Jag sitter på en cykel och trampar mig fram på vägen mellan Kneippbyn och Visby i det gassande solskenet. Det är hett och svettigt. Lastbilar fulla med skrikiga värnpliktiga dånar förbi och jag prejas ned i dikesrenen. Jag befinner mig på Gotland för första gången i mitt liv och minns att det var en både spännande och lätt skrämmande upplevelse. Jag sätter mig ned vid vägkanten, i vägdammet från den senast passerade lastbilen, och tröstar mig med en medhavd Zingo apelsin.
Jag är sju och ett halvt år gammal och ska börja skolan till hösten i Herrängen i Älvsjö dit vi alldeles nyligen flyttat. Men just nu befinner jag mig alltså på semester på Gotland och min cykeltur har fört mig bra mycket längre bort från familjens hyrda sommartorp än mamma och pappa nånsin skulle godkänna. Mina minnesbilder från den här sommaren är ganska begränsade, men jag minns att det slogs värmerekord att det musikaliskt för min del handlade om säkra svenska kort som Abba, Björn Skifs och Ted Gärdestad. Pugh var för skrikig, rockig och läskig för mig vid denna tid.
Samtidigt huserar skojaren, knarklangaren och lebemannen Fleming Broman på anrika Seglarhotellet i Sandhamn i Stockholms skärgård. Det är prick 30 år mellan mig och Fleming Broman och hans upplevelser av denna heta sommar 1975 är helt annorlunda och avgjort mindre oskyldiga än mina. Milt uttryckt.
Fleming Broman framstår som en riktig ärkeskojare där hans knarkaffärer, amfetaminförsäljning, distribuerar över 100 kg av detta pigga vita pulver vid denna tid. Bordellverksamhet ingick också i repertoaren. Om detta har nu Hannes Holm gjort en uppmärksammad film. Det är en film som fått goda recensioner och som jag trott mig förstå innehåller många utmärkta tidsbilder och trovärdigt återskapar tidsanda och atmosfär.
Jag ser mycket fram mot att se den. Räknar med mycket motljusbilder, mellanöl och nakenbad i skymningen. Och så förstås Pugh och Ted som musikalisk kuliss. Trailern till Hannes Holms ”Himlen är oskyldigt blå” som hade premiär 15 oktober 2010, på dagen 35 år efter att polisen sprängde Sandhamnsligan och satte dit Fleming Broman för knarkbrott.
Filmens Gösta, som spelas av Peter Dalle, är verklighetens Fleming Broman. Utmärkt och underhållande recension i DN, med många kul kommentarer: http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/himlen-ar-oskyldigt-bla-1.1189243
Fleming Bromans memoarer – ”Ursäkta mitt namn är Broman” – från 1982 anses läsvärda, men att som en av kommentatorerna påstå att han bara var ”småkriminell”, det är verkligen en underdrift. Det var en grov kriminalitet som pågick bakom den fina och mycket respektabla folkhemska kulissen ute på Sandhamn och det var den fashionable fd arkitekten Fleming Broman som höll i trådarna…
Japetus öga 