Arkiv för Folkhemmet

Exit – Johannes Brost, ett brett leende som består

Posted in Hyllningar, Personlig kommentar with tags , , , on 6 januari, 2018 by japetus

Igår nåddes jag av den sorgliga och för mig oväntade nyheten att Johannes Brost lämnat oss. Cancer. Igen. Jag hade missat sommarens skriverier om detta, men tänkte på att när jag nu under julen såg honom i ”Fröken Frimans krig” var han ovanligt smal. Han har ju alltid varit en mer långlagd person, men nu såg han mager ut. Jag tänkte att, han blir väl äldre han med och en del går ju ner i vikt då. Men också framförallt att det verkligen passade att just Johannes Brost spelade charmören Sievert Lindholm och att det var fint att rollkaraktären, efter misstankar om skojeri och sol och vår, till slut visade sig ha rent mjöl i påsen, en riktig gentleman, så det fick bli ett happy end. Jag tyckte han var väldigt bra i den rollen – som blev hans sista. Det var mitt senaste och blev mitt sista intryck av Johannes Brost.


Johannes Brost (1946-2018)

Min första kontakt med honom var i julkalendern ”Stjärnhuset” 1981 då han var lärlingen Astro som lyssnade på Mytha/Sif Ruuds fantastiska berättelser från den grekiska mytologin. Astro var en varm och nyfiken karaktär och detta sympatiska första intryck kom att bestå genom alla år.

Jag träffade aldrig Johannes Brost, men i det sena 80-talet när jag vid ett fåtal tillfällen var på Café Opera såg jag honom där. En skrattande och gestikulerande man med ett glatt gäng kompisar omkring sig i baren är min minnesbild. Minns också dåtida skriverier om hans och Tommy Körbergs bravader i krogsvängen. Det råder inga tvivel om att de hade väldigt roligt på många sätt. Johannes Brost framstod då för mig som den glade gamängen och charmören med det stora leendet – varggrinet – och genom en del skandalrubriker litet som en skojare. Men en skojare med ett varmt och gott hjärta. Han kände ju även Mick Jagger och jag kan verkligen tänka mig att de haft kul ihop då Johannes helt säkert kunnat vara en bra nöjes-ciceron i Sverige alltsedan 60-talet.

Men sen gick åren och min bild av Johannes Brost förändrades mot en ännu snällare och mer mångfacetterad. Joker i Rederiet 1992-2002 kunde jag förstås inte undgå, men eftersom jag inte följde den serien så har jag ingen närmare relation till den. Däremot tyckte jag det var intressant att se honom i Ulf Malmros ”Bröllopsfotografen” 2009 som förmögen överklassman, en roll jag minns att jag hajade till för. Att jag tyckte det var både kul och oväntat att han gjorde den så bra. ”Avalon” från 2011 i regi av Axel Petersén har jag inte sett, men ser fram mot att se den. Det här var förstås en stor framgång för Johannes som fick en guldbagge för sin rollprestation.

Min personliga favorit med Johannes Brost är annars utan tvivel rollen som kriminalkommissarien vid SÄPO, Åke Persson, i Leif GW Perssons ”En pilgrims död” 2013, dvs filmatiseringen av romanen ”Faller fritt som i en dröm” där Lars Martin Johansson och hans kriminalteam till slut löser Palmemordet. Läsare av bloggen vet att detta intresserar mig djupt och att jag därför skrivit om det.


Johannes Brost som kriminalkommissarie Åke Persson

Brost är helt suverän som den tystlåtne, fårade, gråe och sammanbitne gamle polisen, en gång SÄPO-chefen Erik Bergs, Kjell Bergqvist, lojale högra hand. Här spelar han en mycket garvad polis, en enkel man som tvingats stå ut med förolämpningar och kräkningar från Jonas Karlssons mästerligt spelade vidriga rollkaraktär överintendenten Claes Waltin. Den snobbige överklasskillen och psykopaten Waltin öser sitt förakt över och kränker gång på gång den mindre förfinade polisen Persson som stoiskt sammanbiten låter det rinna av honom. Waltin anar inte hur förslagen Persson är och att det bakom den tysta, fårade fasaden döljer sig en mycket handlingskraftig man. För det är lyckligtvis Persson som skrattar sist. På alla sätt. Först och främst i och med att hans omdömesgilla och professionella rättrådighet gör att SÄPO-chefen Berg ser till att den fifflande överintendenten och manipulerande psykopaten Waltin får sparken. Persson hjälper Berg att städa upp.

Sen är det också Johannes Brosts tuffa rollkaraktär kommissarie Persson som hjälper Rolf Lassgårds Lars Martin Johansson att till slut skipa rättvisa – och åter städa upp – då Persson med stor handlingskraft och slughet lämnar sin pensionerade tillvaro och använder sig av sin professionella kompetens som säkerhetspolis för att till slut skicka mördaren till de sälla jaktmarkerna med den odödliga sista kommentaren: ”Varma hälsningar från folkhemmet… Säg hej till publiken!”

Johannes Brost som kriminalkommissarie Åke Persson i en personlig favoritscen ur SVTs En pilgrims död – ”mission accomplished”

En annan härlig och betydligt fridsammare favoritscen är när Rolf Lassgårds Lars-Martin Johansson besöker Johannes Brosts Åke Persson i Perssons vardagliga lilla förortslägenhet i Stockholm där pensionären Persson bjuder den höge polischefen på en rejäl folkhemslunch bestående av stekt falukorv med ”hemstampat” potatismos och knäckebröd, senap och ett glas mjölk. Lars-Martin har gjort stor karriär men är i grunden en enkel och rejäl man. Precis som kommissarie Persson. De trivs ihop. Det är en väldigt fin och välspelad scen med de två övre medelålders männens karga kollegiala jargong och uttryck med det grabbiga sättet att uttrycka sig och att de verkligen gillar varandra. Fint.

Johannes Brost kom med tiden att bli en oerhört omtyckt och genuint folklig skådespelare. Jag fick intrycket att han inte värderade de finare rollerna mer än de enklare. Han verkade kunna behålla sin barnsligt nyfikna blick och det stora varma varggrinet till leende. Det är en sorglig nyhet för mig att nu veta att även Johannes Brost rest hem. En efter en lämnar de nu livets scen, de karaktärer som funnits där under hela mitt nu snart 50-åriga liv. Det är en del av de grundläggande villkoren för livsresan och en del av förberedelsen för den egna slutscenen.
Tack Johannes Brost för inspiration, allvar och skratt på vägen!

Annonser