Jag lånar rubriken från Webstrarna som gjort en fin poplåt med den titeln. Platser som inte behövs, men som ändå känns viktiga på nåt sätt. Och jag tror jag förstår vad de menar.
Ibland får jag verkligen känslan att jag hamnat på en av dessa platser. Ja i själva verket får jag den känslan flera gånger i veckan eftersom jag arbetar i Västra Skogen, Solna, Stockholm. Det finns en del trista förortscentrum i Storstockholmsområdet, men frågan är om inte Västra Skogen är ett av de tristaste? Centrumet som gud glömde?
När man kommer upp för Sveriges längsta rulltrappa (!) möts man av en orgie i grått, loftgångar och förortsångest. Ljuset når inte riktigt ned på det trånga torget. Det är så trist att det nästan blir kult. Men bara nästan. Det är en miljonprogramsorgie i grå betong, dominerad av de många grå punkthusen samt det långa grå rätblocket på Johan Enbergs Väg och det stora bunkerliknande grå parkeringshuset Motorborgen. Västra Skogens Centrum stod också mycket riktigt klart år 1975, det sista av de tio fabulösa miljonprogramsåren. Det var då loftgångarna hade gjort entré. Jag får ångest av dessa rader av anonyma loftgångar.
Det är sant att de grå fasaderna har putsats för något år sedan och är litet mer gräddiga nu, men det hjälper inte mycket. Särskilt inte en grå höstdag som denna novemberdag. I själva verket påminner Västra Skogen litet om Nybohov där jag bor, men det är mindre, trängre och utsikten saknas. Åtminstone kring torget och centrumet. Utbudet här är inte heller mycket att hurra för. Posten har stängt för många år sedan. Kvar finns en kinarestaurang, en pizzeria, en pressbyrå och ett Konsum. Det är ett blåsigt, tomt och sorgset litet förortscentrum. Det stora centrumet i Solna ligger så nära att det väl inte lönar sig att försöka göra nåt mer ambitiöst på denna gudsförgätna plats.
Pizzerian har ett klientel som påminner om gamla goda ”Del Mare” på Nybohov och ”No Name Bar”/”Stabil” i Midsommarkransen. De av er som känner mig och hört om och sett dessa odödliga etablissement förstår vad jag talar om… Ibland sitter jag ensam på lunchen och äter på denna pizzeria, omgiven av hötorgskonsten, och läser och kopplar av och kastar förströdda blickar ut genom fönstret över det tomma blåsiga grå torget. Det är en välkommen kontrast till en stressig kontorsmiljö.
Jag är en del av den Stora Tystnaden som råder i lokalen. Jag njuter av den. Fast jag undrar hur det egentligen står till med de andra? Ett par tystlåtna äldre förtidspensionärer(?) sitter ensamma med sorgsna ansiktsuttryck och läppjar på varsina starköl vid egna bord. Det finns gott om tomma bord i lokalen. Vid spelautomaterna står en dito tystlåten person i övre medelåldern och spelar bort krona efter krona med mekaniska rörelser. Tiden går.
Det slår mig att det känns som att jag tar del av en scen i en av Roy Anderssons filmer. Min upplevelse är att sceneriet här i själva verket är en del av evigheten, att just denna scen i själva verket inte har något slut…. Just så tyst, modstulet, sorgset och ångestladdat är det i denna miljö. Men för mig som bara sitter där en timme då och då känns det faktiskt skönt.
Det här är en del av Sverige, mitt Sverige. Det här är en del av min värld. Jag ska inte på något sätt håna den eller racka ned på den. Jag har försökt beskriva den som den är, som jag ser den. Jag har inte valt att lokalisera min arbetsplats hit, varje dag passerar jag denna plats till och från jobbet, men jag väljer själv att äta här. Och ett par dagar i veckan äter jag också på någon av restaurangerna runt detta sorgsna torg. Det slår mig att jag tillbringat många ensamma timmar i mitt liv ätandes på platser som dessa. Det här är en del av mitt liv.
Kanske är det för att jag i själva verket gillar sådana här miljöer, ”platser som inte behövs”, som Petter Eklund sjöng om i låten med samma namn?
För rättvisans skull ska jag också säga att det finns två saker som livar upp i Västra Skogen. Dels är det torgförsäljarna som är där på fredagarna, dels är det den ufo-liknande kantiga t-banestationsbyggnaden mitt på torget. Stationshuset ser verkligen just ut som ett ufo som landat. Kanske är det också så? Kanske kommer detta ufo en dag att lyfta från marken, lämna torget och sedan försvinna rätt ut i världsrymden, långt bort från denna gudsförgätna plats. Jag skulle ha stor förståelse för ett sådant beslut. Men jag skulle sakna den egenartade byggnaden.
”Så snälla bli inte ängslig, du kan hitta mig på platser som inte behövs…” Du kan hitta mig en grå novembermåndag som denna på pizzerian i Västra Skogens Centrum. Du, vi ses!
Japetus öga 