”Salvator Mundi – världens frälsare återvänder i en orolig tid

Han ser på mig – på oss – med en lika milt omtänksam som outgrundligt tidlös blick. Mästaren som för ett ögonblick stigit, eller kanske svävat, fram ur ett djupt och absolut mörker, bara för att kanske lika snabbt försvinna igen. Men nu, just nu, ser vi honom för ett ögonblick – och vi ser att han ser oss. Kanske kommer han att stiga fram ur tavlan?

Målningen har en på samma gång drömlik distans och realistisk närvaro. Bilden är laddad med symbolik. Den högra handen har han lyft i den välsignande gesten. I den vänstra håller han en sfär av genomskinlig bergkristall, själva Kosmos. Vi ser här ingen mindre än Jesus Kristus som ”Salvator Mundi”, Världens och Kosmos Frälsare och Herre. Mästaren.

Jag blir alldeles lugn när jag ser denna säregna och suggestiva målning. Det är som att den har en inneboende kraft för den har en väldigt positiv effekt på mig så jag har tittat mycket och länge på den under den gångna veckan. Det har varit en mycket behaglig mindfullness-upplevelse. Min själ finner ro och vila när jag vilar blicken på denna tidlösa skapelse.

”Salvator Mundi” – klicka för mycket större bild

Detaljerna; de sinnrika lockarna i håret, den oerhört detaljerade välsignande handen, de konstfärdiga detaljerna i dräktens bård och den så kallade sfumato-effekten av rökigt diffusa övergångar utan tydliga linjer i ansiktet talar för att det är ett verk av en stor mästare vi ser. För detta säregna konstverk tillskrivs nämligen ingen mindre än Leonardo da Vinci, troligen den störste av renässansmästarna. Allvetande och allkunnig inom de mest skiftande discipliner.

Leonardo di ser Piero da Vinci (1452-1519)

Målningen är med stor sannolikhet ursprungligen ett beställningsverk till kung Ludvig XII Frankrike och den är daterad ca 1499-1506. Det är litet svävande även där, för Leonardo var känd för sin perfektion. Kanske t o m ökänd. Detta att han liksom aldrig blev helt färdig med sina mästerverk, aldrig riktigt nöjd. Målningen är mytomspunnen också därför att den i århundraden trotts förlorad. Motivet är välkänt och många andra konstnärer har gjort sina versioner av det.

Men 2011 konstaterades det av en grupp specialister inom området att denna avbildning av Salvator Mundi faktiskt var den ursprungliga och äkta målningen av mästarens hand, den sista privatägda målningen av Leonardo.

Av Leonardos mästerverk finns nu bara 15 bevarade målningar kvar. Så det var en sensation för världen när nyheten om en ny Leonardo kom ut.

Denna nu mer än 500 år gamla målning satte också världsrekord när den i november 2017 såldes på Christies i New York för motsvarande 3,8 miljarder kronor. En obegriplig och svindlande hög summa pengar vilken ska ha betalats av den lika obegripligt förmögne saudiske prinsen Badr bin Abdullah som gjorde detta för konstmuséet Louvre Abu Dhabis räkning. Och på detta museum kan nu detta vackra och ovärderliga konstverk äntligen åter beskådas av allmänheten.

Och… I en tid av politisk förvirring och oro i världen kan jag inte undgå att se en vacker och ljus tanke i att han – Salvator Mundi, Frälsare och Mästare – nu återvänt till oss från historiens skuggor. Låt vara bara för det ögonblick som Leonardo fångade honom i sin odödliga målning. Så att vi alla fick se honom. Låt oss se den positiva symboliken i detta att Världens Frälsare har återvänt till oss. Det kan världen behöva här och nu.

Annons

”Judas is Lord!”

Han är själva sinnebilden för förräderi och svek. Hans svek är det största kända i historien. Han svek och förrådde självaste Jesus, Guds enfödde son… 

I Dante Alighieris ”Gudomliga Komedi” återfinns Judas i den djupast belägna nionde kretsen i Helvetet (Inferno); där mänsklighetens allra värsta syndare bestraffas i evighet. Här plågas och straffas han tillsammans med förrädarna Brutus och Cassius, som också förrådde en vän och välgörare – Julius Caesar. Deras brott är så fruktansvärt att Lucifer själv långsamt äter upp dem med sina tre munnar. Judas brott är värst och därför tuggar den mittersta munnen honom för evigt…  Hu!!! 

Jag tänker på honom idag, Judas Iskariot, idag denna Långfredag. Förräderiet har redan skett. På Skärtorsdagens kväll har Jesus och lärjungarna ätit den sista måltiden och Jesus förutser att ”en av er ska förråda mig” – Leonardo da Vincis världsberömda målning visar lärjungarnas reaktion ögonblicket efter att Jesus släppt denna bomb.

”Den sista måltiden”, Leonardo da Vincis målning som kom till 1495-1498 (Klicka för större bild)

Judas ger sig iväg till de skriftlärda, fariséerna, och säljer informationen om var Jesus kommer att befinna sig denna natt. 30 silverpenningar är hans lön, det vanliga priset vid denna tid för att sälja en människa. Jesus och lärjungarna har efter den sista måltiden sökt sig till Getsemanes vackra trädgård på Oljebergets sluttning där Jesus ber och mediterar inför det fruktansvärda som han vet nu väntar honom. Lärjungarna sover.

Hit leder Judas nu fariséernas män. Judas ger Jesus ”judaskyssen” som tecken till vakterna som griper Jesus och för bort honom till översteprästerna vilka sedan anklagar honom för hädelse. Resten är historia…

”Judaskyssen”, Giotto di Bondones fresk från 1304 (klicka för större bild)

Vilka var Judas motiv? Han förstod sig inte på Jesus och kände sig frustrerad. Det har talats om att han tyckte Jesus gick för långsamt och fredligt fram, att han så att säga ville ha mer världslig ”action” när det gällde att göra sig av med de romerska ockupanterna. På 80-talet återfanns också något som brukar kallas ”Judas-evangeliet” där Judas skildras som den ende av lärjungarna som verkligen förstod Jesus; förstod att Jesus måste ”dö” för att kunna återuppstå och frälsa oss alla till evigt liv. Och Judas ångrade sig. Det har också skildrats som att han helt enkelt bara var naiv, utnyttjades och lurades av de verkliga bovarna, översteprästerna, att han inte trodde eller förstod att Jesus skulle behöva dömas till döden. Så långt skulle det inte behöva gå. Men det gjorde det ju, som bekant.

Den vanligaste berättelsen om Judas slut är hur han försöker lämna tillbaka de 30 silverpenningarna till översteprästerna som dock vägrar att ta emot dem. Han känner sig utnyttjad. Judas är nu utom sig av ånger och kastar pengarna i en åker, ”blodsåkern”, och tar sedan sitt liv i yttersta förtvivlan. Han hänger sig.    

Men tänk om inte Judas funnits? Hur hade det gått då? För att kristendomens budskap om frälsning, det nya förbundet, genom Jesus död på korset skulle gå i uppfyllelse krävdes det utan tvekan viss hjälp på traven. Någon måste göra det otänkbara. Någon måste ta på sig det fruktansvärda sveket att peka ut och förråda Guds son. En horribelt otacksam roll kan man tycka. Men ändå helt nödvändig för allas vår frälsning. Därav denna möjligen något provocerande titel på bloggen!

Judas död som den skildras i filmversionen av Jesus Christ Superstar från 1973 med musik av Andrew Lloyd Webber och text av Tim Rice. Denna rockmusikal var en av mina allra tidigaste musikupplevelser, jag brukade lyssna på den i familjens gigantiska 70-tals Koss-hörlurar i den gamla Braun-stereon i vardagsrummet, och den gjorde ett starkt intryck på mig. 

Av de olika filmversionerna tycker jag denna från 1973 är bäst i sin enkelhet. Musiken är stark och slutet på Judas tragiska story är mycket effektivt återberättad!