Det är ett av de bättre betitlade svenska albumen från 80-talet. En titel som kommit att bli ett begrepp. ”Sent i September” är för mig en både mental och årstidsmässig riktpunkt i livet. Poesins högvatten. Nu är vi där igen.
För vi har åter nått slutet av september. Finalen på månaden som kan vara både sommar och höst och som känns så frisk, kreativ, vacker, uttrycksfull och positiv. Alltid en nystart efter sensommarens rötmånadskvalmiga klibbighet. Den här titeln har därför i min värld en omedelbart uppfriskande och poetisk kvalitet.
”Om dom frågar mig, vad vill du. Då svarar jag att om du menar just nu. Nu vill jag bort där ingenting kan nå mig. Finna mig en plats där jag får vara ifred. Låta tiden gå som vågor mot en strand. Nu vill jag dit där strömmarna kan mötas i en harmoni…”
En inledande och möjligen intressant reflektion kring texten till titelspåret är att jag tycker det så väl uttrycker en harmonisk ”bara vara”-känsla som är så mycket mindfullness långt innan begreppet ens var i närheten av att bli påtänkt. Liksom payoffen är detta ”Inget att förklara, inget att förstå” – men däremot att uppleva. Det handlar alltså inte om en intellektuell övning, utan en djupare upplevelse.
Jag tycker den här texten sticker ut och känns intressant för att den nu framstår som tämligen otypisk för sin tid och kanske även för Ratata. Möjligen långt före sin tid.
Originalomslaget: LPn ”Sent i September”
Men nu tar vi det från början, hur det gick till när det här mästerverket skapades.
Den föregående plattan ”Paradis” hade varit kluven i influenserna från å ena sidan akustiska rock-Springsteen och å andra sidan Scritti Polittis superproducerade electronica. Det var speciellt och det fanns garanterat ingen annan svensk platta som bjöd på så sådana musikaliskt diversifierade influenser hösten 1984. Paradis hade också varit Ratatas mest framgångsrika hittills; kommersiellt och belönad med bandets första Rockbjörn. Med framgången kom också pressen och förväntningarna.
Bandet fick nu tillgång till Polarstudion, en av världens bästa inspelningsstudios, med den mest kvalificerade tekniska utrustning man kunde uppbringa. Här fick bandet nu möjlighet att experimentera. Och det som började ta form var en platta som skulle bli en av de allra första DDD-inspelningarna i Sverige. En digital platta, vilket också är tydligt angivet på konvolutet.
Inspelningsperioden anges lämpligen på skivomslaget till ”sent i september”, men den var betydligt längre och omvittnat perfektionistisk. Resultatet av Johan Ekelunds, Mauro Scoccos och producenten Kai Erixons vedermödor i Polarstudion släpptes den 11 oktober 1985. Och det blev en stor framgång för bandet med överlag goda recensioner och en dubblad försäljningsvolym. Mauro och Johan hyllades som värdiga arvtagare till Björn och Benny.
”Ge inte upp”, en av plattans framgångsrika singlar. Här i den klassiska och tidlöst stylade svartvita videon.
Och soundet är nu mer Scritti Politti än Springsteen. Jag som lyssnat nästan lika mycket på Scritti som på Ratata kan verkligen säga att det är en mästerlig svensk version av samma sofistikerade sound. Mig veterligt finns ingen annan akt i hela världen som kommit närmare Scritti Polittis musikaliska perfektionism.
Bryan Ferrys ”Boys & Girls” från samma år angavs också som en referens i recensionerna. Dessa musikaliska referenser var knappast något som killarna i Ratata hade något emot. Framförallt var det väldigt sant.
Plattan är i sig, liksom så många av legendariska skivbolaget Strandeds titlar, en mycket smakfullt och smart förpackad och presenterad produkt. Jag minns hur jag bara älskade formgivningen. Det var så coolt.
Och plattan är sannerligen alldeles utmärkt bra bara i kraft av sig själv, sitt starka låtmaterial och sina uttrycksfulla texter. Och som en recensent skrev, ”istället för att slaviskt kopiera går de vidare och gör delikat popmusik som känns unik”.
Ett kärt exemplar av denna LP-skiva!
Några av mina starkaste minnen av låtarna på plattan kommer från ett kanske oväntat håll. Men mina bloggar är ju personliga så det är precis som det ska vara.
I det här fallet befinner vi oss sent om kvällen i den tomma markan på S1s regemente i Enköping senare i 80-talet. Markan är egentligen stängd, men eftersom jag sitter där med min fixande lumparkompis ”Hemlige Persson” så har vi förstås på något sätt fått tillgång till nyckel. Persson var inte bara en gåtfull fixare, utan även en lysande pianovirtuos som bl a kunde varenda en av Ratatas låtar utantill.
Det var mörka höstkvällar den där ”förlorade” sista 80-talshösten i Enköping när Persson slog sig ned vid pianot och spelade. Jag bara gapade och lyssnade. Och blev till slut så inspirerad att jag sjöng med – nykter. Jag kunde ju texterna utantill. Den här killen spelade som en gud. Särskilt minns jag när han lekfullt improviserade kring ”Om du kommer tillbaks” från just den här aktuella plattan.
För kanske var det så att Persson faktiskt själv spelat med Ratata? Kanske hade han varit med vid inspelningen av plattan? Det var inte så gott att veta. Och han ville förstås gärna att jag skulle tro det. Oberoende av hur det nu var med Perssons skrönor så stannade minnet av hans eminenta pianospel kvar, för alltid.
Liksom kärleken till den här plattan. Den här årstiden. Den här känslan…
PS: Och du Persson, om du läser det här vid nån skärm nånstans, hör av dig! Det var alltför längesen nu.
Att älska musik – jag har faktiskt tre ex av denna platta. För säkerhets skull.
Jag står i min egen skyddande freestylebubbla av ljud och väntar på buss 54 på St Eriksgatan nära St Eriksbron i riktning Västerbron, Hornstull en majlördag 1987. Det är lördagen den 23 maj 1987 och runt omkring mig skrivs världshistoria. I Finland gör sig den 19-årigt jämnårige Mattias Rust redo för sitt livs flygning mot Moskva med sin Cessna. I Washington och Moskva fortsätter Ronald Reagan och Mikhail Gorbachev planera för avspänningen mellan supermakterna, nästa möte dem emellan planerat till augusti. I Wien har Tre Kronor för första gången på 25 år vunnit VM-guld i hockey. Här i Sverige ska Darin Zanyar och Charlotte Kalla mycket snart födas; Måns Zelmerlöw firar sin ettårsdag om precis tre veckor.
Själv är jag på väg hem med en bunt LP-skivor och maxisinglar under armen efter ännu en runda bland Stockholms skivbörsar. Det brukade börja vid Slussen på Söder, fortsätta i Vasastan och avslutas vid Hornstull. Det är en helt vanlig lördag i mitt 19-åriga liv så när som på att jag är mitt uppe i ett känslomässigt mycket omtumlande studentfirande.
Tankarna virvlar runt de för mig största frågorna, långt från världspolitiken och begynnande avspänning mellan supermakterna. Hur ska det gå? Vad ska nu hända? Efter ett år av många mer eller mindre misslyckade försök att få kontakt med min obegripligt stora tonårskärlek i parallellklassen har ett genombrott just skett. Vi har för en dryg vecka sedan haft mösspåtagning, första studentskivan och jag har inte bara haft ett par långa samtal med henne, utan även fått dansa några tryckare. Jag har hållit henne i min famn… För den nästan helt okysste 19-årige oskulden är dessa upplevelser de mest romantiskt omtumlande dittills i livet. Det har varit en euforisk upplevelse mellan hägg och syrén.
Ska jag våga ringa henne igen? Försöka få till en date? Men hur var det nu, hade hon kanske just träffat en några år äldre kille? Är jag på gång att göra bort mig igen? Hur ska jag tolka hennes tvetydiga signaler? De självupptagna tankarna virvlar kring detta för 19-åringen livsviktiga och livsavgörande tema. I freestylen rullar soundtracket för studentfirandet, ett blandband med bl a just några spår från Ratatas senaste skiva. Jag kastar en och annan förströdd blick över gatan mot Friskis & Svettis Jympalatset på andra sidan gatan och ser snarare än hör bruset av bilar, cyklar och människor som strömmar förbi. En aldrig sinande ström. Jag tittar ned, blundar och stänger av intrycken, försvinner in i min egen ljudbubbla av skyddande musik igen.
Jag tittar upp igen, ännu en förströdd blick. Men, vad nu?! Hajar till. Tittar igen. Kan det verkligen vara så? För plötsligt kommer en alldeles väldigt bekant person gående och ställer sig bredvid mig vid hållplatsen, så nära att jag skulle kunna sträcka ut handen och röra vid honom. Mauro Scocco. Ja just det, Mauro Scocco!
Mauro Scocco och Johan Ekelund 1987
För att förstå hur stort det här var för mig när det begav sig måste man, förflyttad till nutid, tänka sig att Dalai Lama, Nelson Mandela eller president Obama skulle ha kommit strosande där längs St Eriksgatan och ställt sig bredvid just mig. Mauro Scocco hade vid den här tiden en närmast religiös betydelse i mitt liv, vilket alla mina gamla vänner kan intyga. Ratatas konserter var extatiska upplevelser för tonåringen och Mauro var, uppbackad av Johan, frälsaren med en alldeles särskild plats som främste uttolkare av (känslo)livets outgrundligheter, vemod och bitterljuva mysterier. Luxman-anläggningen hemma i pojkrummet var ett altare i denna kult. Mitt möte med Ratata.
Luxman 210 – förstärkarfundamentet i pojkrummets musikaliska altare (klicka för större bild)
För några evighetslånga ögonblick kämpar jag med fjärilarna i magen, ett koncentrat av tonåringens hela blyghet och försagdhet. Men till min förvåning lyckas jag denna gång kliva långt utanför komfortzonen och inleda en försiktig och artig konversation med min store idol. Jag passar på att tacka för senaste RITZ-spelningen där nya plattan ”Mellan dröm och verklighet” stått i centrum. Men de frågor jag ställer sen handlar mer om låtarna på de första plattorna, de som känns viktigast för mig, och då särskilt ”Paradis”-plattan som av högaktuella känslomässiga skäl stod i centrum för det bitterljuva tonårsdrama jag just då var mitt uppe i. ”För du har en plats i mitt hjärta, reserverad bara för dig. Ett tomrum jag aldrig ska fylla med nån annan än dig…”.
Så kommer det sig att jag denna majlördag otroligt nog får göra en busstur småpratandes med Mauro Scocco i sätet bredvid i gamla buss 54 förbi Fridhemsplan och Rålis över Västerbron och vidare mot Hornstull. Mauro är så vänlig, artig och trevlig när han svarar på mina trevande frågor; det här betydde som läsaren säkert kan föreställa sig nåt alldeles fabulöst mycket för mig. (Någon incheckning, selfie eller liknande är förstås inte aktuell eftersom detta tilldrager sig mer än ett decennium innan internet, mobiler och smartphones).
Att jag sen vid flera tillfällen denna sommar och höst råkar stöta på Mauro utanför Pet Sounds och på Kungsholmen, tillfällen då han känner igen mig och spontant hälsar, gör förstås inte saken sämre. Det är en förunderlig bekräftelse. Mitt möte med Ratata.
Buss 54 (nuvarande blåbuss 4) vid det gamla Hornstull
– – –
Avstampet till denna blogg är förstås den utmärkta film om Ratata som SvT sände igårkväll, den så efterlängtade och omedelbart kritikerrosade dokumentären ”Ratata genom 80-talet” av Johan von Sydow. Jag har laddat i veckor här i bloggen inför denna händelse och var peppad att åstadkomma nåt riktigt smart och insiktsfullt om dokumentären. Jag hade gärna skrivit en initierad blogg som placerade in Ratata i det 80-tal som utgjorde fond till den resa bandet gjorde under sin existens 1981-1989.
Men just den smarta och initierade bloggen läste jag redan igår eftersom den faktiskt redan är skriven av Kjell Häglund på TV-Dags, så jag får passa. Häglunds recension uttryckte så väl just det jag hade velat säga om Ratatas betydelse som revolutionerande provocerande eskapistiskt alternativ i det tidiga svenska 80-talets gråa samtid, kopplingen till BBCs kvalitetsfulla dokumentärer, revolten mot proggens 70-tal och Ratatas musik som ett soundtrack till det moderna Sveriges framväxt. Något som indirekt berördes redan i början på 90-talet i liners notes till den första CD-utgåvan av skivbolaget Strandeds musik (1993) med det så passande namnet ”Unga moderna” efter Lustans Lakejers låt med samma namn.
I dokumentären framgick också det som Per Gudmundson träffsäkert skrev om i SvD när han recenserade Johan Kindes roman ”Någon sorts extas”. Nämligen att en av 80-talets viktigaste lärdomar är att det smala och det breda är varandras förutsättningar. Klas Lundings nischade skivbolag Stranded rekords, som gav ut Ratata, Lustans Lakejer och Reeperbahn räddades ekonomiskt av ABBAs pengar och Stikkan Anderssons ”ultrakommersiella”, och av 70-talets musikrörelse föraktade, skivbolag Polar. Avsnittet i dokumentären där Lunding berättar om hur Ratata skulle bedömas, huruvida de var tillräckligt revolutionära, är också helt obetalbar. En annan tid, ett annat land.
För de som inte var med i tidigt 80-tal är det i dag svårt att föreställa sig den gråbrunt monotona verklighet som var Sverige vid denna tid, livet i ”Skandinaviens DDR” för att citera Andres Lokko. Två kanaler på TV och tre i radio. Jag tänker ibland på de här åren som den Stora Tystnaden i mitt liv eftersom det var långt innan mobiler, smartphones och internet fyllde den offentliga miljön med ringsignaler och inte alltid så välkommet babbel. Det var en enformighet och en monotoni i både hörsel- och synintryck som för mig idag kan kännas alldeles fullkomligt overklig. Både behaglig och på samma gång färglöst urbota trist.
Någon som på senare år lyckats fånga något av denna monotona estetik och känsla, dessa stämningar och tonfall från det tidiga 80-talets svenska samhälle, är regissören Tomas Alfredsson i sin filmatisering av John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” som utspelar sig i stockholmsförorten Blackeberg 1982. Det är precis så jag minns den här tiden.
Men för att återgå till Häglunds recension så uttrycker den framförallt hur välgjord och passionerat initierad filmen var, att detta var en dokumentär för de ”invigda, kunniga och passionerade”. Jag kan inte annat än hålla med om att, ”Den allra största lyckan med Johan von Sydows Ratata-dokumentär är att den på en enda passionerad timme äter ikapp åratal av undernäring.”
Det är naturligtvis fler skribenter som uppmärksammat denna eminenta Ratata-dokumenär. Fattas bara annat.
Andres Lokkos recension i SvD av dokumentären bjöd också den på mycket trevlig, träffsäker och initierad läsning. Andres Lokko om Ratata i SvD
En annan gammal bekant skivrecensent, Maria Francke, skrev också personligt och fint i Sydsvenskan om dokumentären och sin relation till Ratata. Den recensionen uppskattade jag också väldigt mycket. Maria Francke om Ratata i Sydsvenska Dagbladet
Det var väldigt många intressanta och festliga detaljer som kom fram i dokumentären. En sådan är att coole Heinz Liljedahl faktiskt bara var 16 år när han medverkade på Ratatas första plattor och även spelade live med dem. Det här är bara något år innan han blir ”Heinz” tillsammans med Olle ”Young” Ljungström i ”Heinz & Young” i Reeperbahns slutskede, vilket undertecknad tidigare ägnat visst utrymme i denna blogg.
En annan detalj var att det faktiskt är Mauro själv som gör det utmärkt fina gitarrsolot i den vackert springsteenskt ståpälsfabulösa live-versionen av ”Försent” tillsammans med Eldkvarn från Cirkus Broadway sommaren 1988. Jag har förstås alltid trott att det var Carla Jonsson som gjorde det. Men icke. Det är Mauro. J-ligt bra.
Marie Fredriksson/Roxette, Mauro Scocco/Ratata och Eva Dahlgren på ”Rock runt riket”, Cristinehof, 12 augusti 1987. Foto: Helena Lundin
Det var också väldigt charmigt att se de mycket tidstypiska klippen från Sydney Onayemis klubb 1984 (där 80-talet startade) i nuvarande Sturegallerian med bl a en energiskt dansande Urban Reese. Att det var Johan Kinde som fick agera ciceron på Riche och 1984 kunde förstås heller inte ha blivit mer rätt.
Avsnittet med Mauro på besök i pappas italienska hemstad Civitanova Marche var både personligt och vackert. Mauros humor och ironier är oftast närvarande, men när han promenerar runt nere i hamnen och berättar om sitt förhållande till den här platsen och hur det märkts i hans musik kändes det litet extra personligt och berörande. Han talar om det inbyggda vemodet, om melankolin som fascinerar honom och om förhållandet till musik som en mer introvert än extrovert upplevelse. Något man går in i genom att sätta på sig hörlurar och försvinna. Det här är något jag själv har väldigt lätt att relatera till, särskilt som det var i tonåren, och det är säkert en av de viktigaste förklaringarna till varför min relation till Ratata blev så stark.
En av de få saker jag saknade i dokumentären var kopplingen till Doobie Brothers och Scritti Politti. Två erkänt viktiga influenser för Ratata. Något som initerade Kjell Häglund också noterat. Något som i detta lysande sammanhang annars spelar mindre roll.
Sammantaget var det förstås en ovanligt stark och känslosam upplevelse för mig att se dokumentären, påminnas om svunna tonårsdrömmar, höra låtarna och se och minnas den samhälleliga kontext som allt detta utspann sig i. Att påminnas om att jag var en del av denna revolution i en tid då det räckte med att vara hel och ren, kortklippt, ha vit skjorta, svarta pösiga Frox-byxor (för de som minns dem) och morfars myggjagare från 40-talet för att revoltera, provocera och riskera överfall när man visade sig kvällstid på stan.
Att se Ratata-dokumentären kändes för mig, liksom tidigare Håkan Lidbos dokumentär ”Mer ström åt folket”, som att få ännu en värdefull pusselbit i förståelsen av min uppväxt. Det kändes väldigt speciellt. En ödmjuk stolthet över att på ett litet, litet hörn ha varit med som en av dem som haft den modiga smaken att intressera sig för en musikform man då för 30 år sedan i princip måste vara beredd att ta stryk för att få lyssna på.
Som att vi som en gång trodde på det här, när så få andra gjorde det, faktiskt på något sätt fick rätt till slut. Det här var ju framtidens musik, tyckte vi. Och i den framtid som nu blivit nutid kan jag också skriva direkt till mina gamla idoler, en gång så fullständigt ouppnåeliga, och tacka för musiken. Vackert så!
Mauro Scocco och Johan Ekelund 2013 (klicka för större bild)
Att resonera i termer av rätt och fel är förstås omöjligt när det handlar om tycke och smak, men sant är utan tvekan att Ratata är ett 80-talsband som åldrats med värdighet, att de var oerhört nyskapande med en alldeles särskild konstnärlig integritet mitt upp i den tilltagande kommersiella framgången, samt att de gick från att i det tidiga 80-talet vara ett smalt litet kultband i Stockholm till att i decenniets sista år spela på de största arenorna för en stor och bred publik.
Och så plötsligt där på toppen tog det slut. Fastän vi inte förstod det när applådåskorna dundrade fram efter ”Människor under molnens” hyllade Sverige-turné.
Ratata, Johan och Mauro tittar symboliskt åt skilda håll, från fotosessionen för Människor under Molnen, 1989
– – –
Jag landar denna tidsresa med ännu ett språng tillbaka till 1987 för att avsluta den tråden med en anekdot från skivsigneringen på SkivFönstret den hösten då Ratatas samlingsplatta ”Guld” skulle lanseras. Kön ringlar sig lång inne i den anrika och nu sedan länge nedlagda skivaffären. Det är mycket tonårstjejer som har olika önskemål om vad Mauro och Johan ska skriva på skivorna.
När min tur är kommen känns jag igen av Mauro som utbrister: ”Nej men här har vi ju en gammal bekant, vad vill du att jag ska skriva?” Tjejerna före och efter mig i kön tystnar och tittar med förundrade blickar på den omåttligt stolte och nu kraftigt bekräftade unge man som nöjer sig med att svara: ”Det räcker bra med en helt vanlig namnteckning för mig…”
Men jag har också med mig ett egenhändigt utformat blandband, ”Ratata Guldmix ’81-’87”, som både Johan och Mauro ägnar viss uppmärksamhet och småleende signerar med guldpenna. Det hela är en mycket stor upplevelse för tonåringen, en upplevelse jag naturligtvis minns med glädje nu efter att ha sett SvTs och Johan von Sydows utmärkta dokumentär om Ratatas resa genom 80-talet.
Del av fotokollaget på baksidan av Ratatas Guld-LP; litet skrynkligt 26 år efter att jag plockade ned det från Skivfönstrets vägg i samband med den här omtalade skivsigneringen… (klicka för ännu större bild)
Jag är och förblir väldigt tacksam för att Ratata fanns där för mig när jag behövde dem som bäst. Det bitterljuva vackra vemod deras musik uttryckte är en grundton i mina tonår och finns där djupt förankrat inom mig, som en tatuering i själen. Det var en på många sätt besvärlig tid för mig och även om jag nu oftast har en hälsosam distans till den tidstypiska offerrollen, så skulle jag inte vilja vara utan den djupa klangbotten, ödmjukhet och tacksamhet inför livet det skedet bidragit till att ge mig.
Mitt möte med Ratata.
Här är själva dokumentären, för närvarande (maj 2014) trevligt nog tillgänglig på YouTube:
Rundar av med litet oldschool-Anders Skog-estetisk Ratata i form av obetalbara favoriten ”TV-Apparat”, 1982
Det faktum att det till slut gjorts en timslång dokumentär om Ratata som visas nu i SvT2 kl 19.00 på lördag 21 december är så stort att det kräver minst en extra kommentar från min sida.
Med välfunna deviser som ”En hitmaskin från 80-talet” och ”Ratata genom 80-talet” görs nu en blygsam promotion av vår public service kanal. Det räcker inte och gör inte det svenska 80-talets, i mitt tycke, största popband rättvisa. Därför denna extra promotion!
Mauro Scocco + Johan Ekelund = Ratata årsmodell 1987
Ratatas karriär prickade inte bara in 80-talet utan även mina tonår. Bandet gjorde ett mycket starkt personligt intryck på mig och kan helt utan överdrifter sägas ha varit ett soundtrack till mitt liv dessa formande år. Ratata fanns där för mig när jag behövde dem som bäst och känslorna för bandets uttrycksfulla musik sitter djupt. It’s for life!
Rykten om återutgivning av Ratatas skivkatalog har nått mig flera gånger under det gångna året. Nu har detta bekräftats. Och sen har det kommit fler goda nyheter för älskare av denna utmärkta svenska popduo.
SvT kommer att sända en timslång dokumentär ”Musikspecial -Ratata” lördagen den 21 december. Något sådant har vi som gillar detta integritetsfulla och litet hemliga band aldrig tidigare fått se så det här är något jag ser väldigt mycket fram emot.
I dagarna har också samtliga Ratatas originalplattor till sist blivit tillgängliga på Spotify och det var ju verkligen inte ett år för tidigt. Mycket glädjande!
Men det tredje skälet att glädjas är att samtliga plattorna remastras och återutges i box ackompanjerad av medföljande bok. Och det är 9 discar som kommer ingå i boxen. Eftersom Ratata släppt 7 originalskivor är det förstås spännande att se fram mot vad de 2 extra discarna kan tänkas innehålla?
Kanske en ”Tevedevede” i stil med den som gavs ut i Reeperbahns box för några år sedan? Alltså en DVD med filmer från olika konsertframträdanden. Eller kanske en särskild skiva med andra outtakes, alternativa tagningar, maxiversioner eller outgivet material i allmänhet? Boxen är tänkt att komma 2014 och jag tolkar den information jag fått från mycket initerad källa som att det är under våren.
I en intervju i maj 2011 uttalade sig Mauro Scocco så här om arbetet med återutgivningen:
– Vi håller på att jobba en del med återutgivningar av Ratata-material. Det är ett ganska stort jobb vi håller på med. Mycket alternativa tagningar och liknande. Det blir nog ingen box, vad jag kan se nu, men vi vill hur som helst göra något som känns snyggt. Inte som de här bensinmacks-versionerna som finns ute nu.
Alldeles nyss gick jag igenom mina svenska vinylskivor och passade då på att ta denna underbara kollagebild på merparten av min Ratata-samling (LP och 12″) från åren 1981-1989 (Klicka för ännu större bild)
Det är något speciellt med LP-skivornas format. De är som konstverk i sig och det är en ren njutning att dra fram innerkonvoluten och läsa texterna och albuminformationen. Det stora bildformatet bär fram de vackra och konstnärliga skivomslag som präglar Ratatas produktion. I jämförelse med de flesta andra pop-skivomslag från de här åren är Ratatas konvolut genomgående att uppfatta som stilrena, smakfulla och vackra. Jag älskar dem; igår, idag, imorgon!
I slutet av november förra året hade Tova Magnussons film ”Fyra år till” premiär, en kärlekshistoria i politisk miljö. Nu har jag äntligen sett den. Det var på tiden.
Regissören och skådespelerskan Tova Magnusson (född 1968)
”Fyra år till” är nämligen en mycket smart, slagfärdig och underhållande komedi med ett riktigt bra manus! Manusförfattaren Wilhelm Behrman har ett förflutet som politisk reporter och det märks genom alla oförskämt träffsäkra repliker som känns riktigt trovärdiga i sammanhanget. Men det som redan tidigare i höstas fick mig att haja till inför den här filmen var att Ratatas musik skulle spela en viktig roll som soundtrack. Och jag kan nu bekräfta att det blev så.
För jag satt verkligen där i plyschfåtöljen, Sergel salong 13, med ett allt större leende på läpparna i takt med att Ratata-pärlorna vältajmat serverades en efter en. Ratatas musik spelar en avgörande roll då huvudrollsinnehavarna, folkpartiledaren David (Björn Kjellman) och socialdemokratiske påläggskalven och talskrivaren Martin (Eric Ericsson), möts och hittar ett första naturligt samtalsämne i sin gemensamma kärlek till tonårsfavoriterna Ratata. Igenkänningsfaktorn i diskussionerna kring första singeln, första låten och referenser till gamla turnéplanscher och skivomslag är total även för undertecknad. Vilket knappast överraskar dem som känner mig.
Ratata-nostalgi anno 2011 i form av Ratatas LP-klassiker ”Jackie” från 1982
Ratatas musik följer sedan storyn som en röd tråd filmen igenom och det arbetet är utmärkt gjort. För den som är bevandrad i Ratatas musikskatt från åren 1981 – 1989 vet att det finns musik för alla sinnesstämningar, kanske särskilt de sorgsna och vemodiga. Tova Magnusson hade kontaktat Mauro Scocco, som efter att ha gillat manuset även skrivit filmmusiken. Musiken förstärker och fördjupar upplevelsen och jag hör tydligt hur flera i biosalongen nynnar och sjunger med, en ganska oväntad sing-along dimension långt bort från Sound of Music.
Andra älskade Stranded-artister som Reeperbahn, Lustans Lakejer och Irma Schultz har dykt upp i bloggen gång på gång och det är egentligen konstigt att jag inte kommit att skriva en längre blogg om Ratata förrän nu. Särskilt med tanke på den plats Ratata haft som ett så uppenbart soundtrack till mitt (tonårs) liv; jag var 13 när det började och 21 när Ratata tog paus. För vi kan ju faktiskt ändå inte 100 procentigt veta att det är slut, bara nästan.
Att det inte blivit så mycket om Ratata här beror också just på det att Mauro och Johan (Ekelund) valt att hålla en smakfullt stram och tydligt o-nostalgisk inställning till denna del av sitt förflutna. De klarar sig också både så bra utan de pengar som en kortare eller längre återförening som Ratata skulle kunna ge. Det är inte svårt att räkna ut hur gärna arrangörerna av förra årets Forever young-festival hade velat ha med Ratata i programmet. En återföreningsturné med Ratata måste nu stå allra högst på önskelistan. Efterfrågan på ett sådant arrangemang är förvisso extremt stort i Sverige.
Ratata: Mauro Scocco (född 1962) och Johan Ekelund (född 1960) som de såg ut avporträtterade på innerkonvolutet till LPn ”Mellan dröm och verklighet”, 1987
Men åter nu till det egentliga temat för denna blogg, mina tankar efter filmen ”Fyra år till”. Det är nu 2010-2011 högst trovärdigt att en statsministerkandidat kan ha Ratata som gamla favoriter. Det är inte heller det minsta konstigt att en regissör som Tova Magnusson också är ett stort fan av bandet och vill använda deras musik i en av sina filmer; hon är ju för övrigt född samma år som undertecknad. Dessa tankar får mig nu att fyra av följande och möjligen aningen pretentiösa hugskott till gissning.
Kanske är det t o m så att vi som när det begav sig i våra tonår verkligen gillade det här bandet (och det skivbolag som gav ut deras skivor) nu är statistiskt överrepresenterade i sammanhang där vi kan manifestera denna musikaliska kärlek som Tova Magnusson gjort? Eller som jag nu i oerhört mycket mindre och anspråkslös skala gör med denna blogg denna januarisöndag 2011?
Jag fascineras av tankar kring hur det blivit nu ca 25-30 år senare när alla vi Ratata/Stranded-fans vuxit upp och intagit våra platser i det svenska samhället i ett nytt årtusende; musiken vi älskade som tonåringar bär vi fortfarande med oss och denna gamla tonårskärlek kan nu t ex manifesteras som bärande soundtrack i en riktigt bra komedi på bio.
Men att hoppas på att få se mer av Ratata än så här, som soundtrack i en film eller som korta framträdanden i samband med speciella jubiléer, är att hoppas på för mycket…
Japetus öga 