Albin och Fredrik hör bara Barbro Hörberg på Klara Soppteater idag

Äntligen! Så kom det sig att jag idag, till slut, fick se Albin Flinkas och Fredrik Meyers kritikerrosade föreställning ”Albin och Fredrik hör bara Barbro Hörberg”. En föreställning de spelat av och till i fem år. Oftast som duo, men vid speciella tillfällen även i längre version och då med Barbro ”Lill-Babs” Svensson och Rikard Wolff.

Idag var det i det ursprungliga duo-formatet på ”Klara Soppteater” i Kulturhuset i en knapp timslång föreställning. En mycket stark, gripande och vacker föreställning. Albin och Fredrik är utmärkta sångare och det är fascinerande att höra deras versioner av Barbros låtar. Riktigt tjusigt med stämsången. Det hela är också visuellt både smakfullt och kraftfullt presenterat.

Albin Flinkas i strålkastarljuset på Klara Soppteater tidigare idag

Albin och Fredrik varvar några av Barbros visor, 13 stycken i detta format, med den parallella berättelsen om hur de skrivit showen, vilka personer som hjälpt dem och de problem de stött på i arbetet. Barbro framstår som en hemlig person eftersom det finns så pass litet dokumentation kring henne. Det finns ju t ex inte någon biografi – än. Barbro Hörbergs sommarpratarprogram från 1973 har typiskt nog raderats, ”pga dåtida platsbrist i arkivet” fick jag till svar när kontaktade SVT för ett par år sedan. Det känns sannerligen som en smärre kulturell tragedi. Det hade varit fantastiskt att få höra det programmet. Ett understatement.

Föreställningen blir en resa mellan olika sinnesstämningar, men mest i vemodigt moll ändå skulle jag säga. Jag både skrattar och rörs till tårar medan Albin och Fredrik sjunger och berättar. Emellanåt visar de några rörliga klipp med Barbro och vi får höra litet ljudintryck. Det känns mycket suggestivt och är väldigt gripande. Albin och Fredrik är inte bara utmärkta sångare och pianister, de är ju även skådespelare gudbevars! Och det märks när de så inlevelsefullt presenterar detta vackra material på ett så inkännande och respektfullt sätt. Utmärkt bra!

Att sitta där i det stämningsfulla salongsmörkret och få se och höra denna vackra föreställning i sällskap med min i första Barbro-bloggen omnämnda barndomsvän Helena, som för mer än 29 år sedan introducerade mig till Barbro Hörbergs visskatt gör det hela extra starkt och meningsfullt. Det tillför ytterligare en dimension.

Efteråt får jag en möjlighet att byta några ord med Albin och Fredrik, dessa två gentlemän. Det är mycket trevligt. Fredrik och jag (och Helena) gick en gång på samma tonårsdisco på Birger Jarlsgatan i Stockholm, men det är en helt annan historia. Annars är det peciellt en sak jag talar med Albin om. Om en annan artist som tolkat Barbro Hörberg och även haft tillgång till tidigare outgivna alster. Och det kommer nästa blogg att handla om…

Fredrik Meyer och Albin Flinkas på Kulturhuset idag – gripande och engagerande musikunderhållning!

~  ~  ~

Jag har ju skrivit en del om Barbro Hörberg tidigare och även kommenterat Albin och Fredriks show och framträdande på ”Allsång på Skansen” i augusti 2011. Det gläder mig så att de uppmärksammats för denna sin viktiga kulturgärning. För det är ju som de säger i föreställningen att Barbro Hörberg inte fått den uppmärksamhet hon förtjänat, vilket jag själv också noterade i min första Barbro-blogg i januari 2008.

Albin och Fredrik på Allsång på Skansen i augusti 2011

Men jag kan glädjande nog konstatera att det hunnit börja hända en hel del sedan jag skrev den där första bloggen. Barbro har verkligen börjat uppmärksammas igen. Jag kan uppleva att nystarten började hösten 2007 med den av Lasse Lindbom producerade utmärkta samlingsplatta där nutida svenska artister tolkade Barbros visor. Sen har många artister börjat uppmärksamma Barbro Hörbergs visskatt. Utöver Albin och Fredriks tolkningar, tänker jag då främst även på Anna Döblings uttrycksfulla dito som jag uppskattat mycket.

Våren 2014 var det så TV-premiär för Benjamin Wolffs hyllade dokumentär om Barbro Hörberg, som repriserades i juni i år. Den hjälpte utan tvekan till att föra ut Barbros sånger till många nya lyssnare. Här hör vi Rikard Wolff introducera denna dokumentär och beröra sitt och Barbros stora intresse för fransk vistradition.

Jag ber att inom kort få återkomma på detta tema. Jag har nämligen något mer och på sätt vis helt nytt att berätta om!

Annons

Om ”Korta lyckor” och långa med Barbro Hörberg!

”Och lyssna på den här, den är så fin”, säger min vän Helena och lägger på ”Håll alla dörrar öppna” på min silverfärgade Luxman-skivspelare. Det är försommar och solljuset silas genom porslinsblommans lövverk i fönstret, skuggorna rör sig på väggen när den ljusa gardinen med svalorna fladdrar och balkongdörren slår litet i vinden.

Vi sitter på min stora vita säng hemma i pojkrummets 80-tal i Älvsjö och jag tittar förundrad på LP-skivorna ”Gråt i gräset” och ”Med ögon känsliga för grönt”, får höra den ena Barbro Hörberg-pärlan efter den andra. Helena berättar, målande och gestikulerande, om varför hon tycker det är så bra. Och Barbro sjunger. Jag har inga problem att förstå. Jag blir alldeles tagen, väldigt berörd.

Orden och rösten griper mig på ett alldeles särskilt sätt. Nog har jag tidigare hört en och annan av dessa låtar och texter, men det är först nu vid 18-års ålder som de verkligen träffar mig rätt i hjärtat. Jag blir lika omedelbart som djupt berörd. Det känns vackert och nära, angeläget och – väldigt personligt. Inte minst när jag hör Barbros varma röst sjunga de där härliga raderna i ”Korta lyckor” som jag ju kände var skrivna till mig: ”Som att kyssa en kille och viska i örat Kalle, Kalle jag älskar dej och ha sån tur att han verkligen heter Kalle…”

Barbro Christel de Moine Hörberg (1932-1976)

De orden var nya för mig. Jag hade aldrig någonsin tidigare hört dem. Efterlängtade ord för varje tonåring. Det kändes som science fiction i min kärlekslösa tonårstillvaro. (Och jag förstod ju att det egentligen var stavat med ”C”. Lol!)

Ja det var nåt väldigt personligt och ”in your face”-intensivt i hennes texter som berörde mig. Det var utlämnande, sårbart och naket. Som en recensent skrev att ”hon pendlade mellan burleska utspel och ogarderade känslosamheter”. Det berörde mig förstås väldigt mycket också att hon dog i cancer redan i april 1976, på valborgsmässoafton, bara 43 år gammal. Hon hade varit död i ganska så precis 10 år när jag första gången ”hörde” henne.

Kanske är hennes alltför tidiga bortgång en förklaring till varför hon på något sätt blivit så orättvist bortglömd i nutid? Hennes talang var så stor och så uppenbar i en tid då visgenren helt dominerades av män.

http://www.youtube.com/watch?v=C5n-cNl9Ins Barbro Hörberg: ”Håll alla dörrar öppna”, från LPn ”Gråt i gräset”, 1975 som skulle bli hennes sista, inspelad i skuggan av den aggressiva cancer som ödet inte ville att hon skulle få överleva; ”det är livsfarligt att leva, man kan faktiskt rent av dö. Så håll alla dörrar öppna för en dag är det dags att ta adjö…”

Jag har förstått att det blev en smärre sensation när Barbro Hörberg 1973 gav ut sin ”Med ögon känsliga för grönt” med alla de närgångna och självutlämnande texterna om rädslor, ensamhet och längtan. Jaa… Det blev säkert litet väl personligt för somliga. Litet för nära. Det fanns de som tog anstöt, medan andra, liksom jag många år senare, träffades i hjärtat av orden, äktheten och närheten. Det var okonventionellt. Det var provocerande. Och väldigt sårbart vackert.

Hon har också beskrivits som tidlös, före sin tid och en singer/songwriter långt innan det begreppet var uppfunnet. Jag är helt enig. Hon var också lyckligtvis helt befriad från den vid samma tid förhärskande proggens dogmatiskt politiska idéer och förtryckande musikaliska agenda. Hon stod självständig; både rädd, modig, kärleksfull och stark på samma gång i sitt kreativa flöde.

Hennes musik är fast förankrad i vistraditionen med ett starkt inslag av jazz – men så jobbade hon också på plattorna med hela svenska jazzeliten: Bengt Hallberg, Georg Riedel, Arne Domnérus, Gunnar Svensson, Berndt Egerbladh och Rune Gustafsson. Resultatet blev också ett antal mästerverk i den svenska musikhistorien. Och jag hade verkligen önskat att jag hade fått gå och se Barbro, kanske i Vita Bergen, där jag vet att hon uppträdde. Eller varför inte på Nalen? Det hade varit helt fantastiskt fint. Så fint. Barbro var cool, grymt cool. Hon inspirerar mig, fortfarande. Det är nånting i det personliga uttrycket där som jag identifierar mig med. Det är en lång lycka att ha ”mött” henne, en lycka som varar…

Ett klipp med en tjej som heter Karin Park som här gör den mycket fina och vemodiga ”Sommarö”.

Barbros visor lever i kraft av sin äkthet och tidlösa angelägenhet. Så känner man igen ett mästerverk.

Jag missade det, men i november förra året gavs det ut en samlingsskiva, producerad av Lasse Lindbom, där 16 svenska artister gör Barbro-covers och hjälper till att samla pengar till Cancerfonden. Den här bloggen borde jag förstås ha skrivit då. Men jag är ju ofta litet efter med saker och ting, så även denna gång! Här är länken till webbplatsen, jag återkommer med en recension av den plattan! http://www.barbroh.se/

Här är en artikel ur Östgötacorren med recension av cover-plattan.

Diskografi (LP-skivor):

• Musik rätt och snett (1969)
• Barbro och Sovdjuret (1970)
• Med ögon känsliga för grönt (1973)
• Gamla älskade barn (1974)
• Gråt i gräset (1975)
• Sagor (Barnskiva, 1976)

”Med ögon känsliga för grönt”, låter Barbro själv avrunda på sitt eget oefterhärmliga vis. Först den inledande typiskt bitterljuva personliga monologen och sedan den vackra sången… Hon ackompanjeras av inga mindre än Bengt Hallberg, Georg Riedel och Rune Gustafsson.

– – –
Och nu denna augustidag den 9:e år 2011 hörde jag om Barbro igen på SVTs morgonprogram… Albin Flinkas och Fredrik Meyer har under det gångna året tolkat Barbro Hörbergs fina sånger på såväl Musikmuséet, Klara Soppteater och på Parkteaterns scen i Galärparken på Djurgården. Föreställningen “Albin och Fredrik hör bara Barbro Hörberg” framfördes dessvärre endast tre kvällar i juli i somras och då var jag bortrest. Men ikväll den 9 augusti är de med på självaste ”Allsång på Skansen”. Det gläder mig!

Det slår mig att jag nu i augusti 2011 är lika gammal som Barbro Hörberg hann bli… Jag önskar så att hon fått mer tid än de 43 år som ödet utmätte för henne. Och du Barbro, jag fick ju aldrig någon möjlighet att säga det. Men jag vill säga det nu, svara dig helt ”ogarderat känslosamt”, och uttrycka den värme och tacksamhet jag känner för allt det vackra du fångade med dina underfundiga, känslosamma och inspirerande ord… Jag älskar dig!

SvDs recension av Flinkas och Meyers Hörberg-föreställning: http://www.svd.se/kultur/scen/horbergs-poesi-overtygande-tolkad_5623701.svd