Så mycket bättre 2021: sjunde kvällen – om sorg, saknad och den fantastiska orkestern i himlen

”I lost my backbone back home somewhere in Stockholm…”

Daniel Adams-Ray och Tim ”Avicii” Bergling hade haft en diskussion om den textraden ur låten ”Somewhere in Stockholm” där Tim inte alls var riktigt bekväm med den, men Daniel drev igenom att den skulle vara med just för att den var så stark och sårbar. Att det var sann styrka. Med facit i hand alla dessa år senare är det lätt att förstå att Daniel känt olust och t o m skuld inför Tims öde och hur skoningslöst sanna och olustigt nära verkligheten de orden möjligen kan ha varit för Tim…

”Kommer nån att vilja se  på det här i höst?”, frågar sig Melissa Horn. Och hon har väl både rätt och fel för i sjunde programmet av Så mycket bättre 2021 vågar produktionen släppa fram det som troligen blev det tyngsta och mest sorgliga avsnittet någonsin. Så mycket gråt. Och det i en säsong där vi redan haft så pass mycket av den varan; lär aldrig glömma bröderna Noréns berättelse om sin alltför tidigt bortgångne vän och bandmedlem Kristian Gidlund. Jag har förstått att det höjts röster om att det nu blivit för tungt och mörkt, att programmet måste ha mer av glädje, upptempo, schlager och glättighet. Jag kan förstå det. Och samtidigt tycker jag att det här är fantastiskt stark och viktig tv. Som Expressens recensent uttrycker det – ”När Marie Nilsson slår sig ned vid flygeln, så löper trådarna mot evigheten…” 

Jag tycker det var start och modigt av produktionen att våga släppa fram ett program som så tydligt fokuserade på det svåraste.  Och att se Daniel Adams-Rays blick, när man liksom förstår att han på något sätt känt skuld över Tims självmord, att han inte sett/förstått och därmed inte kunnat göra något… Och att den känslan på något sätt fick tröstas av Maries vackra låttolkning ”Anropar himlen”. Det var starkt. Jag tycker det var helt fantastiskt bra tv. Bara så fint att få se Marie och Daniel krama om varann på slutet i djup och sann sympati. Vilket möte! Det var alldeles sagolikt vackert. Liksom det var vackert att höra Andreas Mattssons avskalade tolkning av Marie och Josefins låt ”Innan livet är förbi”.

Och ja, årets mollstämda säsong har ifrågasatts, bl a av QXs recensent som uttrycker sig så starkt att jag vill ta in hela citatet även om det är lätt raljerande. Jag kan förstå honom och han har poänger:

”Det har varit skjutningar i förorten, kvinnomisshandel, sameförtryck, döda vänner, döda släktingar, förhållandeuppbrott, depressioner, och därtill hela Melissa Horns låtkatalog.  Viktiga ämnen absolut, men det är inte direkt humörhöjande under en tid då solen lyser med sin frånvaro, kylan biter oss ilsket i ansiktet och vi dessutom ska behöva stå ut med pandemi-helvetet.”

Ja… Jag kan förstå att det blir litet för svårt och tungt för många när programmet blir så existentiellt som det blev igårkväll när programmet tar upp Aviciis och Josefin Nilssons öden. Det blir sorgligt, mörkt och tungt, men jag tycker att det är starkt och rätt att produktionen inte väjer för det svåra, särskilt när de har en sådan genialiskt poetisk textförfattare som Marie Nilsson Lind, med i programmet. Marie har också kallats ”mästare av tröst” och hon får mig att minnas och tänka på vår legendariska svenska vispoet Barbro Hörberg, som också hade en makalös förmåga att sätta ord på det svåraste i livet och uttrycka det med unik personlighet och musikalisk skönhet och skörhet.

Barbro Hörberg är en av dem som också lämnade för tidigt, en av dem som sedan länge ”bebor staden ovan molnen” som Marie sjunger om. Barbro hade nog älskat mycket av det som gjordes denna kväll och denna säsong, ”gråt i gräset” för att citera Barbro.

Det var lätt att förstå att samtliga deltagare, även Harpo bakom sin brillor, blev djupt tagna och bara grät. Troligen det sorgligaste och vackraste som gjorts i Så mycket bättre. Någonsin. För sorgen och saknaden måste också få ha sin plats, även i kommersiell tv. Modigt och starkt av TV4.

Och för att vara rättvis vill jag också säga att nu behöver den mer lättsamma kvoten i årets säsong fyllas på. Det behövs en balans. Ljuset kan inte finnas utan mörkret och mörkret kan inte finnas utan ljuset. Lika självklart som dagen och natten. Står du på en svart ruta på livets schackbräde så har du fyra vita rutor runt om dig. Och tvärtom…

Annons

Så mycket bättre 2021: femte kvällen – när Arvingarna begravde den 28 år gamla konflikten med Popsicle

Gårdagskvällens ”Så mycket bättre”, femte avsnittet 2021, bjöd äntligen på musik som verkligen berört mig – som jag uppskattat mycket – och så ett historiskt TV-ögonblick när en gammal konflikt fick sitt slut efter 28 år. Så den här gången är det läge för mig att skriva några rader. 

De intensiva och personliga bröderna Norén har lämnat programmet, men Casper från Arvingarna har tagit över litet av Benjamins roll som glad, spontant socialt kitt i gruppen, helt utan filter. Sympatiskt. 
Till programmet igårkväll kom också Moonica Mac och Daniel Adams-Ray som jag ser fram mot att få bättre koll på. Till skillnad från Melissa Horn blir jag ju inte ett dugg starstruck, så långt utanför målgruppen som jag är, men det är tydligt att Daniel är en kille med huvudet på skaft. Ska bli intressant att höra mer av honom. 

Redan förra veckan kom Andreas Mattsson från Popsicle, som jag har betydligt bättre koll på, med i programmet och gjorde det hela litet mer personligt intressant för mig. Popsicle är ett band jag lyssnat väldigt mycket på och också sett live ett antal gånger. Inte minst har jag fantastiska minnen från de spelningar bandet gjorde på KTH Arkitekturs storslagna fester då Andreas pluggade där i tidigt 90-tal samtidigt som min kusin P. 

Vid samma tid, närmare bestämt på Grammisgalan 1993, inträffade ett av de mest beklämmande TV-ögonblick jag sett i direktsändning. Det är när Sofia Källgren presenterat ”Popsicles” som Popsicle tar emot priset som årets rockband det obegripliga händer då gitarristen, vars namn jag av omtanke inte vill nämna, passar på att mumlande önska livet ur Arvingarna som han hoppas ska omkomma i en tragisk bussolycka. Det var så makalöst awkward. Det hände sig på det ironiska 90-talet och den unge mannen var full och dum och kopplade inte att hundratusentals hörde detta fullkomligt empatistörda och vidriga ”skämt”. Jag gillade verkligen inte Arvingarna där och då, tyckte de var töntiga och trista, men den där kommentaren var ett sånt fruktansvärt lågvattenmärke att jag skämdes så förfärligt å Popsicles vägnar och alla sympatier gick förstås till Arvingarna.  

Därför var det intressant att se vad som skulle hända nu när Andreas Mattsson och Casper Janebrink hamnade tillsammans i programmet. Skulle detta beklämmande ögonblick komma upp?

Popsicle och den legendariska skandalen på Grammisgalan 1993

Och jodå, visst kom det upp. Och på ett mycket speciellt och vackert symboliskt sätt. Stämningen blev väldigt tät i rummet denna varma sommarkväll då denna gamla stridsyxa skulle komma att begravas och ”denna taggtråd genom det popkulturella Sverige äntligen skulle plockas ned”.

Andreas Mattsson och Casper Janebrink – stridsyxan begravd, taggtråden bortrullad…

”Hey princess” är Popsicles genombrottslåt som blivit en svensk indieklassiker. Jag är väldigt förtjust i den och har starka positiva personliga minnen kopplat till en tidigare relation där och då. Jag kan hålla med Maria Brander på Expressen att den ”definierar en era, där sådana som Popsicle trotsade strömmen på ett sätt som knappt går att föreställa sig i dag, då saker bör uttryckas övertydligt med en emoji på slutet.”

Och visst var det fint när både Andreas Mattson och Casper Janebrink ser den stora i symboliken i det som sker när Arvingarna plockar upp ”Hey princess” som har sådana uppenbara schlagerkvalitéer och levererar den åter som ”Prinsessan” och fred sluts på ett så självklart sätt att man önskar att det kunde funka överallt. ”Men regeringskriser blir tyvärr inte lösta av ett ”We shall overcome”, och klimatfrågan har inget svar i att Greta Thunberg sjunger en Rick Astley-hit i Kungsträdgården”.

Men denna trista gamla fejd, som överlevt i ofattbara 28 år, fick ett mycket elegant och definitiv slut igår i o m Arvingarnas symboliska framträdande. Kanske finns det hopp för mänskligheten?

Laguppställning i SMB del 5 efter att Cherrie och Casper J just lämnat.

Så här tyckte jag hursomhelst om låtarna:

Kom till mig – Moonica Mac (Arvingarna)
Väldigt uttrycksfullt bjöd Moonica Mac på sin Arvingarna-låt som kändes som den hörde kanske hade hört hemma i 60-talet. Kanske mer Monica Zetterlund än Fleetwood Mac, men jag tyckte det var coolt.  Hon sjunger speciellt, som ju även Melissa Horn och vi får se vad kommer att tycka om det fortsättningsvis. Cool är hon utan tvekan. Och är det nån mer än jag som tycker att Monica liknar Gillian Andersson (särskilt under middagen)?
https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/moonica-mac-kom-till-mig/13730438

I Do – Cherrie (Arvingarna
Ja hon hade verkligen gjort sin egen version här, Cherrie. Det var långt från originalets stadiga schlager. Jag tyckte det var ok, men inte mer. Cherries rnb är inte riktigt min grej, men hon är en duktig sångerska. 
https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/cherrie-i-do/13730461

Änglar – Maxida Märak (Cherrie)
Ett mycket starkt budskap i en låt som Cherrie inte förmår framträda med för att det känns för starkt och tungt. Skjutningarna i förorterna är Sveriges hemskaste trauma sen några år och jag kan förstå att medvetna Maxida valde att fånga upp detta angelägna ämne. Budskapet var glasklart och urstarkt, och  det var starkt att Maxida förstås tog in jojken i sin musik. Här kan Cherrie och Maxida förenas i känslan av att inte står mitt i det svenska. Jag kan förstå att de fann varandra i detta. 
https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/maxida-m%C3%A4rak-%C3%A4nglar/13730472

Dum av dig – Melissa Horn (Daniel Adams Ray)
Här förstår jag förstås ingenting, ja nästan i alla fall av Melissa Horns starstruck-känsla. Jag har ju ingen relation till Daniel Adams-Ray, men känner i alla fall igen hitten om att ta en kula och få en smula tillbaka. Den känslan är Daniel inte ensam om att ha upplevt. Och jag är ju helt enkelt inte så förtjust i Melissas nasala sätt att pratsjunga, men jag måste säga att det är lätt att gilla henne för att hon ger ett så sympatiskt intryck. Hon gör en fin cover på sitt speciella sätt och jag kan förstå att det betydde mycket för henne att få sjunga den för sin idol. Jag får väl tänka Mauro Scocco eller Olle Ljungström för att förstå hur hon kände det. Och det är tydligt att Daniel skriver bra texter!
https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/melissa-horn-dum-av-dig/13730485

Jokkmokk/Skotthåll – Daniel Adams-Ray (Maxida Märak)
Ja här imponerar Daniel på mig igen. En riktigt snygg debut gör han här när han vågar ta sig an en låt som från början är en jojk, alltså utan text. En jojk om Maxidas hemort Jokkmokk. Texten har han lyckats väl med det känns som att han även i sin klädsel ville visa samiska sympatier. Han lyckas behålla den vackra ursprungstonen från originalet och när han dessutom har lyckats engagera Maxidas färgstarka och karismatiska mamma Nik Märak som jojkar på slutet i låten, ja då blir det starkt och man kan förstå att Maxida blir djupt berörd. Det var kampsångskänsla, smart och snyggt gjort. 
https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/daniel-adams-ray-skotth%C3%A5l/13730552?first=13730575

Prinsessan/Hey Princess – Casper/Arvingarna (Popsicle)
Och så finalen, vilken final! Efter Caspers spelade raseriutbrott när han rusar ut undrar man vad som ska hända… Och jo, det var ju en kupp. Och det blev helt fantastiskt fint när Casper i sitt slutnummer får med hela bandet på scen och de tillsammans får fyra av ”Prinsessan” med stämsång och 60-talskänsla medan den alltid lugne och samlade Andreas Mattsson sitter där och faktiskt blir litet blöt i ögat. Väldigt fint att se honom uppskatta Arvingarnas goda gest. Symboliken jag skrev om här ovan är ju oerhört stark när denna gamla konflikt biläggs och begraves på detta fina sätt. Så fick snällheten möta elakheten och visa hur man bäst gör för att få slut på bråket. Det var bara tramsigt att som i Aftonbladet genast börja skriva om ”den perfekta hämnden” i att göra en dansbandshit av indiehitten, typisk kvällstidningsjournalistik. Nej det fanns inte en gnutta av hämnd i detta, bara försoning. Det var ju också fint att killarna i bandet fick plocka upp Casper med turnébussen och rulla vidare in i den svenska sommarnatten. En vacker sorti.
Snyggt jobbat Casper! Det har du all heder av!
https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/arvingarna-prinsessan/13730575