Jag har blivit ensam för en liten stund i den magiskt vackra mångtusenåriga gravkammare jag står i och känslan av vördnad och respekt är stark. Overkligt stark. Samtidigt känns det lika overkligt att faktiskt vara ensam här nere. Hela dagen har jag varit omgiven av massor av människor, men nu är jag plötsligt helt ensam här nere. Helt ensam på denna historiska plats. En vansinnig tanke slår mig, tänk om jag skulle göra något helt unikt? Tänk om jag skulle börja sjunga här nere? Tänk om jag skulle sjunga något på svenska för farao Ramses IV? Farao har ju i själva verket väntat i flera tusen år på detta unika ögonblick…
Det är på eftermiddagen lördagen den 20 februari 2010 i Konungarnas dal, närmare bestämt djupt nere under marken i farao Ramses IVs sagolikt vackert utsmyckade gravkammare. Jag befinner mig på en veckas semester i Hurghada, Egypten och denna dag har jag gjort den långa utflykten till Nilen, templet i Karnak, Memnons stoder och Konungarnas dal. Ett minne för livet. Vi åkte vid 5-tiden på morgonen för resan var lång. Det har varit en lång och mycket varm dag i öknen.
Men nu står jag där i den upplysta gravkammaren där en fornegyptisk konung begravts. Han var den tredje faraonen av den Tjugonde Dynastin i det Nya Kungariket i det antika Egypten vars 6-åriga regeringstid inföll från ca 1150 till 1145 f.Kr och hans namn var Heqamaatre Setepenamun, men han var känd under sitt kunganamn som farao – Ramses IV.
Fornegyptiska gudar i procession på en av väggarna i faraos magiska gravkammare
Tanken svindlar inför insikten att det har gått åtminstone 3 160 år sedan farao Ramses IV levde sitt liv i ett nu som var precis lika verkligt som mitt nu här nere i det som kom att bli faraos grav. Så overkligt många livstider har passerat sedan farao levde och denna magiskt utsmyckade gravkammare färdigställdes av alla de hantverkare och konstnärer som arbetade så länge med faraos grav. Jag har inte kunnat ta några foton här, för alla kameror var strängt förbjudna i Konungarnas dal. Fotot här nedan är alltså inte taget av mig. Bilderna här är alltså inte tagna av mig, men de visar vilken magiskt vacker plats detta är.
Faraos gravkammare är en magiskt vacker plats
Och när jag står där i faraos gravkammare helt för mig själv kan jag inte låta bli att säga något. Jag frågar farao hur han har det nuförtiden? Om resan till efterlivet blev som han hoppats? Jag hör genast vilken härlig akustik det är i rummet och då får jag plötsliga den galna idén, tänk om jag skulle sjunga för farao Ramses?
Får man göra det? Får man sjunga i en egyptisk gravkammare i Konungarnas dal? Får man sjunga på svenska för en egyptisk farao som levde för dryga 3 000 år sedan? Kommer farao att ta illa upp? Jag smälter frågan tyst inom mig i några sekunder och känner svaret. Nej, farao kan inte ta illa upp för denna hyllning. Och vilket budskap skulle kunna nå fram över årtusendena?
Jag ska sjunga något jag kan utantill. Jag ska sjunga Evert Taubes ”Pierina” ur diktsamlingen ”Pepita dansar” från 1950, som är en personlig favorit alltsedan tonårens musicerande i orkestern där vi spelade mycket i visgenren. Pierina är något av det mest romantiska Evert Taube skrivit och det vill inte säga litet.
Och så börjar jag sjunga helt acapella i farao Ramses IVs gravkammare. De poetiska orden på svenska förstärks av den utmärkta akustiken och det låter helt fantastiskt fint – om jag får säga det själv. Inte kan någon farao ta illa upp över att få en så vacker sång sjungen för sig mer än 3 000 år efter sin död?
”Blå anemonerna, mandelträdsblommorna stå som en sky över kullarna, tupparna gal bortom tullarna. Vinbergen väntar oss, där grönska rankorna över den röda jorden nu – men ner’ i dalen där blommar du! O, Pierina! när gör du ditt val? Snart är du nitton år! Hör du i dalen min vårmadrigal, säg vill du bli min i vår?”
Farao Heqamaatre Setepenamun Ramses IV
Med ett leende på läpparna och en varm känsla i hjärtat bugar jag för farao efter att ha sjungit klart och skyndar sedan uppför trapporna där jag möter nästa grupp av turister som är på väg ned. Jag har nyttjat min korta tidsfrist väl och känner mig så nöjd med det. Jag har gjort någonting som ingen någonsin gjort här nere. De turister som nu väller ned har ingen aning om vad som just hänt i gravkammaren. Något som aldrig hänt tidigare på 3 160 år och som aldrig ska hända igen. Aldrig i tiden. Jag ska prata med Ramses IV om vad han tyckte om sången när jag själv går över till andra sidan…
Och så var det dags för hela Sveriges grand old man och elegante gentleman att ha sin dag i Så mycket bättre. Något jag länge sett fram emot.
Sven-Bertil Taubes karriär sträcker sig över sex decennier och han är en såväl legendarisk som ikonisk svensk artist. Som arvtagare till och förste uttolkare av pappa Everts visor är han väldigt mycket av det gamla klassiska Sverige förkroppsligat. Mycket av det som varit en populärkulturell och trygg ryggrad för oss som minns 1900-talets Sverige med sommarvisor, skolavslutningar, allsång på fester, midsommar, skärgård, segelbåtar, semester och allmänt svenskt sommarmys.
Ja så tycker jag faktiskt man kan säga för Evert Taubes musik är så djupt rotad i den svenska folksjälen att den sitter där som en gulblå tatuering vare sig vi gillar den, älskar den eller inte bryr oss. Något vi alla känner igen och har en personlig relation till. Alla har hört de visorna. Alla.
Själv har jag ju inte bara sett Sven-Bertil live på Grönan många gånger, utan även spelat många, många av pappa Everts visor under de nästan 15 år jag spelade i orkester på 80- och 90-talen. Det är något väldigt nära och tryggt för mig i den här musiken. Något så nära och uppenbarligen så viktigt att det var det jag på nåt undermedvetet sätt tog fasta på och hittade hem till när jag låg mycket svårt sjuk i feberdvala i Hanoi i vårvintras.
Nåväl denna inflygning om den lätt vördnadsbjudande och respektfullt respektingivande artisten Sven-Bertil och hans pappas musikaliska skatt. Nu till programmet!
Sven-Bertil Gunnar Evert Taube (1934- )
Redan i vinjettbilderna från ett sommarskönt Gotland till ackompanjemang av Evert Taubes musik får jag de första antydningarna till känslomässig gåshud. Det är väldigt starka känslor för mig att se allt detta vackra och höra den musik som känns grundmurat sommarsvensk.
Och det är tydligt att de andra artisterna, föga förvånande, har en särskild respekt för och omtanke om den gamle Sven-Bertil som nu är nästan blind och får lita till sin ledsyn, en hjälpande labrador och vänliga artistkollegor för att ta sig fram fysiskt i programmet. Särskilt Isons omtanke om Sven-Bertil är rörande att se.
Kollegorna i det vackra vita huset på Gotland överträffade varandra med superlativer om hur mycket han betytt för dem. Och även om Miriam Bryant som inte hade så stark relation till honom innan programmet, mest var imponerad av att han var så gammal och levt så länge så uttryckte hon det på sitt sätt med välmenande beundran.
Och dagens huvudperson är just så där artig, välformulerad, respektfull och ödmjuk som han verkligen verkar vara. En gentleman. Han har också mycket välformulerade reaktioner på kollegornas versioner av hans låtrepertoar. Och här har vi då låtarna de valde…
Niklas Strömstedt –
vänlige Niklas är en person som uppenbarligen och av naturliga skäl är ordentligt inlyssnad på Sven-Bertils låtskatt och han väljer en av klassikerna, en pärla från samlingen ”Ballader i det blå”, 1948: ”Nocturne” – eller ”Sov på min arm”, som den också kallas. Jag tycker att han gör den på ett godkänt på sitt strömstedtska sätt. Litet pop och litet country. Kanske litet tråkigt på nåt sätt, men bara väldigt litet. Niklas är ett välsjungande proffs och han levererar. Alltid.
Kleerup –
tycks mer eller mindre hela tiden befinna sig litet vid sidan om, i sin egen värld. Han är inte så kommunikativ och man får en känsla av att han både mentalt och fysiskt håller sig litet vid sidan av de andra. Han ger ett blygt och skört intryck. Programmet började med bevis på det då han sov rejält länge och inte medverkade i de övriga artisternas gemensamma frukostfixande till Sven-Bertil. Han är litet egen, men mycket mjuk och snäll i framtoningen.
Egensinnig är han också då han intresserar sig för Sven-Bertils gamla föreställning ”Pajas för en dag” från 1958. För att inte tala om hans obetalbara äventyr i optimistjollen, ett balansbefriat kapsejsarnummer på högsta nivå. Ja Kleerup är litet festlig och han bjuder på en lång och uppenbarligen djupt känd motivering till varför han valt just den låt han valt att framföra, för att den har något att säga till alla människor. Och när han sjunger ”Så länge skutan kan gå” från samlingen med samma namn från 1963 gör han det på sitt raspiga, lätt ohörbart pratande sätt. Han kan helt enkelt inte sjunga, men bygger upp en stark stämning ändå i låten med maskindunket. Jag gillar arret och det gjorde även Sven-Bertil som valde att få avsluta tillsammans med Kleerup i denna låt.
Jenny Berggren –
inledde med en gripande, väl framförd och genomtänkt historia om det sista avskedet från fadern och berättade sen att hon valt en av de största Taube-klassikerna, en visa som sjungits på tusen och åter tusen bröllop och begravningar i vårt land: ”Så skimrande var aldrig havet”, även den från samlingen ”Ballader i det blå”, 1948. Jag tycker åter att hon gör en ganska bra version här. Det börjar bra och hon sjunger rent och tydligt även om rösten inte är så stor. Det måste den inte vara för att det ska bli vackert. Och det blir vackert. Sen tar hon sig friheter i arrangemanget mot slutet av låten som inte är hundra. Men godkänt!
Lisa Nilsson –
sociala, kvicka och underfundigt charmiga Lisa har koll på Taube förstår man. Förstås. Och hade uppenbarligen rejäla problem att välja låt. Hon bad vänner om hjälp och flera av dem tipsade om samma låt. Det beställningsverk som Evert skrev till Hasse & Tages film ”Äppelkriget”, 1971. Det handlar om en av de mest kända och möjligen aningens sönderspelade låtarna – ”Änglamark”. En fantastisk låt, med en text och ett tänk som var långt före sin tid. Bara det att jag hört den så alldeles väldigt många gånger. OCH den är väldigt vackert. Och Lisa Nilsson gjorde den försiktigt och vackert utan att vara särskilt långt ifrån originalet. Det är nog bara jämnåriga Helen Sjöholm som skulle kunna göra det här lika bra som Lisa gör det. Det är så vackert!
Ison & Fille –
hade nog inte så stor koll på Evert Taubes produktion och gjorde det då möjligen enkelt för sig genom att lyssna på senaste Sven-Bertil-plattan, den kritikerrosade ”Hommage” från 2014. Men om jag tyckte att det funkade si och så i första programmet för herrarna måste jag säga att de imponerade denna gång. De hade valt Olle Adolphsons låt ”Nu har jag fått den jag vill ha” och varvat Sven-Bertils sång med sin egna rappade partier. Det funkade som sagt utmärkt, det här hade berört killarna och jag fick en stark känsla av att Sven-Bertil också gillade den så annorlunda versionen. Lyckligtvis hade våra omtänksamma hiphoppare ordnat utskrifter av sina nyskrivna rappade partier så att kvällens huvudperson kunde få ta del av dem senare. Omtänksamt. Jag gillar Ison & Fille!
Miriam Bryant –
sticker ut på många sätt med sitt oerhört spontana och frispråkiga sätt. Hon bjuder kollegorna och tittarna på många sköna skratt och har en prestigelös och härlig personlighet som det är svårt att inte gilla. Och när Kleerup inte stiger upp i tid tvekar hon inte att ge återkoppling till honom; raka rör. Miriam är tuff. Och när det talas om älskog i den av Strömstedt valda ”Nocturne” talar hon förstås klarspråk kring vad det handlar om… Man förstår också att hon nog inte heller botaniserat på djupet i Evert Taubes produktion innan programmet, att hon inte hade någon speciell relation till Sven-Bertil innan de träffades. Men det är tydligt i programmet att den yngsta och den äldsta deltagaren verkligen gillar varandra. Det är rart. Och det är ett smakfullt val när hon väljer den starka visan ”Ett sista glas”, en irländsk folkvisa med text av Lars Forssell.
Det blev en mycket uttrycksfull och stark version av denna melodi som också så uppenbart betyder något speciellt för Sven-Bertil. Det här versionen kommer säkert att funka bra på Spotify. Kanske det bästa framförandet ikväll. Ja det var det, inget snack om saken. ”Den speglar något av mitt liv”, erkände Sven-Bertil, ”handlar om dumheter man gjort och saker man ångrat. Det är mycket känslor i den.” Stark och värdig avslutning på kvällen!
Miriam Bryant (1991- )
Jag tycker det sammantaget blev en bra kväll för Sven-Bertil. Kanske blev det i mitt tycke litet för många säkra kort. Några av de allra mest kända visorna och ingen av mina personliga favoriter. Men, men… Jag är övertygad om att det här kommer betyda mycket för spridandet av Taubes musikskatt. Kan tänka mig att TV4 fick fina tittarsiffror denna kväll. Bara en sån sak som att min mamma som inte brukar titta på programmet verkligen gjorde det ikväll. Förstås.
Jag väljer att avrunda bloggen om Sven-Bertils kväll med några riktigt fina rader som pappa Evert får står för. I ett brev till sin son i januari 1969 skriver Evert efter att ha sett ett tv-program där far och son medverkade tillsammans:
”Du har aldrig gjort mig lyckligare och hela svenska folket har glatt sig åt att få se oss båda tillsammans. Om du visste hur stolt jag är! […] När jag hörde Dig framföra ‘Så skimrande var aldrig havet’ kunde jag inte undgå att få en tår i ögat, ty där satt jag och hörde min älskade son framföra en sång som kommer så djupt ur mitt hjärta och om detta förunnats en, ja då har man inte levat förgäves även om livet kan vara besvärligt ibland, tvärtom, då skall man vara nöjd och glad och tacksam och stolt.”[
Fattas bara Evert! Din son har på ett fullkomligt fantastiskt utmärkt sätt förvaltat din låtskatt och fört den vidare in i det nya årtusendet…
Och vilken låt jag skulle ha valt? Hmm… Ja, jag tror det hade blivit ”Pierina”, ”Karl-Alfred och Ellinor” eller ”Västanvind”…
Eller ”Skärgårdsfrun” eller ”Tango i Nizza” eller ”Linnea”… Oj, det finns så mycket vackert att välja bland! Visor som jag har en personlig relation till.
Efter tio veckors långresa är jag åter hemma i det svenska lagomlandet och kan blogga igen. Därav glappet i februari. Mobilappen är inte på något sätt realistisk för mig att använda till bloggen. Bloggar gör jag vid datorn som nu.
Så här såg min långresa ut. Jag har rest fem veckor i Australien, två veckor på Bali/Indonesien samt två veckor i Vietnam. Tanken var att resan skulle avslutas de första dagarna i mars med ett besök i Beijing, Kina. Där skulle jag se Kinesiska Muren, Himmelska Fridens Torg samt Maos Mausoleum. Men så blev det nu inte, för något annat kom emellan. En elak barnsjukdom.
Under min resa genom Vietnam började jag känna mig dålig. Saigon/Ho Chi Minh var toppen, liksom Hoi An. Men i samband med bussresan upp mot Hué började jag känna mig risig. Tänkte först att det bara var effekterna av en dålig turistmage. Den villfarelsen lyckades jag behålla under mina två dygn i Hué, men väl framkommen till Hanoi blev det tydligt att något var fel.
Första natten i Hanoi svettades jag så lakanen blev blöta. Dessa symtom stämde någorlunda överens med vad jag kunde googla mig fram till angående malaria och dengue feber. Efter en mycket fundersam morgon efter svettningarna bestämde jag mig för att ställa in dagens guidade tur inne i Hanoi, bl a med besök vid Ho Chi Minhs hus och mausoleum. Jag måste till sjukhuset och testa mig. Men flera timmars tester visade att det inte var vare sig malaria eller dengue.
Stärkt i hågen bestämde jag mig för att följa med ut på en övernattningstur till Ha Long Bay, dryga tre timmars bilresa från Hanoi. Ha Long Bay är berömt för sina kalkstensgrottor och sockertoppsformade berg. Det var också vackert när vi åkt ut med båt i nästan en timme från kajen.
Så här vackert är Ha Long Bay när vädret är fint. Det var mer mulet när jag var där. Klicka för större bild.
Men väl där ute började febern stiga. Promenaden i kalkstensgrottan Hang Sung Sot och bestigningen av utsiktsberget på Ti Top Island blev ett vacklande och ett vilande. Och ett svettande. Middagen på båten blev bara en förrätt, en pumpasoppa jag fick tvinga i mig med våld. De övriga fem fantastiska seafood-rätterna fick jag bara lämna. Istället tog jag mig stapplande och febrig tillbaka till min hytt.
Och så här såg den berömda kalkstensgrottan ut där jag promenerade och fick sätta mig och vila med jämna mellanrum. Det var riktigt vackert. Klicka för större bild.
Där i den hytten fick jag en riktigt tuff natt med hög feber och magsjuka. Mat och vatten bara rann rätt igenom mig. Vad kunde detta vara? Jag började få yrsel och det hela började få vibbar av ”nära döden upplevelse”. En obehaglig upplevelse i allra högsta grad och kanske mest eftersom jag var helt ensam och utlämnad. Vad skulle jag ta mig till? I det läget var det dags att ringa pappa farbror doktorn hemma i Sverige. Hans lugna besked var rakt och tydligt. ”Du måste till sjukhus min son för du förlorar vätska i ett alarmerande tempo! Mat klarar du dig utan ett par dagar för du har depåer och är i god form. Men vattnet är kritiskt och det behåller du inte i nuläget. Du måste därför till sjukhus direkt imorgon bitti!”
Så efter en del smått förvirrade samtal med min resebyrå och besättningen på det lilla kryssningsfartyget ordnades det fram en liten motorbåt som körde mig till kaj. Där väntade en taxi som tog mig på ca tre timmar in till sjukhuset i Hanoi. Det är frustrerande att åka bil eller buss på motorväg i Vietnam för de kör så otroligt långsamt. Det handlar om max 70 km/h, så allt tar sån tid. Just i det här fallet när jag var så sjuk kändes förstås resan väldigt långsam, jobbig och tålamodsprövande. Min mun var torr som läder. Jag var helt uttorkad och utmattad.
Till slut nådde min plågade resa sitt mål och jag kom fram till det utmärkta Franska sjukhuset i Hanoi. Ett internationellt sjukhus med god vård. Här konstaterades att jag hade 39,3 graders feber, försågs snabbt med både dropp och munskydd och lades in. Det var första gången i mitt liv som jag fick pröva på att hospitaliseras. En upplevelse. Först låg jag i gemensam sal bakom ett skynke, men efter några timmar stod det klart att jag hade någon form av smittsam virussjukdom så jag flyttades till ett eget isolerat rum. Intressant. Vad var detta? Kolera, pest eller tyfus eller rent av ebola? Bläh!
Det Franska sjukhuset i Hanoi, som det skrivs på vietnamesiska
Första natten på sjukhuset var också en sådan då jag kände av olustig yrsel och stökiga, oroliga feberdrömmar. Jag drömde att jag snärjde in mig i droppslangen och att alla ställningar jag låg i var fel och förbjudna. Troligen också farliga. Feberdrömmar. Det var som att sjunka i en mörk brunn. Då och då såg jag också viktiga personer i mitt liv dyka upp i mina drömmar. Nu började nära döden-vibbarna kännas olustigt nära.
Selfie som nyinlagd patient med dropp på Franska sjukhuset i Hanoi
Men mitt i det febriga sjunkande tillståndet började jag också drömma ljusare drömmar. Det var drömmar om sommar, svensk ljus sommar och långt bort ifrån kom också musiken till mig. Det här var säkert hämtat nånstans långt nere bland mina barndomsminnen. Det var starka, ljusa minnen som ingen mörk feber långt borta kunde dränka. Och det var Evert Taubes musik som kom till mig i den mörkaste stunden. Troligen det tryggaste, svenskaste och ljusaste jag kan hitta inom mig. Hemlängtan blev så intensivt starkt och det kändes stärkande och positivt.
För att kunna begripa detta plötsliga Taube-fyrverkeri och dess symboliska betydelse av stor trygghet i en djupt otrygg situation måste läsaren förstå att personen som upplever detta är svårt sjuk, har hög feber och har befunnit sig i stark oro i många dygn. Dessutom är han helt ensam vilket förstärker den starka olust- och oroskänslan och mörkret. Mot bakgrund av detta kan läsaren bättre förstå det symboliska som nu händer på småtimmarna på Franska sjukhuset i Hanoi natten mellan den 27:e och 28:e februari 2015.
Taube är något jag hört sen jag var väldigt liten. Det sitter väldigt djupt och känns väldigt tryggt. Det är även något jag själv spelat många, många gånger under de dryga tio år jag spelade i orkester. Den gamla goda Specialensemblen i Brännkyrka kommunala musikskola som jag skrivit om här tidigare. Eftersom vi också ofta hade vokalissor som sjöng till låtarna vi spelade så har jag hört dessa texter många, många gånger. Nu kom dessa musikaliska pärlor till mig på natten och hjälpte mig hålla modet och humöret uppe.
Den odödliga berättelsen om den unge, oskuldsfulle och evige gentlemannen Karl-Alfreds äventyr i Port Adelaide, Australien som Evert Taube skrev för nu hundra år sedan är helt obetalbar. Det var en av Taubes allra första publicerade melodier. Karl-Alfred, som ”ännu ej förälskat sig”, förblir en av mina hjältar! Den ska höras i Sven-Bertils klassiska version, ingen gör den lika bra som han med samma timing och rytmiska precision!
För det var en väldigt stark positiv och trygg energi jag kände när jag inom mig hörde dessa härliga gamla hemlängtande låtar som gjorde mig på så gott humör. Det blev svensk sommar och svensk skärgård för mig med ens. Alla mina personliga Taube-favoriter passerade revy där i det vietnamesiska febriga nattmörkret: ”Karl-Alfred och Ellinor”, ”Linnea”, ”Pierina”, ”Västanvind”, ”Skärgårdsfrun”, ”Sommarnatt”, ”Så skimrande var aldrig havet”, ”Havsörnsvalsen”, ”Tango i Nizza” och så förstås ”Calle Schewens vals”. De flesta av de här låtarna är ju dessutom tämligen romantiska. Mycket ljusa för mig. Mycket helande. Troligen det tryggaste mitt undermedvetna kunde luta sig mot i den värld av minnen som finns där djupt nere.
Och det fantastiska är att jag kan nästan alla texterna till dessa stycken helt utantill. Nu gjorde de verkligen nytta. Den vietnamesiska nattsystern som tittade till mig på småtimmarna undrade säkert vad det var för något jag låg och sjöng för mig själv… Inte kunde hon veta att jag åter befann mig i Stockholms skärgård på Kanholmsfjärden med kurs på farbror Björns sommarställe där i krokarna. Midsommartid. Starkt helande bilder och texter!
Sven Bertil Taube framför ”Så skimrande var aldrig havet” i en upptagning från 1970
Så var jag också feberfri dagen efter på lördagen när den så vänligen doktor Hien kom in till mig och berättade att jag inte hade tyfus, pest eller kolera som jag själv ironiskt antytt, utan att jag hade mässlingen. MÄSSLINGEN! I kombination med maginfluensa. Jag vaccinerades aldrig som barn. Vi som föddes i slutet av 60-talet samt de första åren på 70-talet fick inget vaccin. Inte heller fick jag sjukdomen som barn. Istället fick jag den nu, med förfärligt resultat. Så vaccinera er ni vuxna som läser detta. Mässlingen är förfärligt besvärlig och obehaglig.
Den vänlige och humoristiske Dr Hien på Franska sjukhuset i Hanoi bekräftade att jag med all sannolikhet smittades av någon som hade mässlingen på flighten från Bali till Kuala Lumpur och vidare mot Saigon/Ho Chi Minh den 16 februari. Det stämmer precis med inkubationstid för denna sjukdom. Mässlingen är en oerhört smittsam sjukdom. Ni som inte haft eller inte är vaccinerade. Som sagt, vaccinera er nu! Detta är något ni INTE vill uppleva!
Samtidigt, ”nothing by chance”, det var meningen att denna den sista av barnsjukdomarna nu skulle strykas från listan för min del. ”Been there, done that!”. En stark erfarenhet rikare, utan tvekan!
Men sjukdomen vek undan från lördagen till söndagen och efter fyra dagar på sjukhuset fick jag flyga hem igen. På måndagen mådde jag betydligt bättre. Även om jag fortfarande var matt. Men jag ville verkligen hem nu. Aldrig har jag längtat så hem till Sverige som efter detta. Längtan var stark, så stark.
Ett annat barndomsminne, Hootenanny Singers version av Taubes ”Skärgårdsfrun”, som också kom till mig den natten. Det är förstås ingen mindre än Björn Ulvaeus som sjunger här om Ellinor.
Så kom det sig att jag den 3 mars till slut fick flyga med Thai Airways hem via Bangkok till Stockholm. Det blev både Boeing 787 Dreamliner och den mer vanliga långdistansmaskinen Boeing 777-300. Framförallt blev det den mest bekväma långa flygning jag gjort eftersom jag flög business class genom den gode Dr Hiens omvårdande välvilja. Känslan när planet kom in över svenskt vatten på Östersjön och jag kunde ana den första glimten av Sverige går inte att beskriva.
Efter 67 dagars resa genom sju länder, 14 flighter, två bussresor och tusen och ett äventyr hade jag till kommit hem igen…
Det kan också vara värt att nämna att jag hade nio fantastiskt fina semesterveckor på resande fot och en besvärlig vecka med mässlingen på slutet. Nu kom fokuset att ligga på sjukdomen i den här bloggen, men det kommer mera!
Jakob Hellmans version av det ultraromantiska happy end i Nizza (Nice) som Evert Taube skrev för Fritiof och Carmencita som ju träffats på Pampas i Samborombon redan 1932. Nu träffas paret igen på ett dansgolv i Nizza, Rivieran 1937 och den här gången är det Carmencita som friar till Fritiof. Med gott resultat denna gång. ”Flickan från Pampas har återfått sin vän, Fritiof ifrån Bohuslän…” Se det är vad jag kallar ett ultraromantisk happy end. Tack käre Evert för att du gav oss ett sådant klockrent romantiskt lyckligt slut!
Igår presenterade Riksbanken Sveriges nya sedlar och vi vet nu därför att dessa kommer prydas av några av våra mest kända kulturpersonligheter kopplade till landskap
Under våren 2011 utlyste Riksbanken en tävling i att utforma Sveriges nya sedlar. Nu i april 2012 har juryn utsett den grafiske formgivaren och gravören Göran Österlunds bidrag ”Kulturresan” till vinnare.
Peter Egardt, ledamot av riksbanksfullmäktige och juryns ordförande var uppenbarligen imponerad av de åtta bidrag som inkommit, men berättade att juryn till slut fastnat för just Kulturresan. ”Helhetsintrycket är en vacker och användarvänlig sedelserie som bygger på en väl avvägd balans mellan nyskapande och svensk sedeltradition.”
Av juryns motivering framgår att bidraget är en väl sammanhållen sedelserie med ett gemensamt formspråk där bak- och framsidorna samspelar på ett tydligt och harmoniskt sätt. Juryn anser också att porträtten tar upp ett välgörande stort utrymme på sedlarnas framsida och lämpar sig väl för gravyren. Baksidorna är klara och tydliga och motivvalen framstår som typiska för landskapen. Ja, jag tycker nog själv att jag kan instämma med juryn.
”Kulturresan är ett förslag på ny sedelserie som för våra sedlar in i 2000-talet via 1900-talets kulturpersonligheter. Tanken är att låta sedlarna ta oss på en resa från Öresundsbron i söder till Treriksröset i norr”, säger vinnaren Göran Österlund. Det låter höra sig och låter dessutom väldigt mycket som ett vinnande bidrag.
Samtliga sedlar, fram- och baksidor (klicka för större bild)
Jag tycker att det är sex goda och sympatiska val av internationellt kända och värdiga representanter för Sverige med koppling till respektive landskap som är smart och vinnande. Intressant också med en ny 200 kr-sedel som utfyllnad mellan hundringen och femhundringen. Jag måste säga att jag gillar riksbankens val. Sedlarna är i mitt tycke riktigt snygga!
Nu ska sedlarna anpassas något till färdiga sedlar och förses med säkerhetsdetaljer. Hösten 2015 kommer de att finnas i våra händer…
Japetus öga 