Exit – Michail Gorbatjov, kalla krigets tragiske hjälte

Idag nåddes jag av nyheten att Michail Gorbatjov somnat in vid 91 års ålder. Ett långt liv, ett händelserikt liv, en avgörande insats i efterkrigstidens 1900-tal och vidare hela 20 år in i det nya årtusendet. Gorbatjov var Sovjetunionens åttonde och siste ledare och fick Nobels fredspris 1990 för att ha avslutat det kalla kriget mellan Sovjetunionen och USA. Stort, vackert och välförtjänt.

Gorbatjov är känd för de politiska reformerna i Sovjetunionen under det sena 80-talet – glasnost och perestrojka. Glasnost (öppenhet) handlade om reformer kring yttrandefrihet medan perestrojka  (nydaning) innebar liberaliseringar av Sovjetunionens ekonomi. Han blev generalsekreterare för kommunistpartiet i mars 1985 och ledde Sovjetunionen fram till dess upplösning 1991. Han ledde också unionen under Tjernobylkatastrofen 1986.

Allt detta är nu händelser som ligger mer än 30 år tillbaka i tiden, men det är händelser som jag har en stark personlig relation till och minns väl, så väl. Gorbatjov tillträdde ungefär samtidigt som jag gjorde min första resa till Sovjet och Leningrad. Under den period 91-92 när jag reste som mest till Leningrad – sedermera St Petersburg – utspelades sista akten av Gorbatjovs politiska karriär.

Michail Sergejevitj Gorbatjov (1931-2022)

Jag har mycket starka minnen från den här perioden och känner starkt för Michail Gorbatjov som med sitt politiska mod, sin framsynthet och sin charmfulla diplomati bidrog till att avsluta det kalla krig som jag vuxit upp med och som jag aldrig trodde jag skulle få se slutet på i min livstid. Det kändes så oerhört befriande att få se Reagan och Gorbatjov krama om varandra och skratta tillsammans vid sina många toppmöten under det sena 80-talet. Det var oerhört värmande efter de år av iskallt kallt krig jag vuxit upp med.

När självständighetssträvanden och frihetens vindar svepte över östblocket valde också Gorbatjov till skillnad från sina sovjetkommunistiska företrädare i samband med Ungernrevolten 1956 och Pragvåren 1968 att inte möta med våld och militär övermakt. Jag kan minnas den hoppfulla och goda känsla jag hade för denne förste sovjetiske kommunistledare. En helt annan känsla än jag känt för Brezjnev, Andropov och Tjernenko. Dessa tre var alla av den ”gamla skolan” som jag fått se stå och vinka uppe på Leninmausoleet i Moskva i samband med första maj och de enorma militärparader som då alltid hölls.

Jag minns också att jag som barn tyckte att de här gubbarna i gråa kostymer och speciella smalbrättade hattar såg ut som flämtande fiskar på torra land. Men med Gorbatjov var det annorlunda, han t o m log litet och såg ut att andas normalt. Så var han också yngre än sina företrädare.

Michail Gorbatjov i klassisk sovjetkommunistisk stass på Leninmausoleets balkong i Moskva, 1 maj 1988

Gorbatjov bidrog till en fredlig lösning av det kalla kriget, men han ville däremot hålla ihop Sovjetunionen. Det hade inte ingått i hans plan att den statskonstruktionen skulle braka samman, vilket den gjorde den 25 december 1991 då han efter sju år som Sovjetunionens ledare fick lämna över styret till den ryska delrepublikens president Boris Jeltsin.

Men det är så här jag bäst och helst minns Gorbatjov. Sovjetledaren som sträckte ut handen mot väst och skapade så många goda personliga relationer med sina fd motståndare. Framförallt med Ronald Reagan, som han kom att bli nära vän med. Bilden är från deras första toppmöte i Geneve, november 1985.

Det är med vemod jag tar emot nyheten om att även denne store man, som jag minns så väl från mina tonår, nu har rest hem och lämnat oss. Jag minns honom som den hjälte han var. Hur han utmanade hela den sovjetiska statsapparaten och med fredliga medel avslutade det fruktansvärda kalla krig som pågått sen andra världskrigets slut och visade att han var en av 1900-talet stora statsmän.

Jag minns honom också som den tragiske hjälte som ville skapa en anständig stat av Sovjetunionen, men misslyckades. Han kunde inte förutse konsekvenserna av de krafter han med glasnost och perestrojka släppt fria. Men det han lyckades med var så mycket större än så.

I det nya hemska kalla krig vår värld störtats ned i pga Putins lika vansinniga som ödesdigra missbedömningar känns det gott att tänka att de gamla vännerna nu återförenats och kan slå sig ned vid brasan igen och språkas som förr. Det var nog den bild jag minns bäst och tyckte bäst om från där och då. Vackert så!

Och måtte Ryssland snart åter ha en ledare av Gorbatjovs kaliber och dignitet. Det skulle förändra allt. Det kommer att förändra allt. Måtte det snart bli verklighet!

Annons

Nya större perspektiv på Ratatas ”Människor under molnen”

Jag har just lyssnat på P1s ”Klassikern” där Kulturredaktionen lyfter fram ”moderna klassiker”. I senaste avsnittet har författaren Cecilia Hansson haft den goda och träffsäkra smaken att lyfta fram Ratatas sista (?) LP ”Människor under molnen” från 1989. Ett starkt och omtumlande år i världshistorien som jag då och då återkommer till här i bloggen. 

Kulturredaktionen ”utnämner också moderna klassiker. Allt som är värt att få klassikerstatus och bli en del av vårt kollektiva minne hittar ni här.” Och visst förtjänar denna historiska platta nu epitetet ”modern klassiker”. Och om detta vill nu även jag berätta och bidra med mitt perspektiv, för även jag var som bekant med där och då. 

https://sverigesradio.se/embed/episode/1820092

Cecilia Hansson ger oss en finstämd och personlig skildring av ett stycke samtidshistoria sett ur sitt perspektiv där och då i Luleå som nybliven gymnasist höstterminen 1989, dvs hennes ”Människor under molnen”-höst är min ”Paradis”-höst fem år tidigare; helt olika höstar förvisso men med musikaliskt ackompanjemang av samma eminenta duo. Och visst är det kul med litet Lule-minnen; en gång bodde jag ju själv på Mjölkuddsvägen 145 och fick göra skidturer med pappa på Lulvikens is.

Cecilias program gav mig några nya dimensioner och infallsvinklar till denna intressanta och välproducerade LP. Hon ger lyssnaren flera relevanta internationella utblickar och nationella inblickar som hon kopplar till låtarna och texterna. Det är verkligen en dokumenterande och samtidigt framåtblickande platta på samma gång – och i högre grad än jag tidigare tänkt på. Cecilia bidrar med många träffsäkra och skärpta reflektioner kring denna platta. Tack Cecilia för att du gav mig nya intryck från en för mig så oerhört inlyssnad platta som detta trots allt är!

För jag var ju alltid, trots allt, mer förtjust i Ratata än Mauro Scocco solo och älskade/älskar verkligen denna sista (?) platta. Men sista? Kan ABBA, så kan väl Ratata tänker jag. Det finns ju också en mångårig koppling mellan Ratata och ABBA genom skivbolag och musikaliska samarbeten, såväl som i musiken. Minns att Ratata, Johan och Mauro, kom att jämföras med ABBA redan i samband med ”Sent i september” 1985,

Och så detta med musikens förmåga att skapa stämning och frammana minnen. Jag fascineras av musikens koppling till landet/världen där och då, eller ”en annan tid, ett annat land” som Sverige där och då emellanåt kommit att kallas. Musikminnen kan ju vara lika starka som doftminnen. Och doftminnen och smakminnen är ju kända som de kanske starkaste. Fråga Proust.

Att perspektiven i livet nu blivit så långa är fortfarande litet svåra för mig att ta in, men det råder inget tvivel om att mina tonår, som i princip precis sammanföll med Ratatas karriär, utspelade sig i en annan tid, ett annat land. Det är så mycket som förändrats nationellt och internationellt att den världen, en gång min, Cecilias och alla våra generationskamraters självklara verklighet, nu ter sig som något mycket avlägset. Vårt nu. Ett av våra ”nu’n”. Denna ständiga resa genom det ständigt pågående och närvarande nu som plötsligt visar sig ha blivit samtidshistoria för 30 år sedan…  För dagens tonåringar här och nu ter sig detta sena 80-tal minst lika främmande och avlägset som 50-talet gjorde för mig där och då. Med den skillnaden att våra foton och filmklipp i alla fall är i färg, till skillnad från våra föräldrars. 

Den 6 oktober 1989 när denna nu smått legendariska platta släpptes var jag 21 år och låg i lumpen. Jag fick ju den historiska förmånen att göra min värnplikt med inryck i Kalla Kriget och MUCK i den nya fria världen. Fastän jag naturligtvis inte kunde se de där stora perspektiven medan jag var en del av dem. Men minnena av de där mörka höstkvällarna i oktober och november 1989 där jag satt inne på S1s ”Marka” och lyssnade på min lumparkompis ”Hemlige Perssons” pianoversioner av Ratatas låtar medan han bjöd på den ena skrönan efter den andra om sitt påstådda samarbete med Mauro och Johan, som jag så gärna ville tro på, de minnena stannar hos mig för alltid. Lika starka som nånsin Marcel Prousts madeleinekaka. 

Jag fick helt enkelt vara en av dem som kom att göra det som de facto skulle visa sig bli den sista ”Kalla Kriget”-lumpen i Sverige. När 10:e kompaniet StabSbS muckade den där strålande försommardagen 1 juni 1990 var soundtracket självklart eftersom vi var så sprudlande spontant glada att det var över, samtidigt som ett litet vemod kunde anas redan då. Samtidigt hade världen förändrats så totalt under de 12 månader som gått. Allt till ackompanjemang av denna tidsdokumenterande och reflekterande svenska popklassiker!

Militärtjänsten, StabSbS 1989 – slutmarschen i julihettan

Svetten lackar och rinner i ögonen på mig. Ryggsäckens remmar skär och värker i axlarna. De ännu inte fullt ingånga kängorna skaver på några ställen. Hjälmen tynger på huvudet och vapnet i mina händer, k-pist m/45 B, blir tyngre och tyngre för varje steg. Solen gassar från en molnfri himmel och asfalten som vi marscherar fram längsmed närmast ångar i den nära 30-gradiga värmen. Då och då passerar en bil och jagar upp damm som drar förbi den marscherande gruppen om fem man som kämpar sig fram i varma kängor och uniform m/59.

Det är slutmarschen efter den första övningen i fält, sent i juli 1989, det är 80-talets varmaste sommar och eldningsförbud råder i hela Mälardalen. Vi har fått uppleva fyra dygn under bar himmel och i bivacker och har nattetid frusit trots att det är så varmt dagtid. Vi har fått alldeles för litet att äta och alldeles för litet sömn. Som det ska vara på en övning i fält med andra ord. Vi håller på att genomföra vår GMU, vår grundläggande militära utbildning – eller ”gröntjänst” – innan vi ska få vår egentliga utbildning som stabsassistenter för tjänst vid brigadstab och högre i det svenska invasionsförsvaret i Kalla Krigets sista skälvande år. Men det har vi ingen aning om där vi marscherar fram i hettan. Ja alltså detta om att Kalla Kriget snart ska vara slut och att Berlinmuren ska falla om knappa fyra månader. Det enda vi tänker på är att vi vill tillbaka och få duscha, äta och sen sova ut.

I bivack under övningen. En hurtig bild som känns mer pilsnerfilm och 40-tal än 80-tal. Jag är andreman från vänster.

Från övningen har jag några väldigt vackra nattliga och gryningsminnen när vi gjort eldöverfall mot b-styrkan och fått se den svenska sommarnaturen när den är som allra vackrast. Det var övernaturligt vackra naturscenerier av drivande morgondimma över ängar där vår grupp framryckt på led. Dimma till knäna. Det kändes precis som att vara med i en spännande krigsfilm precis innan allt bryter loss. Det kändes väldigt suggestivt minns jag. Helt tidlöst. Det kändes som om jag var med om något större än mig själv. Det kändes bekant. Kanske hade jag upplevt detta i ett tidigare liv? Minns att sådana tankar gick genom huvudet på mig där jag smög fram med nerverna på helspänn. Det är väldigt stämningsfulla och överraskande harmoniska och fina minnen.

Men slutmarschen tillbaka mot regementet i utkanten av Enköping är inte så harmonisk och den ska visa sig bli lång och tuff. Mycket längre än de ca 10-15 km det borde vara. Vi har varit ute vid Bredsands badplats och camping denna sena julimorgon och är nu på väg tillbaka längs Bredsandsvägen över de vida fälten in mot Enköping och S1s regementsområde.

Delar av 1 Kurs StabSbS vaskar av sig i Mälaren nere på bryggan vid Bredsand, tidigt på morgonen innan slutmarschen. Jag är andreman från höger.

Men morgonens svala vatten känns nu avlägset, som ett minne blott. För det är närmare 30 grader varmt och alla är rejält svettiga igen. Ryggsäckarna skaver och bilarna som kör förbi oss tutar irriterande retfullt. Det är en både fascinerande och hemskt jobbig upplevelse. De flesta går i skjortärmarna i de gröna m/59-skjortorna. Alla utom jag i gruppen har skärmmössan på och stridshjälmen i bältet. Jag har hjälmen på huvudet för det irriterar så när hjälmen stöter emot och låter metalliskt mot fältvattenflaskan när vi marscherar.

Men en av killarna har mycket mer kläder på sig. Det är H. Han är nämligen sjuk och har feberfrossa men vägrar att ge upp, vilket han kanske rimligen borde ha gjort. Han svär och biter ihop, svär och muttrar för sig själv. Det ser närmast bisarrt ut i sommarhettan när han går där i m/59:ans vindrock med vinterfoder. H är med andra ord fullt vinterklädd. Kanske är det honom bilisterna tutar mest på? Den minnesbilden är knivskarp.

”Vindrock m/59 från svenska försvaret i kraftig grön bomull. Två fickor framtill samt dragsko i midjan. Vapenslagsbeteckning kan förekomma. Löstagbart piléfoder/fleece.”

Efter ca 45 min marsch från Bredsand vilar vi en stund längs vägen. Vi ligger i ett dike bredvid Bredsandsvägen och äter litet russin, dricker litet ur fältflaskorna och andas och vilar. Fem ungdomar 19-21 år gamla som ligger på rygg och vilar en liten stund på rad. Men snart måste vi upp och vidare. Fänrik B passerar oss och manar på oss för att sedan jaga vidare mot den sackande grupp vi har närmast framför oss,

Vi ska upp igen, på med ryggsäckarna. Fixa utrustningen. Men då, till slut, pallar inte min gruppkamrat B längre. Han orkar inte mer säger han och det syns att han menar det där han sitter och andas tungt i diket. Hur ska vi göra? Vi står en stund och tittar fram och tillbaka på varandra i gruppen. Jag vet inte var energin kommer ifrån, kanske från allt jag fått höra om min egen klenhet och allmänna oduglighet under min uppväxt? Men jag känner mig både arg och helt oväntat stark, för plötsligt hör jag mig själv: ”Det är lugnt B, jag tar dina grejer!”. Och sen ”Kom igen nu killar, framåt, framåt!”.

Vi hjälps alla åt att få den tappert kämpande B upp på fötter igen. Det är gruppen som ska klara det här och vi har alla haft våra schackningsperioder. Jag har nu min egen hjälm på huvudet, Bs hjälm sätter jag i livremmen och hänger Bs k-pist i kort rem om halsen och tar min egen i gående färdigställning. Sen börjar vi marschera igen. Själv går jag mest på ilska nu. Men jag minns också att jag gnolade på en låt, en alldeles ny låt från en alldeles nysläppt platta med ett förtjusande amerikanskt indieband som jag blivit helt och alldeles förälskad i. Den låten hjälpte mig framåt. Steg för steg.

The B-52’s med hitsingeln ”Love Shack” från eminenta plattan ”Cosmic thing”, 1989 (89/90 var första året i mitt liv då jag hade tillgång till MTV, en revolution i sig)

En hemskt kämpig timme senare närmar vi oss regementsområdet och då har fänrik B samlat kursen/plutonen igen. B har kvicknat till och återfått sin utrustning. Alla grupperna är återsamlade och alla 26 beväringar i 1 kurs tågar nu fram på ett led med lättade steg. Nu är målet nära. Vi passerar in genom grindarna och målet hägrar nu bara 200 m framför oss i eftermiddagshettan. Men?! Vad händer? Jo något utstuderat jävligt. Fänriken passerar bara vår kasern och fortsätter retfullt vidare förbi matsalen och mot broarna över E18 ned mot övningsområdet. Va?! Vad är det här?

Det blir ytterligare flera vändor fram och åter nere på övningsområdet, säkert en 2-3 km till, innan vi får vända tillbaka mot den efterlängtade kasernen. Men när vi för andra gången närmar oss kasernen får vi även denna gång bara passera och är nu åter på väg mot grindarna ut från regementet. Kan det vara sant? Nu hör jag flera suckar från ledet och jag suckar själv. Nu är det inte roligt längre. Ingenstans. Och kanske inser den gode fänriken B att det räcker nu. För nere vid grindarna vänder han igen och vi får göra en 180 graderssväng och återvända mot kasern. Framför den kommenderar han ”1a kurs högerom halt!” och lägger sen till”rast, vila, övningen är slut”. Det kan jag lova var efterlängtade ord.

Framför oss hägrar nu dusch, en rejäl måltid i bespisningen/kantinen som var en av Sveriges bästa militärmatsalar och riktigt bra. Och så sömn. En riktig säng. En dröm.

~  ~  ~

Det är nu 30 år sedan dessa händelser utspelade sig i och kring Enköping den varma sommaren 1989. Det är så mycket som hänt sedan dess att både Sverige och världen förändrats på så dramatiskt många sätt. Det var ”en annan tid, ett annat land”. Det var den sista sommaren i den historiska period som att kallas Kalla Kriget. När 1 Kurs StabSbS muckade och ryckte ut sommaren 1990 hade muren fallit och vår gamla fiende Sovjetunionen som vi tränat för att försvara oss emot, hade börjat falla samman.

Men jag ville bevara det här minnet just för att det var så starkt för mig. Jag kände mig så oerhört lycklig då när vi stapplade in på kasern efter fyra dygn i fält, av så många skäl. Inte minst för att jag hade hållit måttet i denna för mig hyfsat tuffa fysiska prövning och strapats. Mitt dåliga självförtroende hade fått ett lyft och jag kände mig starkare än jag nånsin gjort tidigare i mitt 21-åriga liv. Jag var ju en av de äldsta på kompaniet. Jag var inte värdelös. Jag var ju faktiskt ganska bra t o m. Det var en väldigt fin känsla som jag aldrig glömmer. Litet president Kennedy-känsla av ”fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land”.  Därför har jag skrivit och bevarat detta samtidshistoriska minne. För mig var det viktiga steg på livsresan.

To be continued…

 

Om Churchill och järnridån – talet i Fulton, Missouri mars 1946

Mars 1946. Världshistoriens största konflikt, Andra världskriget, är avgjort och vunnet av de allierade sedan knappt ett år. Tredje Riket är besegrat, Hitlerväldet krossat, men krigets store moraliske segrare, Winston Churchill, har förlorat det första efterkrigsvalet och i enlighet med demokratins spelregler återgått till sin mer blygsamma fredstida roll som parti- och oppositionsledare.

Likaså är den andre store allierade krigstida ledaren, USAs president Franklin D Roosevelt borta från makten sedan snart ett år. Av andra skäl. Han hade avlidit i april 1945, sedan länge försvagad av sjukdom, vilket var ett av skälen till att den tredje stora allierade nationen och dess ledare, Sovjetunionens Josef Stalin i så stor utsträckning kunde få sin vilja igenom i krigets slutskede. Roosevelt litade på Stalin, något som skulle visa sig vara ett misstag. Ett misstag av tragiskt stora dimensioner.

En som inte litade på den totalitäre sovjetiske diktatorn var Winston Churchill. Tidigare än de allra flesta andra av världens makthavare läste han den sovjetiska agendan och anade vad som var på gång. Att en ny världsordning hade uppstått efter krigsslutet och att världspolitiken var på väg in i en ny era, med nya skiljelinjer. Det hade då för 70 år sedan, i mars 1946, inte blivit tydligt för allmänheten i västvärlden att den stora krigstida alliansen var på väg att rämna och ersättas av en ny konflikt – det kalla kriget. Ett kallt krig vars skiljelinje och brännpunkt skulle komma att bli Järnridån.

Men Churchill hade sett detta nya skede komma och ville göra västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet medvetna om den nya situationen. Därför höll han ett av sina mest berömda tal den 5 mars 1946 på Wetminster College i Fulton, Missouri. Churchill underströk inledningsvis i sitt tal att han besökte Fulton som privatperson utan officiella uppdrag: ”I speak only for myself”. Men hans mottagande var storslaget och han betraktades fortfarande som den store statsman han var. Världen lyssnade på honom.

Och i sitt tal på universitetet målade den förre brittiske premiärministern upp bilden av ett hotfullt och expansionistiskt Sovjet­unionen som förtrycker sitt eget folk. Fruktan och rädsla råder i öst. Churchill varnade för Stalin och betonade vikten av att säkra trygghet, välfärd, frihet och framsteg i alla länder. Och han yttrade sedan de berömda orden: ”From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic, an iron curtain has descended across the Continent” (”Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkts tvärs över kontinenten”).

Den slagkraftiga metaforen om järnridån var ett effektivt bildspråk som alla kunde förstå. Nu hade Europa delats i två hälfter och en ny era hade börjat.

Winston Churchill håller sitt berömda tal på Westminster College i Fulton, Missouri, 5 mars 1946

Begreppet järnridå var inte nytt. Det var inte ett ord som Churchill uppfunnit. Även om han inte var metaforens upphovsman och skapare använde han den vid rätt tid och på rätt plats. Den fångade en kulturell och geopolitisk verklighet, som efter andra världskriget nu började få synliga konturer.

En järnridå hade redan under mellankrigstiden gått vid den sovjetiska gränsen. Ryssland hade i flera av­seenden varit främmande i det europeiska. Att det nu hade ersatts av Sovjetunionen betydde till synes inte den stora skillnaden i Paris, London och Washington. Men från 1945 och ett par år framöver flyttade Sovjetunionen fram sina positioner. En rad centraleuropeiska stater uppslukades av det sovjetiska imperiet. Därmed flyttades järnridån närmare det Västeuropas kärnland och blev mer synlig. Hotet hade nu kommit så mycket närmare.

Churchill läste skickligt av tidsandan och tajmingen för talet var perfekt. Med segern över Nazityskland blott­lades ett totalitärt systems förtryck och brutalitet. Det blev därmed lättare att få syn på totalitära system i andra förklädnader och likhetstecken mellan nazism och kommunism blev självklara för många. Bildspråket som Churchill använde för att beskriva det politiska världsläget var dessutom oerhört målande. Bilden av järnridån visade den nya konfliktens brännpunkt i den nya efterkrigstiden.

I sitt berömda tal i Fulton visade Churchill åter prov på politisk klarsynthet och sin starka förmåga att läsa situationer och inte låta sig duperas av totalitära ledares manipulationer, lögner och maktspel. Han hade varit klarsynt under 30-talet då han som oppositionspoliker motsatte sig den officiella brittiska appeasement-politiken och tidigt förstod vad Hitler vad kapabel till. Han gav åter prov på denna klarsynthet under världskrigets slutskede då Stalin med charm, list och brutal kraft verkade för att flytta fram sin diktaturs gränser så långt möjligt.

Churchill förstod att det inte var någon demokratisk framtid som väntade de nationer som ”befriats” av Stalins Röda armé. De nationer som hade hamnat bakom den järnridå som Churchill för första gången medvetandegjorde då för 70 år sedan.
Se ett klipp ur talet i filmen här nedan.

”Tag an der Grenze…”

Den västtyske gränsvakten i sin grönfläckiga Bundesgrenzschutz-uniform räcker över sin tunga kikare till mig och nickar ut mot floden, ”jetzt, guck mal…”. Jag har sett hur de tre östtyska vakterna ler och vinkar åt oss från sin patrullbåt på Elbe. Men genom kikaren ser jag nu också något mer. Bakom de tre leende männen i grått hukar en fjärde vakt och han vinkar inte. Han håller en kamera med det längsta objektiv jag dittills sett. Östtysken zoomar in oss och tar kort på kort.

Det är första veckan i september 1985. Vi befinner oss vid Elbe, då gränsflod mellan Öst- och Västtyskland, ca 50 km sydöst om Hamburg nära Lauenburg, DDR, den Tyska Demokratiska Republiken. För den hette ju faktiskt så trots att den östtyska diktaturen inte hade något med demokrati att göra. De hade spärrat in sin befolkning bakom en mur och ett dödligt ingenmansland av taggtråd, minor och vakttorn, en järnridå. Det hela var bara en liten vardaglig episod en gråmulen septemberdag för 24 år sedan, men jag minns än hur illa berörd jag som 17-åring blev av denna obetydliga kontakt med kalla kriget.

Jag hade just början tvåan i gymnasiet och befann mig på en veckas skolutbyte mellan Brännkyrka Gymnasium i Stockholm och Wilhelm Raabeschule  i Lüneburg, Västtyskland. Det var en mycket givande, spännande och trevlig upplevelse att få bo hemma hos en tysk familj tillsammans med en jämnårig tysk kompis. Jag minns ännu de generösa frukostarna hemma hos familjen Köppe på In der süssen Heide.  Jag minns självklart också besöket på Europas då näst största discotek, Galactica (där jag bl a hade glädjen att få höra Propagandas ”Duel” på det jättelika dansgolvet, en härlig upplevelse), men jag minns förstås även tydligt programaktiviten ”Tag an der Grenze”. Det var nyttigt för oss att få se denna lilla del av den världspolitiska verklighet som vi då alla var en del av.

Jag och mina klasskompisar gjorde fulare grimaser än matadoren när vi insåg att vi blev smygfotade av de brett leende  och entusiastiskt vinkande östtyska gränsvakterna. Har tänkt på det ibland efteråt att vi troligen hamnade i något av Stasis fotoregister som varnande exempel på dekadenta västungdomar.

Några månader tidigare, i maj samma år, har jag varit i Leningrad i Sovjetunionen med min orkester på en konsertresa. När vi passerar gränsstationen vid Vaalimaa nära Virolahti står de sovjetryska vakterna och ler och vinkar de med. Det ser trevligt ut. Men de håller ena handen bakom ryggen för att dölja sina AK 47 Kalashnikovs. I den mörka jorden vid gränsstationen har de med vita stenar skrivit samma ord på alla tänkbara språk: Peace, Frieden, Mir, Rauha, Paix, Fred, Pax, Paz… Efter att ha passerat ingenmanslandets sandade minfält, taggtrådsstängsel och höga vakttorn känns det hela i lika delar cyniskt och groteskt.

Jag tänker på detta eftersom det nu imorgon är precis 20 år sedan Berlinmuren öppnades och vi fick ett slut på det förtryck som järnridån och muren stått för. Jag var ett av de obetydliga vittnen som fick se något av hur detta förtryck kunde se ut. Och då fick jag bara se den officiella bilden; den var obehaglig nog. Jag glömmer det aldrig.

”Walled in” – en suveränt animerad och intressant presenterad dokumentärfilm om Berlinmuren