Streckers 11:e kår i och kring den beryktade Traktorfabriken i norra motståndsfickan kämpade ännu mot alla odds och kapitulerade först 2 februari efter nyheten om huvudstyrkans kapitulation. I och med det var den vanvettiga kampen om Stalingrad, det kanske mest berömda, eller snarare ökända, slaget under hela andra världskriget till ända. Det var här det vände. Det var här den tyska krigsmakten led sitt första riktigt stora nederlag. Det hade varit en kamp av titaniska dimensioner där Hitler på ett fullkomligt cyniskt sätt offrat en hel armé, den sjätte, i något som kom att utvecklas till en närmast personlig prestigekamp mellan honom och Stalin om den stora staden vid Volgas krök, staden som bar Stalins namn. Den skoningslösa kampen mellan 1900-talets två stora totalitära ideologier: nazism och kommunism. Kampen om staden som idag heter Volgograd.

germansstalingrad5be1.jpg
Tyska infanterister i Stalingrads ruinhögar hösten 1942.

Kampen hade börjat på allvar i augusti-september 1942 när 6:e armén nådde Stalingrad och började sin anfall mot och in i staden. Här stod den tyska solen i zenit, nästan 3 000 km hade de ryckt fram genom Ukraina och södra Ryssland innan de i augusti såg en första skymt av den mäktiga floden Volga och Stalingrads södra förorter. Men längre än så här skulle de aldrig komma. Den en gång 330 000 man starka tyska 6:e armén hade under de våldsamma striderna om Stalingrad hösten 1942 och då särskilt efter den ryska inringningen i november under vintern 1942/1943 decimerats till de frusna, utmärglade och eländiga 91 000 man som gick i oviss rysk fångenskap. Av dessa 91 000 tyska krigsfångar skulle endast en spillra om 5 000 återvända till Västtyskland år 1955; 12 långa år senare. 12 år i Stalins fångläger.


Tyska kringsfångar efter slaget.

Men det var några till utöver dessa 5 000 som kom undan med livet i behåll. Luftwaffes chef Görings idé om en luftbro hade misslyckats. Han hade lovat att försörja de inringade tyskarna från luften, men hade helt missbedömt situationen. Det gick aldrig att flyga in tillräckligt mycket mat och förnödenheter till de inneslutna i Stalingrad-kitteln. Det positiva här var ändå att Junker 52-planen tog sårade med sig på hemvägen varje gång de flög ut från flygfälten Gumrak och Pitomnik. Minst 40 000 man räddades på det här viset (uppgifterna går isär mellan olika källor). Men många dramatiska scener utspelade sig i januari då desperata soldater försökte ta sig ombord på de tungt lastade planen som startade i snöyran och lämnade den dödsdömda staden och det frusna helvete de satt fast i. Vakterna fick skjuta skarpt för att hålla undan de desperata männen: en riktig mardröm.

stalingrad1.jpg
Ett infruset Junker 52-transportplan i Stalingrad

Sommaren 1998 träffade jag en då 89-årig gammal tysk vithårig gentleman, farfar till min dåvarande flickvän. Han hade skadats i Stalingrad och flugits ut på det här viset och där satt jag i sanden vid Skummeslövs strand, Halland och lyssnade till honom. 55 år hade gått, men han mindes fortfarande en hel del, även om han inte ville berätta så mycket om allt elände han sett. Förståeligt. Jag var djupt tagen av det jag fick höra. Tala om levande historia. Det var ett fascinerande möte.

Men det var alltså bara en bråkdel av de 330 000 soldaterna som överlevde kriget och fångenskapen och kunde fortsätta sina liv efteråt, så gott det nu gick med de mentala ärr de alla bar med sig. De hade fått betala det yttersta priset för Hitlers vanvettiga krigföring. En krigföring som kanske tog sig sitt mest ökända uttryck i kampen om staden som bar Stalins namn, staden vid Volga, staden där den tyska offensiven slutgiltigt stoppades i och med fältmarskalk Paulus kapitulation idag för 65 år sedan.

PS: Den kapitulerande fältmarskalken Friedrich Paulus hölls fången som någon sorts trofé i Moskva fram till 1953 där han, till skillnad från övriga tillfångatagna höga tyska officerare, valde att samarbeta med de Sovjetiska myndigheterna. Detta efter att han hört om hur Hitler avrättade flera av hans f d kollegor efter 20 juli attentatet 1944. Han dök också upp i samband med Nürnberg-rättegången där han vittnade men vägrade lägga skuld på sina f d chefer Keitel och Jodl. Den högste chefen fanns ju som bekant inte längre kvar i livet att ta ansvar för vad han gjort…

Efter frisläppandet valde Paulus att bosätta sig i Dresden i dåvarande Östtyskland där han dog i cancer den 1:a februari 1957, 67 år gammal, ganska precis 14 år efter den kapitulation som gjorde honom historisk.

 

– – –


Trailern till storfilmen ”Enemy at the gates” med Jude Law, Joseph Fiennes, Bob Hoskins och Ed Harris från 2001. Filmen utspelar sig i Stalingrad 1942-43 och handlar om ryske prickskytten Vassilij Zaitsev (Jude Law). Vad den historiska korrektheten anbelangar så börjar det ganska bra, särskilt i filmens inledande kaotiska masscener när man får se under vilka förhållande de stackars ryska soldaterna tar sig över Volga och hur de tvingas genomföra sina självmordsanfall. Sen har det inte så mycket med historien att göra när det blir Hollywood och inte Stalingrad. Men den är ganska effektfull i början, så jag kunde inte motstå frestelsen att lägga upp den här…

– – –

K Ä L L O R
Barnett, Corelli: Hitler’s generals, 1989
Beevor, Antony: Stalingrad, 1998
Jukes, Geoffrey: Stalingrad the turning point, 1972

– – –

Y T T E R L I G A R E   L Ä S N I N G

Fem år efter att denna första blogg skrevs gjorde jag en hel serie bloggar som beskriver Stalingrad-kampanjen från början till slut. Här är utgångspunkten för den bloggserien:
https://japetus.wordpress.com/2013/01/31/stalingrad-31-januari-1943-om-slutet-ett-ikoniskt-foto-och-en-sammanfattning/