”Och lyssna på den här, den är så fin”, säger min vän Helena och lägger på ”Håll alla dörrar öppna” på min silverfärgade Luxman-skivspelare. Det är försommar och solljuset silas genom porslinsblommans lövverk i fönstret, skuggorna rör sig på väggen när den ljusa gardinen med svalorna fladdrar och balkongdörren slår litet i vinden.
Vi sitter på min stora vita säng hemma i pojkrummets 80-tal i Älvsjö och jag tittar förundrad på LP-skivorna ”Gråt i gräset” och ”Med ögon känsliga för grönt”, får höra den ena Barbro Hörberg-pärlan efter den andra. Helena berättar, målande och gestikulerande, om varför hon tycker det är så bra. Och Barbro sjunger. Jag har inga problem att förstå. Jag blir alldeles tagen, väldigt berörd.
Orden och rösten griper mig på ett alldeles särskilt sätt. Nog har jag tidigare hört en och annan av dessa låtar och texter, men det är först nu vid 18-års ålder som de verkligen träffar mig rätt i hjärtat. Jag blir lika omedelbart som djupt berörd. Det känns vackert och nära, angeläget och – väldigt personligt. Inte minst när jag hör Barbros varma röst sjunga de där härliga raderna i ”Korta lyckor” som jag ju kände var skrivna till mig: ”Som att kyssa en kille och viska i örat Kalle, Kalle jag älskar dej och ha sån tur att han verkligen heter Kalle…”
Barbro Christel de Moine Hörberg (1932-1976)
De orden var nya för mig. Jag hade aldrig någonsin tidigare hört dem. Efterlängtade ord för varje tonåring. Det kändes som science fiction i min kärlekslösa tonårstillvaro. (Och jag förstod ju att det egentligen var stavat med ”C”. Lol!)
Ja det var nåt väldigt personligt och ”in your face”-intensivt i hennes texter som berörde mig. Det var utlämnande, sårbart och naket. Som en recensent skrev att ”hon pendlade mellan burleska utspel och ogarderade känslosamheter”. Det berörde mig förstås väldigt mycket också att hon dog i cancer redan i april 1976, på valborgsmässoafton, bara 43 år gammal. Hon hade varit död i ganska så precis 10 år när jag första gången ”hörde” henne.
Kanske är hennes alltför tidiga bortgång en förklaring till varför hon på något sätt blivit så orättvist bortglömd i nutid? Hennes talang var så stor och så uppenbar i en tid då visgenren helt dominerades av män.
http://www.youtube.com/watch?v=C5n-cNl9Ins Barbro Hörberg: ”Håll alla dörrar öppna”, från LPn ”Gråt i gräset”, 1975 som skulle bli hennes sista, inspelad i skuggan av den aggressiva cancer som ödet inte ville att hon skulle få överleva; ”det är livsfarligt att leva, man kan faktiskt rent av dö. Så håll alla dörrar öppna för en dag är det dags att ta adjö…”
Jag har förstått att det blev en smärre sensation när Barbro Hörberg 1973 gav ut sin ”Med ögon känsliga för grönt” med alla de närgångna och självutlämnande texterna om rädslor, ensamhet och längtan. Jaa… Det blev säkert litet väl personligt för somliga. Litet för nära. Det fanns de som tog anstöt, medan andra, liksom jag många år senare, träffades i hjärtat av orden, äktheten och närheten. Det var okonventionellt. Det var provocerande. Och väldigt sårbart vackert.
Hon har också beskrivits som tidlös, före sin tid och en singer/songwriter långt innan det begreppet var uppfunnet. Jag är helt enig. Hon var också lyckligtvis helt befriad från den vid samma tid förhärskande proggens dogmatiskt politiska idéer och förtryckande musikaliska agenda. Hon stod självständig; både rädd, modig, kärleksfull och stark på samma gång i sitt kreativa flöde.
Hennes musik är fast förankrad i vistraditionen med ett starkt inslag av jazz – men så jobbade hon också på plattorna med hela svenska jazzeliten: Bengt Hallberg, Georg Riedel, Arne Domnérus, Gunnar Svensson, Berndt Egerbladh och Rune Gustafsson. Resultatet blev också ett antal mästerverk i den svenska musikhistorien. Och jag hade verkligen önskat att jag hade fått gå och se Barbro, kanske i Vita Bergen, där jag vet att hon uppträdde. Eller varför inte på Nalen? Det hade varit helt fantastiskt fint. Så fint. Barbro var cool, grymt cool. Hon inspirerar mig, fortfarande. Det är nånting i det personliga uttrycket där som jag identifierar mig med. Det är en lång lycka att ha ”mött” henne, en lycka som varar…
Ett klipp med en tjej som heter Karin Park som här gör den mycket fina och vemodiga ”Sommarö”.
Barbros visor lever i kraft av sin äkthet och tidlösa angelägenhet. Så känner man igen ett mästerverk.
Jag missade det, men i november förra året gavs det ut en samlingsskiva, producerad av Lasse Lindbom, där 16 svenska artister gör Barbro-covers och hjälper till att samla pengar till Cancerfonden. Den här bloggen borde jag förstås ha skrivit då. Men jag är ju ofta litet efter med saker och ting, så även denna gång! Här är länken till webbplatsen, jag återkommer med en recension av den plattan! http://www.barbroh.se/
Här är en artikel ur Östgötacorren med recension av cover-plattan.
Diskografi (LP-skivor):
- Musik rätt och snett (1969)
- Barbro och Sovdjuret (1970)
- Med ögon känsliga för grönt (1973)
- Gamla älskade barn (1974)
- Gråt i gräset (1975)
- Sagor (Barnskiva, 1976)
”Med ögon känsliga för grönt”, låter Barbro själv avrunda på sitt eget oefterhärmliga vis. Först den inledande typiskt bitterljuva personliga monologen och sedan den vackra sången… Hon ackompanjeras av inga mindre än Bengt Hallberg, Georg Riedel och Rune Gustafsson.
– – –
Och nu denna augustidag den 9:e år 2011 hörde jag om Barbro igen på SVTs morgonprogram… Albin Flinkas och Fredrik Meyer har under det gångna året tolkat Barbro Hörbergs fina sånger på såväl Musikmuséet, Klara Soppteater och på Parkteaterns scen i Galärparken på Djurgården. Föreställningen “Albin och Fredrik hör bara Barbro Hörberg” framfördes dessvärre endast tre kvällar i juli i somras och då var jag bortrest. Men ikväll den 9 augusti är de med på självaste ”Allsång på Skansen”. Det gläder mig!
Det slår mig att jag nu i augusti 2011 är lika gammal som Barbro Hörberg hann bli… Jag önskar så att hon fått mer tid än de 43 år som ödet utmätte för henne. Och du Barbro, jag fick ju aldrig någon möjlighet att säga det. Men jag vill säga det nu, svara dig helt ”ogarderat känslosamt”, och uttrycka den värme och tacksamhet jag känner för allt det vackra du fångade med dina underfundiga, känslosamma och inspirerande ord… Jag älskar dig!
SvDs recension av Flinkas och Meyers Hörberg-föreställning: http://www.svd.se/kultur/scen/horbergs-poesi-overtygande-tolkad_5623701.svd
Japetus öga 