Signaturmelodin till det finstämda barnprogrammet ”Den vita stenen”, SVT 1973. För visst är det det musikaliska temat som Sanna Nielsens ”Undo” bygger på, som upphovsmannen Fredrik Kempe inspirerats av. Det går litet snabbare i Kempes version, men grunden har en betydligt äldre historia.
Melodin är ett vackert pianostycke komponerat av nyligen bortgångne pianisten Bengt Hallberg. Pianoslingan låter litet som den kunde varit hämtad ur Peterson-Bergers nationalromantiska ”Frösöblomster”. Det är sirligt vackert, väldigt romantiskt, väldigt svenskt och ger mig mycket varma och vackra associationer av barndom och sommar.
Boken ”Den vita stenen” sfrån 1964 skrevs av den ovanligt kreativa journalisten, producenten och författarinnan Gunnel Linde. Hon som också skrev ”Fröken ensam hemma åker gungstol” (jag tidigare bloggat om) och även startade BRIS – Barnens rätt i samhället. Denna insiktsfulla, kloka och mångsidiga kvinna fyller för övrigt 90 år i år.
Berättelsen handlar om Fideli och Farornas Konung som möts i ett gemensamt utanförskap, blir vänner och utför olika svåra uppdrag för att turas om att få den vita stenen som berättelsen kretsar kring och som de båda vill ha. Denna fina berättelse fångade min fantasi som femåring 1973 och har stannat i mitt hjärta. Därför kände jag genast igen det muskaliska temat när jag hörde Sanna Nielsens bidrag i årets melodifestival.
Ulf Hasseltorp (1960- ) och Julia Hede (1962- )
Jag kände igen det, men det tog en stund innan jag kunde placera det. Hmmm… En bra bit ned i minnesbankarna kom bilderna av pianomusik, solljus silat genom gröna lövverk, vajande gräs och leende blå barndomshimlar…
”Den vita stenen”, 1973 i regi av Göran Graffman med Julia Hede som Fia/Fideli och Ulf Hasseltorp som Hampus/Farornas Konung
PS:
Nu önskar jag Sanna Nielsen all lycka i finalen. Jag tycker det var en välförtjänt seger av en sympatisk och duktig artist som jag tror har goda chanser i Köpenhamn i maj. Sluta klaga på Sanna!
PPS:
För den som önskar läsa mer om Gunnel Lindes fantasifulla berättelser så pekar denna länk på min tidigare blogg om ”Fröken ensam hemma åker gungstol”
Jag brukar begränsa mina blogginlägg om melodifestivalen till ett per år. Här kommer årets inlägg.
Igårkväll blev det klart att årets svenska bidrag till Eurovision song contest blir Eric Saades ”Popular”, skriven Fredrik Kempe som visar sin kapacitet som gudabenådad schlagerkompositör genom att vinna tre av de fyra senaste årens svenska uttagningar. ”Popular” är också utan tvekan en grymt catchig låt som jag kan tänka mig har goda chanser i Düsseldorf när finalen avgörs. Men det är dessvärre också en låt jag hört förr. Och inte en, utan två gånger.
Eric Saade (1990 – )
Jag är långt ifrån den första som noterat detta, men eftersom jag inte hörde ”Popular” förrän igår är det först nu jag kan kommentera det. Då likheterna är så väldigt uppenbara känner jag mig helt enkelt tvungen att göra ett av mina i dessa sammanhang sparsmakade uttalanden. Alltså…
Introt med trummorna och det taktfasta handklappet ”klapp-klapp-klapp” är en exakt rip-off av västtyska Boney Ms kitschiga ”Rasputin” från 1978. När introt går över i vers börjar man ana något och när versen snart lämnar plats för refrängen står det klart att ”Popular” är mycket, för att inte säga besvärande, starkt inspirerad av Lili & Sussies genombrottshit ”Oh Mama” från 1987. Det är helt enkelt samma harmonier och melodi i refrängen. Låtarna är extremt lika.
Lili & Sussie förstärkta med Ankie Bagger i videon till ”Oh Mama”
Efter att ha konstaterat de uppenbara likheterna mellan Eric Saades ”Popular” och Lili & Sussies ”Oh Mama” känner jag, inte helt osökt, att det i det här sammanhanget är dags att titta litet närmare på Boney M och deras specielle upphovsman och egentlige sångare – Frank Farian.
Boney M var nämligen den västtyske producenten, sångaren och låtskrivaren Frank Farians (1941- ) mest kända musikaliska skapelse. Med dem radade han också upp ett imponerande antal hitlåtar under det sena 70-talet. ”Rasputin” var en av dem. Det speciella med Boney M var att gruppen egentligen inte sjöng själva, utan bara frontade och dansade till Farians musik. Detta gjorde de med stor framgång när det begav sig.
Boney Ms officielle ”sångare”, västindiske Bobby Farrel dansade dock verkligen själv (och aldrig blev det väl så festligt och bisarrt som när han med långt ryskt lösskägg levde sig in i rollen som munken Grigorij Rasputin), men sjöng gjorde han inte. Det gjorde Frank Farian. Det är alltså Farians basröst som blivit så känd i Boney Ms många och oförlglömliga ”megahits”, t ex ”Daddy cool” och just ”Rasputin”.
Den oförglömlige Bobby Farrel (1949 – 2010) som Rasputin med Boney M
För den som vill unna sig den obetalbart komiska upplevelsen att få se Bobby F göra sin odödliga Rasputin-dans med skägg och allt är det bara att klicka på den här länken och njuta av Boney M eller helt enkelt hoppa ca 1 minut in i låten. Detta klipp finns tyvärr inte på Youtube så jag har inte kunnat bädda in videon här, men länken nedan går precis lika bra. http://video.coolstreaming.us/watch-0a8fcad1d09b005e278c.html
Men Frank Farian har mycket mer på sitt samvete… Under 80-talet lyckades Farian igen då hans skapelse Milli Vanilli skördade motsvarande framgångar ganska så precis 10 år efter Boney M. Här försökte man länge få det att framstå som att det verkligen var de snygga dansarna och fotomodellerna Fabrice ”Fab” Morvan (1966- ) och Robert ”Rob” Pilatus (1965-1998) som sjöng. Men det gjorde de som bekant inte, vilket blev en präktig skandal när det begav sig för Milli Vanilli för dryga 20 år sedan.
Det vore ogint av mig att i detta sammanhang av gamla och nya brottarhittar undanhålla er en av Fab & Robs stoltaste stunder. Och jag väljer min egen favorit med Milli Vanilli: ”Baby don’t forget my number” från 1989. Jag måste erkänna att jag tyckte genuint illa om Milli Vanilli då, det var inte precis min musik när jag var 21 år gammal. Men nu, många år senare och med ett medelålders mer tolerant perspektiv, är allt förlåtet.
Jag kapitulerar för Frank Farian och Milli Vanilli till dessa tongångar. Det är dessutom en fin liten kärlekshistoria Fab och Rob vill berätta för oss med sin video inspelad delvis på cykel i London där de jagar ett viktigt telefonnummer…
Frank Farian ligger även bakom grupperna, studionkonstellationerna Eruption och La Bouche. Frank Farian har tutti frutti sålt över 50 miljoner plattor så det råder inget tvivel om att han har näsa för hitmusik och känsla för vad som säljer. Han kommer utan tvekan omedelbart att känna igen sitt gamla Rasputin-intro när Eric Saade uppträder i tyska Düsseldorf. Men jag tror inte han med framgång kan beskylla Fredrik Kempe för upphovsrättsintrång.
Det undrar jag däremot om inte det musikaliska radarparet Ola Håkansson och Tim Norell skulle kunna tänkas ha bättre framgång med. Det var nämligen de som 1987 skrev Lili & Sussies låt ”Oh mama”. Ok, time will tell!
Oberoende av allt detta vill jag självfallet önska Eric Saade all framgång och lycka i den stundande finalen. Eric Saade är en klart lysande flickidol som duschade sig in i de svenska vardagsrum med låten ”Manboy” i förra årets schlagerfestival (för övrigt också en låt skriven av samme Kempe). Saade är en stilig ung man, full av energi, som jag upplever gör ett positivt, trevligt och vänligt intryck. Jag tror som sagt att han har goda förutsättningar att lyckas med Fredrik Kempes senaste schlagerframgång.
Avrundar där jag började, med Eric Saade och hans vinnarlåt från igår… Så får ni själva bedöma de likheter jag här påtalat.
Japetus öga 