”Fröken ensam hemma åker gungstol” – om mina tidiga världar, verkliga och magiska

Traktorerna och dumprarna har lämnat djupa, delvis vattenfyllda hjulspår som skär likt oregelbundna vallgravar kors och tvärs över fälten. Här och där ligger bråte från bygget som pågår. Lukten av lervälling, upprivna grästuvor och olja och bensin från de jättelika entreprenadmaskinerna känns spännande och fylld av äventyr. Det är lerigt, kladdigt och rörigt där jag och mina kamrater tar oss fram så försiktigt vi kan under den låga molniga vårhimlen.

Här och där måste vi hoppa för att komma fram. Det hela känns väldigt spännande, men är också helt säkert en mycket olämplig lekplats för småbarn och våra föräldrar har förbjudit oss från att gå dit. Ändå är vi nu här igen. Tidigare på dagen har vi hängt upp och ned i klätterställningen inne på gården och ropat ”Sluta bomba i Kambodja!” som vi hört att de ropar på TV. Vi förstår inte vad det betyder, men ordet Kambodja låter spännande. Men ännu mer spännande är att smyga runt på byggarbetsplatsen, så nu är vi där igen.

Plötsligt händer det som inte får hända. Jag halkar till i ett traktorspår, ramlar omkull och sätter mig pladask i geggan, den unkna lervällingen doftar starkt. Hur ska jag förklara detta för mamma? Skamsen, blöt och geggig springer jag närmaste vägen hem över det leriga fältet. Året är 1973 och jag är 5 år gammal på väg hem till vårt radhus på Brushanevägen i Grästorp strax utanför Jönköping (i en av de röda ringarna för den som känner till området). Det är snart 40 år sen nu, men minnesbilden är knivskarp.

Hemma väntar en värld i grönt, brunt och orange och obligatorisk gillestuga med träpaneler i bottenvåningen. 70-talets miljonprogram var inte bara flerfamiljshus utan också många radhus- och kedjehus i stil med dessa på Brushanevägen utanför Jönköping. Här bor många barnfamiljer med föräldrar födda på 40-talet och barn födda i mitten och slutet av 60-talet och början på 70-talet, så jag har många jämnåriga lekkamrater. Det här är min värld som jag flyttade in i 1971 som treåring och lämnade som sexåring då flyttlasset gick till Stockholm 1974.

Jag i mars 1972, leker hemma i badrummet med min tuffa röda dykargubbe

Det är den värld där mina första riktiga minnen uppstår. Det är en liten värld av leriga fält, klätterställningar, sandlådor, en skogsdunge, asfalterade gångvägar där läskiga tonåringar på moppar vrålar fram i moln av rök, omkullkörningar med skrubbade armbågar och knän när jag lär mig cykla, men också barnprogram på TV och mina första böcker. Det är vajande gräs i motljus, grusiga fotbollsplaner där cykelns bakhjul slirar och där man hittar små märlor gjorda av snuttar av elkablar som ”råslättarna” skjuter med sin hemmagjorda slangbellor. Vi vet att man blir blind om man får en sån märla i ögat; kanske kan man till och med dö av det?

Jag och mina kamrater är livrädda för ”råslättarna”, dvs ungdomar från det närliggande hyreshusområdet Råslätt, en klassisk produkt av miljonprogrammet. Vi vet att de binder små barn vid träd eller lyktstolpar och piskar dem med grenar och elkablar från bygget. ”Råslättarna” är i själva verket fullkomligt livsfarliga. När varningsropet ”råslättarna kommer” hörs över Grästorp springer vi alla för livet in mot vår respektive skyddande ring. Där innanför de röda kedjehusens skyddande rad är vi trygga. Där kan inte ondskans utsända komma åt oss.

Lyckligtvis finns också en extra trygghet på vardagarna då jag och min lillebror blir passade och omhändertagna av vår goa och omtänksamma barnflicka ”Ikka”, som vi tycker mycket om. Ikka har fina flätor och heter egentligen Annika, men smeknamnet är starkt för oss småbarn. Det var ”en annan tid, ett annat land” och dagis var ingen självklarhet. Ikka var som en extramamma men också en kompis på samma gång, en av de vuxna men samtidigt också en kompis. Hon kan inte ha varit mer än 17-18 år gammal då och jag minns och tänker på henne med värme och undrar var hon finns idag. Hon måste närma sig de 60 nu. Tanken svindlar…

Men minnena från den här tiden är också som sagt kopplade till barnprogram på TV och de första böckerna. Och det gjordes en del bra barnprogram fulla av fantasi och kreativitet som jag verkligen tyckte om.

Gunnel Lindes bok ”Fröken ensam hemma åker gungstol” är ursprungligen från 1963. Det är en härligt underfundig fantasifull barnbok som blivit ännu bättre tack vare konstnären Hans Arnolds teckningar som i vanlig ordning är lika uttrycksfulla som säregna.

Boken blev till ett mycket omtyckt barnprogram tio år senare, 1973, och det är där jag kommer in i bilden. Jag såg detta program och tyckte det var magiskt spännande med nallar, älvor och kraxebraxer. Själva idén med att lägenheten förvandlas till ett annat och mycket större sagoland när de vuxna går ut kändes väldigt sann och övertygande. Jag hade ju upplevt detta själv många gånger. Korkmattehavet, Blommiga sängängen, Bordsön och Skrivbordsgrottan var mycket verkliga för mig.

Det var väldigt inlevelsefullt för mig att se de äventyr som Fröken Ensam Hemma och nallarna råkade ut för när de gungade ut med den stora gungstolen över Korkmattehavet och särskilt minns jag ”kraxebraxerna” och den gnistrande vispen som de kunde skrämmas bort med. Detta att inte nudda golvet, havet och locka dessa läskiga rovdjur till sig fick jag inpräntat i min femåriga ryggmärg. Och jag mindes kraxebraxerna så väl att jag utan svårighet kände igen dem när jag nu återsåg dem häromdagen.

Jag blev väldigt glad när jag på Youtube hittade ett avsnitt av detta älskade program. Det var verkligen nostalgiskt att se detta rara barnprogram igen. Mycket fint. Av alla kommentarer i många olika trådar på nätet är det uppenbart att många i min ålder minns programmet med stor glädje och nostalgi.

Så här kunde det se ut i TV-tablån den 19 september 1973

Gunnel Linde hade/har en härlig berättarfantasi och hon har även skrivit den fantastiskt fina berättelsen den ”Den vita stenen” som också producerades och sändes i TV just 1973. Oförglömligt! Hon debuterade som författare 1958 och har skrivit inte mindre än 42 barn- och ungdomsböcker, som kommit ut i hela 23 länder. Hon har fått många priser för sitt författarskap. Gunnel Linde har också skrivit både radio- och tv-pjäser, liksom filmer, musikaler och barnopera.

Gunnel Linde (1924 – ) här på sin 80-årsdag

Dagens tidsresa är hämtad ur Sveriges Televisions skattkammare; ett avsnitt av ”Fröken ensam hemma åker gungstol” från 1973. Det hela är mycket rart…

Annons

I skymningen vid Kyrksjön i Bromma

Jo det var en sak till jag ville berätta…

Jag upplevde något stämningsfullt, fint och faktiskt en aning kusligt i fredags. Det hände sig efter att jag klivit av pendeltåget vid Karlberg och konstaterat att jag just läst ut den kanske längsta bokserie jag nånsin kommer läsa, Stephen Kings ”The Dark Tower”. Hursomhelst, jag tog tunnelbanans gröna linje från St Eriksplan mot Bromma för jag skulle på middag till vännen F som bor i Ängby.

Det är en bit att åka längs Gröna Linjen. Uppe på Tranebergsbron tittade jag som vanligt ned mot Svartviksvägen och huset vid småbåtshamnen där jag bodde ’95-’96. Fint! Jag satt där och fredagsmyste och funderade på vilken väg jag skulle välja när jag kom fram. ”Kliv av vid Ängbyplan och följ Vultejusvägen… osv”, var instruktionen från den välorganiserade F. Men nu hade jag kommit att åka med ett tåg som stannade vid stationen innan, Åkeshov. Så där stod jag så på den öppna perrongen när skymningen började falla.

Varför vänta in ett nytt tåg, jag kunde ju gå härifrån också. Hmmm… Det verkade vara en spännande väg att gå vägen förbi Kyrksjön i Bromma genom Kyrksjölötens naturreservat, kanske blev det litet längre? Men jag såg på kartan vid Åkeshovs station att det gick flera gångvägar längs sjön. Här hade jag ju dessutom inte varit tidigare. Jag mindes ändå svagt att jag läst om det nånstans, men var? Det här verkade litet vardagsspännande…

Jag skyndande mig genom tunneln under den stora Bergslagsvägen, genade över Nya Elementars skolgård och var sedan snabbt vid skogsbrynet. Det såg ut som fin lövskog framför mig. Klockan var runt 18 och det började skymma mer och mer. Jag fick syn på ett elljusspår och följde det. Så befann jag mig plötsligt i ett av mina små vardagsäventyr. Det visade sig vara en mycket vacker plats med rikt fågelliv och en särskild ro trots att det ligger så inklämt mellan stora trafikleder.

Och här på den vackra naturstigen i Kyrksjölötens naturreservat vandrar jag i skymningen fram med fallande höstlöv i luften omkring och många fler på marken. Det är höst. Väldigt mycket höst. Det är helt folktomt. Jag är för mig själv. Det var alldeles bedövande stämningsfullt och vackert,  litet samma känsla som lövskogen vid Ölands södra udde där jag varit på en liknande promenad tio år tidigare. Stämningen var smått magisk vid båda tillfällena och kanske en liten gnutta kuslig. Det kändes som att det hade varit den mest naturliga sak i världen om Legolas, Gandalf eller Aragorn plötsligt kommit gående eller ridande mot mig på stigen, en vit alvhäst med svagt klingande bjällror i skumrasket…

Dem fick jag nu tyvärr inte se, men väl en troligen bloddopad übermodig pensionär som höstbadade i det alltmer tilltagande höstmörkret på en brygga jag passerade. Jag stannade till, kollade till höger, och mycket riktigt, det var en gubbe som stod där ute med handduk. Otroligt! Jag ökade stegen och kom till slut ut ur lövskogen vid Vultejusvägen efter att ha gått längs Kyrksjöns södra sida.

Badbryggan vid Kyrksjön i Bromma

Och då i lyktskenet när jag såg vägskylten kom jag ihåg det, Vultejusvägen. Plötsligt mindes jag den gamla spökhistoria ur Åke Ohlmarks ”Övernaturligt” (med fantastiska illustrationer av Hans Arnold), ”Prosten Vultejus klocka”, som jag en gång läst… Den gamle prosten Vultejus hade vankat fram längs Kyrksjöns strand i mars 1700, djupt oroad över nyheterna om att tre länder, Ryssland, Polen och Danmark, slutit ett lömskt anfallsförbund och förklarat Sverige krig; de tyckte sig ha en bra chans att slå till mot det instabila stormaktsbygget och dess unge oprövade kung, Karl XII.

Prosten Vultejus klocka (klicka för mycket större bild)

Den gamle prästen Vultejus var, med rätta, djupt oroad över situationen och satt med sitt stora tickande ur på en tuva vid strandkanten och suckade och stånkade och ojade sig. 61 års ålder var en hög ålder för en 1600-talsman. Det var också där i skymningen vid Kyrksjöns strand han fick den hjärtattack som ändade hans liv. Jag ryste till litet i oktoberrusket när jag mindes sammanhanget och skyndade mig den sista biten hem till F och en trevlig väntande middag med vännerna.

PS: Hans Arnolds (1925- ) hemsida:
http://www.hansarnold.se/

PPS: Det var Åke Ohlmarks (1911-1984) som gjorde den första svenska översättningen av ”Sagan om Ringen” i slutet av 60-talet. Ohlmarks fick kritik för att han gjorde en ganska självständig översättning som ansågs ligga ganska långt från originalet. Det kommenterades också om många rena slarvfel. Det kan ha haft att göra med att Ohlmarks var otroligt produktiv. Han jobbade snabbt.

Det har också gjorts en ny översättning av ”Sagan om Ringen” till svenska, men jag måste säga att jag fortfarande tycker att Ohlmarks översättning är den bättre. Jag tycker han har en fantastisk förmåga att hitta en känsla i språket och i egen- och ortsnamn, inte minst är poesin och sångerna mycket väl översatta. Heja Ohlmarks! Du var bra!