Nej det här ville jag verkligen inte skriva om idag… Inte en sådan här text nu igen!
Idag vid lunchtid nåddes jag av den sorgliga nyheten att min störste nu levande litterära inspiratör plötsligt gått ur tiden. Lars Gustafssons poesi och prosa har följt mig genom livet alltsedan jag som tonåring i slutet av 80-talet kom i kontakt med mästerverket ”Bernard Foys tredje rockad”. Det blev min port in till den fantastiska värld som är Gustafsson-land. En värld jag sedan dess aldrig lämnat.
Lars Erik Einar Gustafsson (1936-2016) Foto: Thomas Karlsson
Det känns nu bara så tomt att inte ha ännu en diktsamling eller roman att se fram emot. Att det nu skulle vara slut på alla de underfundigheter och skarpsinnigheter som denne store filosof och poet bjudit mig på. För jag är så tacksam för alla de magiska ord och förtrollande stämningar Herr Gustafsson bjudit på. Jag är så tacksam för all inspiration de senaste 30 åren och för att han gjorde min värld så mycket större! Den rikedomen stannar hos mig för alltid.
Ur Gustafsson-klassikern ”En biodlares död” kommer också den så uttrycksfullt målande existentiella bilden av livresan jag lånade till min rubrik.
”Ljusen släcks ett efter ett, cirkeln smalnar och det blir synligt vad det är, detta att vara en människa…”
För precis så är det. En efter en försvinner de. Alla de som betytt något – litet, lagom eller allt – för oss. Det verkar som att livet vill tala om något för mig nu med alla dessa dödsfall. Alla de som plötsligt försvinner. De som varit nära och betytt mycket, likaväl som de som varit mer avlägsna men betytt mycket.
Jag har lånat mycket av Gustafsson i mitt liv. Och Gustafsson har kommit och gått här i bloggen under årens lopp. Det har alltid varit så och jag tror att det kommer att fortsätta på det viset. Han har betytt så väldigt mycket för mig och mitt sätt att uttrycka mig, se, fånga och förstå det som är vackert och berör mig på djupet. Det är obegripligt stort för mig. Det är så mycket av det som Gustafsson skrivit som gått just på djupet. Så mycket som berört mig så personligt. Det känns just så väldigt personligt… Jag har svårt att överblicka detta just nu och kommer därför att återvända till denna blogg och utveckla texten.
Just nu känns det bara så alldeles väldigt tomt och sorgligt att inse att det inte blir några fler uppläsningar, att Herr Gustafssons varma, trygga gammelmansröst har tystnat. Det känns nästan lätt klaustrofobiskt när jag sitter här och liksom famlar bland alla de starka intryck som denne store författare givit mig. Det känns litet tungt att andas. Nu på kvällen i denna sena timme sitter jag här vid skrivbordet med en massa böcker som jag bläddrar och läser i, tittar bland alla de många citaten som följt mig genom livet. Ja… Det är så mycket att jag inte kan greppa det här och nu. Men jag ger mig inte… Jag kommer att börja om igen. För att åter parafrasera min inspiratör.
Utsikt mot Gustafsson-land om hösten. Detta är en del av Sverige jag kommit att besöka flera gånger genom åren då jag rest i Gustafssons fotspår, även om jag själv inte tagit just denna bild. Fotot är taget från väster med blicken riktad mot östra sidan över sjön Åmänningen och i bakgrunden Ängelsberg. Foto: Lasse Pettersson
(Klicka för större bild)
”Timmar, vad var ni?
Besökare som aldrig ville stanna…”
För så är det också. Ingen av oss kan stoppa timmarna som bara kommer och går, timmarna som bara kommer och går. Liksom en ständig ström av besökare passerar de förbi oss. Hur många fler sådana möten har vi? Hur många fler timmar? Ingen vet.
Ja många timmar har jag bildligen och bokstavligen befunnit mig i Gustafsson-land. Denna fantastiskt vackra värld som jag bjöds in till och som jag så gärna och ofta uppehöll mig vid. Det var en stor trygghet för mig att läsa Gustafssons ord. Något stadigt att hålla i. Det känns att det skakar till i själen nu när jag vet att det inte kommer mer därifrån. För jag läste ju allt som kom från Herr Gustafsson. Vissa trygga återkommande teman av bilder ur naturen som etsat sig fast i mitt inre var så trygga att återvända till. Känslan var verkligen att han talade till mig, för jag berördes så.
Den djupt existentiella bilden av löjstimmet som i ena ögonblicket står där orörligt i det grunda vattnet vid strandkanten, för att i nästa ögonblick splittras och försvinna som blixtsnabba ljusreflexer då skuggan faller över dem använde Gustafsson första gången i den sagolikt vackra och gripande slutvinjetten till romanen ”En biodlares död” (1978). Bilden återkom sedan i den storslagna och sammanbindande diktsamlingen ”Variationer över ett tema av Silfverstolpe” (1996).
Här knyter han med sin osvikliga känsla för det vackra i naturen och ett ögonblick hämtat från barndomen samman tankarna kring livsmysteriet. Det är storslaget vackert.
”Du stora västmanländska sommardag, vars stillhet barnet ej förstod och vars vidder barnet ej förskräckte, du fanns där före mig och du skall finnas längre än dessa lungors ebb och flod
medan den snabba tiden nu förrinner.
Vågens korta slag och vindens ljud
och dessa stim av små och snabba fiskar
som försvann när skuggan föll.
Av detta stoft var världen gjord,
min första värld av korta vågslag
över mycket gamla stenar.
Den stora västmanländska ensamhet
där sjöar låg som stora sorgsna ögon,
vad ville den
inunder snabba tunna moln?”
Japetus öga 