Vajande högt gräs i motljus. Sommarblå himlar, nyckelpigor på grässtråna i gröna gräsmattor och glittrande vattenytor med guppande barkbåtar. Manchesterbyxor och collegetröjor, skrubbsår och smultron på strån. Långa frisyrer då örsnibbarna absolut inte fick synas. Bugg och Hubba Bubba bubbelgum, TOY tuggummi och läsken Car som jag inte fick dricka. Och Juicy Fruit man kunde böja som jag själv inte gillade…
Ted Arnbjörn Gärdestad (1956-1997)
Det är som att trycka på en knapp, så forsar en flodvåg fram av minnen. Ted Gärdestads musik formligen översköljer mig med starka barndomsminnen av ett längesedan försvunnet 70-tal.
Ted Gärdestad med ”Angela” i Stockholm 1976, en de Ted-låtar som för mig känns allra mest 70-tal och lågstadieår för mig
Spänningen och äventyret, doften av vår och blöt jord och lera. Mina leriga stövlar och nästa lika smutsiga jeans när jag helt utan mammas och pappas tillåtelse trots upprepade förmaningar åter smyger runt inne på byggområdet bland dumprar, hjullastare, kabelstumpar, letar märlor till slangbellan i Grästorp utanför Jönköping under en blåsig april-himmel med snabba moln 1973.
Känslan av att vara på väg mot något pirrigt och nytt, har lämnat det gamla och den första barndomen bakom mig. Vi flyttar från Jönköping till Stockholm en varm sommardag i augusti 1974. Pappa rattar vår motorstarka Ford Consul GT (säkra omkörningar), solreflexer i fönstren, doften av varm nylagd asfalt nånstans vid Vagnhärad och jag sitter i baksätet och leker med ett örngott som jag drar in och ut genom bilfönstret; det smattrar så spännande tycker jag. Sluta säger mamma och pappa, du kommer att tappa det. Nånstans mellan Södertälje och Stockholm händer det. Det vita örngottet med de små blåklockorna rycks ur min 6-åriga hand och försvinner för alltid. Tänkte på det skamset då och då länge efteråt.
Ford Consul GT 3,0 i tredörrarsversion med den ej nedhissningsbara (hyfsat) barnsäkra bakre sidorutan
Och soundtracket till allt detta, vid sidan av ABBA, Björn Skifs och ELO, väldigt mycket Ted Gärdestad. Jättemycket Ted Gärdestad. Så ursvenskt… För vad ska man säga om Ted Gärdestads musikskatt? En av de så beundrade 56-orna. Den aldrig överträffade rekordgenerationen. Det bästa. Det är så väldigt svenskt.
Calle i september 1976, klass 2d Herrängens skola, Älvsjö, Stockholm
Vad var detta för mig? Jag var ju aldrig nån egentlig Ted-fan som barn, men har blivit det mer och mer med åren. Teds musik är så integrerad, så synonym med min barndom på 70-talet. Det börjar åren innan skolan och fortsätter genom lekskolan på Hattmakarbacken i Mälarhöjden, lågstadiet med stränga fröken Majken som spelade orgel till psalmerna vi fick sjunga på mornarna, mellanstadiedisco, pärlplattor på Fritids. Väldigt mycket Herrängens Skola i Älvsjö inser jag. Allt detta representerar en stor trygghet. Allt det jag förknippar med denna för länge sedan förlorade värld. ”En annan tid, ett annat land”, jag minns dokumentären om Olof Palme som jag skrev om för några år sedan och i samma stund tänker jag förstås på Himlen är oskyldigt blå från sommaren 1975.
En ung och ännu ekorrpigg Ted hamrar på pianot i Toto ”Hold the line”-inspirerade ”Satellit” i Melodifestivalen 1979. Det är lördagen den 17 februari, jag har precis fyllt 11 år och sitter med mitt lördagsgodis, en uppbruten 200 g Marabou Schweizernöt i den bruna Arabia-skålen, hemma i mörkblommiga soffan i Älvsjö och tittar.
Allt detta är nu ett koncentrat av vad jag ännu mitt i livet minns och känner kring dessa år. Det är starka minnen, som lyckligtvis nästan alla är fina och rimmar väl med Kenneth Gärdestads eminenta text i just ”Himlen är oskyldigt blå”.
För visst var det ett genialiskt drag att i årets upplaga av ”Så mycket bättre” släppa det sista avsnittets duetter som inte tillförde något mer än det vi redan hört och sett och istället välja en annan och riktigt folkkär artist. På det här viset fick ju programmakarna in Ted Gärdestad i programmet med hela den klassiska låtskatt som är hans och brodern Kenneths.
Det blir också uppenbart i programmet vilken extra nerv det lägger på deltagarna när de får klart för sig att Kenneth Gärdestad är på väg och kommer att sitta med dem och lyssna på låtarna. Little Jinders reaktion är mycket stark och det är nästan litet rörande att se hennes uppenbara och äkta fascination för Ted Gärdestad. Det är charmiga och spontana reaktioner som jag tycker är sympatiska och de går samtidigt hand i hand med de mer negativt omogna reaktioner jag kommenterade i förra bloggen.
Den första av kvällens låtar jag verkligen fastnade för var Jill Johnsons version av den episka och av mig tidigare omnämnda ”Himlen är oskyldigt blå”. Det här tyckte jag var riktigt, riktigt bra. Jill bottnar verkligen i den här låten och uttrycker kanske även här liten av den sorg hon uppenbarligen bar inom sig under inspelningen av programmet.
Den glädje och det jag upplevde som ekorrpigga energi som präglar början på Teds karriär med tennisspelandet och de första plattorna, att han var så bra på allt han gav sig på, kom att förbytas till något helt annat med åren. Ett mörker av psykisk ohälsa. Kenneth beskriver 80-talet som den svåraste perioden när de hade sämst kontakt och inte gjorde någon musik. Det var när Ted fick kontakt med baghwan-rörelsen i USA, som nu kallas Osho, och blev sanyasin, lärjunge. Det framstod då som än mer obskyrt än vad det gör idag.
Kenneth använder just ordet obskyrt, men vill inte använda ordet sekt, vilket annars var den vanligaste kommentaren kring baghwan i Oregon. I dagsläget många år senare är det litet annorlunda. Jag känner många människor som provat Oshos meditationer och även levt i anslutning till hans ashram i Indien. Inte minst har jag själv provat några av Oshos meditationstekniker och har haft positiva upplevelser av dem, även om jag själv aldrig känt nåt behov av att kliva närmare den rörelsen än några smakprov här i Sverige. Det har normaliserats idag, men jag minns hur skumt och mystiskt man då på 80-talet relaterade till Teds val att flytta till ”baghwan-sekten”.
Kanske hade det med saken att göra när de absurda ryktena spreds i slutet på 80-talet att Ted skulle vara ”33-åringen” som var misstänkt för Palme-mordet. Tanken är så löjligt absurd och ändå verkade den på nåt sätt ha tagits på något sorts allvar. Ett bevis på de underliggande misstankar och tvivel som med åren kommit att kopplas till Teds person; ljusår från 70-talets ”Sol, vind och vatten”-energier. Djupt tragiskt och minst lika obehagligt. Klippen från Caramba med Jacob Dahlin som intervjuade Ted 1991 och Kenneths reaktioner i gårdagens program är starka och talande.
Jag tycker programmet igår fick en alldeles ny nerv och det berodde inte bara på bröderna Gärdestads magiska låtskatt som berört mig så mycket mer än någon av årets artister. Det blev ännu något bättre, men att gå så långt som den berömde nöjesjournalisten på Aftonbladet och kasta den typen av kategoriska uttalanden kring sig som hur värdelös säsongen i övrigt varit, det kan jag inte se någon anledning till. Det är bara onyanserat och kvällstidningsjournalistiskt skruvat.
Samtalet kring Teds sjukdom var mycket allvarligt och allt annat än glättigt. Det tycker jag var bra av TV4s produktionsbolag att man lät detta svåra ämne få plats. De tog inte berättelsen vidare till det djupt tragiska slutet, det ordet nämndes inte och behövdes inte heller. Istället blev det bra fokus på den sista starka plattan de gjorde, ”Äntligen på väg” från 1995. En platta där min personliga favorit återfinns. Jag tänker på en av de allra vackraste kärlekslåtar jag hört på svenska ”För kärlekens skull”, men den obegripligt vackra videon från magiska Huvudskär, ytterst i havsbandet av Stockholms södra skärgård. Från den plattan gjorde Tommy Nilsson en kraftfull version av nattsvarta ”I den stora sorgens famn” som helt tydligt gav Kenneth Gärdestad något extra. Tommy kunde uttrycka mer av Kenneths sorg och frustration än vad Ted av naturliga skäl kunde göra. Det var mycket starkt och djupt känt.
Jag tycker det var helt underbart bra att Ted Gärdestads musik och Kenneth Gärdestads fantastiska och vackra kärlekstexter – ofta häcklade av den elitistiska sönderpolitiserade progginfluerade journalistkåren på 70-talet – fick maximal upprättelse på bästa sändningstid 2016. Kanske är det först nu jag förstått Kenneth Gärdestads storhet som textförfattare? Jodå, klart att jag också fattar att Ted Gärdestads musik sedan länge är fullt upprättad och respekterad i en mer tolerant tid, men det här var oerhört viktigt, respektfullt och bra. Glädjen att se den här musikskatten – som också jag bär som en del av min identitet, mina minnen – föras vidare till nya generationer lyssnare känns sjungande gott i hela hjärtat.
Avslutningsvis, det blev en mäktig avslutning. Passande. Åter tyckte jag att Dannys uppriktighet kring sin inledande okunskap om Ted Gärdestad var ärlig och uppfriskande. Även om jag inte gillade hur han stuvade om harmonierna och melodin i versen så fick han verkligen till refrängen och gospellyft i avslutningen var magnifik. Som jag nämnde är ”För kärlekens skull” och min personliga Ted-favorit i kraft av alla de vackra minnen jag har till den. Minnen jag inte ska gå in på här utan bara konstatera att det blev en mycket fin avslutning på det bästa programmet i årets upplaga av programserien som fick extra känslor i kraft av Freddie Wadlings bortgång och Ted Gärdestads djupt berörande livsöde.
~ ~ ~
Den här bloggen vill ju gärna bjuda på mer än det allra vanligaste. Därför kryddar jag slutet med ett par fler Ted-låtar
Börjar med en låt från Melodifestivalen 1980 där Ted sjunger en av sina mindre kända hits, popreggaen ”Låt solen värma dig”, möjligen inspirerad av kärnkraftsomröstningen samma år, tillsammans med dåvarande flickvännen Annica Boller (som själv hade bandet Rock de luxe och senare gjorde den ännu så mycket bättre singeln ”St Paul de Vence” från 1984, mer om den en annan gång). Jag noterar att den här låten är starkt influerad av en annan av den tidens stora internationella hits, 10cc’s ”Dreadlock holiday”. Reggaen var väldigt stor vid den här tiden.
I det här live-klippet från de svarta västarnas 1993 sitter en 80-talsstylad Ted vid pianot precis innan sjukdomen och medicinerna fick honom att börja förändras. Det är en väldigt fin låt och dessutom ser vi en 23-årig Helen Sjöholm i kören plus ett par små solon. Mycket fint!
Japetus öga 