Så mycket bättre 2021: sjunde kvällen – om sorg, saknad och den fantastiska orkestern i himlen

”I lost my backbone back home somewhere in Stockholm…”

Daniel Adams-Ray och Tim ”Avicii” Bergling hade haft en diskussion om den textraden ur låten ”Somewhere in Stockholm” där Tim inte alls var riktigt bekväm med den, men Daniel drev igenom att den skulle vara med just för att den var så stark och sårbar. Att det var sann styrka. Med facit i hand alla dessa år senare är det lätt att förstå att Daniel känt olust och t o m skuld inför Tims öde och hur skoningslöst sanna och olustigt nära verkligheten de orden möjligen kan ha varit för Tim…

”Kommer nån att vilja se  på det här i höst?”, frågar sig Melissa Horn. Och hon har väl både rätt och fel för i sjunde programmet av Så mycket bättre 2021 vågar produktionen släppa fram det som troligen blev det tyngsta och mest sorgliga avsnittet någonsin. Så mycket gråt. Och det i en säsong där vi redan haft så pass mycket av den varan; lär aldrig glömma bröderna Noréns berättelse om sin alltför tidigt bortgångne vän och bandmedlem Kristian Gidlund. Jag har förstått att det höjts röster om att det nu blivit för tungt och mörkt, att programmet måste ha mer av glädje, upptempo, schlager och glättighet. Jag kan förstå det. Och samtidigt tycker jag att det här är fantastiskt stark och viktig tv. Som Expressens recensent uttrycker det – ”När Marie Nilsson slår sig ned vid flygeln, så löper trådarna mot evigheten…” 

Jag tycker det var start och modigt av produktionen att våga släppa fram ett program som så tydligt fokuserade på det svåraste.  Och att se Daniel Adams-Rays blick, när man liksom förstår att han på något sätt känt skuld över Tims självmord, att han inte sett/förstått och därmed inte kunnat göra något… Och att den känslan på något sätt fick tröstas av Maries vackra låttolkning ”Anropar himlen”. Det var starkt. Jag tycker det var helt fantastiskt bra tv. Bara så fint att få se Marie och Daniel krama om varann på slutet i djup och sann sympati. Vilket möte! Det var alldeles sagolikt vackert. Liksom det var vackert att höra Andreas Mattssons avskalade tolkning av Marie och Josefins låt ”Innan livet är förbi”.

Och ja, årets mollstämda säsong har ifrågasatts, bl a av QXs recensent som uttrycker sig så starkt att jag vill ta in hela citatet även om det är lätt raljerande. Jag kan förstå honom och han har poänger:

”Det har varit skjutningar i förorten, kvinnomisshandel, sameförtryck, döda vänner, döda släktingar, förhållandeuppbrott, depressioner, och därtill hela Melissa Horns låtkatalog.  Viktiga ämnen absolut, men det är inte direkt humörhöjande under en tid då solen lyser med sin frånvaro, kylan biter oss ilsket i ansiktet och vi dessutom ska behöva stå ut med pandemi-helvetet.”

Ja… Jag kan förstå att det blir litet för svårt och tungt för många när programmet blir så existentiellt som det blev igårkväll när programmet tar upp Aviciis och Josefin Nilssons öden. Det blir sorgligt, mörkt och tungt, men jag tycker att det är starkt och rätt att produktionen inte väjer för det svåra, särskilt när de har en sådan genialiskt poetisk textförfattare som Marie Nilsson Lind, med i programmet. Marie har också kallats ”mästare av tröst” och hon får mig att minnas och tänka på vår legendariska svenska vispoet Barbro Hörberg, som också hade en makalös förmåga att sätta ord på det svåraste i livet och uttrycka det med unik personlighet och musikalisk skönhet och skörhet.

Barbro Hörberg är en av dem som också lämnade för tidigt, en av dem som sedan länge ”bebor staden ovan molnen” som Marie sjunger om. Barbro hade nog älskat mycket av det som gjordes denna kväll och denna säsong, ”gråt i gräset” för att citera Barbro.

Det var lätt att förstå att samtliga deltagare, även Harpo bakom sin brillor, blev djupt tagna och bara grät. Troligen det sorgligaste och vackraste som gjorts i Så mycket bättre. Någonsin. För sorgen och saknaden måste också få ha sin plats, även i kommersiell tv. Modigt och starkt av TV4.

Och för att vara rättvis vill jag också säga att nu behöver den mer lättsamma kvoten i årets säsong fyllas på. Det behövs en balans. Ljuset kan inte finnas utan mörkret och mörkret kan inte finnas utan ljuset. Lika självklart som dagen och natten. Står du på en svart ruta på livets schackbräde så har du fyra vita rutor runt om dig. Och tvärtom…

Annons

Tankar kring Josefin Nilssons öde och ett ärkesvins privilegier

Jag har nyligen sett två omskakande och upprörande dokumentärer. Först ”Leaving Neverland” om Michael Jacksons påstådda övergrepp mot barn och nu i fredags ”Älska mig som den jag är” om artisten Josefin Nilssons liv och svåra privatliv där hon i åratal förföljdes och misshandlades av en ex-pojkvän. Två förfärliga berättelser. Den förra dokumentären överraskade mig kanske trots allt inte så mycket som den senare. Ryktena om Michael Jacksons besynnerliga beteende är kända sen decennier, men de upprörande detaljerna om Josefin Nilssons privata helvete var sju resor värre än jag kunnat förstå – eller föreställa mig.

Nu i fredags den 22 mars 2019 skulle Josefin ”Ainbusk” Nilsson ha fyllt 50 år, men mycket annat kom emellan, så det blev inte så… Jag har alltså just sett den omskakande dokumentären om en jämnårig offentlig person, artist och medmänniska vars resa jag följde i media från sent 80-tal utan att egentligen nånsin ha varit ett riktigt fan. Det var nog först efter filmen ”Adam och Eva” 1997 som jag verkligen fick upp ögonen för henne. Och det var ett starkt avtryck som stannade i minnet.

Monica Emma Josefin Nilsson (1969-2016)

”Adam och Eva” var en väldigt underhållande film på många sätt. Den var härligt rolig och bjöd dessutom på festliga och träffsäkra referenser till det uteliv i Stockholm som jag då (fortfarande) var en så frekvent del av… ”Reklamfilmsklippet” är en av många obetalbara sekvenser ur filmen. Josefin och Björn Kjellman är helt underbara båda två.   

Dokumentären om Josefin Nilsson är både en intressant samtidshistorisk resa med många igenkänningspunkter för mig och en mycket obehaglig påminnelse om hur oerhört långt våld i relationer uppenbarligen kan gå utan att det går att stoppa det. Väldigt smärtsamt och i lika delar upprörande är det att en förövare kan komma undan med så absurt mycket våld, hot, kränkningar och ren rå misshandel som Josefin utsattes för. Jag blev omskakad och chockad när vidden av denna misshandel avslöjades.

I dokumentären berättar Josefins Nilssons syster Marie Nilsson-Lind om de sparkar och slag som skadade hennes lillasyster både fysiskt och psykiskt så illa att hon aldrig läkte. Marie berättar hur Josefin fick skador på ryggraden, posttraumatisk stress (PTSD), tappade sitt hår, sin självkänsla och självklarhet inför livet. En förfärlig berättelse. Kollegorna i Ainbusk kan också med sorg och saknad berätta om hur de märkte när deras vän och kollega började personlighetsförändras pga det trauma hon utsatts för och upplevt.

Ainbusk (tidigare Ainbusk Singers) 2003. Från vänster Birgitta ”Bittis” Jakobsson, Josefin Nilsson, Annelie Roswall och Marie Nilsson-Lind

Anna-Carin Pihl, som gjort dokumentärfilmen, säger i ett skriftligt uttalande till SVT Nyheter att det här är en berättelse med fokus på en folkkär artist och hennes unika konstnärsskap.

”Vi låter Josefin berätta sin historia via sin musik, sina föreställningar, sin ännu outgivna bok och genom sina vänner, kollegor, familj. Det är Josefins berättelse.”

Hon menar att det är ett medvetet val att inte peka ut och fokusera på gärningsmannen, förövaren. En förövare som nu ändå är väl känd. Jag kände igen hans namn sedan tidigare historier om stalking och hotelser mot sina f d partners. En tragiskt liten person och ett kräk jag hädanefter kommer att benämna som ärkesvin. Ett ärkesvin som dock fortsatt fått stort utrymme på de scener som är hans arbetsplats.

Det är tydligen detta ärkesvins privilegium att vid upprepade tillfällen ostraffat och utan professionella konsekvenser stalka, trakassera, kränka, bryta mot besöksförbud, dödshota och t o m svårt misshandla sina partners/ fd partners. Josefin var ju inte den första. Tidigare har även Ewa Fröling och Lena Olin varit utsatt för denne upphöjde förövares abnorma beteende. Jag som jobbar med HR frågar mig vilken värdegrund den arbetsplats har som ärkesvinet är verksam vid?

”Självfallet är den stora debatten om våld i nära relationer oerhört viktig och välkommen. Vi som gjort dokumentären är väldigt glada för att så många har tittat och berörts.” Säger Anna-Carin Pihl som är noga med att inte på något sätt aktivt deklarera att dokumentären är den rättvisa brandfackla i debatten den i själva verket är. För visst är det många som reagerat på denna starka dokumentär. Det har märkts i sociala medier denna helg.  ”Josefin Nilsson — Älska mig för den jag är” sänds den 29 mars i SVT2 och finns att se på SVT Play t o m 25 september. Se den!

 ~  ~  ~  

Josefin Nilssons plågade kropp gav upp på skottdagen den 29 februari 2016. Då tog hennes livsresa slut, 46 år gammal. En starkt bidragande orsak till detta var det ärkesvin som skadat henne så illa. Dokumentären om Josefin Nilsson är drabbande och smärtsam. Den gör ont att se. Liksom Morgan Alling grät jag när jag såg slutet av den för det gjorde så hemskt ont.

Men dokumentären är också en underbart vacker hyllning till en extraordinär och äkta artist. Jag blev särskild imponerad av flera av de mycket vackra och tänkvärda texter som Marie och Josefin skrivit. Och den enorma kraft som fanns i Josefin som blir så tydlig för mig nu. Och det är vad jag vill ta fasta på. Vilket drabbande starkt uttryck hon hade. Vilken innerlighet i tonen och uttrycket. Vilken karisma, vilken skönhet. Josefin Nilsson var en extraordinär människa och artist som gav så mycket till sin publik och hade så mycket kvar att ge. Som Benny Andersson på sitt oefterhärmliga och kärnfulla sätt uttrycker det i dokumentären:

”En glad, tuff, rolig tjej. Otroligt begåvad, fantastiskt bra sångerska. Litet galen, vild, snäll, skitkul levande person som gav järnet. En jävla sjysst donna – Josefin Nilsson…”

 ~  ~  ~  

Men… Jag låter ändå Josefin och vännerna i Ainbusk få sista ordet i en upptagning från Jacobs Stege 1990 med Orsa Spelmän och Kalle Moraeus längst till vänster i bild. Och det blir en låt som på sin tid var så sönderspelad att jag var allergisk mot den. Men nu nästan 30 år senare när jag inte heller hört den på säkert 20 år måste jag säga att den är väldigt vacker i sina benny anderssonska-harmonier och i sitt catchiga uttryck. Att den handlar om ett misshandlat barn som fått ta emot ”slag efter slag” gör det ännu starkare och mycket gripande i ljuset av vad som skulle komma att ske…