V2 var först ut i rymden – Robert Harris nya roman fascinerar

Den svartvita V2-raketen som skjutits upp från ett skogsområde i Scheveningen i Haags förorter, alldeles vid den holländska kusten, har ca 3 minuter efter start nått 93 km höjd över Nordsjön och en svindlande toppfart av dryga 5 000 km/h, tre gånger ljudhastigheten. Lastad med 1 ton sprängämne i nosen är raketens mål det som tyskarna uppfattade som Londons mittpunkt: Charing Cross Station, men allt inom ca 8 km radie räknades som en fullträff. 

Till skillnad från vanliga flygbomber, artillerigranater eller den tidigare kända och betydligt långsammare V1-raketen kunde V2 varken ses eller höras. De som överlevt en V2-explosion beskrev det som en förändring i lufttrycket, en ångestkänsla av tryckförändring ögonblicket innan nedslaget och explosionen. Och det kom två explosioner. Först en ljudbang och sen det fruktansvärda dånet då den 4 ton tunga raketen med 1 ton högexplosiv amatol i nosen exploderar. Bara 5 minuter efter uppskjutningen från Holland har raketen slagit ned och detonerat någonstans i London. 

Jag har precis läst ut Robert Harris nya roman ”V2” som släpptes i september i år där berättelsen utspelar sig under V2-offensiven mot London hösten 1944. Det är den sista desperata satsningen då Nazityskland plöjer ned enorma resurser i sina högteknologiska V-vapen, Vergeltung/Vedergällning, i krigets slutskede när allt redan är förlorat. 

Det är också berättelsen om den dödliga raket som var början på rymdåldern. Det första av människan tillverkade föremål som faktiskt lämnade atmosfären och färdades ut i rymden. Detta historiska ögonblick hade skett redan den 3 oktober 1942 vid en testskjutning från Peenemünde under ledning av den legendariske tyske ingenjören Wernher von Braun, som var hjärnan bakom det tyska raketprogrammet. 

Harris är i denna sin 14:e roman lika inläst i ämnet som han alltid brukar vara och WW2 är ju ett område han sedan tidigare redan är kraftigt påläst på. Han berättar denna fascinerande historia med sin sedvanliga känsla för övertygande suggestiv realism och dramatiskt spänningsbyggande. 

Film som visar V2-uppskjutning under Wernher von Brauns överinseende

Berättelsens två fiktiva huvudpersoner återfinns på varsin sida om frontlinjen. Den ene är den tyske vetenskapsmannen Rudi Graf som tillsammans med sin chef von Braun alltsedan det tidiga 30-talet vigt sitt liv åt att utveckla dessa raketer och den andra är en brittisk WAAF (”Flyglotta”, fast egentligen officer) Kay Caton-Walsh som tillhör den del av RAF vars uppgift är att mot alla odds och minimala tidsutrymmen lokalisera och slå ut V2-baserna. Att stoppa raketen i luften var nämligen omöjligt. 

Genom Grafs ögon får vi följa den tekniskt komplicerade och oberäkneliga processen som det innebar att ta emot, hantera, programmera och avskjuta dessa monsterraketer. Harris återskapar med sin vanliga precision de miljöer i det ockuperade Holland där Graf sliter dygnet runt med tekniken kring avfyrandet av V2-raketerna. Hans dröm har sedan pojkåren varit att nå Månen och det är vad han, tillsammans med den genialiske och karismatiske vännen och chefen von Braun, ägnat sitt liv åt. I ett senare skede ”kidnappas” deras projekt av Wehrmacht och senare SS då den blir en del av den Nazityska krigsansträngningen. Att spränga sina medmänniskor i bitar, vilket han nu i november 1944 ägnar sig åt, var inte vad Rudi Graf drömde om och han blir alltmer desillusionerad. 

Kay Caton-Walsh tillhör RAFs flygfotoanalytiker och överlever i bokens inledning en av de ca 1 400 V2-raketer som avsköts mot London. Här firar Harris suggestiva berättande nya triumfer när han återskapar den kusliga känsla som dessa fruktansvärda ostoppbara raketer skapar i London. Kriget är ju i princip redan vunnet – och så nu plötsligt detta vidriga nya inslag i det dagliga livet. RAF är också hårt pressade att försöka göra något åt dessa skrämmande raketer; Kay får då chansen att flygas över till Belgien och ingå i det team som genom radarövervakning och matematiska beräkningar under stor tidspress finner ett sätt att räkna fram raketernas exakta avfyrningsplatser så att RAFs attackflyg sen får en möjlighet att slå ut dem. 

Genomskärning av den 14 m långa V2-raketen och storleksjämförelse med människa (Klicka för mycket större bild)

V2-raketen var det första av människor skapade föremål som passerade Karmanlinjen och gjorde det första om än korta besöket i rymden (Klicka för större bild) 

Och utan att på något sätt förstöra spänningen i berättelsen, eftersom det är ett välkänt historiskt faktum, kan jag inte annat än förundras över hur märkligt allt blev till slut. Geniet Wernher von Braun och hans tyska rakettekniker kom att snabbt fångas upp av amerikanerna när Nazityskland förlorat kriget våren efter den misslyckade V2-offensiven.

Denna superteknologiska tyska spjutspets kunde lyckligtvis inte vinna kriget åt Hitler, men den gav von Braun & co en biljett direkt till White Sands Missile Range i New Mexico där de fick nyckelrollen först i US Army’s missilprogram och sen i NASAs rymdprojekt. Von Braun blev med tiden väldigt populär i USA genom populärvetenskapliga filmer om rymden i samarbete med Walt Disney (!) och fick 1960 av JFK uppdraget att leda USAs rymdprojekt med framtagandet av den bärraket som 1969 skulle fullbordades då den mäktiga Saturn V lyfte Apollo 11s tre astronauter mot Månen. 

Wernher von Braun (1912-1977) i sitt arbetsrum på NASA i USA 1969

Wernher von Braun fick alltså till slut förverkliga sin livsdröm att med ”sin raket” sätta den första människan på Månen. Ett märkligt öde för den kontroversielle man vars V2-raket var grunden för USAs triumfartat framgångsrika Apollo-projekt. V2 som massproducerats av slavarbetare från koncentrationslägren i Tredje Riket och till denna dag är det enda vapen vars utveckling och produktion krävt fler dödsoffer än vad vad det sedan skördade i slutskedet av det fruktansvärda krig det lyckligtvis inte kunde bidra till att vinna. 

Wernher von Braun och John F Kennedy 1963 (Klicka för större bild)

Det är en fascinerande intressant historia som Robert Harris berättar. V2 är, trots några riktigt spännande och överraskande twistar på slutet, inte en av Harris allra bästa böcker. Men när man siktar så högt som han alltid gör är resultatet ändå alltid en alldeles utmärkt läsvärd bok. 

Annons

”VE-Day” – fred i Europa och en hyllning till krigets störste moraliske segrare

När slutade egentligen andra världskriget (på huvudskådeplatsen i Europa)? Det är 70 år sedan nu och många olika dagar firas.

Glädjeyra i London, VE-day 8 maj 1945

Hitler begick som läsare av denna blogg vet självmord 30 april och de tyska styrkorna i Berlin kapitulerade till Röda Armén 2 maj. Tyska styrkor i Italien, Danmark och Norge kapitulerade sedan lokalt, men någon total kapitulation för samtliga väpnade tyska styrkor skedde inte snabbt.

Den nye Führern amiral Dönitz fördröjde kapitulationen så gott han kunde, men generalöverste Alfred Jodl undertecknade slutligen och verkligen Tysklands ovillkorliga kapitulation till de västallierade och general Eisenhower tidigt på småtimmarna morgonen den 7 maj i Reims i Frankrike och nyheten kablades ut över världen vilket satte igång den allmänna fredsyra som även i Stockholm på Kungsgatan blev så känd.

Fredsyra i Stockholm 7 maj 1945 (klicka för större bild)

Jodl tilläts säga några ord efter att han skrivit under kapitulationsdokumenten:

“I want to say a word. With this signature the German people and the German armed forces are for better or worse delivered into the victor’s hands. In this war, which has lasted more than five years, they both have achieved and suffered more than perhaps any other people in the world. In this hour I can only express the hope that the victor will treat them with generosity.”
Alfred Jodl undertecknar Tysklands kapitulation, till vänster om honom sitter adjutanten major Wilhelm Oxenius och till höger generalamiral Hans-Georg von Friedeburg

Jodl fick förstås inget svar av de allierade officerarna och ingen hälsade förstås på honom, vilket var fullkomligt naturligt. Det här var knappast det rätta tillfället att hoppas på någon form av medlidande för konsekvenserna av det krig som Nazityskland startat 6 år tidigare. Men att han tilläts säga något var storsint av segrarna.

Stalin ville förståeligt nog ha en egen officiell kapitulationsceremoni och då inom det område som sovjetiska Röda Armén ockuperat. Därför skedde ett andra undertecknande i Karlshorst utanför Berlin sent på kvällen den 8 maj då Jodls kollega från tyska överkommandot OKW, generalfältmarskalk Wilhelm Keitel kapitulerade till marskalk Georgij Zjukov.

Detta skedde 9 maj moskvatid, vilket lett till att firandet i Rysslandet hålles den 9 maj. Keitel försökte säga något efter att han skrivit på dokumentet, men avbröts av den mindre förfinade Zjukov som i mer brysk totalitär anda meddelade de sovjetiska delegaterna att de kunde lämna rummet eftersom ceremonin var över. Han nedlät sig inte att kommunicera med Keitel.
Wilhelm Keitel, med monokel och marskalksstav, undertecknar Tysklands kapitulation

Men det är idag den 8 maj 2015 som 70-årsminnet firas i England och de demokratiska delarna av Europa. För det var den 8 maj som Winston Churchill, höll sitt så efterlängtade fredstal och myntade begreppet VE-day, Victory in Europe day. I Asien pågick ju kriget mot japanerna ännu för fullt.

Churchill gör v-tecknet och vinkar till folkhavet utanför Whitehall i London 8 maj 1945

Och jag vill med denna blogg också än en gång hylla Winston Churchill, den moraliskt störste segraren i detta krig. Churchill som ensamt stått emot i den svåraste stunden våren 1940 och fick England att fortsätta kriget då majoriteten i regeringen lutade åt att sluta fred med Hitler. Churchill som ledde det enda land 1940-1941 fortfarande ensamt kämpade mot Hitlertyskland.

Churchill som var den mest politiskt klarsynte av de västliga ledarna, som såg igenom den slipade maktmänniskan Stalins manipulationer och förstod konsekvenserna av att Röda Armén kom att rycka så långt in i Västeuropa och påtvinga hela Östeuropa den kommunistiska diktaturen och förtrycket. Inte minst Polen för vars frihet och oberoende England gått i krig 1939.

Churchill som förgäves försökte få Roosevelt att hålla emot och sätta hårt mot hårt mot Stalin i fredsförhandlingarna på Jalta där Europas efterkrigskarta ritades upp. Roosevelt som var så sjuk och svag att han lät sig duperas och charmas av Stalin. Roosevelt som här svek sin gamle allierade Churchill och den efterkrigsvärld som han snart skulle lämna då han gick bort våren 1945. Roosevelt som aldrig borde ha åkt till Jalta utan lämnat över presidentskapet till Truman i ett tidigare skede.

Det är verkligen sir Winston Churchill som jag vill hylla idag på VE-dagen, ja då förutom alla de miljoner människor som dansade och firade på gatorna idag för 70 år sedan!

Kursk, 5 juli 1943

Ett mycket historiskt datum som härmed bevakas för kommande blogg senare i juli. Hinner inte, ville inte sitta inne och skriva i det härliga semestervädret, men det kommer längre fram!

Bloggen blir en fortsättning på min tidigare bloggserie om Stalingrad och avgörandet på östfronten.

Onyanserat av Arnstad om Beevor på Babel

Apropå krigshistoria som ju är ett ämne jag då och då återkommer till i bloggen…

Jag tänker nu särskilt på krigshistorikern Antony Beevor vars böcker jag med intresse läst och och berörts av alltsedan ”Crete – The battle and the resistance” inför mitt första besök på Kreta sommaren 1994.

Antony Beevor (1946 – )

För ett par dagar sedan fick jag på SvTs Babel höra ett uttalande om Beevor som fick mig att reagera. Och förvånas. Inte desto mindre som uttalandet kom från journalisten och historikern Henrik Arnstad vilken uppenbarligen kände ett plötsligt behov att inför TV-publiken distansera sig från kollegan Beevor:

”Det typiska var att när han börjar prata om sin bok så somnade hela publiken efter ungefär två minuter eftersom det är så fruktansvärt långtråkigt det han pratar om, lödö dödö i oändlighet om nån sorts. Och ändå köper människor de här 1,5 kilos böckerna som ingen läser för det går inte att läsa dem, de är urtråkiga…”

Vad som ligger bakom Arnstads plötsliga behov att på ett så raljant sätt förringa Beevor och hans böcker kan jag inte förstå? Det var lika olustigt som överraskande att höra en så onyanserad kommentar från Arnstad. Här var det uppenbarligen något jag inte alls själv förstått.

Jag tycker ju Beevors böcker är intressanta. Måste vara något fel på mig?! Och allmänt sett har kritikerna tyckt att de är intressanta just för att de berör läsaren genom att lyfta fram enskilda människors och låta deras röster höras. Att lyfta fram enskilda individers upplevelser, öden och levandegöra dem verkar vara en framgångsformel, vilket ju dessutom kommenterades i reportaget i Babel.

Detta berörande och mer personliga sätt att skriva är också något jag upplever att Peter Englund tillämpade i sin klassiker Poltava redan 1988. Innan honom hade engelsmannen Martin Middlebrook skrivit många böcker med liknande metod. Många människor verkar för övrigt tycka att Beevors böcker är läsvärda eftersom de fortsätter köpa dem år efter år. Jag får utgå från att detta upprepade beteende innebär att de faktiskt läser böckerna och inte bara använder dem som vikter.

Men ”50 miljarder flugor” behöver ju som bekant inte ha rätt. Jag försöker inte på nåt sätt bevisa att Beevor är intressant; det är naturligtvis en ren smaksak vad man gillar respektive inte gillar. Jag är däremot väldigt säker på att jag gillar det han skriver och vill gärna ha det offentligt sagt!

Apropå föreläsningar har jag hört många genom åren. Beevor är nog varken den sämsta eller den bästa i det sammanhanget. Jag hörde honom första gången våren 2000 i samband med ett Sverigebesök efter boken om Stalingrad och inför den om Berlin 1945. Jag somnade inte. Jag tråkades inte ut. Och jag kunde inte heller märka att någon av de övriga ca 100 åhörarna (trots att de flesta av dem var tämligen åldersstigna gentlemän t o m jämfört med mig) nickade till.

Efteråt fick jag mina medhavda böcker signerade av Beevor och bytte några ord med honom; en lågmäld och ödmjukt brittiskt artig gentleman. Jag minns särskilt hans reaktion när jag räckte fram den gamla boken om striderna på Kreta 1941:
”Old Crete! Oh dear, oh dear! How nice that you read that one, I thought it was forgotten by now!”

Beevors bok om striderna på Kreta från 1991, samma Penguin-utgåva som nu ligger bredvid mig på skrivbordet

Och i boken jag nu har framför mig denna oktoberkväll drygt tolv år senare ser jag Beevors prydliga handstil och kan läsa att det var den 10 april år 2000 som det där korta samtalet ägde rum på Långa Raden på Skeppsholmen.

Det är naturligtvis långtifrån alla som roas av krigshistoria eller förläsningar hållna av företrädare för ämnet, inte ens de mest uppburna, men att uttrycka sig så generaliserande och onyanserat som fackmannen, historikern Henrik Arnstad gjorde på Babel tycker jag säger mer om hans omdöme – vid detta tillfälle – än om offret för dessa nedlåtande kommentarer. Jag förstår inte vad som for i honom?

Jag har uppskattat det jag läst av Arnstad. Och han brukar ha betydligt intressantare saker att säga än detta påhopp, t ex det han berättade om senare i Babel om vår västeuropeiska identitet och hur andra världskriget ersatt religionen och kyrkan i det avseendet.  Arnstad menar att antinazismen är vår nya Gud och att Hitler som gestalt personifierar en satanssymbol eller satan själv.

”När jag skrattar åt Hitlerskämten bekräftas jag som västerlänning, då bekräftas min identitet. När jag reste runt i Kina hade ingen hört talas om Adolf Hitler”.

Det är den Arnstad jag känner igen från andra sammanhang, träffsäker och intressant. Hoppas på mer av den varan!

Stalingrad oktober 1942 – infernots kulmen

”Inte ett steg tillbaka!”  ”Det finns ingen mark på andra sidan Volga!”

Stalingrad i oktober 1942… Ett inferno; en titanisk kraftmätning mellan 1900-talets två stora totalitära politiska ideologier – kommunism och nazism. Slaget som skulle avgöra 1900-talets utveckling och den verklighet som skulle följa. För i dagarna 70 år sedan rasade andra världskrigets kanske mest omtalade och definitivt mest avgörande slag. Det är dags att åter ta upp den historiska tråden.

Uppfyllda av de hetsande slagorden i Stalins berömda dagorder 227 och med de politiska kommissariernas och polistrupperna NKVDs vapen i ryggen kämpade Röda Armén om varje kvadratmeter av den sönderbombade och sprängda staden vid Volga. Tyska arméns starkaste enskilda gruppering, den 6:e armén hade gått från sin specialitet, rörlig krigföring där deras taktiska överlägsenhet kom bäst till pass, till ett besinningslöst kaos av närstrider i en sönderbombad stad.

”Framåt! Krossa de tyska inkräktarna och kasta ut dem ur Moderlandet!”

Hur kunde det bli så här? Efter att Stalingrad inledningsvis i den tyska krigsplaneringen bara nämnts som i förbigående och den ryska kaukasiska oljan varit det självklara strategiska målet för sommaroffensiven hade det nu i praktiken blivit tvärtom. Armégrupp B’s operation mot Volga som skulle vara flankskydd för huvudoperationen i söder hade nu hamnat i fokus på bekostnad av Armégrupp A’s offensiv i Kaukasus som helt stannat av. Hela den stolta tyska 6:e armén, från början 330 000 man stark, hade kommit att sättas in i de alltmer besinningslösa striderna i Stalingrad.

Inledningen – ”Fall Blau” Hitlers strategiska plan som skulle avgöra andra världskriget:
https://japetus.wordpress.com/2012/04/05/fall-blau-hitlers-strategi-som-avgjorde-andra-varldskriget-presenteras-5-april-1942/

Vägen till Stalingrad:
https://japetus.wordpress.com/2012/06/28/fall-blau-borjar-pa-allvar-28-juni-1942/

I de tidigare bloggarna på detta tema har jag berättat om hur tyska armén och då närmare bestämt 6:e armén samt 4:e pansararmén under sommaren 1942 tagit sig ända fram till Stalingrad vid Volga dit de nått i slutet av augusti. Det var enheter ur den 16:e pansardivisionen som den 23 augusti nått ända fram till Volga och Stalingradförorten Rynok. De kunde nu beskjuta och störa trafiken såväl på floden som de ryska förband som rörde sig på andra sidan den mäktiga floden, Europas största.

I och med detta hade de uppnått sin del av ”Fall Blau”, men Hitler nöjde sig inte med det. Han ville nu mer. Han ville nu plötsligt inta Stalingrad. Det kom att bli en stor utmaning för honom, ja en ren galenskap. Hitler hade blivit som besatt av att till varje pris erövra staden som bar Stalins namn. Det hela spårade ut i en enorm prestigekamp som kom att vända krigslyckan för tyskarna.

Därför hade Hitler beordrat att Stalingrad skulle intas och det hela började med ett antal fruktansvärda flygräder i slutet av augusti. Armégrupp A nere i Kaukasus hade berövats hela sitt flygunderstöd utom spaningsflyget och Hitler hade dessutom börjat plocka förband ifrån dem. Viktigast var förstås att 4:e pansararmén riktats om norrut mot Stalingrad.

Ju 87 Stuka över Stalingrad, det tyska taktiska bombflyget spelade en intensiv roll från början till slutet i Stalingrad

Flyganfallen mot Stalingrad sista veckan i augusti 1942 var de våldsammaste under hela kriget på östfronten då 40 000 människor ur civilbefolkningen dödades och stora delar av staden raserades och förvandlades till en förvriden ruinhög. Detta skulle komma att visa sig vara ett taktiskt misstag då det skapade bästa förutsättningar för de försvarande ryssarna.

Efter flyganfallen, i början av september påbörjades anfallen in i själva Stalingrad.

Kampen om Stalingrad, de tyska anfallen september till november 1942 (Klicka för större bild)

Den 12 september började det tyska huvudanfallet in i staden. Bit för bit tog sig tyskarna närmare och närmare Volga och drev ryssarna långsamt bakåt – till ett fruktansvärt högt pris. Nya förband hämtades in från armégruppens flyglar och sögs in i striderna i staden. Under september månad låg tyskarnas fokus i de södra delarna av staden, medan tyskarna i oktober – de allra våldsammaste veckorna av striderna – kraftsamlade mot norra Stalingrad och dess fyra så berömda fabrikskomplex.

Anfallet börjar. Tyska infanterister i Stalingrads södra förorter, september 1942

Sakta men säkert tog tyskarna över mer och mer av staden. I november kontrollerade de tillslut ca 90% av Stalingrad. Hitler skröt också om detta i sitt årligen återkommande tal till sina gamla vapenbröder i München den 8 november på årsdagen av ölkällarkuppen. Men det hela var ett stort strategiskt misstag. Och ett mycket dyrt sådant. Enorma resurser hade slösats i Stalingrad och koncenterade längst framme i linjen utan tillräckligt flankskydd satt nu 6:e armén som en väntande munsbit för Röda Armén att överflygla och omringa. Men Hitler visste ju säkert att Stalin inte hade några fler reserver att sätta in…

Elegant färgkarta över Stalingrad vid kulmen av striderna, oktober 1942 (klicka för mycket större bild). Här finns alla de namn som kommit att bli klassiska i militärhistorien: Traktorfabriken, Röda Oktober, Barrikad, Spannmålsmagasinet (The Grain Elevator) och Mamajev Kurgan.

Tyskt infanteri ur någon av 6:e arméns divisioner i Stalingrad hösten 1942

Här följer andra delen av den engelska dokumentären ”Battles of World War II – Stalingrad” som bl a på ett åskådliggörande sätt beskriver striderna inne i själva staden från september till början av november. Dokumentären börjar med Luftwaffes stora bombanfall mot staden sista veckan i augusti 1942:

Och antalet välgjorda dokumentärer om detta slag är många… Serien ”The lost Evidence” som specialiserat sig på att skapa tredimensionella kartor av slagfälten har även gjort ett avsnitt om Stalingrad.

”The lost Evidence” del 1 börjar med 16:e pansardivisionens berömda rusning från Don till Volga den 23 augusti och de stora bombanfallen i slutet av augusti:

”The lost Evidence” del 2 beskriver med stor noggrannhet det första anfallen in i södra Stalingrad kring Mamayev Kurgan, järnvägsstationen, spannmålsmagasinet och Pavlovs hus i september månad 1942:

”The lost Evidence” del 3 berättar om den andra stora anfallsvågen vidare in i Stalingrad i oktober 1942 och fokuserar då främst på striderna kring de fyra fabrikskomplexen i norra delarna av staden:

Rykande ruiner i Stalingrad november 1942. Tyskarna kontrollerar 90% av staden och Hitler anser sig ha vunnit slaget; han vet ju att Stalin inte har några fler reserver att sätta in…

To be continued…

Vägen till Stalingrad – ”Fall Blau” inleds 28 juni 1942

Det är åter dags att ta upp den historiska tråden från 1942 och de världshistoriskt avgörande händelser som då skedde… Här är inledningen till berättelsen:
https://japetus.wordpress.com/2012/04/05/fall-blau-hitlers-strategi-som-avgjorde-andra-varldskriget-presenteras-5-april-1942/

Fall Blau – med det strategiska målet att genom en offensiv begränsad till sydliga delen av östfronten erövra de sovjetiska oljefälten i Kaukasus – var planerad till slutet av maj 1942, men fördröjdes och det främst av två orsaker.

Det berodde dels på att ett stort antal tyska och rumänska förband som var tänkta att delta i anfallet fortfarande var involverade i belägringen av Sevastopol på Krim försommaren 1942. Svårheterna med att inta Sevastopol gjorde att ”Operation Blå” sköts på framtiden ett flertal gånger tills Sevastopol slutligen föll i slutet av juni.

Dels berodde fördröjningen på det andra slaget om Charkov. Charkov hade intagits av tyska trupper i oktober 1941 och hade redan i januari 1942 upplevt sovjetisk motattacker som var en del av Stalins motoffensiv när Operation Barbarossa gått i stå den första ryska krigsvintern 1941-42.

Den 12 maj inledde nämligen sovjetiska trupper under Stalins gamle revolutionskumpan marskalk Semjon Timoshenko sin andra offensiv mot staden. De bröt igenom det tyska försvaret och Charkov såg inledningsvis allvarligt hotat ut. Men förband som var avsedda för just Fall Blau kunde gå till motanfall och tyskarnas pansarspjutspetsar drev sedan snabbt in en kil i den sovjetiska utbuktningen och skar av hela den sovjetiska västra flygeln. Detta gjorde att tyskarna inringade stora sovjetiska förband; 20 000 sovjetiska soldater lyckades bryta sig ut, 70 000 av dem stupade och 200 000 togs tillfånga den 22 maj 1942.

Det skulle visa sig vara ett av de sista riktigt stora nederlagen, fiaskona för Röda Armén på östfronten. Ansvaret var både Stalins och Timoshenkos som felbedömt såväl sin egen som fiendens militära styrka och kapacitet.

Efter att den sovjetiska offensiven vid Charkov krossats och Sevastopol på Krim slutligen fallit kunde så tyska Armégrupp Syd slutligen inleda Operation Blau den 28 juni 1942. Armégrupp Syd var nu i slutet av juni 1942 uppdelad i två delar:

Armégrupp A (Generalfeldmarschall Wilhelm List) – som opererade mot de ryska oljefälten i Kaukaus bestod av 1:a pansararmén, 17:e armén, 11:e armén samt 3:e rumänska armén. Täcknamn: ”Operation Edelweiss”.

Armégrupp B (Generalfeldmarschall Maximilian von Weichs) – som opererade mot Volga och Stalingrad bestod av 4:e pansararmén, 2:a armén, 6:e armén, 2:a ungerska armén, 4:e rumänska armén samt 8:e italienska armén. Täcknamn: ”Operation Fischreiher”.

De två armégrupperna hade understöd av Luftwaffes starkaste enhet, ”Luftflotte 4″ under befäl av den erfarne flygofficeren Generalfeldmarschall Wolfram von Richthofen, en släkting till Röde Baronen.

Grundplanen var att B skulle inleda anfallet för att skära av de ryska försörjningslinjerna vid Volga, men att huvudmålet var den kaukasiska oljan som A skulle nå och erövra i anfallets andra skede.

Man kan nu notera att det inte längre bara var den sovjetiska oljan tyskarna var ute efter. Offensiven hade inledningsvis stora framgångar. De sovjetiska styrkorna hade efter sin misslyckade våroffensiv inte mycket att sätta emot, och retirerade i stor oordning österut. Flera försök att sätta upp försvarslinjer misslyckades, då de tyska styrkorna bara fortsatte runt dem.

Ryssarna hade dock lärt sig av tidigare misstag att inte stanna och slåss och låta sig inringas. De hade gott om utrymme bakåt att retirera mot och de gjorde de nu i mycket större utsträckning än tidigare.

”Fall Blau” – den tyska framryckningen sommaren och hösten 1942 med initialt fokus på Kaukasus olja men gradvis allt större kraftsamling mot den stora staden vid Volgakröken som bar Stalins namn

I norra delen av operationsområdet hade Armégrupp B med den 2:a ungerska armén tillsammans med 4:e pansararmén inlett ett anfall mot staden Voronezh som slutligen föll den 5 juli. Samtidigt ryckte 6:e armén fram söder mellan floderna Don och Donets mot Stalingrad och de inledande framgångarna gjorde att Hitler återigen la sig i planeringen och beordrade att 4:e pansararmén skulle ansluta sig till armégrupp A i dess anfall mot Kaukasus då den norra operationen nu gick så bra.

Detta orsakade enorma trafikstockningar då 4:e pansararmén hann ifatt 6:e armén och de båda arméerna blev helt stillastående under en hel vecka då man försökte reda ut förvirringen på de eländiga ryska vägarna. När offensiven nu avstannat ångrade sig Hitler och beordrade på nytt att 4:e pansararmén skulle ingå i armégrupp B i dess angrepp mot Stalingrad. Denna virriga operation gjorde inte bara slut på stora mängder bränsle till ingen nytta utan förorsakade onödigt slitage på stridsvagnarna som så att säga körde fram och tillbaka helt i onödan.

I slutet av juli hade så de tyska styrkorna i Armégrupp B drivit tillbaka de sovjetiska styrkorna över floden Don och börjat sätta upp försvarslinjer på flankerna där de utnyttjade sina italienska, ungerska och rumänska allierade arméer. 6:e armén befann sig nu endast ett fåtal mil från Stalingrad och 4:e pansararmén, som nu befann sig söder om 6:e armén, vände norrut för att delta i anfallet mot staden. Ytterligare söderut marscherade Armégrupp A vidare in i Kaukasus.

6:e arméns befälhavare Generaloberst Friedrich Paulus med två medlemmar ur sin arméstab i samband med offensiven mot Stalingrad, augusti 1942

De sovjetiska befälhavarna började nu förstå vad de tyska planerna gick ut på och i juli började man därför förbereda ett försvar av Stalingrad. Sovjetiska trupper på flykt österut från de framryckande tyskarna beordrades till staden samtidigt som andra kommenderades till staden från andra sidan Volga. Den nyligen bildade sovjetiska 62:a armén hade fått order att försvara staden som bar Stalins namn till sista man.

Den 23 augusti 1942 nådde så förtrupperna ur tyska 6:e armén fram till Volga vid byn Rynok, en förort just norr om Stalingrad. Det var stridsvagnar och halvbandvagnar ur general Hubes 16:e pansardivision, XIV:e pansarkåren (von Wietersheim), som gjort en 65 km rusning i högsta fart över stäppen till Stalingrad från brohuvudet vid Don. Då inträffar ett av de mer grandiost stortyska propagandaögonblicken när återvändande Ju-87 Stuka-planen på låg höjd möter och överraskas av de tyska pansarvagnarna som nått fram till själva Volga, vid Europas slut på tröskeln till Asien.

Stuka-piloterna blir nästan lika överraskade som ryssarna blev i Rynok. De hälsar Hubes pansarsoldater genom att gång på gång slå av och på sina så välkända sirener när de passerar över de tyska stridsvagnarna på väg tillbaka till sina flygfält bakom Don   – ”high tide of the Wehrmacht”.

”Advance of the 16th pz div from the Don bridgehead towards Stalingrad, 23rd of August 1942…”
En storslagen bild av den ändlösa ryska stäppen från tyska Bundesarchiv. Vi ser vagnchefen i en tysk Pzkw IV (eller möjligen en III:a). Närmast bakom en Hanomag halvbandvagn SkKfz 251.

Några dagar senare nådde 4:e pansararmén Volga på den södra sidan av staden. Stalingrads försvarare befann sig nu i en mycket svår situation, omslutna av starka tyska arméer och där den enda vägen att föra fram nya trupper och materiel till staden var över Volga.

Sista veckan i augusti 1942; det tyska genombrottet mot Stalingrad. Den till 6:e armén knutna XIV:e pansarkåren, med Hubes 16:e pansardivision som spjutspets, bryter igenom från norr och 4:e pansararmén kommer söderifrån.

Vi är nu framme vid månadsskiftet augusti-september 1942 och andra världskrigets mest avgörande slag ska just inledas. Det är en av 1900-talets stora vändpunkter och kanske den mest avgörande. Jag får anledning att återkomma till detta.

Här en bra dokumentärfilm som beskriver sommaroffensiven 1942 och dess planering och genomförande på ett tydligt och överskådligt sätt, dessutom i färg. Det är klassiska ”World at War”:

5143dceaf5406fae23b4a6874e25ff33

Här är första delen av en nyare engelsk dokumentär, ”Battles of World War II – Stalingrad”, också den intressant och välgjord:

Fortsättningen kommer i nästa blogg på denna tråd…

”Fall Blau” – Hitlers strategi som avgjorde andra världskriget – presenteras 5 april 1942

Våren 1942…

Andra världskriget är ännu inte avgjort och allt är ännu möjligt. En helt annan värld än den vi lärt känna finns ännu som en skrämmande möjlig realitet för dem som var med där och då. För 70 år sedan idag lades den strategi fast som skulle komma att avgöra 1900-talets största och mest avgörande världskonflikt.

Den 5 april 1942 presenterar Hitler i sitt högkvarter Wolfschanze i Rastenburg, Ostpreussen ”Führerdirektiv nr 41”  – den strategiska planen för andra säsongen av kriget på östfronten, den titaniska kraftmätningen mellan Hitlertyskland och Stalins Sovjet.

Den offensiva kraften från ”Operation Barbarossa” året innan finns inte längre efter den svåra vinter som varit och resurserna räcker inte längre till en strategisk offensiv längs hela östfronten. Kriget i Nordafrika och försvaret av Västeuropa kräver också resurser. Hitler har ersatt dessa med allierade förband från Italien, Rumänien och Ungern och de håller inte samma standard som de tyska förbanden. Den offensiva kraften räcker alltså inte till hela östfronten. Den här gången måste man välja någon av de tre frontavsnitten, armégrupperna: Nord, Mitt eller Syd.

Trion i den högsta tyska krigsledningen, OKW (Oberkommando der Wehrmacht): Hitler, Generalfeldmarschall Wilhelm Keitel och Generaloberst Alfred Jodl, i Rastenburg, april 1942

Förslag från den tyska arméledningen om att kraftsamla mot Moskva med Armégrupp Mitt därför att Stalin då måste ta strid, inte kan dra sig undan och att detta skulle ge möjlighet att slutgiltigt besegra Röda Armén, förkastas av Hitler. 1942 väljer han istället att satsa stort i syd. Och litet i norr.

”Fall Blau” – Operation Blå – var alltså det tyska kodnamnet för Armégrupp Syds förnyade anfall mot sydvästra Sovjetunionen 1942. Syftet, det ursprungliga, var att få kontroll över de rika oljekällorna i Kaukasus vid Kaspiska havet och att inledningsvis knäcka det återstående sovjetiska försvaret på halvön Krim där fästningen Sevastopol varit belägrad sedan november 1941. Att säkra Tysklands försörjning av olja och samtidigt beröva dödsfienden Sovjet deras viktigaste oljekällor kunde avgöra kriget. Observera att det på detta stadium är Kaukasus olja som är det solklara målet för offensiven. Namnet Stalingrad är knappast ens ännu nämnt i sammanhanget.

Men Hitler kunde inte låta blir att också satsa litet i norr där Armégrupp Nord slutligt skulle inta det belägrade Leningrad, skära av Sovjet från kontakt med Östersjön och få kontakt med den finska armén väster om Leningrad.

Detta var den strategiska planen för 1942, men det skulle komma att visa sig att 1942 var det år då Hitler verkligen för första gången på allvar började lägga sig  i inte bara strategin utan även operationernas genomförande ned på betydligt lägre nivå. Han inte bara la sig i, utan ändrade i planeringen fram och tillbaka på ett sätt som helt skulle avgöra utfallet av operationen.

Fall Blau var planerad att ta sin början i maj 1942 när den ryska vårfloden och perioden av lervälling, rasputitsa, skulle vara över…

…men hur det blev med detta får jag anledning att återkomma till.

Det här klippet ur filmatiseringen av Herman Wouks ”War and remembrance” 1988 återskapar den tänkta händelsen då Hitler i Wolfsschantze presenterar ”Fall Blau” för den högsta tyska militärledningen. Engelske skådespelaren Steven Berkoff, som senast sågs göra rollen som advokat Dirch Frode i amerikanska versionen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” gör en hyfsad insats som manisk Hitler.

”Tora! Tora! Tora!” – 70 år sen attacken mot Pearl Harbor

Skäms WordPress!

Först skrev jag en blogg om det japanska anfallet på Pearl Harbor 7 dec 1941 för att den skulle publiceras igår.

Nu har jag upprepade gånger publicerat den under gårdagen, men det har inte fungerat trots att jag sett den uppe på webben med egna ögon. Så trist när tekniken sviker efter alla timmars jobb med bloggen.

Nu kommer till slut denna frustrerade kommentar upp en dag försent… Förhoppningsvis hinner jag skriva om bloggen inom kort. Men det stör mig förstås att den nu ligger en dag fel… Ja nu är det t o m så snurrigt att publiceringsdatumet ändrats till 5 december istället för 8 december. Hmmm…

Tills dess får den här  kommentaren ligga uppe som en markering till WordPress att de just nu har en missnöjd användare här…

– – –

Det är tidigt på morgonen den 7 december 1941 och den japanska hangarfartygsstyrkan har avancerat under radiotystnad och nu nått sitt mål i farvattnen norr om Hawaii…

Amiral Yamamoto…

Slagskeppet USS West Virginia brinner efter attacken 7 dec 1941

”Red tails” – ett amerikanskt flygdrama signerat George Lucas

Så är jag tillbaka på jobbet sedan en dryg vecka och har inte haft tid för bloggande förrän nu…

Jag har just fått nys om en ny amerikansk flygfilm som utspelar sig under andra världskriget och handlar om de första svarta jaktpiloterna, ”The Tuskegee airmen”, som hade ett dubbelt krig att utkämpa – ett mot fienden och ett mot rasismen och fördomarna inom det egna flygvapnet.

Det är George ”Star Wars” Lucas som ligger bakom filmen ”Red Tails” som har premiär 20 januari 2012. Det här är den största flygfilmen sen ”Memphis Belle” från 1990 och nu har tekniken tagit sådana språng framåt att de enorma masscenerna i luftrummet över Europa äntligen kan göras full rättvisa.

Det är litet passande att jag skriver om detta just idag den 17 augusti. För tre år sedan bloggade jag om den amerikanska bomboffensiven mot Tyskland och då speciellt om den ökända dubbelräden mot Schweinfurt och Regensburg den 17 augusti 1943.
https://japetus.wordpress.com/2008/08/17/en-reva-i-tidens-vav-drama-over-schweinfurt-och-regensburg-17-aug-1943/

I den bloggen gör jag en rejäl fördjupning i förutsättningarna för det brutala flygkrig som rasade över Europa under andra världskriget då de allierade hade målsättningen att besegra Tyskland genom att bomba dem till underkastelse. Det ska bli mycket intressant att se hur pass historiskt korrekt och välgjord den här nya filmen kommer att bli.

Det är väldigt sympatiskt av Lucas att nu förverkliga denna film som han planerat sedan 1988. ”The Tuskegee airmen” var verkligen hjältar i ordets rätta bemärkelse och det var en fantastisk prestation deras enhet gjorde då de först fick kämpa för att överhuvudtaget få sättas in i strid, sedan kämpa för att få flyga moderna jaktplan (de bytte upp sig från Curtiss P-40 till P-51 Mustang) och slutligen kämpa för att vinna bombplanspiloternas respekt och förtroende i rollen som eskortjakt. Något de verkligen gjorde med den äran!  De blev kända som ”Red Tail Angels”.

Trailern här nedan ser intressant ut och innehåller utan tvekan en hel del rafflande flygscener med de ”head on”-attacker som de tyska jaktflygarna funnit var det bästa sättet att anfalla bombplanen. Det finns också en del för mig uppenbara historiska felaktigheter men det får man ju räkna med i ett sånt här sammanhang. Det blir kommentarer som snuddar vid den nördnivå jag i de här sammanhangen opererar på. Men inte bara. För att få spänningen i filmen att vara på topp måste man ju t ex rutinmässigt mångdubbelt överdriva tyskarnas styrka i luften.

Jag är väldigt mycket för att så långt möjligt visa respekt för båda sidor i konflikten och behålla en någorlunda historisk korrekthet. Om det ska gälla för att vara sommaren 1944 är det ett vingklippt Luftwaffe som amerikanerna möter där de har ett kraftigt övertag i både numerär och teknisk kvalitet på planen – ja så när som på jetjaktplanet Messerschmitt 262 som dök upp sent 1944 men i alltför litet antal för att ha någon reell påverkan på krigsförloppet.

Våren 1944, inför invasionen i Normandie, besegrades i praktiken det tyska jaktflyget i Europa av de allierade och tyskarna förlorade initiativet för gott och möjligheten att på allvar kunna hota bombräderna. De förlorade luftherraväldet med råge över Frankrike, vilket var en förutsättning för säkerställande av en lyckad landstigning. I medelhavsområdet hade tyskarna heller aldrig kraftsamlat på samma sätt som i Västeuropa och det var från Italien som ”Red Tails”, 332nd Fighter Group, opererade.

”Tuskegee airmen”, piloter ur 332nd Fighter Group på Ramitelli Airfield, Foggia, Italien, 1944

Det tyskarna hade att sätta emot den kvantitiva och kvalitativa överlägsenheten var fortsatt en bättre taktisk kompetens, erfarenhet och ett antal personer som tack vare rent darwinistisk perfektion genom de många krigsåren kommit att bli otroligt skickliga jaktpiloter. Bara de bästa och mest lyckosamma överlevde. För tyskarna fanns inga ”tours of operations”; du flög tills du stupade, blev för svårt sårad för att fortsätta – eller helt enkelt blev exceptionellt skicklig.

Jag ser fram mot att återkomma till detta. Och oberoende av eventuell historisk korrekthet ska det naturligtvis bli väldigt spännande att se filmen! Det är ett intressant grepp att skildra de svarta piloternas dubbla kamp från att ha misstrotts och fått flyga andrarangens plan till att få chansen i första linjen mot de återstående tyska jaktförbanden på västfronten 1944-1945.

Trailern till filmen ”Red Tails”

Och vill man ekipera sig som de amerikanska piloterna i filmen då köper man en måttsydd flygarjacka från Eastman Leather Clothing, extrem autenticitet och kvalitet. Rekommenderas!
https://japetus.wordpress.com/2010/11/24/flygarjackor-pa-modet-rekommenderar-de-basta-fran-eastman-leather-clothing/

”Daisy”, en silverfärgad 67-årig skönhet på besök

Ett ovanligt lågt brummande motorbuller, inte jetmuller utan propellerbuller, når mig denna strålande vackra septembersöndag. Hög, klar luft. Nästan vindstilla. Inte riktigt höst, men ändå inte längre sommar. Det är perfekt flygväder och jag gissar i samma stund som jag hör de här motorerna att det är en speciell gäst som är på inflygning över Nybohov. En tvåmotorig silverfärgad skönhet från det förra årtusendet…

Jag tittar ut genom vardagsrumsfönstret upp mot den klara stockholmshimlen och – mycket riktigt – ser jag henne omedelbart på väg rakt in över Nybohovsberget: ”Daisy” flygande veteraners ögonsten – en mycket väl omhändertagen gammal DC3:a som då och då visar sig i luften. Det är föreningen ”Flygande veteraner” som håller henne i trim och perfekt skick. Vilken skönhet. Vilken vacker strömlinjeformad futuristisk design.

”Daisy” i luften över Stockholm

DC-3:an SE-CFP ”Daisy” är Föreningen Flygande Veteraners flaggskepp och deras verkliga stolthet. ”Daisy” har varit i oavbruten trafik sedan 1943. Flygande Veteraner köpte in henne 1983 och hon har hållits i perfekt skick tack vare ideella krafter från medlemmarna i föreningen alltsedan dess.

Douglas DC3 flög första gången i december 1935 och fyller alltså 75 år i år. ”Daisy” är den enda kvarvarande svenskregistrerade DC-3:an i operativt skick och hon gjorde tjänst 1943-45 för US Army Air Corps under andra världskriget. Då med den militära beteckningen C-47. Det var i sådana plan som de amerikanska fallskärmsjägarna flögs in över Normandie med i juni 1944. C-47 var verkligen USAs flygande arbetshäst under krigsåren.

Att jag själv ännu inte är med i ”Flygande veteraner” är egentligen ganska märkligt. Ska genast ändra på det. Nu. Så får jag också en chans att flyga med Daisy.

”Daisy” taxar ut för start på Barkarby-flygfält

Flygande veteraners hemsida:
http://www.flygandeveteraner.se/