Arkiv för Barbro Hörberg

Möte mellan dåtid, nutid och framtid – Ellinore Eriksson tolkar Barbro Hörberg

Posted in musik with tags , , on 17 april, 2016 by japetus

Det hände sig på Boulevardteatern på Södermalm i Stockholm en afton i april…

Ja det hände sig att jag igårkväll fick se ytterligare en musikföreställning med tolkningar av Barbro Hörbergs visskatt. Jag fick se Ellinore Eriksson spela sin föreställning ”Förr i världen var himmelen blå”.

Det är alltid speciellt, för Barbros visor har berört mig på ett alldeles speciellt och mycket personligt sätt. Det är en utmaning att tolka visorna, för Barbros låtmaterial är också väldigt personligt och utlämnande. Det är något som det krävs mod att närma sig och en speciell känsla för att uttrycka.

Men det här var speciellt på ett nytt sätt. De artister jag hittills sett och hört tolka Barbro Hörbergs visor har alla varit medelålders, dvs i min ålder eller betydligt äldre, i Barbros egen generation. Men igårkväll fick jag se en 22-åring ge sig på denna utmaning. Det har jag aldrig hört eller sett tidigare. Intressant, tänkte jag. Det här ska bli riktigt spännande, litet historiskt på sätt och vis. Och nu vill jag skriva om det. Se om jag kan göra den här speciella föreställningen rättvisa.

Ja det känns litet historiskt på mer än ett sätt. För det slår mig nu att det faktiskt i dagarna är precis 30 år sen jag själv första gången hörde och berördes av Barbro Hörberg, sen jag upptäckte henne och var mogen att börja ta till mig de här låtarna. Om några dagar är det valborg igen och det kommer då att vara 40 år sedan Barbro så sorgligt gick bort i förtid. Det är alltså ganska längesen nu som hon lämnade scenen. Och det kändes väldigt längesen redan för 18-åringen som då 1986 upptäckte Barbro med hjälp av en mycket god vän.

Inte konstigt då att det därför kändes fascinerande att sitta där igårkväll på Boulevardteatern och nyfiket se den personliga scenrekvisitan. Det rum som alldeles strax skulle bli inramningen till denna föreställning. Och vi såg väldigt bra för det fanns lediga platser på första raden för mig och min goda vän Gunilla vars födelsedag vi firade. Tillsammans hade vi tidigare sett Anna Döblings Hörberg-föreställning på Hökis visrum i höstas, nu skulle vi få se Ellinore Erikssons.

Och så kommer hon in på scen, en karismatisk och vacker ung tjej som gör en tidsresa och kliver rätt in i den stämningsfullt återskapade retromiljön med mycket 60- och 70-talsnostalgi. Rekvisitan är på pricken. Hon t o m startar med att lägga sig på scen och drar på sig de alltför tajta 70-talsjeansen och jag får en association till ”Tighta jeans förbannade jeans” med Magnus och Brasse. Skön humor. Så har Ellinore (född 1993) landat i det tidiga 70-talet. I den värld som är mina allra tidigaste barndomsminnen. Doftminnen, musikminnen, bildminnen. Starka minnen.

Ellinore Eriksson Barbro Hörberg2
Boulevardteaterns scen igårkväll, ett stämningsfullt återskapat barbrohörbergskt retro-rum (klicka för större bild)

Och det känns speciellt att se en så pass ung person ta detta stycke återskapade samtidshistoria i besittning på scen. Hon gör det med inlevelse, med sin starka närvaro och uttrycksfullhet. Egentligen är hon ju här och nu, 40 år senare, barnbarnet på besök hemma hos mormor. Samtidigt som hon inför våra ögon landat i det som var. I Barbros värld. Och blir en del av den världen, där och då.

Ja nog är det en ovanlig musikteaterföreställning. Och jag kan hålla med om att det är precis som jag läst i presentationen:
”I ett nostalgiskt scenrum står tolkningar av Hörbergs visor i fokus varvat med monologer, funderingar och reflektioner kring Barbros samtid, nutiden och hur det på något vis alltid flyter samman. Hur vi människor kommer förbli precis så mänskliga som vi är, vilken tid vi än befinner oss i.”

Ellinore gör de flesta av låtarna på gitarr och det är snabbt tydligt att hon är en duktig gitarrist. Hon spelar grymt bra oberoende av om hon står rakt upp och ned på scen, ligger i soffan, sitter på golvet eller hoppar upp och står i soffan. Det är ledigt och lätt för henne. Det märks att hon är rutinerad.

En av låtarna, ”Gråt i gräset”, gör hon vid pianot och det går lika bra det, för Ellinore är både gitarrist och pianist. Bra val tänker jag, som en gång för längesen valde det mindre förlåtande instrumentet klarinett… En annan fördel med piano och gitarr är ju att man kan sjunga till och det är något som Ellinore gör riktigt grymt bra. Hon har en väldigt fin och uttrycksfull röst. Tjejen sjunger helt enkelt jättebra. Och uttrycksfullt. Det räcker nämligen inte riktigt med att sjunga bra när man ska göra Barbros uttrycksfulla låtar. Det krävs mer. Det krävs själ och känsla.

Och det är en klurig föreställning. Det är tänkvärt. Ellinore väver ihop de flesta av Barbros mest kända låtar med några av de mest kända monologerna, eller pratorna, som jag tror Barbro själv kallade dem. Till det lägger hon några egna reflektioner. Hon jobbar med nu, då och sedan. Rör sig mellan dåtid och nutid och ännu längre tillbaka till det som var dåtid för Barbro.

I ”Hejsan Britta” excellerar Ellinore som snyggo-våp och vamp och spelar ut hela registret är hon trippar fram och tillbaka i högklackat över scenen. Här lägger hon också till några egna små repliker anpassade till nutid som ytterligare förstärker låtens budskap. Hon gör sin version och det är väldigt träffsäkert. Den karaktären, den bruden är tidlös. Hon har alltid funnits och kommer alltid att finnas.

Ellinores funderingar kring tiden och hur vi upplever den och relaterar till den blir som starkast när hon utifrån ”Förr i världen var himmelen blå” tar sig an den evigt klassiska föreställningen att det var bättre förr – ju förr dess bättre – som vi alla vet. Att människor i alla tider blickat bakåt och upplevt sin dåtid som något bättre. Men var det verkligen bättre förr? Ellinore tar flera språng bakåt i tiden. Till Barbros värld och vidare bakåt till den värld som människorna då upplevde som ”den gamla goda”.  Men vad hittar vi där, krig efter krig, konstaterar hon.

Detta ständiga nu som efter en tid romantiseras och plötsligt upplevs som bättre än det nu som är här och nu. Monologen är snabb, kvick och har ett mycket snyggt retoriskt grepp som jag gillar skarpt. Det är klurigt, finurligt och underfundigt när hon leder det logiska resonemanget till slutsatsen att nuet ändå alltid måste vara det bästa.

Det blir också komiska poänger genom varven tack vare Ellinores humoristiska timing. Bl a med en blomvas som tjänar som dricksglas. Men, som det alltid också är i Barbros visar, så pendlar föreställningen mellan sinnesstämningarna. Det blir också djupt gripande då Ellinore i ”Kände du kylan” uttrycker smärtan och sorgen inför insikten om den cancer som upphovsmannen Barbro förstår kommer att bli hennes död. Hon vågar också här möta de svåraste känslorna. Det gör så ont att se och lämnar en sorgklump i halsen. Starkt.

Ellinore Eriksson Barbro Hörberg

Ja det är väldigt speciellt att se en så ung tjej uttrycka alla dessa känslor i den här retromiljön på scenen. Det är klart att det blir en annan infallsvinkel när en yngre person spelar dessa låtar från 60-tal och 70-tal skrivna utifrån ett medelålders perspektiv. Det blir som en mix mellan dåtid och nutid, mellan olika skeden i livet. Och det är speciellt. Det är ovanligt. När Ellinore tolkar Barbro blir det som ett möte mellan dåtid och framtid. Att höra henne göra de här 70-talsmonologerna berör på ett särskilt sätt eftersom det just är ett möte mellan det nya och det gamla. Hon gör det med äkta känsla. Sin känsla. Ja det blir en alldeles speciell och för mig helt ny känsla när jag liksom ser det förflutna och framtiden flyta ihop på scen i Ellinores gestalt och uttryck. Hon är en mycket begåvad ung artist och det ska bli spännande att följa henne vidare på vägen.

Vi har lyckligtvis många utmärkta uttolkare av Barbro Hörberg. Det var speciellt att på Klara Soppteater i höstas höra Albin och Fredrik göra sin föreställning, första gången jag hörde män tolka Barbros låtar. Det var väldigt starkt och gripande att uppleva Anna Döblings musikföreställning om Barbros liv. Alla tillför de, liksom Ellinore Eriksson, någonting vackert och viktigt i sin tolkning av dessa underbara visor med sina tidlösa ämnen och funderingar.

Men det här var alltså första gången som jag ser en representant från den yngre generationen framföra Barbros låtar. Och Ellinore Eriksson gör det på ett tänkvärt magnifikt sätt. För det brukar ju annars som sagt vara medelålders människor i min ålder, eller äldre, som gör dessa tolkningar. Det är därför också vackert att liksom se återväxten tryggad. Här är det nån som kommer kunna föra dessa låtar vidare längre in i framtiden. Det är vackert… Mycket vackert!

 

 

 

 

Annonser

Anna Döbling kommer närmast Barbro Hörberg

Posted in musik with tags , , , on 18 september, 2015 by japetus

Det är måndagkväll den 14 september och jag befinner mig på genuina och familjära Hökis Visrum i strikt 50-talsstylade Hökarängen. Jag tänker att inramningen passar ganska bra med tanke på vad jag äntligen ska få se ikväll. Alldeles snart kommer nämligen Anna Döbling att göra entré på scen. Pianisten och ackompanjatören Per Rosenius sitter redan vid pianot och improviserar. Det råder en påtagligt mysig och familjär stämning i måndagkvällen.

Snart ska jag få se Anna Döblings föreställning ”Med ögon känsliga för allt – en berättelse om Barbro Hörberg”. I flera års tid har jag velat se Albin och Fredriks samt Anna Döblings föreställningar om Barbro Hörberg. Tänk att det nu till slut blir så att jag ser dem båda med bara ett par veckors mellanrum.

Med ögon känsliga för allt

Och när Anna gör entré tar hon scenen i besittning och börjar agera berättelsen om Barbro Hörbergs liv. Anna har själv skrivit det uttrycksfulla och initierade manuset som bygger på ett grundligt forskningsarbete i ämnet. Sen framför hon det själv på ett mycket övertygande sätt med en medvetet genomtänkt regi. Hon spelar litet gitarr och ackompanjeras elegant av Per Rosenius på piano. Här blandas djupaste allvar och sorg med komik och kvick humor. Den mix av känslor som var Barbro Hörbergs liv.

Förutom självklara Barbro-hits som ”Med ögon känsliga för grönt”, ”Sommarö” och ”Gamla älskade barn” får jag även höra några av mina personliga favoriter med Barbro: ”Vill du bli min soptipp”, ”Den enda sommaren” och ”Håll alla dörrar öppna”. Anna gör det bra och mycket övertygande. Det är som att jag verkligen känner att Anna ”förstått” Barbro.

Vi får höra en uttrycksfull, vacker, välspelad, välsjungen, välregisserad, empatisk,  djupt berörande och innerligt äkta föreställning. Anna fångar oss i publiken och jag och mina två nära vänner Helena och Gunilla sitter snart som trollbundna. Stämningen är starkt förtätad. Snart rörs vi alla tre till tårar. Det blev så starkt på så många plan och sätt.

Ibland kan livet kännas extra mycket. Som nu när vi/jag för andra gången på några månader har förlorat en kär vän i cancer. En oss närstående vän har nyligen ryckts bort mitt i livet på samma sätt som Barbro. Parallellerna är uppenbara.

Anna Döbling Per Rosenius
Per Rosenius vid pianot och Anna Döbling sjunger utan mick för lokalen är så liten och familjär att det inte behövs, Hökis Visrum 14 september

Så när vi hör Anna framföra Barbros låtar minns vi också vår kära vän Maria. Vi berörs djupt av Barbros livsresa och öde. Samtidigt som vi tänker på vår vän som så nyligen lämnat oss.

Därför;  när Anna sedan, efter publikens jubel, applåder och ovationer med krav på extranummer väljer att bland alla sina egna låtar köra just ”Maria som väntar”, ja då får jag ståpäls från topp till tå och konstaterar att detta är en helt magisk kväll… Jag får snyta och harkla mig rejält efter den här konserten. Jag är helt tagen. Behöver samla mig en stund innan jag byter några ord med Anna efteråt och tackar henne för den underbara föreställning vi just fått se.

~  ~  ~

Jag skulle sammanfattningsvis vilja säga så här. Det finns några stycken riktigt duktiga artister där ute som gör suveräna Barbro-covers. Och nu har jag sett några av dem. De jag hört är alla bra och på litet olika sätt. De övertygar alla. Och jag måste säga att Anna Döblings välspelade, initierade och empatiska föreställning för mig intar en särställning genom sitt djup, sitt briljanta manus och Annas förmåga att trollbinda publiken med sitt skådespeleri och sin närvaro.

Ja den här föreställningen kändes verkligen som en mycket lyckad och genomarbetad helhet. Förutom det suveräna grundmaterialet, visorna och texterna, uppskattade jag både arrangemangen, det musikaliska framförandet och Annas agerande och starka närvaro på scen. Och som ytterligare en kvalitetsaspekt märktes den medvetna och genomtänkta regin.

Anna kommer allra närmast Barbro. Det är min upplevelse.

”Stunder” – om Barbro Hörbergs musikaliska kvarlåtenskap i Bi Dahlborgs tolkning

Posted in musik with tags , , , , , on 5 september, 2015 by japetus

”Här är Barbros kvarlämnade material, se till att hon lever vidare!”

Det var Barbro Hörbergs man och änkling, Jan Stenvinkel, som en gång i tidigt 80-tal valde att, efter att ha hört Bi Dahlborg sjunga på Södra Teatern, ge henne de där kassarna och den röda skinnväskan med Barbros samtliga opublicerade texter, efterlämnade skisser och anteckningar. I materialet hittade Bi 13 sångtexter och flera monologer…

Oj, oj… Ja vi talar alltså här verkligen om ett stort antal, för publiken helt okända, alster signerade den legendariska, kultförklarade svenska vispoeten och vissångerskan Barbro Hörberg, som så sorgligt gick bort i förtid 1976 vid 43 års ålder. Här kan vi sannerligen tala om ett högintressant, efterlängtat och värdefullt kulturarv som jag kan tänka mig att många, många intressenter skulle vilja få ta del av.

Bi Dahlborg
Bi Dahlborg (1956- ) skådespelerska, sångerska och numera föreläsare, högskolelärare och ledarskapsutbildare

Liknelsen haltar på de flesta sätt, jag vet, men min tanke går faktiskt till författaren Stieg Larssons efterlämnade texter som lär ska finnas i en väl gömd bärbar PC nånstans. En text som en stor publik längtat efter och spekulerat kring. En efterfrågan så stor att ett förlag till slut kontrakterat en annan författare för att skriva vidare. Men här talar vi alltså om en äkta ursprunglig kulturell kvarlåtenskap som fritt överlämnats av familjen. Det hela är så fascinerande. Och annorlunda.

Och ja, jag kan förstå varför Jan Stenvinkel lämnade över materialet han inte själv kunde göra något med, för det första som slår mig när jag hör Bi Dahlborgs tolkningar är hur mycket hon låter som Barbro. Och det hörde förstås Jan direkt den där gången på Södra Teatern. Barbros och Bis röster liknar varandras, Bis röst är kanske litet ljusare och möjligen mer tekniskt skolad, men de låter lika på flera sätt. Det är den där värmen, men även fraseringar och betoningar som är så lika. Och sättet att prata och pratsjunga i låtarna.

Bi har i intervjuer berättat att hon blev både hedrad och förskräckt av denna oväntade gåva hon fick redan i 25-årsåldern. Ansvaret skrämde henne och materialet låg i många år och pockade. Det skulle dröja mer än 25 år innan tiden var mogen – när Bi Dahlborg i medelåldern kände sig mogen att ta sig an dessa texter, att hon själv först då bottnade i dem.

För 2008 kom så äntligen plattan ”Stunder” som innehåller 22 spår där sånger och prator/monologer blandas. En del av materialet har Bi fått färdigställa eftersom det bestod av textbitar som Barbro Hörberg aldrig hann skriva färdigt.

Stunder Bi Dahlborg
Plattan ”Stunder” ligger här på solvarmt trä i mitt vardagsrum denna vackra septembermorgon. Klicka för mycket större bild!

Skivan innehåller alltså 22 spår med 13 helt nya låtar. Monologerna mellan ­låtarna är skrivna av Barbro Hörberg, men delvis kompletterade av Bi Dahlborg och dramatikern Anders­ Bäckström. En av låtarna är en nyöversättning av den franska sångerskan Barbaras låt ”Nantes”. De flesta texterna är tonsatta av ingen mindre än kompositören, jazzmusikern och programledaren Berndt Egerbladh. Kompositörerna Jonny­ Wingstedt och Håkan Möller har skrivit fyra av sångerna.

Och så kom det sig för en vecka sedan att jag haft glädjen att få denna så speciella platta av Bi Dahlborg; Bi som finns på samma arbetsplats som jag. Vilken spännande överraskning när jag i min research för den här bloggen förstod att det faktiskt var just Bi som gjort skivan med Barbro Hörbergs opublicerade texter. Den här musiken finns tyvärr inte på Spotify, och ingenting av detta nya material finns heller på YouTube. Plattan jag nu håller i min hand är unik på flera sätt.

Och jag har nu haft några sällsamt spännande dagar när inlyssnandet i ”Stunder” pågått som bäst, ett helt nytt möte med Barbro Hörberg. Här i Bi Dahlborgs gestaltning.

Stunder - innehåll
Och här ser ni denna exklusiva skivas innehåll, klicka för läsbar bild! Kännare av Barbro H kommer att känna igen några av låtarna/monologerna, men fascinerande nog får vi här möta ett stort antal tidigare okända men tämligen omisskännliga Barbro-titlar. De kända titlarna vävs in i det nyfunna materialet på ett både psykologiskt och pedagogiskt förklarande sätt. Musiken är mycket jazz, visa och litet bossanova. Sällsamt, fascinerande och vackert!

Och vad kan jag då säga om detta… Ja till skillnad från vad jag hört om David Lagercrantz nya Millennium-text tycker jag att det här faktiskt fungerar bra. Jag har redan kommenterat att jag fascinerats av hur lika röster de har Bi och Barbro. Sångtexterna är kraftfulla i all sin enkelhet. Då som nu berör de med känsla ­livets små och stora stunder.

Här möter jag en mängd typiskt Babroska finurliga klokheter och tänkvärdheter. Och förstås den typiska humorn. Att Barbro varit borta så länge och att jag kan få höra något nytt som så omisskännligt bär hennes ton och känsla tycker jag är smått makalöst. Det är ett kärt återhörande. Bi kommenterar själv låtarna så här:

”–Barbro Hörberg balanserar alltid på en knivsegg, men hon håller sig innanför gränsen så att det inte blir banalt. Jag märker att texterna berör på djupet inte bara hos äldre lyssnare utan även hos unga människor som besöker våra kabaréer”.

Och det kan jag förstå. Jag kan hålla med. Det är också min upplevelse. Det berör mig starkt nu i september 2015 att höra dessa 40 år gamla texter som fick nytt liv för sju år sedan.  Det är, om något, ett tecken på starkt kvalitet.

”Hur länge måste en lycka räcka?”, frågar sig Barbro. ”Hur länge måste en lycka räcka för att ha rätt att kallas stor?” Och hon fortsätter. ”Den lyckan var stor så länge den varade. Och den blev inte mindre för att den en gång tog slut. Men lyckor blir inte större för att man försöker dra ut på dem…”

För mig som nu lever som singel med flera relationer bakom mig är det lätt att känna igen mig i Barbros nygamla texter. Här och där i dessa nya texter kommer några nya fullträffar som får mig att haja till. Inte minst den starka och kloka texten ”Skilsmässan” som särskilt får mig att tänka på min senaste relation som jag lämnade för nu ett år sedan. Det är sorgligt och träffsäkert. Och litet vemodigt. Det svenska vemodet. Det svenska allvaret. Det är tänkvärt och typiskt Barbro Hörberg.

”Men tomrummet efter dig ska inte fyllas i med annat. I tomrummet efter dig har alla klockorna stannat. I bakvattnet efter dig där ska jag njuta av friden. Fast jag misstänker redan nu att det blir tråkigt med tiden…” Det här skulle jag ha hört för precis ett år sedan när jag var ”nyskild” tänker jag. Men det går lika bra att höra det här nu. Det är allmängiltigt och berör alla som någonsin sett tillbaka på en gammal, avslutad relation.

”En härlig sommar blir inte sämre bara för att den en gång tar slut. Och blommorna har väl rätt att blomma fast de en gång ska ha blommat ut…”

Ja Barbro. Visst är det hon. Det här känner jag igen, så väl. Det är hon.

”Jag tycker om det tydliga. Det är kanske det jag kallar stunder. Sen spelar det faktiskt ingen roll om de är fruktansvärda eller underbara. När de händer då är man oftast aningslös och oförberedd på vad som ska hända. Stunder som förändrar ens liv innan man hinner vända…”

Mmmm… Ja det här är verkligen Barbro. En Barbro jag så väl känner igen. Humanisten Barbro Hörberg som på sitt ”utlämnande, ogarderade sätt” berättar om hur det kan kännas att leva. Om ensamhet, övergivenhet, men också om vilket äventyr livet är och hur vackert det är att leva. Det är en sällsam och fascinerande känsla att få höra dessa nygamla, men tidlösa visor. Och jag tycker att Bi Dahlborg lyckats förvalta materialet fullt tillräckligt bra.

Och det krävs naturligtvis också mod att ens våga sig på att förvalta en så stor konstnärs kvarlåtenskap. Jag är glad att Bi hade det modet och tålamodet att hitta rätt tillfälle att ge dessa alster liv. Och det var väldigt trevligt att få prata med dig om detta. Ställa litet frågor, få svar på undringar. Varmt tack för det Bi och för denna vackra nygamla skapelse!

Jag förstår att det kändes skönt för Bi att till slut bli klar med gestaltandet av texterna. Att hon verkligen gjorde något av materialet hon fått av Barbros änkeman så många år tidigare. En lång rad av sökträffar i tidningar från främst åren 2006-2008 visar att Bi turnerat flitigt i Sverige med showen ”Kabaré Hörberg” som även spelats på Klara Soppteater vid några tillfällen i november 2008.

Kabaré Hörberg 2008
Kabaré Hörberg 2008 – ”en kabaré kring Barbro Hörbergs opublicerade material med skådespelerskan och sångerskan Bi Dahlborg”

Jag har kommenterat det tidigare här, att min känsla är att Barbro Hörberg under de senaste sju till åtta åren verkligen börjat få den uppskattning och uppmärksamhet hon så väl förtjänar. Jag skrev om det nyss i veckan efter att ha varit på Klara Soppteater. Tänker åter på samlingsplattan från hösten 2007, tolkningarna med Albin och Fredrik, Anna Döbling och nu alltså även Bi Dahlborgs jag så äntligen fått höra.

Så ja. Det råder inget tvivel om att Barbro Hörberg fortfarande berör. Och att hon nu fått väldigt mycket uppmärksamhet, vilket gläder mig något enormt. Här slirar nu bloggen iväg från plattan Stunder i mer allmän Barbro Hörberg-riktning. Här kommer några exempel på sånt som gläder mig i detta ämne.

Jag tänker förstås åter på Benjamin Wolffs K-Special-dokumentär på SVT från 2014. Se klipp här på SVT:s hemsida. Och så här fint skrev till exempel den av mig i Ratata-sammanhanget tidigare citerade Kjell Häglund TV-dags

”Det finns inga människor – annat än åldrade eller arkiverade – som har den här tonen längre. Det är en ton av ett svenskt sommarfolkligt progressivt, populärkonstnärligt 1960- och 70-tal. Av enkelhet och poesi på en gång; barn och konst; ångest och lycka; stan och skärgårn. Den enda jag kan jämföra med rakt av är Beppe Wolgers.”

och Karin Thunberg som själv en gång intervjuade Barbro skriver så här i SvD.

”Själv minns jag hennes uppmuntran. Hur hon glatt plirande såg mig som var ung och nervös och knappt visste vad jag skulle fråga när jag äntligen fick en intervju. Barbro Hörberg visste, svarade på frågorna som jag aldrig ställde. Ville efteråt veta om mig och mitt liv.”

Och så här låter det i Alex och Sigges podcast (cirka 22 minuter från slutet). Killarna pratar fritt, litet rörigt men ganska intressant kring Barbro om det svenska vemodet och den tid hon var en del av:
”Man kan ta svensken out of the allvar, men inte allvaret out of the svensken. Vi flydde från melankolin och vemodet och allvaret…”

Se här även klipp från Jan Gradvall i  DI Weekend, klicka för läsbar bild!
gradvall-e1396879987536

och Jan-Olov Andersson i Aftonbladet, klicka för stor och läsbar bild!
Aftonbladet226

Det blir mycket upprepningar, men jag väljer ändå att låta dessa snapshots från mitt researcharbete ligga kvar här nedan…

~  ~  ~

”Kabaré Hörberg” Sveriges Radio, nov 2008

Sångerskan och skådespelaren Bi Dahlborg är aktuell (nov 2008) med Kabaré Hörberg – en föreställning kring Barbro Hörbergs opublicerade material. Den spelas just nu på Klara Soppteater i Stockholm. Med tonsättningar av bland andra Berndt Egerbladh. Föreställningen har också blivit till skivan ”Stunder” – där Bi Dahlborg sjunger Barbro Hörberg. Där medverkar också musikerna Stefan Blomqvist, Christian Paulin och Erik Söderlind.

~  ~  ~

”Stunder” DN maj 1996

Bi Dahlborg, som nästa vecka uppträder med hennes visor i en föreställning som hon kallar ”Stunder”, säger så här om Barbro Hörberg:

– Hon var en humanist med humor som försvarade människans rätt till snedsteg. Hon kunde tala om kärlek, frihet och om vardagen utan att bli patetisk.

Dessutom hade Barbro Hörberg ett stort engagemang i barn- och kvinnofrågor och medverkade i olika radio- och TV-program där hon talade om både det som var lätt och om det som var svårt – om kärlek, fördomar och ensamhet. Efter två års cancersjukdom dog hon på valborgsmässoafton 1976.

I föreställningen, som är utformad som en serie kvinnoporträtt, presenteras bland annat fem nya tonsättningar som Berndt Egerbladh gjort och även delvis ”nya” verk där Bi Dahlborg sökt fylla i en del ofullbordade monologer. Hon uppträder tillsammans med pianisten Håkan Möller som svarat för de musikaliska.

~  ~  ~

”Stunder” SvD april 2008

Barbro Hörberg är mest känd för sin låt Ögon känsliga för grönt. Men den bortgångna sångerskan lämnade efter sig flera outgivna sångtexter. Nu har skådespelerskan Bi Dahlborg gett ut den nya skivan Stunder. Av Per Gullbrand 19 apr, 2008

 Upprinnelsen till skivan ligger många år tillbaka när Bi Dahlborg jobbade på Södra teatern i Stockholm.

–Jag hade satt upp en egen före­ställning som handlade om en samling kvinnoporträtt. Flera av Barbro Hörbergs sånger var med i den föreställningen. En kväll satt Barbro Hörbergs änkling, konstnären Jan Stenvinkel, i publiken, berättar Bi Dahlborg.

Nästa kväll kom Jan Stenvinkel tillbaka och tittade på föreställningen igen. Efter föreställningen gav han Bi Dahlborg en röd skinnväska och några papperskassar med de enkla orden: ”Här är Barbros efterlämnade mate­rial, se till att hon lever vidare!”

–Jag lovade Jan Stenvinkel att skivan skulle gå i jazzens anda. I materialet hittade jag 13 sångtexter och flera monologer.

Hon har samlat en rad namnkunniga musiker vid skapandet av skivan Stunder. De flesta texterna är tonsatta av den fram­lidne kompositören och programledaren Berndt Egerbladh. Kompositörerna Jonny­ Wingstedt och Håkan Möller har tonsatt fyra av sångerna.

Tonsättningarna är inspirerade av tidigare utgivna låtar med Barbro Hörberg. Sångtexterna är kraftfulla i all sin enkelhet. Då som nu berör de med känsla ­livets små och stora stunder.

–Barbro Hörberg balanserar alltid på en knivsegg, men hon håller sig innanför gränsen så att det inte blir banalt. Jag märker att texterna berör på djupet inte bara hos äldre lyssnare utan även hos unga människor som besöker våra kabaréer, säger Bi Dahlborg.

Barbro Hörberg gick bort i cancer 1976, 42 år gammal. Under sin karriär skrev hon flera kända ­låtar och medverkade i flera tv-program och teateruppsättningar. Under flera år levde Barbro Hörberg i Frankrike där hon hämtade mycket inspiration. Bi Dahlborg, med drygt 30 års erfarenhet som skådespelare på scener som Folkteatern i Gävle, Riksteatern och Östgötateatern, beskriver Barbro Hörberg som den ”franska visans svenska musa”.

–En av låtarna är en nyöversättning av den franska sångerskan Barbaras låt Nantes.

Den nyproducerade skivan Stunder innehåller 22 spår med 13 helt nya låtar. Monologerna mellan ­låtarna är skrivna av Barbro Hörberg, Bi Dahlborg och Anders­ Bäckström. Bi Dahlborg kommer tillsammans med duon Erik Söder­lind, gitarr och Christian Paulin, bas, att genomföra en ­turné i Sverige under sommaren och hösten 2008.

~  ~  ~

”Kabaré Stunder” Kristianstadbladet, oktober 2004
Bi Dahlborg bygger broar mellan låtarna genom att med små medel gestalta små berättelser. Eller stunder som hon kallar dem. Därav namnet på uppsättningen. Stunder som hon samlar. 52 stycken ska hon få för att en gång i framtiden lägga patiens med dem. Det är inte bara stunder av lycka som samlas, utan allt från svek, ensamhet och flera känslofärder på den krokiga kärleksstigen.

”Cabaré Stunder” är en småmysig föreställning. Inget som jag skulle tvinga folk till under pistolhot kanske, men lite så där småtrevlig.

Bi Dahlborg väver ihop sånger på ett naturligt sätt, men har väl inget spektakulärt att berätta och inget revolutionerande berättande. Men det är inget som man måste kräva. Berättelser ur livet kan räcka en bra bit. Vilket det gjorde för flera av de andra som kommit till Aoseum denna kväll.

~  ~  ~

”Cabaré Hörberg”, HelaGotland.se, november 2007
Låten ”Med ögon känsliga för grönt” gjorde Barbro Hörberg till en folkkär artist. Det är över 30 år sedan hon gick bort, men sångerna lever vidare.
I kväll bjuder Slite teaterförening på Cabaré Hörberg, men Bi Dahlborg på scen. För några år sedan gjorde Bi Dahlborg en föreställning på Södra Teatern i Stockholm, en samling kvinnoporträtt kring Barbro Hörbergs sånger.
Vid ett tillfälle kom konstnären Jan Stenvinkel, Barbro Hörbergs man och såg föreställningen.
Efteråt berättade han att Barbro hade tänkt att göra en liknande kabaré men hon hann inte slutföra sin idé. Nästa kväll dök Jan Stenvinkel upp igen och ställde en väska och några kassar hos Bi med orden:
– Här är Barbros efterlämnade material, se till att hon lever vidare.
För några år sedan tog Bi tag i materialet och hittade elva sångtexter som inte blivit tonsatta, ett antal idéer som inte var klara och så började hon sätta samman texterna.
Berndt Egerbladh, Håkan Möller och Jonny Wingstedt började tonsätta och dramatikern Anders Bäckström hjälpte henne med mellantexter.
Föreställningen har sedan dess spelats en hel del på Mosebacke etablissement, olika teaterföreningar i Sverige, hos olika föreningar och företag.
Förutom Bi Dahlborg medverkar även Erik Söderlind (gitarr), och Christian Paulin (bas).

Albin och Fredrik hör bara Barbro Hörberg på Klara Soppteater idag

Posted in musik with tags , , , on 1 september, 2015 by japetus

Äntligen! Så kom det sig att jag idag, till slut, fick se Albin Flinkas och Fredrik Meyers kritikerrosade föreställning ”Albin och Fredrik hör bara Barbro Hörberg”. En föreställning de spelat av och till i fem år. Oftast som duo, men vid speciella tillfällen även i längre version och då med Barbro ”Lill-Babs” Svensson och Rikard Wolff.

Idag var det i det ursprungliga duo-formatet på ”Klara Soppteater” i Kulturhuset i en knapp timslång föreställning. En mycket stark, gripande och vacker föreställning. Albin och Fredrik är utmärkta sångare och det är fascinerande att höra deras versioner av Barbros låtar. Riktigt tjusigt med stämsången. Det hela är också visuellt både smakfullt och kraftfullt presenterat.

Albin och Fredrik hör bara Barbro hörberg
Albin Flinkas i strålkastarljuset på Klara Soppteater tidigare idag

Albin och Fredrik varvar några av Barbros visor, 13 stycken i detta format, med den parallella berättelsen om hur de skrivit showen, vilka personer som hjälpt dem och de problem de stött på i arbetet. Barbro framstår som en hemlig person eftersom det finns så pass litet dokumentation kring henne. Det finns ju t ex inte någon biografi – än. Barbro Hörbergs sommarpratarprogram från 1973 har typiskt nog raderats, ”pga dåtida platsbrist i arkivet” fick jag till svar när kontaktade SVT för ett par år sedan. Det känns sannerligen som en smärre kulturell tragedi. Det hade varit fantastiskt att få höra det programmet. Ett understatement.

Föreställningen blir en resa mellan olika sinnesstämningar, men mest i vemodigt moll ändå skulle jag säga. Jag både skrattar och rörs till tårar medan Albin och Fredrik sjunger och berättar. Emellanåt visar de några rörliga klipp med Barbro och vi får höra litet ljudintryck. Det känns mycket suggestivt och är väldigt gripande. Albin och Fredrik är inte bara utmärkta sångare och pianister, de är ju även skådespelare gudbevars! Och det märks när de så inlevelsefullt presenterar detta vackra material på ett så inkännande och respektfullt sätt. Utmärkt bra!

Att sitta där i det stämningsfulla salongsmörkret och få se och höra denna vackra föreställning i sällskap med min i första Barbro-bloggen omnämnda barndomsvän Helena, som för mer än 29 år sedan introducerade mig till Barbro Hörbergs visskatt gör det hela extra starkt och meningsfullt. Det tillför ytterligare en dimension.

Efteråt får jag en möjlighet att byta några ord med Albin och Fredrik, dessa två gentlemän. Det är mycket trevligt. Fredrik och jag (och Helena) gick en gång på samma tonårsdisco på Birger Jarlsgatan i Stockholm, men det är en helt annan historia. Annars är det peciellt en sak jag talar med Albin om. Om en annan artist som tolkat Barbro Hörberg och även haft tillgång till tidigare outgivna alster. Och det kommer nästa blogg att handla om…

Albin och Fredrik hör bara Barbro hörberg 2
Fredrik Meyer och Albin Flinkas på Kulturhuset idag – gripande och engagerande musikunderhållning!

~  ~  ~

Jag har ju skrivit en del om Barbro Hörberg tidigare och även kommenterat Albin och Fredriks show och framträdande på ”Allsång på Skansen” i augusti 2011. Det gläder mig så att de uppmärksammats för denna sin viktiga kulturgärning. För det är ju som de säger i föreställningen att Barbro Hörberg inte fått den uppmärksamhet hon förtjänat, vilket jag själv också noterade i min första Barbro-blogg i januari 2008.


Albin och Fredrik på Allsång på Skansen i augusti 2011

Men jag kan glädjande nog konstatera att det hunnit börja hända en hel del sedan jag skrev den där första bloggen. Barbro har verkligen börjat uppmärksammas igen. Jag kan uppleva att nystarten började hösten 2007 med den av Lasse Lindbom producerade utmärkta samlingsplatta där nutida svenska artister tolkade Barbros visor. Sen har många artister börjat uppmärksamma Barbro Hörbergs visskatt. Utöver Albin och Fredriks tolkningar, tänker jag då främst även på Anna Döblings uttrycksfulla dito som jag uppskattat mycket.

Våren 2014 var det så TV-premiär för Benjamin Wolffs hyllade dokumentär om Barbro Hörberg, som repriserades i juni i år. Den hjälpte utan tvekan till att föra ut Barbros sånger till många nya lyssnare. Här hör vi Rikard Wolff introducera denna dokumentär och beröra sitt och Barbros stora intresse för fransk vistradition.

Jag ber att inom kort få återkomma på detta tema. Jag har nämligen något mer och på sätt vis helt nytt att berätta om!

Om ett möte; kärlekspoeten Urban och vispoeten Barbro

Posted in Litteratur, Personlig kommentar, Poesi, Tv-program with tags , , on 28 april, 2014 by japetus

Ibland öppnas fönster mot det förflutna och jag får en aha-upplevelse som liksom kastar ett extra förklarande ljus över det som varit…

I den utmärkta och starkt berörande SVT-dokumentären om Barbro Hörberg häromveckan fanns ett härligt klipp från en julafton en gång på 60-talet hemma hos familjen Hörberg i Göteborg. Det var ett filmklipp i färg med inslag från ett tidstypiskt julfirande som på många sätt såg nog så välbekant ut trots att det hände sig för 50 år sedan.

En detalj i den gamla filmen var en öppnad julklapp Barbro höll i som fick mig att haja till. Jag såg ett för mig mycket välbekant bokomslag som gav mig mer än en ledtråd och på mer än ett sätt. Uppenbarligen hade Barbro fått diktsamlingen ”Vi kommer att träffas imorgon” av den nu sedan länge bortglömde poeten Urban Torhamn. Och vips hade jag ett dubbelt kärt, i mitt tycke orättvist bortglömt, ämne att blogga om. En oväntad och plötslig beröringspunkt mellan två för mig var för sig omtyckta poetiska personer.

Torhamn

Att Barbro Hörberg ligger mig varmt om hjärtat känner läsare av denna blogg till, men att Urban Torhamn också gör det är det nu hög tid att berätta. Ja om du nu till äventyrs ens hört talas om denne Urban? Troligen inte. Han är borta nu och var sedan länge bortglömd när han gick bort.

Den nämnda diktsamlingen utgavs år 1963, vilket då gör att min sherlockskt osvikliga slutledningsförmåga placerar det hörbergska julfirandet till mitten av 60-talet. Av större intresse är att Barbro uppenbarligen läste Urban. Det förvånar mig knappast, men gör mig desto mer glad och litet varm i hjärtat.

Urban Torhamn 1969
Urban Torhamn (1930-2010) Foto av Lütfi Özkök taget 1969

Urban Torhamn var en firad svensk poet på 50-, 60- och 70-talen. Kanske var det särskilt hans finstämda och uttrycksfulla kärlekspoesi som gjorde intryck? Strofen ”Du ler – och trädet står i brand med eld över spårlös snö…” är en av de vackra torhamnska poesipärlor som för alltid stannat i mitt minne. Jag minns själv att jag i sena tonår började läsa hans dikter med stor behållning.

Jag blev väldigt förtjust i Torhamns vackra bildspråk och ömsinta formuleringar. En annan av Urbans dikter jag tror att jag fortfarande kan åtminstone delvis utantill är romantiska ”I juli” – ”Jag har kommit in i ditt rum för tidigt på morgonen… Hur kan du sova när du är så vacker?”

Jag blev så förtjust i Torhamn att jag faktiskt letade rätt på allt jag kunde hitta på Stockholms antikvariat – den ovan nämnda samlingen samt ”Lisbeth!” (1975), den fantastiskt fina debuten ”Dikter 1957” (1957) och den prisbelönta ”Mellan våra ansikten” (1979). Diktsamlingarna var inte svåra att hitta och gick redan då för en billig penning för Torhamn var knappast i ropet längre i slutet på 80-talet. Tio år efter att han gav ut det som skulle visa sig bli hans sista diktsamling.

När författaren Urban Torhamn somnade in hösten 2010, nyss fyllda 80 år, hade han inte publicerat några nya dikter på 31 långa år. Den hyllade poeten kom att leva sin sista tid isolerad i sitt mångåriga hem på Södermalm som ”en växande gåta för sin omgivning”. Vem var Urban Torhamn? Varför tystnade han?

Det slog mig då att han var nästan jämngammalt årsbarn med Barbro Hörberg, vilken ju som bekant rycktes bort vid ungefär samma tid i det 70-tal då Urban Torhamn publicerade sin sista diktsamling.  En poet och en vissångare kan tystna av olika anledningar. De tystnade alltså ungefär samtidigt i någon mån. Det är en fin tanke att Barbro troligen uppskattade det Urban skrev. Kanske kunde Urban uppskatta Barbros finstämda vispoesi?

Barbro och sovdjuret 1969
Barbro Hörberg (1932-1976) och sovdjuret, foto från 1969

Men kanske har de båda nu brutit tystnaden? Kanske finns de nu i själva verket någon helt annanstans och utbyter tankar  om den poesi och de ord de båda –  på litet olika sätt – var så mästerliga på att finna och uttrycka?

Men för mig och för alla andra vars hjärtan Urban och Barbro rört vid kommer de förstås aldrig att tystna. De berörde mig djupt och jag känner en bestående tacksamhet gentemot dem båda. En tacksamhet som följer mig på vägen genom livet. Liksom de…

Om ”Korta lyckor” och långa med Barbro Hörberg!

Posted in Fundersamt, Hyllningar, musik, Poesi with tags , , , , , , on 29 januari, 2008 by japetus

Och lyssna på den här, den är så fin”, säger min vän Helena och lägger på ”Håll alla dörrar öppna” på min silverfärgade Luxman-skivspelare. Det är försommar och solljuset silas genom porslinsblommans lövverk i fönstret, skuggorna rör sig på väggen när den ljusa gardinen med svalorna fladdrar och balkongdörren slår litet i vinden.

Vi sitter på min stora vita säng hemma i pojkrummets 80-tal i Älvsjö och jag tittar förundrad på LP-skivorna ”Gråt i gräset” och ”Med ögon känsliga för grönt”, får höra den ena Barbro Hörberg-pärlan efter den andra. Helena berättar, målande och gestikulerande, om varför hon tycker det är så bra. Och Barbro sjunger. Jag har inga problem att förstå. Jag blir alldeles tagen, väldigt berörd.

Orden och rösten griper mig på ett alldeles särskilt sätt. Nog har jag tidigare hört en och annan av dessa låtar och texter, men det är först nu vid 18-års ålder som de verkligen träffar mig rätt i hjärtat. Jag blir lika omedelbart som djupt berörd. Det känns vackert och nära, angeläget och – väldigt personligt. Inte minst när jag hör Barbros varma röst sjunga de där härliga raderna i ”Korta lyckor” som jag ju kände var skrivna till mig: ”Som att kyssa en kille och viska i örat Kalle, Kalle jag älskar dej och ha sån tur att han verkligen heter Kalle…”

Barbro Christel de Moine Hörberg (1932-1976)

De orden var nya för mig. Jag hade aldrig någonsin tidigare hört dem. Efterlängtade ord för varje tonåring. Det kändes som science fiction i min kärlekslösa tonårstillvaro. (Och jag förstod ju att det egentligen var stavat med ”C”. Lol!)

Ja det var nåt väldigt personligt och ”in your face”-intensivt i hennes texter som berörde mig. Det var utlämnande, sårbart och naket. Som en recensent skrev att ”hon pendlade mellan burleska utspel och ogarderade känslosamheter”. Det berörde mig förstås väldigt mycket också att hon dog i cancer redan i april 1976, på valborgsmässoafton, bara 43 år gammal. Hon hade varit död i ganska så precis 10 år när jag första gången ”hörde” henne.

Kanske är hennes alltför tidiga bortgång en förklaring till varför hon på något sätt blivit så orättvist bortglömd i nutid? Hennes talang var så stor och så uppenbar i en tid då visgenren helt dominerades av män.

http://www.youtube.com/watch?v=C5n-cNl9Ins Barbro Hörberg: ”Håll alla dörrar öppna”, från LPn ”Gråt i gräset”, 1975 som skulle bli hennes sista, inspelad i skuggan av den aggressiva cancer som ödet inte ville att hon skulle få överleva; ”det är livsfarligt att leva, man kan faktiskt rent av dö. Så håll alla dörrar öppna för en dag är det dags att ta adjö…”

Barbro 70-tal

Jag har förstått att det blev en smärre sensation när Barbro Hörberg 1973 gav ut sin ”Med ögon känsliga för grönt” med alla de närgångna och självutlämnande texterna om rädslor, ensamhet och längtan. Jaa… Det blev säkert litet väl personligt för somliga. Litet för nära. Det fanns de som tog anstöt, medan andra, liksom jag många år senare, träffades i hjärtat av orden, äktheten och närheten. Det var okonventionellt. Det var provocerande. Och väldigt sårbart vackert.

Hon har också beskrivits som tidlös, före sin tid och en singer/songwriter långt innan det begreppet var uppfunnet. Jag är helt enig. Hon var också lyckligtvis helt befriad från den vid samma tid förhärskande proggens dogmatiskt politiska idéer och förtryckande musikaliska agenda. Hon stod självständig; både rädd, modig, kärleksfull och stark på samma gång i sitt kreativa flöde.

Hennes musik är fast förankrad i vistraditionen med ett starkt inslag av jazz – men så jobbade hon också på plattorna med hela svenska jazzeliten: Bengt Hallberg, Georg Riedel, Arne Domnérus, Gunnar Svensson, Berndt Egerbladh och Rune Gustafsson. Resultatet blev också ett antal mästerverk i den svenska musikhistorien. Och jag hade verkligen önskat att jag hade fått gå och se Barbro, kanske i Vita Bergen, där jag vet att hon uppträdde. Eller varför inte på Nalen? Det hade varit helt fantastiskt fint. Så fint. Barbro var cool, grymt cool. Hon inspirerar mig, fortfarande. Det är nånting i det personliga uttrycket där som jag identifierar mig med. Det är en lång lycka att ha ”mött” henne, en lycka som varar…


Ett klipp med en tjej som heter Karin Park som här gör den mycket fina och vemodiga ”Sommarö”.

Barbros visor lever i kraft av sin äkthet och tidlösa angelägenhet. Så känner man igen ett mästerverk.

BARBRO H÷RBERG

Jag missade det, men i november förra året gavs det ut en samlingsskiva, producerad av Lasse Lindbom, där 16 svenska artister gör Barbro-covers och hjälper till att samla pengar till Cancerfonden. Den här bloggen borde jag förstås ha skrivit då. Men jag är ju ofta litet efter med saker och ting, så även denna gång! Här är länken till webbplatsen, jag återkommer med en recension av den plattan! http://www.barbroh.se/

Här är en artikel ur Östgötacorren med recension av cover-plattan.

Diskografi (LP-skivor):

  • Musik rätt och snett (1969)
  • Barbro och Sovdjuret (1970)
  • Med ögon känsliga för grönt (1973)
  • Gamla älskade barn (1974)
  • Gråt i gräset (1975)
  • Sagor (Barnskiva, 1976)


Med ögon känsliga för grönt”, låter Barbro själv avrunda på sitt eget oefterhärmliga vis. Först den inledande typiskt bitterljuva personliga monologen och sedan den vackra sången… Hon ackompanjeras av inga mindre än Bengt Hallberg, Georg Riedel och Rune Gustafsson.

– – –
Och nu denna augustidag den 9:e år 2011 hörde jag om Barbro igen på SVTs morgonprogram… Albin Flinkas och Fredrik Meyer har under det gångna året tolkat Barbro Hörbergs fina sånger på såväl Musikmuséet, Klara Soppteater och på Parkteaterns scen i Galärparken på Djurgården. Föreställningen “Albin och Fredrik hör bara Barbro Hörberg” framfördes dessvärre endast tre kvällar i juli i somras och då var jag bortrest. Men ikväll den 9 augusti är de med på självaste ”Allsång på Skansen”. Det gläder mig!

Det slår mig att jag nu i augusti 2011 är lika gammal som Barbro Hörberg hann bli… Jag önskar så att hon fått mer tid än de 43 år som ödet utmätte för henne. Och du Barbro, jag fick ju aldrig någon möjlighet att säga det. Men jag vill säga det nu, svara dig helt ”ogarderat känslosamt”, och uttrycka den värme och tacksamhet jag känner för allt det vackra du fångade med dina underfundiga, känslosamma och inspirerande ord… Jag älskar dig!

SvDs recension av Flinkas och Meyers Hörberg-föreställning: http://www.svd.se/kultur/scen/horbergs-poesi-overtygande-tolkad_5623701.svd