Arkiv för Blade Runner 2049

Blade Runner 2049 – en overkligt efterlängtad uppföljare

Posted in Film with tags , , , , , , on 16 oktober, 2017 by japetus

Åååhhh… Ljudet, ljudeffekterna. Bilderna, bildberättandet. Det är hisnande storslaget. Det är som att varje bild i sig är ett konstverk som badar i dessa kraftfulla mullrande suggestiva bastoner som får hela salongen att vibrera. Jag får gåshud när jag snarare förnimmer än hör det starka gamla Vangelis-temat växa fram. Det är en oerhört mäktig audiovisuell och suggestivt känsloladdad upplevelse att se Blade Runner 2049 i 3D på bio.

Och det är sannerligen en overkligt efterlängtad uppföljare. Kallad den bästa uppföljaren sedan ”Gudfadern 2” från 1975 och det vill inte säga litet då den klassikern ofta listas som en av världens bästa filmer i de flesta topplistor. ”Blade Runner” har en trogen publik som väntat länge. 35 år faktiskt eftersom den ursprungliga kultfilmen kom 1982. Och i SF-världen är ”Blade Runner” en ikonisk film som inspirerat så många undergångsbetonat dystopiska efterföljare. Det kan tyckas modigt eller kanske t o m dumdristigt att försöka ge sig på en uppföljare.

Och jag har förstått att denna uppföljare, liksom originalet, inte blivit någon omedelbar kassasuccé. Den är inte heller någon actionfilm, utan går på i samma lugna filosofiskt existentiella tempo som originalet. Det är också en mycket lång film, 2 timmar och 43 minuter. Troligen för lång för att locka de icke-frälsta? Men det är en mycket vacker film och jag njuter av den hela vägen. Så är också kanadensiske Denis Villeneuve en alldeles ovanligt duktig och personlig regissör. Resultatet är därför också att Blade Runner 2049 är en mycket ambitiös efterföljare som troget följer upp originalet, men tar frågorna och den existentiella problematiken vidare.

I filmen har det gått 30 år sen vi senast hälsade på Blade Runners värld. Världen är nu än mer förstörd, kollapsad och kaotisk. De som har råd har lämnat Jorden och flyttat ut till rymdkolonierna. Nya och mer fogliga, människoliknande replikanter jagar och ”pensionerar” nu som Blade Runners de sista av de tidigare mer rebelliska replikanterna. Men dessa nya replikanter är också hatade och misstrodda av de missnöjda och intoleranta människor som finns kvar på Jorden. Filmens huvudperson ”K” (Ryan Gosling) är en av dessa nya replikanter. Men han är alltså också en Blade Runner, precis som originalfilmens huvudperson Rick Deckard (Harrison Ford.)

I en inledande scen får vi se när K (Kafka?) pensionerar ännu en replikant och på dennes protein-farm av en slump hittar lämningar som visar på en hemlighet som är oerhört känslig och behöver hanteras försiktigt. När K följer upp ledtrådarna pekar spåren mot hans länge sedan försvunne företrädare Deckard. Snart får K högst personliga och djupt (replikant-)kända anledningar till att vilja rota djupare i denna hemlighet än vad myndigheterna, polisen och det mäktiga illvilligt mångmiljardomsättande replikant-företaget kan tillåta.


 ”Every civilisation was built off the back of a disposable work force…”

Men det är inte filmens egentliga huvudspår som intresserar och berör mig mest. Jag är oerhört fascinerad av återskapandet av denna anakronistiska värld av framtida superfuturistisk high-tech mixat med skitiga nedgångna stadsmiljöer och smutsiga puttrande gasspisar och köksdetaljer. Än mer fascineras jag av den fint återgivna relationen mellan replikanten K och hans AI-hologram-flickvän Joi (Ana de Armas). Han är en konstgjord människa och hon är ett digitalt hologram. Och de har en relation som utvecklas i filmen. Just det. Och på ett helt oväntat och berörande sätt.


K (Ryan Gosling) och Joi (Ana de Armas)

När K kommer hem trött, sliten och bokstavligen misshandlad från jobbet dyker Joi upp i piffig 50-talstappning och frågar hur han haft det och vill pyssla om honom. När han inte verkar gilla hennes look, så bläddrar hon raskt mellan massor med olika outfits för att göra honom glad. Som tittare förstår man att K skäms när han tar emot hennes programmerade komplimanger som han så att säga betalat för – precis som reklamen för denna produkt utlovat ”säger hon precis det du vill höra”. Men Joi har en hög artificiell intelligens och lär känna K mer och mer. Kanske utvecklar hon riktiga känslor för honom? Vad är programmerat, konstgjort och vad närmar sig äkta känslor? Vad är äkta känslor? Kan ett AI-hologram ha känslor?

När så K uppgraderar Joi så att hon kan lämna lägenheten och följa med honom ut i världen utanför blir hon alldeles överväldigande tacksam. I en stark scen följer hon med honom ut på balkongen i det ständigt pågående regnet och tycks nästan kunna beröra honom fysiskt. Det är väldigt vackert och berörande. Men så ringer Ks chef och då pausas Joi mitt i ordflödet eftersom hon ju faktiskt bara är en programmerad applikation. Om än en starkt suggestiv sådan. En stark scen som sagt.

Den uppgraderade Joi vill sedan absolut följa med K på hans uppdrag på jakt efter ex-Blade Runnern Deckard ut i den minst sagt über-farliga värld som väntar utanför. Tillsammans ger de sig också sedan iväg, men jag ska inte gå för långt i att berätta vad som händer i Ks och Jois relation eftersom det blir spoilers som förstör filmen. Men det är helt klart att det som händer dem emellan är en väldigt fint återgiven och starkt berörande kärleksberättelse. Om än en sorglig sådan om hur kärlek kan växa mellan två icke-människor som söker och identifierar sig med det mänskliga.


En gigantisk interaktiv reklam-version av den sorgligt vemodigt vackra scenen när K åter ”möter” Joi – ”Are you feeling lonely down there…” (klicka för mycket större bild)

Filmen berättar vidare i sitt långsamma tempo hur K söker sitt förflutna och sitt konstruerade men för honom så oerhört viktiga ursprung. Den hemlighet han upptäckt kanske innebär att han ändå är något mer än en konstgjord replikant. Sakta närmar han sig sin gamle förträdare Rick Deckard som till slut visar sig finnas i the Forbidden Zone som tycks vara ett evakuerat framtida Las Vegas där den gamle Blade Runnern lever bland hologram av 1900-talsartister i den magnifikt förfallna lyxhotellsmiljön. Det hela är mycket suggestivt och tålmodigt återberättat.


 Stämningsbild från LA 2049 – K på väg in i the Forbidden Zone

Blade Runner 2049 är en både lång och komplex film som jag, liksom originalet, kommer att se många gånger. Det behövs för att kunna tillgodogöra sig de många lager av handling och symbolik som döljer sig i den. Det är en mycket vacker, sorglig och tänkvärd film. Det är en overkligt efterlängtad uppföljare. En film som för mig var värd att vänta 35 år på. Denna väntan är i själva verket halva mitt liv, vilket skapat de erfarenheter av ljusa dagar och mörka och den livsväg och existentiella klangbotten jag nu har, bär, är. Det betraktande jag inuti mig som får mig att älska den här vackra filmen och djupt fascineras av de tankar filmen vill utforska och de frågor filmen ställer…

Annonser