The Two Popes – om vänskap, tro, makt och moraliskt ansvar

Jag har en tuff höst på jobbet av olika skäl, mest för att pandemin nu åter påverkar det stora sjukhusets verksamhet så mycket. Då kan det vara bra med perspektiv. Jag har precis haft en stor filmupplevelse om ett riktigt utmanande jobb. Det kan inte vara lätt att vara Guds ställföreträdare på Jorden…

I början av den här mörka novemberveckan såg jag en mycket fint berättad historia om tro, vänskap och makt. Ett subtilt och engagerande dubbelporträtt som även berör komplicerade frågor om ambition, skuld och moraliskt ansvar. Det är bråddjupt, men också på samma gång en väldigt fin och lättsam feelgood-historia som lyste upp denna corona-hösts mörker. Det var en film som berörde mig djupt – och när det känns så. Ja, ni vet hur det är, då måste jag skriva igen. 

Påven Benedictus XVI och kardinal Bergoglio i förtroligt samtal

Filmen ”The Two Popes” från 2019 är regisserad av Fernando Meirelles (”City of God” och ”The Constant Gardener”) med utgångspunkt från ett manus av Anthony McCarten (”Darkest Hour” och ”Bohemian Rhapsody”). 

Filmen börjar 2005, efter påven Johannes Paulus IIs död. Kardinalerna i den romersk-katolska kyrkan samlas för konklav i St Peterskyrkan för att välja en efterträdare och väljer då den konservative Joseph Ratzinger (Anthony Hopkins) som blir påve Benedictus XVI. Andraplatsen i valet har tillfallit Jorge Mario Bergoglio (Jonathan Pryce), en liberal argentinsk präst som åtta år senare kommer att ersätta Benedictus och bli påve Franciskus i en mycket ovanlig överföring av denna högsta kyrkliga myndighet som Guds ställföreträdare på Jorden.
Habemus papam!

Anthony Hopkins och Jonathan Pryce gör varsin porträttlik rolltolkning

Filmen berättar om hur kardinal Bergoglio och påven Benedictus XVI möts under speciella omständigheter då Bergoglio reser till Rom för att begära sin chef påvens tillstånd att gå i pension – bara för att bli avvisad av påven som därefter berättar för honom om sina egna planer att lämna sitt höga ämbete. Det är chockerande nyheter för Bergoglio som upprört bekräftar hur skandalöst det vore då ingen påve har abdikerat på 700 år…

När detta drama utvecklar sig bjuder filmen på ett fönster som öppnas mot magiskt vackra platser i Vatikanen och ger oss en mycket fascinerande inblick i samtalen och debatten mellan dessa två ideologiskt motsatta religiösa ledare.

Det som står klart från början är att de två männen, som visserligen är bröder i Kristus, inte är vänner. ”Jag håller inte med något av allt du säger”, säger Benedictus, och medan deras konversation präglas av vördnad och bibelsprängda citat, verkar den temperamentsfulla och ideologiska klyftan mellan dem oöverkomlig. Man behöver bara vara det allra minsta intresserad av religions- och trosfrågor för att fascineras av samtalet mellan de två kloka, höga prästerna som kivas och debatterar. Extra speciellt blir det när de refererar till sin högste chef och arbetsgivare. Eller berättar om vad de gillar att se på TV när de kopplar av en stund för sig själva…

Vi ser två gamla män som ser tillbaka på sina liv och känner skuld inför de misstag de begått under sina långa livsresor. Och som de så sakteliga börjar anförtro varandra och dela för att finna frid. Två till synes diametralt olika män som ändå sakta men säkert, i början nästan motvilligt, upptäcker att de börjar gilla varandra. Fina återblickar till tidigare upplevelser ger djup åt berättelsen och fördjupar de två personporträtten. Handkameran ger en dokumentär känsla. Framförallt får vi se två mästerliga brittiska skådespelare göra varsin lika utmärkt som porträttlik rolltolkning.

Anthony Hopkins som den ärkekonservative överintelligente mästerteologen och tyske kardinalen Joseph Alois Ratzinger (född 1927) som 2005 blev påven Benedictus XVI. Samtidigt är han en socialt handikappad man det är lätt att tycka synd om. Och Jonathan Pryce som den liberale och fotbollsälskande argentiske kardinalen och ärkebiskopen av Buenos Aires, Jorge Mario Bergoglio (född 1936), som 2013 till slut väljs till påve och då tar sig namnet Franciskus. En man som har lätt att få kontakt med ”vanligt folk” och är uppenbart socialt begåvad och lätt att gilla.

Det är inte bara en mycket vacker film. En film som lyst upp denna mörka novembervecka för mig. Det är också mycket genuin feelgood i scenerna med de två gamla männen som är så olika, men som sakta men säkert finner varandra allt mer och mer. Det här är en väldigt fin film som gjorde mig riktigt glad och varm om hjärtat i denna nu dubbelt kalla årstid… Unna dig att se den!

Trailern till ”The Two Popes”

~  ~  ~
Och här kommer litet överkurstext för den som vill läsa mer om de två påvarna. Som ännu i denna stund fortfarande är i livet.

Joseph Ratzinger var som barn med i Hitler Jugend, vilket var obligatoriskt där och då, men blev sen en katolsk akademiker i årtionden, undervisade i dogmer och teologi, skrev teologiska traktater och fungerade som expert vid Andra Vatikankonciliet i mitten av 60-talet. Och även om han var känd som en progressiv kraft i flera år, blev han alltmer konservativ när han åldrades. 1977 blev Ratzinger ärkebiskop i München och 1981 utsågs han till Vatikanens teologiska vakthund under påven Johannes Paulus II, där han tjänade i mer än två decennier och blev känd för sina strikta attityder såväl som sin skarpa intelligens.

Påven Franciskus, tidigare ärkebiskopen i Buenos Aires, Jorge Mario Bergoglio, framställs i filmen som en viljestark och progressiv präst. En man som är mer bekväm att hålla utomhuspredikningar och arbeta med projekt för fattiga än att delta i Vatikanens högtidliga ritualer. Som jesuitpräst i Argentina gjorde Bergoglio snabba framsteg genom den katolska ordningens led. 1973 blev han chef för alla jesuiter i landet och grannskapet Uruguay vid bara 36 år. men under sin mandatperiod kom den unga prästen att förlora sin popularitet inom gruppen.

Som en framstående religiös ledare stod han inför anklagelser om medverkan i Argentinas ”Smutsiga krig” som ägde rum mellan 1976 och 1983, en kampanj av utomrättsliga mord som genomfördes av landets militära diktatur, juntan, inklusive påståenden om att han inte lyckades försvara två präster som kidnappades.

I sin första intervju som påve sa Bergoglio att hans ”auktoritära och snabba sätt att fatta beslut fick mig att få allvarliga problem och bli anklagad för att vara ultrakonservativ”. 1984 avskedades Bergoglio från sitt ledaransvar och skickades till Córdoba i centrala Argentina där han tillbringade två år i det som han senare beskrev som ”en tid med stor inre kris.” När han återvände var det som en förändrad ledare, med nya perspektiv från sin interaktion med stadens fattiga. Och när Bergoglio åter uppsteg inom det argentinska katolska ledarskapet kom han att omfamna en långt mer liberal attityd i till kyrkans roll i kampen mot fattigdom och ojämlikhet, åsikter han skulle ta med sig till Vatikanen. Han hade förändrats. 

Pryce har en mycket älskvärd, sympatisk närvaro med tydliga ansiktsuttryck och en imponerande förmåga att göra sig förstådd på fyra av de fem språk som talas i filmen. Hopkins avstår alla stora gester till Pryce och gör nästan smygande några sina skickligaste skådespelarinsatser på många år. Han mumlar, viskar, suckar med otaliga rävar bakom öronen och förvandlar Benedictus från en förmodad skurk till en nästan tragisk figur, ett lysande teoretiskt sinne bunden till en komplex och orolig själ. Som tittare är det kanske lättare att gilla Franciskus – ”The Two Popes” antar, eller kanske t o m insisterar på att du kommer att göra det – men Benedictus är den som stannar hos dig.

 

Annons

”Conclave” – om hur det går till att välja en ny påve

Det är en händelse som ser ut som en tanke att Robert Harris senaste thriller, som jag just läst ut, handlar om hur det går till att välja ny påve just som påven besöker Sverige för första gången på 27 år. Det kallas Konklav när kardinalerna samlas och bokstavligen låser sin sig i Vatikanen för att inte komma ut igen förrän de valt en ny andlig ledare för katolicismen. Habemus papam!

Att Robert Harris är en litterär favorit har inte undgått läsare av denna blogg. Jag har skrivit om de flesta av hans böcker, från succédebuten ”Fatherland” (1992), ”Enigma” (1995), över ”Pompeii” (2003), Cicero-trilogin (2006-2015) och ”An officer and a spy” (2013) om Dreyfus-affären och den visselblåsare som avslöjade denna mäktiga franska rasistskandal.

Men i senaste romanen ”Conclave” landar vi alltså i Vatikanstaten i Rom i en nära framtid den morgon det upptäcks att den Helige Fadern stilla somnat in i sitt enkla rum i Vatikanen. Vi får som läsare snart veta att Påven hyllat enkla ideal och vägrat flytta in i det palats han också kunde ha valt. Vi anar snart att det handlar om Påven Fransiskus som i skrivande stund befinner sig i Sverige. Han nämns inte vid namn, men den tidigare avgångne påven Benediktus a k a Kardinal Ratzinger placerar Fransiskus säkert i sammanhanget.

Bokens hjälte, kardinal Lomeli är dekan i Kardinalskollegiet, vilket innebär att han spelar en ledande roll när den nye Påven ska väljas av de 118 kardinalerna som från hela världen nu kommer till Rom för att delta i konklaven. Att leda konklaven, kardinal Lomelis uppgift, är en mycket svår utmaning som ställer extrema krav på diplomati och ledarskap. De 118 kardinalerna är katolska kyrkans absoluta elit och de är långtifrån en homogen och harmonisk grupp att presidera över. Tvärtom är de djupt splittrade i olika falanger där Lomeli själv tillhör den mer liberala.

Lomeli kämpar dessutom en inre strid med tvivel på sin tro. Det har nästan gått 50 år sedan han var en ung präst som arbetade i en församling. Efter det har hans karriär spikrakt fört honom vidare från den ena ”stabstjänsten” till den andra. Påven har också kallat honom sin bäste ”executive manager”. Lomeli grubblar över vad Påven menade med det? Var det kanske t o m en pik från den Helige Fadern? Det är inte så gott att veta för den grubblande 75-åringen. Är han kanske inte längre en riktig präst? Har han förlorat kontakten med Gud? Är han nu bara en världslig ”manager”?

Den morgon Påven hittas död är också Lomeli uppenbarligen den siste i den inre kretsen som får besked. När han kommer till Påvens dödsbädd i det enkla rummet är de andra i Vatikanens Regering redan där sedan länge. Maktspelet har börjat i samma stund som den Helige Fadern rest hem till sin arbetsgivare. Är det någon i gruppen som försöker undanhålla information från Lomeli? Mycket tyder på det och det oroar vår omutligt hederlige huvudperson.

I kretsen av närmast sörjande kardinaler finns också med största sannolikhet näste Påve. Vem ska det bli? Här finns den ultrakonservative kardinal Tedesco, den superambitiöse nordamerikanen Tremblay, den kraftfulle afrikanen Adeyemi med starka åsikter om kvinnans roll i församlingen och samkönade äktenskap men också den liberale mästerteologen kardinal Bellini, ”Vatikanens skarpaste tänkare”, som är Lomelis nära vän och förtrogne sedan årtionden.

Ingen förväntas vilja ha detta mycket speciella och krävande jobb, men det står omedelbart klart att vissa av kardinalerna är mer ambitiösa och världsligt tävlingsinriktade än andra. Några av dem ber till sin uppdragsgivare om att slippa få detta svåra uppdrag. Andra ber uppenbarligen om det motsatta. Några av dem har uppenbarligen också skandaler i det förflutna de till varje pris inte vill ska komma ut. Boken skildrar dynamiken i Lomelis svåra uppdrag alldeles utomordentligt väl. Den blir väldigt snabbt oerhört spännande och det är sant att jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Jag ville ju hela tiden veta hur det skulle gå för de olika kandidaterna.

Och tänk om vår huvudperson Lomeli själv är på väg att bli Påve? Han går ängsligt runt bland sina kollegor och uppmanar dem att absolut inte rösta på honom. Ändå får han oroande många röster. Hur ska det sluta? Han känner ju själv att han förlorat kontakten med Gud? Inte kan han bli Påve. Tanken ger honom närmast panik och han söker stöd hos sin gamle vän kardinal Bellini som enligt Lomeli borde vara det självklara valet till näste Påve. Men Bellini vill inte heller: ”Himmelske Fader, låt den kalken gå mig förbi!”

Robert Harris (1957- ) festligt nog är han också Nick Hornbys svåger

Boken utspelar sig under de ca 72 timmar det tar att enas om vem som ska bli Katolska kyrkans överhuvud, andlig ledare för världens 1,25 miljarder katoliker. Det är en mycket intressant och dessutom allmänbildande bok. Man lär sig mycket om Vatikanen och hur den styrs. Man lär sig också en hel del fascinerande detaljer, som t ex att kardinalernas kappor har 33 knappar, en för varje år i Jesus liv.

Som gammal ledarskribent och framgångsrik journalist är Harris fantastiskt duktig på att skildra den här typen av maktkamper, politiska intriger och komplexa skeenden. Det har han visat gång på gång i sina tidigare böcker och han gör det igen med besked i ”Conclave”. Boken är också mycket stämningsfull och insiktsfull om den mänskliga naturen. Han är en mästare på att skildra olika sorters människor och de drivkrafter som för dem framåt – eller får dem att stanna och tveka. Är du det minsta intresserad av ledarskap och gruppdynamiska processer är detta ett måste att läsa!

Eller så kanske du är intresserad av att lära dig mer om den mäktiga Katolska kyrkan och hur den styrs? Kanske vill du bara läsa en spännande thriller med litterära kvalitéer som ligger ett par snäpp över Dan Brown? Jag gillar Browns böcker, men jag älskar Harris’. Där finns en nyansskillnad som förklarar detta. Läs ”Conclave” så förstår du.

Habemus papam!

Robert Harris berättar om bokens sympatiske huvudperson: Kardinal Lomeli

”Habemus papam” och en iskall mars

Konklaven gjorde ett ovanligt snabbt jobb den här gången och den 13 mars fick världen därför en ny påve efter bara ett dygn och fem omröstningar – ”habemus papam!” Det är ett gott tecken att den argentinske kardinalen, Buenos Aires ärkebiskop, Jorge Mario Bergoglio valt det ödmjuka påvenamnet Fransiskus I efter den fromme munken med samma namn. Han blir den katolska kyrkans 266:e påve.

Jag reagerade med förvåning på såväl det faktum att ingen påve tidigare valt det namnet som att han är den förste jesuiten som blir påve. Låt oss hoppas att han blir en bra påve! Vad nu i det praktiken kan innebära? Kanske en liberalare och mer modern human inställning när det gäller t ex aborter och homosexuellas rätt till giftermål? Tveksamt…

Jorge Maria Bergoglio, nu känd som Fransiskus I (1936 – )

Och här i Sverige är det fortfarande isande kallt trots att vi är mitt i mars och nu mindre än en vecka från vårdagjämningen. Gnistrande klart och kallt väder med mycket sol har det varit sista veckan. Och det tycks fortsätta så långt prognoserna räcker. Trist och frustrerande.