Arkiv för Barn-tv

Exit – Magnus Härenstam, min antihjälte!

Posted in Hyllningar, Tv-program with tags , , , , , on 14 juni, 2015 by japetus

Det var en sorglig nyhet jag nåddes av på restaurang ”Samurai” igårkväll (alldeles intill Maxim-teatern där Magnus var teaterdirektör i många år). Jag sjönk ihop och suckade djupt. Nej inte nu igen, tänkte jag, inte Magnus också! I slutet augusti förra året satt jag på en thairestaurang i Vasastan när jag nåddes av nyheten att min gamle idol Brasse Brännström lämnat oss. Och nu mindre än ett år senare är alltså även Brasses gamle parhäst Magnus Härenstam borta. Magnus och Brasse var verkligen ett radarpar som gjorde ett mycket starkt intryck på mig under min uppväxt och barndom. Varning för barn
Magnus och Brasse i krogshowen ”Varning för barn”, 1976

Och för mindre än en vecka sedan hade jag stått på stora Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan i Stockholm och bläddrat i den alldeles nyligen utkomna memoarboken ”Morsning & Goodbye”. Jag läste litet här och där, tittade på bilderna skrattade för mig själv och tänkte att – den här ska jag nog läsa närsomhelst! Och nu detta… Magnus är borta.

Det känns väldigt sorgligt för mig, för Magnus var en viktig offentlig person under min uppväxt. Han var på nåt sätt ständigt närvarande. Medan Brasse mycket medvetet drog sig tillbaka från rampljuset under de 15-20 sista åren av sitt liv, för att bara göra enstaka (bejublade) inhopp, fortsatte Magnus hålla en högre (framgångsrik) offentlig profil. Jag visste att han hade drabbats av cancer för ganska många år sedan (2002), men jag trodde han besegrat den.

Därför var det ändå en chock att han nu plötsligt gått bort. Magnus känns som en institution i mitt 70-tal. En bergfast sådan. Han var ju med i så många sammanhang. Jag tänker förstås först och främst på ”Fem myror är fler än fyra elefanter” (1973), krogshowen ”Varning för barn” (1976) och Lasse Hallströms härliga klassiker ”Jag är med barn” (1979) men även ”Tuppen” (1981). Och så förstås även Lasse Åbergs i alla avseenden klassiska ”Sällskapsresan” (1980).

För mig är Magnus även kamrer Gunnarsson som råkade ramla av Djurgårdsfärjan (1976) och genom ett antal slumpartat dråpliga omständigheter till slut hamnar ända ute på Sandhamn i midsommartid. En mycket fin och litet vemodig film som få minns idag, men som jag tyckte väldigt mycket om. Kamrer Gunnarsson var också en av de här väldigt typiskt härenstamska karaktärerna. En ärendesför och töntig antihjälte.

Inte mindre än tio gånger var Magnus Härenstam sommarvärd i Sveriges Radios sommarpratarprogram. Han måste beskrivas som en mycket, mycket folkkär artist. Och så var det ju ingen mindre än Magnus som spelade den av Agneta Fältskog kysste läraren i ABBAs ”When I kissed the teacher”-video från 1976. Magnus Härenstam
Johan Herbert Magnus Härenstam (1941-2015)

Ja Magnus berörde mig verkligen, på ett speciellt sätt. Jag får citera mig själv från bloggen om Brasse den 30 augusti förra året: ”Magnus hade sin speciella, frustrerade, beskäftiga och inte helt tacksamma (men nödvändiga) roll att spela. Eva var den kloka och vuxna av de tre; hon höll ordning på killarna. Men Brasse med sina infall, skratt, sitt minspel och (förstås!) lattjolajbanlåda var självklart den som i högsta grad vann mitt hjärta! Jag gillade verkligen Brasse.” Fem myror är fler än fyra elefanter
Magnus, Eva och Brasse i ”Fem myror…”, 1973

Ja jag ville som barn helt enkelt vara mer av Brasse, men kände mig mest som Magnus. För i deras rollkonstellationen var det ju Magnus som var pessimisten och Brasse som var optimisten. Magnus var mera nörden, tönten och besserwissern. Nån måste ha den inte helt tacksamma rollen för att saker och ting ska fungera. Magnus var mera jag som jag upplevde mig själv i barndomen och (åtminstone) de tidiga tonåren, ”en bussig och aningen töntig ordningsman”. I själva verket är det väl precis så det på många sätt är med mig än idag, lol!

Magnus var på så många sätt en så viktig del av mitt 70-tal. Det som för mig var det så trygga och självklara Sverige sedd genom softat glas i motljus ur barnets perspektiv med ABBA, Ingemar Stenmark, Björn Borg, ”Fem myror…” och ”Magnus & Brasse”. Det är och var tiden för lekis, lågstadiet, mellanstadiet och fritids. Det är och var en mycket trygg period i mitt liv. Det är som en stor och vacker blommande sommaräng i minnet.


Den sockersöta ABBA-videon till ”When I kissed the teacher” med Agneta Fältskog och Magnus Härenstam i huvudrollerna (1976). Jag kan förstå att Magnus, ”riksmagistern”, var ett tämligen självklart val för denna roll.

Och nu är de alla tre borta, Magnus, Brasse och Eva… Det känns väldigt sorgligt att konstatera att denna så viktiga del av min barndom nu definitivt är historia. Vi ska naturligtvis alla den vägen vandra och det är inget konstigt att människor går bort, men i samtliga dessa fall – och då särskilt Eva Remaeus – hände det ju för tidigt! Men visst är det en väldigt fin tanke att denna kära trio nu återförenats någonstans bortom tid och rum.

Så jag vill avsluta med att nyansera mig en aning från i augusti förra året. Oj vad jag gillar dig Magnus! Så mycket. Du påminde mig om hur fånig jag kan vara – och det kunde jag inte riktigt hantera som barn. Jag har litet lättare att hantera det nu.  I ”Fem myror…” var det så lätt för barnet att ha Brasse som favorit, men på den fortsatta resan genom alla roller du gjorde djupnade bilden. Du spelade en inte alltid så tacksam men desto viktigare roll och du gjorde det med bravur! Det är stort – och vackert så.

”Han vågar fåna sig så att vi andra fånar känner igen oss” skrev Lars Ring i SvD så sent som den 28 maj i sin recension av Härenstams självbiografi. Minnena av alla Magnus gubbar och karaktärer rullar in. Det får mig att tänka på den här underbara scenen på t-banan i Stockholm när Magnus helt tappar humöret och gapar, hoppas och skriker i frustration. Även där kan jag skämmas och känna igen mig…
Härenstam biografi
Magnus Härenstams alldeles nyligen utkomna självbiografi ”Morsning & Goodbye”, 2015

Exit – Brasse Brännström, min gamle favorit

Posted in Hyllningar, Tv-program with tags , , , , , , on 30 augusti, 2014 by japetus

Jag satt på en restaurang i Stockholm när jag igårkväll nåddes av den sorgliga nyheten att Brasse Brännström inte längre finns med oss. Den glada stämning jag befunnit mig i dippade och jag drog ett par djupa andetag. Nej, nej, nej vad sorgligt!

Skönt att det åtminstone inte denna gång fanns de där tragiska ingredienserna av självmord och missbruk med i bilden. Men Brasse var bara 69 år gammal ändå. Det är helt enkelt för tidigt. Det gör mig ont att det måste sluta nu, i förtid, även om orsakerna var mer naturliga.

På thai-restaurangen gled mina tankar iväg från det stora sällskap jag satt med. Jag försjönk i ett mer introvert tillstånd och tankarna tog mig långt bort. Jag tänkte på Brasse, på 70-tal och barndom… Jag tänkte förstås först på ”Fem myror….”.

Magnus hade sin speciella, frustrerade, beskäftiga och inte helt tacksamma (med nödvändiga) roll att spela. Eva var den kloka och vuxna av de tre; hon höll ordning på killarna. Men Brasse med sina infall, skratt, sitt minspel och (förstås!) lattjolajbanlåda var självklart den som i högsta grad vann mitt hjärta! Jag gillade verkligen Brasse.

Brasse B
Lars Erik ”Brasse” Brännström (1945-2014)

Brasses värme, ödmjukhet och sköna humor nådde fram förbi och genom TV-rutan och hela vägen till mitt hjärta. Brasse berörde mig. På nåt sätt känns det som att jag faktiskt träffat honom och pratat med honom. Vilket jag aldrig gjorde.

Om jag ska peka på nån svensk TV-personlighet som allra mest personifierade mina lågstadie- och mellanstadieår så skulle jag säga Brasse Brännström. Det är så här i efterhand väldigt tydligt för mig. Om Beppe Wolgers var före så var det Brasse som tog över stafettpinnen vid 70-talets mitt och hade den ända till slutet av detta barndomsdecennium. Jag har också lyssnat väldigt, väldigt mycket på ”Varning för barn”. Det är så många av de dialogerna som etsat sig fast i minnet nästan ordagrant.

Ja Brasse var verkligen närvarande i mitt liv under de här åren. Närvarande och viktig. Jag kände mig själv för det mesta som Magnus-typen, men ville hela tiden vara mer som Brasse. Förstås. Så kan jag beskriva det. För så var det.

Varning för barn

Magnus och Brasse, ”Varning för barn”, 1977

Du är saknad nu Brasse! Det var väldigt tråkigt att höra att du inte är med oss längre. Och allra mest vill jag tacka dig för all den positiva, snälla och genuint goda inspiration du bjudit på. Den bär jag alltid med mig! För den är nu en del av mig.

”Fröken ensam hemma åker gungstol” – om mina tidiga världar, verkliga och magiska

Posted in Hyllningar, Litteratur with tags , , , , , , , , on 5 mars, 2012 by japetus

Traktorerna och dumprarna har lämnat djupa, delvis vattenfyllda hjulspår som skär likt oregelbundna vallgravar kors och tvärs över fälten. Här och där ligger bråte från bygget som pågår. Lukten av lervälling, upprivna grästuvor och olja och bensin från de jättelika entreprenadmaskinerna känns spännande och fylld av äventyr. Det är lerigt, kladdigt och rörigt där jag och mina kamrater tar oss fram så försiktigt vi kan under den låga molniga vårhimlen.

Här och där måste vi hoppa för att komma fram. Det hela känns väldigt spännande, men är också helt säkert en mycket olämplig lekplats för småbarn och våra föräldrar har förbjudit oss från att gå dit. Ändå är vi nu här igen. Tidigare på dagen har vi hängt upp och ned i klätterställningen inne på gården och ropat ”Sluta bomba i Kambodja!” som vi hört att de ropar på TV. Vi förstår inte vad det betyder, men ordet Kambodja låter spännande. Men ännu mer spännande är att smyga runt på byggarbetsplatsen, så nu är vi där igen.

Plötsligt händer det som inte får hända. Jag halkar till i ett traktorspår, ramlar omkull och sätter mig pladask i geggan, den unkna lervällingen doftar starkt. Hur ska jag förklara detta för mamma? Skamsen, blöt och geggig springer jag närmaste vägen hem över det leriga fältet. Året är 1973 och jag är 5 år gammal på väg hem till vårt radhus på Brushanevägen i Grästorp strax utanför Jönköping (i en av de röda ringarna för den som känner till området). Det är snart 40 år sen nu, men minnesbilden är knivskarp.

Hemma väntar en värld i grönt, brunt och orange och obligatorisk gillestuga med träpaneler i bottenvåningen. 70-talets miljonprogram var inte bara flerfamiljshus utan också många radhus- och kedjehus i stil med dessa på Brushanevägen utanför Jönköping. Här bor många barnfamiljer med föräldrar födda på 40-talet och barn födda i mitten och slutet av 60-talet och början på 70-talet, så jag har många jämnåriga lekkamrater. Det här är min värld som jag flyttade in i 1971 som treåring och lämnade som sexåring då flyttlasset gick till Stockholm 1974.

Calle mars 1973 (4)
Jag i mars 1972, leker hemma i badrummet med min tuffa röda dykargubbe

Det är den värld där mina första riktiga minnen uppstår. Det är en liten värld av leriga fält, klätterställningar, sandlådor, en skogsdunge, asfalterade gångvägar där läskiga tonåringar på moppar vrålar fram i moln av rök, omkullkörningar med skrubbade armbågar och knän när jag lär mig cykla, men också barnprogram på TV och mina första böcker. Det är vajande gräs i motljus, grusiga fotbollsplaner där cykelns bakhjul slirar och där man hittar små märlor gjorda av snuttar av elkablar som ”råslättarna” skjuter med sin hemmagjorda slangbellor. Vi vet att man blir blind om man får en sån märla i ögat; kanske kan man till och med dö av det?

Jag och mina kamrater är livrädda för ”råslättarna”, dvs ungdomar från det närliggande hyreshusområdet Råslätt, en klassisk produkt av miljonprogrammet. Vi vet att de binder små barn vid träd eller lyktstolpar och piskar dem med grenar och elkablar från bygget. ”Råslättarna” är i själva verket fullkomligt livsfarliga. När varningsropet ”råslättarna kommer” hörs över Grästorp springer vi alla för livet in mot vår respektive skyddande ring. Där innanför de röda kedjehusens skyddande rad är vi trygga. Där kan inte ondskans utsända komma åt oss.

Lyckligtvis finns också en extra trygghet på vardagarna då jag och min lillebror blir passade och omhändertagna av vår goa och omtänksamma barnflicka ”Ikka”, som vi tycker mycket om. Ikka har fina flätor och heter egentligen Annika, men smeknamnet är starkt för oss småbarn. Det var ”en annan tid, ett annat land” och dagis var ingen självklarhet. Ikka var som en extramamma men också en kompis på samma gång, en av de vuxna men samtidigt också en kompis. Hon kan inte ha varit mer än 17-18 år gammal då och jag minns och tänker på henne med värme och undrar var hon finns idag. Hon måste närma sig de 60 nu. Tanken svindlar…

Men minnena från den här tiden är också som sagt kopplade till barnprogram på TV och de första böckerna. Och det gjordes en del bra barnprogram fulla av fantasi och kreativitet som jag verkligen tyckte om.

Gunnel Lindes bok ”Fröken ensam hemma åker gungstol” är ursprungligen från 1963. Det är en härligt underfundig fantasifull barnbok som blivit ännu bättre tack vare konstnären Hans Arnolds teckningar som i vanlig ordning är lika uttrycksfulla som säregna.

Boken blev till ett mycket omtyckt barnprogram tio år senare, 1973, och det är där jag kommer in i bilden. Jag såg detta program och tyckte det var magiskt spännande med nallar, älvor och kraxebraxer. Själva idén med att lägenheten förvandlas till ett annat och mycket större sagoland när de vuxna går ut kändes väldigt sann och övertygande. Jag hade ju upplevt detta själv många gånger. Korkmattehavet, Blommiga sängängen, Bordsön och Skrivbordsgrottan var mycket verkliga för mig.

Det var väldigt inlevelsefullt för mig att se de äventyr som Fröken Ensam Hemma och nallarna råkade ut för när de gungade ut med den stora gungstolen över Korkmattehavet och särskilt minns jag ”kraxebraxerna” och den gnistrande vispen som de kunde skrämmas bort med. Detta att inte nudda golvet, havet och locka dessa läskiga rovdjur till sig fick jag inpräntat i min femåriga ryggmärg. Och jag mindes kraxebraxerna så väl att jag utan svårighet kände igen dem när jag nu återsåg dem häromdagen.

Jag blev väldigt glad när jag på Youtube hittade ett avsnitt av detta älskade program. Det var verkligen nostalgiskt att se detta rara barnprogram igen. Mycket fint. Av alla kommentarer i många olika trådar på nätet är det uppenbart att många i min ålder minns programmet med stor glädje och nostalgi.


Så här kunde det se ut i TV-tablån den 19 september 1973

Gunnel Linde hade/har en härlig berättarfantasi och hon har även skrivit den fantastiskt fina berättelsen den ”Den vita stenen” som också producerades och sändes i TV just 1973. Oförglömligt! Hon debuterade som författare 1958 och har skrivit inte mindre än 42 barn- och ungdomsböcker, som kommit ut i hela 23 länder. Hon har fått många priser för sitt författarskap. Gunnel Linde har också skrivit både radio- och tv-pjäser, liksom filmer, musikaler och barnopera.


Gunnel Linde (1924 – ) här på sin 80-årsdag


Dagens tidsresa är hämtad ur Sveriges Televisions skattkammare; ett avsnitt av ”Fröken ensam hemma åker gungstol” från 1973. Det hela är mycket rart…