Jag brukar säga att jag har svenskt rekord i bröllop. Ja inte egna då, men andras. 25 bröllop mellan 1990 och 2010 blev mitt facit från 22 till 42 års ålder. Det var då alla mina vänner och nära släktingar gifte sig. Två gånger har jag som bestman vandrat bredvid tärnan bakom brudparet längs kyrkans gång och stått framför altaret. Sex gånger har jag varit toastmaster på bröllopsfester. Det är starka minnen. Vackra minnen.
I lördagkvällens säsongspremiär för ”Så mycket bättre” var Tommy Nilsson huvudperson och Jill Johnson valde att göra hans kanske mest kända låt: ”Öppna din dörr”. Hon talade om alla de par som gifte sig till den här låten i mitten på 90-talet, för 20 år sen, och jag tänkte: ”Ja det stämmer, för jag var med”. Jag hörde den här låten många gånger på bröllopen då. Skulle säga att det är 90-talets listetta i detta avseende. Tätt följd av Lundells ”Kärleken förde oss samman” och Cecilia Vennerstens ”Det vackraste”. Och som sagt, jag vet, för jag var med.
När balladernas och de lugna favoriternas mästare Tommy Nilsson hade sin dag var det mycket känslor i tolkningarna av hans låtar. Ursprunget i rocken, eller pudelrocken, märkte vi inte så mycket av. Men det är ju inte för de åren och de låtarna som Tommy blivit så folkligt populär. Nej det är balladerna som gjort honom stor.
Han har haft ett ”brokigt” liv där vi genom Jill Johnsons, av kvällstidningarna uppmärksammade, frågor också fick reda på att Tommy har fem barn med fyra olika damer. Alkohol har han fått för mycket av och inte kunnat hantera så det avstår han helt nu. Jag tycker Tommy hanterade frågorna kring detta på ett utmärkt och avväpnande sätt. Jag måste säga att jag tycker att han gjorde ett sympatiskt och vettigt intryck med självdistans och humor. Det var uppenbart att han inte haft en lätt uppväxt, verkligen inte. Han verkar nu göra något riktigt bra av sin resa. Respekt för Tommy!
Men åter till Jill Johnsons känslosamma version av Tommys tryckarklassiker från 1994. Hon hade flyttat låten 20 år framåt till vår nutid och gjort en engelsk version, ”Open your heart”. Det blev en riktig snyftare. Mycket också för att Jills uttryck här kändes så äkta; i den här låten lät vartenda ord starkt och sant. Här fick hon mig att tro på henne. Vi var flera runt TVn som blev blöta i ögat, bland annat undertecknad, när vi hörde denna starka tolkning. Omständigheterna var speciella då jag såg programmet på söndagförmiddagen i en god väns semesterlägenhet i Sopot i Polen morgonen efter en festkväll. Vi blev alla väldigt gråtmilda medelåldersmän.
Jag minns att jag upplevde originalet som nog så töntigt, svennigt och kraftigt over the top då 1994. Men vid den här tiden var jag ju också så ball att jag inte riktigt kunde erkänna att jag faktiskt också tyckte det var bra. Det är annat nu. Nu passerade istället en inre springflod av minnena från alla de fantastiska bröllop jag var på under 90-talet. Tankar kring de kärlekspar som brutit upp sedan länge, men också de som fortfarande hänger ihop. Tankar på mina egna relationer från den här tiden. Det blev helt enkelt väldigt starkt. Vackert. Sammanfattningsvis.
Och så fick vi se Little Jinder göra något modigt och utmanande när hon tolkade Tommys delvis utskällda sexballad och försök till amerikansk snusk-r’n’b med den kärnfulla titeln ”Jag vill ha sex med dig”. Jinder skruvade om den till ”Du vill ha sex med mig”. Det lät övertygande. Hela framtoningen med den specialdesignade klänningen med alla utmanande glosor som prydde den stod i bjärt kontrast till det drömska, mjuka, sårbara och sensuella framförandet. Hon gillar att provocera och detta var en stark öppning från hennes sida. Tyckte också att hon ställde flera bra frågor vid bordet och kom med snabba och rappa repliker som visar på det jag hört tidigare och kommenterat i min inledande analys. Kvällstidningarna vet att berätta att Jinder haft en mycket tuff vecka pga omständigheter i sitt privatliv (jag inte vill grisa med) och problem med stämbanden. Och det märktes att hon var väldigt spänd innan framförandet. Särskilt mot bakgrund av detta måste jag säga att hon borde känna sig mycket nöjd nu!
Magnus Carlson var elegant, artig och belevad, drog ut stolar och höll upp dörrar. En gentleman, ungefär som jag föreställt mig att han skulle göra. Liksom Tommy är han en balladmästare han med och trots att han nu inte hade Tone Norum med sig gjorde han en godkänd version av ”Allt som jag känner”, Tommys första stora balladhit från 1988 och filmen ”PS sista sommaren” som jag minns att jag såg den hösten. Jag tror att Magnus kan ännu bättre!
Lisa Ekdahl gjorde en för sig typisk version av Amelia med Cornelis-vibbar. Det var ganska bra och jag tror att han kanske kommer kunna göra ännu bättre saker. Det märks att hon är litet skygg så hon fick inte så stor plats i detta första avsnitt. En och annan snabb reflektion stack hon in här och där. Återstår det att se om hon håller den halvdistansen eller vad som kommer att hända.
Danny Saucedo levererade en riktig hit då han gjorde gladpop med stor glimt i ögat av den nu saligen bortglömda och insomnade gamla ”Easy Action”-hitten, eller halvhitten, ”Talk of the Town” nu ”Snacket på stan”. Det tyckte jag var ett kul grepp att det dök upp nåt från Tommys tidiga rockperiod. Det här var piggt och proffsigt genomfört i både Orupsk och Justin Timberlakesk-anda, en solklar hit med tonartshöjning och komplett med bruten mick på slutet. Fullt pådrag.
Och så Freddie Wadling… För vi fick ju höra en demo av hans låtval, Tommys schlagerfestivalsvinnare ”En dag” från 1989. Det hade blivit en reggae. Ett kul och kanske litet oväntat grepp från Freddies sida. Jag tycker det är toppen att de låter oss höra i alla fall något av Freddies alster. Det är mycket givande och jag ser fram mot fortsättningen.
Sammanfattningsvis tycker jag det kändes som ett väldigt avslappnat och trevligt inledande program i serien. Säkert beror detta bl a på att gänget fick en ovanlig start i samlingen omedelbart efter Freddie Wadlings död. Tre nya hits fick vi också med oss, alla bifogade här i bloggen ovan. Ser mycket fram mot nästa program!
Japetus öga 