Arkiv för Flygkrasch

Aaliyah; ”the Barack Obama of Music” – om r’n’b-prinsessan fått leva

Posted in Hyllningar, musik with tags , , , , , , , on 15 mars, 2017 by japetus

Den tvåmotoriga Cessnan rusar fram över Marsh Harbour Airports startbana på Great Abaco Island, Bahamas, med sikte på Opa Locka Airport i Miami, Florida. Det är vid 18.45 på lördagkvällen den 25 augusti 2001 och det har börjat skymma efter en lång varm och mycket solig dag med tropisk värme på över 30 C. En typiskt vacker sommardag på dessa paradisöar. Om 40 minuter kommer solskivan att ha försvunnit ned i havet i väster. Jag föreställer mig att det är en mycket vacker kväll.


Aaliyah Dana ”Babygirl” Haughton (1979-2001)

Ombord på Cessnan befinner sig nio personer. Det är den sagolikt framgångsrika r’n’b-sångerskan Aaliyah Dana Haughton ”princess of r’n’b” och delar av hennes entourage som just avslutat filmningen av Aaliyahs senaste video ”Rock the boat”, på ön Great Abacos stränder och i vattnen utanför. Filmningen har gått utmärkt bra och alla är mycket nöjda.

Förtrollande vackra scener har filmats på den avskilda stranden vid Treasure Cay Resort. Det är inte en slump att man valt denna exklusiva inspelningsplats. Katamaranen har sedan i några timmar gått fram och tillbaka över de turkosa vattnen i sundet mellan Marsh Harbour och ön Hope Towns fyrtorn medan Aaliyah och hennes åtta dansare kört sitt danspass närmare 30 gånger i strålande solsken och tropisk värme medan hon filmats från flera olika båtar och en helikopter. Men så handlar det också om produktionen av en exklusiv musikvideo till branschens mest lovande unga stjärna. (Videon kommer längre fram i bloggen.)

Aaliyah on the beach
Aaliyah dansar på stranden vid Treasure Cay Resort

Det var ett tufft fysiskt träningspass för Aaliyah och dansarna, men trots att hon var trött på slutet minns de som var med att hon var lika positiv och full av skämt som vanligt. Hon hade mycket energi. Som hon brukade vara. Den unga stjärnan är mycket medveten om vilket priviligierat liv hon lever; det har inte alltid varit så. Dessa två sista dygn har varit drömska vackra dagar i en paradisisk miljö.


Under inspelningen av ”Rock the boat”; Aaliyah, i mitten, med sina dansare på den 25 m långa katamaranen ”Fat Cat”  i vattnen utanför Great Abaco Island, Bahamas (klicka för större bild)

Under eftermiddagen har jobbet blivit klart, snabbare än man beräknat, och nu är gänget  otåligt och ser en chans att återvända till Miami innan natten. Aaliyah tackar alla medverkande och hoppar sen tillsammans med sju kamrater ned i den snabba motorbåt som ska ta henne tillbaka Marsh Harbour. Klockan är 16.30 och Aaliyahs sista resa har börjat.


Aaliyah och hennes sju kamrater vinkar hej innan motorbåten forsar iväg med dem. Det blev det sista fotot, taget av Aaliyahs mångåriga samarbetspartner, den ypperliga och prisbelönta koreografen Fatima Robinson som i sista stund valde att stanna kvar på katamaranen och få litet mer semester. Det blev hennes räddning. (Klicka för större bild)

Men den ursprungliga planeringen var alltså att hela gänget skulle resa tillbaka på söndagen och den här avstickaren gör att planeringen blir mer improviserad. Planet som nu står till buds denna historiska lördagkväll är en snäppet mindre Cessna än den de flög in med på torsdagen den 23 augusti. Vissa vittnesuppgifter uppger även att starten föregicks av en diskussion eller ett gräl där piloten och lastaren var tveksamma till att starta. Men det är inte styrkt.

Aaliyah kan uppenbarligen inte ha vetat någonting om detta, för det är mer än en sak som inte stämmer. Gruppen verkar omedveten om att det aktuella planet helt enkelt är för litet, en Cessna 402 Businessliner lastar ca 1 000 kg mindre än den snarlika Cessna 404 de flugit dit med. Här finns också andra uppgifter att det var en Fairchild Metro III de flugit in med och den lastar mer än dubbelt så mycket som den mindre Cessna som nu står till buds. Piloten som är formellt ansvarig verkar inte heller kunna hantera situationen. Därför överskrids standardvikten och balanstoleransgränsen på flygplanet som blir baktungt som följd. Cessna 402 Businessliner tar max 8 passagerare och maskinen blir nu överlastad med ca 350 kg och 9 passagerare.


Cessna 402b – Businessliner – ett flygplan av samma typ som Aaliyah startade med på Abaco den 25 augusti 2001. Ett propellerplan och inte en ”jet” som ofta felaktigt uppges

Det ska också senare uppenbaras att piloten Luis Morales III har förfalskat sin licensiering, han har inte giltigt ”körkort” för flygplanstypen, och man kommer efteråt att hitta spår av både kokain och alkohol i hans blod. För att göra situationen än värre kommer det även att visa sig att underhållet för en av motorerna inte skötts av det ansvariga Miami-registrerade bolaget Blackhawk International Airways.

Sammanfattningsvis är det fortfarande ett skandalöst mysterium att planet faktiskt startade den här kvällen efter otillräcklig preflight-check, med för mycket folk ombord och för mycket last. Det var helt felaktigt beslut. Men klockan är nu 18.45 och Cessnan startar, tyvärr …

Ögonvittnen berättar att Cessnan når ca 20 m höjd och sen girar vänster i dykning. Efter knappa 100 m flygning kraschar Cessnan, exploderar och fattar eld vid slutet av startbanan. Alla ombordvarande utom en eller två dödas ögonblickligen. När hjälpen når fram några minuter senare är det bara livvakten Scott Gallin som ännu är kontaktbar, svårt skadad, och gång på gång upprepar frågan om Aaliyah klarat sig. Men hon är bortom all räddning, har kastats ur det kraschade vraket. Livvakten Gallin är en ovanligt fysiskt stark man  och han kämpar i det längsta, men avlider några timmar senare på sjukhus. Om det är någon tröst bekräftar utredningen senare att Aaliyah dödats omedelbart vid kraschen, så hon hade inte behövt lida. Det måste ha gått väldigt fort.

Tragedin är fullständig och den förfärliga nyheten kablas ut över världen. Det är Aaliyahs vän koreografen Fatima Robinson som tar på sig den fruktansvärda uppgiften att ringa hem till familjen Haughton i White Plains, NYC för att de åtminstone ska få slippa höra det på nyheterna. Det verkar så obegripligt meningslöst att detta skulle behöva hända och fans världen över sörjer den 22-åriga stjärnans alltför tidiga bortgång. Att hon var på väg att bli hur stor som helst är alla överens om. De chockvågor denna olycka skapar får konsekvenser som branschen fortfarande känner av. Flera av Aaliyahs vänner, familjemedlemmar och samarbetspartners blev initialt traumatiserade och gick in i depression. Det var ett fruktansvärt slag för dem, för hon hade betytt väldigt mycket för så många.


Nyheten om Aaliyahs död trodde många först var ett felaktigt rykte, sådana hade förekommit om t ex Eminem

~ ~ ~

Har vi hört den här sorgliga historien förut? Stora artister som störtar och omkommer i flygkrascher? Ja tyvärr, alltför många gånger. För några år sedan skrev jag om den begåvade artisten Jim Croce som kraschade i ett liknande tvåmotorigt plan under liknande omständigheter direkt efter start. Otis Redding, Ritchie Valens och Buddy Holly är tre andra. Ett annat exempel på just detta fenomen är den svenske politikern John-Olle Persson som kraschade i ett fellastat litet flygplan kort efter start.

Vad beror då detta på? Är det en förbannelse som vilar över artisterna? Aaliyah fick liksom Jim Croce ingen lång karriär utan kom att sälla sig till den mytomspunna skara av kända artister som faller ifrån alltför tidigt – och just som det stora genombrottet är nära. Ett obehagligt stort antal av dem har också omkommit i just flygkrascher. Något som förstås inte beror på något mer övernaturligt än deras val av små flygplanstyper som flugits under omständigheter och förhållanden där självklara säkerhetsrutiner gravt åsidosatts. För precis så var det även i Aaliyahs fall och det gör mig både upprörd, arg och ledsen. Det är så meningslöst. En flygamatör som jag kunde omedelbart ha sagt att det inte går att så kraftigt överlasta en Cessna och har man dessutom slarvat med motorunderhållet är det rena självmordet att starta. Och ändå blev det så den 25 augusti 2001.

Och jag minns ju det här. Jag minns nyheten om Aaliyahs död då i slutet av augusti, ett par veckor innan 9-11. Jag läser i min dagbok om vad jag hade för mig i mitt 33-åriga liv dessa dagar i augusti 2001 och ser att jag firade 6 månader med min dåvarande flickvän C fredagen den 24:e och att vännen Herman hade en 10-årsfest på sin restaurang på Fjällgatan den 25:e. Det var varma vackra sensommardagar i Stockholm.

Vid precis samma tid hade också en mycket obehaglig klättringsolycka inträffat på Kebnekaises nordsluttning där flera personer i ledningsgruppen i det företag jag jobbat på hade ramlat ned i en glaciärspricka. Jag skulle ha varit med, men hade valt att säga upp mig vid midsommartid tidigare samma sommar. Mirakulöst klarade sig alla fyra som föll ned i sprickan utan värre skador än brutna ben och revben, en av mina bästa vänner var med. Det var en dramatisk tid.

~ ~ ~

Men för att återvända till bloggens ämne. Att jag hade koll på vem Aaliyah var är överraskande i sammanhanget. Hur kom det sig? Jag som vid denna tid normalt sett inte intresserade mig nämvärt för r’n’b. Egentligen inte alls. Men det var nåt med Aaliyah som gjort att jag noterat henne tidigare. Och det berodde verkligen inte bara på att hon var extraordinärt vacker.


Det är svårt att välja foton på den här tjejen för det finns helt enkelt så makalöst många bra bilder av henne. Kameran älskade henne.

Vem var hon, det 22-åriga underbarnet som störtade på Bahamas den där augustikvällen för nu mer än 15 år sen? När jag nu under någon veckas tid googlat och läst in mig på henne, sett filmklipp, intervjuer och dokumentärer, läst recensioner och artiklar samt kollat in alla möjliga och omöjliga chattar om henne och alla dessa otaliga härliga clips med hennes ”best dance moves” och what if jämförelser med Beyoncé, så slår det mig vilket enormt avtryck hon gjort. Hon har en massiv cred i genren. Hon har en ängels status och hennes gamla inflytelserika vänner och familj har slagit en ring runt henne och skyddar hennes minne på många sätt. Det är både rörande och vackert.

Aaliyah är sedan länge en helig ikon i r’n’b-världen. Ve alla unga branschförmågor som på olika (missriktade och möjligen klåfingriga) sätt försökt förklara sin odödliga kärlek till henne!

”It became taboo to even discuss Aaliyah, really. We would throw up a picture on Instagram every Aug. 25 with an #RIP, memorializing the day but refusing to travel any further. Drake tried it, bringing to light his dizzying obsession by way of elaborate tattoos and commandeering a posthumous song of hers titled ‘Enough Said.’ Once word got around that he and Noah “40” Shebib were prepping a new Aaliyah project, he was damn near crucified, shouting “mercy” with the announcement that the project had been shelved.”

Aaliyahs nära vän och producent Timbaland (1971-) tillhörde hennes innersta krets, betraktade henne som sin lillasyster, och var en av dem som inte gillade att klåfingrige unge Drake (1986- ) på egen hand skulle börja mixa in Aaliyahs röst i ny musik: ”Aaliyah’s music only works with her soulmate, which is me!”

Aaliyah beskrevs av sina vänner och samarbetspartners som en intelligent och driven tjej som visste att hårt arbete lönar sig, men som också var mycket lekfull och humoristisk. Hon hade en blyghet som gjorde henne ännu vackrare eftersom den kom ur ödmjukhet. Något som ständigt återkommer är beskrivningarna av hennes varma leende, att hon var exceptionellt duktig på att ”ta in” andra människor och få dem att känna sig bekväma. Ett annat ständigt återkommande omdöme handlar om hennes speciella röst, att den beskrivs som ”sultry”, ett ord som kan betyda både varm, het eller t o m kvav men i det här sammanhanget ligger sensuell eller sexig klart närmast. Vad många också ständigt återkommer till är att hon vid sidan om lekfullheten och humorn hade ett lugn och en klokhet som var så ovanlig för hennes ålder och som gjorde att hon hade lätt för sig på så många sätt.

”She had an old soul. She seemed like she was living everything in rewind, like she’d already done all of this. She had this personality that was contagious. It was never just a job when you were working with her. You always had fun. Good kid fun.”

Aaliyahs ljusa, inspirerande och positiva personlighet i kombination med hennes supertalang och begåvning gjorde henne till en katalysator. Hon lyfte alla hon kom i kontakt med. Hon beskrivs gång på gång som en ”gammal själ i en ung kropp”. En mycket karismatisk larger than life personlighet. Att förlora henne var inte bara en tragedi för de närmaste utan för branschen och genren som helhet. Flera av hennes närmsta gick in i depressioner den hösten. Aaliyah tillsammans med Timbaland och Missy Elliot var en superkonstellation som förändrade genren. Aaliyah skulle ha kunnat bli vad Beyonce blev, bara det att Aaliyah hade en mycket ljusare, mognare och varmare personlighet. En oerhört positiv tjej som hade fokus på att lyfta andra, vilket man inte kan säga om Beyoncé.

Något som också särskilt betonas är att Aaliyah hade klass på sin sensuella utstrålning. När många andra i branschen flörtade med ett utmanande sexuellt utspel gjorde hon det på ett försiktigare och värdigare sätt.

”She was remarkable for being sexy without selling herself, for finding the thin line where she could attract the boys without embarrassing the moms. She’s the first artist I worked with who would not compromise her values to be famous. In this business, church girls become prostitutes because they want to be stars, but she would never let stardom interfere with who she was.”

Men humorn, den verbala begåvningen och värmen återkommer. En av hennes bästa vänner, Kidada Jones, dotter till storproducenten Quincy Jones, berättar om alla busringningar Aaliyah gjorde. Inte minst när pappa Quincy blev uppringd av ”Christina Aguilera” som wailade och sjöng så övertygande för veteranproducenten att han köpte det till 100%, de nya idéerna för en kommande platta… Ja jag kan föreställa mig att de här tjejerna hade väldigt roligt ihop. De var Tommy Hilfigers toppmodeller redan i mitten på 90-talet.


Kidada Jones (1974- ) och Aaliyah Haughton – nära vänner och arbetskamrater – ett foto ur en mycket fin svartvit serie

Aaliyahs karriär hade börjat redan i mitten på 90-talet då hon var i tidiga tonår. Hon var litet på samma sätt som Michael Jackson ett underbarn som excellerade i sång och dans redan i mycket tidig ålder. Hon hade bästa betyg när hon gick ut från Detroit High School for the Fine and Performing Arts. Första plattan ”Age ain’t nothing but a number” kom redan 1994 och var producerad av den då omåttligt populäre R Kelly. Om det verkligen var så att 27-årige och senare beryktade Kelly gifte sig med då 14-åriga brådmogna Aaliyah har aldrig blivit helt klarlagt, men troligen var det så och familjens reaktion var stark. Plattan sålde över en miljon ex, men R Kelly avlägsnades snabbt och i vredesmod från den unga stjärnan. Aaliyahs morbror Barry Hankerson – Gladys Knights exman – var hennes manager.

1996 kom Aaliyahs andra platta ”One in a million”, där hon träffat sina två blivande favorit-samarbetspartners, producenten Timothy Zachery Mosley/Timbaland och Melissa Amett Elliot/Missy Elliot. Starka familjeliknande band skapades, kemin var nu perfekt och denna trio skulle förändra r’n’b-historien genom sitt lyckosamma samarbete. Andra plattan gick ännu bättre än den första och sålde över 2 miljoner ex men Aaliyah ville också prova på skådespeleriet. Hon tog lektioner och fick en huvudroll med Jet Li i actionfilmen ”Romeo must die” (2000) samt en huvudroll i skräckfilmen ”Queen of the Damned” (2002) där hon bl a spelade mot Lena Olin.

Låten ”Try again” (2000) från filmen” Romeo must die” blev en första litstetta för Aaliyah. Timbalands produktion med knorrande synthar hade jag säkert gillat redan då, men den nådde mig aldrig genom bruset. Lena Olin har berättat att hon under inspelningarna av ”Queen of the Damned” hade mycket roligt med Aaliyah som bjöd på sig själv och skrattade gott åt sina kollegors försök att parodiera hennes dans.


Lena Olin och Aaliyah i ”Queen of the Damned” som hade premiär februari 2002, ett halvår efter Aaliyahs bortgång

Akasha Aaliyah
Aaliyah i rollen som Akasha, den fornegyptiska drottningen och vampyren som vaknat ur sin mångtusenåriga sömn. Hon rör sig på ett oerhört raffinerat och suggestivt sätt, jag kan förstå att de castade henne för denna roll


Trailern till ”Queen of the Damned”

Aaliyah hade också fått en roll i de två senare uppföljarna till ”The Matrix”, och inspelningarna hade börjat redan tidigare sommaren 2001. Aaliyahs stjärna var i kraftigt stigande. Hon hade verkligen det riktigt stora genombrottet alldeles nära.

Samtidigt som hon filmade ”Queen of the Damned” och påbörjade filmandet av ”Matrix Reloaded” jobbade hon med sin tredje platta ”Aaliyah” som kom att släppas i juli 2001. Fortfarande är producenten Timbaland och låtskriverskan Missy Elliot inblandade. Nu finns även Stephen Ellis ”Static Major” Garret med som låtskrivare och här åstadkommer gruppen runt Aliyah en av r’n’b-världens bästa plattor någonsin. Årets bästa 2001 i sin genre. Plattan kom även att kallas ”The Red Album” av uppenbara skäl.

”This was peak Aaliyah. Her music was tight, upbeat and complex, layering double and triple harmonic lines. Her voice, in isolation, was not among the all-time greats, but her whispery presence on a track was captivating. Her angular, syncopated dance moves spawned dozens of lesser imitators, and her fashion choices—the oversized jeans, the exposed midriff, the waist chain attached to the belly ring—became definitive late ’90s style.”

Den här plattan är i själva verket så bra att den t o m når mig i min utstuderade distansering från r’n’b, för här kommer till slut även jag med i matchen. Jag hör singeln ”More than a woman” och kan inte undgå att förtjusas av de skorrande synthljuden, den catchigt vemodiga melodin, sångerskans mjuka röst och den spännande rytmen. Jag vet inte då att det är Aaliyah jag lyssnar på. Jag vet inte vem hon är, men jag gillar verkligen låten. Vid det här laget har jag inte heller en aning om vem producenten Timbaland är, men det skulle komma att ändras.

Plattan säljer snabbt guld och sedermera dubbelt platinum trots den tilltagande fildelningen och går upp som nr 1 i USA. En till singel ska spelas in och det ska göras påkostat. Nu satsar man för fullt på singeln ”Rock the Boat”. Morbror Barry Hankersons skivbolag Blackground Records nöjer sig inte med green screen trickfilmningar och undervattensscener i poolen i Florida. Han vill att vissa av scenerna ska spelas in på Bahamas. Det är augusti 2001 och allt ser ljusare ut än någonsin för Aaliyah. Den tredje skivan rosas av kritikerna och säljer bra. Hon ska fortsätta filma för Matrix samtidigt som en stor turné planeras för nya skivan. Allt pekar uppåt för Aaliyah…

Videon till ”Rock the boat” inspelad 22-25 augusti 2001 på Great Abaco, Bahamas och i Miami Florida. Klippen med Aaliyah på stranden är melodramatiskt nog tagna timmarna innan flygkraschen, det blev de sista bilderna av ”Babygirl” innan hennes slutgiltiga möte med det öde som väntade. Destiny’s Child med Beyonce i spetsen skulle ta upp stafettpinnen och fortsätta på den väg som Aaliyah så här långt lett. Girlpower!


Toppstjärnor, vänner och konkurrenter på väg mot toppen… Stjärntrion Beyoncé Knowles, Aaliyah och Kelly Rowland på MTV Music Awards i juni 2001 – ett legendariskt fotot som orsakade en kontrovers i samband med 15-årsminnet av Aaliyahs bortgång då Beyonce twittrade men lade ut en beskuren version av bilden där Kelly Rowland retuscherats bort. I min blogg, liksom i Kelly Rowlands tweet, får alla vara med. Jag har stor respekt för superstjärnan Beyoncé och med Aaliyah borta är det nu Kelly Rowland som är min personliga r’n’b-favorit!

19-åriga Beyoncé, medlem i Destiny’s Child, intervjuar sin konkurrent, kompis och inspiratör Aaliyah, 21 år. Ett symboliskt och historiskt klipp på röda mattan från MTV Awards 2000.

~ ~ ~

Och där är vi tillbaka där bloggen började. Den där kvällen när det otänkbara inträffade. Det som skulle få sådana konsekvenser. Själv förstod jag först efter den gripande dödskraschen att flickan med den mjuka rösten i ”More than a woman” var Aaliyah som just dödsstörtat. Hon också. Jag såg videon – fångades nu även av det visuella, hennes karisma, utstrålning och uppenbara star quality, hennes sång, hennes dans och den mystik och uppenbara skönhet som hon utstrålade… Och blev förstås extra tagen eftersom jag nu visste att hon var borta.

För ett ögonblick stoppar vi bandet här. Vi stannar tidens lopp och tänker till… Hur kunde det gå så fel? Vissa källor talar om att hon fått ett viktigt åtagande i Miami på lördagkvällen som gjorde det viktigt att återvända snabbare än planerat. Kunde då olyckan på något sätt ha undvikits? Hur skulle det ha blivit om Aaliyah överlevt och fått fortsätta sin karriär, fått fortsätta inspirera sina vänner och sin publik i musik- och filmvärlden?

Sådana frågor kan vi naturligtvis aldrig få några svar på. Men jag som dammsugit webben på jakt efter material till bloggen kan bekräfta att det skrivits massor om detta. En återkommande tanke är att hon åtminstone var på en alldeles ovanligt lycklig och vacker plats i livet när det hände. Och jag har även sett och hört Aaliyahs pojkvän Damon Dash berätta om hur det kunde ha blivit om han hade varit med på Bahamas. Men han kunde inte det pga sina åtagande som pappa och familjefar. I en ny intervju från våren 2016 berättar Damon Dash om omständigheterna som ledde fram till olyckan.

Han kastar ytterligare ljus över mysteriet och menar att om han hade varit där skulle de inte ha flugit med Cessnan, utan med den G4 Jet (Gulfstream IV – en klassisk direktörsjet) som enligt den ursprungliga planen skulle flugit hem gänget till Florida på söndagen. Hade han varit med skulle de aldrig ha flugit med Cessnan. Om Dash hade varit där… Om… ”Om” – detta återkommande ord. Damon Dash avrundar det hela på ett väldigt klokt sätt och konstaterar att vi får lära oss hantera de kort livet ger oss. Och livet gav Damon Dash många svåra kort. För detta hände ju tyvärr.

Ja det hände och världen chockerades av den tragiska nyheten som påverkade så många och då särskilt Aaliyahs vänner. Vännen Timbaland gick in i depression…

…och tappade sin kreativitet och livsglädje…

… och managern morbror Barry Hankerson som satt på rättigheterna till hennes två sista plattor började tappa kontakten med verkligheten och gjorde sig oanträffbar.

”Hankerson was devastated, retreating into a long period of grief. He made no public statements about her death. According to those who worked with him, he never really recovered. Grief turned to despondency; despondency turned to inertia. Inexplicably, Blackground stopped releasing music, and artists stopped getting paid. As the music business moved from CDs to MP3s, and MP3s to streaming media, Blackground didn’t participate. Soon the lawsuits started.”

Och detta är den kanske än idag sorgligaste effekten av Aaliyahs bortgång, men också den som kan få de långsiktigt tristaste konsekvenserna. Musiken från hennes två bästa plattor, de senaste, finns inte tillgängliga på någon streaming-tjänst. Barry Hankerson har blockerat rättigheterna och inget händer. De många inspelade låtar som finns kvar blir inte utgivna och Aaliyahs musik hålls inlåst. 15 år har gått.

I nuläget är alltså bara första plattan tillgänglig. Den som spelades in av en misstänkt pedofil som i smyg gifte sig med Aaliyah när hon ännu var ett barn. Detta är inget som hedrar Aaliyahs musikaliska arv.

Ju längre åren går, desto större blir risken att Aaliyahs musik glöms bort. Nya generationer lyssnar inte på CD-skivor som farbror Calle. Musikindustrin är på väg att transformeras till ett landskap där streaming är det enda som finns och gäller. När den transformationen är klar kan hennes musik i praktiken upphöra att existera. Det kan komma en dag i framtiden när det enda man kan göra som lyssnare, om man vill förstå Aaliyahs storhet, är att hoppas på att faktiskt hitta ett begagnat ex av ”One in a Million” eller ”Aaliyah” och trycka in CDn i en ännu fungerande discman på ett museum. Om det händer är det morbror Barrys fel.

~ ~ ~

Epilog mars 2017…

Vårvinter i Stockholm. Smältande snö och is, takdropp. Marssolen börjar visa de första tecknen på att vårdagjämningen närmar sig. Det har gått många långa år sedan Cessnan på Bahamas tog Aaliyah på den sista färden och jag som fått leva vidare har gjort resan från 33 till 49. Det har också gått några år sedan jag tänkte på henne sist.

Det är en lördag vid lunchtid och jag skyndar upp från Östermalmstorgs t-bana och in i Hedvig Eleonora kyrka. Här i tystnaden i den vackra kyrkolokalen har jag ett långt och djupt samtal med en god vän från Queens, NYC, en svart tjej som flyttat till Sverige. Vi pratar om högt och lågt. Om allt som hänt under året som gått, i bådas våra liv har döden varit obehagligt nära. Igen. Vid flera tillfällen. Vi har förlorat människor vi älskar. Vi har nästan förlorat varandra.

Vi kommer ifrån olika delar av världen, har vuxit upp i helt olika kulturer. Vi har olika modersmål. Men vi är lika gamla och det är mycket vackert och inte så litet symboliskt att konstatera att trots de totala olikheterna på utsidan är vi så ofta överraskande lika på insidan. Känner precis samma saker. Så har det varit i de 10 år vi känt varandra. Så kommer det alltid att vara. Det är som en Michael Jackson video, den om  att det inte spelar någon roll om du är svart och vit. Ja seriöst. På riktigt. Och det känns på djupet.

Samtalet pågår, timmarna går. Ljuset rör sig i det vackra kyrkorummet. Bänkarna i hörnet där vi sitter badar plötsligt i starkt ljus när oväntade solstrålar når oss från fönstren högt där uppe i kupolen. Ena stunden i djup skugga, i nästa badar vi oväntat i solljuset. Stämningen är förtätad, samtalet rör sig också bildligt mellan mörker och ljus.

Vi har pratat om svåra saker och tårarna kommer och går. Men när jag håller hennes händer och hon plötsligt tittar upp under lugg och ler mot mig känner jag igen leendet… Var har jag sett det tidigare? Den rösten, den amerikanska NYC-dialekten. Plötsligt kommer minnena tillbaka. Aaliyah… Likheterna finns där. Och det är bara så vackert att vi människor kan bära med oss minnet av de som lämnat före oss. De lever kvar inom oss och genom oss. Ekon av dem som varit.

”Jag sjunger om det enda som försonar, det enda praktiska, för alla lika…”
Gunnar Ekelöf, ”Eufori” ur Färjesång, 1941

Plötsligt strömmar minnena från sommaren och hösten 2001 tillbaka och jag börjar ana att det känns som det brukar göra när jag måste skriva. Jag känner mig djupt och starkt berörd; bilderna av hur en så oerhört vital och levande människa bokstavligen kunde finnas och stråla för oss i all sin skönhet för att i nästa stund vara borta. Budskapet kommer till mig åter igen, ta hand om din tid, din stund på jorden. Gör de viktiga sakerna, ta hand om dem du älskar.

Jag tänker på Aaliyah. Jag tänker på de nära vänner, släktingar och idoler ute i stora vida världen jag så nyligen mist. Och då förstår jag att det kommer att bli något skrivet om Aaliyah. Nu känns det så igen. Något jag måste bearbeta. Vackert så.

Och när jag läser in mig i ämnet the princess of r’n’b stöter jag också på många speciella texter om hur det kunde ha varit om Aaliyah hade varit med oss än idag. I år skulle hon ha fyllt 38 år den 16 januari. Hon delar festligt nog födelsedag med idolen Sade.

”Would she and Beyonce still get along? Would there be a Beyonce in big capital letters like there is today? Probably, because Team Bey never really operated like it was amateur hour, but Aaliyah would have made it damn difficult for anyone to hit that upper echelon of innovation, since even in her absence we’re feeling her presence in music.

Twenty years after we first became acquainted with Aaliyah, we’re still chasing the high she left us with. She’s the singer all these new artists played on their iPods back when they were little girls (cue Banks’ acoustic rendition of ‘Are You That Somebody’). She’s the Stevie Wonder, the Nina Simone and the Ella Fitzgerald that rolls off the tongues of artists on the rise when they name-check all of their inspirations.

If Aaliyah were still alive, she would be in the balcony at award shows, blushing at tributes and gleefully accepting Video Vanguard Awards and stars on the Hollywood Walk of Fame. She would have had all of that because the game wouldn’t have broken her Lauryn Hill-style.

She would be the Barack Obama of music: human with a side of superhero…”

~ ~ ~

PS: Timbaland har så mycket fint att säga om sin lillasyster ”Babygirl”, det här klippet är från februari i år 2017, så det är det senaste. Men kärleksbudskapet är detsamma!

PPS:
Jag rundar av med en personlig favorit, en postumt utgiven låt, en av de få som hann släppas innan rättighetstjafset och totalstoppet kring Aaliyah tog överhanden. Här har vi en låt där Timbaland förebådar den jättehit som Chemical Brothers snart ska få med ”Galvanize”. Det är suggestivt, orientaliskt och mycket catchigt, det andas mystik. Videon är en kvalificerad rytmiskt tajmad mix av Aaliyahs många dansscener. Och så får vi se henne som superhjälte till sist…
… och i den stunden vet jag att hon är odödlig, en ikon som kommer att leva vidare…

Annonser

En dubbel polsk tragedi, Smolensk/Katyn 1940 och 2010

Posted in Flyg, Historia, Personlig kommentar with tags , , , , , , , , , , , on 12 april, 2010 by japetus

Jag är fortfarande skakad efter nyheten om att en polsk Tupolev 154 störtat i skogarna utanför Smolensk i Ryssland och att samtliga ombord, 96 personer ur den polska stats- och militärledningen, omkommit; däribland polske presidenten Lech Kaczynski. Det polska folket sörjer.

Det obegripligt sorgliga i sammanhanget är att dessa högt uppsatta företrädare för nationen Polen var på väg till en minneshögtid med en mycket tragisk historisk bakgrund. I Katyn, i skogarna utanför Smolensk, ägde en massaker rum i april 1940, för precis 70 år sedan. Där lät Sovjet avrätta ca 22 000 polska krigsfångar, dessa var det polska samhällets elit då Polen lagstiftat om att alla akademiskt utbildade personer skulle bli reservofficerare. Katyn går till historien som en dubbelt förbannad plats där ledande polacker stupat vid två tillfällen i modern tid. Lördagens tragiska flygkrasch kommer alltid att sammankopplas med massakern för 70 år sedan.

Det var ett förslag från chefen för NKVD, KGBs föregångare, Lavrentij Beria, att hela den polska officerskåren och intelligentsian skulle avrättas och detta beslöts genom en politbyråorder undertecknad 5 mars 1940 av Beria och Stalin själv. Sovjetstaten ville göra sig av med alla potentiellt problematiska, handlingskraftiga personer i Polen så snart som möjligt. Och NKVD som var väl förfarna i massmordets konst – de hade ju ansvarat för Stalins stora utrensningar i slutet på 30-talet – lyckades med det makabra konststycket att helt enkelt metodiskt skjuta ihjäl nästan 22 000 krigsfångar under fem veckor i april-maj 1940.


Lavrentij Beria (1899-1953)

En makaber omständighet i sammanhanget är att det slogs ett officiellt personligt världsrekord i massmord under dessa veckor. Stalins betrodde överstebödel Vasili Blokhin, generalmajor i NKVD, sköt under 28 nattliga tiotimmars arbetspass personligen ihjäl ca 6 000 – 7 000 av de polska officerarna medelst nackskott med tyska Walther-pistoler så att skulden för massmordet skulle kunna läggas på tyskarna. Efter varje blodigt nattpass av hårt manuellt arbete i NKVDs slakteri bjöd Blokhin sina karlar på en rejäl omgång vodka. Blokhin är kraftigt förtjänt av sin notering i Guinness rekordbok som världens störste enskilde massmördare.

Detta makabra monstrum och av Stalin högt belönade och dekorerade mordmaskin till människa hade också tidigare varit just densamme som ansvarat för utrensningarna under 1930-talet och personligen avrättat alla de högt rankade offren för Stalins paranoia, bl a två av sina tidigare chefer inom NKVD, Genrikh Yagoda och Nikolai Yezhov. Blokhin framstår som en av de mest makalöst bestialiskt störda personer jag någonsin hört talas om.

Vasili_blokhin
Vasili Blokhin (1895-1955)

1943 upptäcktes massgravarna i Katyn-skogarna av tyska armén. Deras rättsmedicinare slog fast att dessa offer hade dött våren 1940, alltså drygt ett år innan den framryckande tyska armén nådde Smolensk i samband med Operation Barbarossa. Tyskarna var förstås inte sena att kabla ut denna för Sovjet mycket graverande nyhet över världen. Sovjet anklagade omedelbart och länge Nazityskland för även detta fruktansvärda brott, men den här gången var det alltså inte Hitler utan Stalin som låg bakom massmorden. Först 1990 påtog sig Sovjetunionen under Gorbatjevs ansvarsfulla ledning officiellt ansvaret för Katynmassakern.

Den polsk-ryska historien är tung och full av övergrepp och tragedier där sveket mot de polska upprorsmännen i Warszawa 1944 är ett av de lindrigare och Katyn troligen är det värsta. Det är därför mycket betydelsefullt att Rysslands premiärminister Putin i den gångna veckan bjöd in Polens premiärminister Tusk till en gemensam ceremoni i Katyn. Putin bad inte om ursäkt å sitt lands vägnar, men hans inbjudan innebar ett steg mot bättre relationer mellan Polen och Ryssland. Det är något premiärminister Tusk också önskar.

I lördags skulle den betydligt mer Rysslandskritiske presidenten Kaczynski delta i ytterligare en minneshögtid. Att planet på väg till Smolensk inte valde att landa på en annan, mindre dimmig flygplats, har redan framkallat spekulationer. För att motbevisa de rykten och konspirationsteorier som florerar ligger det nu i allas intresse att haveriutredningen genomförs snabbt, professionellt och med största möjliga öppenhet. Annars riskerar såren mellan de två länderna att fördjupas. Nu får det inte råda något tvivel om att myndigheterna går till botten med orsakerna bakom katastrofen. Jag hoppas och tror att denna tragedi nu ändå äntligen ska kunna förbättra relationerna mellan de två länderna.


Trailern till Andrzej Wajdas film om massakern i Katyn från 2007 – en film som nu nyligen vistas av den ryska statstelevisionen; ett gott tecken


En polsk Tupolev Tu-154

Tupolev 154 är en drygt 40 år gammal flygplanstyp som premiärflög 1968 och var ett av de snabbaste civila passagerarflygplanen med en marschfart på 975 km/h. Tu-154, som är snarlik, men något större än amerikanska Boeing 727, var Aeroflots arbetshäst ända fram till januari 2010 då flygplanstypen officiellt pensionerades. I Polen användes alltså flygplanstypen fortfarande. Då jag vintern 1991-1992 vid ett tiotal tillfällen flög med Aeroflot till Leningrad/St Petersburg var det oftast med Tu-154:or.

Det var bl a med en Tu-154 jag flög den 27 december 1991 då en MD-81:a (DC9:a) från SAS, som startat ca 15 minuter före oss, kraschade i Gottröra. Detta skedde samtidigt som jag tryggt flög genom snöstormen med den gamla ryska arbetshästen från Aeroflot. Många, många gånger landade jag också i dimma på Pulkovos flygplats i Leninggrad/St Petersburg den hösten. Det är en ofattbar tragedi att det däremot gick så fruktansvärt illa som det gjorde vid Smolensk i lördags.

~   ~   ~  

Hur gick det då för de två personer som var särskilt ansvariga för massmorden i Katyn i april 1940, Lavrentij Beria och Vasili Blokhin? De var båda pga sitt tidigare vidriga hantverk hårt knutna till Josef Stalin och avskydda av de flesta i den sovjetiska partitoppen.

Då Stalin slutligen dog våren 1953 uppstod en hård maktkamp i politbyrån. Nikita Kruschev lyckades i juni 1953 övertyga och ena Malenkov, Molotov, Bulganin och marskalk Zjukov att Beria var en säkerhetsrisk som nu måste bort. Beria utsattes för en kupp av de sammansvurna och sveks av sin gamle kumpan Malenkov.

Efter en kort summarisk rättegång dömdes Beria till döden. Han bad för sitt liv på sina bara knän men fick lika litet nåd som de tusentals offer vars död han tidigare varit ansvarig för. Beria fick smaka på sin egen medicin, sköts i huvudet, kremerades och grävdes ned på okänd plats i skogarna utanför Moskva. Ett passande slut för denne förfärlige och fullkomligt samvetslöse man.

Blokhin pensionerades mot sin vilja efter Stalins död 1953, men blev sedan också officiellt degraderad efter Berias avrättning. Blokhin försjönk efter det snabbt ned i ett eländigt tillstånd av svår alkoholism förvärrad av tilltagande sinnessjukdom. Han dog slutligen som en djupt oharmonisk människospillra drygt ett år senare i januari 1955. Den officiella dödsorsaken var självmord.

”Den längsta resan är resan inåt…” – om Dag Hammarskjöld

Posted in Fundersamt, Hyllningar, Litteratur, Personlig kommentar, Poesi with tags , , , , , , on 28 april, 2008 by japetus

Den längsta resan är resan inåt…”

Citatet är ett av de mest kända ur Dag Hammarskjölds postumt utgivna ”Vägmärken”, boken som kom ut efter att den ”förste moderne svensken”, FNs generalsekretare från april 1953 till september 1961, dödades i den fatala flygkraschen i Ndola i Afrika. När jag reste till Thailand i februari i år läste jag och imponerades av Mats Svegfors mycket initierade biografi – ”Dag Hammarskjöld, den förste moderne svensken” – om den fascinerande personen Hammarskjöld.

Efter Hammarskjölds död upptäcktes i hans lägenhet på Manhattan i New York ett manuskript. När den poetiska tankesamlingen ”Vägmärken” publicerades förundrades världen över att FNs generalsekreterare visade sig ha en för samtiden helt okänd sida, en grubblande existientiell och andlig, troende sida. Det var inte opportunt att ägna sig åt den här typen av funderingar vid denna hårt sekulariserade tid. Hammarskjölds bok utsattes för hård kritik. Dag Hammarskjöld var långt före sin tid.

vagmarken

Detta hände sig också på det hyperrationella 60-talet då Gud ”skickats i avtalspension” av professor Ingemar Hedenius. Det sekulariserade Sveriges ledande litteraturkritiker Olof Lagercrantz skrev också, sorgligt nog, en av de mest dräpande recensionerna någonsin när han fullständigt avfärdade Hammarskjölds bok:

”Det var lyckligt att Dag Hammarskjöld fick dö innan Kristusdrömmen kom att rycka honom ännu längre bort från verkligheten.”

Jag reagerar med en blandning av obehag och medlidande inför Lagercrantz tidstypiskt okänsliga ”ytlighet”. Mats Svegfors kommenterar detta på ett som jag tycker utmärkt sätt:

Att skriva i en dagstidning är som att skriva i vatten. Men ibland fryser vattnet till is, is som aldrig smälter, is vars hårdhet och kyla bara tilltar med tiden. Men domen fäller inte den döde författaren. De fäller recensenten, Olof  Lagercrantz, det sekulariserade Sveriges överstepräst.”

Dag Hammarskjölds existentiella och religiöst färgade funderingar föll inte i god jord. Inte då. Men lyckligtvis har vi ett mer öppet och tolerant samhälle idag och Hammarskjöld har med tiden fått full upprättelse. För han var verkligen en enastående person.

Jag fascineras av människan Hammarskjöld när jag läser Svegfors biografi. Dag Hammarskjöld tillhörde aldrig något religiöst samfund, han vara bara ”privatreligiös” som människor kan vara. Han tillhörde aldrig något politiskt parti trots att han var både statssekreterare och sedermera blev statsråd i regeringen. Han hade doktorerat i nationalekonomi och var riksbanksfullmäktiges ordförande. Han var inte bara FNs generalsekreterare utan även ledamot av Svenska Akademien, duktig översättare och i långa perioder ordförande i Svenska Turistföreningen. Han var en sund friluftsmänniska som gärna gav sig ut på långa vandringar i svenska fjällvärlden under de korta perioder av ledighet han hade.

Han var svåråtkomlig men också en mycket fri människa. Hans omutlighet och mod var imponerande, hans integritet och intellektuella kapacitet enastående, så gjorde han också en enastående karriär. Det kan också sägas att han genom sitt mod och sin integritet kom att utmana starka krafter som till slut inte tvekade att röja honom ur vägen. I detta sorgliga slut ser vi bilden av martyren som gav sitt liv för den humanism han trodde på.

För Hammarskjöld var en sann humanist som inspirerades av missionären och teologen Albert Schweitzer, den judiske filosofen Martin Buber och medeltida kristen mystik.

dag-hammarskjold-1959
Dag Hammarskjöld (29 juli 1905 – 18 september 1961)

Jag kan också se hur bilden av en övermänniska tonar fram… Men det är en positiv bild av en exceptionellt sann människa, en ledare och en man som ställde höga krav på sina medarbetare, men dessa var ändå intet jämförda med de enorma krav han ställde på sig själv. Han arbetade otroligt hårt och unnade sig själv väldigt, för att inte säga nästan skrämmande, litet. T ex hade han ingen familj, gifte sig aldrig och kring en sådan okonventionell och integritetsfull person uppstår gärna rykten. I det här fallet ryktet att Hammarskjöld skulle ha varit homosexuell. Ett grundlöst påstående som idag inte spelat någon roll, men som på den tiden kunde skada och stjälpa en människas karriär.

”Jag begär det orimliga: att livet skall ha en mening”, skrev Hammarskjöld och ett bekräftande eko kom i ett tal för FN-personalen någon vecka före hans död: ” och tacksamt erkänna – att ens arbete har mening”.

Det hade det verkligen. Hammarskjölds livsverk framstår som ett av de mest meningsfulla i svenskt 1900-tal. När den 56-årige Dag Hammarskjöld i skymningen den 17 september 1961 lyfter från Leopoldvilles flygplats i Kongo på väg till sitt möte med evigheten har han bara en tunn portfölj med sig. I den återfinns bl a Martin Bubers ”Ich und Du” som han på lediga stunder jobbar med att översätta samt den kristne medeltidsmystikern Thomas a Kempis ”Om Kristi efterföljelse”.

Hammarskjöld drevs fram av en obändigt stark vilja att göra gott för världen, för mänskligheten. Precis så stort var det. Han var larger than life, fast helt på riktigt. Han hade fått exceptionella gåvor och han förvaltade dem på ett närmast unikt, vackert sätt. Likväl var han omåttligt ödmjuk:

”Icke jag utan Gud i mig”

PS:

Meditationsplatsen med fredsaltaret vid Dag Hammarskjölds gård Backåkra på Österlen, alldeles vid havet. Det var hit han tänkt dra sig tillbaka efter karriären. Det var här han skulle få vila efter alla år av strävan. Men ödet ville annorlunda. Svenska Turistföreningen äger nu gården som blivit ett levande museum kanske mest känt för sitt midsommarfirande, sina vigslar och dop. Det är vackert och välkomnande. Jag kan varmt rekommendera ett besök.
http://www.ystad.se/Ystadweb.nsf/AllDocuments/38641305D05006C0C1256ED9004C3CF4
Hammarskjöldsgården i Backåkra är en underbar plats jag besökt många gånger genom åren och gärna återvänder till. Ett citat av Pär Lagerkvist dyker upp i minnet när jag tänker på meditationsplatsen vid Backåkra:

En gång skall du vara en av dem som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och
skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.”